Du bör vara samhällsintresserad och ha god kännedom om finländsk och åländsk politik, goda språkkunskaper samt förmåga att arbeta självständigt och ta egna initiativ.

Arbetsuppgifterna består av allmänna kontorsgöromål, att assistera i i det dagliga riksdagsarbetet, samt att informera och hålla kontakt med myndigheter, media, olika intressegrupper och även enskilda personer.

Arbetet sker i huvudsak på riksdagen i Helsingfors, men också på Åland.

Arbetet är på heltid (36,15 h/v) och månadslönen är 2140 euro.

Assistenten står i arbetsförhållande till riksdagens kansli, med riksdagsledamoten som förman.

Skicka din fritt formulerade ansökan med CV senast den 21.8.2009 per e-post till elisabeth.naucler@riksdagen.fi

Tilläggsinformation: Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér tfn 050 512 1984 eller e-post elisabethnaucler@riksdagen.fi

eller

Ålands riksdagsledamots sekreterare Britt Inger Wahe, tfn 040 5501144 e-post brittinger.wahe@alandskontoret.fi
 

Kumlinge 13 februari

De obundnas riksdagskandidat Elisabeth Nauclér besökte tillsammans med de obundnas ordförande Gun-Mari Lindholm tisdagen 13 mars Kumlinge. Före det egentliga mötet kl 19.00 på mysiga Kastören gjordes en avstickare till Seglinge där ett födelsedagsbarn gratulerades.

Väl på Kastören var stämningen mycket intim. Nauclér berättade att hon aldrig aktivt sysslat med politik, utan endast fungerat som renodlad tjänsteman, men därmed har hon ju hela tiden också umgåtts med politiker vilket givit henne nog så stor förtrogenhet i stort som smått med politik. Som sekreterare i lagtingets finansutskott, även inofficiellt känt som ”skärgårdsutskottet”, reste hon oändligt mycket runt i skärgården och bekantade sig med det mesta där. Direkt förde Nauclér också sina finskakunskaper på tal, då hon visste att frågan ändå strax skulle dyka upp. Med en redogörelse för sina studier och praktiska erfarenheter trodde sig inte ha några större problem bortom att hon behövde något öva sin talade finska. Vidare berörde hon sin tid som sekreterare för Ålands delegation i Nordiska rådet och den breda erfarenhet av arbete med och i finska riksdagen det gav. Hela sitt yrkesverksamma liv har hon jobbat med Åland och Ålandsfrågor, vilket också lett vidare till ett brett engagemang i minoritetsfrågor internationell, något som bl.a. förde henne till tjänstgöring på det krigshärjade Balkan 1993.

Vad är då viktigast för den åländska riksdagsledamoten? Tveklöst riksdagsarbetet då Åland bara har en plats, men Nauclér underströk också kontaktskapandet, rollen som kontaktlänk mellan Åland och riket. På plats i riksdagshuset i Helsingfors finns rikliga möjligheter att snabbt på plats få tala med viktiga tjänstemän och politiker över en kopp kaffe, istället för att som annars kanske få avtala sig en tid om några veckor. Den åländska riksdagsledamoten har en observatörsplats i riksdagens stora utskott, medan Ålands självstyrelse främst kommer upp i grundlagsutskottet. Också trafikutskottet ligger Åland nära.

Nauclér berättade vidare om den borgerliga alliansen och dess gemensamma värdegrund runt självstyrelseutveckling och svenska språket. Alliansen, som förutom Nauclér ställer upp i riksdagsvalet med Roger Eriksson (lib) och Magnus Lundberg (c), omfattas av samtliga lagtingspartier på Åland utom socialdemokraterna. Alliansens riksdagsledamot kommer att sitta med i svenska riksdagsgruppen med Svenska folkpartiet. Detta utgör, menade Nauclér, den största skillnaden mot socialdemokraterna, vars ledamot sagts ska sitta med i riksdagens socialdemokratiska grupp. Att det senare vore ett särdeles lyckat scenario ur självstyrelsens och svenska språkets synvinkel tillät Nauclér sig att betvivla. Det socialdemokratiska greppet innebär naturligtvis också en förlust för den svenska riksdagsgruppen. Förvisso finns svensktalande och även svenskvänliga riksdagsledamöter i andra partier än Sfp, men när det kommer till kritan är Sfp den enda garanten för svenskan, vidhöll Nauclér, som därtill också kunde berätta att Åland allmänt ses i riksdagen som Sfp:s domän. Givetvis ska å andra sidan en åländsk riksdagsledamot ur den borgerliga alliansen inte samarbeta bara med Sfp utan med alla riksdagsgrupper, underströk Nauclér. Härtill kommer också ett samarbete i nära samförstånd med den åländska landskapsregeringen. I riksdagen finns också en utvidgad svensk grupp som samlas en gång i året.

Nauclér tyckte sig vidare se en klar strävan hos journalisterna att söka splittring i den borgerliga alliansen då de i rapporteringen från alliansens tillställning i Sittkoffs den 10 februari blåst upp att Magnus Lundberg till skillnad från henne och Roger Eriksson svarat jakande på om Finland bör bygga ett ytterligare kärnkraftverk. Frågan har inte stått i förgrunden för alliansen och heller inte innanför ramarna för den gemensamt överenskomna centrala värdegrunden.

Beträffande honnörsbegreppen vård-skola-omsorg, påpekade Nauclér att dessa faller in under Ålands självstyrelse. Detta innebär dock inte att den åländska riksdagsledamoten i Helsingfors inte hade ett strå att dra till stacken. Men att som riksdagskandidat gå ut med vidlyftiga löften på dessa områden betecknade hon som falskt eftersom dessa frågor huvudsakligen avgörs i Mariehamn.

