Veckan började återigen med en dag instängd i Ständerhuset, ja så heter det på svenska. På finska heter det Säätytalo. Ständerhuset är okänt bland de flesta skulle jag vilja påstå och om man inte använder ordet är det snart bortglömt. En av de centrala frågorna i huset har även den här veckan varit vem som har läckt. Ett av de centrala påståendena har varit att stämningen är god. Journalisterna har inte haft det lätt. Vi på den övre våningen har åtminstone kunnat glädja oss åt att maten är vällagad.

När Erkki Tuomioja på fredagen efter att vårt arbete i utrikes- och säkerhetspolitiska gruppen var avslutat skrev på Facebook att arbetet var slutfört hade han rätt. Dagens arbete var till ända, vi tackade varandra och skiljdes åt för helgen. När Jyrki Katainen en kort stund senare gick ut och sade att det inte alls stämde att arbetet var slutfört hade han helt rätt. Ingenting är slutfört innan den sista punkten i regeringsprogrammet är satt. Det är inte lätt att vara förhandlare och inte lätt att vara journalist.

I slutet av veckan gick förhandlaren Katainen ut med beskedet att om inte förhandlingarna är slutförda till helgen så blir det uppehåll. Ett ganska okomplicerat och klart uttalande kan det verka, men nej, nu spekulerades det kring vad han menat med helgen. Menade han lördag-söndag? Eller menade han Kristi Himmelsfärdsdagen som infaller redan på torsdag? Skulle vi ta ledigt och fara hem redan på onsdag eftermiddag? Antagligen inte, vi skall nog fortsätta både torsdag och fredag är min tippning.

Gäster och besökare
Tisdagen var en intensiv dag med gäster från Vårdö skola och få besök är så välkomna som skolbesöken från Åland. Inte nog med att gästerna var välkomna, de hade också med sig en present, ett blått äpple. Jag hoppas dock att dagens unga män inte gör som Johan och lockar flickor till Åland med lögner som den om de blåa äpplena. Å andra sidan är nog inte dagens flickor så naiva att de låter sig luras. Hur som helst både besöket och gåvan var välkommet.

Dagens andra besökare var Kroatiens president Ivo Josipović. Jag representerade gruppen vid mötet i riksdagen, och fick chansen att använda min kroatiska. Som professor i juridik passade det utmärkt att han höll en föreläsning på universitetet under rubriken ”the EU and South-East Europe – Two sides of the same coin” och även den fick jag med mig. Trots att arbetet i Ständerhuset krävt min närvaro råkade det just denna dag vara stiltje i huset eftersom Portugalstödet debatterades i riksdagen. Ett eventuellt inlägg från min sida skulle knappast ha
gjort varken från eller till så det fick vara, men frågan om stödet engagerade desto fler sannfinländare.

Jag har följt ärendet på nära håll länge och känner mig insatt. Självfallet kan man inte tycka att det är bra, och det finns all anledning för alla att rannsaka sig själv. Det gäller Finland liksom andra medlemsländer i EU. Varför har inte kontrollen varit hårdare, varför har vi inte upptäckt tidigare hur vissa länder levt över sina tillgångar? Ja, det finns all anledning att se över alla mekanismer som står till buds, men det innebär inte att man nu kan låta bli att godkänna det stödpaket som är föremål för behandling. Eftersom talman Zyskowicz mötte Kroatiens president så måste en vicetalman träda till. Det blev den här gången Jutta Urpilainen och det blev hennes premiär.

Middagen på kvällen hos presidenten hade många gäster, men få parlamentariker, närmare bestämt endast två. Många var bjudna, men uppenbarligen hade alla tackat nej på grund av viktigare uppdrag som t.ex. regeringsförhandlingar utom undertecknad och statsminister Mari Kiviniemi (!). Presidenten bjöd inte bara på en utsökt måltid utan också utsökt musik, bl.a. en komposition av president Josipović.

Övriga evenemang jag hann fly till var den sista föreställningen på Operan av Puccinis tre små operor som visades i en följd, och särskilt den sista förpassad till nutid. De giriga arvingarna finns i alla tider så de passar såväl i dåtid som i nutid.

Stödja Serbien
Balkan ja, det släpper aldrig sitt tag om mig. Den 26 (konstigt nog inte den 28) maj ”hittades” Ratko Mladić. Verkligheten kommer ikapp dem. Det väcker många minnen och många tankar. Det finns människor man önskar man aldrig mött. En annan reaktion jag kände var den orättvisa bild västvärlden ger av dagens Serbien. Det finns nationalister, ofta de som själva är flyktingar och fått lämna sina hem, som demonstrerar, utrycker sitt stöd för Mladić med fler, men de är en liten minoritet vill jag påstå. Det är inte vad den unga generationen står för i Belgrad. Många vill inget heller än att få den här historien ur världen och gå vidare, vidare på vägen till EU. Vi borde verkligen stödja dem och inte framställa Serbien som om det vore samma sak som Republika Srpska.

Sent på fredag stod det klart att jag var fri att fara till Mariehamn och rent av stanna där ända till lördag kväll för att ta färjan tillbaka mitt i natten. Det är inte enligt den vanliga tidtabellen utan anpassat efter alla från Finland som varit i Stockholm för att springa maraton. Det kunde man se på långt håll. Jag åt frukost omgiven av vältränade, sportiga, entusiaster. Inte en enda överviktig människa fanns att se så långt ögat nådde.

