Ärade herr talman! Lagförslaget går ut på att bestämmelserna om statens ställning som arbetsgivare ändras för den civilpersonal som skickas utomlands. Hittills har inrikesministeriet varit arbetsgivare, men i fortsättningen skall ansvaret övertas av Krishanteringscentret vid Räddningsinstitutet i Kuopio.

Centret ska liksom hittills handha utbildningen i krishantering för civilpersonal. Genom att nu också få ansvaret för rekryteringen av personalen kommer räddningsinstitutet att ansvara för de operativa uppgifter som anknyter till den nationella beredskapen. Denna nyordning är välkommen. Institutet i Kuopio har fått en bra start och det är viktigt att det utvecklas och får ett helhetsansvar. Styrningen av och tillsynen över den nationella beredskapen kvarstår dock på inrikesministeriet.

Med tanke på utrikes- och säkerhetspolitiken ska utrikesministeriet även i fortsättningen företräda staten som arbetsgivare. När koordineringen mellan inrikesministeriet, utrikesministeriet och institutet varit uppe till diskussion i utrikesutskottet har alla berörda intygat att koordineringen fungerar mycket väl mellan de olika parterna, men det är enligt min åsikt inte tillräckligt.

Om Finland ska fortsätta på den inslagna vägen som internationellt erkänd krishanterare, konfliktlösare och förhandlare runt om i världen så krävs det också att institutets verksamhet följer det utrikespolitiska engagemanget och linjedragningen. Det praktiska engagemanget måste ha en klar koppling till de ändamål och områden som Finland valt att prioritera. Med andra ord måste arbetet följa landets utrikespolitiska linje.

Att gå så långt som att föreslå att institutet borde höra till utrikesministeriet vill jag i det här skedet inte göra, men det är viktigt att det klart uttalas från riksdagens sida att utrikesministeriet i framtiden bör dra upp riktlinjerna för verksamheten så att den passar in i Finlands utrikespolitik. På så sätt kan verksamheten lättare bli en tillgång för till exempel Förenta nationerna och andra internationella organisationer.

I gårdagens plenum ställde Ålands riksdagsledamot Elisabeth Nauclér en muntlig fråga om sälstammen och fisket i Finland. Den finländska fångstkvoten för i år är 685 gråsälar, men i praktiken uppfylls tillståndet endast till hälften. Att Finland en gång lyckades freda den utrotningshotade gråsälen var viktigt. Nu har gråsälsstammen i Östersjön fördubblats på fem år till cirka 20 700 djur. Av dessa finns runt hälften i Finland, och allra mest på Åland, där stammen uppgår till runt 7 000 gråsälar. Denna stora mängd orsakar stora förluster för yrkesfiskarna, trots de i och för sig viktiga sälskadeersättningarna. På Åland är problemet inte endast att sälarna äter fisken från näten utan också att de skrämmer bort fångsten från goda fiskevatten. I synnerhet har fångsten av gös blivit lidande på Åland. Vad, frågade Nauclér, anser jord- och skogsbruksministern att storleken på en lämplig sälstam är så att den inte oskäligt stör fisket och vad tänker regeringen göra för att underlätta fångsten av sälar?

I sitt svar sade sig jord- och skogsbruksminister Sirkka-Liisa Anttila (c) vara medveten om sälproblemet och meddelade att bland annat förhandlingar förts med EU:s kommission rörande möjligheterna att utbetala ersättning för sältålighet. Då skulle det bli möjligt att stöda anskaffningen av sältliga fiskenät. Det är denna typ av åtgärder som är aktuella, sade ministern. Problemet är extra svårt just därför att sälarna äter fiskar som borde fångas eller laxar som borde färdas mot norr. Vilken som är den rätta storleken på sälstammen vågade ministern inte uttala sig om, men hon sade sig vara på det klara med att denna stam måste minskas.
 