Miljöspörsmålen kräver internationellt gränsöverskridande samarbete, påpekade Nauclér, annars är alla försök meningslösa. Vatten och luft känner ju inte till några politiska linjedragningar. Ska Östersjön hållas ren och livsduglig måste alla stater med Östersjökust överenskomma om gemensamma bestämmelser. Miljön och Östersjöns tillstånd betecknade Nauclér som en högprioriterad fråga. Vindkraften höll hon – i linje med Sfp – som rent föredömlig.

Bortom frågor rörande självstyrelsens själva innersta väsen underströk Nauclér den åländska sjöfartens oerhört stora beroende av den politik som förs i riksdagen. Vad Sverige företar sig på detta område påverkar också Finland, som efter EU-inträdet i stort struntat i en sjöfart på egna kölar. Nu tyckte sig dock Nauclér skönja en åter gryende medvetenhet på detta område.

Att kasta yxan i sjön får man inte göra, underströk hon. Nauclér berättade också om YLE:s valmaskin på nätet  och de tre specialfrågor som riktade sig till de åländska kandidaterna:
- Ska alla fiskodlingar ska stängas och flyttas upp på land? Under riksdagsvalskampanjens skärgårdsresor sade Nauclér sig ha fått god insikt i hur oerhört viktiga fiskodlingarna är för de små skärgårdskommunernas utkomstmöjligheter, samt också det arbete som utförs på att förbättra odlingarna. I ett längre tidsperspektiv, menade Nauclér, måste alla fiskodlingars nedsmutsning och energiförbrukning dras ned till ett minimum. Att detta skulle vara möjligt genom att alla odlingar flyttas upp på land höll hon inte för realistiskt. I det stora hela är fiskodlingarna en rätt marginell företeelse och bara gå åt dem och berömma sig för det medan man blundar för mångfaldigt större och tyngre miljöbovar bär enligt Nauclér ett drag av olycklig populism.

- Måste Åland få en egen beskattningsrätt? Att den som fördelar medlen, det vill säga det åländska lagtinget, har så begränsat ansvar för hur medlen tas in betecknade Nauclér som ansvarslöst. Hon åskådliggjorde detta pedagogiskt med ett exempel som att vi som föräldrar bara skulle lära våra barn att göra av med pengar utan att alls säga till dem att de ska skaffa sig utbildning och fast inkomst först. De begränsningar som EU ställer upp gäller i lika mån Åland, varför Åland omöjligen – ens i teorin – kunde utvecklas till ett socialt dumpat skatteparadis. Därför kan å andra inte heller en åländsk beskattningsrätt i sitt praktiska utförande bli särskilt ”egen”. Man behöver därtill inte se det hela i svart eller vitt, det vill säga att antingen finns bara det nuvarande klumpsummesystemet eller så övertar Åland all beskattningsrätt i sin helhet, utan man kan tänka sig en rad varierande mellanformer vad gäller möjligheterna att påverka de offentliga inkomsterna och anpassandet av skatteuttaget efter förhållandena på Åland. Om sedan den åländska skattemodellen ska vara platt (samma skatteprocent oavsett inkomst) eller progressiv (ökande skatteprocent med större inkomst) är heller inte så antingen-eller, men det är en politisk fråga som avgörs i lagtinget i Mariehamn. Riksdagsledamotens roll blir, menade Nauclér, att bereda väg i Helsingfors för den åländska politiska viljan.

- Är målet med att utveckla självstyrelsen att uppnå självständighet? Såsom världen och allra helst Europa gestaltar sig idag finns inte längre några verkligt ”självständiga” stater, utan de ömsesidiga beroendeförhållandena ökar ständigt. Som en internationellt förankrad lösning på en minoritetskonflikt är Ålands självstyrelse inom Finlands gränser unik och väcker internationellt intresse, allra helst som modell för andra konfliktområden. Både riket och Åland vinner på en dynamisk åländsk självstyrelseutveckling som medför att ålänningarna verkligen uppfattar att de rår över de frågor som ett litet folk har förutsättningar att legitimt styra över.

Arvsskattens avlägsnande var enligt Nauclér givet, det är en allmäneuropeisk trend. Pensionärernas beskattning bör göras mera rättvis, vidhöll Nauclér, som dock i nästa andetag varnade för att ge vidlyftiga publikfriande löften rörande pensionsreformer då dessa kostar samhället avsevärt.

Att hålla på och ”nojsa” om den åländska EU-parlamentsplatsen ansåg Nauclér inte vara lönlöst. Här tog hon till liknelsen med droppen som urholkar stenen. Man kan dock inte som riksdagsledamot lova att man ”fixar” det, men man kan försöka bana väg. I mångt och mycket är Ålands nuvarande situation inom ramen för EU ohållbar, vidhöll Nauclér. Som ett praktexempel på hur frågan kan lösas i opposition till den finländska EU-expertisens kategoriska nej till ålänningarna tog hon det lilla självstyrande tyskspråkiga området i östra Belgien. På sikt trodde Nauclér på en fungerande lösning. Å andra sidan vidhöll hon att det är onödigt för Åland att liera sig med regioner som står utanför EU – Färöarna, Grönland. Då EU kom till fanns endast stater. Problemen har vartefter uppstått då nya medlemsländer med olika interna lösningar tillkommit jämsides med att helt nya konstellationer sett och ser dagens ljus hela tiden. Här pekade Nauclér bl.a. på Kosovo. Europa och EU är inte längre bara ”nationalstatsklubbar”.

