I tisdagens riksdagsplenum behandlades bland annat statsrådets redogörelse för Finlands deltagande i ISAF-operation i Afghanistan, EU:s militära krishanteringsoperation i Tchad och Centralafrikanska republiken (EUFOR-TCHAD/RCA), samt försättandet av en finländsk militär avdelning i hög beredskap som en del av den av Sverige, Finland, Estland, Irland och Norge uppställda EU-stridsgruppen för beredskapsperioden 1 januari till 1 mars 2008.

I ett anförande i anslutning till detta påpekade Ålands riksdagsledamot Elisabeth Nauclér att krishanteringsbegreppet ändrats så att det civila och det militära alltmer integrerats med varandra. Behöver militären också sköta de civila uppgifterna? Nauclér efterfrågade klara och entydiga redogörelser med regeringens syn på både militär och civil krishantering. Hon vill också att man särskiljer det militära och civila i budgethänseende. Tillika efterlyste hon bättre politiska analyser och bedömningar av situationen i olika krisområden. Finland behöver vara med i krishanteringsarbete som NRF, eftersom Finland då får tillgång till samma standarder, samma kompabilitet och samma tillvägagångssätt som de länder Finland måste samarbeta med vid krishanteringssituationer. Att beslutsfattandet kvarstår hemma i Finland höll Nauclér för viktigt. Varje operation borde grunda sig på ett FN-mandat, varför det är viktigt att riksdagen får ta del av varje ändring av planerna på deltagande. Syftet med krishanteringsarbetet måste vara att skapa fred, inte utöka det egna landets försvarskapacitet. Militären måste vara en sista utväg då den civila kristhanteringen inte fungerat. Särskilt ville Nauclér framhålla att regeringen borde ha redogjort för sina planer att delta i arbetet med utveckla en strategisk transportkapacitet för den militära krishanteringens behov, den så kallade SAC (Strategic Airlift Capability). Nauclér sade sig vänta på en redogörelse för detta mycket snart.
 

Med elever och lärare i Geta skola

Nauclér på kommunbesök i Geta

Måndagen den 31 mars genomförde Ålands riksdagsledamot Elisabeth Nauclér ett kommunbesök i Geta med vikarieran-de kommundirektör Håkan Lundberg som ciceron. Mat in-togs och timme hölls på skolan med lärare och elever. Frågor kunde ställas om riksdagsarbetet och vad ledamoten anser om det ena och det andra. Det frågades bl.a. om USA:s Irakpolitik, invandringspolitiken i de nordiska länderna samt om Finland och Nato. Vidare besökte ledamoten Bolstaholms gård, dag-hemmet Kotten samt det kommunala äldreboendet där hon samtalade med både personal och inneboende. Besöket avrun-dades med ett öppet möte på skolan där Nauclér informerade om vad som är aktuellt i riksdagen och svarade på frågor om bland annat Kanervaaffären, Åland och EU och Lissabonför-draget, sjöfarten och utflaggningen. Som tidtabellen ser ut just nu kommer Nauclér härnäst att besöka Sund måndagen den 12 maj 2008.
 

Nauclér med kommundirektören Jörgen Lundqvist och personalen på Eckerö äldreboende

Ålands riksdagsledamot Elisabeth Nauclér besökte i igår (må 17/11) Eckerö med kommundirektör Jörgen Lundqvist som ciceron. Besöket omfattade Hotell Elvira, Eckeröhallen, äldreboendet, kommungården och skolan. Förutom allmän information om riksdagsarbetet diskuterades i olika omgångar under dagen genmanipulerad föda, hur få finsk sociallagstiftning att gå ihop med småskalig åländsk kommunstruktur, snusförbudet och dess olyckliga konsekvenser, utflaggning av färjor. Med detta har Nauclér under året besökt alla landsbygdskommuner så när som på Lumparland och Saltvik som hon kommer att besöka i början av nästa år.

