Ropande och hoande om alkohollag

Under den senaste veckan har det varit många kraftfulla uttalanden och fördömanden med anledning av ändringen av alkohollagen och det kan vara på sin plats med några klargöranden.

Den 22 oktober kom propositionen till riksdagen och min bedömning var direkt att det enligt lagen skulle få säljas alkohol på fartyg, såväl luft- som passagerarfartyg i utlandstrafik, och att en farkost som trafikerar regelbunden rutt kan färdas via landskapet Åland. Det överensstämmer också med vad som sägs i den lagstiftning från 1996 som innebär att Åland fått ett undantag från mervärdesskatte- och accislagstiftningen. Detta styrks vidare av vad som sägs i propositionen nämligen att lagförslaget motsvarar vad som idag ingår i förordningen om försäljning av alkoholdrycker och övervakning av försäljningen av på färdmedel som trafikerar mellan Finland och utlandet. Syftet med lagändringen var att i fortsättningen tillåta försäljning av alkohol på tågen till St Petersburg, alltså ingen förändring för Ålands del. Denna tolkning överensstämde med det ansvariga ministeriets intentioner, med den åsikt som fördes fram av arbetsgruppen som berett ärendet, med Finnairs och Finnavias yttranden och med justitieministeriets tjänstemäns uppfattning, och följaktligen hade inte landskapsregeringen hörts.

Frågan behandlades i social- och hälsovårdsutskottet (9 november) och där framkommer det att ett av bolagen börjat tveka på vilken grund försäljningen vid Mariehamns flygplats sker och hur den skall betraktas i förhållande till lagförslaget. Bestämmelsen som nu skall flyttas från förordning till lag är visserligen den samma som tidigare, men frågan var hur flygtrafiken till och från Åland skulle betraktas. Ingen kunde svara på vilken laglig grund försäljningen hittills tillåtits och saken behövde utredas.

Jag kontaktade omedelbart Sten Palmgren vid jusititieministeriet som gjorde samma bedömning att det gällde internationell trafik och dit räknades Åland, men nu handlade det inte om den fiskala sidan av saken utan om var man får sälja alkohol, och han som lovade se på saken. Jag informerade samtidigt landskapsregeringen genom finansminister Mats Perämaa om vad som pågick (10 november).

Justitieministeriet beslöt att för säkerhetsskull komma med ett förslag till förtydligande direkt i alkohollagen om att det också gällde försäljning på Åland (11 november). Justitieministeriet förde förslaget till social- och hälsovårdsministeriets tjänstemän och jag via svenska riksdagsgruppens representant i utskottet Håkan Nordman till utskottet (12 november). Vid månadsmötet med landskapsregeringen (15 november) informerade jag om det eventuella problemet och jag hade med en kopia av justitieministeriets förslag till ändring, med budskapet att allt tydde på att saken skulle kunna rättas till i utskottet. Vid behandlingen i utskottet (16 november) ansåg sig utskottet inte beredda att ändra texten eftersom avsikten aldrig varit att förändra rättsläget och det var bråttom med att få försäljningen på tåget i kraft. Istället skulle man i betänkandet uppmana ministeriet att skyndsamt återkomma med eventuella ändringar som behövs. Eftersom inte heller utskottet ändrade något, eller hade för avsikt att förändra rättsläget hördes inte landskapsregeringen.

För min del hade jag ingen anledning att betvivla att avsikterna var goda. Jag informerade både finansministern och lantrådet om resultatet av utskottsbehandlingen och min åsikt (18 november)

Nu reagerade dock övervakningsmyndigheterna och undrade vad som egentligen gäller och om de är eller blir skyldiga att ingripa. Helt naturligt kontaktades jag av landshövdingen (22 november) som ville ha information om hur man resonerat i riksdagen. För min del ansåg jag läget vara under kontroll och jag litade på att åtgärder skulle vidtas i brådskande ordning så som överenskommet. Ärendet godkändes därför i första behandling (22 november). Landskapsregeringen ansåg dock att de skulle ha blivit hörda eftersom de uppfattade att det företagits en ändring av lagen som berörde Åland och skrev därför (22 november) till riksdagens talman. Eftersom ingen ändring skett i utskottet hade de inte hörts och det var inte längre möjligt. Nu kopplades Ålandsministern Astrid Thors stab in och eftersom ministern var på utlandsresa ombads jag att bordlägga ärendet vid andra behandlingen så att hon skulle kunna komma hem och bilda sig en uppfattning om saken. Jag kom då överens med riksdagens kansli om att talmannen skulle dra bort ärendet från föredragningslistan (23 november) så att Thors skulle hinna hem till andra behandlingen (25 november). Resten har avhandlats i offentligheten. Lantrådet kom till riksdagen, talmannen beslöt att inte ta upp ärendet som planerat den 25 november och minister Risikko meddelade sedan att hon drar tillbaka lagförslaget, men fortfarande med intentionen att ordna försäljningen på tåget i brådskande ordning. När jag talade med ministern (25 november) sade hon att avsikten aldrig varit att ändra något för Ålands del. Fortsättning följer.

Det är helt klart att de lagförslag med olösta problem som jag hunnit uppleva som en lotterilag där det var tänkt att stoppa all PAF:s verksamhet i riket, en lag som inte skulle möjliggöra stöd för vindkraften till Åland eller denna oklara alkohollag aldrig skulle ha kommit till riksdagen, men när de väl kommer måste jag lösa problemen och jag anser att det skall ske i bästa samförstånd med regeringen. Jag försöker hålla dem informerade via möten, genom mail, textmedddelanden och telefonsamtal. Vilken metod som var den rätta i det här fallet råder det tydligen olika åsikter om. Det sätt jag hanterat frågan på är just det sätt jag arbetar på och kommer att fortsätta så länge jag har folkets förtroende.