Ett annat ämne som dök upp är det nuvarande kravet på finländskt medborgarskap för åländsk hembygdsrätt. Kan man göra något åt att det för en centraleuropé tar upp emot 10 år att bli fullvärdig medlem av det åländska samhället? Nauclér klargjorde självstyrelsens funktion som minoritetsskydd och att det i Mariehamn råder politisk enighet om 5-årsgränsen men att hembygdsrätten inte ska förutsätta finländskt medborgarskap, däremot har man i Helsingfors sagt bestämt nej till detta. Av de argument som framförts för den helsingforsiska ståndpunkten höll Nauclér blott en enda som ett begripligt och eventuellt riktigt, nämligen att ruckas en del kan allt fara inom ramen för EU. Allt annat är enligt Nauclér ohållbart. Hon sade sig gärna vilja arbeta aktivt för detta, men det största problemet i detta avseende är att bestämmelsen om finländskt medborgarskap finns med i Finlands EU-anslutningsavtal i det s.k. Ålandsprotokollet. Måhända kunde det löna sig för någon förfördelad att göra rättslig sak, troddes det. Därtill kommer möjligheten av dubbla medborgarskap, men detta är inte så enkelt beroende på vilket land den hembygdsrättssökande kommer i från.

Nauclér bad om grillning och skojjade till om olika övertygelser.

Glesbygdsproblematiken stod av naturliga skäl i förgrunden även denna gång i diskussionen med publiken, som påpekade att kommunsammanslagningar inte fungerar för skärgården. Alla frågor berörande kommunstrukturen är förstås beroende av vad som åläggs kommunerna. Från publiken vidhölls samstämmigt att allt bara blivit sämre för skärgårdsglesbygden och småskaligheten med EU. Frågor restes om anpassade regler för glesbygden. Borde inte små glesbygdsentreprenörer stödas så att de inte utkonkurreras så lätt? Som det är nu utkonkurreras man fort vad man än företar sig. Stödpengar går i sjön, då regler gör allt omöjligt och bara kostar. Hur ska man skaffa sig försörjning framom bidrag, och det rent praktiskt utan en oändlig blanketthantering? Allt är dyrare i skärgården för företagare. Det ansågs att t.ex. telefon- och bredbandanslutning borde kosta samma sak var man än är bosatt. Så kunde skärgården främjas politiskt. Vikten av att överlag värna om åländsk företagsamhet framhölls. Nauclér påpekade att det även inom EU finns en medvetenhet om glesbygdernas problem, men att komma till rätta med bl.a. dyrare bredbandsanslutningar är svårt då detta faller då inom domänen för privat företagsamhet, där det offentliga inte kan diktera priserna.

Ska ett kärnkraftverk till byggas i Finland och hur förhåller sig Nauclér överlag till kärnkraft? Hon trodde att vi måste börja SPARA energi på riktigt. Vi kan inte bara hålla på och öka vår energikonsumtion. Principiellt sade sig Nauclér vara mot kärnkraft. Något sjätte kärnkraftverk vill hon inte ska byggas. Frågorna kring kärnkraftens driftssäkerhet och avfall är inte lösta. Alltså bör man enligt Nauclér försöka komma bort från kärnkraften som fort som möjligt, vilket dock inte är så enkelt som att man drar kontakten ur väggen. Hon förespråkade bruket av alternativa energikällor, satsning på forskning, samt framförallt att SPARA. Här kom hon åter till man inte bara kan angripa det politisk bekväma – alltså marginella företeelser – så som fiskodlingarna – utan man måste gå till botten med problemen. Skatteinstrumentet kunde förvisso utnyttjas för att främja andra drivmedel än fossil olja, så görs ju redan på olika håll i världen för att befrämja nyttig mat. På detta område är Sverige längre framme än Finland.

En fråga från publiken gällde att den omfattande flygtrafiken ovanför Åland smutsar ner inte så lite den åländska miljön. Med hänsyn till olika miljöavgifter som gäller inom flygverksamheten ställdes frågan om Åland får sin beskärda del av det som Finland inkasserar på detta område? Detta kände Nauclér inte till, men sade att det bör kollas, tillika som hon påpekade att detta är ett långt större problem än många tror.

En ytterligare publikfråga gällde det ofta trassliga förhållandet på Åland mellan åländsk och finsk lag. Nauclér menade att om det åländska lagtinget lagstiftar skilt om något måste det också säkra sig om behövlig kompetens och rättssäkerhet på området. Att göra det onödigt komplicerat vinner ingen på. Självstyrelse ska det råda på områden där det är meningsfullt att ha självstyrelse. Alla minoritetslösningar ÄR komplicerade, förklarade Nauclér, som också berörde bl.a. skattegränsen och reglerna för jordförvärv. Allt har två sidor. Det är inte helt enkelt att ha självstyrelse, men man borde som en tumregel inte ägna sig åt lagstiftning som inte har självstyrelsepolitisk betydelse.

