Pressmeddelande

Mellan 28:e och 29:e november var Elisabeth Nauclér med stora utskottet till Europakommissionen och Europaparlamentet i Bryssel. Väl där diskuterades den ekonomiska krisen och det nya energieffektivitetsdirektivet från EU. Ett besök gjordes också till energiutskottet. Detta var viktigt ur åländsk och finländsk synvinkel då både Finlands och Åland har starka invändningar mot det nya direktivet och för första gången åberopat subsidiaritetsprincipen. Möten hölls också med EU-kommissionären Olli Rehn och andra finska europaparlamentsledamöter.

I samband med stora utskottets besök till Bryssel hade Elisabeth också möjligheten besöka berätta om Ålands autonomi på två konferenser, varav den ena var en autonomikonferens i Bayonne rörande Nordbaskien (del av Baskien i Frankrike) där hon var en av föredragshållarna och den andra var en konferens i Bryssel i europaparlamentet om Tibet där hon satt i en expertpanel, där hon även fick nöjet att träffa Lobsang Sangay – Dalai Lamas efterträdare.

Beträffande Elisabeths besök i Bayonne finns det en artikel skrivet om henne i dagstidningen Berria:

Info om brysselresan med stora utskottet finns här:

Vecka 47

Veckan började i Mariehamn som den ska, men slutade i Baskien och var för inte också det med tillägget, som den ska. Kanske inte riktigt sant, men i alla fall, det var länge sedan sist.

På riksdagen

Veckan i Helsingfors var full av utskottsmöten och den nya adoptionslagen slutbehandlades i grundlagsutskottet, och vår uppgift var inte att säga vad som är lämpligt eller olämpligt när det gäller de olika åldersgränserna för när man får adoptera och när man inte får, och inte i övrigt heller skall vi tycka vad som är lämpligt eller inte. Vi skall ta ställning till vad som är i enlighet med grundlagen. Det gjorde vi och fick ett enigt betänkande, men av debatten förstod man att inte alla var eniga med oss på den punkten heller, men vi tog i alla fall ställning och nu har lagen gått vidare till substansutskottet. Diskussionen om vem som skall få adoptera och vem som inte skall få går säkert vidare. Världen utvecklas, och går vidare, synen på vem som får adoptera och vem som inte får förändras och det kommer säkert att avspeglas i lagstiftningen också, men inte den här veckan.

UN-Women

Den strategigrupp som jag tillhör och som ser på hur UN WOMEN (det som tidigare hette UNIFEM) skall arbeta i fortsättningen, hade möte och tog ett steg framåt. Frågan är intressant så till vida att lokalföreningarna i Finland har stor betydelse. De enskilda medlemmarna kan där ta gemensamma initiativ och arbeta lokalt, vilket innebär att de engagerar och binder samman medlemmarna lokalt till en verksamhet som under åren betytt mycket och varit kärnan i Finlands UNIFEM. Samtidigt har de ingen särskild status. Alla är medlemmar i UN WOMEN på individuell basis, och vissa vill inte ens arbeta lokalt. Hur ser framtiden ut? Vad skall vi satsa på? Ja, det är frågor som den här gruppen skall fundera på och förhoppningsvis komma fram till ett resultat som visar sig vara vist.

Franska ambassadören och Presidentforumet

Därefter blev det en trevlig välkomstmiddag för den nye franske ambassadören Eric Lebédel och fru Brigitte hos Marockos ambassadör. Ordförandeskapet i riksdagens vängrupp för samarbete med Nationalförsamlingen är viktigt och känns engagerande. Det ger möjlighet, men även en skyldighet att följa utvecklingen på alla nivåer.

Torsdagen kom för min del att bli en överraskning. Först på onsdag kväll blev det klart att Svenska riksdagsgruppens plats vid det som kallas Presidentforum skulle stå tom om jag inte hade möjlighet att gå. Det är viktigt och gällde frågor som både engagerar mig och som jag på olika sätt närmat mig genom mitt arbete i utskotten. Så fick det alltså bli. Talare vid Presidentforum var, förutom presidenten, kommissionären Olli Rehn samt ministrarna Jutta Urpilainen, Erkki Tuomioja och Heidi Hautala. Ämnet för dagen var Finland i Europa, Europa i världen (ni kan finna mer information här). Diskussionen blev enligt min åsikt givande därför att de olika aktörerna visste vad de talade om, men frågan är naturligtvis hur givande debatten var för den som hade hoppats på stora åsiktsskillnader och en hetsig debatt. Kanske är den politiska debatten för lam i Finland. Alla har ungefär samma information och åsikterna går inte så mycket isär. Enighet och samförstånd är bra inom politiken, men kanske inte så intressant för den som vill ha ”action”.

