Herr talman! Isaf är den största internationella fredsbevarande insats som FN har bemyndigat. Den har ett mandat som utgår från bemyndiganden enligt VII kap. i FN-stadgan. De extra stödtrupper det här är fråga om skulle omfatta infanteriavdelningar samt land- och lufttransportkapacitet – inte precis den beskrivning som vi förväntar oss när det handlar om genomförande av ett val och av införande av demokrati i ett land. Nej, det är ingen vanlig bild det handlar om, inget vanligt land och ingen vanlig fredsinsats. Därför är det bra att vi självkritiskt granskar engagemanget. Det är viktigt så att vi vet exakt vad vi ger oss in på. Uppdraget är riskfyllt och vi ska vara införstådda med vad vi fattar beslut om. Därför har också regeringen valt att inbegära riksdagens och utrikesutskottets utlåtande.

Fred och varaktiga politiska lösningar åstadkoms inte med snabba militära insatsstyrkor, utan med civila insatser. De civila insatserna för att få till stånd ett demokratiskt samhälle kan i dag inte genomföras utan säkerhetsarrangemang. Detta kräver tyvärr de militära insatser vi nu är i färd med att besluta om. Gränsen mellan civila och militära insatser är på väg att suddas ut, och detta får vi inte låta ske.

De civila uppgifterna kan tas över av militären, men de skapar ingen trovärdighet och drar undan grunden för det civila fredsarbetet, som ändå är det avgörande för en bestående lösning av problemen. Låt oss därför varje gång se kritiskt på den militära insatsen. Den ska inte vara längre och inte heller mer omfattande än vad som behövs. Låt oss hela tiden ha som utgångspunkt att läget så snart som möjligt ska bli sådant att det möjliggör en övergång till enbart civila insatser.

Allt tyder också på att den amerikanska inställningen under president Obama kommer att förändras i samma riktning. Den civila insatsen i Afghanistan är minimal i jämförelse med den militära. Soldater är billig arbetskraft i jämförelse med civila specialister, men det får vi inte låta oss vilseledas av. Vi har lovats en särskild utredning över insatserna i Afghanistan i mars. I utrikesutskottets betänkande sägs också att riksdagen måste få en så realistisk och samlad bild som möjligt, men jag skulle ytterligare vilja påpeka vikten av att de civila insatserna lyfts fram i redogörelsen.

Herr talman! I utrikesutskottets betänkande står att operationen bland annat syftar till att tillse att kvinnor kan utnyttja sin rösträtt. Jag skulle ha önskat att det stått "tillse att kvinnor blir valda". Det är naturligtvis bra att kvinnor får rösta, men vi måste sätta målet högre än så, högre än vad militären kan åtadkomma. Beskrivningar av kvinnornas situation i landet är beklämmande texter att läsa. Här krävs det civila insatser, och jag vågar påstå rentav kvinnliga insatser.

Den insats som regeringen nu föreslår har jag inga problem med att stödja trots min kritiska inställning på grund av den tidsbegränsning som finns. Men vi ska inte glömma att för en varaktig lösning krävs stora civila insatser, inte militära. Deras uppgift är enbart att under en begränsad tid tillse att den erforderliga säkerheten finns.

Ärade herr talman! Rötterna till dagens diskussion ligger faktiskt i Tammerfors. Under Finlands första ordförandeskapsperiod för EU 1999 var temat för toppmötet i Tammerfors samarbetet i rätts- och inrikesfrågor. I Tammerfors kom man överens om att inom EU skapa en gemensam politik för asylfrågor, the spirit of Tampere. Den framtida gemensamma asylpolitiken i Europa skulle grunda sig på ett fullständigt iakttagande av Genèvekonventionen från 1951, den så kallade flyktingkonventionen.

I det första skedet skulle det skapas instrument som definierade en miniminivå. Det är ett av dessa instrument som ligger bakom dagens lagförslag. Det har inte varit någon lätt process för EU att komma överens om dessa miniminivådirektiv inom politikområdet asyl. Speciellt gäller detta direktivet om asylförfarandet men också det nu aktuella direktivet ändrades på flera punkter till det sämre.