Ärade herr talman! Ett tack till utrikesministern för de här synpunkterna. Det är helt klart att det nu är på det sättet att detta handlar om Finlands riksdags behandling av Lissabonfördraget, den fråga som jag egentligen lyfte upp var Ålands lagtings behandling av Lissabonavtalet.
Men eftersom jag vet hur viktigt det är att regeringen i Helsingfors och regeringen i Mariehamn lyckas lösa de här frågorna, och om jag på något sätt kan bidra till och vara en brobyggare så ser jag det som min uppgift. Därför var det viktigt för mig att lyfta upp den här frågan. Men om inte Åland skulle godkänna avtalet – och vi ska kanske inte spekulera i det – så vet vi att det är inget hinder för Finlands del. Och det är också så att på Åland, vad gäller den delen där staten har behörighet, så kommer det ju att träda i kraft ändå, och till den del man från tidigare är bunden så gäller det ju i alla fall.
 

Ärade herr talman! Lagstiftningsbehörigheten i Finland är delad mellan två parlament, Finlands riksdag och Ålands lagting. Det finns två jurisdiktioner, Finland och det autonoma området Åland. EU känner bara självständiga stater som medlemmar. Alla de självstyrande områden i Europa som haft en möjlighet att välja om de vill gå med i unionen eller inte har därför valt att stanna utanför. Bara ett område har valt att självmant gå in, nämligen Åland. Det finns många starka regioner som är med i EU, men de är delar av federativa stater. I federationer regleras inflytandefrågorna internt medan i en stat med delad kompetens – ett asymmetriskt system som i Finlands fall – är detta inte möjligt.
Besvikelsen med EU har därför varit stor på Åland. Man känner att man gett ifrån sig behörighet till unionen liksom medlemsstaterna, men inte fått någon kompensation. Ålänningarna kan inte representeras av någon annan än sig själva. Det går inte att säga att det handlar ju om en så liten folkgrupp, bara 27 000 människor. Resultatet av den internationella konfliktlösningen i Genève 1921 ledde till att denna folkgrupp inom staten Finland för alltid fick garantier för sin autonoma ställning grundad på språket och kulturen.

Vi vet att Finland den här gången, och jag säger den här gången, inte lyckades få förståelse för att Åland måste ha en egen plats i Europaparlamentet. Problemet kvarstår så länge frågan inte är löst. Frågan är inte ny och det blir tillfälle att återkomma till den.

Ärade herr talman! Genom Lissabonavtalet införs den s.k. subsidiaritetskontrollen och genom den stärks de nationella parlamentens roll. De förfogar över två röster, en för varje kammare, om parlamentet har två kammare. I frågor där Åland har lagstiftningsbehörighet borde Åland förfoga över den ena rösten på samma sätt som i federationer. Denna åsikt delas inte av rikssidan.

Det sägs i propositionen att Ålands lagting måste betecknas som ett regionalt parlament, men så är naturligtvis inte fallet. Regionala parlament är sådana som fått sin lagstiftningsmakt genom decentralisering eller delegering av statens behörighet. Det har inte Åland fått. Makten är delad och lagtinget borde jämföras med ett nationellt parlament i detta sammanhang. Följaktligen borde Åland i de fall landskapet har lagstiftningsbehörighet få låna den ena av Finlands röster eller i samråd med Finland forma den ena rösten om man så vill.

Ofta möts man av argumentet att en lösning på Ålands problem kunde bli prejudicerande. Andra regioner skulle kunna kräva samma sak. Det stämmer naturligtvis inte eftersom Åland är det enda autonoma området med denna starka ställning inom EU. Det kan inte jämföras med något annat. Vidare ligger det i Finlands intresse att framstå som föregångare i internationella konfliktlösningar. De enda regioner som kan intressera sig för ett modus vivendi för Åland i EU är de regioner som idag ligger utanför EU och det skulle säkert bara gagna unionen att skapa en plats för dessa områden inom EU, i många fall tax havens.

