Översättning av kollektivavtalen till svenska.

Riksdagen har nu den 17.12 fattat beslut om att anslå medel för översättning av de allmänt bindande kollektivavtalen. Beloppet man anslår fanns inte upptaget i budgetförslaget, men i två budgetmotionen, den ena inlämnad av ledamot Maarit Feldt-Ranta (s) och den andra av mig, för övrigt också den undertecknad av Maarit. Det är inte arbetssättet som räknas utan resultatet, men trots det kan det vara av intresse att veta hur arbetet i riksdagen går till.

För min del började kampen i riksdagen för finansiering av översättning av kollektivavtalen redan på hösten 2008 då jag skrev min första budgetmotion i frågan. På Åland hade före det arbetsgivarföreningen haft kontakter med tjänstemän på landskapsregeringen, som i sin tur haft kontakter på tjänstemannanivå med justitieministeriet. Justitieministeriet hade också gett ett utlåtande i ärendet till justitiekanslern, men trots det godkändes inte motionen.

Landskapsregeringen följde under år 2009 upp frågan med att skriva till det ansvariga ministeriet och till justitiekanslern, utan resultat. Den juridiska ansvarsfrågan klarnade, men någon översättning blev det inte. Följaktligen skrev jag en ny budgetmotion hösten 2009, men trots att det borde ha varit självklart att bevilja medlen ledde inte heller denna motion till resultat. Jag beslöt i mars 2010 att göra ett skriftligt spörsmål till ansvarig minister, i detta fall Liisa Hyssälä för att få frågan löst. Trots att det juridiska ansvaret nu var klarlagt fick jag inget positivt besked från ministern och jag förde därför ärendet till justitiekanslern för bedömning. Under tiden hade en arbetsgrupp med uppgift att lösa frågan tillsatts vid ministeriet, och justitiekanslern var tillfreds med det och ansåg att man bör vänta på resultatet av det arbetet.

Vid ett möte mellan lantrådet och statminister Matti Vanhanen den 15 april i år togs frågan upp och jag följde samma eftermiddag upp med att vid riksdagens frågestund till statsministern ställa en fråga om detta.
Statsministern svarade att det nu är helt klarlagt att avtalen skall översättas och att det är social- och hälsovårdsministeriets uppgift, Justitiekanslers linjedragning är klar och man kan inte "spjärna emot" detta mera. Han hade själv gett i uppgift till ministeriet att tillsammans med arbetsmarknadsorganisationerna finna en lösning på problemet så att avtalen översätts inom en rimlig tid. På min tilläggsfråga svarade han att svenskspråkiga avtalsparter nog är bundna av avtalen trots att de inte finns på svenska. (se hela frågan och svaret nedan)
Ändå fanns inga medel upptagna i budgeten för 2011, och jag skrev därför min tredje budgetmotion i ärendet.

Utanför riksdagen har jag haft ett antal möten med arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer och även arbetarskyddsmyndigheterna för att se på vilket sätt jag kunde föra frågan framåt. Tyvärr nåddes inget resultat innan de två ovan nämnda budgetmotionerna lämnades in och alltså godkändes i samband med budgetbehandlingen.
Arbetet i riksdagen bygger på ett lagarbete. Svenska riksdagsgruppens representant i finansutskottet är Christina Gestrin, Ulla-Maj Wideroos är suppleant, och de sitter i den sektion som behandlade just den här frågan. För min del har det varit särskilt viktigt att denna motion skulle godkännas redan i utskottet eftersom både Maarit och jag var eniga om att saken var så viktig att den annars måste upp till omröstning i plenum. Jag var därför särskilt mån om att ha ett nära samarbete med mina gruppmedlemmar i utskottet, och det lyckades.

Man har kunnat få intrycket att man med goda kontakter når snabba lösningar på komplicerade frågor. Och det stämmer att goda kontakter är ovärderliga, men det mesta bygger på ett intensivt arbete där många energiska personer dragit sitt strå till stacken i form av det som kallas lagarbete, men som sagt var valfebern bara stiger…

Med den beskrivningen av strävandet i riksdagen önskar jag Er alla en riktigt GOD JUL som belöning för strävandet i varje åländskt hem.

Översättning av kollektivavtalen till svenska.

Riksdagen har nu den 17.12 fattat beslut om att anslå medel för översättning av de allmänt bindande kollektivavtalen. Beloppet man anslår fanns inte upptaget i budgetförslaget, men i två budgetmotionen, den ena inlämnad av ledamot Maarit Feldt-Ranta (s) och den andra av mig, för övrigt också den undertecknad av Maarit. Det är inte arbetssättet som räknas utan resultatet, men trots det kan det vara av intresse att veta hur arbetet i riksdagen går till.

För min del började kampen i riksdagen för finansiering av översättning av kollektivavtalen redan på hösten 2008 då jag skrev min första budgetmotion i frågan. På Åland hade före det arbetsgivarföreningen haft kontakter med tjänstemän på landskapsregeringen, som i sin tur haft kontakter på tjänstemannanivå med justitieministeriet. Justitieministeriet hade också gett ett utlåtande i ärendet till justitiekanslern, men trots det godkändes inte motionen.

Landskapsregeringen följde under år 2009 upp frågan med att skriva till det ansvariga ministeriet och till justitiekanslern, utan resultat. Den juridiska ansvarsfrågan klarnade, men någon översättning blev det inte. Följaktligen skrev jag en ny budgetmotion hösten 2009, men trots att det borde ha varit självklart att bevilja medlen ledde inte heller denna motion till resultat. Jag beslöt i mars 2010 att göra ett skriftligt spörsmål till ansvarig minister, i detta fall Liisa Hyssälä för att få frågan löst. Trots att det juridiska ansvaret nu var klarlagt fick jag inget positivt besked från ministern och jag förde därför ärendet till justitiekanslern för bedömning. Under tiden hade en arbetsgrupp med uppgift att lösa frågan tillsatts vid ministeriet, och justitiekanslern var tillfreds med det och ansåg att man bör vänta på resultatet av det arbetet.

Vid ett möte mellan lantrådet och statminister Matti Vanhanen den 15 april i år togs frågan upp och jag följde samma eftermiddag upp med att vid riksdagens frågestund till statsministern ställa en fråga om detta.
Statsministern svarade att det nu är helt klarlagt att avtalen skall översättas och att det är social- och hälsovårdsministeriets uppgift, Justitiekanslers linjedragning är klar och man kan inte "spjärna emot" detta mera. Han hade själv gett i uppgift till ministeriet att tillsammans med arbetsmarknadsorganisationerna finna en lösning på problemet så att avtalen översätts inom en rimlig tid. På min tilläggsfråga svarade han att svenskspråkiga avtalsparter nog är bundna av avtalen trots att de inte finns på svenska. (se hela frågan och svaret nedan)
Ändå fanns inga medel upptagna i budgeten för 2011, och jag skrev därför min tredje budgetmotion i ärendet.