Resultatet blev i bland en politisk kompromiss som sitter illa i ett instrument som ska definiera rättigheter. Ett exempel på en sådan politisk kompromiss är artikeln om subsidiärt skydd. FN:s flyktingkommissariat Unhcr har uppmanat att medlemsländer i EU att i implementeringen av direktivet upprätthålla de högre standarder medlemsländerna har jämfört med miniminivådirektivet. Unhcr har kritiserat artikeln om subsidiärt skydd för att vara restriktiv. Den är dock trots sina brister ett viktigt steg på väg mot en större harmonisering.

Det är viktigt att EU har en gemensam europeisk immigrationspolitik och en gemensam asylpolitik. Vi ska ha en effektiv gränsövervakning så att olika länder inte behöver ta ett större eller mindre ansvar än andra. Först när vi uppnått detta kan vi på riktigt tala om en Europeisk union. Vägen dit är förhoppningsvis inte alltför lång, men det viktigaste är att vägen dit inte kantas av försök att komma undan vårt ansvar på det internationella planet. Unhcr är den ledande organisationen när det gäller flyktingfrågor. Vi har all anledning att beakta deras synsätt och lägga det till grund för det fortsatta arbetet.

Orsaken till att vi behöver en harmonisering av asylfrågorna inom EU, svårigheterna att nå samförstånd mellan medlemsländerna om denna harmonisering och den diskussion som förts om den nu aktuella lagändringen är alla symptom på samma sak, the race to the bottom, och så får det inte vara. Det får inte bli en tävling mellan länderna i Europa om att erbjuda flyktingar och asylsökande det minsta möjliga. Det här leder till en tyst tävling mellan medlemsländerna i att försämra villkoren för asylsökanden. Harmoniseringen ska ha som mål att sätta stopp för detta.

Det som återstår av harmoniseringen av asylpolitiken är det andra skedet sådant som det definierades av Tammerforsprogrammet. I det andra skedet ska det skapas bindande regler som är gemensamma för alla. Enligt tidtabellen i Tammerforsprogrammet och det efterföljande Haagprogrammet är tidsgränsen för denna harmonisering 2010.

Herr talman! Vi vet av erfarenhet att samhällsansvaret utsätts för stora prövningar under svåra ekonomiska tider. Den ekonomiska världskris vi nu är inne i är inget undantag. Under den förra ekonomiska krisen sjönk biståndet i Finland med 62 procent och i Japan med 44 procent under deras kris. Låt oss därför vara eniga om att vi åtminstone på detta område ska ta vår del av världsansvaret.

Jag vill slutligen tacka minister Thors för sina insatser på ett område som visat sig vara långt ifrån lätt.

Ärade herr talman! En nyhet i den nuvarande grundlagen var att alla lagar som inte stadfästs av presidenten inom utfäst tid ska tas upp till behandling i riksdagen. Därför har vi nu detta märkliga ärende på dagordningen.
Ärendet är ett exempel på hur fel det kan gå när något går fel från början. Smörgåsen har fallit med smörsidan ner. Någon kanske skulle kalla det ett exempel på Murphy"s law och jag ska inte här redogöra för alla misstag som gjorts. Det finns tillräckligt många som tagit på sig tillräckligt med skuld för det inträffade, och jag är för egen del övertygad om att händelsen aldrig kommer att upprepas. Trots det kan det vara skäl att se på det som skedde vid behandlingen av ärendet i riksdagen.

Alla ändringar av självstyrelselagen för Åland har förberetts av justitieministeriet som tillsett att det gått en proposition till riksdagen och att presidenten skickat en framställning till Ålands lagting. Ärendena har i riksdagen remitterats till grundlagsutskottet som kan kallas Ålandsutskottet, eftersom det är riksdagens specialutskott i åländska frågor. Så skedde inte den här gången.

Det gick ingen framställning från presidenten till lagtinget och ärendet remitterades inte till grundlagsutskottet. Specialutskottet kunde inte heller begära utlåtande från grundlagsutskottet, eftersom det inte förelåg något problem i förhållande till grundlagen, vilket är en förutsättning för att utlåtande ska begäras.

När ärendet sist och slutligen kom till Ålands lagting valde lagtinget att inte godkänna framställningen på grund av att det formella förfarandet inte följts. Det var alltså inte i första hand fråga om sakinnehållet, utan om formen för hur Ålands självstyrelselag ska ändras. En ordning som har sin grund i Nationernas förbunds beslut i Genève 1921, en internationell konfliktlösning som vi ska vara rädda om och vårda.