Språkfrågan kom också upp och hur dåligt det står till med information om lagstiftning på svenska. Borde man inte också få till stånd ett svenskt minoritetsskydd i riket då språkets betydelse ständigt krymper? Finland hade aldrig fått Åland 1921 om landet inte varit tvåspråkigt, påpekade Nauclér, som menade att den nya språklagen fört mycket positivt med sig. Hon trodde sig kunna arbeta för detta. Tillika påpekade hon att folktinget har en stor utvecklingspotential. Finlandssvenskarna befinner sig dock i ett helt annat historiskt utgångsläge än de flesta andra minoriteter, varför de är ”för snälla” inför majoritetstrycket. När svenskan i riket har det bra mår svenskan också på Åland bra, påpekade Nauclér, som tillika höll med om att det finns flera områden där svenskan är orimligt eftersatt. En framtida möjlighet är ett närmare samarbete mellan Sverige och Finland inom ramen för EU-integrationen. Detta är också en ekonomisk fråga. Att översätta finskt material till svenska är onödigt om precis samma material finns direkt på svenska i Sverige. Detta kommer också att ske mera framledes med EU-integrationen, trodde Nauclér, som vidhöll att det är framförallt genom EU som Åland förfinskas då allt går genom finska ministerier. Vi måste ställa krav! Detta är heller inte lätt. Ålands övergång till rikssvenska byggregler har blottat skråtänkande, bångstyriga tjänstemän o.dyl.

Är finska språket hatat på Åland? Att så vore fallet höll Nauclér inte med och försökte förklara ålänningarnas speciella förhållande till finskan med folkrättsliga synsätt jämte andra exempel på språkliga majoritet/minoritetsförhållanden, främst franska/engelska i Canada. Överallt i världen står minoriteterna på sin rätt: Åland med sitt 1921 års avtal är inget undantag. Samtidigt ansågs det från en del i publiken att det i Finland otvetydigt finns krafter som strävar till förfinskning och att minska det svenska inflytandet.

Har då det privata ingen plikt följa att följa språklag? Detta gäller bara i viss mån, bl.a. i varuinnehållsförteckningar. Att klara sig utan finska i det finländska näringslivet är idag en omöjlighet. Nauclér talade om en splittring i språkfrågan på Åland. Å ena sidan finns orimligt höga krav på finskakunskaper från näringslivets sida, å andra sidan finns en ovilja att lära sig språket. Detta borde gå att jämka. Sålunda bör inte så höga krav ställas på finskakunskaper mot att man lär sig lite av språket. Samtidigt bör man erinra sig om att det talas många språk på Åland idag, så även i Finland, vilket gjort att språktoleransen ökat och fortsätter att öka i allmänhet. I relationen Åland-Finland ska man heller inte glömma möjligheten av ett tredje språk. Det är ju faktiskt så idag att när Finlands och Sveriges statsministrar Vanhanen och Reinfeldt möts så talar de engelska sinsemellan. Med avseende på hur stor andel åländska ungdomar som studerar i Sverige och hur många som blir kvar där, föreföll alla vara ense om att detta är viktiga framtidsfrågor som nödvändigt måste lösas. Mera internationalism efterlystes. Våga kommunicera på olika språk!

Från publikens önskades också en närmare kontakt mellan riksdagsledamoten och väljarna, att det inte bara var i valtider man möttes. Här kommer förstås en rad praktiska problem i vägen.

Riksdagsledamotsmedarbetare skulle behöva finnas i såväl Helsingfors som Mariehamn. Nauclér, som sade sig inte ha en enda sjukdag frånsett den svåra bilolyckan, gav dock det uttryckliga löftet att hålla kontakt med valfolket även under mandatperioden.

Såvida veterligt kommer inte lokal-TV att anordna någon riksdagsvaldebatt. Till nätbloggar förhöll Nauclér sig mera skeptisk då anonyma osakligheter lätt insmyger sig där. Som politiker måste man förstås vara tuff och hårdhudad i allmänhet, men även hur mycket politikerna måste tåla har sina rimliga gränser. ”Nu är ni alla övertygade?”, avrundade Nauclér med glimten i blicken, innan alla närvarande avtackades vid sin avfärd med handskakning och en nattlig tur med färjan till Hummelvik väntade på riksdagskandidaten.

 

 

Vecka 1
Gick åt till att fundera på om en riksdagsledamotskandidatur på en borgerlig plattform var något att fundera på för min del.

Vecka 2
Veckans politiska aktiviteter räckte till för ett möte med socialdemokraterna för att jag skulle få med mig deras syn på plattskatt. Frågan om kandidatur hade nu mognat till ett beslut, under en förutsättning, nämligen att det fanns en plats att tävla om.

Vecka 3

Nu var det klart att det finns en plats att tävla om, Roger Jansson lämnade på morgonen den 16 januari sitt definitiva och slutgiltiga nej, han ställer inte upp för omval. Den 17 januari ångrade jag mitt beslut ”riksdagsledamotskandidat” är ett för långt och otympligt ord, beslutet måste rivas upp och nytt beslut fattas, det får bli ”riksdagskandidat”. Tänk så enkelt det var under de gångna 100 åren då man visste med säkerhet att det blir en ”riksdagsman”.

Valkampanjen inleddes på eftermiddagen den 16 januari i kulturens vagga, Kvarnbo i Saltvik, i samband med uppvaktningen av förre presidenten i Nordiska rådet på hans 80 årsdag. Där stod jag välklädd och på två ben. För exakt 10 år sedan tog jag emot samme Olof Salméns uppvaktande gäster stående nästan naken (baddräkt) på ett ben och inte i Kvarnbo utan i Gullåsens bassäng. När de nordiska gästerna flög in till Åland för att uppvakta sin 70 årige president passade de på att hälsa på medarbetaren som nyligen varit med om en bilolycka, och den gången inte kunde ana att vägen tillbaka (och vidare till riksdagen) skulle ta mer än två år. Nu lovade jag honom på stående fot att återkomma på 90 årsdagen.

