Vecka 43

Veckan inleddes med att Saara Karhu och jag for hem från vårt valövervakningsuppdrag med flyg från Tunis till Rom och från Rom till Helsingfors. Just när jag landade på flygplatsen när jag kom till Tunis ringde telefonen medan jag väntade på väskan som aldrig kom och Iltalehti ville ha en kommentar till Sannfinländarnas skuggbudget och alla de inbesparingar som skulle göras i stadsbudgeten ifråga om Åland. När jag nu skulle gå ombord på planet i Tunis så ringde Iltalehti som ville ha en kommentar till att min kollega riksdagsledamoten Hakkarainen sagt att alla homosexuella, lesbiska och somalier borde flyttas till Åland och vad jag tyckte om det. Jag sade att alla är välkomna till Åland, men de skall komma frivilligt och inte tvingas dit, men så sade flygvärdinnan att jag måste sluta tala, och följaktligen blev det ett nytt samtal med tidningen i Rom. Jag sade att vi välkomnar alla, t.o.m. Hakkarainen, så nu får vi väl se om han kommer. Jag har tyvärr inte kunnat bjuda in honom eftersom han varit sjuk, ont i halsen och säkert legat i säng hela veckan. Det visade sig dock inte vara något hinder för att gruppen skulle ge honom en varning på veckans gruppmöte. Trots försök har jag inte lyckats få Sannfinländarna att besöka Ålandskontoret, eller Åland heller för den delen, och det märks på kunskapen i gruppen. Deras gruppordförande Ruohonen-Lerner och jag enades om att det måste ske snart, men kanske måste vi vänta tills presidentvalet och förresten får vi väl se om mötet då kanske blir på slottet istället.

Ett av Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet möten den här veckan var utbytt mot en lunch med jämställdhetsministern Paavo Arhinmäki (vf), som för övrigt hur man nu än vrider och vänder på saken nog ändå är mest idrottsminister. Och när jag en halvtimme senare var tillbaka på mitt rum i riksdagen hade jag i min mejlbox utkastet till Finlands rapport om CEDAW till FN, verkade som ett underligt sammanträffande. Jag hade tagit upp ärendet med Arhinmäki utan att veta att det var så här långt på väg.

Till veckans mindre trevliga begivenheter hörde talmannens vägran att ta upp lagtingets motion om ändring av strafflagen i syfte att få straff för sexualbrott som mer överensstämmer med det allmänna rättsmedvetandet. Att en lagtingsmotion inte tagits till behandling i plenum har hänt ett par gånger förut, men det var längesedan. En gång på 1920- talet och en gång på 1930-talet. Båda gånger utan att frågan fördes till grundlagsutskottet för behandling, och såtillvida var då det här en framgång. Nu behandlades ärendet i grundlagsutskottet. Utskottets åsikt var att försöka ha en pragmatisk åsikt i den här frågan, men då det visade sig att samtliga sakkunniga ansåg att lagtinget hade överskridit sina behörigheter, och de var bestämda på den punkten i de muntliga hörandena. När sedan inte heller lagtinget, varken i det muntliga eller skriftliga hörandet i utskottet kom med några bättre motiveringar så blev det nej. Det visar som jag i annat sammanhang vikten av att vi diskuterar ihop oss hemma på Åland och tillsammans bestämmer vad som är den bästa lösningen. Nu fick vi bara ett nej, som inte är särskilt konstruktivt, och jag anser att lagtinget inte skulle ha fört den här skrivelsen till riksdagen. Nu fick vi en tolkning av självstyrelselagen i grundlagsutskottet, en mycket olycklig utveckling som enkelt hade kunnat undvikas, men nu blev det inte så. Enligt pressuppgifter fanns det de som anser att jag borde skrivit en reservation. Reservationer skall man skriva när man inte får de övriga med sig, men den här gången var det inte frågan om det, viljan fanns, men ingen hade framfört några övertygande eller andra motiveringar.

Gunnar Jansson är hård och obarmhärtig i sin kritik. ”Riksdagsledamoten klarar inte av sitt jobb”, och han anser att det hela är någon sort hämndaktion från grundlagsutskottets sida mot Åland. Inget kan vara mera främmande, det fanns en klar vilja i utskottet att lösa frågan i en positiv riktning, men argumentet saknades. Det är ganska märkligt att inte Gunnar Jansson själv kom till grundlagsutskottet och framlade sina övertygande argument, så hade vi alla vetat hur vi skulle göra. Att lagtinget, när de skall höras som juridiskt sakkunniga i Finlands riksdag, inte väljer att skicka dit sin vicetalman med juridisk examen och 20 års erfarenhet av arbete i grundlagsutskottet är för mig en gåta, men så är det; hade han kommit hade vi vetat.

I lördagen tidning väljer också lagtingets personal, eller rättare sagt lagtingsdirektören att gå ut med ytterst kritiska kommentarer om mitt riksdagsarbete i den här frågan. Inte så vanligt. Jag tror jag gör klokast i att inte reagera.