Säkerhetskontrollen av flygpassagerare

Till riksdagens talman

Luftfartsverket är en sådan myndighet som enligt 23 § 3 mom. i språklagen (423/2003) skall betjäna allmänheten på båda nationalspråken. Myndigheten kan enligt 25 § i språklagen inte avtala bort sina språkliga skyldigheter genom att överlåta uppgifter till t.ex. privata företag, utan den skall försäkra sig om att företaget i fråga ger sådan språklig service som förutsätts av myndigheten.

Säkerhetskontrollen av flygpassagerare som hör till Luftfartsverkets ansvarsområde upplevs av många flygpassagerare som besvärlig och rent av obehaglig, men den är naturligtvis ett nödvändigt ont för allas vår säkerhet i luften. Det som däremot inte sköts som det borde är säkerhetskontrollen av passagerare med svenska som modersmål, för dem ges för närvarande ingen service alls på modersmålet. Det är sårande att i denna annars också integritetskränkande situation inte automatiskt bli bemött på sitt modersmål, eller ens tillåtas använda det, vilket man ju har laglig rätt till, oberoende av språkkunskaper. Särskilt problematisk är situationen för en ovan, oftast äldre, i många fall kanske handikappad, passagerare som inte får instruktioner eller service på svenska. Det finns inga bestämmelser om att en finländsk medborgare som reser utomlands bör kunna finska eller engelska.

Det skall inte vara någon skillnad om man reser från inrikesterminalen eller med Air Åland, som ju bedriver inrikestrafik mellan Helsingfors och Mariehamn, från utrikesterminalen på Helsingfors-Vanda flygfält; i båda fallen skall man få service på svenska.

Med hänvisning till det som anförs ovan får jag i den ordning 27 § riksdagens arbetsordning föreskriver ställa följande spörsmål till den minister som saken gäller:

Vad ämnar regeringen göra för att se till att det blir en omedelbar ändring så att säkerhetskontrollen av flygpassagerare sköts enligt lag så att svenskspråkiga passagerare automatiskt blir bemötta på sitt modersmål och
vilka åtgärder ämnar regeringen vidta så att motsvarande missförhållande inte upprepas då myndigheter ingår avtal med privata aktörer?
Helsingfors den 8 december 2008

Elisabeth Nauclér /sv

———————————

Till riksdagens talman

I det syfte som anges i 27 § i riksdagens arbetsordning har Ni, Herr talman, till den minister som saken gäller översänt följande skriftliga spörsmål SS 945/2008 rd undertecknat av riksdagsledamot Elisabeth Nauclér /sv:

Vad ämnar regeringen göra för att se till att det blir en omedelbar ändring så att säkerhetskontrollen av flygpassagerare sköts enligt lag så att svenskspråkiga passagerare automatiskt blir bemötta på sitt modersmål och
vilka åtgärder ämnar regeringen vidta så att motsvarande missförhållande inte upprepas då myndigheter ingår avtal med privata aktörer?
Som svar på detta spörsmål anför jag följande:

I motsats till vad som sägs i spörsmålet är Luftfartsverket (Finavia) ingen myndighet, utan ett statligt affärsverk. Enligt lagen om Luftfartsverket (1245/2005) har verket de facto en del offentliga serviceuppdrag. De räknas upp i 4 §, men där nämns inte säkerhetskontroller.

Enligt 24 § i språklagen (423/2003) ska statens affärsverk betjäna och informera allmänheten på finska och svenska i den omfattning det behövs med tanke på verksamhetens art och sammanhanget och på ett sätt som enligt en helhetsbedömning inte kan anses orimligt för affärsverket eller bolaget. Bara när statliga affärsverk utför myndighetsuppgifter tillämpas språklagens bestämmelser om myndigheter på dem.