Under veckan ordnade jag också så att vi medkandidater Roger Eriksson, Magnus Lundberg och undertecknad träffades och talade igenom våra upplägg. Vi var överens om att profilera oss själva och driva den politik vi vill arbeta för utan att för den skull gå till angrepp mot varandra. Vi står ju ändå på en gemensam värdegrund. På onsdagen ägde sedan den gemensamma presskonferensen rum och vi, liksom vår plattform presenterades. Även denna vecka innehöll ett möte med socialdemokraterna och partisekreteraren Maarit Felt-Ranta. Här blev det klart att det blir en socialdemokratisk lista med två manliga och två kvinnliga kandidater, två yngre och två äldre. Att få motkandidater är naturligtvis intressant för alla och inte minst för väljarna.

Innan veckan avslutades med att min dotter och jag for till Stockholm för att shoppa kläder, som inte är min starka sida och vi kom mycket riktigt hem efter att enbart ha inköpt tre paket knäckebröd, fyra burkar fiskbullar och två ostbitar, men inga kläder, nåddes jag av ett sms från en fransman ”Jean-Pierre”. Det stod, läs min artikel i Suomen Kuvalehti om Ségolène. Sagt och gjort tidningen inköptes och Jean-Pierre Frigos artikel ”Toinen heistä on seuraava presidentti” lästes. Blir näste president socialistledaren Ségolène Royale, 53, som år 2008 kanske kommer att vara en av västvärldens tre viktigaste ledare tillsammans med Angela Merkel och Hillary Clinton. Ségolène sägs för övrigt bara ha ett fel – sin man. Han heter Hollande, vilket uttalas som Åland på franska. Min man heter inte Åland, men kommer från Åland, för att ingen sammanblandning skall ske och för att han inte skall blanda sig i politiken har ödet tillsett att han hamnat i gips och på kryckor i sex veckor. Han sitter alltså för tillfället där han sätter sig. Ségolènes mottävlare Nicolas Sarkozy, 52, den lille energiske strategen som kanske inte har bara ett fel, men som enligt fransmännen i alla fall helt säkert har en brist nämligen att han inte gått ENA (Frankrikes administrationsskola), vilket Ségolène gjort. En annan som gått ENA och som är central för den åländske riksdagsledamoten i hans kontaktnät är statsministerns statssekreterare Risto Volanen, så det är bäst att följa med hur det går för honom också.

Vecka 4
Det var nu dags för det första samtalet med den nuvarande riksdagsmannen (eller borde man börja säga ledamot så här mot slutet av hans mandatperiod?) och en uppdatering av sjöfartfrågorna som jag kände mig lite ringrostig i, fast det tidigare upptagit en stor del av min tid.
Det var också dags för den första TV-intervjun, alla vi tre medkandidater utfrågades av YLE. En lunch på tyska ambassaden förde mig till Helsingfors och jag tog tillfället i akt att bekanta mig med Sfp:s valprogram. De satsar stort på vård och omsorg, sysselsättningen, pensionärernas ställning, skola och utbildning och som ett särskilt prioriterat område miljön. Den har fått ett eget handlingsprogram. Man kan naturligtvis genast konstatera att de här frågorna har Åland till stora delar egen behörighet i, och dit hör miljön, men vad hjälper det med egen behörighet och egna regler när det är samma vatten eller samma luft det handlar om.

Ambassadör Schumacher hade runt lunchbordet samlat gäster med internationellt engagemang och själv hade jag hamnat dit på grund av mina kontakter med honom före och under den tid jag hade förmånen att sitta i utrikesministeriets arbetsgrupp som skulle utreda Ålands möjligheter till talerätt i EU. Han har varit ytterst behjälplig med uppgifter om de tyska ländernas ställning i EU. Huvudgäst var Estland nya ambassadör i Finland Merle Pajula som Schumacher arbetat med vid FN i New York.. Där fanns Canadas och Storbritanniens ambassadörer, Nordiska investeringsbanken, Helcom och FN universitetet Widar i Helsingfors var representerade liksom Utrikespolitiska institutet med sin chef Tapani Vaahtoranta. Ordföranden i Stora utskottet Jari Vilén var där, men riksdagsmännen Kimmo Sasi och Kimmo Kiljunen hade i sista minuten lämnat återbud. Jag förväntades ha ett svar på frågan vad Åland kommer att säga när riksdagen nu godkänner konstitutionella fördraget. Med den övriga allmänheten lyssnade jag i 25 minuter till Leif Sévons och Niilo Jääskinens syn på Åland och EU:s konstitutionella fördrag, men det har redan redogjorts för i dagspressen. Idrottsgalan har av andra fått allt beröm den förtjänar. Valturnén drogs på allvar igång i Kökar därför att jag ville visa att jag menar allvar med mitt engagemang och markera att det som ligger längst bort från fasta Åland är lika viktigt som Mariehamn.

Vecka 5

Veckan inleddes med strategisamtal, taktiksnack och det allra viktigaste kunskapsinhämtning.