Vecka 42

Veckans mest uppmärksammade händelse om man skall döma efter antalet mejl var att även den här riksdagen godkände ändringen av grundlagen. Det har inneburit ett fullständigt bombardemang av medborgare som velat protestera mot att man medverkat till att Finlands självständighet är i fara eftersom det numer direkt i grundlagen slås fast att Finland är medlem i EU och att det skulle innebära att det inte längre går att lämna EU. Så är det naturligtvis inte, och samma sak gäller Åland. Trots skrivningen i grundlagen kan både Finland och Åland utträda ur EU.

Större EU-hot är snarare den planerade reformen av den gemensamma fiskeripolitiken och den fleråriga laxplanen. Hittills har behandlingen av fiskeripolitiken i riksdagen inte inneburit något alarmerande. Det här området hör till Ålands egen behörighet, och Åland har ingått i förhandlingsdelegationen där man varit av samma åsikt som Finland, alltså en fråga som inte föranlett varken oro eller ingripande från Åland riksdagsledamot. Alla måste vara eniga, internt inom Finlands riksdag och tillsammans med Åland om våra yrkesfiskare skall ha en framtid.

Det har inte blivit någon operaföreställning den här veckan utan det närmaste jag kommit operan är att jag varit på operans förvaltningsrådsmöte.

Under veckan deltog jag i plenidebatten när en ändring av lagen om farledsavgifter remitterades. Att avgifterna skall höjas kan jag förstå eftersom det skall vara kostnadstäckning, men att inte använda möjligheten att nu differentiera dem så att största möjliga positiva miljöeffekt åstadkoms och att inte låta fartyg med de högsta isklasserna betala samma avgifter som de som sluppit billigt undan och får isarna brutna av andra, det kan jag inte vara enig om. Lagförslaget borde aldrig kommit till riksdagen i den här formen.

Veckans höjdpunkt var mötet som ordnades i San Sebastian om baskernas framtid med medverkan av bl.a. Kofi Annan, Gro Harlem-Brundtland och Gerry Adams. Det hände samma dag som operans förvaltningsråd hade sitt möte och jag kunde berätta om denna nyhet för förvaltningsrådets ordförande Martti Ahtisaari. Händelsevis var också en av mina baskiska kontakter i Helsingfors. Han kom från Westminster i London och for till Bundestag. Äntligen håller baskfrågan på att bli rumsren. Det går inte en dag utan att jag tänker på kvinnan som kom till Åland för att hon skrev och forskade i autonomifrågor. Hon tillbringade midsommaren i vår trädgård i Mariehamn, nu terroristdömd och med många år framför sig i spanskt fängelse, men en dag skall det varda sommar har visorna sagt… Att våldet nu så klart fördömts av alla politiska krafter måste leda någonvart.

Och så slutligen den afrikanska våren. Jag hade just stigit ut ur flygplanet i Tunis när jag stötte på en journalist från italienska Corriere della sera som berättade för mig att Gaddafi dödats. Bilderna som sedan visades i TV anser jag vara fullständigt förkastliga. Han var diktator och tyrann, men det innebär inte att hans döda kropp skall visas upp som om det varit en jakttrofé. Det bådar inte gott för fortsättningen, kommer demokrati, och mänskliga rättigheter att finna någon plats bland dessa barbarer?

Hur som helst innebar Gaddafis död en stor lättnad för Tunisien. De har solidariskt tagit emot sina bröder och flyktingar från Libyen, men inte utan stora uppoffringar och med oro inför framtiden. Tunisiens läge har inneburit oro, liksom att det inneburit stort ekonomisk avbräck för Tunisien. Tidigare har många tunisier haft sina arbetsplatser i Libyen och kunnat skicka hem pengar som varit ett viktigt tillskott för många familjer. Nu hoppas man kunna återuppta sina arbeten igen.

Jag var alltså i Tunisien som valobservatör som det heter. Många säger valövervakare, men tunisierna har varit mycket noga med att betona att vi var inbjudna som observatörer. Vi var två från Finland, riksdagsledamoten Saara Karhu och jag, men också två från Åland, Julia Lindholm och jag. Dessutom fanns på plats Föglösommarålänningen Staffan Bruun som rapporterade för Hufvudstadsbladet. Fredagen ägnades åt genomgång av regler men också sammanträffande med många lokala politiker och ansvariga för valet. Lördagen for de som skulle långt bort iväg på sina uppdrag. Vi som skulle vara kvar i Tunis med omnejd däremot kunde ta det lugnt ända till klockan fem på morgonen då klockan ohjälpligt ringde och det var dags att bege sig iväg för att se till att allt gick rätt till när vallokalerna öppnades, hur det fungerande under dagen och hur de stängdes och rösterna räknades. Stängde ja, det skedde för vår del, min danska kollega Ane och jag, klockan tre på natten. Då var alla röster räknade, och allt rätt packat, och vi kunde bege oss hemåt.

Om själv valet kan man säga att det var välorganiserat. Särskilt välorganiserat var det största partiet Ennahda och det ledde till att de fick fler röster än vad som förutspåtts. De nya små uppkomlingarna fick färre än vad som förutspåtts. Det visar vikten av att vara välorganiserade till valet om ett år. Nu valdes alltså en lagstiftande församling som har högst ett år på sig att skriva ihop en grundlag, sedan skall det vara val igen.