Genom Lissabonfördraget får det nationella parlamentet en särskild roll – vetorätt – när det gäller att förhindra en övergång till beslutande med kvalificerad majoritet. En annan nyhet är att EU blir en juridisk person som kommer att få möjlighet att ingå avtal på ett mer utvidgat sätt än tidigare. Det är en smidig lösning och förbättring för EU. Om denna effektivering av unionens externa behörighet kan ha den inverkan att det blir avgjort svårare att beakta de inskränkningar som följer av Ålands självstyrelse är oklart och måste utredas. Troligtvis förutsätter det att man på förhand går in för en viss reservationspraxis från Finlands eller kommissionens sida. Underrättandet av de andra medlemsstaterna och kommissionen om detta kan förutsätta en särskild förklaring av Finland. Det är frågor där det kommer att finnas behov av särskilda lösningar för Åland med Finlands hjälp.

Det mest kända problemet för Ålands del är kanske det faktum att man inte har någon talerätt i EG-domstolen. Ålands åsikter har inte framförts på det sätt man från Åland velat, vare sig i frågan om sjöfågeljakten eller snusförsäljningen. Åländska myndigheter får inte framföra sina åsikter, men blir trots det tvungna att betala ersättningen om landskapet döms. Detta är ett annat exempel på ett systemfel inom EU som måste åtgärdas på sikt, och nu i samband med Lissabonfördraget på bästa möjliga sätt genom bilaterala lösningar mellan Åland och riket, troligtvis i form av en ändring i självstyrelselagen.

En av de möjligheter till inflytande som finns är genom deltagande i ministerrådsarbetet. Möjligheten för Åland att delta finns redan nu, men måste i praktiken utvidgas. Hittills har Åland heller inte getts möjlighet att delta i konventsarbetet vid utarbetandet av nya fördrag. Antagligen kommer konventsformen att bli vanligare i framtiden och det skulle då vara viktigt att Åland ges möjligheter att delta direkt.

Nytt i Lissabonavtalet är att den s.k. biståndsbestämmelsen som införs i artikel 28 a 7 punkten. Om en medlemsstat utsätts för ett väpnat angrepp är övriga medlemsstater skyldiga att bistå enligt 51 artikeln i FN-stadgan. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos medlemsstaternas säkerhets- och försvarspolitik. Med anledning av bestämmelsen har utrikesministeriet gjort en särskild utredning, och i statssekreterare Tiilikainens utredning sägs bara att de internationella förpliktelser som gäller för Ålands demilitarisering och neutralisering måste beaktas. Hur det ska ske så att Ålands status inte påverkas måste bli föremål för granskning.

Finland har flera gånger ändrat självstyrelselagen för att med interna lösningar försöka komma till rätta med strukturproblem hos unionen, och jag är säker på att Finland även den här gången kommer att försöka göra sitt bästa att med nationella beslut kompensera den förlust av behörighet som självstyrelsen är utsatt för. Europa har utvecklats mycket sedan Kol- och stålunionens tid med enbart nationalstater som medlemmar till dagens union med medlemsstater som inte är i kontroll av hela sitt territorium, troligtvis med medlemmar på kommande som visserligen är självständiga stater på pappret men inte ännu i kontroll av sitt territorium, med autonoma områden som valt att stanna utanför eller rent av lämna unionen. Nej, det är dags att verka för ett EU som är mer anpassat till dagens verklighet.

Ärade herr talman! Åland hade inte någon egen plats i Finlands riksdag från början, Åland hade inte någon plats i Nordiska rådet från början och Åland var inte med i Nordiska ministerrådet när
 

Herr talman! I och med Lissabonfördraget blir Europeiska unionen en juridisk person. Denna nyhet har inte väckt tillräcklig uppmärksamhet. I internationella förbindelser kan man ju undvika en situation där unionen består av flera formellt fristående aktörer.
Avtal som innehåller bestämmelser om mänskliga rättigheter kan ingås direkt med en annan part, det är en klar fördel. Men i vilken utsträckning kommer detta att stärka unionens förmåga att forma en egen utrikes- och säkerhetspolitik och hur kan det påverka det transatlantiska förhållandet? Vad kan det innebära för Finlands utrikes- och säkerhetspolitik?

