Den gamla bekanta offentlighetslagstiftningen har varit föremål för uppmärksamhet under den senaste tiden eftersom den verkar ge upphov till problem. Lagen har fungerat oklanderligt under många herrans år, men nu verkar läget vara ett annat.

Lagen är från 1977 och föregicks av ett för åländska förhållanden gediget förberedande arbete. Det välskrivna betänkandet byggde på den då mycket moderna rikssvenska lagstiftningen och Åland kan nog sägas ha varit ”före”, men det hör man som bekant sällan. Desto oftare hör man att Åland är ”efter” och de ropen skallade i början av 2000-talet när omkringliggande områden reviderade sin offentlighetslagstiftning.

Den nuvarande offentlighetslagen bygger på en rätt för medborgaren att få ut handlingar och information. Huvudregeln är att allt är offentligt om det inte är hemligt, och för att vara hemligt skall det finnas alldeles särskilda skäl som framgår av lagen och det skall i varje enskilt fall påtecknas den hemliga handlingen med hänvisning till rätt lagrum. Men inte ens det är utan undantag, vissa handlingar får ges ut med tillstånd och hemligstämpeln skall inte gälla längre än nödvändigt etc.

En enskild person har som lagen säger rätt att få ta del av allmän handling som är offentlig. Offentlig är handlingen om den inte är hemlig, men hur vet man att det är en handling? Ja, min professor i Uppsala brukade säga att om uppgifterna så är skrivna på toalettpapper med läppstift så det en handling, och med det ville han ha sagt att det inte går att komma undan med några tricks om att det ännu inte är en färdig handling. Hur avgörs det om man har rätt att få handlingen eller inte? Jo, det skall en tjänsteman kunna avgöra mer eller mindre omedelbart. Bedömningen kan naturligtvis vara knivig och som huvudregel fick jag under mina juridikstudier lära mig att man som tjänsteman kunde utgå ifrån att man hade 24 timmar på sig att bestämma sig, sedan måste man, hur svårt det än kunde verka, bestämma sig, rätt eller fel? Ja, det skulle lämnas besvärsanvisning så att journalisten, för det gällde oftast journalister, hade möjlighet att besvära sig ifall svaret var nekande. Det är alltså ingenting som skall tas upp på politisk föredragning utan det är på tjänstemannens ansvar att utandröjsmål fatta beslutet.

Det som dock under åren ibland vållat diskussioner är frågan om när ett ärende är under behandling, men inte ens det borde ge upphov till några större problem. Material som ingår i beredningen är inte offentligt innan ärendet slutbehandlats, men materialet kan lämnas ut om myndigheten ger sitt tillstånd och i frågan om ett betänkande krävs det rent av vägande skäl för att det skall kunna förvägras. Det skall alltså mycket till innan man kan vägra ge ut en handling och framför allt har man all frihet att lämna ut uppgifter ur handlingen även om den i sin helhet inte ännu skulle vara offentlig. Det ligger liksom i sakens natur, det är det som kallas demokrati, att allmänheten skall kunna diskutera och framföra åsikter under arbetets gång, att få säga sitt. Inte alltid så bekvämt för oss politiker, men ack så nödvändigt i ett öppet och transparant samhälle.

Vad har då hänt med denna lag som fungerat så väl i det åländska samhället så länge? Hur har den plötsligt blivit så föråldrad? När omkringliggande regioner reviderade sina lagar diskuterades saken här också. Vår lag tar sikte på vad man har rätt att få ut, medan de nyare lagarna tar sikte på att myndigheterna har en skyldighet att informera. Bedömningen gjordes den gången att Åland ändå var ett så öppet samhälle med en närdemokrati som automatiskt innebär korta avstånd och därmed inget egentligt behov av en revidering för att åstadkomma en skyldighet för myndigheten. Och det är tydligen här som problemet uppstått. Det råder oklarhet om vad man är skyldig att informera om. Vi skall bara hoppas att det snart blir klart så att det öppna informationssamhälle vi är vana vid återskapas, och att debatten om vad som är fel och rätt i olika beslut fritt kan flöda, och att kritiker såväl som tillskyndare av besluten får material för sina argument.