För oss som tar det för givet att kunna rösta, oftare än till och med en del orkar med, är det svårt att förstå den enorma glädje dessa människor kände inför att för första gången i sitt liv få uppleva fria demokratiska val och svårt att förstå sorgen hos den yngling som nyligen fyllt arton år och fått sin legitimation så sent att han inte hunnit registrera sig i tid och nu inte verkade få rösta. Han tiggde och bad observatörerna att hjälpa honom så att han utan att vara registrerad skulle få rösta, vilket var möjligt i enlighet med reglerna, men kanske inte så lätt visade sig i hans fall. Han hade glatt sig åt denna stora dag i sitt liv då han skulle få avlägga sin första röst och nu verkade det inte som det skulle lyckas. Hans olycka visste inga gränser.

Vid dagens plenum behandlades ändringen av lagen om farledsavgifter RP 65/2011 rd. och Ålands riksdagsledamot Elisabeth Nauclér riktade i sitt anförande skarp kritik mot att man inte först sett över systemet med farledsavgifter, vilket man i propositionen förklarar att bör göras.

Ett differentierat system borde ha utarbetats först, där man skulle beakta fartygens miljöpåverkan och utrustning. Det är inte rättvist att till exempel fartyg som investerat i hög miljöteknik eller renare bränsle skall betala samma avgifter som fartyg som belastar miljön eller att fartyg som investerat i de högsta isklasserna och i praktiken fungerar som isbrytare skall betala samma avgifter som fartyg som är i behov av isbrytare för att kunna trafikera vintertid.
Att som nu göra en plattförhöjning av avgifterna för att statskassan skall få kostnadstäckning, utan att ändra på avgiftssystemet, som av betalarna uppfattas som orättvist, är inte acceptabelt konstaterade Nauclér och uppmanade kommunikationsutskottet att under utskottsbehandlingen se på möjligheterna att rätta till några av de orättvisor som finns i systemet.

Kommunikationsminister Merja Kyllönen sade i sitt svar att det var en viktig sak som ledamot Nauclér lyfte upp då hon påpekade möjligheterna att genom ett nytt avgiftssystem styra miljöpåverkan och ministern lovade att verka för att miljöhänsyn bättre skall tas i beaktande. Man är vid ministeriet medvetna om problemen och kommer att i tätt samarbete med riksdagen sedan granska dem. Det var emellertid viktigast just nu att underskottet vad gäller farledsavgifterna var för stort och omedelbara åtgärder krävdes.

Närmare information ger ledamot Nauclér, tfn 050 512 1984

Ämnet för motionen är viktigt och mycket aktuellt. Kvinnor världen över skall ha rätt att bestämma över sin egen kropp, och rätt att säga nej. Så långt var alla eniga och riksdagens lagutskott, som behandlade frågan, har i andra sammanhang uttryckt samma åsikt. Men när det gäller frågor som berör Åland, begär substansutskottet utlåtande från grundlagsutskottet som är riksdagens ”ålandsutskott”.

Utskottsmedlemmarna hade före ärendets behandling under informella samtal en välvillig inställning till hur lagtingets initiativrätt skulle tolkas. Enligt huvudregeln tolkar grundlagsutskottet grundlagen, medan Ålandsdelegationen och vid behov Högsta domstolen tolkar själstyrelselagen, men i det här fallet hänvisas det i grundlagen till självstyrelselagen, som är en speciallag som har företräde framför grundlagen. Av självstyrelselagens lagtext får man intrycket att lagtingets initiativrätt är mycket vidsträckt, men om man går till lagens förarbeten ser man att så är det inte tänkt, istället är initiativrätten rätt så inskränkt.

Grundlagsutskottet begärde utlåtande av fyra sakkunniga professorer, som samtliga var eniga. Lagtinget hade inte behörighet att väcka initiativ av den här typen. Grundlagsutskottet skall inte ta politiska hänsyn utan göra juridiska bedömningar, och det fanns inte utrymme för någon annan tolkning. Det är viktigt för den fortsatta tilltron till utskottet att denna princip hålls i helgd och utskottet har sedan valet haft problem på just denna punkt. Det har röstats i frågor där minoriteten inte haft något stöd av de juridiskt sakkunniga för sin åsikt. Det i sin tur gör att det ställs krav på att Finland borde ha en författningsdomstol. Om det skulle vara till fördel för Ålands del kan diskuteras.

Olyckligt är dock att grundlagsutskottet i det här fallet kom att tolka självstyrelselagen, även om tolkningen säkert var den rätta, eftersom den uppgiften borde vara förbehållen Ålandsdelegationen. Jag vill inte här spekulera i möjligheten att i det här fallet föra grundlagsutskottets tolkning till Hösta domstolen.

Varför var det då inte möjligt att ta detta initiativ när det i självstyrelselagen sägs att ”Lagtinget kan väcka initiativ i frågor som hör till rikets lagstiftningsbehörighet”?

Frågan har fått en utförlig behandling i grundlagsutskottets utlåtande. Där konstateras att lagtingets initiativrätt gäller frågor som är av särskild betydelse för landskapet, men här handlar det om en totalrevision av strafflagens bestämmelser om sexualbrott. Det är första gången det händer att lagtingets initiativ förkastas i riksdagen, och det här initiativet skiljer sig från tidigare genom att det inte innehåller utkast till lagtext, utan bara nämner vissa problemställningar eller åtgärder. Och utskottet säger därför att det liknar den typ av åtgärdsmotion som Ålands riksdagsledamot i likhet med alla andra ledamöter har rätt att väcka.