Herr talman! Lissabonfördraget stärker den Europeiska unionens dimension på flera sätt; öppenheten ökar, ett verktyg för medborgarpåverkan införs, de grundläggande fri- och rättigheterna samt de mänskliga rättigheterna får samma status som unionens grundfördrag. Fördraget ger utan vidare unionen de verktyg som behövs för att tackla existerande och kommande utmaningar. I fördraget slås fast att unionen ska bygga på de gemensamma värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstatsprincipen och respekt för de mänskliga rättigheterna.
Lissabonfördraget stärker demokratin inom unionen. Medborgarna företräds av det direkt folkvalda Europaparlamentet, vars makt och position stärks, och indirekt av sina stats- eller regeringschefer i Europeiska rådet. Ett nytt element för medborgarpåverkan tas även med. En miljon unionsmedborgare från ett "betydande antal" medlemsstater kan lägga fram ett förslag till kommissionen. Trots att kommissionen inte har någon skyldighet att lägga fram något förslag till följd av medborgarinitiativet, blir det politiskt svårt att bortse från det helt och hållet. Den nätbaserade kampanjen för att Europaparlamentet ska vara beläget enbart i Bryssel samlade över en miljon tvåhundratrettiosjutusen namn. Svenska riksdagsgruppen hoppas att också finländarna är aktiva på denna front, Finland är trots allt medborgarrörelsernas förlovade land.

Arvoisa puhemies! Unionin toimielinten uudistamisessa Euroopan parlamentti näyttää vetävän pisimmän korren. Parlamentin valta lisääntyy niin lainsäädännössä kuin unionin varainhoidossakin komission puheenjohtajan nimittämistä unohtamatta. Tämän valossa yksittäisten jäsenmaiden sekä hallitusten että parlamenttien kannalta hyvien ja luontevien yhteyksien kehittäminen ja ylläpitäminen Euroopan parlamenttiin on kovin tärkeää. Ruotsalainen eduskuntaryhmä korostaa, että Suomen eduskunnan institutionaalinen yhteys Euroopan parlamenttiin eduskunnan erityisasiantuntijan Brysselin toimiston kautta on ainakin pidettävä nykyisellä tasolla tai sitä on jopa vahvistettava.

En av de absolut viktigaste ändringarna i fördraget är förstärkningen av de grundläggande rättigheternas ställning och status samt att stadgan om de grundläggande rättigheterna får en ställning som kan jämföras med grundfördragens. Alla EU-länder är rättsstater som omfattar tanken på grundläggande fri- och rättigheter. Trots detta är summan inte fullständig om inte unionen som sådan erkänner dessa rättigheter. Hittills har unionen, trots att gemenskapsdomstolen sedan länge ansett att de grundläggande rätttigheterna hört till gemenskapsrätten, i sina grundfördrag koncentrerat sig på mer, låt oss säga förvaltningsmässiga frågor.

Herr talman! Europeiska rådet får nu genom Lissabonfördraget såväl en formell status som en mer varaktig ordförande. Ändringen innebär att en klar topptjänst som ordförande för Europeiska rådet bildas. Samtidigt som rotationsprincipen för ordförandeskapet bibehålls i de övriga rådssammansättningarna innebär det också samtidigt att rollen för ordförandelandets stats- och eller regeringschef blir något oklar. Ur medlemsstaternas synvinkel skulle det falla sig naturligt att även regeringschefen skulle ha en roll under den tid medlemslandet deltar i ordförandearbetet. Ett avsteg från principen skulle försvaga trovärdigheten för såväl unionen som de alternerande ordförandeskapen.