Utanför riksdagen har jag haft ett antal möten med arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer och även arbetarskyddsmyndigheterna för att se på vilket sätt jag kunde föra frågan framåt. Tyvärr nåddes inget resultat innan de två ovan nämnda budgetmotionerna lämnades in och alltså godkändes i samband med budgetbehandlingen.
Arbetet i riksdagen bygger på ett lagarbete. Svenska riksdagsgruppens representant i finansutskottet är Christina Gestrin, Ulla-Maj Wideroos är suppleant, och de sitter i den sektion som behandlade just den här frågan. För min del har det varit särskilt viktigt att denna motion skulle godkännas redan i utskottet eftersom både Maarit och jag var eniga om att saken var så viktig att den annars måste upp till omröstning i plenum. Jag var därför särskilt mån om att ha ett nära samarbete med mina gruppmedlemmar i utskottet, och det lyckades.

Man har kunnat få intrycket att man med goda kontakter når snabba lösningar på komplicerade frågor. Och det stämmer att goda kontakter är ovärderliga, men det mesta bygger på ett intensivt arbete där många energiska personer dragit sitt strå till stacken i form av det som kallas lagarbete, men som sagt var valfebern bara stiger…

Med den beskrivningen av strävandet i riksdagen önskar jag Er alla en riktigt GOD JUL som belöning för strävandet i varje åländskt hem.

PRESSMEDDELANDE: Översättningen av kollektivavtalen klubbades igenom i riksdagen

På torsdag behandlades Social- och Hälsovårdsministeriets budget i riksdagens budgetdebatt. Elisabeth Nauclér som har tre år i sträck motionerat för översättningen av kollektivavtalen belönades för sitt hårda arbete i och med att resurser för översättningen äntligen reserverats i budgeten för år 2011. Nauclér har också aktivt ställt både skriftliga och muntliga spörsmål om ärendet, samt har hon varit i kontakt med justitiekansler flera gånger. Nauclér uttryckte sitt nöje för att problemet med översättningen äntligen blivit löst, samtidigt påminde hon regeringen om att tillgång till kollektivavtalen på svenska är något som man inte borde behöva motionera skiljt om.

Ledamot Anna-Maja Henriksson (SFP) och Maarit Feldt-Ranta (SDP) tog också upp kollektivavtalsfrågan i sina anföranden. Social- och hälsovårdsminister Rehula kommenterade att ministeriet väntar på en officiell begäran från riksdagen, om att framställa en proposition om översättandet av kollektivavtal till svenska.

Nedan anges Elisabeth Nauclérs, Anna-Maja Henrikssons, Maarit Feldt-Rantas och minister Rehulas anföranden:

Elisabeth Nauclér /r: Ärade herr talman! Egentligen borde jag kanske sitta tyst och nöjd på min stol. Jag har efter tre års strävanden fått lön för mödan: min budgetmotion har blivit godkänd. Det är bara det att det skulle inte har behövts någon motion.

När det handlar om politik kan man göra olika prioriteringar, men i det här fallet handlar det inte om att göra politiska prioriteringar, det handlar om juridik. Det är regler som kan jämföras med lagar: de måste följas av alla och alla har rätt att ta del av dem. Det gäller både arbetstagarna och arbetsgivarna. Den som har skyldigheter ska ha rätt att få veta vilka skyldigheter han har, och den som har rättigheter ska få veta vilka rättigheter han har.

Alla är eniga, men ändå låter regeringen år efter år bli att ta upp pengar för översättande av kollektivavtalen. Trots att justitiekanslern har sagt att avtalen måste finnas på båda språken, har ärendet bollats mellan olika instanser. Inget ministerium har velat ta på sig ansvaret. Social- och hälsovårdsministeriet konstaterade i ett svar på en skriftlig fråga som jag ställde till minister Hyssälä i mars i år att det var viktigt att avtalen var tillgängliga på båda språken, men med två osannolika argument ansåg man sig inte vilja ta något ansvar. Det var inte föreskrivet att just social- och hälsovårdsministeriet skulle ta ansvaret, och det helt osannolika argumentet var att det var för dyrt.

Det spelar alltså ingen roll vad det står i grundlagen, språklagen och självstyrelselagen om det är för dyrt. Det kan knappast vara förenligt med det vi så gärna talar om i internationella sammanhang: good governance, god förvaltning.

En månad senare ställde jag en fråga här i riksdagen till statsminister Vanhanen, som konstaterade att det var ett problem att det inte särskilt sagts vilket ministerium som skulle bära ansvaret. Men, sade han, på basis av den interna arbetsfördelningen hör denna översättningsuppgift till social- och hälsovårdsministeriet, justitiekanslerns linjedragning är klar. Han avslutade med att säga att inom en rimlig tid bör dessa avtal finnas även på svenska.

Saken verkade alltså ganska klar, men man slutar aldrig förvånas. Trots det fanns det inga pengar i budgetförslaget för år 2011. Det är därför mycket glädjande att minister Rehula i dag lovade att frågan nu ska regleras i enlighet med vad arbetsgruppen också föreslagit, och jag utgår därför ifrån att det inte ska behövas någon budgetmotion nästa år.

***

Anna-Maja Henriksson /r (vastauspuheenvuoro): Värderade fru talman! Det har länge varit en brist med översättningen av kollektivavtal till svenska, och nu har vi äntligen här i det förslag som finns fått in pengar för det. Det är tack vare det tillägg som har gjorts här i riksdagen.

Elikkä työehtosopimukset, tai monet niistä, eivät ole olleet käännettyinä ruotsiksi, ja nyt näyttää siltä, että on tulossa on rahaa. Kysyisin ministeriltä, koska sitten tehdään tähän se lakimuutos, joka myös tarvittaisiin, jotta tämä asia tästä eteenpäin olisi selkeä.

Sitten kysyisin vielä sähköisistä asiakastietojärjestelmistä. Tämä prosessi on nyt pitkään ollut käynnissä, jotta saataisiin enemmän tuottavuutta myös sairaanhoitoon, ja näyttää siltä, että tämä on mennyt aika hitaasti eteenpäin. Koska me voimme saada aikaiseksi kattavan sähköisen asiakastietojärjestelmän terveydenhuollon piiriin Suomessa?

***

Sosiaali- ja terveysministeri Juha Rehula: Arvoisa herra puhemies! Siltä osin, kun kysymykset kohdistuivat omalle tontilleni, kommentteja:

Ensimmäiseksi. Ed. Kumpula-Natri, olen täsmälleen samaa mieltä. Asetan kysymyksen: miksi auton katsastaminen kerran vuodessa on tärkeämpää kuin ihmisen? Ja tämä tarkoittaa muitakin kuin työttömiä. Se, mihin liittyen on ryhdytty toimenpiteisiinkin, ei valmistu tässä 4,5 kuukaudessa, mitä jäljelle jää, mutta yksi lähtökohta on se, että seuraavalle sosiaali- ja terveysministerille pöydällä on paperi siitä, miten lainsäädäntöä tulee kehittää, jotta osatyökykyisyyden hyödyntäminen on jatkossa paremmin mahdollista. Se koskettaa työttömiä, se koskettaa vajaakuntoisia jne. Ja isona kysymyksenä on se, että me tulemme tarvitsemaan jokaisen työntekijän, jokaisen työtunnin.

Mitä lainsäädännölle pitää näiltä osin tehdä? Työttömien osalta tämä menee ministeri Sinnemäen tontille, ja hänellä on siellä omat toimenpiteensä, mutta siis tämä peruskysymys, onko auto tärkeämpi kuin ihminen, on asia, joka on ihan varmasti purettava auki, kun eteenpäin mennään.