Lagtexten ger stort utrymme för en vidsträckt tolkning, och jag hade hoppats att eftersom ett enigt lagting anser att frågan är mycket angelägen, så skulle det räckt för att uppfylla kriterierna för vad som är av betydelse för landskapet, men det fick inte stöd av de inkallade sakkunniga.

Åländska frågor är svåra för riksdagen och det är inte ofta ett lagtingsinitiativ gått detta öde till mötes, och det i sin tur var troligen anledningen till att ett misstag begicks. Grundlagsutskottets utlåtande gick till lagutskottet som behandlade initiativet och förslog att det skulle förkastas. Ärendet fanns på dagordningen till plenum, men naturligtvis skulle inte initiativet ”förkastas” utan termen borde ha varit att det ”inte skall tas upp till behandling”. Ärendet avfördes från dagordningen, och går nu tillbaka till lagutskottet för ny behandling. Det kommer på nytt upp i plenum, men då utan behandling och utan möjlighet för ledamöterna att debattera ärendet.

Det är självfallet mycket beklagligt att initiativet inte kommer att behandlas i riksdagen, samtidigt som man kan konstatera riksdagens lagutskott i olika sammanhang lyft fram behovet av en samlad utvärdering av strafflagens bestämmelser om sexualbrott och behovet att justera straffskalorna. Frågan finns också intagen i regeringsprogrammet.

Den slutsats man kan dra av den här övningen är hur viktigt det är att vi här på hemmaplan diskuterar igenom och kommer överens om vilken som är den bästa strategin för att uppnå resultat i olika sakfrågor i riket. Är det lagtinget som skall föra initiativ till riksdagen, är det landskapsregeringen som skall föra fram angelägna ärenden till respektive minister, är det riksdagsledamoten som skall agera genom åtgärdsmotioner eller är det kanske dags att på nytt ha en aftonskola med Finlands regering kring åländska frågor som under förre statsministern Lipponens tid? Oavsett vad svaret är visar det på behovet av nära och täta kontakter mellan de inblandade.

Elisabeth Nauclér
riksdagsledamot

9 oktober 2011

Regeringens skrivelse till riksdagen med anledning av Ålands lagtings initiativ som innehåller en hemställan om att regeringen ges i uppdrag att företa en översyn av strafflagens bestämmelser om sexualbrott samt att därefter vidta kompletterande åtgärder
Övrigt ärende Ö 1/2011 rd
Lagutskottets betänkande LaUB 3/2011 rd
Grundlagsutskottets utlåtande 3/2011 rd

Vecka 41

Veckan inleddes med plenum på måndag, vilket alltså inte är den vanliga trallen, utan berodde på att det var budgetdebatt och veckans alla dagar behövdes till det. Debatten blev klar på torsdag kväll strax före midnatt. På torsdag kväll var det också dags för arbetsminister Ihalainen att presentera sin del av budgeten. Debatten hade flyttats till torsdag kväll eftersom det måste anses rimligt att arbetslivs- och jämställdhetsutskottets medlemmar skulle kunna delta i debatten och utskottet var tidigare under veckan på resa till Köpenhamn. På det sättet hann inkomstuppgörelsen bli färdig och ministern kunde presentera den. Det gav mig också möjlighet att ställa ett par frågor om hur han såg på de förbättringar för fäder att ta ut föräldraledighet som är ett resultat av den här löneuppgörelsen. Finland är mycket sämre än övriga nordiska länder på att få papporna att ta ut ledighet, och jag ville veta om han för sin del ansåg att det här skulle ge Finland en bättre plats, eller om det skulle kräva ytterligare åtgärder och i så fall vilka. Men det var svårt att få ut Ihalainen på banan. Han är visserligen inte jämställdhetsminister, men jämställdheten i arbetslivet är ändå så viktig att frågan borde engagera. I övrigt blev det inga fler debattinlägg för min del.

Det var som tur var inga stora alarmerande frågor för Åland den här gången. Om det ekonomiska läget i Europa och världen kan man verkligen ha åsikter, men det känns som att det mesta sagts eller är osagt därför att ingen vet Det handlar om spekulationer, grundlösa eller väl underbyggda, men hur som helst spekulationer. Däremot finns det alltid åsikter att framföra i den utrikespolitiska delen av debatten. Särskilt vad gäller krishantering, konfliktlösning etc. där Åland har mycket att ge, och oftast väcker stort intresse. Men nu är det för min del tyvärr inte längre möjligt att få ordet i den utrikespolitiska debatten eftersom jag inte är medlem i utrikesutskottet.