Unionen kommer via Lissabonfördraget att klart stärka sin utrikespolitiska profil via den höga representanten för utrikesfrågor och säkerhetspolitik. Via sina dubbla roller, dels om ordförande för utrikesrådet, dels som vice ordförande för kommissionen kommer den höga representanten att vara spindeln i nätet för EU:s gemensamma utrikespolitik. Att förvaltningen dessutom stärks med en europeisk avdelning för yttre åtgärder stärker strävandena ytterligare. Gränserna för avdelningens arbete gentemot såväl kommissionen som Europeiska rådet och de enskilda medlemsstaterna måste dock vara tillräckligt klara. Den höga representanten och avdelningen för yttre åtgärder kan medföra förändringar i de utrikespolitiska tyngdpunkterna och det kan i sin tur kräva ändringar också på hemmaplan.

Arvoisa puhemies! Eurooppa-neuvosto koostuu tulevaisuudessa muun muassa jäsenvaltioiden valtion- tai hallituksen päämiehistä, joita avustaa ministeri. Tähän saakka on ollut tapana, että myös tasavallan presidentillä on ollut mahdollisuus osallistua Eurooppa-neuvostoon, mikä onkin usein noussut keskustelun kohteeksi. EU-politiikka ei ole ensisijaisesti ulkopolitiikkaa, vaan kyse on päätöksistä, joilla on pitkälti sisäpoliittisia vaikutuksia ulkopoliittisen ulottuvuuden vahvistamiseksi. Unionin tekemien muutosten myötä meidän tulee Suomessa pohtia presidentin roolia Eurooppa-neuvoston kokouksissa siten, että ulkopolitiikkaa koskeva perustuslain kirjain myös toteutuu.

En stark europeisk union, med en stark, gemensam, målmedveten och målinriktad bistånds- och utrikespolitik borde bli den moraliska makten i världen! En naturlig följd av satsningen skulle vara att unionen, som sådan, exempelvis skulle ta en permanent plats i Förenta nationernas säkerhetsråd – i stället för de två nuvarande europeiska permanenta medlemmarna. Tanken kanske är svår att förverkliga, eftersom man sällan frivilligt ger upp en erhållen fördel, men det är ändå en tanke som är värd att kommas ihåg, också i diskussionerna om förnyelsen av FN.

Grunden för EU har alltid varit det fredsbygge och den överbryggare av sociala klyftor som unionen de facto innebär. Lissabonavtalet ger unionen och dess medlemmar mer säkerhet – i alla avseenden. Ju fastare integrationen är, desto mer främjas totalsäkerheten inom unionen. Den biståndsskyldighet som även togs in i det tidigare förslaget till konstitutionellt finskt fördrag finns även medtaget i Lissabonfördraget. De mål som Finland ställt, att texten måste ta hänsyn till alla medlemsstaters försvars- och säkerhetspolitiska lösningar utan, att som de Nato-anslutna länderna ville, starkt knyta biståndsskyldigheten till Nato. Artikeln om biståndsskyldighet skapar en stark politisk solidaritet mellan de länder som hör till unionen. Svenska riksdagsgruppen anser att EU utgör den samarbetsram inom vilken Finland ska stärka säkerheten såväl i Europa som ur ett globalt perspektiv. Biståndsskyldigheten och satsningarna på EU:s snabbinsatsstyrkor är goda exempel på detta och även steg på vägen.

Arvoisa puhemies! On myönteistä, että unionin valmiutta siviilikriisinhallintaan vahvistetaan Lissabonin sopimuksella. Unionin operatiivinen kapasiteetti tulee jatkossa perustumaan siviilipuolen ja sotilaallisiin voimavaroihin. Ruotsalainen eduskuntaryhmä korostaa, että sotilaallisen kriisinhallinnan ja siviilikriisinhallinnan tulee toimia rinnan muun muassa sen vuoksi, ettei siviilijärjestöjen puolueettomuutta vaaranneta. Sotilaallisen kriisinhallinnan tulee keskittyä pelkästään varmistamaan turvallisuutta alueella, ja jättää muut siviilipuolen vakautta edistävät toimenpiteet kuten esimerkiksi rule of law-periaatteen käyttöönoton siviilijärjestöille. Myös tällä sektorilla Suomella on laajaa osaamista, jota myös kriisinhallintakeskus Kuopiossa entisestään vahvistaa.