För egen del vill jag påstå att detta aldrig skulle ha hänt om ärendet från början remitterats till grundlagsutskottet. Där finns sakkunskapen om åländska frågor och misstagen hade upptäckts och kunnat rätttas till innan de lett till att lagen inte kunde stadfästas.

Justitieministeriet konstateras i sin redogörelse över det olyckliga ärendet i ett brev till Ålands landskapsregering att behandlingen i riksdagen har varit formellt riktig, men att ministeriet vid ett lämpligt tillfälle kommer att föreslå för riksdagen att ändringar av självstyrelselagen alltid ska remitteras till grundlagsutskottet. Det är förvånande att ingen tidigare tänkt på att en sådan bestämmelse borde finnas i grundlagen eller i riksdagens arbetsordning, men bättre sent än aldrig.

Den uppmärksamhet misstagen fått gör att de troligen aldrig kommer att upprepas, men för att det inte ska finnas någon risk föreslår jag att riksdagens arbetsordning ändras så att alla förslag om ändringar av Ålands självstyrelselag ska remitteras till grundlagsutskottet och på det sättet har också detta olycksaliga ärende fört något nytt och gott med sig.

Herr talman! Isaf är den största internationella fredsbevarande insats som FN har bemyndigat. Den har ett mandat som utgår från bemyndiganden enligt VII kap. i FN-stadgan. De extra stödtrupper det här är fråga om skulle omfatta infanteriavdelningar samt land- och lufttransportkapacitet – inte precis den beskrivning som vi förväntar oss när det handlar om genomförande av ett val och av införande av demokrati i ett land. Nej, det är ingen vanlig bild det handlar om, inget vanligt land och ingen vanlig fredsinsats. Därför är det bra att vi självkritiskt granskar engagemanget. Det är viktigt så att vi vet exakt vad vi ger oss in på. Uppdraget är riskfyllt och vi ska vara införstådda med vad vi fattar beslut om. Därför har också regeringen valt att inbegära riksdagens och utrikesutskottets utlåtande.

Fred och varaktiga politiska lösningar åstadkoms inte med snabba militära insatsstyrkor, utan med civila insatser. De civila insatserna för att få till stånd ett demokratiskt samhälle kan i dag inte genomföras utan säkerhetsarrangemang. Detta kräver tyvärr de militära insatser vi nu är i färd med att besluta om. Gränsen mellan civila och militära insatser är på väg att suddas ut, och detta får vi inte låta ske.

De civila uppgifterna kan tas över av militären, men de skapar ingen trovärdighet och drar undan grunden för det civila fredsarbetet, som ändå är det avgörande för en bestående lösning av problemen. Låt oss därför varje gång se kritiskt på den militära insatsen. Den ska inte vara längre och inte heller mer omfattande än vad som behövs. Låt oss hela tiden ha som utgångspunkt att läget så snart som möjligt ska bli sådant att det möjliggör en övergång till enbart civila insatser.

Allt tyder också på att den amerikanska inställningen under president Obama kommer att förändras i samma riktning. Den civila insatsen i Afghanistan är minimal i jämförelse med den militära. Soldater är billig arbetskraft i jämförelse med civila specialister, men det får vi inte låta oss vilseledas av. Vi har lovats en särskild utredning över insatserna i Afghanistan i mars. I utrikesutskottets betänkande sägs också att riksdagen måste få en så realistisk och samlad bild som möjligt, men jag skulle ytterligare vilja påpeka vikten av att de civila insatserna lyfts fram i redogörelsen.

Herr talman! I utrikesutskottets betänkande står att operationen bland annat syftar till att tillse att kvinnor kan utnyttja sin rösträtt. Jag skulle ha önskat att det stått "tillse att kvinnor blir valda". Det är naturligtvis bra att kvinnor får rösta, men vi måste sätta målet högre än så, högre än vad militären kan åtadkomma. Beskrivningar av kvinnornas situation i landet är beklämmande texter att läsa. Här krävs det civila insatser, och jag vågar påstå rentav kvinnliga insatser.

Den insats som regeringen nu föreslår har jag inga problem med att stödja trots min kritiska inställning på grund av den tidsbegränsning som finns. Men vi ska inte glömma att för en varaktig lösning krävs stora civila insatser, inte militära. Deras uppgift är enbart att under en begränsad tid tillse att den erforderliga säkerheten finns.