Nordbaskien under helgen

Sedan blev det en resa till Baskien för att igen hålla ett föredrag om Åland. Det var inte första gången och säkert inte sista heller. Intresset för självständighet är stort på Spanska sidan av gränsen, men i det som kallas Nordbasken och alltså är den del av Baskien som ligger på franska sidan, är inte självständighet någon särskilt trolig lösning, men inte heller tanken på territoriell autonomi som Åland har någon större framgång hos skeptikerna, och Åland är för övrigt inte någon modell för någon. Däremot är alla andra former av lösningar än självständiga stater intressant för alla. Finland har två spåkgrupper, finlandssvenskarna är ingen minoritet, men Åland däremot har en minoritetslösning. I Finland finns också samerna som har rättigheter med hänvisning till att de tillhör den grupp som kallas ursprungsbefolkning. Dessutom har Finland en intressant historia vad gäller romerna. Med andra ord mycket att studera för den som är intresserad av andra lösningar än självständighet. Som sagt var ingenting att kopiera, men mycket som kan inspirera andra tänkande varelser. Mitt föredrag kompletterades av ett föredrag om demografin i Nordbaskien innan den baskiske politikern Martine Bisauta presenterade sina tankar på hur medborgarnas inflytande kunde öka och lyfte fram den folkomröstning som man beslutat skall hållas i Alsace-Lorraine 2012 tvärs över landgränser för att se vilken vilja det finns till att inleda ett mer organiserat gränöverskridande samarbete. Dagen efter blev det en intervju i den enda tidningen i Frankrike som skrivs på baskiska Berria.

Vecka 46

Den här veckan började bättre än den slutade. Den började nämligen med att jag satte mig ned med Martin Ekman för att gå igenom det arbete den s.k. Gränsarbetsgruppen gjorde.

Martin blev 1999 klar med en forskningsrapport som gavs ut under titeln ”Det självstyrda och demilitariserade Ålands gränser – historiska, geovetenskapliga och rättsliga synpunkter” och den gavs ut år 2000. I den tas problemen med Ålands gränser upp. Vad är ”Åland”? Det demilitariserade Åland daterar sig tillbaka till Ålandsservitutets tider 1856. Samma område blev i samband med Ålandskonventionens tillkomst 1921 också neutraliserat. Ålands härad blev vid Finlands självständighet Ålands län som övergick i det självstyrda landskapet Åland.

Problemen med Ålands gränser var följande: 1) koordinaterna (latitud och longitud) i Ålandskonventionen är inte entydiga och är givna i föråldrade system som idag inte går att använda, 2) begreppet rät linje i Ålandskonventionen är inte entydigt, 3) landhöjningen behöver hanteras, 4) begreppet lågvattenstånd behöver preciseras och 5) glapp finns mellan demilitariseringsgränsen och självstyrelsegränsen i Skiftet med landområden inblandade.

Det mesta av det här kan naturligtvis sägas vara teknikaliteter, men inte den sista punkten. Den som innebär att det där ”Ålandsexemplet” vi är så rädda om och talar så mycket om egentligen inte finns. Vi säger att det finns få områden i världen som är demilitariserade och neutraliserade, men bara ett område som också är självstyrt, men genom att olika kartor och ibland bara förklaringar i text fört det ena begreppet vidare så har detta, som var avsett att vara ett och samma, genom åren blivit ett oklart hopkok. När Martins utredning kom 2000 såg jag en möjlighet att både rent bildligt och i verkligheten sätta Åland på kartan. Efter en hel del påstöter till justitieministeriet, närmare bestämt under fem år, lyckades det att väcka så stort intresse att en arbetsgrupp (den s.k. Gränsarbetsgruppen) tillsattes i mars 2005. Där var alla som kunde tänkas ha intressen representerade justitieministeriet, utrikesministeriet, kommunikationsministeriet, försvarsministeriet, huvudstaben, gränsbevakningsväsendet och där jag ingick som landskapsregeringens representant. Martin som är svensk medborgare kunde vara en säkerhetsrisk så han fick inte vara med, utan kunde bara fungera som sakkunnig. Arbetet var komplicerat och vi fick förlängt två gånger, men vi blev eniga och fick dessutom välsignelse för vårt förslag av folkrättsregister. Betänkandet gick bara på en mindre remissrunda eftersom alla varit representerade.