Gästboken full
Den enda dagen i Mariehamn tillbringades tillsammans med några väninnor från Uppsalatiden, närmare bestämt Värmlands Nation. Några av dem, bl.a. nationsprästen hade varit hemma hos oss när vi första gången använde vår gästbok. Nu var den slut och de kunde också som de sista skriva i boken. Vid en närmare kontroll kunde vi konstatera att det var på samma dag, bara 23 år senare, på dagen, den här gången den 28:e, dock inte juni utan maj.

Veckan inleddes med en intensiv måndag i Mariehamn. Tyska parlamentariker från Bundestags nordiska vängrupp som besökte Ålands lagting ville höra hur det är att vara åländsk parlamentariker i Helsingfors. Lite senare i veckan besökte de också Helsingfors och riksdagens tyska vängrupp där som jag just skrivit in mig i, men då var jag tyvärr på Åland, så det blev bara ett möte trots att de hade många frågor.

Kanadensisk integrationspolitik
Den kanadensiske professorn Howard Duncan besökte också Mariehamn och det blev lunch med honom på svenska generalkonsulatet, närmare bestämt ”lejonsoppa”. Namnet kom inte av soppans lejongula färg utan den var tillägnad de finska lejonen! Därefter blev det föredrag med presentation av den lyckade integrationspolitik som bedrivs i Kanada. Denna har studerats av nordiska länder, däribland Finland, som står värd för en stor konferens år 2013. Vid det kanadensiska valet nyligen var invandringen överhuvudtaget inte föremål för debatt. Invandrare får snabbt medborgarskap och därmed rösträtt, vilket gör att de är en väljarkår att räkna med för politikerna. Att Kanadas lyckade invandrarpolitik sammanhänger med en poängsättning av vem som släpps in i landet är nog klart för alla. För att lite hårdra frågan kan man väl säga att de väljer ut de bästa och att de på så sätt får minst problem, men man skall därför inte förakta deras lyckade resultat som studeras av andra.

Kvinnor och män i politiken
Ytterligare en utländsk gäst besökte denna dag Mariehamn, nämligen Gudrun Schyman, som talade kring ämnet ”Behövs kvinnor i politiken?” Man blir frestad att fråga ”Behövs män inom politiken?”. Hon fick hela den stora publiken att entusiastiskt rita en skiss som vi nu bär med oss så att vi har en ”roadmap” som visar hur vi skall göra revolution, kvinnorevolution. Det blir en klasskamp, en strid för lika löner och vi kommer snart att ta lika stort utrymme som männen. Vänta bara får ni se.

Tyskt och franskt
Efter denna intensiva dag i Mariehamn blev det Helsingfors. Riksdagens äldsta vängrupp, den franska, hade sitt konstituerande möte och jag fick nytt förtroende som ordförande. Till viceordförande återvaldes samlingspartisten Eero Lehti. Vi beslöt att både den tyska och den franska gruppen skulle följa utvecklingen av fransk- och tyskundervisningen i finska skolor. Det sägs att färre och färre studerande väljer de här språken, men stämmer det? Ja, det återstår att se.

Papua och Åland
Indonesiens ambassadör är redan på väg hem, fast jag tycker att han kom alldeles nyss. Han har intresserat sig särskilt för Ålands autonomi. Det är inte så konstigt med tanke på hur stor betydelse för Aceh president Martti Ahtisaari haft som medlare. Nu senast var en delegation därifrån hit och särskilt representanten för Papua, som nyligen fått en egen självstyrelseordning, visade ett speciellt intresse för den åländska särlösningen.

Allt det här tillsammans gjorde att jag inbjudits till utrikesministeriets lunch på Smolna. Mycket vänligt och gott, både förrätten och huvudrätten hanns med innan det var dags att kasta sig in i en taxi just innan den delikata desserten kom på bordet, uppför den långa riksdagstrappan och in i plenisalen. Man börjar bli van vid den här sortens övningar, eller egentligen inte. Som medlem av utrikesutskottet har jag mer eller mindre konsekvent sagt nej till alla lunchinbjudningar, eftersom våra sammanträden som hålls alla dagar är just i lunchtid.

Fundraising
På eftermiddagen möttes sedan alla som skall delta i Svenska folkpartiets förhandlingsgrupper i den stundande regeringsförhandlingen, eller sådana som skall vara experter och kan kallas in vid behov. Där fanns också Ålands lantråd på plats. Efter en presentation och introduktion av de olika grupperna och arbetet satte vi igång. Jag satt med i den försvars- och utrikespolitiska gruppen som leds av Carl Haglund. Arbetet hann just slutföras innan det var dags att ta flyget hem för att vara med på det seminarium om framtidens ledarskap som Hanken ordnat i syfte att väcka intresse för Hankens utbildning och kanske också som förhoppningsvis få något åländskt företag att lätta på plånboken och donera ett bidrag till den nyligen 100-årsjubilerande handelshögskolans fundraisingkampanj ”Hanken 100”, som i sin tur kommer att leda till en statlig finansiering. För varje euro skolan får in lovar staten ge 3,5 euro.

