Utdrag ur pleniprotokoll PKK 91/2010

16 Elisabeth Nauclér /r: Herr talman! I regogörelsen finns ett avsnitt som handlar om det internationella samfundets åtgärder för att stabilisera läget i Somalia, och av det framgår att det finns ett övergripande angreppssätt där politiska medel förenas med krishantering,
omfattande utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd på EU-nivå. Man kan också läsa sig till vad Finland deltar i, men jag skulle vilja fråga ministrarna hur den här planeringen och koordineringen fungerar här hemma.

Sitter de ansvariga vid samma bord och bestämmer vilka åtgärder som ska prioriteras så att de militära och civila insatserna stöder varandra, och påverkar det här andra krishanteringsinitiativ? Planeras det att nu satsa mera på Afrika och mindre på till exempel Afghanistan och andra oroshärdar?
 

Ålands riksdagsledamot Elisabeth Nauclér höll vid riksdagens plenum igår 29.9 svenska riksdagsgruppens gruppanförande under debatten om regeringens redogörelse för Finlands deltagande med ett fartyg i EU:s militära krishanteringsoperation Eunavfor Atalanta vid den somaliska kusten och närliggande havsområden. (se bilaga).
Ledamot Nauclér deltog även med ett enskilt inlägg i debtten, se bilaga. Minister Stubb gav ett gemensamt svar på de enskilda inläggen, hela debatten finns att läsa på riksdagens hemsida (PKK 91/2010).

Ålands nya generalkonsul Ingrid Iremark med make besökte Helsingfors och också riksdagen igår och följde med debatten från läktaren.

Elisabeth Nauclér ger gärna närmare information vid behov, tfn 050 512 1984.

Britt Inger Wahe
Informationssekreterare/Information Officer Ålandskontoret Georgsgatan 9 A 4 FIN 00120 Helsingfors Tfn +358 (0)9 605926 mobil +358 (0)40 5501144
 

SVENSKA RIKSDAGSGRUPPEN

Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér
29.9.2010

Gruppanförande i debatten om Statsrådets redogörelse om Finlands deltagande i EU:s militära krishanteringsinsats Eunavfor Atalanta

Värderade talman,
Svenska riksdagsgruppen förordar att Finland deltar i EU:s krishanteringsoperation Atalanta utanför Somalias kuster i Adenbukten och Indiska oceanen. Vår hållning avgörs särskilt av fyra faktorer.

För det första är operationen med sitt mandat av FN:s säkerhetsråd ett ypperligt exempel på en kombination av militära åtgärder och humanitära solidaritetsinsatser. Operationens huvuduppgift är ju att skydda de fartyg som transporterar humanitärt bistånd till det av inbördeskrig, statligt sönderfall, hunger och annat mänskligt lidande svårt härjade Somalia.

I samråd med Natos operation i området och den USA-ledda multinationella marinavdelningen CTF-151 kan Atalanta också vid behov och så långt kapaciteten räcker eskortera och skydda andra fartyg i området, i den fria internationella sjöfartens namn.

Värderade talman,
För det andra är operationen i första hand avsedd att fungera preventivt och avskräckande i förhållande till de pirater som hotar de civila fartygen. Förhoppningen är alltid i första hand att det inte ska behöva komma till väpnad konfrontation, utan att sjörövarna – ja, sjörånarna – ska avskräckas från att ens försöka störa fartygstrafiken.

Men, det är klart: om ett direkt ingripande med fredliga eller i nödfall väpnade metoder behövs, måste även ett finländskt militärfartyg ha beredskap att fullgöra sin plikt. Om minfartyget Pohjanmaa tvingas fånga pirater, måste dessa för rättegång och straffpåföljd föras till något av de länder i regionen som kan garantera en mänsklig behandling av fångarna, och inte minst att dödsstraff är uteslutet.

För det tredje är deltagandet i operationen ett mått på vårt EU-engagemang. Då förutom stora EU-länder även mindre medlemsstater som Grekland, Belgien och Sverige har bidragit till Atalanta är det även vår skyldighet att göra det. Operationen utförs i EU:s namn och vi bör inte tveka att bidra till dess framgång, särskilt som detta är en operation i Afrika som både Finland och EU har all anledning att prioritera högre än hittills.

Andra som sänt fartyg till området är till exempel Kina, Ryssland och Indien, vilket visar vilken samfälld global angelägenhet det handlar om.

Värderade talman,
Det finns utöver de här tre huvudorsakerna ännu en som motiverar att Finland deltar: det finländska försvarets, i det här fallet marinens, behov av internationell erfarenhet. Den är värdefull med tanke på deltagande i motsvarande krishanteringsoperationer i framtiden. Det räcker inte med teoretiska studier eller ens övningar i lugna förhållanden i hemlandet.

Varje engagemang i Afrika är också viktigt för att Finland ska kunna fylla den plats i FN:s säkerhetsråd som vi kandiderar för.

Värderade talman,
Samtidigt bör vi minnas att Atalanta bara är en metod för att komma åt symptomen, och bara indirekt bidrar till en lösning av de bakomliggande orsakerna: läget i Somalia.

Landet har sönderfallit i mindre beståndsdelar, och särskilt i södra Somalia har ingen regering eller administration läget under kontroll, vare sig geografiskt, militärt, polisiärt eller civilt. Det internationella samfundets allra viktigaste uppgift i regionen är att försöka hitta lösningar på den fattigdom, de inre konflikter och det sönderfall som tvingar unga män att i brist på andra utkomstmöjligheter vid kusten försöka finna sin lycka i även för dem själva livsfarligt sjöröveri.