Måndag: i Mariehamn.

Tisdag (i Helsingfors): Utskottsarbete, paneldebatt om kvinnors roll i offentlig förvaltning. plenum, La sylphide.

Onsdag: Grundlagsutskottets semianrium om offentlig rätt i riksdagsarbete, Malediviernas president, plenum, seminarium om minoriteter i Europa, La Traviata. 

Torsdag: Utskottsarbete, svenska riksdagsgruppens möte, plenum, Erkki Tuomioja 40 år i riksdagen, middag på Schweiziska ambassaden.

Fredag: Utskottsarbete, plenum, utskott, möte med Helena Ewalds om CEDAW, flyg till Mariehamn.

Veckan började som normalt i Mariehamn. På morgonen träffade vi landskapsregeringen i det månatliga mötet mellan landskapregeringen och riksdagsledamoten. På eftermiddagen ordnade fredsinstitutet ett seminarium på Alandica med temat "Utmana könsroller för att motverka sexslaveri" för kvinnodagen tillära.

På tisdagen kom riksdagsarbetet i Helsingfors igång med grundlags- och utrikesutskottet. Riksdagen fick också besök av Danilo Türk, Sloveniens president och en Rumänsk delegation. På onsdag och torsdag besökte NCRI, den Iranska oppositionen, riksdagen och träffade bl.a. utrikesutskottet och riksdagens människorättsgrupp. Ledaren Maryam Rajavin höll ett tal och en presskonferen i riksdagen då hon tog imot ett dppkument som över 100 finska riksdagsledamöter undertecknat och som uttrycker stödet för NCRI:s strävanden för mänskliga rättigheter och ett mera demokratiskt Iran. Också problematiken kring Camp Ashraf i Irak togs upp. 

Veckan avslutades med möten med personal från Sveriges ambassad i Helsingfors och riksdagens kvinnonätverk på sidan om det vanliga pleni- och utskottsarbetet.

Måndagen i Mariehamn var fylld med möten, bland annat med hörande inför självsytrelsepolitiska nämnden och möte med talmannen Roger Norlund.

Tisdagens tema var klart Östersjöfonden med dess årsmöte på morgonen och på eftermiddagen den offentliga miljödebatten i riksdagens infocentrum. I seminariet talade bl.a. ledamöterna Christina Gestrin och Pekka Haavisto. På kvällen fick vi också besök av Ålandsvännerna. Britt-Igner Wahe guidade först gruppen runt riksdagshuset och sedan diskuterades aktuella ålandsfrågor i svenska riksdagsgruppens grupprum.

På onsdagen behandlades Statsrådets redogörelse om Finlands politik för de mänskliga rättigheterna i plenum. Debatten var intressant och väckte stort intresse. Torsdagen började med ett NATO-seminarium på Fiskartorpet, så fortsatte dagen med utskottsarbete och som avslutades med ett infotillfälle om vidkraftsindustrin. Utskottsrbetet fortsatte på fredag med temor som lotterilagen, Afghanistan och kvinnors rättigheter i Afghanistan. På eftermiddagen träffade vi en delegation från KEPA som ville diskutera biståndsfrågor och klimatförändringen.

Arbetsveckan började som normalt i Mariehamn med möten. På tisdag fortsatte arbetet i riksdagen med utskottsmöten och plenum, och på kvällen träffade vi den gröna riksdagsgruppen på Ålandskontoret. Gröna gruppen var på förhand insatt i många åländska frågor, de var mycket intresserade och ville veta mera, så diskussionen blev livlig och konstruktiv. En lyckad kväll.

Veckan fortsatte, förutom det vanliga utskotts och pleniarbetet, med bl.a. möten med riksdagens kvinnonätverk och en avskedsmottagning för Kjell Peter Söderlund på Finlands Bank.

