År 2002 gav den dåvarande finländska regeringen en proposition (RP 18/2002) om att självstyrelselagen för Åland ändras. De viktigaste ändringsförslagen gäller landskapet Ålands medverkan i processen när beslut som fattas inom EU bereds nationellt och inom EU. Bestämmelserna om landskapets deltagande i beslut som gäller EU skall enligt förslaget preciseras utifrån erfarenheterna efter att Finland blev med-lem i EU. Förslagen avser att garantera att landskapets inflytande säkerställs i de frågor som enligt själv-styrelselagen hör till landskapets behörighet. I lagförslaget betonas också riks- och landskapsmyndighe-ternas skyldigheter att samråda så att Finland i mån av möjlighet kan ha en enhetlig ståndpunkt. I situa-tioner där landskapets och rikets ställningstaganden inte kan sammanjämkas, skall Finland på begäran av landskapet delge landskapets ståndpunkt i beredningen inom EU. Också när det gäller genomföran-det av beslut som fattats inom EU skall riket och landskapet samråda, t.ex. i situationer där de beslut som de fattar är beroende av varandra eller kan påverka varandra. I propositionen ingår ytterligare ett förslag om att s.k. budgetlagar i undantagsfall skall kunna sättas i kraft genast när lagtinget har antagit dem. I propositionen ingår också ändringar som avser att i lagtekniskt hänseende anpassa självstyrelse-lagen till grundlagen och annan ny lagstiftning. Benämningen »Ålands landskapsstyrelse« ändras till »Ålands landskapsregering«, eftersom landskapsförbunden har tagit i bruk benämningen landskapssty-relse. Den föreslagna lagen avsågs träda i kraft så snart som möjligt efter att den har antagits och blivit stadfäst.

I ett uttalande i anslutning till denna regeringsproposition med förslag till lag om ändring av självstyrel-selagen för Åland förutsatte riksdagens grundlagsutskott att regeringen i samråd med landskapet Åland skyndsamt utreder om bestämmelserna i självstyrelselagen om grunderna för presidentens utövande av sin vetorätt behöver ändras till den del det gäller relationen mellan landskapslagarna och kravet i inter-nationella konventioner och EU-rättsakter och att regeringen lämnar en proposition med förslag till lag om ändring av självstyrelselagen på denna punkt. I ett annat uttalande beträffande samma proposition förutsatte grundlagsutskottet att regeringen utreder behov och möjligheter att föra över den specialupp-gift som finns inskriven i 19 § i självstyrelselagen från högsta domstolen till något annat oberoende rätt-skipningsorgan. Med anledning av uttalandet har justitieministeriet fört diskussioner med landskapsre-geringen på Åland. Enligt regeringens uppfattning har systemet huvudsakligen fungerat tillfredsställan-de. En ändring av systemet är förknippad med principiellt viktiga konstitutionella spörsmål och frågor som hänför sig till grunderna för Ålands självstyrelse. Regeringen menar att det inte finns något behov av skyndsamma reformer, och att reformer inte kan inledas utan grundliga utredningar. Justitieministe-riet har av denna anledning beställt en utredning av en utomstående expert. Utredningen gavs offentlig-het i mars 2006 och har sänts för remiss till landskapsregeringen, Ålandsdelegationen, högsta domstolen och justitiekanslern i statsrådet. Regeringen anser utifrån utredningen i ärendet att problematiska situa-tioner är så pass sällsynta och osannolika att de inte stöder en grundläggande ändring av självstyrelsesy-stemet på det sätt som föreslagits i grundlagsutskottets första uttalande. Utredningen och utlåtandena visar också att det inte finns behov av att föra över den uppgift att ge utlåtande som hänför sig till lag-stiftningskontrollen över landskapslagarna från högsta domstolen till något annat organ. En eventuell överföring av uppgiften kan inte heller motiveras ur kostnads- eller effektivitetssynvinkel. Enligt reger-ingens uppfattning ger uttalandena inte längre anledning till fortsatta åtgärder. Utskottet nöjer sig med utredningen och anser att inga fortsatta åtgärder krävs. Uttalandena behöver inte längre tas upp i berät-telsen.