Herr talman! Statsrådets säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse kommer samtidigt med Thorvald Stoltenbergs rapport om nordiskt samarbete inom just samma område. Ingen person är mer lämpad för uppdraget. Hans breda erfarenhet gör att rapporten ska tas med största allvar. Han kommer här med tretton förslag till ågärder. Geopolitiskt har Norden samma situation oavsett om man är en del av Nato eller har andra tillhörigheter som till exempel Europeiska unionen. Det är inte möjligt att klara sig ensam, det är en slutsats man lätt kan dra.

Det är viktigt att stödja det europeiska samarbetet på detta område, att utveckla EU till en garant för vårt fredliga samarbete, en trygghet som bygger på en europeisk värdegemenskap och gör olika militärallianser onödiga. Ännu viktigare än det europeiska samarbetet är dock det nordiska. Vi har samma geopolitiska läge, samma grannar och är tvungna att hålla ihop. Flera av Thorvarld Stoltenbergs tretton förslag är konkreta och handlar om olika typer av övervakningssystem.

Det av de två förslag som jag finner viktigast är dock i det här sammanhanget det första, som handlar om fredsbyggandet, om en särskild nordisk insatsenhet för en militär och civil stabilisering. Den skulle vara ett bidrag till en större FN-operation eller till operationer i regi av EU, Nato, Afrikanska unionen eller Osse, där det finns ett FN-mandat. Mycket sägs om behovet att förändra och stärka FN men få konkreta förslag finns. Vi bör därför ta detta Stoltenbergs förslag på största allvar. Det trettonde förslaget är en så kallad nordisk solidaritetsförklaring, ett gemensamt upplägg på försvarssidan. Olika länder specialiserar sig på olika uppgifter, samarbetet skulle bli ett tillägg till de nordiska ländernas existerande utrikes- och säkerhetspolitiska förankring, också värt att nämna i detta sammanhang.

Inget har på grund av redogörelsen förändrats i förhållandet till Nato. Det är ett alternativ, inget har heller förändrats på grund av de senaste händelserna i vår omvärld enligt mitt sätt att se det. Vi har bara blivit påminda om vårt läge som, vilket kan tilläggas, innebär att vi har ett behov av en levande sjöfart och en sjöfartspolitik som gör att försörjningen är tryggad.

Ska då en riksdagsledamot som kommer från det demilitariserade, neutraliserade Åland, där man inte gör militärtjänstgöring, uttala sig i denna fråga? Ja, det är viktigt att klargöra, tycker jag, att det finns ingen motsättning mellan en trygg försvarspolitik och Ålands ställning, tvärtom. På grund av sin strategista betydelse blev Åland en gång demilitariserat och neutraliserat. Tanken bakom det var att det skulle fungera som en förtroendeskapande åtgärd mellan olika länder som hade olika intressen. Det sägs att det var det första i världen där ett helt område blev föremål för denna regim och inte ett gränsområde där konflikter hade förekommit.

Finland ska inte i ett fall av krig försvara Ålands territorium utan Finland ska försvara Ålands neutralisering, vilket innebär att inga krigshandlingar ska förekomma på Åland enligt internationella avtal, och det är det Finland ska försvara.

Herr talman! Samma sak gäller i fall Finland faktiskt skulle befinna sig i Nato, att Åland förblir demilitariserat och neutraliserat. Det finns det redan exempel på inom Nato, nämligen Svalbard eller Spetsbergen.

På inbjudan av riksdagsledamot Elisabeth Nauclér besökte sannfinländarnas riksdagsgrupp Ålandskontoret på tisdagskvällen. Gruppen deltog nästan mangrant, partiordförande Soini var i Bryssel och ledamot Virtanen var upptagen med ett gruppanförande, de andra 3 ledamöterna samt Timo Soinis blivande ersättare i riksdagen och kanslipersonalen var med. Elisabeth Nauclér höll ett inledande, mycket personligt och engagerat, anförande på finska om Åland och dess speciella status. Därefter presenterade Britt Inger Wahe självstyrelsens organisation och det ekonomiska systemet samt tog fram några av de frågor som ofta brukar leda till missförstånd, inflyttningen till Åland berördes särskilt, på basen av en sammanställning som Maija Nunez gjort.