Enligt bestämmelserna i luftfartslagen (1242/2005) om att säkerställa den civila luftfarten är Luftfartsförvaltningen den övervakningsmyndighet i Finland som svarar för säkerheten på flygplatserna. Att utföra säkerhetskontroller är emellertid inte en myndighetsuppgift i den mening som 24 § i språklagen avser, utan enligt 102 § i luftfartslagen är det i första hand ledningsenheten för flygplatsen som har ansvaret för kontrollerna, i de flesta fall Finavia. I Seinäjoki och S:t Michel är det privata ledningsenheter som svarar för säkerhetskontrollerna. De offentliga förvaltningsuppgifter som hänger samman med säkerhetskontrollerna och som nämns i 102 § i luftfartslagen ingår i den nationella civila luftfartsmyndighetens, Luftfartsförvaltningens, tillsynsuppdrag. Luftfartsmyndigheten kan inte själv utföra kontroller eftersom den då skulle kontrollera sig själv, och det strider mot principerna i EG-lagstiftningen.

På de flygplatser som drivs av Luftfartsverket utförs säkerhetskontrollerna vanligen av verkets egen personal, men på de största flygplatserna har verksamheten helt eller delvis lagts ut på utomstående. Till exempel på Helsingfors-Vanda flygplats arbetar nästan 1 100 säkerhetskontrollörer som är anställda av fyra olika företag och godkända av luftfartsmyndigheten.

På de flygplatsorter där svenska används i större utsträckning, bland annat i Vasa och Kronoby, har Finavia kapacitet att ge service också på svenska.

Att anlita privata aktörer, exempelvis bevakningsföretag, för säkerhetskontroller är allmän praxis som är tillåten enligt gemenskapslagstiftningen och även tillämpas i andra medlemsstater. I den nya luftfartslagen ingår bestämmelser om utbildningskraven för säkerhetskontrollörer i 101 § 1 mom. och i 107 § 1 mom. När lagförslaget var aktuellt hade grundlagsutskottet ingenting att anmärka mot att privata aktörer anlitas (GrUU 48/2005 rd, RP 139/2005 rd).

Enligt 101 § i luftfartslagen ska säkerhetskontrollörer ha den utbildning som krävs för uppgiften och vara godkända av Luftfartsförvaltningen. Minimikraven på utbildning av säkerhetspersonal ingår i gemenskapens förordning (EG) nr 2320/2002 om gemensamma skyddsregler för den civila luftfarten. Säkerhetspersonalen ska utbildas till att fullgöra de uppgifter som de kommer att tilldelas. Utbildningen ska omfatta, men inte begränsas till, följande områden:

metoder och utrustning för säkerhetskontroll,
procedurer vid säkerhetskontroll,
metoder för säkerhetskontroll av kabin- och lastrumsbagage,
säkerhetssystem och tillträdeskontroll,
säkerhetskontroll före ombordstigning,
säkerhetsåtgärder avseende bagage och frakt,
säkerhetsåtgärder avseende luftfartyg,
vapen och föremål som omfattas av restriktioner,
översikt över terrorism och
andra områden och åtgärder som rör luftfartsskyddet och anses lämpliga för att öka säkerhetsmedvetenheten.

Utbildningens omfattning kan ökas i enlighet med luftfartsskyddsbehoven och den tekniska utvecklingen. Den inledande utbildningsperioden för personal som ska utföra säkerhetskontroll får inte vara kortare än den som rekommenderas av Internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO). Det ingår inga särskilda krav på språkkunskaper för säkerhetspersonal och de behöriga gemenskapsförordningarna har heller inga sådana bestämmelser.

Också av rent praktiska skäl vore det orimligt att ha ett särskilt krav på att säkerhetskontrollörer ska ha kunskaper i svenska. Omsättningen är stor bland kontrollörerna och krav på språkkunskaper skulle ha den konsekvensen att ledningsenheterna för flygplatserna eller underleverantörerna inte kan anställa vissa personer trots att de uppfyller kraven i förordningen om skyddsregler. På flygplatserna i bland annat östra och norra Finland utlöser ett villkorslöst krav på språkkunskaper direkt den ohållbara situationen att flygplatserna står helt utan säkerhetskontrollörer.