Herr talman! Åland anslöt sig till EU enligt ett särskilt protokoll. De problem som landskapet har med Lissabonfördraget och de brister som Åland upplever att finns i möjligheterna att påverka i EU-frågor måste åtgärdas. Svenska riksdagsgruppen förutsätter att statsrådet vid sidan av den process som pågår i riket med godkännandet av Lissabonfördraget även diskuterar med landskapet om vilka lösningsmodeller som kan bli aktuella. Man har inte internationellt inom unionen lyckats lösa aspekterna kring Ålands ställning. Nu gäller det att göra det bästa av situationen. Frågan kvarstår hur som helst, och är också något som kommer att komma upp i framtiden.

Även Lissabonfördraget innehåller brister. Unionens värderingar bygger på respekt för bland annat demokrati och minoriteter. Trots detta har unionen som sådan liten beredskap att trygga, eller ens främja minoriteternas deltagande i den europeiska politiken. Det finns en stor grupp EU-medborgare som försummats i diskussionen kring Europaparlamentets sammansättning. Jag tänker på de nästan 50 miljoner européer som tillhör en språklig minoritet. Unionen har inte heller någon institutionell beredskap för områden eller unionsmedborgare som på något sätt avviker från majoritetsbefolkningen. Det här är något som unionen borde återkomma till för att på allvar uppfylla de värderingar man ställt för sig själv.

I dagens remissdebatt om Lissabonfördraget höll Ålands riksdagsledamot Elisabeth Nauclér ett eget anförande rörande Åland vid sidan om Svenska riksdagsgruppens gruppanförande som hon också höll tidigare under dagen.
Besvikelsen med EU har därför varit stor på Åland. Man känner att man gett ifrån sig behörighet till unionen liksom medlemsstaterna, men inte fått någon kompensation. Ålänningarna kan inte representeras av någon annan än sig själ-va, och det går därför inte att säga att det handlar ju om en så liten folkgrupp, bara 27 000 människor. Resultatet av den internationella konfliktlösningen i Genève 1921 ledde till att denna folkgrupp inom staten Finland fick garantier för sin autonoma ställning grundad på språket och kulturen.

– Finland har flera gånger ändrat självstyrelselagen för att med interna lösningar försöka att komma tillrätta med struk-turproblem hos unionen, och jag är säker på att Finland även den här gången kommer att försöka göra sitt bästa att med nationella beslut försöka kompensera den förlust av behörighet som självstyrelsen är utsatt för, sade Nauclér.
 

Ärade herr talman! Statsrådets trafikpolitiska redogörelse till riksdagen lyfter mycket tydligt fram Finlands beroende av sjötransporter och därigenom sjöfartens stora betydelse för Finland. Det är inte bara Åland som är en ö utan hela Finland är i logistiskt hänseende en ö.
Drygt 80 procent av godset i Finlands utrikeshandel transporteras med fartyg och därför spelar effektiva och högkvalitativa sjötransporter en stor roll för konkurrenskraften inom vår övriga industri. För att klara konkurrensen i den globala ekonomin måste Finland kompensera de långa avstånden till de viktigaste marknadsområdena med transportsystem som är effektivare än i andra länder.

De finlänska fartygens sjunkande marknadsandelar inom vår utrikeshandel är synnerligen oroväckande. Endast 29 procent av Finlands utrikeshandels sjötransporter går i dag på finländskt köl mot 56 procent 1975 och 40 procent så sent som 2000. Denna utveckling äventyrar vår försörjningsberedskap och EU har inte några system för att stödja oss i detta avseende. Vi måste själva trygga våra sjötransporter i en krissituation. Kontrollen av dessa livsviktiga transporter är i andras händer och inkomsterna går Finland förbi.