En livlig och personlig diskussion utspann sig efteråt och gruppmedlemmarna var eniga om att det var ett nyttigt besök. Gruppens ordförande Raimo Wistbacka tackade för besöket och påpekade hur viktigt det är för riksdagsledamöter att verkligen lära känna landskapet Åland. Han berättade att då han besökte Åland med kommunikationsutskottet för två år sedan hade han fått en mängd ny information och en ny uppfattning om Åland. ”Vår grupp har ibland utmärkt sig i riksdagsdebatten med en del tillspetsade formuleringar om Åland, vilket sådana träffar som idag kan mildra”.

Inspirerad av detta förslog en ledamot till och med att de skulle hålla nästa sommarträff på Åland, vilket togs mycket positivt emot av de närvarande.

Elisabeth Nauclér är nöjd med träffen och avser att fortsätta med dessa infoträffar för andra grupper under hösten.

Riksdagsledamöterna har nu haft vårsessionens sista plenum och får sommarlov lagom till midsommar. Helt lediga är ledamöterna ändå inte, stora utskottet sammanträder regelbundet och många ledamöterna arbetar ofta intensivt i valkretsen under sommaren. I år gör riksdagens förvaltningsutskott sin sommarstudieresa till Åland i slutet av augusti, då de bland annat besöker Brändö kommun.

Åländska ärenden har varit upp ett flertal gånger under vårsessionen, Ålands riksdagsledamot har jobbat flitigt och ålänningar har ofta hörts i utskott.

Den 10 juni godkände riksdagen i första behandling ändringen av 59 c § i självstyrelselagen för Åland (RP 57/2009, den så kallade talerättspropositionen), i enlighet med grundlagsutskottets betänkande (GrUB 6/2009). Ärendet vilar nu över sommaren och andra behandlingen sker under höstsessionen. Riksdagen samlas igen tisdagen den 8 september.

Det går bra att läsa alla handlingar i ärendet och följa debatten på riksdagens hemsida www.riksdagen.fi

Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér ger gärna kommentarer och svarar på
frågor, mobil 050 512 1984.

Ensimmäiseksi haluan toivottaa teidät tervetulleiksi tänne Ahvenanmaan toimistoon keskelle Helsinkiä. Ihmettelette ehkä miksi olen kutsunut teidät tänne ja mitä oikein haluan. Kun edustaa Ahvenanmaata täällä Helsingissä, kuulee nimittäin usein kysymyksen ”Mitä te oikein haluatte?” Haluatteko kuulua Ruotsiin vai Suomeen. Jos kuulutte Suomeen, voisitte opetella puhumaan suomea. Vai haluatteko itsenäisyyden, jotta voisitte ryhtyä veroparatiisiksi. Tehän olette jo rikkaita ja teillä on kaikenlaisia etuuksia. Niillä, jotka työskentelevät Ahvenanmaa-kysymysten parissa Helsingissä tai hänellä, joka istuu eduskunnassa, on loputon työsarka yrittäessään jakaa tietoa ja kertoa, kuinka asiat oikein ovat Ahvenanmaalla.

Kun lukee joitakin sanomalehtiä täällä Suomessa, sama koskee itse asiassa myös Ruotsia, voi saada sen käsityksen, että Ahvenanmaalla käyntiin tarvitaan sekä matkustuslupa että oleskelulupa. Sinne muuttaminenhan on mahdotonta ja siksi Ahvenanmaalla ei ole myöskään maahanmuuttajia, heitä ei oteta vastaan lainkaan, jne jne, väärinkäsityksiä on loputtomasti. Olen kutsunut tänne useita ryhmiä voidakseni kertoa jotain tästä pienestä ihmisjoukosta, joka asustaa keskellä merta. Nyt on perussuomalaisten vuoro.

Maahanmuutosta puheen ollen voin kertoa, että Ahvenanmaalla on edustettuna 82 kansallisuutta ja siellä puhutaan 51 eri kieltä. Minun ikäpolveni maarianhaminalaisista 52 % on syntynyt Ahvenanmaan ulkopuolella, siis yli puolet kaupungin väestöstä. Ahvenanmaalaiset ovat olleet merenkulkijoita ja hakeneet vaimonsa sekä Etelä-Amerikasta että Etelä-Afrikasta. Maahanmuuttajien vastaanottamisella ja hyväksymisellä on siis vanhat perinteet Ahvenanmaalla. Maakunta on vuodesta 1989 lähtien vastaanottanut pakolaisia ja on tänään Suomen maahanmuuttajatiheimpiä alueita. Maahanmuuttajista ei ole ollut ongelmia, mikä johtunee pitkästä perinteestä tulokkaiden integroimisessa arkipäivään.