Trots allt kan man framhålla att skyltningen på Finavias flygplatser är på finska, svenska och engelska och att det skriftliga material som finns i säkerhetskontrollen är tillgängligt på ett flertal språk. Också personalen i informationen i avgångshallarna ger service på flera olika språk.

Helsingfors den 30 december 2008

Trafikminister Anu Vehviläinen
 

 

Herr talman! Säljakten har just börjat i Finland och fångstkvoten för i år är 685 gråsälar. I praktiken lyckas man inte utnyttja mer än hälften av tillståndet eftersom säljakt med de tillåtna metoderna är mycket svår. Det var viktigt att Finland i tiderna lyckades rädda den utrotningshotade gråsälsstammen och nu kan vi med gott samvete säga att gråsälsstammen inte längre är hotad. I Östersjön har stammen fördubblats på fem år till nuvarande 20 700 djur. Av dessa finns cirka hälften i Finland och allra mest på Åland där stammen uppgår till cirka 7 000 gråsälar.
Herr talman! De stora mängderna gråsäl, som finns bland annat på Åland, förorsakar stora förluster för yrkesfiskarna. Sälskadeersättningarna är en viktig sak, men de löser inte problemet. På Åland är problemet inte bara det att sälarna äter upp fisken från näten, utan också att de skrämmer bort fångsten från goda fiskevatten. Speciellt har fångsten av (Puhemies: 1 minut!) gös blivit lidande på Åland.

Vad anser jord- och skogsbruksministern att storleken på en lämplig sälstam är så att den inte oskäligt stör fisket och vad tänker regeringen göra för att underlätta fångsten av sälar?

 

Herr talman! Då vi reviderade vår krishanteringslag för drygt ett och ett halvt år sedan var många skeptiska till att Finland skulle delta i EU-operationer. Man var då rädd för att EU och FN av någon anledning skulle ha olika målsättningar. I dagens läge kan vi konstatera hur sammanflätat krishanteringsmålen är inom dessa båda organisationer. Detta visar även statsrådets redogörelse.
EU muodostaa puitteet yhteistyölle, jonka kautta Suomi haluaa vahvistaa turvallisuutta niin Euroopassa kuin maailmanlaajuisestikin. Tämä ei kuitenkaan tarkoita, että haluaisimme jotenkin horjuttaa YK:n asemaa turvallisuuspolitiikan kokoavana toimijana. YK:lla on rakenteellisia ongelmia, joihin on puututtava. Ruotsalainen eduskuntaryhmä edellyttää, että Suomi on aktiivinen uudistuksesta keskusteltaessa. Tarvitsemme vahvistunutta YK:ta.

Att skicka ut män och kvinnor till en svår krissituation kan vara ett svårt beslut. Eftersom Finland är bra och rutinerat på fredsbevarande operationer skulle det vara synnerligen svårt för oss att dra oss undan ansvaret att bidra till att upprätthålla den internationella freden och säkerheten, även om det kan vara klokt att påminna om verksamhetens krävande och oförutsägbara natur. Ett exempel på detta är Isaf-operationen i Afghanistan. År 2002 svarade Finland jakande på FN:s förfrågan om att sända fredsbevarare till Afghanistan. Att uppdraget är svårt och krävande blev vi påminda om tidigare i år när en finländsk fredsbevarare stupade. Den typ av hot som våra fredsbevarare möter i vardagens Afghanistan kan vara svåra att förutsäga.