Trots att jag inte längre är medlem i utrikesutskottet fick jag som representant för arbetslivs- och jämställdhetsutskottet delta i utrikesutskottets sammanträffande med chefen för UN WOMEN, som kommit istället för UNIFEM, Michelle Bachelet Chiles förra president som var i Finland och de övriga nordiska länderna för att tala om jämställdheten, FN:s arbete och vad de nordiska länderna kan bidra med. Som medlem i det utskott som sysslar med jämställdhetsfrågor och som medlem i styrelsen för UN WOMEN Finland var det värdefullt och nödvändigt om man skall hålla sig informerad. Och det kan jag tacka Tarja Filatov och Timo Soini för.

Det blev inget debattinlägg i den utrikespolitiska debatten, men det får i alla fall bli två budgetmotioner.

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet var alltså på resa till Köpenhamn för att studera deras arbetslivspolitik. Systemet karaktäriseras av stor flexibilitet, man kan lätt bli anställd, man kan lätt få sparken om man ser det från arbetstagarens sida, eller om man ser det från andra sidan är det lätt att anställa folk och lätt att sparka dem. Inga minimilöner, fackanslutningen är inte längre självklar. Stora krav på att arbetslösa ungdomar kommer ut i förvärvslivet, och därför låg ungdomsarbetslöshet, men ett mycket dyrbart åtgärdssystem för skattebetalarna etc. etc. så här skulle man kunna fortsätta att beskriva det, men den intressantaste frågan fick vi inte svar på nämligen vad kommer att ske nu? Vi träffade inga politiker och tjänstemännen kunde naturligtvis inte ge några definitiva svar, men man kunde genom deras beskrivning av på vilka punkter systemet hade svagheter få en uppfattning av vad den nya regimen kommer att förändra. Av vad man hittills kunnat utläsas ur den nya danska regeringens program så blir det inte så många förändringar som man kunnat förvänta sig med tanke på regimskiftet.

Eftersom vi sysslar med jämställdhet hörde ett besök på Kvinfo och naturligtvis även Finlandsinstitutet.
För min del blev det en tidigare hemresa för att jag skulle kunna delta i ytterligare en presentation av Antologin ”Enkel biljett? Från Sverige till Finland med kärlek, längtan och vemod” och den här gången på Nifin.

Till veckans begivenheter hörde också lantrådets och finansminister Mats Perämaas möte med finansminister Jutta Urpilainen i riksdagen. Det handlade om de vanliga frågorna sjöfarten och vindkraften, men också om att få igång en process för att avräkningssystemet skall bli korrigerat i enlighet med vad det står i självstyrelselagen, en översyn som naturligtvis borde vidtagits för länge sedan, men som säkert kommer högt på dagordningen för Ålands nya regering.

Vad vore veckan utan opera, och den här gången inte vilken opera som helst utan värlsdpremiären på Olli Kortekangas (och Michael Barans) opera Yhden yön juttu, eller One night stand som den heter på engelska, än har den inte fått något namn på svenska. Det var mitt första besök i Musikhuset och första gången salen Sonore användes fullsatt. Sibeliusakademins studenter uppförde operan som producerades av Marjukka Malkavaara. Spännande kostymer, vackra röster, intressant musik och allra intressantast att huvudrollen Axe eli Momo, sjungs ena kvällen av en tenor och andra av en sopran. Ett steg på väg mot ett könsneutralt samhälle? Ollis sjunde opera enligt programmet och för min del andra gången jag fått uppleva premiären på en av hans operor.

Självfallet avslutades veckan med att jag gick till stadshuset och röstade och därefter följde valvaka i Alandica. För egen del vilje jag ha in både obundna kandidater, Kristian Beijar, Axel Jonsson och Henry Lindström, men hade alltså bara en röst. De hade samma värderingar och åsikter som jag har vad gäller arbetet i riksdagen och när de inte fick bli riksdagsledamöter så är det inte mer än rättvist att de kommer in i lagtinget.

Vecka 40

Eftersom jag var sent ute med att boka flyg till Helsingfors den här veckan bar det sig inte bättre än att jag måste fara redan på måndag eftermiddag och inte som vanligt på tisdag morgon. Hur jag än ringde och kollade så var tisdagsflyget ohjälpligt fullt, helt fullt. Det borde man inte klaga över. Air Åland borde få leva vidare, vi behöver vårt flygbolag. Alla öar har satsat på egna flygbolag, vi skall inte klaga, men Air Åland borde inte sluta med te eller kaffe på morgonen….

I riksdagen finns det utskottsmöten, plenimöten, gruppmöten, men också fiskedagar, och det var just vad man kunde uppleva i riksdagen den här veckan. Förutom att äta finsk sushi, och delta i en tävling om vem som snabbast kunde filea fisk (och av omtanke om min riksdagsgrupps heder tänker jag inte avslöja vår placering) så kunde man beundra fiskerådgivaren Marcus Wikströms från Hangö, konstfulla, och vetenskapligt framtagna skall tilläggas, målade krokar. Krokar av olika storlek, ja, men också krokar av olika kulör. Krokarna är målade för att användas vid pilkfiske och skall ha just den kulören som just den dagen i just det vattnet gör att fisken nappar. Ett hundratal olika små, små konstfullt målade krokar i regnbågens alla färger. Om de skall ha den ena eller andra kulören upptill eller nertill beror på vattendjupet, grumligheten etc. etc. och med fel krok kan man gå hem genast. Vad det finns mycket man inte vet.