Under de 15 år som nuvarande bestämmelser varit i kraft har inga övervakningsmyndigheter ingripit och ingen har uppmärksammat förhållandet, men nu stiger valfebern…

Elisabeth Nauclér

Riksdagsledamoten passade på att informera om riksdagsarbetet samtidigt då hon besökte kulturdagen i Brändö. I år var kulturdagens tema "resan". De litterära utblickarna var mycket intressanta och hade dragit stor publik. Därför hade också Elisabeth Nauclér en större publik än vanligt vid en presentation av riksdagsarbetet som följde direkt efteråt. Diskussionen handlade om hur det kunde förbättras för dem som bor i skärgården och särskilt hur man kunde förbättra informationen till dem som flyttar till Åland och väljer att bosätta sig i skärgården.

Riksdagsledamoten fortsatte med skärgårdsbesöken då hon på måndag besökte Vårdö. Hon redogjorde för ärenden som är aktuella och både där i Brändö ville närvarande höra hur ledamoten uppfattar språkklimatet i riket. Under måndagen höll hon också en lektion för en grupp studerande på integration.ax på medborgarinstitutet i Mariehamn. Även här var deltagarna intresserade av hur språkklimatet är och varför man i Finland verkar vara så invandrarkritisk när det finns så få invandrare. Vidare intresserade sig deltagarna för hur Ålands självstyrelse förändrats på grund av EU-inträdet och hur kontakterna upprätthålls mellan lagtinget och riksdagen.

Räddningslagstiftningen revideras

Räddningslagen, som reglerar räddningsverksamheten, förebyggandet av olyckor och befolkningsskyddet, ska revideras helt, informerar inrikesministeriet. Enligt självstyrelselagen för Åland (1144/1991) hör befolkningsskyddet till rikets lagstiftningsbehörighet. Räddningslagens bestämmelser om befolkningsskydd och inrättande av skyddsrum ska således också

tillämpas i landskapet Åland.

Enligt förslaget ska skyddsrum i fortsättningen inrättas i alla byggnader med en våningsyta som överstiger 1000 kvadratmeter. I fråga om industri-, produktions- och samlingsbyggnader samt lagerlokaler ska gränsen för skyldighet att inrätta skyddsrum dock vara 1500 kvadratmeter. Dispens för Ålands del beviljas i fortsättningen av statens ämbetsverk (i riket regionförvaltningsverket).

Trots att Åland är demilitariserat och neutraliserat skall det fortfarande byggas skyddsrum på Åland. I sitt beslut att skicka propositionen med lagförslaget till riksdagen, gav statsrådet ett beslut om att frågan om skyddsrummens nödvändighet kommer att behandlas i den följande säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen.

Ålands riksdagsledamot Elisabeth Nauclér är kritisk till att Ålandsdelegationen inte har hörts, men förhoppningsvis behandlas frågan om Ålands demilitarisering och neutralisering i den följande säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen, som statsrådet meddelat.

Ytterligare information:

Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér 09 432 3047, 050 512 1984

Assistent Laura Lyly, 09 432 4047

INRIKESMINISTERIET INFORMERAR MEDIAN:

RÄDDNINGSLAGSTIFTNINGEN REVIDERAS

Räddningslagen, som reglerar räddningsverksamheten, förebyggandet av olyckor och befolkningsskyddet, ska revideras helt. Den nya räddningslagen ska tydligare definiera varje individs och sammanslutnings skyldigheter när det gäller att upprätthålla säkerheten samt olika instansers ansvar vid skötseln av räddningsväsendets uppgifter. Förebyggandet av olyckor ska inriktas utifrån riskerna. Skyldigheten att bygga skyddsrum ska göras lindigare.

Regeringen antog i dag torsdagen den 18 november innehållet i propositionen med förslag till ny räddningslag och lag om ändring av sjöräddningslagen. Statsrådet antog också ett gemensamt uttalande om befolkningsskydd och byggande av skyddsrum. Avsikten är att republikens president överlämnar propositionen till riksdagen fredagen den 19 november.

Lagarna avses träda i kraft så snart som möjligt efter det att de har antagits och blivit stadfästa våren 2011.

Brandsynerna bygger i fortsättningen på lokal riskbedömning

Propositionen med förslag till räddningslag innehåller flera beredskaps- och aktionsskyldigheter som gäller var och en. Räddningsverket ska övervaka hur de iakttas. Räddningsverket ska också övervaka förpliktelserna i anslutning till byggnaders och andra objekts säkerhet. Räddningsverket ska fortfarande utföra brandsyner men också ha tillgång till andra tillsynsmetoder.

De objekt där syn ska förrättas ska inte längre definieras i lagen eller i bestämmelser som utfärdas med stöd av den, utan räddningsverket definierar dem på basis av en lokal riskbedömning. Avsikten är att inrikta tillsynen bättre än i nuläget enligt riskerna i området och andra särskilda tillsynsbehov.

Precisering av säkerhetskrav för vårdinrättningar och service- och stödboende

Det föreslås att man i den nya räddningslagen bestämmer om särskilda krav på utrymningssäkerhet för vårdinrättningar samt service- och stödboende. Verksamhetsutövare ska göra utredningar, upprätta planer och utgående från dem vidta åtgärder för att säkerställa att de boende och de personer som vårdas tryggt kan ta sig ut i händelse av eldsvåda eller annan fara.

De nya bestämmelserna förtydligar även det sätt på vilket utrymningssäkerheten bedöms. Den lokala räddningsmyndigheten ska meddela den verksamhetsidkare som svarar för vårdinrättningens eller service- och stödboendets verksamhet ett föreläggande om utrymningssäkerhet när kravet på utrymningssäkerheten inte uppfylls med de åtgärder som planerats för att förbättra den.

Behovet av släckanläggning i vårdinrättningar samt service- och stödboende ska på nuvarande sätt bedömas utifrån en utvärdering av riskerna hos det specifika objektet.