Att ett fortsatt finländskt deltagande i Afghanistan är av stor vikt är dock klart. Man kan anta att en del av det heroin som distribueras i gatuhandeln i Finland har sitt ursprung i Afghanistan. Även väpnade konflikter långt ifrån oss har således verkningar också i vår del av världen. Ett fortsatt deltagande i stabiliseringsarbetet i Afghanistan är därför naturligt, också för vår del. Gällande riskerna är det viktigt att poängtera att deltagandet är frivilligt för våra fredsbevarare men även att poängtera de risker som finns. Vi måste också garantera våra fredsbevarare de bästa möjligheter och den bästa tillgängliga utrustning och utbildning för att hjälpa dem klara de utmaningar och risker som kommer i deras väg.

Statsrådet skriver i redogörelsen att Finland har inlett diskussioner med sina samarbetsparter om en eventuell roll som ledande stat för en regional återuppbyggnadsgrupp, Provincial Reconstruction Team. Det är klart att ett större ansvar i Afghanistan, exempelvis som ledande stat för en regional återuppbyggnadsgrupp, kräver mer i form av bland annat tekniska förutsättningar.

Ruotsalainen eduskuntaryhmä katsoo, että Suomen osallistumisen vahvistaminen esimerkiksi juuri näissä alueellisissa jälleenrakennusryhmissä – joko johtovaltiona tai osallistuvana valtiona – muodostaisi luontevan jatkeen suomalaiselle rauhanturvaamisperinteelle. Ruotsalainen eduskuntaryhmä korostaa, että siviili- ja sotilaskriisinhallinnan on toimittava rinta rinnan, muun muassa jotta siviilijärjestöjen puolueettomuus ei joutuisi kyseenalaiseksi. Sotilaskriisinhallinnan on keskityttävä ainoastaan vastaamaan alueen turvallisuudesta ja jätettävä muut vakautta edistävät toimenpiteet, kuten rule of law -ajatuksen toteuttamisen, siviilijärjestöille.

Tälläkin sektorilla Suomella on laajaa osaamista, jota osaltaan tukee vasta perustettu Kuopion kriisinhallintakeskus, CMC. Kuopion kriisinhallintakeskuksen tehtäviin kuuluu asiantuntijoiden kouluttaminen kansainvälisiin kriisinhallintatehtäviin sekä siviilikriisinhallintaan liittyvä tutkimus. Keskuksen avulla Suomi voi ennestään laajentaa ja syventää osallistumistaan kansainväliseen kriisinhallintaan. Ruotsalainen eduskuntaryhmä katsoo myös, että Suomen tulisi harkita laajempia panostuksia myös siviilikriisinhallintaan Afganistanissa.

Situationen i Centralafrika är som vi alla vet synnerligen problematisk. Operationerna som dels planeras, dels pågår i Tchad och Centralafrikanska republiken respektive Sudan och Darfur, har tagits emot med blandade känslor. Finlands insats i de båda operationerna kommer hur som helst också sammantaget att bli minimal. Operationen i Tchad kommer att bli synnerligen krävande, men är av största vikt för att skydda flyktinglägren i området.

Gällande Darfurkonflikten är det bekymmersamt att den sudanesiska regeringen och Afrikanska Unionen har velat hålla fast vid FN-insatsens afrikanska natur. Svenska riksdagsgruppen anser inte att FN som utgångspunkt skall gå in för att lösa regionala konflikter med styrkor från samma region. Grundtanken med FN är och måste förbli att alla skall vara beredda att delta i arbetet för en stabilare värld. I vissa fall kan styrkor med en bred etnisk sammansättning till och med vara den enda möjligheten till att stabilisera läget. Frågan är om inte nordiska styrkor skulle ha behövts i Darfur.