Men skam den som ger sig, någon tyckte inte om vårt förslag att se till att begreppet Åland, det självstyrda, demilitariserade och neutraliserade området kunde sättas på kartan och faktiskt betyda samma sak som avsikten varit från början. Det kom grus i maskineriet och ingenting hjälpte. Landskapsregeringen sade med kraft tre gånger att man ansåg att det som den eniga arbetsgruppen hade kommit fram till skulle genomföras, likaså uttalade sig lagtingets självstyrelsepolitiska nämnd och hade samma åsikt.

Av en händelse fick jag nys om att den här frågan skulle behandlas den här veckan och genom att fräscha upp mitt minne genom ett möte med Martin inför ett möte med utrikesministern trodde jag mig kunna få gehör för det förslag vi alla varit så rörande eniga om. Det var i början av veckan, i slutet visste jag bättre. Inget kunde stoppa beslutet, varken försvarsministern eller ålandsministern, ingen. Signatärmakterna och även övriga östersjöstater kommer att underrättas, vilket i sig är bra, men kvar är glappet i Skiftet. Väster om Åland är allt klart och entydigt för det handlar om gränsen mellan två självständiga länder, men öster om Åland har inte samma noggrannhet tillämpats för där handlar det om gränsen mellan en självständig stat och ett demilitariserat området. Som tur är finns den s.k. Kontaktgruppen där arbetet handlar om just det här, men lätt blir det inte efter att dessa mer än tio år av arbete visat sig inte ge önskat resultat.

Det var verkligen veckans ups and downs, hoppet tändes, men helt förgäves.

Om man nu skall säga något om den trevligare delen av tillvaron om veckan som gått så skulle det väl vara statsministerns lillajulfest för regeringspartierna. I juni håller statsministern två sommarfester: en för regeringspartierna och en för oppositionen, och man undrar alltid vilken fest som är roligast, men den här gången var det alltså bara en fest, så man behövde således inte fundera på att hoppa av regeringssamarbetet för att få komma på en roligare fest. Det skulle då nog snarare varit för bristen på stöd för att återskapa ett Åland enligt Nationernas förbunds intentioner.

I grundlagsutskottet blev vi inte heller den här veckan klara med adoptionslagen, men vi tog ett steg närmare slutet.

Planerna på ett seminarium om vad som egentligen händer i Baskien tog också ett steg framåt, men utan att bli helt klara.

I onsdags firades för första gången den s.k. Ahtisaaridagen. Dagen fick verkligen sitt rätta innehåll! Om dagen sägs det på utrikesministeriets hemsida att

”Syftet med Ahtisaaridagen är att öka kännedomen om fredsmedling på samhällets alla nivåer och föra fredsmedling närmare vardagen. Dagen ska hjälpa finländarna att se det positiva och nödvändiga med förhandlande och försonande kommunikation i finländsk anda.”

Att på just den dagen ha möten med två delegationer från Kosovo måste sägas vara helt i linje med hur dagen skall firas. Den ena delegationen bestod av olika minoriteter som är representerade i Kosovos parlament, m.a.o. serber, bosnier, romer, turkar, gorani. Den andra delegationen som jag kommit att stå som inbjudare för bestod av representanter från Lipjan; en kommun med både serber och kosovoalbaner. Nu hade borgmästaren valt att komma till Finland för att på ort och ställe i Ahtisaaris anda studera våra lösningar. Bättre kunde inte Ahtisaaridagen firas.

Veckan avslutades med UN WOMENS höstmöte i Helsingfors. Diskussioner uppstod självfallet kring det nya namnet. Finlands baby UNIFEM, en produkt av Helvi Sipilä, finns inte mer även om det årligen hålls ett Helvi Sipilä seminarium på FN i New York. Vad skall UN WOMEN syssla med? ”Womens Empowerment” låter väldigt fint, men vad innebär det? Och vilken roll har de i Finland så viktiga lokala föreningarna i fortsättningen? Diskussionernas vågor gick heta och är en uppgift för den strategigrupp där jag ingår i att se på. På Åland finns inte längre någon lokal grupp. Dessutom avtackades ordföranden Helena Ranta. Själv hade jag förmånen att bli omvald som medlem i styrelsen för en ny period om tre år. Vi var fler kandidater än vad det fanns platser så valet var inte helt självklart, men jag uppskattade förtroendet väldigt mycket eftersom jag gärna arbetar vidare med dessa frågor.