Skriftligt spörsmål om översättning av kollektivavtal

Till riksdagens talman,

För tillfället översätts inte kollektivavtal med allmänt bindande verkan till svenska av någon statlig instans. På samma sätt som lagar och förordningar, vilka man måste översätta till svenska, är kollektivavtal med allmänt bindande verkan förpliktande. Den nuvarande situationen försätter arbetstagare och arbetsgivare i en situation där rättssäkerheten och arbetarskyddet äventyras.

Kollektivavtalen utgör ett viktigt regleringsinstrument inom området arbetsrätt och inverkar direkt på den enskildes rättsliga ställning. Via arbetsavtalslagens bestämmelser om kollektivavtals allmänt bindande verkan 2 kap. 7 § i arbetsavtalslagen måste också icke-organiserade arbetsgivare iaktta bestämmelserna om anställningsvillkor och arbetsförhållanden i ett allmänt bindande kollektivavtal. Dessa bestämmelser åsidosätter dispositiva lagbestämmelser, vilket betyder att allmängiltiga kollektivavtal till denna del direkt är att jämföra med lag. Nämnden för fastställande av kollektivavtals allmänt bindande verkan, som fastställer om ett kollektivavtal är allmängiltigt, har också till uppgift att se till att de allmänt bindande kollektivavtalen avgiftsfritt finns tillgängliga för alla. Lagar ska stiftas och publiceras på finska och svenska och då måste bestämmelser som ska tillämpas istället för lag också publiceras på båda språken, vilket också konstateras i JK:s utlåtande OKV/21/20/2009 från 16.6.2009.

Kravet på översättning av de allmänt bindande kollektivavtalen styrks av de bestämmelser som finns i grundlagen om de språkliga rättigheterna, liksom av de språkliga rättigheter som specifiseras i språklagen och av den skyldighet som språklagen ålägger myndigheter att på eget initiativ se till att den enskilda individens språkliga rättigheter tryggas. Enligt 17 § i grundlagen skall var och en ha rätt att hos domstol och andra myndigheter i egen sak använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska, liksom man ska ha rätt att få expeditioner på detta språk. Det allmänna ska tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder. Enligt i 23 § 1 mom. språklagen skall myndigheterna självmant se till att individens språkliga rättigheter tillgodoses i praktiken. På Åland gäller rikets lagar inom arbetsrättens område och därmed också de allmänt bindande kollektivavtalen. Landskapet är med stöd av självstyrelselagen enspråkigt svenskt, och de allmänt bindande kollektivavtalen måste finnas på svenska för att ha verkan i landskapet.

Särskilt oroliga känner sig arbetstagare och arbetsgivare med tanke på de nya kollektivavtalen som förhandlas i år. Arbetsgivarna kan med fog fråga sig om de är skyldiga att följa avtalen, samtidigt som det är osäkert för arbetstagarna om vilka rättigheter de har, då kollektivavtalen inte finns tillgängliga på svenska. Kollektivavtalen måste finnas samtidigt på både svenska och finska om kravet på rättssäkerhet skall anses tillgodosett.

Översättningen av kollektivavtalen kräver ekonomiska resurser och det har beräknats att översättningen av avtalen till svenska skulle kosta staten 200 000 €, därför har jag föreslagit att detta belopp skulle upptas i budgeten både år 2008 (BM 546/2008 rd ) och 2009 (BM 584/2009 rd), men motionerna har inte godkänts.

Med hänvisning till det som anförs ovan får jag i den ordning 27 § riksdagens arbetsordning föreskriver ställa följande spörsmål till den minister som saken gäller:

När kommer de kollektivavtal som bara finns på finska att översättas till svenska och kan ministern garantera att de nya kollektivavtalen kommer samtidigt på de båda inhemska språken?

Helsingfors den 2 mars 2010

Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér

Ålands riksdagsledamot Elisabeth Nauclér höll ett anförande i gårdagens debatt om Statsrådets redogörelse om Östersjöns utmaningar och Östersjöpolitiken (SRR6/2009) och lyfte då särskilt upp problemet med att Finland gått med på att fartygen i Östersjön skall sänka svavelhalten i sitt bränsle till 0,1 procent från och med 2015. Denna sänkning av svavelhaltsutsläppen gäller inte alla stater vid Östersjön, utan bara de stater som binds av IMO, t.ex. Ryssland står utanför. Konsekvenserna av detta kan i värsta fall bli en ökning av billigare, men osäkrare och mer förorenande transporter i vår omgivning.