Sverige och Finland
Alla, lärare och elever, de som går på Hanken och de som gått på Hanken talade lika entusiastiskt om utbildningen och dess syften, om utbildningens internationella inriktning och om vikten av bra utbildning om man skall bli en god ledare. Björn, allas vår ”Nalle” Wahlroos gjorde ingen besviken. Enligt honom kan man inte utbilda sig till en god ledare, det föds man till, allt annat är dravel. Den bästa ledarskapsbok han läst är för övrigt ”Infanteriets stridsregelmente del 3″, som till hans stora sorg för övrigt inte längre trycks. I den efterföljande paneldebatten fick jag dock möjlighet, med avseende på att Infanteriets stridsreglemente del 3 är mycket lite känd på det demilitariserade Åland, säga att jag fortfarande anser att det är viktigt med Hankens utbildning liksom Handels i Stockholm för övrigt. Det gäller så här i lejontider komma ihåg att det heter inte ”Sverige eller Finland?”. Det heter ”Sverige och Finland”. När man är ung kan man hinna med både Hankens julfest i Helsingfors och Handels julfest i Stockholm innan det blir jul. Det har jag lärt av min son vid det här laget. För övrigt delar jag inte alls Nalles åsikt om vår nuvarande riksdagstalmans inlägg i debatten om företagsledarnas moral i dagens samhälle.Det är bra att någon vågar ta upp frågor som inte är politiskt korrekta, om inte annat så för att väcka debatt. Tillbaka till Helsingfors samma kväll.

Instängt regeringsarbete – och bastu
Nu var det dags att börja förbereda sig för att campera på ständerhuset den närmaste framtiden. Vi hade ett möte i svenska riksdagsgruppen på riksdagen innan det verkliga programskrivandet började. Det blev fredag, lördag och söndag instängda med regeringsarbete. Inte ett ord fick komma ut, allt skulle vara helt hermetiskt tillslutet. Inget bloggande, inget twittrande, inget på facebook om vad som sades i huset, men det fanns tidningar som hade initierade interiörbilder. På tal om interiörbilder så hade studenterna parkerat en mobil bastu utanför ständerhuset dit politikerna kunde komma och vila upp. Det fanns plats för sex personer och möjlighet till dusch. På det här sättet ville studenterna få uppmärksamhet för frågan att indexbinda studiebidragen. Till det kan man bara säga att vi har ”Ålandsmodellen”, så det har vi redan på Åland. Närvarande vid överläggningarna från fredag till söndag var också lantrådet.

Förslag om sexualbrottslagstiftning med beröm
Som hastigast måste jag dock under fredagen bege mig till riksdagshuset för att delta i remissdebatten vid remitterandet av lagtingets motion om en skärpning av sexualbrottslagstiftningen. Allt sexuellt umgänge måste grunda sig på alla parters frivillighet. Våldtäkt kan inte definieras utifrån bruket av våld eller graden av våld. Ingen ska behöva stå ut med ovälkomna inviter och sexuella trakasserier. Jag ser det som en självklarhet att lagtingets motion godkänns och att riksdagen ger regeringen i uppdrag att företa en översyn av lagstiftningen. Nyinvalde sannfinländaren Timo Niikko gav det åländska förslaget rikligt med beröm och menade utifrån offrens synvinkel att den nuvarande sexualbrottslagstiftningen är alltför slapp. (se mitt inlägg i plenum här)

Välfyllt grönsaksförråd
Helgen tillbringades för ovanlighetens skull i Helsingfors och eftersom det nyss varit morsdag hade jag några rosor hemma. Då det därtill i fredags var den årliga presentationen av Svenska lantbruksproducenternas och Handelsträdgårdsförbundets växthusprodukter i riksdagen då alla får ta med sig grönsaker hem så hade jag ett välfyllt grönsaksförråd.

Veckan inleddes med Europadagen och tillika en fransk flaggdag – eller Victoire som den heter och som är dagen för fredsslutet efter andra världskriget. Lantrådet hade kallat till möte med de åländska partiledarna och även riksdagsledamöterna för att lägga fram landskapsregeringens inspel i regeringsprogrammet. Till måndagens mer inspirerande samtal hörde mitt möte med min dubbelgångare Ester Miiros. Inte bara är hon inspirerande utan hon har också varit redaktör för en inspirationsbok som skall utmynna i ett inspirationsseminarium i augusti.

Vill sätta sim prägel på politiken
Det politiska livet i Helsingfors böljade i intressanta vågor som fick ny form nästan varje timme. Med min centrala plats i det som mina grannar kallar Korridoren för Sannfinnar och Sannålänningar kunde jag på nära håll studera mina grannars våg in och slutligen ut ur regeringen. I svenska riksdagsgruppen har siktet hela tiden varit inställt på en regeringsmedverkan utgående från att Jyrki Katainen har för avsikt att fortsätta på den inslagna vägen. Helt klart är att det kommer att bli förändringar. Varje part vill sätta sin prägel på politiken, men det viktiga var att godkänna stödet till Portugal. När det blev klart att Centern ställer sig bakom stödpaketet i någon form, så kom Socialdemokraterna i en nyckelposition, för eller emot kort och gott. Det blev för. Det handlar ju ändå om ett respektabelt parti med europatraditioner, ett mot yttervärlden öppet parti, ett parti som har solidaritet som ett nyckelord.

I alla fall en majoritet
På torsdagen blev då så klart vem regeringsbildaren – för det är ju ändå än så länge Katainen som är regeringsbildare – bestämde vilka partier han skulle inbjuda till regeringsförhandlingsbordet. Vem som verkligen kommer med är en annan sak. Samlingspartiet 44, Socialdemokraterna 42, Gröna 10, Svenska folkpartiet 9 och Åländsk samling 1, eller med andra ord Svenska riksdagsgruppen 10, samt slutligen Kristdemokraterna 6, eller totalt 112. Det blir inte en särskilt övervägande majoritet, men i alla fall en majoritet. Vi får se vad som händer. Nu skall alla åka hem och fundera över helgen.