Sitten ed. Väätäiselle tähän Raha-automaattiyhdistyksen tilanteeseen: Kaiken kaikkiaan minun silmälasieni läpi katsottuna tämä asia on muutakin kuin päihdeäidit. Minun silmälasieni läpi katsottuna tässä asiassa on kyse siitä, miten Raha-automaattiyhdistyksen tuotto jatkossa jaetaan, miten siitä saadaan läpinäkyvää, miten siitä saadaan sellaista, että ei vuodesta toiseen tarvitse tehdä näitä toimenpiteitä, mihin te, ed. Väätäinen, jaoston puheenjohtajana viittasitte. Minun lasieni läpi se näyttää siltä, että minulle on kerrottu, että on vuosiluvut 2005, 2008, 2010, jolloin on kerrottu toimijoille, että ne varat ovat vaarassa. Nyt mennään ensi vuosi taas eteenpäin. On luvattu, että asia hoidetaan: eduskunnassa on hoidettu, ja Rauha-automaattiyhdistyksen avustusesitys tulee antamaan omat euronsa. Mutta minulle tämä on monen muun palvelutoiminnan osalta kysymys siitä, miten Raha-automaattiyhdistyksen tuotto jatkossa kohdennetaan.

Ed. Miedolle: Ei ihminen käytä lääkettä, jos ei lääkäri sitä määrää. Eli yksi koulutuksen ja opiskelun paikka on se, millä diagnoosilla ihmisille lääkkeitä määrätään, onko se helpoin tie, että määrätään dementia- tai depressiolääkkeitä tilanteessa, jossa oireet viittaisivat todellisuudessa johonkin ihan muuhun.

Ed. Henrikssonille: Tänne olisi jo tuotu lainmuutos näiden yleissitovien työehtosopimusten ruotsintamiseen liittyen, mutta ministeri sen verran toppuutteli, että jos nyt odotettaisiin siihen hetkeen, kun eduskunnasta tulee virallinen pyyntö se lakiesitys tuoda. Eli tässä tilanteessa ollaan.

Toisekseen tietotekniikan osalta, sikäli kun omalle vastuualueelleni kuuluu. Eduskunta sääti lain vuonna 2007 voimaan. Ensi keväänä piti olla se alusta, se perusta, johon paikalliset toimijat, alueelliset toimijat, liittyvät, kiinnittyvät. Me olemme tilanteessa, jossa eduskunta antoi lisää tuota aikaa. Kelan osalta valtakunnan tasolla ollaan tilanteessa, missä se alusta, se pohja, on kunnossa, pilotointivaihe on menossa. Minulle tänään kerrotun mukaisesti tuolla Savon suunnalla päästään ensimmäisiä harjoituksia, kokeiluja, tekemään elävässä elämässä ensi vuoden aikana. (Ed. Kuoppa: Se on absoluuttista köyhyyttä!)

Sitten ed. Kuopalle: Tämä köyhyydestä keskusteleminen varsinkin minuutin vastauspuheenvuorossa kyselytunnilla on hieman hankalaa, koska puhutaan suhteellisesta köyhyydestä tilanteessa, jossa vähintään yhtä tärkeää on puhua siitä absoluuttisesta köyhyydestä ja todella niistä ihmisistä, jotka ovat sen köyhyysrajan alla. Meillä on huoli, meillä on tieto. Tämä hallitus on tehnyt niitten resurssien puitteissa ja niitten määrärahojen puitteissa, jotka ovat olleet käytettävissä.

Sitten ed. Erkki Virtaselle: Mitä meidän pitäisi tehdä? Ihan sama liike kuin eurooppalaisella tasolla. Työn ja talouden rinnalle pitää ottaa nykyistä vahvemmin sosiaalinen ulottuvuus.

***

Maarit Feldt-Ranta /sd: Arvoisa puhemies, herr talman! Aloitan puheenvuoroni kertomalla murheellisesta asiasta. Kotipaikkakunnallani Karjaalla kuoli tänään 12-vuotias poika, joka oli eilen hakeutunut terveyskeskukseen ja lähetetty sieltä kotiin ilman riittäviä tutkimuksia. Minulla ei ole tarvetta etsiä syyllisiä, mutta halusin kertoa tästä murhenäytelmästä. Uskon, että me kaikki olemme täällä koolla illan myöhäisinä tunteina sen takia, että mietimme täällä yhdessä, miten voimme kehittää yhteiskuntaamme ja esimerkiksi terveydenhuoltoa, jotta tällaisilta murhenäytelmiltä voitaisiin välttyä.

Itse ajattelen niin, että hyvän ja toimivan sosiaali- ja terveydenhuollon parhaat edellytykset syntyvät sellaisessa yhteiskunnassa, jossa on vahva julkinen talous, laaja ja toimiva julkinen sektori sekä mahdollisimman tasa-arvoinen ja yhtenäinen yhteiskunta. Nyt kaikki näistä kriteereistä ovat, jos eivät todella huonolla tolalla, niin ainakin aika heikoissa kantimissa huolestuttavalla tavalla, mistä kertovat ne viime aikojen tutkimukset, että kahtiajako ja eriarvoistuminen lisääntyy. Tämä näkyy monella yhteiskunnan sektorilla, sekä terveydenhuollossa, sosiaalihuollossa että myös koulutuksessa. Erityisen suuri uhka tästä kahtia jakautumisesta on niiden suomalaisten kohdalla, joita tämä toivottavasti jo taakse jäänyt taloustaantuma koettelee. Heidän joukossaan on paljon pitkäaikaistyöttömiä ja nuorisotyöttömiä, ja heidän pitäisi olla politiikan painopisteen kohteena tässä tilanteessa.

Kuten tämänkin illan keskustelu on osoittanut, sosiaali- ja terveydenhuollossa riittää todella paljon tehtävää jatkossakin, ja omalla kolmen tärkeän asian listalla ovat seuraavat kolme asiaa.

Perusterveydenhuolto ja terveyskeskukset kuntoon. Kaikki se palaute, mitä kansalaisilta tulee, ne kokemukset, ne tutkimustulokset, joita meillä on käytössämme, kertovat siitä, että me tarvitsemme eräänlaisen kunnianpalautuksen terveyskeskuksiin. Kärjistäen voisi sanoa, että ne, joilla on rahaa, ovat yksityisessä hoidossa, jota tuetaan verovaroin. Ne, joilla on töitä, käyvät työterveyshuollossa, joka pääosin toimii hyvin. Jäljelle jäävät osa lapsiperheistä, eläkeläiset ja pienituloiset, jotka ovat riippuvaisia terveyskeskuksista. Lääkäripula ja monet muut seikat ovat johtaneet siihen, ettei palvelu läheskään kaikkialla toimi edes tyydyttävällä tavalla. Myöskään yksityistämisvimma ei ole tuonut ratkaisuja vaan aiheuttanut uudenlaisia ongelmia vanhojen rinnalle.

Toinen kysymys, joka mielestäni vaatii varteenotettavaa uudelleenajattelua, on maksupolitiikka. Suomen terveydenhuollon maksut ovat kohtuuttomia ja ne on myös kansainvälisesti rankattu epäoikeudenmukaisiksi. Maksupolitiikka iskee kipeimmin pienituloisiin ja nostaa loppujen lopuksi kuluja, kun ihmiset eivät tule ennalta ehkäisevään hoitoon vaan usein vasta, kun on ihan pakko.