Den möjlighet som nämns i den trafikpolitiska redogörelsen att Finland skulle ingå bilaterala avtal med andra stater för att trygga sjötrafiken anser jag inte vara genomtänkt. Vi bör tvärtom vidta sjöfartspolitiska åtgärder för att få vår handelsflotta under finländskt flagg att växa. Sjöfarten är en framtidsnäring. Det är emellertid synnerligen glädjande att regeringen i den trafikpolitiska redogörelsen fastställer att det finländska tonnaget måste bli lika konkurrenskraftigt som tonnaget i våra viktigate konkurrentländer.

En stor konkurrenshämmande omständighet är den höga medelåldern inom vår handelsflotta. Genomsnittsåldern är 19 år mot 12 år i övriga EU. Inom EU:s sjöfartsnationer har handelsflottorna vuxit och moderniserats tack vare rederibeskattningsregimer som uttryckligen gynnat tillväxt och modernisering. De tonnageskattelagar som stiftats har lett till ett mycket kraftigt uppsving inom rederinäringen. Ett belysande exempel utgörs av Tyskland där handelsflottan har fördubblats under åren 2004 till 2007.

Ärade herr talman! Regeringen har utlovat en rederibeskattningsreform. Jag utgår ifrån att denna reform följer tre grundlinjer. För det första ska målet med rederibeskattningen vara att främja tillväxten och förnyelsen av Ålands och Finlands handelsflotta. För det andra ska rederibeskattningen leda till att villkoren för vår sjöfart blir i linje med övriga EU-länders. Och för det tredje måste rederibeskattningen utformas så att både stora och små rederier och rederier som bedriver last- eller passagerarsjöfart behandlas lika. Vi måste stå på samma nivå som konkurrentländerna Tyskland, Nederländerna, Estland, Danmark och Storbritannien. Reformen av rederibeskattningen bör bestå av två delar. En förnyad och konkurrenskraftig tonnageskattelag och för de rederier som inte kan gå in i en tonnageskatteregim en möjlighet att bilda reserveringar för fartygsanskaffningar.

Den andra viktiga konkurrensfaktorn vid sidan av rederibeskattningen utgörs av bemanningskostnaderna. Här har den sittande regeringen och den föregående regeringen på ett progressivt sätt nyttjat de möjligheter som EU-kommissionens riktlinjer för sjöfartsstöd möjliggör, men tyvärr inte till fullo. I regeringsprogrammet för statsminister Vanhanens andra regering fastslås att den finländska sjöfartens konkurrenskraft ska förbättras med hjälp att de stödformer som tillåts av EU. Kommunikationsministeriet förslog också under våren 2007 att bland annat ett stöd för bemanningskostnaderna för lastfartyg i konkurrensutsatt ö- och kustkabotagefabrik samt av källskatteskyldiga sjömän på passagerarfartyg skulle ingå i stödordningen. Tyvärr kom inte förslaget att nå fram till beslut.

Jag utgår ifrån att regeringen nu avlämnar ett sjöfartspaket till riksdagen som består av en omfattande rederibeskattningsreform och dessutom de stödförslag (Puhemies: Förlåt, 5 minuter!) för bemanningskostnaderna som föll bort förra året.

I riksdagsdebatten idag rörande statsrådets trafikpolitiska redogörelse lyfte Ålands riksdagsledamot Elisabeth Nauclér fram sjöfartens betydelse för Finland, också med betonande av effektiva och högkvalitativa sjötransporters stora roll för konkurrenskraften för landets industri. De finländska fartygens sjunkande marknadsandelar inom utrikeshandeln är synnerligen oroväckande, också med avseende på försörjningsberedskapen i krissituationer. Endast 29 % av Finlands utrikeshandels sjötransporter går idag på finländsk köl, mot 56 % år 1975 och 40 % så sent som år 2000.

Nauclér fann det emellertid synnerligen glädjande att regeringen nu fastslår att det finländska tonnaget måste bli lika konkurrenskraftigt som i de viktigaste konkurrentländerna. För regeringens utlovade rederibeskattningsreform sade sig Nauclér förutsätta tre grundlinjer, 1) att främja tillväxten och förnyelsen av Ålands och Finlands handelsflotta, 2) se till att villkoren för denna sjöfart kommer i nivå med övriga EU-länders, samt 3) att utformningen blir sådan att både stora och små rederier, och rederier som bedriver last- eller passagerarsjöfart behandlas lika.