Pressmeddelande 17/12 2011

I torsdagens plenum i riksdagen ställde Elisabeth Nauclér en fråga till utrikesministern under den korta frågestunden samt höll ett anförande under debatten angående regeringsproportionen om godkännandet av konventionen om förbud mot personminor.

Under den varje vecka på torsdag förekommande frågestunden i plenum poängterade Nauclér det viktiga i nedrustningssamarbeten och frågade utrikesminister Erkki Tuomioja bl.a. vilka förtroendeskapande strategier och åtgärder Finland använder och planerar. Tuomijoja svarade att Finland kommer att fortsätta vara aktiv i nedrustningsfrågor.

När debatten startade kring regeringsproportionen om att godkänna den internationella Ottawa-konventionen om förbud mot infanteriminor förklarade Nauclér att Finland är det sista EU-landet som inte har tagit steget in bland de 157 länder som redan tillträtt konventionen. Med tanke på Finlands ambitioner att framstå som ett fredligt land, som allt mer vill framhäva sin roll som konflikthanterare inom det internationella samfundet är det enda logiska och rätta att godkänna konventionen.

Hon förklarade vidare att även fast stormakter som Indien, USA, Ryssland och Kina inte har godkänt konventionen och även fastän personminorna i Finlands försvarshistoria har haft en proportionellt viktigare position i jämförelse med andra europeiska länder, är det inte skäl nog att stoppa konventionen.

– ”Självfallet ska personminorna inte ersättas av andra vapen utan Finland ska i stället ha en trovärdig säkerhetspolitik som gör det onödigt med en försvarspolitik som bygger på en vapenarsenal av personminor och andra vapen. Ett modernt Finland skall inte besitta minor som i huvudsak är riktade mot civila, och för vår trovärdighet är det ett måste att Finland följer resten av Europa!”

Vecka 45

Veckan började med funderingar och diskussioner hur man kan gå vidare med den rapport om Åland som exempel på konfliktlösningsmekanism som kulminerade i Fredsinstitutets seminarium förra veckan. Kontaktgruppen mellan utrikesministeriet och Ålands landskapsregering har en central och viktig roll i att verka på ett internationellt plan. Det blir spännande att se hur det går och vilka nya initiativ som kommer upp. Arbetsfältet är enormt och behovet stort.

Ett led i detta arbete är att se till att de diplomater som utbildas idag får med sig så mycket sakkunskap som möjligt ut i världen. Det är de som skall föra ut kunskapen om Åland, kunna och veta allt och svara på alla frågor. Det är därför viktigt att de som går på utbildningskursen för internationella ärenden (den s.k. Kavaku utbildningen) får med sig så mycket som möjligt. Det försökte Brittinger Wahe och jag göra något åt genom att föreläsa på deras kurs.

Väl i riksdagen däremot så fortsatte diskussionerna kring Europeiska finansiella stabiliseringsinstrumentet (EFSF) (mer information finns här (på finska)).Vi hade journalisterna utanför grundlagsutskottet i flera dagar. Det filmades inne i rummet och allt handlade om det lagförslag regeringen förelagt riksdagen. Hade det tillräckligt klart visat vilka kostnaderna blir för Finlands del? Uppfyllde det grundlagens krav på exakthet. Experterna var eniga om att lagtexten var klar som korvspad, men där fanns självfallet inga exakta siffror. Och där fanns det lilla kruxet. Hade vi fått tillräckligt klara uppgifter. Nej, egentligen inte och vad skulle vi nu kräva? Ett nytt lagförslag? Nej, det kunde inte behövas eftersom lagen var klar det var ju alla eniga om. Det blev ett enigt utlåtande där man konstaterade att regeringen måste återkomma med mer uppgifter, men inte nödvändigtvis genom en ny proposition nu genast. Samtidigt kunde man följa nyheterna ute i Europa gällande den ekonomiska krisen. Grekland fick ny statsminister och även Italien tycks få, på tiden tycker många.

Också Katainen var i elden den här veckan gällande hela det ekonomiska stödpaketet, men inte så farligt illa måste man säga. Platt fall för oppositionen skrev någon tidning.