Kolmantena tärkeänä kysymyksenä haluan nostaa esille monin paikoin häpeällisessä tilassa olevan vanhustenhuollon. Muistan hyvin, kun viime vaalien alla kaikki puolueet kilpailivat siitä, kuka saa laittaa vanhustenhuollon Suomessa kuntoon. Kolme ja puoli vuotta on kulunut, ja tutkimukset kertovat, että vanhustenhuollossa on paikoin valtavia laiminlyöntejä, ravintoon ja hygieniaan liittyvissä määräyksissä on ylilääkitystä jne. Nolottaa, että meidän pitää ajaa lakia, jossa määrätään, että vanhuksella on oikeus saada ruokaa, lepoa ja ulkoilua.

Arvoisa puhemies, herr talman! Till slut vill jag ännu säga några ord om en viktig fråga som gäller jämställdhet och jämlikhet på arbetsmarknaden och som också ingår i den här sektorn. Jag vill tacka riksdagsledamot Elisabeth Nauclér och alla andra som har medverkat till att det har beviljats medel för att översätta kollektivavtalen till svenska och på det sättet trygga jämlika möjligheter för att vi har en fungerande arbetsmarknad för alla.

PRESSMEDDELANDE: Mervärdesskattelagen diskuterades i riksdagens remissdebatt

Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till lag om ändring av mervärdesskattelagen (RP 311/2010) diskuterades i nattens remissdebatt. I propositionen föreslås att mervärdesskattelagen ändras så att det minsta mervärdesskattebelopp som uppbärs vid import sänks från 10 euro till 5 euro. I propositionen motiveringskapitel står det att enligt en grov uppskattning skulle statens mervärdesskatteintäkter öka med 10-20 miljoner euro per år. Ledamot Nauclér påpekar att lagstiftning aldrig borde grunda sig på grova uppskattningar utan på noggranna beräkningar. Ärendet borde ha diskuterats mellan finansministeriet och landskapsregeringen innan lagförslaget skickades till riksdagen, anser Nauclér. Dessutom kan det hända att varorna som det är fråga om inte längre beställs över Internet då förtullningsprocessen blir för tidskrävande och krånglig om lagförslagets ändringar går igenom.

Ålands riksdagsledamot Elisabeth Nauclér steg upp i talarstolen då klockan var närmare ett på natten. Nauclér uttryckte sitt missnöje med lagförslagets innehåll och de ekonomiska effekter som lagändringen kommer att medföra på Åland. Det handlar om så få arbetsplatser sett i ett större perspektiv, men av så stor betydelse för ett litet samhälle som Åland, att det måste gå att få fram klara siffror, anser ledamot Nauclér.

Lagförslaget remitterades till riksdagens finansutskott för vidare behandling.

Nedan anges anförandet i sin helhet:

Elisabeth Nauclér /r: Ärade herr talman! Framför oss har vi en proposition som aldrig borde ha kommit till riksdagen på det här sättet. Syftet är att ändra mervärdesskattelagen så att det minsta skattebelopp som uppbärs vid import sänks från 10 euro till 5 euro. I motiveringen står det att enligt en grov uppskattning – ja, ni hörde faktiskt rätt, enligt en grov uppskattning – skulle statens mervärdesskatteintäkter öka med 10-20 miljoner euro per år. Lagförslag ska inte bygga på grova uppskattningar. En lag ska bygga på så exakta beräkningar som det bara är möjligt och särskilt när det gäller så många enskilda människors inkomster och arbetstrygghet som det här handlar om.

Åland har en så stark konstitutionell ställning att landskapet kunnat stanna utanför EU när Finland blev medlem, men Åland valde att som enda sådant område gå in i EU. Det skedde genom ett samförstånd mellan riket och Åland. På Finlands förslag ställdes Åland utanför skatteunionen och det innebar att Åland även i fortsättningen kunde ha transporter till och från ön. Det var den enda möjligheten om detta örike skulle fortsätta att vara befolkat och ha en livskraftig åländsk ekonomi, som det heter i protokollet, och det ligger i allas intressen att ålänningarna kan stå på egna ben, betala sina skatter och inte behöva ta emot subventioner som fallet är med många andra öar.

Den nuvarande gränsen ansågs vara rimlig i förhållande till de kostnader det innebär att uppbära skatten, den nytta det innebär för den finska landsbygden och de arbetsplatser verksamheten kunnat ge upphov till. För det är verkligen en verksamhet som Åland med Finlands goda minne tillåtits bygga upp. Det handlar om en förpackningsindustri, små, billiga artiklar har förpackats på Åland och enligt landskapsregeringens uppgifter innebär det cirka 50 arbetsplatser, och det är inte en obetydlig resurs för landskapet.

Denna verksamhet har varit ifrågasatt tidigare och jag har själv som tjänsteman varit med om att utreda förutsättningarna för att utveckla verksamheten eller välja en mera restriktiv inriktning. Den gången kom vi genom diskussioner med finansministeriet överens om vilken nivå som kunde anses vara rimlig och vad som kunde anses vara skadligt för staten, och därmed också för landskapet. Den gången kom vi till en gemensam lösning, företagen trodde de hade en säker grund att stå på och byggde därför upp en verksamhet som nu tydligen ska raseras, och den här gången har uppenbarligen inga sådana förhandlingar förekommit.

Jag anser att det är en skyldighet för finansministeriet att ha ingående diskussioner med landskapsregeringen och lösa frågan så att det finns möjligheter för de berörda att på sikt förändra sin verksamhet om det skulle visa sig nödvändigt, men framför allt se till att lagförslaget bygger på utredningar som man är enig om. Det handlar om så få arbetsplatser sett i ett större perspektiv, men av så stor betydelse för ett litet samhälle som Åland, att det måste gå att få fram klara siffror.

Verksamheten har ansetts acceptabel och här har den åländska näringsrätten varit ett viktigt instrument för styrningen. Den förpackningsindustri som gett många arbetsplatser på Åland kommer nu troligen att försvinna från Finland till låglöneländer. Arbetsplatserna har genererat inkomstskatter i den finska statskassan. Det finns knappast någon som tror att den handel som nu sker över nätet i Finland kommer att fortsätta om reglerna förändras. Posten Ålands beräkningar är att 60 procent av handeln försvinner, att det tillsammans med att arbetsplatserna försvinner och därmed skatteintäkterna leder till att den ekonomiska effekten av lagförslaget blir plus minus noll.

Lagförslaget är förvisso tänkt att tillämpas på alla tredjeländer, men man får en obehaglig känsla av att det här är riktat mot Åland. Man lyfter fram länder utanför EU som USA och Norge, men som område utanför unionens skatteområde nämner man bara Åland, och i finansministeriets pressmeddelande väljer man att lyfta fram Åland särskilt. Förändringen kommer att innebära en avsevärd försämring för den finska landsbygden. Näthandeln har här kommit att få stor betydelse och genom den verksamhet som byggts upp på Åland har förtullningsverksamheten varit billig, smidig och snabb.

Jag kan för min del inte acceptera att lagar antas på så lösa grunder som grova uppskattningar med ett resultat som ligger så långt från övriga beräkningar och utan att seriösa diskussioner förts med Ålands landskapsregering om effekterna, av möjliga alternativa vägar.