Lång och eländig följd av svåra frågor
Journalisternas samtal den här veckan var nog fler än de varit under någon annan vecka i riksdagen. Det kändes också som att jag bytte åsikt mellan varje samtal, för så oklart var läget. Veckans sista dag kulminerade i det möte då Stora utskottet skulle ta ställning till Portugalstödet. Det blev ett antal omröstningar med nedlagda röster enligt olika linjedragningar, Sannfinländarnas nej, mot Centerns ja, därefter Centerns ja mot ordförandens ja, som alltså blev det vinnande förslaget. Vänsterns nej fick inget understöd och förföll. Men det här är enligt min åsikt bara början på en lång och eländig följd av svåra frågor, som alla sammanhänger med finansieringsstöd till länder som inte klarar sig. Frågan är naturligtvis vem som skall betala. Det är inte de som tar för stora lån som gör fel, utan de som lånar ut för stora summor, var ett av de viktigaste uttalandena under den gångna veckans mycket uppmärksammade seminarium som stora utskottet arrangerade.

Bättre med eller utanför?
Veckan bjöd också på ett bra seminarium med OSCE som organisation och hur den påverkats av det faktum att Kazakstan varit ordförande, ett land där respekten för människliga rättigheter ger mycket i övrigt att önska. Var det dumt att låta landet ha ordförandeskapet eller inte? De kan man ha olika åsikter om. Samma diskussion har förts om länder som tagits in i Europa rådet. Är det bättre att ha dem med i familjen och på så sätt kunna övervaka dem, eller låta dem vara ute i kylan och utanför möjligheten att övervakas? Där fanns en gammal bekant och stor autonomi-, minoritets- och Ålandsvän, nämligen Kimmo Kiljunen som föll ut ur riksdagen. Det känns inte bra, att Kimmo inte längre finns i riksdagen. Han var ett stort stöd i många åländska frågor, men även i mitt arbete i OSCE-delegationen. Det är bara att hoppas att han finner en plats där han kan fortsätta att ge sitt stöd till Åland.

Marocko som Finland?
Kimmo hör till dem som intresserat sig för folket i Västsahara, och vad vi kunde göra för att lösa deras långa problematiska fråga. Veckan innehöll också en lunch med Marockos ambassadör, som ville informera om läget i landet och som vanligt tala om autonomi för invånarna i Västsahara. Vi hör lite om läget i Marocko, högst troligen därför att det där måste sägas vara betydligt bättre än i Tunisien, Egypten, Libyen och nu i Syrien. Det förekommer visserligen hela tiden demonstrationer och krav på förändringar av konstitutionen, men hittills har dessa yttringar varit mycket fredliga. Inte bara omvärlden utan även invånarna i Marocko är chockade av terrorattacken häromveckan på ett bland turister populärt turistcafé i Marrakech som dödade många turister, varav åtta fransmän. Frågan är nu vilken ställning berberna borde få i landets nya konstitution. Kanske blir det ett land med två folk eller med två språkgrupper som i Finland. Det fattas sedan bara att Västsahara får autonomi, så är likheten med Finland total.

Balkan
Under veckan kunde den som följer med händelserna på Balkan bara konstatera att det rör på sig och inte alltid till det bättre. ”Very interesting” säger säkert många ”internationals”, men det känns inte så för den som ser Balkan inte bara som en intressant krishärd utan som ett område bebott av människor av blod och kött som förtjänar något annat och bättre. Kroatien tror sig vara närmare ett EU-medlemskap än någonsin, medan det från Bosnien rapporteras att landet står inför sin värsta kris sedan kriget slutade 1996. Rättskämpen Louise Arbour skriver att våld troligen inte är överhängande, men att det är ett verkligt överhängande hot inom en nära framtid. Måtte hon ha fel.

Steget över Åland hav
Helgen tillbringade jag för ovanlighetens skull i Helsingfors och hade ett möte med några av medförfattarna till en bok som gick under arbetsnamnet Österut, men nu heter ”Enkel biljett?”. Tur att det där lilla frågetecknet finns där, annars skulle det kännas som deportation. Det är det ju inte, men en fråga om var man är hemma. Det var intressant att lyssna till andras historier om hur det är att ta steget över Ålandshav.

Måndagen i Mariehamn inleddes med ett stort antal samtal från journalister och andra oroade personer om vad som egentligen händer där i Helsingfors med regeringsbildningen och med fördelningen av utskottsplatser. Jag tror att jag lyckades övertyga alla om att fördelningen av utskottsplatserna är bara tillfällig, i väntan på att vi får se hur pusslet faller på plats. Kommer Srg (Svenska riksdagsgruppen) med i regeringen, med hur många ministrar osv. Dagen avslutades med Ålands ömsesidigas förvaltningsrådsmöte.

Med på planet till Helsingfors var en stor delegation från lagtinget på väg till justitieministeriet och en träff med två av expeditionsministärens ministrar, Tuija Brax och Astrid Thors, för att överlämna lagtingets lagmotion till riksdagen. Den skall först via justitieministeriet till presidentföredragning och kommer därefter till riksdagen. Det är mycket ovanligt, om det alls förekommit att lagtinget använt motionsinstrumentet på det här sättet, för andra åtgärder än sådan som direkt handlar om självstyrelsen. Den här frågan gällde, som det flesta vet vid det här laget, en ändring av 20 kapitlet i Strafflagen. Frågan har fått en omfattande behandling i landskapet och ett helt enigt lagting stod bakom överlämnandet.

När Ålandstidningens redaktör Tone Nordling ändå fanns på plats i stan kom hon till riksdagen och lyckades få en snabb intervju med Timo Soini, just på väg ut till ett möte med regeringsbildaren Katainen. När jag skämtsamt frågade om han vågade skaka hand med mig så här inför Ålandstidningens fotograf, så sade han att han inte alls är så farlig som det sägs. Det vet jag, eftersom jag i över två år suttit med honom i stora utskottet. Nu har han för övrigt flyttat in i Vistbackas gamla rum och på det sättet också blivit min granne.