Berättelserna var så fascinerande att jag nog hade stått där än om det inte hade varit för att jag måste träffa riksdagen säkerhetschef som av rikskriminalen fått till uppgift att till mig personligen överlämna kopiorna av de förhör som gjorts med mig med anledning av att jag varit i den franska staden Bayonne på inbjudan av ett i Frankrike lagligt parti och hållit föredrag om Ålands självstyrelse. Eftersom jag också druckit kaffe med basker i riksdagen med baskiska lobbyister som varit i Helsingfors fick jag frågan om det inte finns regler för vem man får bjuda in till riksdagen. Jag svarade då att i det fall jag uttryckligen bjudit någon till riksdagen så har det handlat om åländska grupper, närmast skolklasser och pensionärsgrupper. Men att jag haft åländska skolklasser och skolgrupper i riksdagen är nu hemligstämplat och jag utsätter mig troligen för stora risker när jag avslöjar denna hemlighet. Få se hur det skall gå.

Självfallet skall man inte skämta med att folk sätts i fängelse, tio år eller så för sina åsikters skull. Ett viktigt steg har därför varit att de politiska partier som vill se ett självständigt Baskien tar avstånd från våldet och terrorismen. Vi har också självständighetsivrare på Åland, men i Finland sätts de inte i fängelse.
Från den ena minoriteten styrde jag stegen till den andra. I Helsingfors fanns den här veckan en parlamentsledamot från Tibets exilparlament i Indien, Tenzin Dhardon Sharling som medverkade i seminariet ”Minority and Indigenous Peoples’ Rights” och besökte även mig i riksdagen. Hon fick stor plats i en intervju i Hufvudstadsbladet 6.10. Tibetanerna eftersträvar inte självständighet utan självstyrelse, eller det som kallas ”the Middle-Way Strategy”. Att denna strategi inte lett någon vart på 16 år är helt klart grund för stor frustration och särskilt bland unga. Det går inte längre att bygga murar mellan länder. Det går inte att stoppa de virtuella kontakterna. Bloggar stoppas alla dagar av dem som inte vill medverka till öppenhet, men lika många om inte fler nya tillkommer. Vi skall bara hoppas att det inte leder till våld, utan till något motsvarande the Arab-spring.

Det var inte många utskottsmöten den här veckan eftersom vi förutsätts sitta och läsa in oss på budgeten. Det är den mest arbetsintensiva och frustrerande perioden för de flesta riksdagsledamöter utom den åländska. Att Åland har självstyrelse gör att det sällan finns stora anslag i riksbudgeten som är avgörande för landskapet och som riksdagen kan säga ja eller nej till. De frågorna regleras på annat sätt. Visserligen kan det vissa år finnas anslag som är mycket viktiga för Åland, eller så finns de inte med. Budgetförslaget för år 2012 innehåller dock inga sådana avgörande poster.

Det största och viktigaste anslaget just nu är naturligtvis elkabeln som skall fungera som reservkabel. Den fattades det beslut om den här veckan och det skall i sanningens namn sägas att det fanns inte bara en utan flera kollegor som inte kände till proceduren. Som inte insett vad Ålandsdelegationen är för ett organ, att de kan ålägga staten att betala, utan som undrade om det inte var beroende av vad ministeriet sade inför presidentföredragningen, och om inte riksdagen kunde stoppa det etc. Nej, så är inte systemet tänkt att fungera. Just för att Ålandsdelegationen kan ålägga staten att betala så skall de arbeta så minutiöst som de gjort, och just för att beslutet skall gå direkt vidare till presidenten så finns det en i åländska ärenden särskild föredragande som föredrar ärendet för presidenten, och just för att presidenten då skall ta sitt ansvar fick presidenten en särskild roll i Genève 1921. Och i fall det ändå skulle gå snett någonstans? Jo, just därför så fick Åland rätt att klaga till permanenta domstolen i Haag. Eftersom alla hittills tagit sitt ansvar har systemet fungerat trots att möjligheten inte längre finns, den garantin har ålänningarna varit tvungna att tillskapa sig med andra medel.

Till veckans sammanträden hörde också ett längre möte med riksdagens talman och särskilt ville jag fästa hans uppmärksamhet på det demokratiunderskott det faktiskt är att det inte finns någon simultantolkning i Finlands riksdag, att ålänningar inte kan gå in i sitt hemlands parlament och förstå vad som sägs och att det nyligen för första gången i historien hölls ett plenum utan ens konsekutiv tolkning. Jag känner att det är min skyldighet att peka på dessa problem och försämringar och att det är min skyldighet att tala svenska och visa att språket faktiskt behövs och inte bara är något som uppfattas som tvång utan egentligt verkligt behov eftersom ingen talar det, ett låtsasspråk.