Herr talman! I propositionen sägs att "företag som ursprungligen bedrivit verksamhet i övriga Finland har flyttat sin postorderförsäljning till Åland", enligt postens uppgifter handlar det om drygt 3 procent. Däremot har finskägda företag flyttat sin förpackningsverksamhet från utlandet till Åland, alltså till Finland, så har t.ex. det statligt ägda Nordic Moneta flyttat från Norge till Åland. I propositionen finns dessutom inlagt ett litet hot om att man på nytt kan överväga en skärpning. Det om något skulle göra det helt omöjligt för något företag att kunna ha någon verksamhet på Åland om man inte ens kan lita på en lagändring. Enligt min åsikt borde propositionen skickas tillbaka till finansministeriet för en grundlig utredning och diskussioner med landskapsregeringen så att vi vet vad vi stiftar lagar om.

Herr talman! Vi vet att de flesta människor inte anser det vara någon fördel att bo på en ö långt ute i havet, och därför är det så få som gör det. Därför har man som kompensation tillämpat vissa fördelaktiga och både lagliga och acceptabla verksamhetsförutsättningar i stället för att subventionera ösamhället.

Länk till anförandet: http://fakta.eduskunta.fi/faktatmp/utatmp/akxtmp/ptk_132_2010_ke_p_5.shtml

Länk till propositionstexten: http://fakta.eduskunta.fi/triphome/bin/thw/?${APPL}=akirjat_ru&${BASE}=akirjat_ru&${THWIDS}=0.45/1292497245_1227111&${TRIPPIFE}=PDF.pdf

Budgetdebatterna om nästa års budget startade på måndag 13.12 med en allmän debatt och den första klassen som togs till behandling på måndag kväll var utrikesministeriets budget. Ålands riksdagsledamot Elisabeth Nauclér, som redan tidigare flera gånger lyft upp vikten av det internationella jämställdhetsarbetet, höll ett anförande om Finlands stöd till FN:s nya jämställdhetsenhet UN Women.

Förenta nationerna har i år inrättat ett nytt starkare och mera dynamiskt jämställdhetsorgan som heter UN Women. Finland har varit en aktiv part i utarbetandet av den nya jämställdhetsarkitekturen inom FN. I den nypublicerade jämställdhetsutredningen konstateras att Finlands målsättning är att den nya jämställhetsenheten får möjlighet att påverka i FN-systemet samt tillräckliga resurser och självständighet för att främja verksällandet av jämställdhet på alla nivåer. Finland har alltså förbundit sig till att se till att UN Women får tillräckliga resurser, vilket betyder att man nu måste budgetera ett tillräckligt anslag för att möjliggöra enhetens dynamiska och självständiga agerande.

- "Det finns uppgifter om att det i nästa års budget skulle finnas endast 1 miljon reserverat för hela UN Women trots att behovet för den nya enheten är dubbelt eller tre gånger större än förr" påpekade Nauclér. Tyvärr var utrikesminister Stubb inte på plats för kommentarer.

Senare i debatten fick Nauclér också ställa en fråga till minister Väyrynen om framtida samarbetet med International Peace Institute, som utrikesutskottet besökte på sin resa till USA.

Budgetbehandlingen i plenum fortsätter till slutet av veckan. På lördag 18.12 börjar riksdagens jullov.

Nedan anges anförandet och frågan i sin helhet.

Elisabeth Nauclérs anförande:

Ärade herr talman! Finland ses som en föregångare i jämställdhetsfrågor, speciellt inom det internationella samarbetet och biståndspolitiken. Jag tänker då särskilt på Unifem, FN:s utvecklingsfond för kvinnor, som grundades av Helvi Sipilä. Unifem har nu upphört att existera.

Förenta nationerna har i år inrättat ett nytt starkare och mera dynamiskt jämställdhetsorgan, UN Women. Finland har visserligen förlorat den finska babyn, Unifem, men Finland har varit en aktiv part i utarbetandet av den nya jämställdhetsarkitekturen inom FN. I den nypublicerade jämställdhetsutredningen konstateras att Finlands målsättning är att den nya jämställhetsenheten får möjlighet att påverka i FN-systemet samt tillräckliga resurser och självständighet för att främja verksällandet av jämställdhet på alla nivåer.

Vi har alltså förbundit oss till att se till att UN Women får tillräckliga resurser, vilket betyder att vi nu måste budgetera ett tillräckligt anslag för att möjliggöra enhetens dynamiska och självständiga agerande. UN Women beräknas ha en årsbudget på 500 miljoner dollar för att kunna förverkliga sina mål. I jämförelse hade Unifem 180 miljoner dollar 2009. Finland har under de gångna åren budgeterat cirka 1 miljon till Unifem medan till exempel Holland har beviljat drygt 3 miljoner och Norge 11,7.

Det finns nu uppgifter om att det i nästa års budget skulle finnas endast 1 miljon reserverat för hela UN Women trots att behovet för den nya enheten är dubbelt eller tre gånger större än förr. Jag hade gärna sett att utrikesministern hade funnits på plats här för att svara på om det här verkligen stämmer.

Herr talman! Jag vill påpeka att förstärkandet av kvinnornas ekonomiska självständighet, främjandet av kvinnors politiska deltagande och motarbetandet av kvinnovåld är centrala frågor i vår strävan att nå de globala utvecklingsmålen, millenniemålen. Våra förpliktelser gentemot utvecklingsländerna och jämställdhetsarbetet kräver ett konsekvent och långsiktigt agerande. Vi måste öka stödet till UN Women av både etiska skäl och för att behålla vår trovärdighet inom jämställdhetsarbetet.

Herr talman! För 2011 har det budgeterats drygt 1 miljard euro till det internationella utvecklingsarbetet. Summan motsvarar 0,58 procent av vår bni och är en ökning på cirka 100 miljoner från förra året, men vi ligger långt ifrån målet på 0,7 procent som vi ska uppnå 2015. Jag vill påminna om att de svåra ekonomiska tider vi går igenom här i Finland påverkar utvecklingsländerna mest. Vi ska inte glömma att det är de som har drabbats hårdast av den ekonomiska krisen. Det är bra att vi höjt anslaget för det internationella biståndet i år men vi kan göra mer, och det har utrikesutskottet alltid varit eniga om.

Så, herr talman, till slut några ord om den civila krishanteringen. Stora delar av anslaget hör hemma under inrikesministeriets kapitelrubrik och alla inblandade brukar samstämmigt säga att konstruktionen som den är nu fungerar väl, och det måste man naturligtvis vara nöjd med. Samtidigt finns det hela tiden ett behov av att poängtera vikten av att våra civila och militära krisinsatser följer vår utrikespolitik.

Våra militära krisinsatser handlar ofta om försvarets kompatibilitet men det är minst lika viktigt att det går hand i hand med de civila insatserna. När vi satsar resurser på att jaga sjörövare gör vi det för att säkra livsmedelstransporter. Enligt min åsikt är det viktigt att utrikesministeriet tar större ansvar när vi drar upp strategin för vår medverkan.

Länk: http://fakta.eduskunta.fi/faktatmp/utatmp/akxtmp/puh_130_2010_vp_2_132_132_p.shtml  

Fråga till Väyrynen:

Ärade herr talman! Utrikesutskottet var, som har sagts här, nyligen i New York och besökte även International Peace Institute. Finland har samarbetat med det här institutet vad gäller flera projekt och institutet anser att de förslag de nu har väl följer Finlands intentioner för arbetet med kandidaturen till en plats i FN:s säkerhetsråd.