Arvoisa puhemies! Selonteossaan valtioneuvosto mainitsee lyhyesti Naton nopean toiminnan joukot. Valtioneuvoston mukaan Suomi osallistuu nopean toiminnan joukkojen harjoituksiin vahvistaakseen omaa kapasiteettiaan ja osaamistaan. Sen sijaan osallistumista joukkoja täydentävään toimintaan harkitaan vielä. Ruotsalainen eduskuntaryhmä suhtautuu tässä vaiheessa myönteisesti nopean toiminnan joukkoihin osallistumiseen tietyin ehdoin. Ensinnäkin jokaisen maan on kussakin tilanteessa itse voitava päättää osallistumisestaan. Toiseksi toiminnan, jota päätös koskee, on oltava sopusoinnussa uuden kriisinhallintalakimme kanssa.

Omasta mielestäni lähtökohtana pitää olla, että operaatio perustuu YK-mandaattiin. Valtioneuvosto lupaa palata kysymykseen Naton nopean toiminnan joukoista myöhemmässä vaiheessa. Ruotsalainen eduskuntaryhmä toivoo, että valtioneuvosto siinä yhteydessä selventää, mitä sana "osallistua" tarkkaan ottaen tarkoittaa. On selvää, että meidän on varmistuttava siitä, että Suomi "puhuu samaa kieltä" kuin muut maat ajatellen käytäntöjä, yhteensopivuutta ja menettelytapoja. Ellemme osallistu, on olemassa riski, että jäämme ulkopuolelle.

Trots att den senaste finländska beredskapsperioden inom EU förlöpte lugnt finns det inget som säger att inkommande period blir lika lugn. Det är viktigt att gång på gång påminna oss själva om att utskickandet av beväpnade fredsbevarande trupper i sig alltid är bevis på misslyckande. Så är fallet då en kris eskalerat så långt att människors liv och säkerhet hotas. Det är också viktigt att vara medveten om de stora riskerna. Det är bra att påminna oss själva om att fredsbevarandet aldrig varit ofarligt eller riskfritt. Därför måste även framöver förebyggande av konflikter och våldsamma kriser vara vår första prioritet.

Det viktigaste säkerhetspolitiska arbetet är därför det förebyggande arbetet. På såväl FN-, EU- som nationell nivå bör vi skapa adekvata system av tidig varning med uppföljande politikprogram. Även vår biståndspolitik måste kunna styra samhälleliga fenomen som kan leda till problem och ett krav på demokrati- och människorättsarbete måste prägla de långsiktiga samarbetsprojekten. Regeringens redogörelse följer som helhet långt den linje om ett globalt ansvar som svenska riksdagsgruppen talat för, trots att redogörelsen i sak för väldigt lite nytt med sig.

 

I torsdagens plenum behandlades statsrådets redogörelse om EU-politiken. Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér tog upp i talarstolen hur viktigt det är med en stark europeisk union, som bygger på gemensamma värderingar.
- Det måste vara målet med vårt unionsarbete att uppnå en internationell säkerhet som bygger på gemensamma värden och inte gemensamma fiender.

Riksdagsledamoten betonade även mångfalden i samhället och hur viktigt det är att respektera närhets- och subsidiaritetsprincipen i ett globaliserat samhälle. Även utrymme för olika lösningar inom unionen skall finnas. Därmed skall även Ålands särskilda ställning i EU beaktas.
- Åland är ingen europeisk region utan ett självstyrt område som saknar representation i EU-parlamentet och som dessutom inte fått försvara sig själv i domstolsprocesser, trots att det är en av de mest grundläggande rättsstatsprinciperna att den som är anklagad ska får försvara sig själv.
- I redogörelsen sägs att det nu efter att Lissabonfördraget trätt i kraft är en paus att vänta i den ständigt pågående institutionella förändringsprocessen. Det sker nog först när frågan om Ålands inflytande fått en tillfredsställande lösning.

Slutligen lyfte Nauclér fram biståndspolitiken i redogörelsen. Det betonas flera gånger att EU måste följa sina biståndsskyldigheter.
- Det stora frågetecknet är dock om Finland följer sina biståndspolitiska mål på det sättet som Finland kräver av EU.