På grund av att jag på finskt förslag uttagits av EU att ingå i det team av 100 experter som skall vara redo att med kort varsel åka vart som helst i världen där en krishärd uppstår kom jag att hamna i Kuopio. Finland har bidragit med elva personer i denna grupp som kallas CRT – Civil Response Team, och därför skickat mig på utbildning till både Paris (ENA) i juni och Danmark i oktober och nu var vi alla inbjudna till invigningen av Finlands Civila krishanteringscentrum i Kuopio, en motsvarighet till Sveriges Folke Bernadotteinstitut. Det var mycket högtidligt med Republikens president och doktor Arajärvi och inrikesminister Rajamäki. Vi i CRT fick några vänliga ord på vägen i invigningstalen. Där gavs möjlighet att tala med utrikesministeriets representant statssekreterare Pertti Torstila, Vanhanens statssekreterare Risto Volanen och inrikesministeriets kanslichef Ritva Viljanen, alla med glada tillrop för att jag tagit steget över till den politiska världen. Det spelades högtidlig musik innan presidenten med sällskap avlägsnade sig och Risto Volanen kunde inleda jubileumsseminariet med sin redogörelse över hur kriser hanteras vid statsrådet. När jag lämnade Finlands skärgårdsstad Kuopio (Saariston kaupunki) denna mörka och bitande kalla, men ack så vackra vinterkväll funderade jag på om det nyinvigda Konfliktlösningscentret skulle kunna spela en roll i hanteringen av krisen mellan landskapet Åland och inrikesministeriet……???

Innan jag lämnade Helsingfors följande dag hann jag med de första fyra injektionerna av de 18 vaccinationer inrikesministeriet kostar på mig för att jag som medlem i CRT när som helst skall kunna ge mig iväg vart som helst i världen. På lördag blev det Lions gala på Arkipelag som inte bara bjöd på värmländsk dansmusik i form av Sten och Stanley utan även äkta Rockabilly musik med ståbas och fristående mikrofon.
Valturnén drog vidare till Brändö och bjöd på många intressanta samtal och möten, men på det sättet missade jag tyvärr Socialdemokraternas Iltapäivätanssit på Pommern.

 

Elisabeth och Jan-Erik Enestam

Vecka 10

Den här veckan hölls den första valdebatten som var öppen för allmänheten och där samtliga kandidater var närvarande. Den borgerliga alliansen hade bjudit in kandidaterna från den socialdemokratiska listan till en debatt som hölls i hotell- och restaurangskolan. Utrikesministeriets Europainformation i Mariehamn hade inbjudit alla kandidater, pressen och lagtinget till information och diskussion. Vice enhetschefen Marcus Laurent inledde med en presentation av Utrikesministeriets organisation och verksamhetsområden. Därefter följde en presentation av enhetschefen Maimo Henriksson om den förnyade Nordliga dimensionen. Ett projekt som lanserades i Rovaniemi år 1999 av Paavo Lipponen och som bl.a. syftade till att få EU att uppmärksamma de möjligheter och utmaningar som fanns och finns i norra Europa. Särskilt såg man Finland som den brobyggare landet är när det gäller relationerna till Ryssland. Tyvärr hade enbart vår lista hörsammat inbjudan, och endast en lagtingsledamot fanns på plats. Det var synd inte bara med tanke på att tjänstemännen kommit hela vägen från Helsingfors för vår skull utan också därför att Finlands utrikespolitik berör Åland, och framför allt att den Nordliga dimensionen bl.a. innefattar Östersjöns miljö och sist men inte minst redogjordes det för de stora ekonomiska satsningar som blivit ett resultat av den Nordliga dimensionen och det mest imponerande och betydelsefulla är kanske det reningsverk som byggts i S:t Petersburg och har stor betydelse för hela Östersjöns miljö.

Veckan innefattade två turer till landet. En till Godby där jag i och för sig var redan förra veckan, men den här gången medverkade jag i den andra av de två kommunrundor jag valt att delta i på inbjudan av Ålands Framtid, nämligen i Godbyhallen.

Den 8 mars, kvinnodagen, fick bli Sundsdagen, och jag talade inför en grupp intresserade på Klippan i Sund.

Nyheten om min riksdagskandidatur har nu nått utanför Åland, men även utanför Finland. Det blev en intervju med Agence France Presse, den handlade mest om Åland och EU. Jag fick på det sättet möjlighet att utveckla mina tankar om hur det skulle behövas en ny form för relationer till EU för självstyrande områden. Det skulle kunna finnas en särskild form som jag i många sammanhang talat om under de år jag sysslat med denna fråga, ett särskilt "modus vivendi" inom EU för de självstyrande områden som alltså inte kan få ett eget medlemskap eftersom de inte är självständiga stater, men som inte heller finns inom ett land med federativa drag, utom som i fallet Åland inom ett s.k. asymmetriskt system. Det finns inga fler självstyrande områden i Finland, utan frågan är bara om Åland och Finland. Den här varianten kan behövas snabbare än vad många anar, nämligen i fallet Kosovo, om det nu blir någon lösning, men den kunde också användas i fallen med de självstyrande områden som valt att stå utanför EU. Det här är ett av mina favoritämnen, men jag skall ändå hejda mig och inte trötta ut läsaren med detta mitt favoritämne. Inte nog med AFP utan jag blev också en intervjuad i Radio Värmland. Hur hade de hittat bygdens dotters öde? Jo, pressattachén vid svenska ambassaden i Helsingfors Anders Eriksson som kommer från Kil i Värmland hade tipsat dem och medverkade själv i samma program med en initierad beskrivning om det som skiljer det finska valet från ett svenskt val. Han talade om den försiktiga ton som präglar debatten därför att man vet att man kanske snart skall sitta i samma regering som motståndaren och om personvalssystemet som dragit in idrottsmän som sedan blivit erkända politiker som Antti Kalliomäki, men också några som faller ut efter en period. Det påstås att när Göran Persson behövde bli uppdaterad om Finland så ringde han Anders Eriksson, det verkar ytterst sannolikt.