Kontrollen av åländska lagar bygger på Nationernas förbunds beslut i Genève år 1921 där systemet med Ålandsdelegationens granskning, möjligheten till utlåtande av Högsta domstolen samt Presidentens vetorätt skapades. Systemet har under självstyrelsens 85 åriga historia fungerat väl och förfinats så att det väckt internationellt intresse och framstått som en förebild för andra. Följaktligen finns det från landskapets sida inget intresse av att ändra på systemet. Inte heller den utredning som gjordes av för-valtningsrådet Niilo Jääskinen vid Högsta Domstolen kunde hitta några problem med systemet som borde åtgärdas. Ålands riksdagsledamot Elisabeth Nauclér vill framhålla att det är ytterst glädjande att ärendet nu vid sin behandling i grundlagsutskottet (GrUB 7/2007) konstaterats vara avfört från dagord-ningen och att ärendet slutbehandlats av riksdagen den 13 december 2007.

Ärade herr talman! Regeringen har i höst framlagt två viktiga lagförslag som sjöfartsbranschen gemensamt efterlyst. Det är mycket glädjande att den nuvarande regeringen fattat så sjöfartspolitiskt förnuftiga beslut och jag utgår ifrån att regeringen fortsätter att driva denna progressiva sjöfartspolitik som är så viktig både för riket och för Åland.
Det första lagförslaget gällde en ändring av lagen om farledsavgifter. Lagändringen medför en sänkning av handelsfartygens farledsavgifter med i genomsnitt 10 procent. Men det väsentliga i denna reform är att farledsavgifterna nu motsvarar de kostnader som staten har. Under de föregående åren har staten övertaxerat handelssjöfarten. Nedsättningen av farledsavgifterna är något större för fartyg i de två högsta isklasserna och detta finner jag vara bra, eftersom dessa isförstärkta fartyg använder isbrytarna i mindre grad och sparar därmed statens kostnader.

Det andra lagförslaget som godkändes av riksdagen gäller förbättrandet av konkurrenskraften för fartyg som används i sjötransport. Genom denna lag blir stödet för passagerarfartygens arbetskraftskostnader permanent och därmed försvinner den osäkerhet som rått länge bland sjöpersonalen och rederierna om stödets framtid. För sjöfartsbranschen innebär denna sedan länge efterlängtade reform en stor lättnad. Finländska passagerarfartyg och lastfartyg har nu likartade stödregler. Vad som ännu fattas för en fullt EU-anpassad finländsk sjöfartspolitik rör den konkurrensutsatta inrikes- och ö-cabotagetrafiken med lastfartyg och de källskatteskyldiga sjömännen på passagerarfartygen. Båda dessa grupper har lämnats utanför åtgärderna och här utgår jag ifrån att regeringen lämnar korrigerande lagförslag till riksdagen under år 2008.

Den följande stora reformen inom finländsk sjöfartspolitik på dess väg mot en EU-anpassning rör rederibeskattningen. Och jag utgår åter ifrån från att regeringen nästa år infriar sina löften om en totalreform av den finländska tonnageskattelagen så att vi äntligen får en konkurrenskraftig tonnageskatteregim i landet. Finland och därmed Åland har tillsammans med Sverige hamnat rejält på efterkälken i jämförelse med andra europeiska sjöfartsnationer. Detta har lett till att vår handelsflottas snittålder är avsevärt högre än våra EU-konkurrentländers handelsflottor.

Vid sidan av en ny tonnageskattelag behöver rederinäringen möjligheter att göra fartygsanskaffningsreserveringar i sin beskattning. Även här är min utgångspunkt att regeringen genomför den utlovade granskningen av reserveringsmöjligheterna. Jag förväntar mig att riksdagen nästa vår får till behandling regeringens förslag till ny tonnageskattelag och en lag om fartygsanskaffningsreserveringar.

Kommunikationsutskottet uttrycker i sitt utlåtande bekymmer över att konkurrenskraften hos fartyg som seglar under finsk flagg ständigt har försvagats i förhållande till samtliga konkurrerande länder. Transporterna till sjöss är livsviktiga för Finlands utrikeshandel och med tanke på försörjningsberedskapen är det nödvändigt att sjöfarten förblir en finländsk näring. Kommunikationsutskottet föreslår att det i finansutskottets betänkande ingår ett uttalande där regeringen förutsätts inleda åtgärder för att förbättra verksamhetsförutsättningarna och konkurrenskraften hos den finländska sjöfarten.

Jag vill avslutningsvis bara fästa regeringens uppmärksamhet på denna skrivning som finansutskottet funnit överflödig att upprepa, troligen därför att det är så säkert på att regeringen oavsett skrivningen kommer att föra en sjöfartspolitik under 2008 som gör att denna framtidsnäring äntligen får uppleva ett Gott Nytt År.