Minst lika viktigt som att sända minfartyget Pohjanmaa till Adenbukten och Indiska oceanen är därför att politiskt stöda Pekka Haavistos och hela världssamfundets uppdrag att söka politiska lösningar på konflikterna, att lindra det somaliska folkets lidande med hjälp av humanitärt bistånd och att försöka hjälpa till med att bygga upp ett fungerande samhälle, från grunden – genom utbildning, god förvaltningssed och ekonomisk utveckling, inte minst på landsbygden och med kvinnorna som en motor – och som beslutsfattare.

Det måste handla om en integrerad och koordinerad helhetsplan, där de militära elementen bara syftar till att trygga de primära, civila målsättningarna. Svenska riksdagsgruppen utgår från att riksdagen får en redogörelse av regeringen för en sådan helhet då en sådan låter sig skisseras.

Välkommet är också Pekka Haavistos och Finlandssomaliern Arsche Saids initiativ att sammankalla den somaliska diasporan till ett möte i Finland i augusti, med stöd av vårt UM, UNDP och Kyrkans utlandshjälp. Varje försök till dialog i stället för våld är värt att uppmuntras.

Men, ett är säkert: om vi inte för vår del ens bidrar till säkrare farvatten utanför Somalias kuster finns heller inga förutsättningar för hjälpen att nå fram till dem som behöver dem.

Svenska riksdagsgruppen förordar alltså Finlands deltagande i Atalanta-operationen, som en del av en större helhet för att hjälpa Somalias folk.
 

Statrådets redogörelse om Finlands deltagande i EU:s militära krishanteringsinsats Eunavfor Atalanta Statsrådet förelägger riksdagen en redogörelse i enlighet med 3 § 1 mom. i lagen om militär krishantering (211/2006). Redogörelsen gäller Finlands deltagande med ett fartyg i EU:s militära krishanteringsoperation Eunavfor Atalanta vid den somaliska kusten och närliggande havsområden. Operation EUNAVFOR Atalanta

Utdrag ur pleniprotokoll PKK 91/2010

16 Elisabeth Nauclér /r: Herr talman! I regogörelsen finns ett avsnitt som handlar om det internationella samfundets åtgärder för att stabilisera läget i Somalia, och av det framgår att det finns ett övergripande angreppssätt där politiska medel förenas med krishantering,
omfattande utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd på EU-nivå. Man kan också läsa sig till vad Finland deltar i, men jag skulle vilja fråga ministrarna hur den här planeringen och koordineringen fungerar här hemma.

Sitter de ansvariga vid samma bord och bestämmer vilka åtgärder som ska prioriteras så att de militära och civila insatserna stöder varandra, och påverkar det här andra krishanteringsinitiativ? Planeras det att nu satsa mera på Afrika och mindre på till exempel Afghanistan och andra oroshärdar?

 

I remissdebatten om förslaget til statsbudget uppmärksammade riksdagsledamot Juha Korkeaoja (c) de möjligheter som finns för företag som idkar näthandel att skicka varor, av mindre värde än 50 euro, via Åland, för att på så sätt undgå momsbeskattningen. Korkeaoja har redan tidigare uppmärksammat finansministeriet på detta kryphål, i ett skriftligt spörsmål (KK 214/2010). Finansministeriet meddelade då i sitt svar att de tillsammans med tullstyrelsen utreder antalet försändelser och hur de snedvrider konkurrensen. De utreder även vilka möjligheter det finns att rätta till läget och vilka administrativa kostnader det skulle komma att medföra.
Under budgetdebatten blev det inga flera kommentarer om detta.

Jag bifogar en översättning (som jag gjort i alla hast) av hans anförande under budgetdebatten. Hela debatten om budgetpropositionen (RP126/2010) går att läsa (på finska) på riksdagens hemsida. Det finns även ett svenskt sammandrag på hemsidan.

Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér ger närmare information om detta vid behov, tfn 050 512 1984.

Britt Inger Wahe
Informationssekreterare/Information Officer Ålandskontoret Georgsgatan 9 A 4 FIN 00120 Helsingfors Tfn +358 (0)9 605926 mobil +358 (0)40 5501144
 

Juha Korkeaoja, c. Ärade talman! Ledamot Pulliainen har på ett förtjänstfullt sätt i flera repriser tagit upp frågan om den grå ekonomin och skattebasens sönderfall, och jag tänkte att jag till att börja med tar upp en fråga som ansluter sig till detta.
Det är nämligen så att hos oss upplöses momsskattebasen på den elektroniska handelns område, dvs. postorderhandeln. Eftersom Åland utgör ett områden utanför EU:s tullgräns, innebär detta att då sådana små, under 50 euros varor, transporteras via Åland, uppbärs inte skatten på dem, då man anser att det är dyrare att uppbära så små skattesummor i tullen än vad man får in.

Detta innebär i praktiken att så småningom har alla postorderfirmor grundat en liten byrå på Åland, och så småningom kommer man att låta alla dessa produkter med ett pris under 50 euro, som köps via postorder och elektroniskt, via nätet, att gå via Åland. Detta har finansministeriet upplysts om ett flertal gånger, men av någon orsak har man inte vidtagit konkreta åtgärder för att stoppa denna läcka. En enkel åtgärd skulle vara, att man skulle sänka den nuvarande gränsen om10 euro för skatt som uppbärs, till hälften.
Det skulle i praktiken inte betyda att man för alla dessa köp skulle uppbära denna femma, utan i praktiken att handeln via Åland skulle upphöra. Men detta enkla beslut, som finansministeriet borde göra för att stoppa till denna läcka, har man av någon orsak inte klarat av att göra.