I fråga om särskilda riskobjekt kompletteras regleringen genom att myndigheter och andra instanser åläggs att samarbeta för att minska olycksriskerna. Riskobjekt är exempelvis stödbostäder för personer med missbruksproblem.

Skyldigheten att inrätta skyddsrum lindras

Enligt den gällande räddningslagen ska skyddsrum inrättas för en byggnad eller byggnadsgrupp på samma tomt eller byggnadsplats, om våningsytan är minst 600 kvadratmeter och byggnaden eller byggnadsgruppen används som bostad eller arbetsplats.

Enligt propositionen ska skyddsrum i fortsättningen inrättas i alla byggnader med en våningsyta som överstiger 1 200 kvadratmeter. För industri-, produktions-, lager- och samlingsbyggnader stiger gränsen för skyldigheten att bygga skyddsrum till 1 500 kvadratmeter.

Skyldigheten att inrätta ett nytt skyddsrum i samband med ombyggnad slopas och istället åläggs skyldighet att iståndsätta skyddsrum i samband med ändringar och reparationer. Även skyldigheten att inrätta allmänna skyddsrum slopas.

Lagändringarna kommer enligt uppskattning att minska kostnaderna för byggande av skyddsrum med omkring 21 miljoner euro per år. Genom att revidera bestämmelserna på förordningsnivå uppskattas kostnaderna för byggande av skyddsrum ytterligare minska med ca 8 miljoner euro per år.

Betydelsen av frivilligarbete betonas

Avtalsbrandkårerna har en betydande ställning i synnerhet i glesbygdsområden. Det lokala räddningsväsendet ska fortfarande kunna avtala om skötseln av uppgifter inom räddningsväsendet med en frivillig brandkår, anstaltsbrandkår, industribrandkår och militärbrandkår. Avtal ska också kunna ingås med någon annan sammanslutning som är verksam inom räddningsbranschen. Sådana sammanslutningar kan vara t.ex. sjöräddningsföreningar.

I räddningslagen föreslås ett eget kapitel och egna bestämmelser om frivilligarbete. Det föreslås att man fogar bestämmelser om bland annat främjande av frivilligarbete, avtalsbrandkårers och andra samarbetssammanslutningars hälsoundersökningar samt arbetarskydd till lagen.

Vissa av räddningsverkets tjänster blir avgiftsbelagda

Det föreslås att bestämmelserna om finansiering av räddningsväsendet samt avgifter, arvoden och ersättningar revideras. För närvarande utför myndigheterna sina uppgifter enligt räddningslagen avgiftsfritt. Enligt lagförslaget ska räddningsverket i fortsättningen kunna ta ut en avgift för brandsyn eller någon annan tillsynsåtgärd enligt tillsynsplanen.

Räddningsverket kan också ta ut en avgift för återkommande felaktig funktion hos brandlarmanläggningar som är anslutna till nödcentralen. Syftet är att minska antalet felaktiga anmälningar som orsakar onödiga larm.

Ersättning för olycksfall i räddningsåtgärder som vidtagits på eget initiativ

Det föreslås att regleringen om ersättning för olycksfall som inträffat i samband med räddningsverksamhet och befolkningsskydd kompletteras så att också de som deltagit i räddningsverksamhet frivilligt samt de som vidtagit räddningsåtgärder på eget initiativ också ska ha rätt till ersättningar. Motsvarande ändringar föreslås i sjöräddningslagen.

Statsrådets uttalande och närmare information om beredningen av propositionen med förslag till räddningslag finns på adressen www.intermin.fi/svenska/raddningslag.

Närmare information: statssekreterare Antti Pelttari, 050 357 7194, biträdande avdelningschef Esko Koskinen, 050 456 0007, lagstiftningsrådet Mika Kättö, 071 878 8413

Jämställdhetsutredningen diskuterades i riksdagen på torsdag

På torsdag diskuterades statsrådets redogörelse om jämställdheten mellan kvinnor och män i riksdagens plenum. Som medlem av utrikesutskottet valde riksdagsledamot Elisabeth Nauclér att ta upp den internationella aspekten i Finlands jämställdhetsarbete.

Nauclér gav regeringen beröm för den första redogörelsen över jämställdheten mellan kvinnor och män, men hon lyfte också upp några punkter som saknar vidare bearbetning, bland annat den svaga kännedomen om FN:s kvinnokonvention (CEDAW) i Finland, Finlands roll i stödjandet av FN:s nya enhet för jämställdhet UN Women, och behovet av jämställdhetsutbildning för personer som arbetar med krishantering.

Nedan anges frågan och anförandet i sin helhet:

Elisabeth Nauclérs fråga och ministerns svar i snabbdebatten:

Elisabeth Nauclér /r: Ärade herr talman! I juli 2010 sammanslogs FN:s fyra genderenheter till en gemensam enhet som heter UN Women. Meningen är att den ska bli den starka och dynamiska enheten som länge saknats i jämställdhetsarbete inom FN. Finland har under de gånga åren budgeterat cirka 1 miljon till Unifem, FN:s utvecklingsfond för kvinnor, medan till exempel Holland har haft drygt 3 miljoner och Norge 11,7.

Det påpekas nu i redogörelsen att Finland aktivt tagit del i diskussionen inom FN om ett förnyande av jämställdhetsarkitekturen och stött förändringen, samt att tillräckliga resurser måste finnas för verkställande av jämställdheten på alla nivåer. Det finns nu uppgifter om att det i nästa års budget skulle finnas endast 1 miljon reserverat för hela UN Women. Jag undrar om det kan stämma, och anser minister Wallin att det är tillräckligt?

Kultur och idrottsminister Stefan Wallin: Ledamot Nauclér frågade om UN Women-finansieringen. Om det är så att det är 1 miljon euro reserverat för detta ändamål och UN Women behöver 500 miljoner dollar så måste man förstås räkna ut vilken Finlands matematiska andel av denna pott är. Är det så att Finlands andel är 1 miljon euro så är det tillräckligt, men om det inte är tillräckligt så måste vi självfallet diskutera med utrikesministeriet.