Elisabeth Nauclér föreslog att "Finland medverkar till en gemensam politik inom EU genom en ändring av de särskilda direktiven från 1999 om att minska svavelhalten i vissa flytande bränslen – och det ändringsarbetet pågår också – så att vi får en gemensam europeisk politik för att vi i vår tur ska kunna få större kraft bakom ett initiativ till att få samtliga parter runt Östersjön med".

Ytterligare information:

Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér 09 432 3047, 050 512 1984

Assistent Laura Lyly, 09 432 4047

Anförandet återges nedan i sin helhet:

Ärade herr talman! Det helhetsgrepp regeringen tagit i fråga om Östersjön är imponerande men samtidigt en helt konsekvent följd av den framträdande plats som Östersjön har i regeringsprogrammet. Länderna runt detta innanhav är helt beroende av Östersjöns tillstånd i alla avseenden. Länderna har dock samtliga även tillgång till landförbindelse, men det har inte Åland.

För ösamhället Åland är Östersjöns tillstånd viktigare än något annat. Vi behöver ett rent Östersjön om vi ska kunna fortsätta att leva här som vi gjort i generationer. Vi måste kunna fiska och vi vill kunna bada längs med våra stränder, och havet ska vara inbjudande och kunna fungera som rekreationskälla för både oss och besökare.

Samtidigt med kravet på en ren natur ska även havet fungera som en effektiv trafikled. Jordbruket ska bedrivas efter samma lönsamhetsprinciper som på orter där man inte behöver ta hänsyn till en så känslig miljö som Östersjön. Industrin ska drivas med vinst, och snabbt och effektivt ska vi få ut våra produkter till billigaste möjliga pris. Invånarna i Östersjöns kuststäder vill ha samma möjligheter som andra, och det är inte lätt att få det här räknestycket att gå ihop.

Det finns många politiska organ som Nordiska ministerrådet och Nordiska rådet. Det finns CBSS och det finns privata initiativ, som den Östersjöfond som bildades på Åland för drygt tio år sedan och i förra veckan tillkännagjorde årets pristagare här i riksdagen. Andra organ som arbetar med de här frågorna är organ som bygger på internationella överenskommelser, som IMO och Helcom.

Många länders sjöfartssektorer har tagit ett frivilligt ansvar för att minska skadorna i havet, som fartygsolyckor. Man har vidtagit åtgärder för att minska risken för oljeskador, och man har minskat på kväveoxidutsläppen. Man har på olika sätt förebyggt risken för föroreningar från fartyg till havs och så vidare. Detta innebär naturligtvis stora kostnader på kort sikt samtidigt som det måste anses lönsamt på lång sikt då ett renare hav är en förutsättning för allt vårt liv.

Finland har nu slagit in på en väg som går ut på att man vill medverka till att de länder som binds av IMO, men hit hör till exempel inte Östersjöstaten Ryssland, ska vidta åtgärder så att svavelhalten i bränslen inom sjöfarten i världen minskas från 4,5 procent idag till 0,5 procent, vilket alla torde vara eniga om. Men på Östersjön ska halten minskas till 0,1 procent från och med 2015. Målet är väl lovligt, nämligen att förbättra luftkvaliteten och minska försurningen och skadliga effekter på hälsan i kustområden.

Industrin i Finland är dock starkt kritisk eftersom man anser att kostnaderna blir helt oskäliga och att Finlands utrikeshandel kommer att få stora svårigheter. Näringslivet har inte blivit konsulterat, säger man. De beräkningar av merkostnaderna som nämns är nästan fantasiartat förstorade. Rederierna är också kritiska delvis på samma grunder, de har inte konsulterats. De alternativa bränsleformerna är inte utvecklade, investeringskonstnaderna är orimliga, nyttan är inte särskilt stor. Utrikesutskottet har särskilt fäst uppmärksamhet i sitt betänkande vid denna kriti,k och vi hörde också nyligen riksdagsledamot Rajala detaljerat beskriva den här kritiken.