Ajattelin kuitenkin palata hieman historiaan, sillä on tunnettava tausta, jotta ymmärtäisi, miksi ahvenanmaalaisten vähemmistösuoja on niin vahva.

Vuonna 1917, jo ennen Suomen itsenäistymistä, Ahvenanmaalla alettiin keskustella siitä, mihin valtioon alueen tulisi kuulua. Oltaisiinko osa Neuvostoliittoa, jolloin kielenä olisi ainoastaan venäjä, vai tulisiko Suomesta itsenäinen valtio, jonka kieli olisi suomi? Nyt tiedämme, että Suomesta tuli itsenäinen, virallisesti kaksikielinen maa, mutta näihin kysymyksiin ei vielä tuolloin ollut vastausta. Siksi ahvenanmaalaiset päättivät varmuuden vuoksi pyrkiä liittymään uudelleen Ruotsiin. Termi ”uudelleen liittyminen” on tärkeä, sillä aluehan oli aikaisemmin kuulunut Ruotsille. Kerrotaan, että 96 % Ahvenanmaan kotona olevasta väestöstä allekirjoitti vetoomuksen Ruotsiin liittymisen puolesta.

Suomi itsenäistyi kaksikieliseksi valtioksi ja kaksikielisyyden syynä oli juuri halu osoittaa maailmalle, että Suomi oli nykyaikainen sivistysmaa, jonka voitiin ajatella saavan pitää Ahvenanmaa kansainvälisessä konfliktin ratkaisutilanteessa, niin kuin kävikin.

Helsinki ehdotti itsehallintoa, ahvenanmaalaiset kieltäytyivät vastaanottamasta sitä, ahvenanmaalaiset johtajat pidätettiin ja kuljetettiin Turkuun lukuunottamatta yhtä, joka ehti paeta Ruotsiin. Pidätetyt armahdettiin myöhemmin ilman armahdusanomusta. Ruotsi protestoi tätä menettelyä vastaan jättämällä diplomaattisen nootin. Ihmettelette ehkä, miksi kerron tästä näin yksityiskohtaisesti, mutta se on erittäin tärkeää. Se oli nimittäin syynä siihen, että Kansainliitto käsitteli asian vuonna 1921 Genevessä. Kysymyksestä oli keskusteltu Pariisin rauhanneuvotteluissa, mutta ajateltiin, että tämä oli turvallisuuskysymys, jonka käsittelyyn myös Neuvostoliiton tulisi osallistua. Näin ollen britit veivät asian Kansainliittoon. Ruotsin protestin vuoksi kysymyksestä oli tullut kansainvälinen ja Kansainliitto saattoi ottaa sen käsiteltäväkseen. Monet vähemmistöjen edustajat maailmalla ovat kysyneet minulta, miten saamme nostetuksi kysymyksemme kansainväliselle tasolle. Jokaisen vähemmistön unelmana on nimittäin, että niiden ongelmat ratkaistaisiin kansainvälisellä myötävaikutuksella, esimerkkeinä Tiibet ja Baskimaa. Jotkut toiset, kuten Kosovo, ovat siinä onnistuneet. Valtiot pitävät mahdollisimman kauan kiinni siitä, että on kyse sisäisistä asioista, joihin muilla ei ole puuttumista. Esimerkiksi Balkanilla oli uhrattu monta ihmishenkeä ennen kuin YK pääsi mukaan ratkaisemaan konfliktia.

Tiedätte miten kiista Ahvenanmaasta päättyi. Suomi sai Ahvenanmaan, mutta tietyin rajoituksin. Voidaan puhua rajoitetusta suvereeniteetista. Rajoituksen luvattiin kestävän ikuisesti. Tämä on ensimmäisiä konflikteja, jotka kansainvälinen organisaatio on ratkaissut pysyvästi ja siksi Ahvenanmaan ratkaisu on herättänyt erityistä kiinnostusta. Siihen on tultu tutustumaan kaikkialta maailmasta. Tänään ratkaisu olisi luultavasti näyttänyt toisenlaiselta, olisi puhuttu integraatiosta. Assimilointi ei ole koskaan hyväksyttävä kun on kysymys vähemmistöistä, mutta tässä on kysymys pysyvästä ratkaisusta, kielen ja kulttuurin pysyvästä suojasta. Opetuskieli olisi aina pelkästään ruotsi, siitä sovittiin Genevessä jo 1921. Se ei tarkoita sitä, että suomenkieliset koulut olisivat kiellettyjä, mutta niiden tulee olla yksityisesti rahoitettuja. En mene tässä lähemmin yksityiskohtiin, vaikka asia onkin kovin mielenkiintoinen, mutta taustan ymmärtäminen on tärkeää. Kahden valtion välinen kiista päättyi tällä tavalla. Itsehallintolain valmistelussa päätettiin myös, että Ahvenanmaa saisi niin laajan itsehallinnon kuin mahdollista ilman että siitä tulisi itsenäinen valtio. Se kehitys on valitettavasti lähtenyt aivan väärään suuntaan Suomen ja Ahvenanmaan liityttyä EU:hun.