På institutet rådde en viss osäkerhet om hur Finland i fortsättningen kommer att ställa sig till deras verksamhet, och jag skulle vilja passa på att fråga minister Väyrynen hur han ser på det här, och om det finns medel för ändamålet i det kommande årets budget.

Länk: http://fakta.eduskunta.fi/faktatmp/utatmp/akxtmp/puh_130_2010_vp_2_151_151_p.shtml  

PRESSMEDDELANDE: Lagförslaget om inmatningstariffer slutbehandlad i riksdagen

Nu har riksdagen behandlat lagförslaget om stöd till produktion av el från förnyelsebara källor (RP 152/2010). Ärendets behandling avslutades i plenum på fredag kväll 10 december. I sitt anförande lyfte Ålands riksdagsledamot Elisabeth Nauclér upp riksdagsutskottens stöd för att Åland skulle omfattas av tariffsystemet, och att det nu lagts en grund för att parterna (staten och landskapsregeringen) ska kunna komma till en för båda sidor optimal lösning. Ekonomiutskottets vice ordförande Mauri Salo deltog i diskussionen och påpekade att ekonomiutskottet i sitt utlåtande framfört att frågan om Ålands inkludering i tariffsystemet skall nu vidare utredas.

Lagförslaget (RP 152/2010) är en del av genomförandet av EG-direktivet (2009/28/EG) om främjandet av användningen av förnybara energikällor. Finland har förbundit sig till att öka andelen av förnybar energi till 38 procent innan år 2020. För att nå målen förutsätts det att ett nytt stödsystem måste införas för elproduktionen. Lagförslaget har beretts av arbets- och näringsministeriet och avsikten är att det nya stödsystemet träder i kraft vid ingången av 2011.

Elisabeth Nauclérs anförandeåterges nedan:

Elisabeth Nauclér /r: Ärade herr talman! Ingen har väl vid det här laget missat att det blåser mycket på Åland och att Åland har många vindkraftverk och kan tänka sig att bygga fler. Det har varit stor uppståndelse och mycket tidningsskriverier, och helt i onödan skulle jag vilja påstå.

När ålandsfrågan avgjordes av Nationernas förbund i Genève 1921 skapades ett särskilt organ med två representanter utsedda av Finlands regering och två av Ålands lagting, och som ordförande fungerar en person som är utsedd av Finlands president på förslag av Ålands lagtings talman, med andra ord ett organ som har båda sidors förtroende. Detta organ är högsta uttolkare av självstyrelselagen och är för övrigt ett organ som man tagit modell efter runt om i världen.

Detta organ kallas Ålandsdelegationen och hade klart och enigt sagt att det var möjligt för statsmakten att bevilja det stöd det här är frågan om. Ålandsdelegationen hade också sagt att det kan ske genom en överenskommelseförordning och det är upp till parterna att komma överens. Eftersom det var en enig Ålandsdelegation fann inte justitieministeriet någon anledning att gå vidare med ärendet till högsta domstolen, vilket hade varit möjligt.

Trots det kom det en proposition till riksdagen som klart sade att en elproducent på Åland med hänvisning till självstyrelselagen inte kan komma i fråga för stöd. Åland fick 1921 också en rätt att klaga till ett internationellt organ, men den möjligheten har senare tagits bort, men man kan anta att det här är ett fall som skulle ha gått till permanenta domstolen i Haag om möjligheten funnits kvar.

Det som är särskilt problematiskt i det här sammanhanget är att den skyldighet för parterna, staten och landskapet, om att samråda inte följts. Eftersom EU inte känner självstyrda områden så blir Åland bundet av Finlands åtaganden. I det här fallet ett EU direktiv som förutsätter att Åland ingår i Finlands nationella handlingsplan, trots att det alltså är frågan om åländsk lagstiftningsbehörighet.

Efter några problematiska fall ändrades självstyrelselagen 2004 och fick en särskild bestämmelse om samråd. Det är alltså inte ett vanligt hörande utan ett samråd. Man kan alltid diskutera vad det innebär och det hade jag gärna sett att grundlagsutskottet hade fört ett resonemang om, men oavsett att så inte skett så kan man slå fast att de kontakter man haft i det här ärendet inte når upp till den nivå som krävs för att det ska betraktas som samråd.

Skulle då verkligen Åland bli skyldigt att betala om det utdömdes ett skadestånd? Skulle Bryssel verkligen skicka en räkning till Åland? Den frågan har det spekulerats i. Om räkningen i detta teoretiska resonemang skulle skickas från Bryssel eller Helsingfors eller om den alls skulle skickas, det låter jag vara osagt, men så mycket kan i alla fall sägas som att självstyrelelagen ändrades 2004 just i syfte att lösa en sådan här situation om den skulle uppkomma.

Enligt 59 d § i självstyrelselagen ska Åland ta sitt ansvar och det finns också regler för vad man ska göra om man inte kan enas. Det om något visar att möjligheten ansetts som sannolik. Nu har paragrafen som tur är inte behövt tilllämpas, men den finns där som ett bevis på hur det skulle kunna gå.

Nu har, herr talman, grundlagsutskottet upprepat Ålandsdelegationens åsikt, miljöutskottet har konstaterat att vindförhållandena på Åland är utomordentliga och en del av vindkraften därför kunde produceras där. Jord- och skogsbruksutskottet har sagt att eftersom vindförhållandena i landskapet Åland är mycket gynnsamma för produktion av vindkraft måste vindkraften även stödjas där. Ekonomiutskottet har sedan i sitt betänkande sammanfattat de övriga utskottens synpunkter och lagt grunden för att parterna ska kunna komma till en för båda sidor optimal lösning. Jag tror inte att det finns mycket mer att utreda innan det verkliga samrådet leder till ett resultat.

Nu har allt ställts till rätta av en förnuftig riksdag och det kan jag bara tacka för. Synd bara att vi varit så många som lagt ned så mycket tid på någonting som varit ganska klart från början. Förhoppningsvis har vi lärt oss något av den här övningen och får inte fler sådana propositioner till riksdagen.

Protokollet:

http://fakta.eduskunta.fi/faktatmp/utatmp/akxtmp/ptk_129_2010_ke_p_6.shtml

Ärendets behandling i riksdagen:

http://fakta.eduskunta.fi/triphome/bin/vex3000.sh?kanta=&OLETUSHAKU=&LYH=LYH&PALUUHAKU=%2Ftriphome%2Fbin%2Fvexhaku.sh%253Flyh%3D%27%27%253Fkieli%3Dru&haku=suppea&kieli=ru&KAIKKIHAKU=&ASIASANAT=&TUNNISTE2=%24&TUNNISTE=RP+152%2F2010&VPVUOSI=1991*&PVMVP1=&PVMVP2=&SAADKOK=

CMC Research Days

Wednesday 17 November 2010, Kuopio

Politics and International Organisations

It is a great pleasure and an honour for me to address this audience for several different reasons. Firstly because it is a very distinguished audience, but also because as a member of the Finnish Parliament and of its Foreign Affairs Committee I am on a daily basis occupied with these questions, and last but not least because I have been working with minority and autonomy questions my whole life and therefore also asked to join a peace keeping mission.