Elisabeth Nauclér /r: Ärade herr talman! Självfallet finns det all anledning att vara nöjd och ge beröm idag. Finland har för första gången fått en redogörelse över jämställdheten mellan kvinnor och män. Det ter sig därför svårt att kritisera samtidigt som man dock måste konstatera att det finns mycket kvar att göra.

Den nationella delen har redan berörts av många, men som medlem i utrikesutskottet är det för mig naturligt att se på det internationella inflytandet vi har och hur det förvaltas, liksom de skyldigheter vi har på det internationella planet.

I statsrådets redogörelse om Finlands politik för de mänskliga rättigheterna som presenterades i september 2009 nämndes inte Cedaw, FN:s kvinnokonvention, med ett enda ord och fanns inte ens med i förkortningsregistret. Det har åtgärdats här. Cedaw är den internationella grunden för vårt jämställdhetsarbete, ett internationellt bindande avtal med rapporteringsskyldighet som i Finland alltför ofta faller i skymundan för det europeiska samarbetet.

I Cedaw-kommitténs slutrapport påpekar man just konventionens svaga synlighet i Finland och kommittén noterar att det bara finns information om konventionen och dess fakultativa protokoll på utrikesministeriets nätsidor. Kommittén är oroad över den allmänt bristande kunskapen om konventionen, om procedurerna med vilka kränkningar av kvinnornas rättigheter kan uppmärksammas och uppgifter om enskilda besvär och undersökningar saknas.

Eftersom jag satt som parlamentarisk representant i Finlands delegation när frågan behandlades i FN i New York vet jag att man där fäste särskild vikt vid den bristfälliga informationen. Varför finns informationen bara på utrikesministeriets hemsida, fast ärendet hör under social- och hälsovårdsministeriet, och på många sätt är av juridisk art? Varför finns inte informationen på båda nationalspråken och varför inte på till exempel på samiska? Det fästes särskild vikt vid kvinnors ställning i minoritetsgrupperna.

Om man går in på utrikesministeriets hemsida leder den svenska länken till konventionstexten på finska trots att texten självfallet existerar på svenska. Vi är några riksdagsledamöter som undertecknat en budgetmotion med förslag om medel för just att göra konventionen känd för allmänheten. Jag hoppas att den motionen får den behandling den förtjänar och att medel anslås för ändamålet. Om så inte skulle vara fallet, hoppas jag att minister Wallin ändå tillser att saken åtgärdas.

Tack till minister Wallin för att han är beredd att höja bidraget till UN Women. Unifem var visserligen en skapelse av Helvi Sipilä, således en finsk baby, men fick ensamt över 1 miljon.

Herr talman, Finland var med och medverkade till att FN:s resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet kom till och Finland har agerat för att öka kvinnornas roll i krishanteringsoperationer. Inte minst har CMC i Kuopio varit mycket aktiva. Trots det behöver antalet kvinnor i ledande internationella uppdrag ökas. Det är viktigt att skydda utsatta kvinnor, men lika viktigt är det att se till att kvinnorna blir beslutsfattare. I Finlands handlingsprogram för 1325 finns mycket om kvinnornas roll i förebyggande av konflikter och mycket om kvinnornas roll i återuppbyggnaden, men lite om deras roll i själva konfliktlösningen. Det är fortfarande männens arena.

Jag vill beröra en punkt som kan uppfattas som en detalj men som jag anser särskilt viktigt, och jag anser att regeringen borde ta den på högsta allvar. Det är tyvärr så att vi måste sysselsätta oss med våra fredsbevarares attityder till kvinnor i de länder de arbetar i. Den officiella inställningen är att det råder nolltolerans samtidigt som det finns uppgifter om beteenden som absolut inte skulle tolereras här i hemlandet. Det är viktigt att den militära ledningen klargör att ett beteende som inte är acceptabelt här hemma inte kan ursäktas med att det sker på fritid. Under ett internationellt uppdrag är även ledigheten betald tid, och vi kan ställa krav och det borde ingå som en självklar del av utbildningen.

Den grupp inom utrikesministeriet som arbetat med 1325 har gjort ett gott arbete men det krävs resurser och det är viktigt att tillse att tillräckliga resurser ställs till deras förfogande.

Herr talman! Ärendet borde får en bredare remissbehandling än föreslaget och jag uppmanar därför arbetslivs- och jämställhetsutskottet att begära utlåtanden från övriga utskott som berörs.

Länk till protokollet: http://fakta.eduskunta.fi/faktatmp/utatmp/akxtmp/ptk_116_2010_ke_p_1.shtml  

Länk till statsrådets redogörelse om jämställdhet: http://www.stm.fi/sv/jamstalldhet/redogorelse

Förändra för kvinnor i konfliktsituationer

Nyligen arrangerade Feministakademin på Åland en kväll på temat "kvinnornas krig". Två kvinnor från organisationen Kvinna till kvinna i Sverige visade en film i ämnet. Filmen var en dokumentär kortfilm om hur kvinnor från Kongo mötte kvinnor från Bosnien och talade om hur kvinnor under kriget i forna Jugoslavien och i Demokratiska Republiken Kongo utsatts för våldtäkter som en del av den officiella krigföringen. Jag sysslade under min tid på Balkan aldrig med dessa frågor ur ett humanitärt perspektiv, men väl ur ett juridiskt, trots det fick jag nu möjlighet att tillsammans med Camilla Gunell medverka som en av kommentatorerna. Vad säger man efter att ha sett en sådan film?