Juha Korkeaoja, c: Värderade talman!

Kort bara om skattebasens sönderfall. Det är så, att genom att använda sig av lagliga medel kan man finna sådana fenomen som jag beskrev här att det finns i uppbärandet av momsskatten. Beskattningen hör till finansminister Katainens ansvarsområde på finansministeriet. Medlemmarna i hans lag borde hela tiden vara uppmärksamma, så att när något dylikt uppstår, skulle man reagera snabbt och täppa till sådana smithål.

 

Ålands riksdagsledamot Elisabeth Nauclér tog upp svavelutläppsfrågan med kommunikationsminister Vehviläinen i gårdagens plenidebatt. Finland har drivit på att IMO skulle gå in för att reducera fartygens svavelutsläpp, resultatet blev att svavelutsläppet på vissa områden (bl.a. Östersjön) inte får överstiga 0,1%. Bränsletypen som skulle behövas för detta finns inte framtagen ännu, likaså omfattas inte heller alla länder av det här avtalet. Beslutet kommer att medföra tunga kostnader för den finska industrin och det kommer att uppstå en snedvridning av konkurrenssituationen, anser Nauclér.

Nauclér frågade kommunikationsministern om man i Bryssel förstått vad reformen innebär för Finlands industri? Enligt Vehviläinen har Finlands initiativ lett till att kommissionen nu utreder frågorna om bränslets tillgänglighet och pris. Ministern berättade att hon också kommer att påskynda en heltäckande analys i frågan, efter vilket man i Finland måste avgöra vad som skall göras. Vehviläinen betonade att vi först måste få resultaten på utredningarna och sedan fundera på vilka åtgärder som kunde tas.

Nedan anges diskussionen i sin helhet:

Elisabeth Nauclér: Ärade herr talman! Finland drev på att Imo skulle gå in för att reducera fartygens svavelutsläpp och resultatet blev att de inte får överstiga 0,1 procent inom vissa områden, och hit hör Östersjön. Men den bränsletypen finns inte framtagen ännu och alla länder omfattas inte heller av det här avtalet.

Det är möjligt att vi i framtiden får se en hel del transporter på vägarna men det är inte så lätt för Finland att flytta över godset på vägarna. Kostnaden för den finska industrin kommer därför att bli mycket tung och det uppstår en väldig snedvridning av konkurrenssituationen. Ryktet säger att så kallade hybridländer, Frankrike och England, bara byter till en hamn utanför zonen och att det redan planeras för en utbyggnad av dessa hamnar. Så blir London Liverpool osv.

Det finns nu planer på att EU-kommissionen ska utreda kostnaderna för reformen, och jag vill fråga ministern: Tror ministern att man i Bryssel har förstått vad reformen innebär för Finlands industri och har ministern fått förståelse hos andra länder för vikten av att alla följer samma bestämmelser?

Liikenneministeri Anu Vehviläinen: Arvoisa puhemies! Tähän ed. Nauclérin kysymykseen tästä Imon rajoituksista ja säädöksistä. Olen tunnin päästä lähdössä juuri Brysseliin ja Antwerpeniin tästä asiasta keskustelemaan. Suomen aloitteesta komissio tekee näitä selvityksiä sekä saatavuudesta että myös tästä hintakysymyksestä. Aion huomenna kiirehtiä tätä kokonaisvaltaista analyysiä, ja sen jälkeen meidän pitää Suomessa arvioida sitä, mitä me teemme. Mutta nämä selvitykset on ensin saatava, onko mitä tehtävissä.

Länk till protokollet: http://fakta.eduskunta.fi/faktatmp/utatmp/akxtmp/ptk_83_2010_ke_p_1.shtml#pvuoro155
 

Ålands riksdagsledamot Elisabeth Nauclér tog upp svavelutläppsfrågan med kommunikationsminister Vehviläinen i gårdagens plenidebatt. Finland har drivit på att IMO skulle gå in för att reducera fartygens svavelutsläpp, resultatet blev att svavelutsläppet på vissa områden (bl.a. Östersjön) inte får överstiga 0,1%. Bränsletypen som skulle behövas för detta finns inte framtagen ännu, likaså omfattas inte heller alla länder av det här avtalet. Beslutet kommer att medföra tunga kostnader för den finska industrin och det kommer att uppstå en snedvridning av konkurrenssituationen, anser Nauclér.

Nauclér frågade kommunikationsministern om man i Bryssel förstått vad reformen innebär för Finlands industri? Enligt Vehviläinen har Finlands initiativ lett till att kommissionen nu utreder frågorna om bränslets tillgänglighet och pris. Ministern berättade att hon också kommer att påskynda en heltäckande analys i frågan, efter vilket man i Finland måste avgöra vad som skall göras. Vehviläinen betonade att vi först måste få resultaten på utredningarna och sedan fundera på vilka åtgärder som kunde tas.

Nedan anges diskussionen i sin helhet:

Elisabeth Nauclér: Ärade herr talman! Finland drev på att Imo skulle gå in för att reducera fartygens svavelutsläpp och resultatet blev att de inte får överstiga 0,1 procent inom vissa områden, och hit hör Östersjön. Men den bränsletypen finns inte framtagen ännu och alla länder omfattas inte heller av det här avtalet.