Ärade herr talman! Regeringen har i höst framlagt två viktiga lagförslag som sjöfartsbranschen gemensamt efterlyst. Det är mycket glädjande att den nuvarande regeringen fattat så sjöfartspolitiskt förnuftiga beslut och jag utgår ifrån att regeringen fortsätter att driva denna progressiva sjöfartspolitik som är så viktig både för riket och för Åland.
Det första lagförslaget gällde en ändring av lagen om farledsavgifter. Lagändringen medför en sänkning av handelsfartygens farledsavgifter med i genomsnitt 10 procent. Men det väsentliga i denna reform är att farledsavgifterna nu motsvarar de kostnader som staten har. Under de föregående åren har staten övertaxerat handelssjöfarten. Nedsättningen av farledsavgifterna är något större för fartyg i de två högsta isklasserna och detta finner jag vara bra, eftersom dessa isförstärkta fartyg använder isbrytarna i mindre grad och sparar därmed statens kostnader.

Det andra lagförslaget som godkändes av riksdagen gäller förbättrandet av konkurrenskraften för fartyg som används i sjötransport. Genom denna lag blir stödet för passagerarfartygens arbetskraftskostnader permanent och därmed försvinner den osäkerhet som rått länge bland sjöpersonalen och rederierna om stödets framtid. För sjöfartsbranschen innebär denna sedan länge efterlängtade reform en stor lättnad. Finländska passagerarfartyg och lastfartyg har nu likartade stödregler. Vad som ännu fattas för en fullt EU-anpassad finländsk sjöfartspolitik rör den konkurrensutsatta inrikes- och ö-cabotagetrafiken med lastfartyg och de källskatteskyldiga sjömännen på passagerarfartygen. Båda dessa grupper har lämnats utanför åtgärderna och här utgår jag ifrån att regeringen lämnar korrigerande lagförslag till riksdagen under år 2008.

Den följande stora reformen inom finländsk sjöfartspolitik på dess väg mot en EU-anpassning rör rederibeskattningen. Och jag utgår åter ifrån från att regeringen nästa år infriar sina löften om en totalreform av den finländska tonnageskattelagen så att vi äntligen får en konkurrenskraftig tonnageskatteregim i landet. Finland och därmed Åland har tillsammans med Sverige hamnat rejält på efterkälken i jämförelse med andra europeiska sjöfartsnationer. Detta har lett till att vår handelsflottas snittålder är avsevärt högre än våra EU-konkurrentländers handelsflottor.

Vid sidan av en ny tonnageskattelag behöver rederinäringen möjligheter att göra fartygsanskaffningsreserveringar i sin beskattning. Även här är min utgångspunkt att regeringen genomför den utlovade granskningen av reserveringsmöjligheterna. Jag förväntar mig att riksdagen nästa vår får till behandling regeringens förslag till ny tonnageskattelag och en lag om fartygsanskaffningsreserveringar.

Kommunikationsutskottet uttrycker i sitt utlåtande bekymmer över att konkurrenskraften hos fartyg som seglar under finsk flagg ständigt har försvagats i förhållande till samtliga konkurrerande länder. Transporterna till sjöss är livsviktiga för Finlands utrikeshandel och med tanke på försörjningsberedskapen är det nödvändigt att sjöfarten förblir en finländsk näring. Kommunikationsutskottet föreslår att det i finansutskottets betänkande ingår ett uttalande där regeringen förutsätts inleda åtgärder för att förbättra verksamhetsförutsättningarna och konkurrenskraften hos den finländska sjöfarten.

Jag vill avslutningsvis bara fästa regeringens uppmärksamhet på denna skrivning som finansutskottet funnit överflödig att upprepa, troligen därför att det är så säkert på att regeringen oavsett skrivningen kommer att föra en sjöfartspolitik under 2008 som gör att denna framtidsnäring äntligen får uppleva ett Gott Nytt År.

Ärade herr talman! Många inlägg, liksom utskottets betänkande efterfrågar bättre information och en tydligare redogörelse så att riksdagen kan ta slutgiltig ställning till Finlands deltagande i olika krishanteringsoperationer.
Dagens krishanteringsbegrepp är helt annorlunda än för bara 5-10 år sedan. Det har alltid krävts militär säkerhet för att den civila sidan skall kunna utföra sina uppgifter, men under de senaste åren har den militära och den civila sidan mer och mer kommit att integreras i varandra, i vissa fall alldeles för långt enligt min åsikt.

Skall verkligen militären ta över uppgifter som vanligen utförs av civila bara för att det är en krissituation eller skall man försöka att så långt som möjligt efterlikna en normal vardag och återföra människorna till det normala? För att vi skall kunna ta ställning till den frågan krävs att vi får klara och entydiga redogörelser med regeringens syn på både militär och civil krishantering.