Det finns två sätt att förhålla sig till frågan om krigets våldtäkter och kvinnor och just de här två sidorna av saken kom tydligt fram i filmen. Det ena är att se kvinnan som ett offer som måste skyddas, man måste fördöma det som hänt, visa att det hänt, ge kvinnorna skydd, tillåta abort då kvinnorna blivit gravida som följd av en våldtäkt, se till att de behandlas på ett sätt att de kan återvända till livet. Så måste det självfallet vara och så är det, men leder det till någon förändring? Förhindrar det att samma sak upprepas igen? Nej, för det krävs ändrade attityder genom, att kvinnor får fatta beslut, kvinnor med kunskap om hur dessa strukturer skall förändras.

Själv sitter jag som svenska riksdagsgruppens representant i utrikesutskottet och bland mina företrädare finns Elisabeth Rehn och Eva Biaudet och det förpliktigar, jag har sett det som min skyldighet att engagera mig. FN:s säkerhetsråds resolution (1325) om ”kvinnor, fred och säkerhet” från år 2000 fick i Finland ett nationellt handlingsprogram först år 2008, senare än våra grannländer, men kanske något mer framåtsyftande. Länge ansågs det inte behövas något program i Finland, men riksdagen fäster stor uppmärksamhet vid dess genomförande och i riksdagen följer vi hur arbetet fortgår och inom utbildningen av fredsbevarare vet jag att man fäster stor vikt vid att bägge könen skall vara jämlikt företrädda i FN:s fredsbevarande och fredsuppbyggande strukturer.

Det är ett av målen för krishanteringscentret i Kuopio. Finland går in för att stärka kvinnornas ställning i den nationella politiska debatten och det politiska beslutsfattandet i utvecklingsländerna, sägs det vidare i programmet. Här gäller det att vara vaksam. Militären tar över allt mer civila uppgifter, gränsen suddas ut, det sker ingen förändring åt andra hållet. Den civila sidan tar inte över uppgifter som tidigare skötts av militären. Jag ser här en farlig tendens. Militären bygger murar runt flickskolor i Afghanistan under förevändning att det handlar om säkerheten. Avsikten är säkert god, men förändrar det något i strukturen? Istället bör vi arbeta med att stärka de strukturer som finns. Finland har haft ett projekt där kvinnliga journalister från Finland stöttat afghanska kvinnliga journalister, och det är ett verkligt sätt att förändra strukturerna.

Elisabeth Nauclér

Riksdagsledamot
 

Den åländska vindkraften stöds nu av tre riksdagsutskott – den sista utskottsbehandlingen väntar

Nu har också riksdagens miljöutskott behandlat lagförslaget om stöd till produktion av el från förnyelsebara källor. Debatten om på vilket sätt den åländska vindkraften kan omfattas av stödpaketet har varit het. I sitt utlåtande (MiljöUU 20/2010) till ekonomiutskottet påpekar miljöutskottet, liksom jord- och skogsbruksutskottet i sitt tidigare utlåtande, att vindförhållanden på Åland är utmärkta och att det finns potential för att producera stora mängder vindkraft.

I sitt utlåtande framför miljöutskottet sin oro över Finlands möjligheter att nå de fastställda målen för vindkraft om de vindkraftsprojekt som är planerade på Åland inte kan verkställas på grund av att Åland blir utanför stödsystemet. Utskottet konstaterar också att attityderna på Åland i allmänhet är positivare gentemot vindkraft än på andra områden i Finland, där vindkraften är obekant. Utskottet anser det nödvändigt att uppmärksamma behovet av att påverka allmänhetens attityder till vindkraften i en positiv riktning.

Nu har tre riksdagsutskott (grundlagsutskottet, jord- och skogsbruksutskottet och miljöutskottet) givit positiva utlåtanden var de stöder inkluderingen av Åland i stödsystemet för förnybar energi. Det slutliga beslutet fattas i ekonomiutskottet, dit ärendet nu skickas. Ekonomiutskottet beräknas komma med sitt betänkande under vecka 48.

Lagförslaget (RP 152/2010) är en del av genomförandet av EG-direktivet (2009/28/EG) om främjandet av användningen av förnybara energikällor. Finland har förbundit sig till att öka andelen av förnybar energi till 38 procent innan år 2020. För att nå målen förutsätts det att ett nytt stödsystem måste införas för elproduktionen. Lagförslaget har beretts av arbets- och näringsministeriet och avsikten är att det nya stödsystemet träder i kraft vid ingången av 2011.

Lyckade besök till Godby högstadieskola och Eckerö & Hammarland kommuner

Ålands riksdagsledamot Elisabeth Nauclér besökte på måndag förmiddag Godby högstadieskola var hon berättade om riksdagsarbetet och höll två lektioner i samhällskunskap för elever från sammanlagt 4 klasser. Eleverna var mycket intresserade och en del redan insatta i riksdagsarbetet. En av klasserna hade tidigare på hösten besökt riksdagen, Elisabeth Nauclér hoppas på att också de andra kommer till Helsingfors på besök.

På kvällen informerade ledamot Nauclér om riksdagsarbetet och diskuterade aktuella frågor på Eckerö kommunkansli. Besöket var organiserat tillsammans med både Eckerö och Hammarlands kommun. Frågor som väckte speciellt intresse var lotterilagen och lagförslaget om stödet till förnybar energi (vindkraft). Ledamot Nauclér kommenterade att besöket var väldigt lyckat och diskussionerna var bra.

Ändringarna till hemkommunslagen kommer att ha påverkningar på Åland

Riksdagens grundlagsutskott har gett ett utlåtande (GrUU 39/2010) till förvaltningsutskottet om regeringens proposition till riksdagen med förslag till

lagar om ändring av lagen om hemkommun och av socialvårdslagen (RP 101/2010).

Syftet med ändringarna är att ändra gällande lagstiftning så att individens rätt enligt grundlagen att välja sin bostadsort kan tillgodoses bättre än för närvarande, i synnerhet i frågan om åldringar och personer med funktionsnedsättning.