Ytterligare information:
Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér 09 432 3047, 050 512 1984
 

Landskapsregeringen har nyligen skickat på remiss ett lagförslag om pensionärsstöd. I riksdagen har man däremot under juni månad avslutat behandlingen av ändringar i pensionslagen för arbetstagare och vissa lagar i samband med den. De nya bestämmelserna avses träda i kraft redan nästa år, men ändringarna som gäller deltidspension kommer att träda i kraft först 2011. Främsta syftet med lagändringarna är att förbättra invalidpensionen för dem som blir arbetsoförmögna som unga samt att förhindra minskningar i pensionsbeloppet då invalidpension förvandlas till ålderspension. På detta sätta höjs nivån på invalidpensionerna och de mest påverkade personerna är de som blir arbetsoförmögna då de är under 50 år. Syftet är även att ersätta pensionstillväxten för dem som är unga och inte hunnit samla tillräckligt med arbetsår.

I Finland har den genomsnittliga pensionsåldern gått upp, men är dock lägre än i de flesta europeiska länder. Deltidspension erbjuder flexibilitet i arbetslivet och möjliggör att fler stannar längre i arbetslivet. I den nya lagändringen kommer den nedre åldersgränsen för deltidspension att höjas från 58 till 60 år. Samtidigt skall pensionstillväxten på basis av inkomstbortfall slopas. Största motiveringen för att höja åldersgränsen är att få kontroll över pensionsutgifterna. Det som man däremot inte tagit hänsyn till är hur förändringarna inverkar på invalidpensionerna, och inte heller har ekonomiska eller sociala effekter beaktats. Ändringarna leder till en försämrad situation i förhållande till de nuvarande villkoren för deltidpension, men kan samtidigt leda till en ökning av sysselsättningsgraden. Det kan även innebära att flera som har försvagat hälsotillstånd stannar längre i arbetslivet, i och med att de har möjlighet att arbeta mindre. Det krävs en större satsning på upprätthållandet av arbetsförmågan, så att inte arbetskraften minskar. I arbetslivs- och jämställdhetsutskottets utlåtande motiveras deltidspension även med att det ger en större möjlighet för delat arbete i generationsväxlingssituationer.

I lagändringarna ges även större vikt vid alterneringsledighet, vars syfte är att bland annat upprätthålla arbetstagarens motivation i arbetet. Det som dock föreslås, är att arbetspensionens andel som förtjänas under alterneringsledighet skulle minska med 20 procent. Detta skulle i första hand beröra kvinnors pensioner, eftersom kvinnor oftare tar alterneringsledighet är män. Om alterneringsledigheten leder till att motivationen ökar är just nu föremål för diskussion, och hur mycket pensionsåldern skall höjas kommer vi säkert att fortsätta att diskutera. Eftersom vi lever längre och är friskare, är det logiskt att vi arbetar längre utan att det för dens skull skall innebära att den som arbetat hårt är trött och utsliten skall få höjd pensionsålder.

Diskussionen får fortsätta i hängmattan under sommaren.

Elisabeth Nauclér
Riksdagsledamot
 

 

Kolumnen publicerad i Nya Åland och Ålandstidningen 3.7.2009

Ärade herr talman! Det är viktigt med en stark europeisk union. En union som bygger på gemensamma värderingar och en gemensam politik ger ett säkert samhälle berett att stå emot yttre påtryckningar och hot. En säkerhet som kan uppnås utan militärallianser. Det måste vara målet med vårt unionsarbete att uppnå en internationell säkerhet som bygger på gemensamma värden och inte gemensamma fiender. Målet måste vara att göra det militära samarbetet onödigt eller åtminstone bara för att användas vid krislösning.