Det är möjligt att vi i framtiden får se en hel del transporter på vägarna men det är inte så lätt för Finland att flytta över godset på vägarna. Kostnaden för den finska industrin kommer därför att bli mycket tung och det uppstår en väldig snedvridning av konkurrenssituationen. Ryktet säger att så kallade hybridländer, Frankrike och England, bara byter till en hamn utanför zonen och att det redan planeras för en utbyggnad av dessa hamnar. Så blir London Liverpool osv.

Det finns nu planer på att EU-kommissionen ska utreda kostnaderna för reformen, och jag vill fråga ministern: Tror ministern att man i Bryssel har förstått vad reformen innebär för Finlands industri och har ministern fått förståelse hos andra länder för vikten av att alla följer samma bestämmelser?

Liikenneministeri Anu Vehviläinen: Arvoisa puhemies! Tähän ed. Nauclérin kysymykseen tästä Imon rajoituksista ja säädöksistä. Olen tunnin päästä lähdössä juuri Brysseliin ja Antwerpeniin tästä asiasta keskustelemaan. Suomen aloitteesta komissio tekee näitä selvityksiä sekä saatavuudesta että myös tästä hintakysymyksestä. Aion huomenna kiirehtiä tätä kokonaisvaltaista analyysiä, ja sen jälkeen meidän pitää Suomessa arvioida sitä, mitä me teemme. Mutta nämä selvitykset on ensin saatava, onko mitä tehtävissä.

Länk till protokollet: http://fakta.eduskunta.fi/faktatmp/utatmp/akxtmp/ptk_83_2010_ke_p_1.shtml#pvuoro155