Det föreslås att i lagen om hemkommun intas en ny bestämmelse enligt vilken den som vistas utanför sin hemkommun i långvarig vård, dvs. vård som har fortgått i över ett år, ska ha rätt att välja sin hemkommun. Denna rätt ska gälla sådan person, som genom ett myndighets beslut har placerats i familjevård eller institutionsvård eller att bo med hjälp av boendeservice på en annan än sin hemkommuns område.

I socialvårdslagen föreslås det en ny bestämmelse om rätt för en person som behöver långvarig institutionsvård, boendeservice eller familjevård att ansöka om bedömning av servicebehovet hos någon annan än sin hemkommun. Enligt den föreslagna bestämmelsen kunde ett byte av hemkommun även basera på personens eget beslut att söka för att bosätta sig i en annan kommun och bli delaktig av inflyttningskommunens tjänster. Dessutom intas i socialvårdslagen bestämmelser om ansvarsförhållandena mellan kommunerna samt om rätt att fakturera kostnaderna som servicen medför efter hemkommunen har förändrats. Den nya hemkommunen ska i fortsättningen svara för att ordna behövliga insatser, men den tidigare

kommunen ersätter den nya hemkommunen kostnaderna för de nämnda insatserna samt för tjänsterna som direkt anknyter till dem så länge som personen omfattas av tjänsterna, såvida kommunerna inte avtalar något annat.

Enligt självstyrelselagens 27 § 2 paragraf har riket lagstiftningsbehörighet i frågor som berör rätten att välja boningsort och att färdas från en ort till en annan, vilket betyder att ändringarna till hemkommunslagen kommer att ha påverkningar på Åland. Grundlagsutskottet har i ärendets behandling uppmärksammat att landskapet har enligt självstyrelselagens 18 § 13 paragraf lagstiftningsbehörighet i frågor som berör socialvården. Under lagförslagets beredning på ministeriet har man uppmärksammat endast byte av hemkommun inom riket, och byte av hemkommun mellan riket och Åland har blivit obeaktat. För att ersättningssystemet för socialvården är annorlunda på Åland än i riket, anser utskottet att det är nödvändigt att social- och hälsovårdsministeriet raskt utreder de relevanta frågorna med Ålands landskapregering.

Länk till lagförslaget: http://fakta.eduskunta.fi/triphome/bin/thw/?${APPL}=akirjat_ru&${BASE}=akirjat_ru&${THWIDS}=0.2/1289987522_1453669&${TRIPPIFE}=PDF.pdf

Tyvärr finns grundlagsutskottets utlåtande GrUU 39/2010 inte ännu översatt till svenska.

Diskussion om dykarnas rättigheter till fartygsvrak

Riksdagens utrikesutskotts vice ordförande Markku Laukkanen har lyft upp frågan om dykarnas rättigheter till vraket i fallet Vrouw Maria i form av ett skriftligt spörsmål riktat till kulturminister Stefan Wallin. Laukkanen ställer ministern frågan om vilka åtgärder regeringen tänker vidta för att förbättra rättigheterna för dem som funnit vrak i havet?

I sitt svar hänvisar Minister Wallin till lagen om fornminnen (295/1963) enligt vilken fasta fornlämningar, inklusive fartygsvrak, är fredade och del av det gemensamma kulturarvet och därmed vår gemensamma nationella egendom. Enligt 1 § i lagen är fasta fornlämningar fredade som minnen av Finlands tidigare bebyggelse och historia. Fredandet sker direkt på basis av lagen och förutsätter inte ett separat beslut om fredande. Utan tillstånd som meddelats med stöd av lagen är det förbjudet att utgräva, överhölja, ändra, skada, borttaga eller på annat sätt rubba en fast fornlämning.

Unescos konvention om skydd för kulturarvet under vatten trädde i kraft 2.1.2009. Finland har ännu inte ratificerat denna konvention, men möjligheterna att göra det utreds. I konventionen är definitionen av det undervattniska kulturarvet mera omfattande än tidigare och skyddet gäller även internationella vattenområden. Den styrande principen är att undervattniska fornlämningar är allas gemensamma kulturarv och att de därför inte borde kunna utnyttjas ekonomiskt av privata parter.

Undervisnings- och kulturministeriets synpunkt är att en satsning på skydd, information och samarbete är det bästa sättet att förbättra både vrakfinnarnas och alla andra medborgares rätt till vårt undervattniska kulturarv.

Trots att spörsmålet handlar om Vrouw Maria, ett vrak som ligger i Åbolands skärgård, utanför åländskt vattenområde, är diskussionen kring rättigheter till vraken intressant med tanke på de champagnefynd som nyss gjorts på åländskt vattenområde. Ålands riksdagsledamot Elisabeth Nauclér konstaterar att frågan kan vara av intresse för åländska beslutsfattare och tjänstemän vad gäller framtida fynd.

Länk till ledamot Laukkanens skriftliga spörsmål (SS 836/2010): http://fakta.eduskunta.fi/faktatmp/utatmp/akxtmp/kk_836_2010_p.shtml#VASTAUS_se

Minister Wallins svar till Laukkanens spörsmål:

Till riksdagens talman

I det syfte som anges i 27 § i riksdagens arbetsordning har Ni, Herr talman, till den minister som saken gäller översänt följande skriftliga spörsmål SS 836/2010 rd undertecknat av riksdagsledamot Markku Laukkanen /cent:

Vilka åtgärder tänker regeringen vidta för att förbättra rättigheterna för dem som funnit vrak i havet?

Som svar på detta spörsmål anför jag följande:

Enligt 20 § i Finlands grundlag är ansvar för kulturarvet en del av de grundläggande rättigheterna. Kulturarvet är därmed vår gemensamma nationella egendom som var och en ska ha möjlighet att uppleva och få information om. Det är vår skyldighet att trygga att kulturarvet bevaras för kommande generationer.