Ahvenanmaalaiset saivat vähemmistösuojan. Suomenruotsalaiset eivät ole vähemmistö. Suomessa on kaksi samanarvoista kieliryhmää, mutta Ahvenanmaan ratkaisu on vähemmistöratkaisu, jonka tarkoituksena on antaa niin kutsuttu kansallisuussuoja. Se on hyvin voimakas luultavasti siksi, että on kyse niin pienestä vähemmistöstä, joka olisi hävinnyt jo kauan sitten. Jotkut kysyvät, miksi Ahvenanmaan suomenkielisellä vähemmistöllä ei ole vähemmistösuojaa, mutta asia ei ole sama. Suomenkieliset edustavat Ahvenanmaalla maan enemmistöväestöä eikä heidän katsota tarvitsevan suojaa omassa maassaan. Sitävastoin ihmisoikeuksien periaatteita on noudatettava.

Jotta n. 20500 hengen suuruinen väestöryhmä (vuonna 1921) ei häviäisi kokonaan, sille päätettiin myöntää tiettyjä oikeuksia. Maan ostaminen, elinkeinon harjoittaminen ja maakuntavaaleissa äänestäminen sallittaisiin viiden vuoden maakunnassa asumisen jälkeen. Kuka tahansa sai ja saa muuttaa maakuntaan ja tehdä siellä työtä. Kotipaikkaoikeus tuli voimaan vasta vuoden 1950 alussa. Aluksi ahvenanmaalaisilla oli oikeus valittaa Kansainliittoon tai, mikäli kyseessä oli juridinen asia, Haagin pysyvään tuomioistuimeen. Tämä mahdollisuus katosi myöhemmin ja kun Suomi oli myös 1950-luvun alussa valmis etsimään korvaavaa ratkaisua, Neuvostoliitto asettui vastahankaan. Sanottiin, että se oli vastoin YYA-sopimusta ja Ahvenanmaan sanotaan saaneen uuden niin kutsutun kotipaikkaoikeuden korvauksena valitusoikeuden poistumisesta. Kotipaikkaoikeuden saatuaan voi ostaa kiinteää omaisuutta, äänestää maakuntapäivävaaleissa ja harjoittaa elinkeinoa ilman elinkeinolupaa. Ilman kotipaikkaoikeuttakin voi ostaa kiinteää omaisuutta tai harjoittaa elinkeinoa, mutta siihen tarvitaan poikkeuslupa.

On tärkeää huomata, että tässä ei ole kysymys mistään etuoikeudesta vaan korvauksesta siitä, että asukkaat eivät saaneet liittyä emämaahansa, kuten he olisivat halunneet, vaan maakunta liitettiin Suomeen vastoin asukkaiden tahtoa. Se juuri onkin mielenkiintoista kansainvälisestä näkökulmasta; tämä itsehallinto on syntynyt vastoin kansan tahtoa, mutta tästä huolimatta se toimii yhä edelleen. Olemme taistelleet joka päivä, mutta aina ilman aseita.

Asiaan perehtymättömien kuulee usein sanovan, että englantia, saksaa ja muita vieraita kieliä te kyllä opitte, mutta ette suomea. Se pitää paikkansa, kaikkialla maailmassa samanlaisissa olosuhteissa. Enemmistö uhkaa aina nielaista vähemmistön ja juuri enemmistön kieleltä pyritään suojautumaan, jotta ei hävittäisi kartalta. Suomi on siis se kieli joka ottaisi ylivallan. Quebeckissä suojaudutaan englantia vastaan. Se ikäänkuin kuuluu asiaan.