Efter att regeringsbildaren träffat inte bara Soini utan också Srg:s förhandlingsrepresentanter, och de andra riksdagsgrupperna, tog sonderaren ett uppehåll på en vecka, och vi fick sedan nya frågor att bita i. Samtidigt lyfte han ut Portugal-frågan till en särskild mindre arbetsgrupp med Kimmo Sasi som ordförande och med Astrid Thors som Srg:s representant.

Till dagen hörde ytterligare ett möte med den s.k. allsvenska gruppen som spänner över partigränserna. Den här gången med ett nytt ansikte; Alexander Stubb, men fler skall det förhoppningsvis bli och målet är naturligtvis att det skall vara någon från alla partier.

Vid dagens plenum fattades beslut om de tillfälliga utskottsplatserna, och man fick bege sig till rum man inte ens visste att fanns, för att utskotten skulle konstituera sig. Samtliga utskott jag nu hamnat i har av någon anledning socialdemokratiska ordföranden.

Under veckan hann också riksdagens olika vänskapsgrupper kalla till ett första konstituerande möte, Kinas, Tysklands, Storbritanniens etc. Och på tal om utländska kontakter kom också den första delegationen som var i Finland för att få veta mer om Ålands självstyrelseordning. Det var en grupp från Indonesien med ambassadören i spetsen. Indonesien är den enda arkipelag som kan slå Åland i antalet öar. De har naturligtvis fått särskild kunskap om Åland genom Acehs självstyrelse, men för den som sysslat med autonomisystem i världen, finns det fler autonomier eller strävanden till autonomi i Indonesien som t.ex. Papua. Gruppen fortsatte till Åland och där kunde man i tidningen särskilt läsa om den sultan som fanns med i gruppen.

Under veckan hann också Svenska riksdagsgruppen bestämma sig för att förlägga årets sommarresa till Åland, samtidigt som ett antal journalister nu, efter att ha lagt pannan i djupa veck och gnuggat geniknölarna, kommit fram till att Ålands riksdagsledamot kunde vara den där ena som behövs för att regeringsbildaren skall få till stånd enkel majoritet, alltså 100 + 1 = 101. Det finns två konstellationer som ger detta resultat. Om regeringen skulle bestå av Samlingspartiet (44), Socialdemokraterna (42), och Vänsterförbundet (14) skulle det fattas ett mandat för att uppnå enkel majoritet och där kommer Åländsk samlings riksdagsledamot in, med det mandatet får regeringsbildaren 101 mandat bakom sitt regeringsprogram hade journalisterna räknat ut. Utan att splittra Svenska riksdagsgruppen kommer man till samma resultat om Katainen bildar en regering bestående av Samlingspartiet (44), Socialdemokraterna (42), Gröna (10) och Svenska folkpartiet (9), även där kommer Åländsk samlings enda mandat in som det som gör att man uppnår enkel majoritet 101. Spekulationerna kommer nog att fortsätta i den här formen ett bra tag till misstänker jag.

Juristförbundet bjöd in alla riksdagsledamöter som är jurister, ett nytt initiativ. Vi lär skall vara 17 i den här riksdagen, mot ett par färre i den förra. Så här formerar sig olika yrkeskategorier. Ur den förra riksdagen försvann hela fem läkare, men par nya har tillkommit. Några poliser försvann men har ersatts av långt fler sägs det. Några idrottsmän (världsmästare och olympisk guldmedaljör) försvann, men har ersatts av nya idrottsmän. Hur resultatlistan slutar vet jag inte. Hur som helst så är det mer till nytta än till skada att vara jurist om man är lagstiftare.

Fredagen i Mariehamn inleddes med att jag kallade partiledarna till ett möte med riksdagsledamoten, med andra ord ett riksdagsledamotsforum eller vad man nu skall kalla det. Det är en allåländsk samling eller ett sätt att informera om vad som sker i riksdagen och i förhållandet mellan Åland och riket i allmänhet. Riksdagsledamoten skall vara dörröppnare har det sagts och då gäller det att veta vilka dörrar man vill ha öppnade. Vissa dörrar kan vara så tunga att öppna, att det kan behövas flera som tar i allt vad de orkar. Ibland kan det vara bäst att sätta in en kil i dörröppningen, för att den inte skall slå igen och gå i lås. Allra värst är det med dörrar som går i baklås och svängdörrar är inte heller det lättaste, där kan det hända allt möjligt. Folk kan gå åt fel håll, fastna och ett stort problem är att veta åt vilket håll dörren går.

Det hade jag inte tänkt på innan utrikesminister Stubb härförleden uppmärksamgjorde mig på att det inte finns någon logik i åt vilket håll dörrarna skall öppnas på riksdagen. Vilka går in och vilka går ut. Man tar i allt vad man orkar och börjar misstänka att någon håller emot från andra hållet när man inte för allt i världen får upp dörren, men då visar det sig att man med kraft tagit i för att öppna den åt fel håll. I pjäsen Hallonbåtsflyktingarna, som nu går på KOM-teatteri med Arn-Henrik Blomqvist som regissör, sägs det att i Sverige, där allt enligt huvudpersonen är perfekt, så går alla dörrar att öppna lätt och alla går inåt. Tänk det hade jag aldrig upptäckt själv fast jag bott i det landet i många år. Hur som helst är det mycket en dörröppnare skall tänka på och då gäller det att koordinera alla krafter och lyssna på andras råd. Det är något av detta som är tanken bakom att jag nu tänker kalla till möten med riksdagsledamoten. Dörröppnare är förvisso inte den enda funktionen, utan det handlar också om ett sätt att hålla bättre och jämnare kontakter till de olika lagtingsgrupperna och till att få eniga och gemensamma budskap till riksmyndigheterna. Det tjänar vi alla på, att det finns en uppfattning om detta utanför Åland. Så med jämna mellanrum ,då det finns ärenden att diskutera, tänker jag bjuda in till dylika möten under vilket namn det nu vara månde.