Kulturarvet omfattar värdefull byggd miljö och fornlämningar samt föremål, konstverk, dokument, publikationer, fotografier och audiovisuellt material. Om definitionen av kulturarvet samt värnandet om och skyddet av det finns bestämmelser i flera lagar. Därtill har Finland genom internationella överenskommelser förbundit sig vid att trygga kulturarvet.

Skydd av vrak enligt fornminneslagen

Lagen om fornminnen (295/1963 ) är en av de viktigaste lagarna för skyddet av vårt kulturarv. I fornminneslagen finns bestämmelser om skyddet av fasta fornlämningar, lösa fornföremål samt fartygsfynd.

Enligt 1 § i lagen är fasta fornlämningar fredade som minnen av Finlands tidigare bebyggelse och historia. Fredandet sker direkt på basis av lagen och förutsätter inte ett separat beslut om fredande. Utan tillstånd som meddelats med stöd av lagen är det förbjudet att utgräva, överhölja, ändra, skada, borttaga eller på annat sätt rubba en fast fornlämning.

Museiverket övervakar fredandet av fasta fornlämningar. Ärenden som gäller fredandet av vrak och andra undervattniska fornlämningar som avses i fornminneslagen handhas av den marinarkeologiska enheten vid Museiverkets arkeologiska avdelning. Den regionala miljöcentralen kan, efter att ha konsulterat Museiverket, på ansökan bevilja tillstånd att rubba en fast fornlämning i situationer där fornlämningen orsakar oskäligt stort besvär.

Enligt lagens 16 § bör lösa fornföremål vars ägare inte är känd och som kan antas vara minst hundra år gamla på det sätt som lagen föreskriver antingen tillställas eller meddelas till Museiverket. Museiverket har rätt att inlösa ett sådant fornföremål eller att överföra sin inlösningsrätt på annat allmänt museum. Om föremålet inte inlöses ska det återställas till upphittaren, som får behålla föremålet. Ett fornföremål som påträffats i en känd fast fornlämning och som har samband med fornlämningen tillfaller utan lösen staten.

Museiverket kan, om det anser att skäl därtill föreligger, erlägga en särskild hittelön åt upphittaren. Museiverket har rätt att undersöka eller att på villkor som det fastställer meddela någon annan tillstånd att undersöka en plats där fornfynd gjorts.

Enligt lagens 20 § som gällde till slutet av november 2002 är sådana i havet eller i vattendrag anträffade vrak av fartyg eller andra farkoster som kan antas vara minst hundra år gamla eller delar av sådana vrak fredade. Om vrak och delar av vrak gäller i tillämpliga delar vad som bestäms om fasta fornlämningar. Föremål som anträffas i ett vrak eller uppenbart härstammar från ett sådant tillfaller utan lösen staten. Om dem gäller i övrigt i tillämpliga delar, vad som stadgats om lösa fornföremål.

I början av december 2002 ändrades 20 § som gäller fartygsfynd så att sådana i havet eller i vattendrag påträffade vrak av fartyg eller andra farkoster som kan antas ha sjunkit för minst hundra år sedan eller delar av sådana vrak är fredade. Om vrak och delar av vrak gäller i tillämpliga delar vad som bestäms om fasta fornlämningar. Enligt detta är det förbjudet att utgräva, överhölja, ändra, skada, borttaga eller på annat sätt rubba ett vrak eller en del av ett sådant. Om det utifrån de yttre omständigheterna är uppenbart att ägaren har övergett ett vrak eller en del av ett sådant tillhör vraket eller vrakdelen staten. Föremål som anträffas i ett vrak eller uppenbart härstammar från ett sådant, tillfaller utan lösen staten. Om dem gäller i övrigt i tillämpliga delar, vad som stadgats om lösa fornföremål.

Genom lagändringen knöts tidsbestämningen som används i bestämmelsen till den tidpunkt då fartyget eller skeppet sjönk, varvid bestämmelsen blev precisare än tidigare. Samtidigt fogades till paragrafen ett nytt 2 moment enligt vilket vraket eller vrakdelen alltid tillhör staten om det utifrån de yttre omständigheterna är uppenbart att ägaren har övergett ett sådant vrak som avses i 1 mom. eller en del av ett sådant. Genom ändringen förtydligades hur äganderätten bestäms till ett vrak eller en del av ett sådant som fredats med stöd av lagen.

Om rättigheterna hos dem som hittar vrak

I det skriftliga spörsmål som riktats till undervisnings- och kulturministeriet hänvisas till vraket av fartyget Vrouw Maria och rättegångarna som anknyter till det. Dykarna som upptäckte vraket av fartyget som sjönk år 1771 väckte år 1999 talan mot staten. Enligt talan krävde dykarna äganderätt till vraket genom ockupation samt bärgarlön. I detta sammanhang kan man därmed anse att man med vrakfinnarnas rättigheter avser äganderätt till vraket som förvärvas genom ockupation eller inledande av bärgning samt därtill hörande bärgarlön.

Ärendet löstes i Åbo hovrätt år 2005. Hovrätten kom till slutsatsen att bestämmelserna i sjölagen (674/1994 ) även kan tillämpas på vrak som avses i lagen om fornminnen. Vrak som avses i fornminneslagen kan dock inte vara föremål för ockupation eftersom vraket enligt 1 § i fornminneslagen är fredat och därmed inte kan rubbas utan Museiverkets tillstånd. Hovrätten hittade inte heller bevis på att ett bärgningsavtal hade gällt mellan vrakfinnarna och Museiverket. Med stöd av fornminneslagen är det staten som äger vraket och dess last. Staten har rätt att förbjuda inledande av sådan bärgning av vraket och dess last som avses i sjölagen.