Det är många frågor vi måste beakta för att nå de mål som uppställs i redogörelsen. Vi ska främja det ekonomiska välståndet och för att uppnå det är det viktigt att förbli stora på den globala marknaden. Vi måste vara konkurrenskraftiga om vi ska kunna upprätthålla den höga levnadsstandarden. Om vi ska bli så konkurrenskraftiga som möjligt borde vi växa så mycket som möjligt, ju större ju bättre. Är dessa mål möjliga att förena om vi ska ha en union som bygger på värdegemenskap? Och kan vi bli stora och ekonomiskt framgångsrika utan att bli protektionistiska?

De mål regeringen ställer upp för sig är vällovliga men inte alltid lätta att kombinera, och ibland slås man av tanken att redogörelsen till vissa delar innehåller önsketänkanden. Jag ska avstå från att kritisera utan i stället konstatera, att det inte är någon tvekan om att unionens betydelse som aktör inom den globala budgetpolitiken ökat under de senaste veckorna och kravet på bättre bankövervakning vunnit över andra idéer.

Till en verklig internationell säkerhet hör också att en mångfald kan garanteras, och vi måste därför acceptera olikheter i vårt samhälle. Ländernas gränser kanske försvinner men människornas rötter finns kvar. Intresset för närhetsprincipen och subsidiaritetsprincipen ökar i ett globaliserat samhälle. Det måste finnas utrymme för olika lösningar inom unionen och inte som nu bara fyrkantiga lådor som områden tvingas in i om de är självständiga stater och blir utanför om de inte är självständiga.

En del stater är federationer och klarar därför av att tillgodose sina regioners behov av inflytande. Samtliga områden som kunnat stanna utanför EU när staten anslutit sig har gjort så, därför att deras behov inte kunnat tillgodoses inom unionen. Flera av dessa områden har därför i lugn och ro kunnat fortsätta sin verksamhet som skatteparadis, ett problem som i debatten om den globala krisen fått stor uppmärksamhet. Hade unionen varit mindre stelbent och skapat ett modus vivendi för olika styresformer hade dessa områden nu kunnat vara en del av unionen och problemet skatteparadis hade inte funnits.

Åland är inget skatteparadis och kommer heller aldrig att bli, men ett autonomt område som dessutom är det enda som trots sin konstitutionella ställning gått med i EU. Det har inneburit att självstyrelsen har blivit starkt kringskuren. Åland är ingen europeisk region utan ett självstyrt område som saknar representation i EU-parlamentet och som dessutom inte fått försvara sig själv i domstolsprocesser, trots att det är en av de mest grundläggande rättsstatsprinciperna att den som är anklagad ska får försvara sig själv.

Statsminister Vanhanen förstod på slutet av förhandlingarna om Lissabonavtalet att lyfta fram frågan om Ålands representation men för sent. Jag vill än en gång understryka att detta inte har någonting med de regioner som finns i EU att göra eller att de i så fall skulle kräva samma rätt. De har redan inflytande genom ländernas federativa system. I redogörelsen sägs att det nu efter att Lissabonfördraget trätt i kraft är en paus att vänta i den ständigt pågående institutionella förändringsprocessen. Det sker nog först när frågan om Ålands inflytande fått en tillfredsställande lösning.

Herr talman! Låt mig ta upp ytterligare en fråga som inte är lätt att kombinera med den välfärd vi efterstävar, nämligen vår biståndspolitik, men på den punkten finns det ingen möjlighet att gå en mellanväg. I statsrådet redogörelse för EU-politiken betonas flera gånger EU:s biståndspolitiska roll. Det hänvisas till EU:s biståndsskyldigheter och hur EU måste uppmuntra alla medlemsländer att ta sitt globala ansvar, EU är den största aktören inom biståndspolitiken.

Det stora frågetecknet är dock om Finland följer sina biståndspolitiska mål på det sättet som Finland kräver av EU. I nuläget måste man beakta att alla länder utsatts för finanskrisen, även utvecklingsländerna. (Puhemies: 5 minuter!) Därför är det viktigt att tillse att utvecklingsländerna får de understöd som krävs och inte bara de procentuella biståndsmålen som lagts fram.