Riksdagsgrupperna gör i början av valperioden ett antal besök hos olika viktiga institutioner, och hit hörde den här veckan Svenska riksdagsgruppens besök på Statistikcentralen. Sedan 1983 har jag varit med om olika diskussioner kring statistik insamlad på Åland och statistik insamlad i riket. Skall Ålands statistik alls få synas, eller alls få finnas? Skall den ingå i riksstatistiken eller redovisas särskilt? Skall den få synas i nordisk statistik? Skall den visas på samma sätt som Grönlands och Färöarnas? Skall den få synas i europeisk statistik? Min kamp för dess existens började på det nordiska planet 1983, fick sin höjdpunkt i och med att Åland accepterades på samma sätt som Färöarna och Grönland i FN:s statistik eftersom det var det som i sin tur lade grunden till AX koden. Jag kan än idag minnas var jag satt eller stod när de olika beskeden i de här frågorna kom. Historiska händelser, men kampen fortsätter. Nu gäller det namn som Ahvenanmaa och Maarianhamina, heter det så eller heter det Åland och Mariehamn. En grundregel i alla minoritetssammanhang är att en minoritet har rätt till sina egna ortsnamn, en majoritet har inte rätt att påtvinga en minoritet ortsnamn de inte vill kännas vid. Allt vanligare blir dock ortsnamnet Marienhamn, där ett finsk genitiv n lagts in. I flygsammanhang är det nästan bara Air Åland som inte använder detta genitiv n. Det blir spännande att sa om Flybee flyger med eller utan finskt genitivändelse på Mariehamn.

Hur som helst landskapsregeringen har nu gått in för att på sikt ta över hela statistiken. Det har också meddelats statistikcentralen. På kort sikt skall man tillsammans med ÅSUB arbeta fram förbättringsförslag, och en tjänsteman från Statistikcentralen kommer till Åland i januari för fortsatta överenskommelser, men på sikt är alltså tanken att landskapet skall ta över hela behörigheten. Det var därför glädjande att höra av chefen för statistikcentralen att hon också var av den åsikten att ett övertagande skulle vara den allra bästa lösningen.

Lagtingets hemställningsmotions till riksdagen skulle upp till behandling på torsdag, men någon timme före plenum fick jag besked om att den skulle avföras från dagordningen. Det hade blivit ett formfel. Motionen skulle inte som lagtinget föreslog förkastas vid plenum utan helt enkelt inte tas upp till behandling. Nu måste vi vänta på nytt betänkande, men eftersom det inte blir någon egentlig behandling i plenum så blir det inte heller någon diskussion och mitt tal kastades i papperskorgen och fick ersättas av en krönika i lokaltidningarna istället.

Dessutom konstituerade sig den här veckan riksdagens vängrupper för Taiwan, Afghanistan och Estland. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet gjorde ett besök hos EK – Finlands näringsliv, och där kunde man ta del av en intressant debatt kring varför det finns så många strejker i Finland, olagliga strejker till råga på allt. Beror det på att folkkynnet, mentaliteten är så olika hos svenskar och finnar. Nej, jag tror faktiskt inte det. Snarare att sanktionerna är så olika.

Det här fick mig osökt att tänka på hur det var på Balkan med användandet av säkerhetsbälte under kriget och nu. Hur många gånger har jag inte haft den diskussionen med taxichaufförerna på väg från flygplatsen in till centrala Belgrad. ”Säkerhetsbälte behövs inte här” var en vanlig kommentar. Chaufförerna tog det närmast som en förolämpning om man satte på sig säkerhetsbälte. Folkkynnet på Balkan är annorlunda, man kommer aldrig att acceptera något tvång om att använda säkerhetsbälte. Människor här har en annan mentalitet än i övriga Europa, det är omöjligt att få dem att använda säkerhetsbälte, de är frihetstörstande. Men så en dag när jag landade i Belgrad och satt mig in i taxin sade chauffören ”sätt på säkerhetsbältet” precis som bandinspelningarna i en ”yellow-cab” i New York. Vad hade hänt? Jo, det hade lagstiftats och chauffören fick böter om inte passageraren hade säkerhetsbälte. Så mycket för mentalitet och folkkynne.

I Mariehamns city fanns alla politiska grupper på plats för att ragga väljare. Själv borde jag väl rösta på Christian Beijar, Axel Jonsson, Henry Lindström och Obunden samling som alla stödde mig i riksdagsvalet, men det blir inte lätt när jag bara har en röst.

Vecka 39

Veckan började med Liberalernas möte i Godby, och föredrag av forskaren Åsa Bengtsson från Åbo var det tänkt, men Åsa hade insjuknat så det fick bli ett liberalt möte förstärkt med allmänheten. Nu bestod allmänheten bara av en person så vi hade det inte så trångt ändå. Tack för kaffe och liberal gemenskap!

Tisdagen var en vanlig dag med grundlagsutskott och annat bestyr. Vi sysselsätter oss med vilande lagförslag alltså ändringar av grundlagen och självstyrelselagen som ju skall antas av två riksdagar med val emellan. Det innebär nytt hörande även om det inte blir lika omfattande som första gången. Lagtinget valde att skicka ett skriftligt utlåtande över ändringen av självstyrelselagen på grund av subsidiaritetsprincipen. Med andra ord inga kioskvältare, som det viss heter, den här veckan. Därmed inte sagt att det inte kan komma. Det som är kontroversiellt är naturligtvis tillägget i grundlagen som säger att Finland tillhör EU. Samma sak har införts i Sveriges Regeringsform och det diskuterades också under arbetets gång om det skulle innebära att Åland inte kunde lämna EU om det står i grundlagen att Finland är med i EU. Så är det självfallet inte, och både Sverige och Finland kan naturligtvis lämna EU trots att det finns intaget i grundlagen. Alla beslut går att ändra på samma sätt som de en gång tillkommit är en välbekant regel, ibland först efter att vissa rättsmedel vidtagits, men i alla fall.