Den allvarligaste kritiken är dock den som framhåller att inte alla länder omfattas av de här restriktionerna. Billigare sjötransporter kan fås genom att anlita fartyg som inte behöver underkasta sig dessa restriktioner. Sjöfarten är som bekant en global sektor som med lätthet kan flyttas bort från Östersjön om villkoren blir för olönsamma här. Resultatet kan alltså i värsta fall bli billigare men osäkrare och mer förorenande transporter i vår omgivning. Det kan inte vara målet med vår miljöpolitik.

Vi bör i stället se till att vi har alla parter, näringsliv såväl som de politiska beslutsfattarna, med i vår havsmiljöpolitik. Även om rubriken på dagens debatt inte är säkerhetspolitik så ska vi komma ihåg att det är just vad det handlar om, det måste sedan betecknas som miljö- eller energifråga. Till ett säkert Östersjön hör inte en omfattande sjötrafik med båtar vars säkerhet och miljöpåverkan vi inte kan kontrollera.

Mitt förslag till åtgärder på det här området, herr talman, är att Finland medverkar till en gemensam politik inom EU genom en ändring av de särskilda direktiven från 1999 om att minska svavelhalten i vissa flytande bränslen – och det ändringsarbetet pågår också – så att vi får en gemensam europeisk politik för att vi i vår tur ska kunna få större kraft bakom ett initiativ till att få samtliga parter runt Östersjön med.

Ärade herr talman! Det helhetsgrepp regeringen tagit i fråga om Östersjön är imponerande men samtidigt en helt konsekvent följd av den framträdande plats som Östersjön har i regeringsprogrammet. Länderna runt detta innanhav är helt beroende av Östersjöns tillstånd i alla avseenden. Länderna har dock samtliga även tillgång till landförbindelse, men det har inte Åland.

För ösamhället Åland är Östersjöns tillstånd viktigare än något annat. Vi behöver ett rent Östersjön om vi ska kunna fortsätta att leva här som vi gjort i generationer. Vi måste kunna fiska och vi vill kunna bada längs med våra stränder, och havet ska vara inbjudande och kunna fungera som rekreationskälla för både oss och besökare.

Samtidigt med kravet på en ren natur ska även havet fungera som en effektiv trafikled. Jordbruket ska bedrivas efter samma lönsamhetsprinciper som på orter där man inte behöver ta hänsyn till en så känslig miljö som Östersjön. Industrin ska drivas med vinst, och snabbt och effektivt ska vi få ut våra produkter till billigaste möjliga pris. Invånarna i Östersjöns kuststäder vill ha samma möjligheter som andra, och det är inte lätt att få det här räknestycket att gå ihop.

Det finns många politiska organ som Nordiska ministerrådet och Nordiska rådet. Det finns CBSS och det finns privata initiativ, som den Östersjöfond som bildades på Åland för drygt tio år sedan och i förra veckan tillkännagjorde årets pristagare här i riksdagen. Andra organ som arbetar med de här frågorna är organ som bygger på internationella överenskommelser, som IMO och Helcom.

Många länders sjöfartssektorer har tagit ett frivilligt ansvar för att minska skadorna i havet, som fartygsolyckor. Man har vidtagit åtgärder för att minska risken för oljeskador, och man har minskat på kväveoxidutsläppen. Man har på olika sätt förebyggt risken för föroreningar från fartyg till havs och så vidare. Detta innebär naturligtvis stora kostnader på kort sikt samtidigt som det måste anses lönsamt på lång sikt då ett renare hav är en förutsättning för allt vårt liv.