Vi är vana att militären redogör för sina åtaganden i antal personer, vapen och hur mycket det kostar, men lika viktigt är det att redogöra för de civila åtagandena. Det handlar inte bara om polisiära uppgifter eller människor som är bra på att dela ut filtar i en krissituation, utan om så mycket mer som vi har kapacitet för. Här kommer vårt krishanteringsinstitut i Kuopio in. Det är viktigt att vi fortsätter uppbyggnaden, ger dem tillräckligt med resurser så att Finlands know-how på den civila krishanteringssidan kommer till använding.

Det är enligt min åsikt också viktigt att klart särskilja utgifterna för den militära och den civila krishanteringen från varandra i budgethänseende för att vi skall ha möjlighet att ta ställning till hur vi vill fördela pengarna. Samarbetet med Försvarsmaktens internationella central bör också behandlas.

Vänsterförbundet har valt att lämna in en reservation till utskottsbetänkandet och på en punkt kan jag förena mig i deras åsikter, nämligen när de önskar bättre bedömningar och analyser av olika situationer. De finns troligen inte med därför att det inte är någon lätt uppgift, men i fortsättningen skulle jag vilja se mer omfattande politiska analyser och bedömningar av situationen i olika krisområden och deras närhet när krishanteringsoperationer skall bedömas av oss i riksdagen, inte bara i fråga om Afghanistan.

Att ställa sig utanför det militära krihanteringsarbete som NRF innebär vore enligt min åsikt oklokt, eftersom vi då inte skulle ha tillgång till samma standarder och ha samma kompatibilitet och tillvägagångssätt som de länder vi måste samarbeta med i militära krishanteringsoperationer. Som det diskuterades här under debatten, så är det viktigt att se till att beslutsfattandet stannar kvar här hemma. Vi måste självständigt från fall till fall besluta om deltagandet och verksamheten måste vara förenlig med vår krishanteringslag. Själv anser jag som utgångspunkt att varje operation borde grunda sig på ett FN-mandat. Viktigt är därför att riksdagen får möjlighet att ta del av varje ändring av planerna på deltagande.

Syftet med att delta i internationellt militärt krishanteringsarbete, att bygga upp en militär snabbinsatskapacitet och utveckla en strategisk transportkapacitet måste vara att skapa fred i världen, inte att bygga upp det egna landets försvarskapacitet. Denna syn på saken kan verka naiv och det är för militären ofta frustrerande att inte få användning av den stridsförmåga man byggt upp. Detta kan särskilt sägas gälla operationer med krävande snabbinsatskapacitet som BG, och många oroar sig för att den inte skall komma till användning.

Jag vill dock i mitt fredsbudskap påstå att dessa operationer lyckas bäst om de aldrig kommit till användning för då har den civila krishanteringen fungerat. Militära styrkor är bra att ha och de måste ha utbildning och utrustning för snabbinsatser och krävande uppdrag men helst skall de inte komma till användning.

Slutligen vill jag understryka det som framgår av utskottsbetänkandet, som jag naturligtvis i allt förenar mig med. Men jag vill särskilt framhålla att regeringen borde ha redogjort för sina planer på att delta i arbetet med att utveckla en strategisk transportkapacitet för den militära krishanteringens behov, den så kallade SAC, Strategic Airlift Capability, och vi förväntar oss därför en redogörelse mycket snart.

Riksdagen godkände igår, tisdagen den 4 december 2007, regeringens proposition (RP 115/2007) om förbättrande av den finländska sjöfartens konkurrenskraft med vissa förändringar i enlighet med kommunikationsutskottets betänkande (KoUB 13/2007). Detta är en del av regeringens totala sjöfartsstödpaket och innebär direkta stöd för täckandet av sociala avgifter, för såväl last- som passagerarfartyg som huvudsakligen går i utrikes sjöfart. Lagen avses träda i kraft vid tidpunkt som bestäms av statsrådet efter det att kommissionen har godkänt stödet. Regeringen ska under år 2008 fatta beslut om de sammantagna åtgärderna för förbättrandet av den finländska sjöfartens konkurrenskraft.
Tyvärr omfattar stödet inte cabotagetrafik i Finland som drivs på internationellt konkurrensutsatt marknad. Kommunikationsutskottet föreslår dock att regeringen ser över detta. Utskottet vill också att regeringen vidtar åtgärder för att EU inom sig sätter upp gemensamma regler för stöd till sjöfarten och användningen av blandbesättningar samt också anger den lägsta lönenivå för sjöfolk inom EU.