PRESIDENTTIFOORUMI 14.syyskuuta 2010
Rauhanturvaaminen ja krisiinhallinta

Suomi on epäilemättä varteenotettava maa kriisinhallinnassa ja myös haluaa olla varteenotettava maa kriisinhallinnassa. Sitäkin vaikeampaa on nykyisin vastata kysymykseen, missä ja kenen kanssa työ olisi tehtävä. Aikaisemmin oli selvää, että meillä oli sotilaallisia rauhanturvaajia YK:n alaisuudessa ja sittemmin henkilöitä siviilikriisinhallintatehtävissä YK:n tai humanitaaristen järjestöjen alaisina, mutta siitä on jo aikaa. Nyt kuva on muuttunut paljon monimutkaisemmaksi. YK:n komennossa on vain joitakin aseellisia rauhanturvaajia, tosin YK:n mandaatilla, mutta Nato-operaatiossa. Miten tässä näin on käynyt?
Suomi on toiminut ansiokkaasti YK:n eli ainoan koko maailman kattavan järjestön toimeen panemissa sotilaallisissa ja siviilikriisinhallintatehtävissä. Vain muutamat sotilaallisessa kriisinhallinnassa menestyneet maat ovat kuitenkin valmiita asettamaan joukkonsa tänä päivänä YK:n komentoon. Olemme halunneet kehittää muita rakenteita, ja siihen on useita syitä. Eurooppa, tai EU, osoitti kykenemättömyytensä kriisinhallintaan lähialueellamme Balkanilla käydyssä sodassa. Euroopassa ymmärretään tietysti, että tämä ei saa toistua ja että meidän on tehtävä yhteistyötä EU:ssa. Se koskee sekä sotilaallista että siviilikriisinhallintaa. Suomi on panostanut suuria summia siviilikriisinhallinnan rakentamiseen EU:n puitteissa. Valitettavasti näitä rakenteita, lähinnä CRT:tä (Civilian Response Team), ei ole otettu käyttöön ja siihen tulisi saada aikaan muutos. Mitä Suomi voi tehdä, jotta EU:hun saataisiin tehokas siviilikriisinhallintavalmius? Tiedämme, että YK:lla on tällä alalla pitkä kokemus, ja voidaankin kysyä, olemmeko kehittämässä sille päällekkäisiä rakenteita. Niin ei saa tapahtua. EU:n puitteissa olemme läsnä muun muassa Georgiassa.
Sotilaallisella puolella olemme keskustelleet erilaisista yhteistyömuodoista. EU:n sisäiseen sotilaalliseen yhteistyöhön tähtäävät aloitteet eivät ole oikein saaneet vauhtia. Liian monet maat ovat Naton jäseniä eivätkä näe tarvetta muutoksiin, vaan arvelevat pikemminkin, että se johtaisi päällekkäisyyteen. Suomi ei ole Naton jäsen ja vilkuilee helposti Ruotsin suuntaan, joka ei myöskään ole mukana Natossa. Mitä Ruotsi aikoo? Sotilaat haluavat tietysti osallistua, varmaankin mieluiten hakea Nato-jäsenyyttä, mutta monet maassamme epäröivät. Sotilasliittoutuma syntyi ihan toisenlaisen uhkakuvan alla, siitä olemme yhtä mieltä. Tarvitaanko sitä vielä? Monet meistä osallistuivat maaliskuussa järjestettyyn seminaariin, jossa käsiteltiin uudistettua Nato-strategiaa. Presidentti painotti siviilipuolen ja sotilaallisen yhteistyön merkitystä ja että tarvitaan uutta kapasiteettia – ei ainoastaan sotilaallisella vaan myös siviilipuolella – humanitaarisen avun voimin, tarvitaan parannus naisten asemaan ja esimerkiksi niin kutsuttujen nopean toiminnan joukkojen uudelleen arviointi. Siviilikriisinhallinnan ja sotilaallisen kriisinhallinnan kustannukset olisi käsiteltävä samassa yhteydessä, jotta niitä voidaan vertailla keskenään.
Miksi sitten pitäisi panostaa suuria resursseja sotilaallisiin operaatioihin, jotka vaativat suuria taloudellisia panoksia ja jotka esimerkiksi Afganistanin tapauksessa eivät näytä johtaneen kestävän rauhan näkymiin? Emmekö voisi panostaa kaikkia resursseja siviilityöhön? Olemme olleet viime vuosina maailman parhaita välitystehtävissä. Vastaus on tietysti, että mikäli aiomme ylläpitää jonkinlaista puolustusta maassamme, meidän on tehtävä yhteistyötä muiden kanssa, harjoiteltava yhdessä, toimia yhteisen komennon alaisina, saada sama informaatio, eli kuten nykyisin sanotaan, olla yhteensopivia. Tavoittelemme yhteensopivuutta.
Mielestämme olemme monin tavoin hylänneet YK:n. Emme osallistu sotilaallisesti, vahvistamme EU:n sisäisiä rakenteita emmekä salli edes YK:n tehdä itsenäisesti kansainvälisoikeudellista arviota Kosovon irrottautumisesta Serbiasta. Kuitenkin painotamme YK:n tärkeyttä ja pyrimme kaikin tavoin saamaan yhden YK:n turvallisuusneuvoston vaihtuvien jäsenten paikoista. Syynä on tietysti se, että YK on ainoa koko maailman kattava järjestö.
Painotamme ihan aiheellisesti enenevässä määrin alueellista vastuuta. Mutta selviävätkö Aasian maat itse kriiseistään ja Afrikan unioni omistaan, edes me eurooppalaiset emme selvinneet Balkanin sodasta. Silloin YK voi olla hyvä olemassa.
Naton pääsihteeri korosti, että on tehtävä yhteistyötä sekä Euroopan unionin, YK:n ja Naton sekä Afrikan unionin ja Maailmanpankin kanssa. Naton omat rakenteet tarkastetaan, samoin yhteistyö sen eri rakenteiden välillä. Edelleen yhteistyötä tiivistetään Naton ja jäsenjärjestöjen välillä ja vuoropuhelua kehitetään muun muassa Pakistanin, Intian, Kiinan ja Venäjän kanssa. Siviilikriisinhallinnan ja sotilaallisen kriisinhallinnan välistä rajaa hälvennetään, ja siinä piilee mielestäni vaara. Armeija ottaa suoritettavakseen siviilitehtäviä, mutta siviilipuoli ei milloinkaan sotilaallisia tehtäviä. Viittaamme turvallisuuteen ja turvallisuutta tarvitaan, mutta ei pidä liioitella. Monet humanitaariset järjestöt ovat toimineet Afganistanissa jo kauan, paljon ennen kuin Nato tuli alueelle. On osoittautunut, että sotilaiden osallistuminen siviilitehtäviin johtaa helposti siihen, että humanitaarisiä järjestöjä ei enää pidetä puolueettomina.
Ulkoministerit Stubb ja Bildt ehdottivat äskettäin, että EU:hun perustettaisiin oma rauhaninstituutti konfliktinratkaisua ja rauhanvälitystä varten. Instituutti osallistuisi maailmanlaajuiseen konfliktinratkaisuun, erityisesti YK:n sisällä, ja kouluttaisi eurooppalaisia asiantuntijoita. Ottaen huomioon kysymykseen liittyvät monet aloitteet ja tekijät olisi syytä keskittyä konseptin olennaisiin osiin, mikäli varojen halutaan riittävän kaikkiin operaatioihin ja kaikkiin uusiin haasteisiin. On muistettava, että tärkeintä ei ole ratkaista konflikteja vaan estää niiden syntyminen. Siihen tarvitaan aivan muunlaista panostusta, ja sillä alueella meillä on perinne vaalittavanamme. Ei ole sattuma, että Ahtisaari on kotoisin maasta, joka on kaksikielinen, jossa on alkuperäiskansoihin lukeutuva kansanryhmä (saamelaiset), ja kansainvälisen järjestön aikaansaaman konfliktinratkaisun kautta syntynyt vähemmistöratkaisu (Ahvenanmaa), ja meidän onkin kaiken aikaa muistettava, että juuri tähän voimamme perustuu, ei sotilaalliseen kriisinhallintaan.
Olen päätynyt siihen tulokseen, että meidän on osallistuttava sekä sotilaallisiin että siviilitoimiin, mutta tarkkailtava kriittisesti mitä tapahtuu niissä kansainvälisissä järjestöissä, joissa olemme jäseninä, millä perusteilla itse teemme valintamme, ja huolehdittava siitä, että täällä kotimaassa kaikki ne osapuolet, jotka ovat vastuussa meidän panoksestamme, osallistuvat päätösten tekemiseen. Ulkoministeriön, puolustusministeriön, oikeusministeriön sekä tiedeyhteisön on myötävaikutettava prosessiin niin, että käytämme maksimaalisesti hyväksemme siviili- ja sotilaalliset resurssimme. Meidän on myös selvitettävä itsellemme, mitä tarkkaan ottaen haluamme saada aikaan turvallisuusneuvoston mandaatillamme.
Lopuksi on vielä mainittava YK:n päätöslauselma 1325. Margot Wahlströmin mandaatti on tärkeä, mutta se suuntautuu etupäässä suojelemaan naista, nainen nähdään uhrina, mitä hän tietysti onkin kun on kyse seksuaalisesta väkivallasta sodassa, mutta siihen ei saada muutosta ennen kuin me naiset kaikkialla maailmassa istumme niillä paikoilla, joilla tervallisuuspoliittiset päätökset tehdään.