Efter det kom Köpmannamässan, och sedan kom Köpmannamässan och därefter blev det Köpmannamässan. Ja, nästan så kändes det. Det var många besökare, många intresserade, många bra frågor, många som inte ännu bestämt sig, men allt för många som bestämt sig för att inte rösta. Läs mer och se bilder>> Det känns sorgligt att man inte vill vara med och påverka. Hoppas vi lyckades övertyga någon om att gå och rösta, jag skulle nästan vilja säga göra sin plikt för så känns det.

Veckan avslutades mycket högtidligt med firandet av Svenska riksdagsgruppens 100 årsjubileum. Jan-Erik Enestam eller Cecco som han kallas i alla fall när han räknas in i skaran av åländska riksdagsmän hade kommit till Mariehamn, och för övrigt inte bara för att fira detta jubileum utan för attvakna i Mariehamn följande morgon och upptäcka att han blivit 60 år samma morgon. På tal om ålder ja, så var det tänkt att den till åren äldste nu levande medlemmen av Svenska riksdagsgruppen skulle ha medverka, men så blev det inte. Gunnar Häggblom hade fått en allvarlig förkylning och orkade inte komma, men uppmärksammades ändå. Seansen avslutades med utfrågning av riksdagskandidaterna innan vi bestämde att veckan var slut.
 

Ålandska studentföreningen i Helsingfors 15 årsjubileum

Vecka 13

Så bar det då på allvar iväg till Helsingfors och den omtalade tekannan och de likaså omtalade tofflorna. Tekannan inköptes i London på 60-talet och var en nära och kär vän under hela min studietid, under gymnasietiden i Arvika, juridikstudierna i Uppsala och de lärda studierna vid Helsingfors universitet hösten 1978, men av någon anledning kom den inte med i flytten till Mariehamn utan den blev kvar i Helsingfors där den alltså fick vänta på min återkomst i nästan 30 år. Det blev ett lika kärt återseende för oss båda. Nog om denna detalj.

Den här veckan blev det mycket kunskapsinhämtande och det mesta av teknisk art som hur datorn fungerar, hur telefonen fungerar, vilka dörrar man kan gå in och ut igenom när och hur, var kommer posten, vilka regler gäller inom riksdagen. En oändlig mängd föreläsningar och visningar. Tur att man rört sig i huset redan i många år och varit in i de flesta utrymmena någon gång och tur att man arbetat i ett parlament i många år, det underlättar mycket.

På måndag var det dags att hämta ut sin fullmakt och sedan få den granskad av justitiekansler. Mest uppmärksamhet fick inte vi som gjorde som man skulle utan de två som inte gjorde som man skulle och fortfarande är riksdagen inte fulltalig utan där finns bara 199 ledamöter.

Första gången jag var på riksdagens högtidliga öppnande var 1983 och inte mycket hade förändrats, det kändes lika högtidligt nu. Gudstjänsten hölls föredömligt på båda språken, mycket säkert tack vare biskop Gustaf Björkstrand. Likaså höll presidenten sitt öppningsanförande på båda språken, men den nyvalde talmannen Kalli sade inte ett ord på svenska och det uppmärksammades i media. Kvällen avslutades på operan med ”Punainen viiva” och huvudrollen sjöngs av Jorma Hynninen. Den hade premiär i samband med min förra Helsingforsvistelse och jag fick därför möjlighet att uppleva Jorma Hynninen i denna roll två gånger med nästan 30 års mellanrum.

Förutom att bli vederbörligen installerad under festliga former i riksdagen under veckan så fick också partigrupperna ett antal frågor av statsministern som skulle bli avgörande för vilka grupper han skulle välja att inleda regeringsförhandlingarna med. Tanken var nu att besvara frågorna och inte utarbeta ett regeringsprogram. Av de frågor som är viktiga för mig att få med i regeringsprogrammet kunde ett område tas med, nämligen de åtgärder som krävs för sjöfarten. Efter ett gediget arbete som gruppen kunde känna sig nöjd med, gick det iväg till
statsministern och vi kunde ta helg.

Innan helgen togs hann jag dock äta lunch med lantrådet och tennisspelande barn i riksdagens café. Lantrådet hann på några minuter tala med både Paavo Lipponen, Astrid Thors och Paula Lehtomäki, så caféets betydelse skall inte underskattas.

Helgen användes till att på fredagen hålla tal vid Ålandska studentföreningen i Helsingfors 15 årsjubileum, och följaktligen få delta i deras trevliga middag på Skatuddens kasino. Festen hölls på dagen för Ålands demilitarisering så det föll sig naturligt för talarna att påminna om att det inte bara var ett 15 år som skulle jubileras utan även 151 år. Festen var just så studentikos och spirituell som sådana illustra tillställningar skall vara. Den blev inte heller sämre av att ”Ålänningens sång” kunde sjungas till pianoackompanjemang av Camilla Heidenberg.

Följande dag var det dags för nästa jubileumstal, nu handlade det om Obunden samlings 20:e årsmöte som hölls i Kvarnbo gästhem. Jag måste säga att talen var lika spirituella, maten lika god och även musiken (trubadurunderhållning av Jonas Fogelström) höll samma klass som kvällen innan i Helsingfors.

Musik ja, när man är inne på musikupplevelser, vilket den här veckan varit så full av, så varför skulle man då inte ta tillfället i akt och avsluta den med Oratoriekörens konsert i Jomala kyrka. Sagt och gjort så fick det bli och även om recensenten i Nyan tyckte att arrangemanget av Vivaldis årstiderna var lite väl hafsigt gjort så var nog helhetsintrycket alldeles utmärkt.

Och än en gång måste jag säga TACK SNÄLLA NI!!!!! Blommor, brev, mail etc fortsätter att strömma in, jag kan inte nå er alla, men vill bara säga att jag är överväldigad över hur många som engagerat sig i valet av mig till Finlands riksdag.
 