Nu handlar inte dagens diskussioner i Europa om att Finland, Åland eller Sverige skulle lämna EU, men en debatt om att lämna EU finns. Själv följer jag nyhetskanalen France 24 och när en fråga belyses där får man väldigt bra insikt i ett viss problem. Den här veckan har det handlat mycket om Sarkozys stöd för Papandreou som var i Paris på besök, om omröstningen i Berlin, om Trichets agerande om Världsbankens roll, med ekonomiska experter av alla de sorter inkallade. Den som inte riktigt kom ihåg alla detaljer från ärendets behandling i Finland kunde uppdatera sig genom att lyssna på en lång och välgjord intervju med stora utskottets ordförande, utrikesminister Erkki Tuomioja. På det sättet fick man veta både vad regeringen nu anser och vad oppositionen tidigare ansett, och allt detta i France 24 från Paris. När vi sedan hörde statsminister Jutta Urpilainen på fredagen i stora utskottet och det stod klart, att vad som nu sades skulle hållas hemligt med hänvisning till grundlagen, så undrade jag vad jag fick veta nu som var hemligt, som jag inte redan fått från min kära nyhetskanal i Paris; inget vad jag nu kan komma på. Det är svårt att ge någon klar bild av vad som egentligen pågår, läget förändras hela tiden.

Återigen samlades några vängrupper till konstituerande möten och så kom Ungerns talman. Han hade särskilt bett att få besöka Åland, men av någon anledning blev det inte av. Det fick inskränkas till ett besök på Ålandskontoret i Helsingfors under ledning av Britt Inger Wahe och med undertecknad och Ungerns honorärkonsul på Åland Göran Lindholm som medverkande. Det var inte alls fy skam, men självfallet borde han ha fått komma till Åland. Likaså borde vi självfallet haft tolkning mellan ungerska och svenska. Det är en självklarhet när man skall tala om minoritetsfrågor och minoritetsspråk att man visar respekt. Konstigt nog kunde itne riksdagens itnernationella enhet hitta någon enda person som kunde tolka mellan ungerska och svenska i hela Finland förrän kvällen före, och konstigt nog fick denna tolk feber under natten och kunde inte komma….. De ungerska gästerna och ambassadören var desto mer intresserade och borde naturligtvis ha tagit till lagtinget i Mariehamn.

Till veckans nyttiga och intressanta besök hörde också Tunisiens jämställdhetsminister Lilia Labidi  som kom till Finland för att tala vid ett seminarium. Det är alltså kvinnorna som skall förändra samhället i det kommande valet. Om det verkligen blir så är en annan sak. Det finns nu 10% kvinnor i det tunisiska parlamentet och efter valet räknar man med att det skall finnas ca 5%, och det kan väl knappast vara någon förbättring. Jo, därför att idag är det många kvinnor som bara är med utan att göra något, men då räknar man med att få med aktiva kvinnor. Även i övrigt kom det att handla mycket om den arabiska våren den här veckan.

Läget i Västsahara är svårt, flera har dödats den här veckan. De har alltid tittat på Åland. Polisario har varit på Kökar, i Mariehamn och på vårt FN-seminarium i New York 2001. Nu är jag föremål för nya uppvaktningar och rop på hjälp. De vill att jag deltar i möten på ort och ställe, samtidigt som naturligtvis Marocko inte vill att frågan uppmärksammas och säger att jag inte skall resa för att se bara en sida, och så är det, man måste alltid se och lyssna till båda sidorna.

Som sagt var en del kom att handla om den afrikanska våren och Human Security. Det ordnades ett seminarium av KATU (Civil Society Conflict Prevention Network) där jag på lördagen lyssnade på två intressanta föredrag av mina två f.d. kollegor i utrikesutskottet presidentkandidaten Pekka Haavisto och utrikesminister Erkki Tuomioja. Av den senare fick vi höra just det som jag hoppades få höra från senaste vecka i New York. Det finns ingen tvekan om att Finland kommer att stödja de projekt för att vara med om att återuppbygga krigsdrabbade länder i FN:s regi. Helt klart kräver det ett starkt grepp om organisationen och dess tillkortakommanden, men mycket av de pengar som satsats inom den civila krishanteringen inom ramen för EU har inte kommit till nytta. Visserligen kan man säga att det är bra att den inte kommit till nytta och tro att det inte funnits några kriser att lösa, men så är det inte. Revirtänkandet inom EU och mellan EU och länderna har varit ödesdiger, särskilt för Finland som satsat på att utbilda en stor kontingent civil personal.

Vad är då Human Security, jag själv har jag medverkat i den bok som utgetts i samband med seminariet och som skall försöka ge svar på frågan, men det bästa svaret tycker jag man får om man går in på hemsidan eller söker på namnet Shahrbanou Tadjbakhsh. Och den som letar tillräckligt noga kan hitta svaret på frågan vad är Human Security? Svaret är 3734.