Eftermiddagen innehöll ett releaseparty på stadsbiblioteket med anledning av att boken ”Att välja sin väg – en inspirationsbok om åländska företagarkvinnor” med Ester Miiros som redaktör. Där fanns många entusiastiska besökare och vackra blomsterhyllningar, men jag känner bara lite inspiration hittills eftersom tiden inte räckt till att börja läsa boken.

Resten av helgen ägnades åt Östersjöfondens prisutdelning och det särskilda Östersjöpriset till minne av Lasse Wiklöf. Jag hade fått äran att hålla presentationstalet för min riksdagskollega Christina Gestrin.
Det blev ett intressant seminarium med pristagarna professor Ragnar Elmgren, väckarklockan Anna-Linnea Rundberg och Stina. Följande dag ett möte med fondens direktion och en diskussion om möjligheterna att utveckla Åland till en mötesplats av annan sort än den traditionella för Östersjöfrågor, innan den högtidliga prisceremonin tog vid. Vacker musik och högtidliga, såväl som skojiga och tankevärda tal av pristagarna.
Med på utdelningen och bland de inbjudna gästerna till den storslagna banketten fanns ett lärarpar, bosatta på den yttersta sydspetsen av Grönland. Han ursprungligen från Danmark och hon inuit. De hade besökt Åland ett antal gånger och alltid blivit väl mottagna. När de så läste att det fanns två ålänningar på ett nordiskt ministermöte på Livsmedelsskolan i deras hemby ville de återgälda den åländska gästfriheten och på så sätt kom Lasse Wiklöf och jag att besöka dem i deras hem. Deras kontakt till Åland har fortsatt och följande gång de kom, träffades vi alla hemma hos oss. Nu skulle de besöka Åland för nionde gången och hade planerat det så att de skulle anlända just samtidigt som ceremonin där jag skulle hålla talet till ”Lasse Wiklöf-priset”. Vilket förunderligt sammanträffande, de hann till banketten, som för övrigt bjöd inte bara på god mat utan två gitarrspelande och den ene också sjungande unga pojkar (Emil Grönholm och Yohan Henriksson) som med stor musikalisk inlevelse framförda några sånger. Vi hade gärna hört mer, men kvällen blev ändå sen.

Presentation av riksdagsledamot Christina Gestrin, pristagare till Lasse Wiklöfs Östersjöpris.

Alandica kultur- och kongresshus, Mariehamn den 7 maj 2011.

Värderade pristagare, mina damer och herrar

En sak jag är besviken över, det är att arbetet med återställandet av Östersjöns tillstånd går så ohyggligt långsamt, trots att man nästan i alla sammanhang mött politisk vilja till åtgärder. Alla vet, utan att vi alls forskar vidare, att Östersjöns alarmerande tillstånd beror på för höga fosfor- och kvävemängder. Vi har hejdlöst gödslat Östersjön som nu är ett av världens mest förorenade hav. Ungefär 30 procent av utsläppskällorna har eliminerats under de senaste 15 – 20 åren, men vi måste nå mycket längre för att alls vända trenden. Jag vill inte längre höra enbart munnarnas bekännelse, utan jag vill också se samfällda konkreta handlingar i verkligheten för resultat.

Jag har lite illasinnat i olika sammanhang kallat östersjösamarbetet för NATO – No Action – Talk Only. Det kan vara orättvist, men i många sammanhang finns det skäl att uppleva det så. Det sägs så mycket, det uttrycks så mycket stark vilja, men det kommer inte några egentliga resultat. Och jag tror nämligen att ett gott vattenstillstånd i Östersjön är ett av grundfundamenten för Ålands framtid och utveckling. Vem vill bada i ett vatten med blågröna alger vars gift är besläktat med stryknin och kurare, och som angriper nervsystem och leverfunktioner. Det vill inte turisterna och det vill inte vi själva.

Ett friskt Östersjön är åtminstone enligt min mening en överlevnadsfråga för alla kustsamhällen utefter dess stränder. Vi vet att det finns brister, många brister i koordinationen mellan länder vad gäller åtgärder, och dom måste sammanfogas. Ett exempel är när Finland och Åland 1 januari 2005 satte utsläppsregler för småbåtar, det var olika regler också för fiskodling. Sverige har fortfarande inget förbud för utsläpp från småbåtar och vi vet också att odlingskriterierna i andra länder runt Östersjön är annorlunda än de Ålands landskapsregering har satt.

Jordbruket är det allt överskuggande orosmomentet. Det är därifrån vi har det största trycket, men även från hushåll och samhällen är utsläppen i Östersjön allvarliga. Vi har haft mycket starkt fokus ibland på sjöfartens roll i det här sammanhanget, och den är egentligen mycket liten i relation till de övriga utsläppen, men det finns något ociviliserat och principvidrigt i deras handlande. Vi har ungefär 2.200 fartyg varje dygn i Östersjön och när vi införde PSSA, alltså Particularly Sensitive Sea Areas för Östersjön så var det faktiskt på det sättet, att efter det har man liberaliserat utsläppsreglerna ytterligare. Tidigare fick man släppa ut 4,5 sjömil från kusten om det var desinficerat och finfördelat, mot att man sen fick släppa allt utanför 12 sjömil. Efter det att PSSA gick igenom kom ett nytt Marpole direktiv, och enligt det får man släppa ut desinficerat och finfördelat, tre sjömil från kusten. Det är ju en utveckling som går alldeles i fel riktning.