Vecka 14

Nu började den första "normala veckan", om nu någon vecka kommer att kännas normal i detta mitt nya liv. En normal vecka är i alla fall en vecka som inleds med en måndag som är en dag som tillbringas hemma och som man kan träffa väljare och ha kontakter med myndigheterna.

Eftersom jag varit med i det här arbetet så länge vet jag att varje första måndag i månaden skall inledas med ett möte med landskapsregeringen, som på detta första möte representerades av lantrådet Roger Nordlund och finansministern Lasse Wiklöf. Eftersom lantrådet och jag redan haft flera kontakter och även träffats, så innehöll mötet kanske inte så mycket nytt och revolutionerande, men vi kunde i alla fall tala om de – som jag var övertygad om – kommande regeringsförhandlingarna och om de frågor som borde finnas med i ett regeringsprogram. Först och främst naturligtvis sjöfarten och självstyrelsens utveckling.

Under denna första dag hemma hanns också med ett besök hos Ålands handelskammare och diskussioner kring vårt fortsatta umgänge, samt det inte nog så viktiga lagtinget. Jag hade bokat in ett särskilt möte med talmannen för att höra vad som förväntades av mig och hur vi skulle lägga upp strategin för vårt fortsatta samarbete.

Det blev en kort vecka i Helsingfors med bara en övernattning, men med ack så ljuv musik. Vi kunde gratulera varandra till att ha kommit med i regeringsförhandlingarna och den enda kvällen kunde jag tillsammans med många andra ålänningar i förskingringen bänka mig kring ett långbord i Gloriasalen på Lilla Robertsgatan för att lyssna på EC med Camilla Heidenberg vid pianot. Vi väntar alla på CD:n som väl kommer snart hoppas jag.

Det verkliga arbetet i riksdagen bjöd också på ljuva toner. Jag fick – förutom den särskilda plats den åländska ledamoten har i stora utskottet p.g.a. att EU frågorna behandlas där – den för Åland så eftertraktade platsen i grundlagsutskottet, samt därtill också en plats i utrikesutskottet. Landskapet har ingen behörighet vad gäller utrikespolitik och just därför är det naturligtvis särskilt viktigt att få vara med och påverka här. I det utskottet skall ett kommande europeiskt grundfördrag behandlas liksom försvarpolitiska utredningen. Det är alltså ett för Åland ytterst viktigt utskott.

Så började arbetet med texten till regeringsprogrammet på allvar. Vi fick ett utkast som byggde på våra olika texter och Sfp:s program att bita i över påskhelgen.

Under påskhelgen passade jag också på att träffa förre riksdagsmannen Roger Jansson för att få råd om vissa praktiska detaljer i arbetet. Men också för en snabb konsultation med Redarföreningen samt Civilian Crisis Management (CMC) i Kuopio.

 

Elisabeth, dotter Hedvig och Goga

Vecka 15
Veckan började med att påskhelgen avslutades, men den kunde användas till att komma överens med Olle Sjöstrand om att han skulle fungera som min assistent i Mariehamn på deltid över sommaren. Alla riksdagsledamöter har rätt att anställa en assistent och de flesta väljer att ha assistenten i Helsingfors. För att på bästa sätt hålla kontakt med de åländska väljarna anser jag att det bästa är att ha en person med goda insikter i det åländska samhället och till att börja med känns det bäst att ha någon som också sitter i Mariehamn och kan etablera ett fungerande kontor på hemmaplan. När sedan det verkliga arbetet i riksdagen kommer igång i höst finns det kanske skäl att fundera på hur fortsättningen skall bli.

Genast i Helsingfors började det konkreta arbetet med regeringsprogrammet. Vi inom svenska riksdagsgruppen ägnade en inledande kväll åt de första formuleringarna som efter långt arbete skulle leda fram till det regeringsprogrammet. LÄS MERA>>
Förhandlingarna ägde rum på ständerhuset från arla morgon till sena kvällar. Det var under den här tiden inte mycket annat som hanns med. Som ålänning gällde det att ha koll på nästan alla arbetsgrupper. Mitt i detta hektiska arbete hittade dock statminister Matti Vanhanen tid för att träffa lantrådet och det gav självfallet tyngd åt det förhandlingsarbete jag bedrev.

En liten annan detalj hanns dock med. Min barnflicka Gogas bröllop. Hela familjen lyckades befinna sig på samma ställe vid samma tidpunkt lördagen den 14 april, nämligen i Sremska Karlovci i ex-Jugoslavien och det gjorde ytterligare 350 andra bröllopsgäster. En samling människor, varav majoriteten med flyktingbakgrund. Jag skall inte ens försöka beskriva vad jag upplevde. En läkare som jag senast träffade 1994 på sjukhuset i Knin. Ett krigsområde i praktiken under sanktioner. Strömmen räckte bara för utrustning som användes i livsuppehållande syfte. Hissarna hade inte gått på ett par år. Nej ,det är ingen idé att försöka förklara. Där var Gogas farbror som togs som flykting till Australien och nu kommit hem till den stora familjehögtiden. Honom såg jag senast i fängelset när jag försökte få honom frisläppt. Så här kunde jag fortsätta, men det skall jag inte göra. Dessa erfarenheter och gemensamma minnen med några få människor går inte att förmedla.

Regeringsprogrammet blev alltså klart under söndagen och bättre resultat kunde Åland inte ha påräknat. (LÄR MERA ) Nu gäller det att sätta igång och arbeta.