Dykarna som upptäckte Vrouw Maria framförde ett klagomål till Europeiska människorättsdomstolen år 2006. Dykarna ansåg att deras rätt till rättvis rättegång kränkts eftersom staten under ovannämnda rättsprocess preciserade fornminneslagen angående statens äganderätt till vrak som är över hundra år gamla. Europeiska människorättsdomstolen behandlade inte klagomålet.

Enligt utlåtanden som fåtts av juridiska experter i samband med beredningen av nämnda lagändring kränkte lagändringen inte egendomsskyddet eftersom det handlade om herrelösa övergivna föremål som ingen på grund av bestämmelserna i fornminneslagen legitimt har kunnat förvärva genom ockupering. Riksdagens grundlagsutskott instämde med detta synsätt (29/2002 ). Lagändringen ansågs motiverad även med hänvisning till den bestämmelse i grundlagen som nämns i inledningen till detta svar. Med stöd av 22 § i grundlagen ska det allmänna se till att de grundläggande fri- och rättigheterna tillgodoses.

Undervisnings- och kulturministeriets synpunkt

Att skydda, värna om och forska det undervattniska kulturarvet förutsätter hög yrkeskompetens. På detta sätt strävar man efter att garantera att alla åtgärder och beslut bygger på vetenskapliga fakta och omsorgsfull planering. Att vraken bevaras orörda på den ursprungliga fyndplatsen är det främsta målet i enlighet med internationella avtal och rekommendationer. För allmänheten produceras information om det undervattniska kulturarvet genom utställningar och publikationer samt på webben.

De viktigaste skyddsmetoderna är att upplysa och samarbeta med rekreationsdykare. Målet är att de som sysslar med dykning i rekreationssyfte ska respektera fornlämningarna och den information de innehåller samt genom sin egen verksamhet sträva efter att främja bevarandet av fornlämningarna. För att vraken ska vara intressanta även för kommande generationer ska man vid dykningar till vraken undvika att ankra sig vid vraken, att vidröra vraket oförsiktigt och att ta souvenirer. Därtill bör man beakta att föremål som lyfts upp från havet inte håller länge utan konservering.

Enligt 20 § i fornminneslagen ska den som finner ett vrak omedelbart anmäla detta till Museiverket. Att underlåta att göra anmälan är enligt lagens 25 § straffbart. Museiverkets marinarkeologiska enhet samarbetar med ett flertal dykare för att kontrollera objektens position, för dokumentering och för informationsutbyte. Om kostnaderna som detta arbete eventuellt föranleder samt ersättandet av dessa förhandlar man separat i varje fall, men det handlar inte om att uppgöra bärgningsavtal eller erlägga bärgarlön.

Olaglig handel med och export av värdefulla kulturföremål och föremål som härstammar från arkeologiska objekt är ett omfattande, internationellt problem. Även skeppsvrak är föremål för verksamhet som syftar till kommersiell nytta. För att motarbeta dessa problem och trygga kulturarvet krävs effektivt internationellt samarbete. Därför vore det ytterst viktigt att alla dykare som intresserar sig för historiska vrak förbinder sig vid att iaktta internationellt godkända etiska regler. Dykarutbildningsorganisationen PADI, Finska dykarförbundet, Krigsmuseum, Finlands sjöhistoriska museum och Museiverkets marinarkeologiska enhet stödjer Project AWARE:s internationella kampanj "Respektera våra vrak" i Finland. Kampanjen har som mål att främja god vrakdykarpraxis.

Finlands regering har ratificerat flera internationella avtal som gäller skydd av kulturarvet. Unescos konvention om skydd för kulturarvet under vatten trädde i kraft 2.1.2009. I början av juni 2009 hade konventionen ratificerats eller godkänts av 25 länder. Finland har ännu inte ratificerat denna konvention, men möjligheterna att göra det utreds. I konventionen är definitionen av det undervattniska kulturarvet bredare än tidigare och skyddet gäller även internationella vattenområden. Den styrande principen är att undervattniska fornlämningar är allas gemensamma kulturarv och att de därför inte borde kunna utnyttjas ekonomiskt av privata parter. Konventionen strävar inte efter att begränsa dykningar till vrak i rekreationssyfte utan målet är att bevara det undervattniska kulturarvet för kommande generationer.

Undervisnings- och kulturministeriets synpunkt är att en satsning på skydd, information och samarbete är det bästa sättet att förbättra både vrakfinnarnas och alla andra medborgares rätt till vårt undervattniska kulturarv.

Helsingfors den 5 november 2010

Kultur- och idrottsminister Stefan Wallin

I sitt utlåtande (21/2010) påpekar jord- och skogsbruksutskottet att vindförhållanden på Åland är gynnsamma, och därför bör den åländska vindkraften också stödas.

I och med jord- och skogsbruksutskottets utlåtande har nu ytterligare ett framsteg nåtts i ärendets behandling i riksdagen. Grundlagsutskottets utlåtande som gavs tidigare denna vecka klargjorde de juridiska förutsättningarna, och det senaste utlåtandet beaktar själva sakfrågan, att vindkraftverk naturligtvis skall placeras där vindförhållandena är gynnsamma, konstaterar Elisabeth Nauclér. Nauclér påpekar också att detta utgör en mycket god grund för att landskapsregeringen kan uppnå en tillfredsställande lösning i samrådsförfarandet med Finlands regering.

Innan det slutliga beslutet kan fattas i ekonomiutskottet inväntas ett utlåtande från riksdagens miljöutskott. Ekonomiutskottet beräknas komma med sitt betänkande under vecka 48.

Lagförslaget (RP 152/2010) är en del av genomförandet av EG-direktivet (2009/28/EG) om främjandet av användningen av förnybara energikällor. Finland har förbundit sig till att öka andelen av förnybar energi till 38 procent innan år 2020. För att nå målen förutsätts det att ett nytt stödsystem måste införas för elproduktionen. Lagförslaget har beretts av arbets- och näringsministeriet och avsikten är att det nya stödsystemet träder i kraft vid ingången av 2011.