Det görs mycket för att stärka säkerheten, det inte minst på de ökade oljetransporterna i Östersjön, och det är viktigt för det är stora faromoment. Det är ingen tvekan om det, men det görs allt för litet för att minska kväve och fosforutsläppen. Och orsaken tror jag är att det är politiskt mycket jobbigare, men det måste göras. Åtgärderna måste koordineras och samordnas länderna emellan. Ett problem i de här sammanhangen, såväl i Helcom, som är det samlade samarbetsorganet för östersjöstaterna, liksom i IMO som har regelverk för utsläpp, så är det faktisk så att det är konsensusprincipen som gäller.

Den som vill minst styr de facto de beslut som skall tas och dess innehåll, för man måste vara överens om det skall bli någonting. Det här är väldigt olyckligt. Jag tillhör dem som tror att även om EU har varit underkastat allvarlig kritik i många, många sammanhang, och det har varit många saker som vi på Åland inte har gillat, men jag tror att det blir EU som långsiktigt kommer att lösa Östersjöns situation. Deras åtgärder på miljöns område har varit oerhört mycket mer framgångsrika än vad vi samfällt har klarat av mellan de Nordisk länderna. Det skulle dessutom behövas en nordisk samordnare i de här frågorna.

Kära vänner, döda bottnar, metangas och svavelväte det är heller ingen bra miljö för reproduktion för fisken. Det går på tok, och det är ingen tillfällighet att många av våra nyttoarter minskar. Det är absolut inte bara fråga om överfiske utan Östersjöns hälsotillstånd är så att det inte främjar fiskereproduktionen. Det är åtminstone jag fullständigt övertygad om. Jag hoppas att alla samverkande krafter som finns, och vill något väl med Östersjöns tillstånd faktiskt skall lyckas i sina positiva föresatser, och att vi skall få en utveckling som verkligen börjar gå åt det andra hållet.

Mina damer och herrar, detta inlägg i Östersjödebatten är inte mina ord utan Lasse Wiklöfs långa miljöinlägg i Ålands radios sommarpratarprogram den 30 juli 2008. Han fortsatte med att säga jag vill att vi lyssnar till Sol, vind och vatten med Ted Gärdestad. Några minuter senare tog Lasse avsked av lyssnarna med Andrea Boticellis It’s time to say goodbye. Tre veckor senare (den 23 augusti 2008) var Lasse död. Att det här priset instiftats till Lasses minne är ganska självklart för dem som kände honom. Att det här priset skulle gå till riksdagsledamot Christina Gestrin är lika självklart för dem som känner henne.

Jag vet få parlamentariker som med en så gedigen teoretisk utbildning och praktiskt kunnande, och därtill stort engagemang tagit sig an någon fråga som i fallet med Christina och Östersjön. Jag skall inte läsa upp hennes CV, den kan man hitta på Google, men jag vill lyfta fram några saker. Hon började som ung entusiast efter att tidigt ha fått uppleva en fiskodlings avigsidor vid sommarparadiset i Pellinge. Det ledde till miljöstudier, en pro gradu om fiskodlingar, och här kommer praktikern in. För det krävdes arbete under vattenytan så det fick bli ett dykarcertifikat.

Hon engagerade sig i Natur och miljö, men Stina insåg snart att det räckte inte, hon ville påverka och förändra. Via Svensk ungdom kom hon in i Svenska folkpartiets miljödelegation, och utarbetade partiets första Östersjöprogram. Därefter blev det Helsingfors stads miljönämnd och senare Esbo stads miljönämnd, riksdagens miljöutskott osv. Hon har varit ordförande för den permanenta kommittén i den Parlamentariska östersjökonferensen BSPC, i hela tre år och på så sätt slagit parlamentariskt rekord.

Kopplingarna till det arbete Lasse gjorde är många. Christina var medlem i den arbetsgrupp som med den förste mottagaren av Lasse Wiklöfs östersjöpris Asmund Christoffersen som ordförande utredde Östersjöns övergödning, ett ämne som Lasse tog upp på, i alla fall alla nordiska möten jag deltog i, och det var många.

Det finns många ensaksentusiaster, men Christina är motsatsen. Hon har valt att se saker från flera sidor. Många miljöaktivister vet föga om hur det är att vara fiskare eller jordbrukare i östersjöområdet, men Christina är sedan 2004 ordförande för Nylands fiskarförbund och driver med sin man ett jordbruk i regionen. Hon vet vad det handlar om. Hennes karriär är relativt kort men desto mer gedigen.

Hon har också engagerat sig i östersjöfrågan ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv, men är en stor, stor motståndare till NATO – No Action, Talk Only, och just därför är hon en ytterst värdig mottagare av Lasse Wiklöfs Östersjöpris.