Finland har nu slagit in på en väg som går ut på att man vill medverka till att de länder som binds av IMO, men hit hör till exempel inte Östersjöstaten Ryssland, ska vidta åtgärder så att svavelhalten i bränslen inom sjöfarten i världen minskas från 4,5 procent idag till 0,5 procent, vilket alla torde vara eniga om. Men på Östersjön ska halten minskas till 0,1 procent från och med 2015. Målet är väl lovligt, nämligen att förbättra luftkvaliteten och minska försurningen och skadliga effekter på hälsan i kustområden.
Industrin i Finland är dock starkt kritisk eftersom man anser att kostnaderna blir helt oskäliga och att Finlands utrikeshandel kommer att få stora svårigheter. Näringslivet har inte blivit konsulterat, säger man. De beräkningar av merkostnaderna som nämns är nästan fantasiartat förstorade. Rederierna är också kritiska delvis på samma grunder, de har inte konsulterats. De alternativa bränsleformerna är inte utvecklade, investeringskonstnaderna är orimliga, nyttan är inte särskilt stor. Utrikesutskottet har särskilt fäst uppmärksamhet i sitt betänkande vid denna kriti,k och vi hörde också nyligen riksdagsledamot Rajala detaljerat beskriva den här kritiken.

Den allvarligaste kritiken är dock den som framhåller att inte alla länder omfattas av de här restriktionerna. Billigare sjötransporter kan fås genom att anlita fartyg som inte behöver underkasta sig dessa restriktioner. Sjöfarten är som bekant en global sektor som med lätthet kan flyttas bort från Östersjön om villkoren blir för olönsamma här. Resultatet kan alltså i värsta fall bli billigare men osäkrare och mer förorenande transporter i vår omgivning. Det kan inte vara målet med vår miljöpolitik.

Vi bör i stället se till att vi har alla parter, näringsliv såväl som de politiska beslutsfattarna, med i vår havsmiljöpolitik. Även om rubriken på dagens debatt inte är säkerhetspolitik så ska vi komma ihåg att det är just vad det handlar om, det måste sedan betecknas som miljö- eller energifråga. Till ett säkert Östersjön hör inte en omfattande sjötrafik med båtar vars säkerhet och miljöpåverkan vi inte kan kontrollera.

Mitt förslag till åtgärder på det här området, herr talman, är att Finland medverkar till en gemensam politik inom EU genom en ändring av de särskilda direktiven från 1999 om att minska svavelhalten i vissa flytande bränslen – och det ändringsarbetet pågår också – så att vi får en gemensam europeisk politik för att vi i vår tur ska kunna få större kraft bakom ett initiativ till att få samtliga parter runt Östersjön med.

Elisabeth NauclérPublicerad 11.03.2010

Ärade herr/fru talman

Jag välkomnade redan i remissdebatten Statsrådets redogörelse om Finlands människorättspolitik, redogörelsen är en klar förbättring av tidigare utredningar. Det är viktigt att vi själv granskar och förbättrar vår människorättspolitik för att behålla vår trovärdighet, men inte minst för att det är vår moraliska plikt.

Ett, som vanligt skulle jag nästan vilja säga, enigt utrikesutskott vill i nästa redogörelse se både en internationell och en nationell analys. Nu finns en analytisk genomgång av den internationella delen, men i den nationella delen handlar det nu mer bara om en beskrivning. I den delen beskrivs inte bara problem, utan även de områden och lösningar som Finland lyckats med och jag måste nog säga att det borde här funnits plats någon mening om ålandslösningen. Åland fick sin minoriteslösning genom internationell konfliktlösning för närmare 90 år sedan. Lösningen har väckt intresse världen över och är dagsaktuell. Den borde ha nämnts i sammanhanget. Det är en del av Finlands varumärke, Finlands brand.

Vidare påpekar utskottet att redogörelsen inte innehåller några övergripande prioriteringar eller någon angelägenhetsgrad för eventuella åtgärder och behov på det nationella planet. Vi behöver alltså en nationell handlingsplan för att ta itu med missförhållanden. Tyvärr räcker nog inte en nationell handlingsplan för att rätta till de missförhållanden som gäller utan för det behövs, vilket också lyfts fram av grundlagsutskottet, en nationell institution för de mänskliga rättigheterna i anknytning till riksdagens justitieombudsmans kansli. Det är också i enlighet med de s.k. Parisprinciperna.