Elisabeth Nauclér
Kansanedustaja
Ruotsalainen eduskuntaryhmä
14. syyskuuta 2010
 

PRESIDENTFORUM den 14 september 2010

Fredsbevarande och krishantering

Det är ingen tvekan om att Finland är ett land att räkna med när det gäller krishantering och vill vara ett land att räkna med, men var skall vi göra våra insatser och tillsammans med vem, de två frågorna har blivit allt svårare att besvara. Tidigare var det klart att vi skulle ha militära fredsbevarare under FN-kommando och sedan hade vi ett antal civila krishanterare inom FN eller humanitära organisationer, men det var då. Bilden har blivit så mycket mer komplicerad. Vi har knappast några militära fredsbevarare alls under FN-kommando, visserligen under FN-mandat, men i en Nato-operation. Hur har det blivit så här?

Finland har gjort storartade militära och civila insatser inom krishanteringen inom ramen för FN som är den enda organisation som spänner över hela världen. Trots det är inte många, om ens något, av de länder som varit framgångsrika militära krishanterare beredda att ställa sina trupper under FN-kommando idag. Vi har valt att bygga upp andra strukturer och det finns många förklaringar till det. Europa eller EU om man så vill visade sig inkompetenta krishanterare i det krig som vi hade i vårt närområde nämligen Balkankriget. Självklart innebär det att Europa vet att detta får inte upprepas och vi måste samarbeta inom EU. Det gäller den militära krishanteringen såväl som den civila. Vi i Finland har satsat stora pengar på att bygga upp den civila krishanteringen inom EU. Tyvärr har inte dessa strukturer och jag tänker då på CRT (Civilian Response Team) kommit till användning och det finns det allt skäl att få en ändring på. Vad kan vi i Finland göra för att få en verkningsfull civil krishanteringsstyrka inom EU? Vi vet att FN har lång erfarenhet på området och frågan är om vi är på väg att dubblera den strukturen. Det får inte ske. Inom ramen för EU har vi bl.a. närvaro i Georgien.

På den militära sidan har vi diskuterat olika samarbetsformer. Initiativen till att få till stånd ett militärt samarbete inom EU får inte riktigt någon fart. Allt för många länder är medlemmar av Nato och ser inget behov av någon förändring utan anser att det snarare skulle bli fråga om en dubblering. Finland är inte med i Nato och sneglar då lätt på grannlandet Sverige som inte heller är med i Nato. Vad tänker de göra. Militären vill självfallet delta, säkert helst söka medlemskap i Nato, men många i det här landet tvekar. En militärallians som kom till i en tid då hotbilden såg helt annorlunda ut det är vi eniga om. Behöver vi den längre? Vi var många som deltog i det seminarium som ordnades i mars i år för att presentera och diskutera den reviderade Nato-strategin. Presidenten framhöll vid tillfället att betydelsen av det civila och militära samarbetet och att det behövs ny kapacitet – inte bara på den militära utan också den civila sidan – med hjälp av humanitär hjälp, en förbättring av kvinnornas ställning och till exempel en omvärdering av de så kallade snabbinsatsstyrkorna. Kostnaderna för den civila och den militära krishanteringen borde behandlas i ett sammanhang så att vi får den rätta avvägningen.

Varför skall vi då satsa så stora resurser på att delta i militära operationer som kräver stora ekonomiska insatser och som t.ex. i fallet Afghanistan inte tycks ha lett till att någon varaktig fred är i sikte? Kunde vi inte satsa alla resurser på civilt arbete? Vi har under de senaste åren varit bäst i världen på medlingsuppdrag. Svaret är naturligtvis att om vi skall ha något försvar i det här landet så måste de ha få samarbeta med andra, öva med andra, ha samma utrustning, vara under gemensamt kommando, få tillgång till samma information, eller det som vi numer kallar att vara kompatibla. Vi är ute efter kompatibiliteten.

Vi har, anser jag på många sätt övergett FN. Vi har ingen militär medverkan, vi bygger upp den civila strukturen inom EU, och vi låter inte ens FN ensamt göra den folkrättsliga bedömningen av Kosovos lösrivelse från Serbien, och ändå betonar vi vikten av FN och söker med alla medel en av de icke-permanenta platserna i FN:s säkerhetsråd. Anledningen till att vi gör det är helt enkelt att det inte finns något annat organ som omspänner hela världen.

Vi betonar helt riktigt mer och mer det regionala ansvaret, men klarar de asiatiska länderna själva av sina kriser och klarar African Union av de afrikanska, inte ens vi i Europa klarade av Balkankriget, och då kan FN vara bra att ha.