Vecka 17

Veckan började med en strålande vårlig Påskannandag och en födelsedagsuppvaktning med värmlänningar i stan. Det är inte varje dag, även om det börjar bli fler av dem även på Åland. Och inte nog med det, nästa dag i riksdagen med alla nykomlingar kunde jag konstatera att jag inte längre är den enda värmlänningen i Finlands riksdag. Där återfinns nämligen i den nya skaran Färjestads förre målvakt med det litterära namnet Sinuhe, inte egyptiern men, om det tillåts, aningen värmlänningen, Sinuhe Wallinheimo. Det måste vara tillåtet att integrera honom i skaran av värmlänningar.
I den nya riksdagen måste man dock vara försiktig med alltför mycket patriotism. Hembygdskänsla är något positivt som vi skall vara rädda om, men steget till nationalism och övertoner är kort, ibland bara ett tuppfjät. Det får inte finnas vi och de. Vi är alla lika mycket värda. I den nya riksdagen finns det många starka känslor i det här avseendet. De som har starka åsikter om invandrare och det finns nu även invandrarrepresentanter, men jag tror att jag fortfarande är den enda invandraren.

Det blev mycket diskussion kring de olika utskotten och vem som skulle bli ordförande i olika utskott. Hur kunde vissa partier låta andra partier få så viktiga ordförandeposter frågades det, och vilka är de viktigaste utskotten? Men riktigt så var det inte. Det hela följer ett matematiskt system, beroende på antalet platser respektive grupper har i riksdagen fördelas både ordförandeskapen och utskottsplatserna. Det parti, nu samlingspartiet, som har flest ledamöter får välja först, det parti som har näst mest, nu socialdemokraterna, får välja som följande osv. Klart är dock att de stora partierna alla får färre platser i utskotten, platserna skall delas med ytterligare en ny grupp och förmodligen har ingen grupp längre så många platser att de har svårt att fylla dem. Hur det slutar återstår att se när platserna slutligen är fördelade. Fördelningen sammanhänger också med om en grupp kommer med i regeringen eller inte, och i så fall med hur många ministrar. Ministrarna sitter visserligen också i riksdagen, men har inga utskottsplatser. Om en grupp, i mitt fall Svenska riksdagsgruppen, inte kommer in i regeringen så skall de som nu är ministrar också ha utskottsplatser, men det finns det i dagsläget ingen anledning att utgå ifrån. Tvärtom är utgångspunkten den att vi även återses i nästa regering. Vi har mycket kvar att ge och vi behövs i det kommande regeringsarbetet. I vissa länder finns det inskrivet i konstitutionen att olika minoriteter skall ha vissa platser reserverade för sig i regeringen. Inte så i Finland, och finlandssvenskarna är för övrigt ingen minoritet, men behövs i regeringen alla fall. Hur bitarna faller på plats får vi se under de närmaste veckorna.

Den första dagen i riksdagen skedde den högtidliga fullmaktsgranskningen av Justitiekanslern och som hans bisittare fungerar kanslersämbetets kanslichef, en för oss ålänningar gammal bekant Nils Wirtanen, som tyvärr snart går i pension. Det har känts tryggt att ha honom med sin gedigna Ålandserfarenhet på den platsen. Därefter blev det högtidlig fotografering ifrån alla vinklar. Det skall vara strikta miner för pass och id-handlingar, glada bilder för trevliga sammanhang och allvarliga för mindre glada tillfällen. Denna gång dock utan någon rekvisita i form av lagbok och halvslöa tulpaner som förra gången. Tulpanerna kunde vi vara utan, men lagboken passade bra för lagstiftare.

Följande dag valde vi talmän och nu gällde det att kunna stava till namnet Zyskowicz. Dagen avslutades med en intressant utställning som öppnades i postmuseet med anledning av Operans 100 års jubileum. Den kommer att vara öppen till 21.8 och är väl värd ett besök.

Följande dag var det dags för det högtidliga öppnandet av 2011 års riksmöte, föregått av en gudstjänst i Helsingfors domkyrka.
På plats i riksdagen fanns från Åland talmannen, lantrådet och riksdagsrådet. Talman Ben Zyskowicz tal väckte uppmärksamhet, eftersom det vanligtvis brukar vara mest formellt. Det är ändå bara fråga om en tillfällig talman, eftersom han förmodligen kommer att ersättas av någon annan när regeringsbildningen är klar. För min del ser jag inget fel i att en långvarig parlamentariker med åsikter också framför dem, tvärtom fanns jag det intressant och det gick heller inte att ta miste på att presidenten fann talet upplivande. Kvällen avslutades med en strålande balettföreställning på operan som dock missades av alla de som måste formulera svaren på statsminister in spe Jyrki Katainens frågor till de grupper som inbjudits att medverka i ett eventuellt regeringssamarbete. Och mitt under föreställningen fick vi också utkastet i våra små kommunikatorer, men sånt är livet som parlamentariker. Vi behövde i alla fall inte ha våra kommentarer färdiga förrän nästa morgon då gruppen sammanträdde.

För en gångs skull hann jag också sitta med på en del av Svenska folkpartiets partistyrelsemöte. Till det inbjuds inte bara de som tillhör partiet utan hela svenska riksdagsgruppen, men vanligen sammanfaller det med utskottsarbetet. Mötet handlade mycket om att analysera valresultatet, men också diskussioner om framtiden.

Innan jag tog flyget hem fick jag slutligen besök av en tjänsteman på utrikesministeriet med nära anknytning till Värmland, som undrade om jag hann möta en grupp damer på besök i Helsingfors, och det hann jag. Det visade sig att damerna ifråga alla kom från Arvika och det blev mycket tal om gemensamma gamla bekanta. Med andra ord mer Värmland i riksdagshuset än vanligt den här veckan.

Valborg och 1:a maj tillbringades i Mariehamn med besök både vid Lions loppmarknad och Socialdemokraternas ärtsoppsstånd, dock inte ärtsoppskanon, som i Helsingfors. Det skulle inte ha passat in i stadsbilden, Åland är ju hur som helst demilitariserat.