Reformen av rederibeskattningen bör enligt Nauclér bestå av två delar, en förnyad, konkurrenskraftig tonnageskattelag och, för de rederier som inte kan gå in i en tonnageskattregim, en möjlighet att bilda reserveringar för fartygsanskaffningar. För den andra viktiga konkurrensfaktorn, bemanningskostnaderna, har nuvarande och föregående
regering på ett progressivt sätt nyttjat de möjligheter som EU-kommissionens riktlinjer för sjöfartsstöd möjliggör, dock tyvärr inte till fullo, påpekade Nauclér.

I gällande regeringsprogram sägs att den finländska sjöfartens konkurrenskraft ska förbättras med stödformer som tillåts av EU. Kommunikationsministeriet har också föreslagit att stödordningen ska innefatta bland annat bemanningskostnaderna för lastfartyg i konkurrensutsatt ö- och kust-cabotagetrafik samt källskatteskyldiga sjömän på passagerarfartyg. Tyvärr kom inte förslaget att nå fram till beslut, påpekade Nauclér, som sade sig utgå ifrån att regeringen nu avlämnar ett sjöfartspaket till riksdagen som består av en omfattande rederibeskattningsreform och dessutom de stödförslag för bemanningskostnaderna som förföll förra året.

I riksdagsdebatten idag rörande statsrådets trafikpolitiska redogörelse lyfte Ålands riksdagsledamot Elisabeth Nauclér fram sjöfartens betydelse för Finland, också med betonande av effektiva och högkvalitativa sjötransporters stora roll för konkurrenskraften för landets industri. De finländska fartygens sjunkande marknadsandelar inom utrikeshandeln är synnerligen oroväckande, också med avseende på försörjningsberedskapen i krissituationer. Endast 29 % av Finlands utrikeshandels sjötransporter går idag på finländsk köl, mot 56 % år 1975 och 40 % så sent som år 2000.

Nauclér fann det emellertid synnerligen glädjande att regeringen nu fastslår att det finländska tonnaget måste bli lika konkurrenskraftigt som i de viktigaste konkurrentländerna. För regeringens utlovade rederibeskattningsreform sade sig Nauclér förutsätta tre grundlinjer, 1) att främja tillväxten och förnyelsen av Ålands och Finlands handelsflotta, 2) se till att villkoren för denna sjöfart kommer i nivå med övriga EU-länders, samt 3) att utformningen blir sådan att både stora och små rederier, och rederier som bedriver last- eller passagerarsjöfart behandlas lika.

Reformen av rederibeskattningen bör enligt Nauclér bestå av två delar, en förnyad, konkurrenskraftig tonnageskattelag och, för de rederier som inte kan gå in i en tonnageskattregim, en möjlighet att bilda reserveringar för fartygsanskaffningar. För den andra viktiga konkurrensfaktorn, bemanningskostnaderna, har nuvarande och föregående regering på ett progressivt sätt nyttjat de möjligheter som EU-kommissionens riktlinjer för sjöfartsstöd möjliggör, dock tyvärr inte till fullo, påpekade Nauclér.

I gällande regeringsprogram sägs att den finländska sjöfartens konkurrenskraft ska förbättras med stödformer som tillåts av EU. Kommunikationsministeriet har också föreslagit att stödordningen ska innefatta bland annat bemanningskostnaderna för lastfartyg i konkurrensutsatt ö- och kust-cabotagetrafik samt källskatteskyldiga sjömän på passagerarfartyg. Tyvärr kom inte förslaget att nå fram till beslut, påpekade Nauclér, som sade sig utgå ifrån att regeringen nu avlämnar ett sjöfartspaket till riksdagen som består av en omfattande rederibeskattningsreform och dessutom de stödförslag för bemanningskostnaderna som förföll förra året.