Natos generalsekreterare underströk att man måste samverka mellan såväl Europeiska unionen, FN och Nato som Afrikanska unionen eller Världsbanken. Natos egen struktur skall ses över och samarbetet mellan de olika strukturerna. Vidare skall samarbetet bli intensivare mellan Nato och medborgarorganisationer, och dialogen med länder som Pakistan, Indien, Kina och Ryssland skall utvecklas. Gränsen mellan civil och militär krishantering suddas ut och det ser jag en fara i. Militären tar över civila uppgifter, men den civila sidan tar aldrig över militära uppgifter. Vi hänvisar till säkerheten och säkerheten behövs, men vi skall inte överdriva. Många humanitära organisationer har verkat sedan länge i Afghanistan, långt innan Nato kom till området. Det har visat sig att militärens medverkan i civila uppdrag lätt leder till att de humanitära organisationerna inte längre uppfattas som opartiska.

Utrikesministrarna Stubb och Bildt kom nyligen med ett förslag om ett eget fredsinstitut för konfliktlösning och fredsmäkling inom EU. Institutet skulle delta i global konfliktlösning, särskilt inom FN, och utbilda europeiska experter. Med tanke på de många initiativ och aktörer som är med i bilden finns det all anledning att samordna och strama upp konceptet om medlen skall räcka till för alla operationer, och alla nya utmaningar. Vi skall komma ihåg att det viktigaste är inte att lösa konflikter utan se till att de aldrig uppstår. För det krävs helt andra insatser och vi har ett arv att förvalta på det området. Att Ahtisaari kommer från ett land som är tvåspråkigt, har en folkgrupp som betraktas som ursprungsbefolkning (samerna) och en minoritetslösning som uppstått genom en internationell organisations konflikthantering (Åland) är ingen händelse, och det skall vi hela tiden komma ihåg att det är där vår styrka ligger, inte i den militära krishanteringen.

Min slutsats är att vi skall delta i både militära och civila insatser, men kritiskt granska både vad som sker inom de olika internationella organ vi är med i, på vilka grunder vi själva gör våra prioriteringar och att besluten fattas här hemma med medverkan av alla de parter som bär ett ansvar för någon del av våra insatser. Utrikesministeriet, försvarsministeriet, justitieministeriet såväl som akademiker och forskare bör medverka i processen så att vi utnyttjar våra civila och militära resurser maximalt. Vi skall också göra klart för oss exakt vad vi vill åstadkomma med vårt mandat i säkerhetsrådet.

Det är omöjligt att inte nämna FN:s resolution 1325. Margot Wallströms mandat är viktigt, men det är väldigt mycket inriktat på att skydda kvinnan, kvinnan ses som ett offer, vilket hon naturligtvis är när det gäller sexuella övergrepp i krig, men på den punkten får vi ingen ändring innan vi kvinnor runt om i världen sitter på de stolar där de säkerhetspolitiska besluten fattas.

Elisabeth Nauclér
Riksdagsledamot
Svenska riksdagsgruppen
14 september 2010
 

Ålands riksdagsledamot Elisabeth Nauclér har översänt frågan om översättandet av kollektivavtal till svenska till justitiekansler.
Nauclér hade ställt ett skriftligt spörsmål om översättningen av bindande kollektivavtal (3.3.2010) till regeringen. I sitt svar (23.3.2010) medgav social- och hälsovårdsminister Hyssälä att avtalen borde finnas tillgängliga på de båda inhemska språken, men påstod att varken social- och hälsovårdsministeriet eller någon annan myndighet har getts i uppdrag att låta översätta kollektivavtalen. Översättningen beräknas kosta flere hundratusen euro och ministeriet har upprepade gånger begärt anslag för en översättning, men inte beviljats detta. Minister Hyssälä konstaterade dessutom i sitt svar att det inte har någon betydelse för kollektivavtalens allmänt bindande verkan att de inte finns på svenska.
Ledamot Nauclér anser att detta svar inte alls överensstämmer med Justitiekanslers bedömning i ärendet av den 16.6.2009 (OKV/21/20/2009) där man konstaterar att lagar skall stiftas och publiceras både på svenska och finska och då måste även bestämmelser som tillämpas istället för lag också publiceras på landets båda språk.
 

I onsdags diskuterade riksdagen regeringsprogrammet med den nyvalda statsministern Mari Kiviniemi och hennes regering. Plenum påbörjades kl 10 och tog slut först en kvart över midnatt. I sitt anförande tog Elisabeth Nauclér upp utvecklandet av det Åländska självstyrelsesystemet och berättade om av landskapsregeringen tillsatta kommittén med uppgift att lämna in ett förslag till en reform av självstyrelsesystemet och självstyrelselagen.

Nauclér berättade att de åländska självstyrelsemyndigheterna är beredda att ta ett större ansvar för landskapets ekonomi och att till hennes uppgifter i riksdagen hör att bereda väg för denna självstyrelsereform. "Jag tror att det är många som ser det som min viktigaste uppgift att bereda vägen och skapa förståelse för en reform av Ålands självstyrelse såväl i rättsligt avseende som på det samhällsekonomiska planet." konstaterade Nauclér.

Nedan anges anförandet i sin helhet:

Elisabeth Nauclér: Ärade herr talman! Statsminister Mari Kiviniemi och hennes nya regering har valt att fortsätta verkställa de beslut som tidigare fattats av den förra regeringen och att nu endast ta upp frågor som rör ekonomin och sysselsättningen, och det tror jag är ett klokt beslut.

Ett klokt beslut därför att detta område med tanke på den globala recessionen har ställt oss inför nya scenarier där det finns skäl att upprepa var vi står, vilken politik vi driver och på vilka områden vi måste ha beredskap till förändringar om det kommer ytterligare nya ekonomiska överraskningar. Men också ett klokt beslut därför att den politik regeringen driver har visat sig framgångsrik på de flesta områden och det kvarstår allt för kort tid till nästa regeringsprogram ska skrivas för att nu göra tvära kast.