Vi får inte blunda för de egna tillkortakommandena, men inte heller vara rädda för att våga ta upp svåra frågor i vår närhet. Den finske människorättsjuristen Martin Scheinin har skrivit en rapport för FN som heter: "Report of the Special Rapporteur on the promotion and protection of human rights and fundamental freedoms while countering terrorism Mission to Spain". Det finns all anledning för oss att se hur vi inom EU beter oss och hur lätt det är att minoritetsgrupper blir måltavlor i jakten på terrorister.

Herr/Fru talman
Redan i remissdebatten påpekade jag den stora bristen att FN:s kvinnokonvention (CEDAW-konventionen), ett av de områden var Finland har fått skarp internationell kritik, lyser med sin frånvaro i den 185 sidor långa rapporten. Jag var inte ensam om att finna detta anmärkningsvärt. Frågan har föredömligt lyfts fram i stora utskottets utlåtande, i grundlagsutskottets utlåtande och naturligtvis också i utrikesutskottets betänkande, men bäst belyses kanske frågan som sig bör av arbets- och jämställdhetsutskottet. Konventionen är bindande och det föreligger rapporteringsskyldighet. Det finns mycket av den kritik som i kommitténs slutsatser om Finland från juli 2008 som kunde nämnas och det hade varit klädsamt att säga något om de konkreta åtgärder som efterfrågas av Finland vad gäller våldet mot kvinnor, kvinnohandel och prostitution, utbildningen, sysselsättningen, flickors hälsa eller invandrarkvinnor.

Utrikesutskottet poängterar i sitt utlåtande att slutsatserna, rekommendationerna och anmärkningarna från CEDAW-kommittén är viktiga instrument när vi vill att mänskliga rättigheter ska respekteras bättre. Också för att planera och genomföra jämställdhetspolitiken i Finland är det angeläget att de tillämpas. Det är viktigt att arbeta för en ökad jämställdhet och att beakta jämställdhetsperspektivet bland annat när man ingriper i avsaknaden av straff, vill förebygga och behandla våld, bekämpa multifaktoriell diskriminering, satsa på undervisning i mänskliga rättigheter

Finland främjar mänskliga rättigheter internationellt genom sitt biståndsarbete. Vi måste fortsätta att fokusera på att planera och genomföra utvecklingssamarbetet långsiktigt och konsekvent. Här vill jag än en gång påminna er om att fattigdomen i världen är ett stort hinder i främjandet av mänskliga rättigheter, både nationellt och internationellt. Vi måste stödja de mest utsatta genom att satsa mer på bistånd och garanterandet av de grundläggande rättigheterna.

Som utredningen konstaterar är politiken för de mänskliga rättigheterna är er framträdande del av vår utrikes- och säkerhetspolitik. Den och våra finländska experters insatser får stor uppskattning på det internationella planet, och det är en viktig faktor för vårt rykte och vår internationella roll. Finland bör fortsätta att visa ett gott exempel genom sitt agerande inom internationella organisationer (OSSE, FN, EU osv.).

På ett sätt borde man naturligtvis bara vara mycket berömmande över denna rapport som omfattar 183 sidor, är bättre än någon tidigare redogörelse, men jag kan inte låta bli att fundera hur en så omfattande rapport kan om mänskliga rättigheter i världen inte på ett enda ställe nämner Tibet. Det återspeglar kanske den brist på konsekvent hållning till Tibetfrågan som saknas inom EU:s politik. Finland kunde mycket väl ta initiativ till att föra den här frågan till en saklig nivå. Det finns ett sista ”window of opportunity” till en fredlig lösning nu och där målet inte är självständighet utan självstyrelse. Låt oss försöka få till stånd en saklig debatt.

En redogörelse över de mänskliga rättigheterna i världen Sammanfattningsvis kan man konstatera att det vore viktigt för trovärdigheten av Finlands människorättspolitik att vi hade en handlingsplan och ett nationellt människorättsorgan med övervakande roll. Vi måste också komma ihåg att mänskliga rättigheterna i Finland kräver vidare insatser och framför allt en ökning i den politiska viljan.

Elisabeth Nauclér