Kuten kuulette, olen innoissani tästä asiasta. Olen koko elämäni tehnyt työtä vähemmistö- ja autonomiakysymysten parissa, Ahvenanmaan lisäksi kolme vuotta Balkanilla YK:n tehtävissä Balkanin sodan aikana. Suomi voi olla ylpeä Ahvenanmaan ratkaisusta, sellaisenaan se ei käy malliksi kenellekään, mutta se on esimerkki mielenkiintoisista mekanismeista, joita voi kopioida.

Vielä pari asiaa ennen kuin saamme kuulla tämän päivän tilanteesta.

Lainsäädäntö- ja hallintovalta on Suomessa jaettu, maassa on kaksi parlamenttia eli lakia säätävää elintä, nimittäin eduskunta ja Ahvenanmaan maakuntapäivät. Niiden säätämät lait ovat samanarvoisia, joskin eri alueilta. Tätä EU ei ymmärrä, EU:ssa on vain yksi sellainen alue, joka olisi voinut pysyä EU:n ulkopuolella, mutta päätti liittyä siihen. Itsehallintolakia muutetaan nyt neljättä kertaa EU:hun liittymisen jälkeen. Suomi tekee parhaansa tilanteen parantamiseksi, esimerkiksi paraikaa esitetään Ahvenanmaalle puheoikeutta EU:ssa. Kaikissa oikeusjärjestelmissä syytetylle kuuluu oikeus puolustautua. Ahvenanmaahan joutuu kuitenkin maksamaan sakot, jos tuomio on langettava.

Minun täytyy onnitella teitä ja Timo Soinia vaalimenestyksen johdosta. Tulen kaipaamaan häntä suuren valiokunnan kokouksissa, missä minä olen oppinut, että "isänmaallisen on joskus puolustettava maatansa sen hallitukselta".
 

Ärade talman! Svenska riksdagsgruppen stöder förfarandet med regelbundna säkerhets- och försvarsredogörelser till riksdagen. Precis som utskottet anser vi att regogörelserna kunde avges snabbare efter ett riksdagsval för att klargöra den nya regeringens syn på försvars- och säkerhetspolitiken.

Vi stödjer även systemet med parlamentariska uppföljningsgrupper gällande försvars- och säkerhetspolitiken. Den borde förstås diskuteras i riksdagen och i andra sammanhang oftare, så som utrikesministern hänvisade till att sker i Sverige och Norge. Jag vill fråga: Är det den utvecklingen vi får se och får vi då också en närmare redogörelse för regeringens handlingsstrategi i dess FN-politik, som är särskilt viktig med tanke på att Finland söker medlemskap i säkerhetsrådet 2013-2014?
 

I riksdagens plenum på onsdagen väcktes en livlig debatt om statsrådets redogörelse om Östersjön. Framförallt dominerade diskussionen om miljöaspekterna. Riksdagsledamoten Elisabeth Nauclér lyfte fram hur viktig Östersjön är i vår utrikespolitik.
- Lika viktigt är det att få EU att förstå vilken central roll Östersjön har i europeisk politik, och då menar jag också Östersjöns tillstånd ur miljösynpunkt.

Nauclér lyfte även fram faktumet att Åland är mest centralt beläget i Östersjön och ur åländsk synvinkel är det en absolut nödvändighet att Östersjön räddas.
- På detta sätt kan en ekonomisk tillväxt tryggas och livskvaliteten för invånarna höjas.

Ett annat angeläget ärende som lyftes fram i redogörelsen var sjöfarten och dess miljö- samt sjösäkerhetssynpunkter.

- På lång sikt är naturligtvis målet att få en gemensam europeisk sjöfartspolitik, men eftersom vägen dit är lång måste vi åtminstone se till att Finland driver en politik som gör att fartygen konkurrerar på lika villkor som andra fartyg i Östersjön och därför stannar under vår kontroll.

Under plenum tog man även i behandling ändring av självstyrelselagen för att möjliggöra talerätt för Åland inför EG-domstolen. Ärendet har behandlats i grundlagsutskottet och Nauclér är väldigt nöjd med slutresultatet.
- Jag kan bara se fördelar med lagändringen för både riket och Åland. Det är ett stort steg framåt i väntan på att EU funderat på hur man i framtiden ska behandla områden som Åland och alla de liknande områden som nu valt att stanna utanför EU.

Ytterligare information:
Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér 09 432 3047, 050 512 1984
Assistent Janina Mackiewicz, 09 432 4047