Trots det är det naturligtvis så att verkligheten har förändrats under den tid som gått sedan förra regeringsprogrammet skrevs och det uppdaterades i mitten på valperioden. Och jag vill här passa på att säga något om vad som hänt i fråga om Åland.

I regeringsprogrammet står bland annat: "Ålands självstyre utvecklas i samarbete med landskapet Åland. Utvecklandet av självstyret fortsätts med beaktande av de utredningar som gjorts. Särskild uppmärksamhet fästs vid bedömningen av det ekonomiska systemet."

Det som står där är naturligtvis så allmänt hållet att det fortfarande gäller, men eftersom omvärlden förändras så ökar också behovet av att förändra Ålands självstyrelse. Det är allmänt känt att inträdet i EU har reducerat självstyrelsen. Det finns inga självstyrande områden som medlemmar i EU. Den sittande regeringen har med flera åtgärder förbättrat påverkningsmöjligheterna för Åland, och statsminister Vanhanen gjorde en viktig insats när han försökte förhandla fram en egen plats för Åland i Europaparlamentet.

När Ålands självstyrelse tillkom 1921 fick Åland internationella garantier, rätten att klaga till Nationernas Förbund och till permanenta domstolen i Haag. De internationella garantierna har helt försvunnit, men systemet har ändå fungerat på grund av den starka nationella kontrollen, och jag tänker då främst på presidentens roll. Presidentens starka statsrättsliga ställning kommer att förändras i och med grundlagsändringen, troligen inte så dramatiskt men ändå finns det skäl att beakta i sammanhanget.

Statens ekonomi påverkar landskapet på ett oväntat sätt och har inneburit dramatiska nedskärningar i den åländska offentliga sektorn. Det beror på att stora belopp osynliggörs i statens budget beroende på att nettobudgetering används. Det avräkningsbelopp på 0,45 procent av statsbudgeten som använts sedan 1993 bör uppdateras för att bättre återspegla den ekonomiska verkligheten. Ålands befolkning motsvarar idag 0,51 procent av landets befolkning.

Ålands landskapsregering har tillsatt en kommitté som har i uppdrag att, och jag citerar: "lämna förslag till en reformering av självstyrelsesystemet och självstyrelselagen för Åland vilken tar hänsyn till nya behov, den allmänna samhällsutvecklingen, den globaliserade ekonomin, den europeiska integrationen och Finlands nya grundlag. Kommittén ska särskilt utifrån behörighetsfördelningen mellan landskapet och riket lämna förslag till en modernare och enklare ordning för genomförande av behörighetsförskjutning mellan parterna i självstyrelsesystemet."

Sannolikt kommer arbetet att resultera i ett initiativ att tillsätta en så kallad blandad kommitté med representanter för riket och landskapet. Förhoppningsvis kommer det att föra självstyrelsen ett steg framåt och därmed också vara till nytta för Finland. Det måste finnas beredskap för att följa denna fråga och se till att den får en framskjuten plats i nästa regeringsprogram. Man bör alltså redan nu vid de olika ministerier som berörs fästa uppmärksamhet vid det arbete som pågår.

Herr talman! Ålands självstyrelsemyndigheter är beredda att ta ett större ansvar för landskapets ekonomi och jag tror att det är många som ser det som min viktigaste uppgift att bereda väg och skapa förståelse för en reform av Ålands självstyrelse såväl i rättsligt avseende som på det samhällsekonomiska planet.

Ytterligare information:

Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér 09 432 3047, 050 512 1984

Assistent Laura Lyly, 09 432 4047

Stora utskottet är riksdagens integrationsutskott och ansvarar för alla EU-ärenden och riksdagsledamot Elisabeth Nauclér innehar det åländska mandatet där.
I motsats till övriga riksdagsutskott arbetar stora utskottet även under sommarpausen, lagstiftningsarbetet inom EU pågår även under sommaren och ministerråden möts regelbundet på samma sätt som under sessionen. Avsikten är att Finlands ministrar som representerar på EU-nivå skall få riksdagens stöd och anvisningar även inför de möten som hålls under riksdagens sommarpaus.

Stora utskottet kallade senaste fredag för första gången till presskonferens för att berätta om utskottets verksamhet under vintern och våren samt om förberedelserna de ministerrådsmöten som hålls i juli; jordbruks- och fiskerirådsmötet samt ECOFIN-mötet

Under våren har utskottet givit utlåtanden om bland annat Europa 2020-strategin och framtiden för den gemensamma jordbrukspolitiken och under hösten kommer man att behandla flera tunga ärenden, bl.a. frågan om romerna, utvecklandet av de nya ekonomiska ramarna, nyordningen inom jordbruket och samordningen av den ekonomiska politiken.

Vid mötet den 2.7 var diskussionen särskilt livlig gällande ECOFIN-mötet om finanspolitiken där bland annat kommissionens nya redogörelse för effektiveringen av den ekonomiska samordningen skall behandlas.
Ordförande Erkki Tuomioja framhöll att finanspolitiken inte är tillräckligt utredd ännu, många frågor om stabilisering och tillväxt, en mera återhållsam finanspolitik och effektivare makroövervakning återstår att lösa. Han betonade att medlemmarna i utskottet måste vara beredda att sammanträda, också med mycket kort varsel, på grund av det ekonomiska läget i Europa, där särskilt Spanien ger orsak till oro.