I very often speak about the autonomy of the Åland Islands, and one of the most essential components in our autonomy is “politics and international organisations” just as the title that was suggested for my speech here, but I will come back to that later.

I have been asked to draw on my personal experience from “my” peace-keeping mission, which was The United Nations Protection Force (UNPROFOR), United Nations Confidence Restoration Operation (UNCRO) and later United Nations Transitional Authority in Eastern Slavonia, Baranja and Western Sirmium (UNTAES), or former Yugoslavia. It was the biggest peace-keeping mission at its time, right in the middle of Europe. With the most experienced military peace keepers, as well as the most civilian peace-keepers. Head of the mission was people like Yasushi Akashi and Kofi Annan, my immediate boss was Sergio Vieira de Mello. We cooperated with experienced politicians like Lord Owen, Thorvald Stoltenberg, Knut Vollebaeck, Kaj Eide and many more. Every international organisation and non-governmental organization anyone had heard of, and even non-governmental organizations no one had ever heard of came to join us. Every single non-governmental organization had to be on record having been present in Sarajevo even if just once. Analyst, think tanks, you’ll name it they were all there. There were people only trying to coordinate the work of the different organisations, and it all became the international community.

Despite all the ambitions, and all the resources amounted we did not stop the war, we did not make the peace, we did not protect the people who needed protection, we did not solve the conflicts, and we did not build a democratic society with good governance. The war was stopped, and good-governance and democracy is to be found in the Balkans, but it was not done by us. We, the traditional peace-keepers under UN-mandate, nor the military nor the civilian structure. It was solved by the assistance of individual countries, or contact groups representing some countries. The war in Bosnia was stopped in Dayton thanks to the involvement of the US. As this was the media war we had the spotlights on every step taken, and it was impossible do cover-up our failures and hide our short-comings. It was all revealed. Very few countries were ready to operate under UN-command after all the failures in the Balkans. The United States is of course a super power that has been, if not able to operate on their own so at least to run the show, in Iraq, in Afghanistan etc, with or without. But the European countries were obliged, and determined to create a structure within which they could operate together, without killing the UN.

The UN has the institutional memory, and will for many years be important, but we will see the importance of the military component of the UN be of less or no importance. So far it is NATO that has taken over the military crisis management operations, and asked by the UN to do so, but this might change. There can be other configurations such as European or even Nordic. I am convinced there has to be a change in the Security Councils decision making process, but I am unable to even guess how.

We trust that we Europeans are efficient and able to cooperate, but we now on the other hand that the European Rapid Reaction Forces were formed four years ago, and have not yet been in action, and we have also established and trained a Nordic Battle Group with the no lack of tasks, and could be sent to many places around the world. The picture is the same on the civilian side, the Civilian side, the Civilian Response Team has had almost no tasks to perform, and it is not due to lack of competence or readiness. The personnel is well trained and ready to go, but the politicians are incapable of making use of them, it is a question of decision-making.

On the national level we have in Finland as you all know completed a Comprehensive Crisis Management Strategy and I think we have all reasons to be satisfied with our goals. "The aim of the comprehensive crisis management strategy is to strengthen a comprehensive approach in Finnish crisis management activities. Military and civilian crisis management, as well as development cooperation and humanitarian assistance should be coordinated to achieve the best possible synergies as well as sustainable results." The strategy includes most elements that should be there.

I believe it is relatively clear how we should build the national capacity to participate in crisis management missions and how we should maintain the national preparedness. But no strategy is without complications. In Finland the Ministry of Interior is responsible for civilian crisis management, the Ministry of Defence is responsible for military crisis management and the Foreign Affairs is responsible for deciding which operations Finland will take part in. All three ministries assure us politicians that the cooperation runs smoothly, and we are of course happy to hear that, but personally I am not sure that this is the best way of using the resources. The Foreign Ministry has to have the lead on how the foreign policy should be conducted, and crisis management is part of the foreign policy.

The international community is so important to the conflicting parties, may it be the UN, OSCE, NATO, European Union, a Humanitarian Organisation, a non-governmental organization, an individual country or a group of countries that we have the responsibility to be if not a model, so at least assist when needed, both militarily but also in civilian crisis management, and confidence building measures.

Military and civilian components blur the picture, the border line between the military and the civilian components. But this does not mean that the civilians will carry out military duties, but that the military will take on civilian duties, duties that have earlier been done by civilians. Is this what we want? Is this in accordance with our policy, the strategy laid out in the national parliaments? We argue that protection is needed in the area, the civilians can not work without the military protection, and of course there is a need for military escorts and protection in some dangerous situations, but we should not forget that many of the humanitarian organisations and non-governmental organizations operated in the area on their own long before the military protection had arrived. I personally believe that we should be very critical before we accept that the military takes over civilian tasks, may it be in accordance with the new NATO strategy or some other plans. This is in my opinion one of the most dangerous threats to the perception of the “international community”. The way the military acts, with or without weapons, is the way the international community is perceived no matter what the goal is.

I said in the beginning that I very often speak about “the international community” in connection with the Ålands islands. The Åland solution is famous because it is one of the few conflicts that have been resolved by an international organisation in a sustainable way. Conflict and minority questions are always international questions, in former Yugoslavia, in China etc. It is very often not until violent actions take place, that the international community is asked to intervene. The Åland question was discussed in Paris after the first World War but referred the League of Nations by Britain in 1921. It was conflict resolution as a confidence building measure long before those terms came to use.

The foreign ministry has taught me that I should have three points:

1. We have the responsibility to see to that there is an international community to turn to
to count on, to trust when needed. Some conflicts are not only internal conflicts, and we have the responsibility to protect.

2. There has to be a well thought through strategy on every national level. Of course we have to cooperate internationally, but the civilian and military contribution should be based on the foreign policy and political strategy of the country. All elements should be well connected and based on a common approach. The crisis management training of personal will have to follow these lines.

3. The international cooperation should involve the responsibility for the decision making process, and for the coordination. But what does that mean? I do mot think that anyone can answer that question right now. We have still not put our acts together after the war in the Balkans. The UN is still there, and would as we all know have been invented if it had not yet existed. I will not dwell on the difficulties the UN has gone through, and more is to come I am sure of that. There is a need for more regional involvement, the African Union and the EU should be more active.

Finally I want to mention the importance of UN Security Council Resolution 1325 on Women Peace and Security. The resolution is extremely important and can not be left unmentioned in a discussion on international cooperation and conflict resolution. Finland now has a national plan for implementation of resolution 1325 although the plan was produced somewhat late (in 2008). The Finnish national plan is taken seriously and CMC has a central role in the implementation of 1325 in Finnish international cooperation.
 

Pressmeddelande: Aktiv debattkväll i riksdagen

På torsdag 9 december debatterades det två intressanta teman i riksdagens plenum. Först behandlades framtidsutkottets utredning "Ryssland 2030", och ett tag senare på kvällen diskuterades utrikesutskottets betänkande om EU:s stridstrupper (UtUB 8/2010rd).

Ålands riksdagsledamot Elisabeth Nauclér höll ett anförande i den s.k. rysslandsdebatten i vilket hon lyfte upp problematiken med att Ryssland inte är bundet av IMO:s regleringar för att minska svavelhalten som används i bränslet i Östersjön till 0.1 procent (från 2015 framåt). Nauclér framhöll att regeringen borde med alla medel både i bilaterala kontakter och internationella sammanhang försöka få Ryssland att ratificera ifrågavarande IMO avtalet och slå in på en miljövänligare väg när det gäller vårt gemensamma hav.

I debatten om EU:s stridtrupper diskuterade Nauclér kring frågorna varför EU inte har använt stridstrupperna som vi för dyra pengar utbildat och hela tiden håller i beredskap, och vad ska vi göra åt det? Nauclér konstaterade i enlighet med utrikesutskottets betänkande, att riksdagen måste i början av nästa regeringsperiod föreläggas heltäckande linjer för krishanteringsmålen. Nauclér påpekade också att de åtgärder regeringen redan vidtagit är bra, men mer arbete behövs. Den militära delen anses viktig ur säkerhetspolitisk synpunkt men den civila krishanteringen är minst lika viktig.

Nedan återges anföranden i sin helhet:

Aktualitetsdebatt om ryssland DI 5/2010

Elisabeth Nauclér /r: Värderade talman! För det första vill jag gratulera framtidsutskottet till att ha tagit ett så stort ansvar för våra relationer till Ryssland. Finland har sedan första ordförandeskapet i EU, då uttrycket den nordliga dimensionen myntades, velat fungera som brobyggare mellan EU och Ryssland. Inte minst viktigt är det när det gäller den säkerhetspolitiska dimensionen, den handelspolitiska, det arktiska området men också miljösamarbetet. Vi ligger alla vid Östersjön och utan detta innanhav klarar vi oss inte. Ryssland har många stora grannar och många olika relationer, men EU är ur många synpunkter inte minst kulturellt och språkligt den viktigaste samarbetsparten.

Finland har förbundit sig att tillsammans med de länder som binds av Imo medverka till att svavelhalten i bränslet som används inom sjöfarten i Östersjön ska sänkas till 0,1 procent från 2015. Ryssland är inte bundet av överenskommelsen och kan fortsätta transportera gods i Östersjön betydligt billigare genom att inte uppfylla de kraven. Detta är naturligtvis mycket betungande för den finska industrin med de höga kostnaderna, och det är lätt att frestas använda sig av billigare ryska transporter i stället.

Herr talman! Jag vill därför framhålla vikten av att regeringen med alla medel både i bilaterala kontakter och internationella sammanhang försöker få Ryssland av ratificera det här avtalet och slå in på en miljövänligare väg när det gäller vårt gemensamma hav.

http://fakta.eduskunta.fi/faktatmp/utatmp/akxtmp/puh_128_2010_vp_2_35_95_p.shtml

Utrikesutskottets betänkande 8/2010 om EU:s stridsgrupper

Elisabeth Nauclér /r: Ärade herr talman! Utrikesutskottet säger i sitt betänkande att genom att delta i EU:s stridsgrupper får de medverkande länderna möjlighet att höja sin kapacitet för nationellt försvar och att Finland också i större utsträckning kunnat göra nytta av sina erfarenheter av samarbetet för utvecklingen av armén.

Utskottet konstaterar att EU:s stridsgrupper följer Natos standarder och metoder, eller som vi brukar säga vi behöver vara kompatibla. Självfallet är det den delen man i första hand tänker på när det handlar om försättandet av en militär avdelning i hög beredskap. Men det går inte att komma förbi det faktum att EU hittills inte har använt sin snabbinsatsstyrka varken stridsgrupperna eller den civila snabbinsatsstyrkan Crt. Och då måste vi ställa oss två frågor: Varför har vi inte använt oss av de resurser vi för dyra pengar utbildat och hela tiden håller i beredskap, och vad ska vi göra åt det?

På den första frågan anser jag mig nog ha ett svar men jag ska inte gå in på några längre historiska essäer utan bara konstaterar att vi är i en övergångsprocess från något som vi vet vad är till något som vi inte vet vad är. Det vi har bakom oss är Förenta nationerna, vi har under åratal med stolthet ställt våra fredsbevarare till FN:s förfogande, både militära styrkor och civil personal, men plötsligt fick vi ett krig mitt i Europa som vi européer inte klarade av att lösa inom FN, under FN-kommando. Vi fick se oss förbisprungna av USA. Jag vill påstå att det här var startskottet till att vi började bygga upp vår militära kapacitet på europeisk plan och vi hade ju den personella kapaciteten. Och kriser eller naturkatastrofer har det inte varit brist på, men vi politiker har inte lyckats fatta några beslut och då måste man verkligen se sig om i spegeln.

Vi säger att principen är att insatsen ska ha ett FN-mandat men vi vill ändå inte att det ska vara militära fredsbevarande styrkor eller civila fredsbevarare utan vi talar om något europeiskt, nämligen om civil och militär krishantering utan att egentligen klargöra vad som är skillnaden. Jag tror att vi söker nya vägar utan att egentligen veta vad vi söker, utom möjligen att vi söker förändring. Denna process kommer troligen att fortsätta ett bra tag till, men inte alltför länge hoppas jag. Det har vi helt enkelt inte råd med. Det är för dyrbara resurser att handskas vårdslöst med.

Herr talman! Svaret på den andra frågan, vad vi ska göra nu, har utskottet besvarat helt i enlighet med min åsikt. Vi måste ta ett samlat grepp och riksdagen måste i början av nästa regeringsperiod föreläggas heltäckande linjer för krishanteringsmålen. De åtgärder regeringen redan vidtagit är bra, men mer behövs. Den militära delen anses viktig ur säkerhetspolitisk synpunkt men den civila krishanteringen är minst lika viktig.

Det är på den civila sidan Finland har ett särskilt ansvar. Vi har ett rykte att leva upp till, inte bara som fredsmäklare på hög nivå utan också som valövervakare, främjare av god förvaltning och återuppbyggare av krisdrabbade samhällen. Inte minst våra egna erfarenheter som ett land med två språk och dessutom olika minoritetslösningar ger goda förutsättningar om vi bara förstår att ta till vara möjligheten.

Vi måste medverka till att skilja mellan den militära och den civila krishanteringen. Den militära delen behövs ibland för att de civila uppdragen ska kunna genomföras men vi vet samtidigt att militära krishanterare i brist på militära uppdrag gärna tar över civila uppdrag utan att det till någon del går i den motsatta riktningen att civil personal tar över militära uppgifter. Det här skapar en oriktig bild av vad det civila samhället står för och en sådan förändring ska vi ställa oss ytterst kritiska till.

Vi har ett konflikthanteringscentrum i Kuopio som inte funnits särskilt länge men som gjort ett gott arbete inom det här området, och här kan nämnas deras insatser för att se till att FN:s resolution 1325 så långt som möjligt tillämpas och genomförs. Att institutet under uppbyggnaden funnits under inrikesministeriet har kanske varit det bästa, men jag är övertygad om att institutet i framtiden bör finnas under utrikesministeriet som i så många andra länder om verksamheten ska kunna gå hand i hand med den utrikespolitik Finland bedriver.

Det stärks av det initiativ som Finland nu tillsammans med Turkiet tagit vid FN, innebärande att en särskild FN-resolution om fredsmäkling ska beredas. Resolutionen syftar till att stärka mandatet för fredsmäkling inom FN och ge fredsmäklingen både politiskt och ekonomiskt stöd.

http://fakta.eduskunta.fi/faktatmp/utatmp/akxtmp/puh_128_2010_vp_3_3_109_p.shtml