Det blev inte heller en normal hemresa den här helgen utan ett nytt uppträdande på grund av min medverkan i boken ”Enkel biljett?”, men nu är det nog slut. Bokkalaset i Ekenäs kallade den här helgen. Höjdpunkterna var kidnappningen av Claes Andersson vid den litterära supén i Sigurd Snåresalen, och Stina Ekblads avslutning med diktläsning i kulturhuset Karelia. Därmed inte sagt att de på förhand kända framträdandena inte skulle varit värda att lyssna till, men det är något särskilt med överraskningar som när Claes slets upp på scenen av Annika Cleo Hultman, som själv spelade och sjöng på ett sätt som fängslade publiken. Det gjorde för övrigt också åländskan Camilla Heidenberg i ett kollage om barnlöshet.

Och en sista sak glöm inte att komma till Jomala kyrka när Stina Ekblad framträder där någon gång under våren.

Vecka 44

En intensiv vecka, så intensiv att tankarna inte riktigt hinner med kroppen, men nu var det bara så att allt hände just den här veckan.

Gunnar Janssons attacker fortsatte och jag måste av självbevarelsedrift svara. Jag har tidigare valt att inte gå ut med den kritik jag haft, även om jag framfört den till de ansvariga genom talmannen. Själv är jag av den åsikten att man skall tala om saker och komma överens här hemma istället för att visa oenighet i Helsingfors. Andra vill på annat sätt och nu är pajkastningen i full gång. Det finns inte mycket av statsmannamässighet i sådant beteende.

I övrigt var det mycket högtidliga traditioner som utspelade sig den här veckan. Presidenten kom som sig bör och öppnade det nya lagtinget. Avslutandet dagen innan överlät hon till landshövdingen. Diskussionerna med presidenten innehöll för lagtingets del frågan om lagtingets misslyckade försök att få en lagtingsmotion behandlad i riksdagen. Det blir intressant att se hur man nu går vidare med frågan. Kan ärendet föras till Högsta domstolen? Kan presidenten hjälpa till? Ja, det skall bli intressant att se. Jag välkomnar verkligen en sådan behandling. Till dess får vi nöja oss med riksdagens slutsats.

Grundlagsutskottet har just nu andra svåra frågor att fundera över. I första hand gäller det behandlingen av lagen om EFSF. Hade riksdagen tillräckligt mycket information om hur stora belopp Finland skulle komma att kunna bli tvungna att betala om det värsta inträffar i Greklandskrisen? Lagtexten var ju tydlig, men räcker lagtexten, eller måste det också finnas klara belopp för att grundlagens bestämmelser om riksdagens budgetmakt skall vara uppfyllda. Hörandet av sakkunniga är över och behandlingen fortsätter nästa vecka. Knappast slutar den här frågan nästa vecka. Det finns en känsla av att ärendet är mer komplicerat än vad vi sett hittills, siffrorna vi får och kommer att få är allt annat än klara. Det visade veckans behandling av frågan i stora utskottet under veckan. Det råder ingen tvekan om att det finns en vilja att lägga fram korrekta uppgifter, men när läget är oklart och förändras varje dag så har man helt enkelt inte tillförlitliga siffror.

Händelserna i Europa gjorde det inte klarare precis. Vad hände egentligen med Papandreou? Vad tog det åt honom? Folkomröstning mitt i den svåra krisen är det en smart idé? Merkel och Sarkozy blev tagna på sängen, men Papandreou påstod att han informerat dem om sina planer på en folkomröstning redan tidigare. Det kunde de inte komma ihåg. Sarkozy ställde tillsammans med Barack Obama till med en historisk händelse genom att de båda statscheferna i direktsändning lät sig intervjuas i France 24. Deras försök till att uppvisa en enig front och betyga världen och sig själva om den totala transatlantiska enigheten, var kanske inte helt övertygande. De öste beröm över varandra, men lite väl konstgjort verkade det nog. Nicolas talade mycket väl om vännen Barack som han kände långt innan han blev president, medan Barack inte sade mycket om vänskapen med Nicolas (ja, de kallade faktiskt varandra så) talade mer om USA:s nära historiska relationer till Frankrike. Om de lugnade marknaden eller inte får vis se.

För min del hörde också till veckan en kväll med en större samling på franska ambassaden i Helsingfors och där var naturligtvis också den ekonomiska krisen och relationerna mellan de europeiska länderna uppe till diskussion.

Själv kan jag förstå att Papandreou ville ha folkomröstning, av rent mänskliga personliga skäl, men kanske inte så statsmannamässigt och väl genomtänkt ur politiskt perspektiv. Han är den som fått leda landet genom denna svåra kris. En kris som många andra varit med om att ställa till. Han har inte fått mycket tack för det hemma. Istället möts han dag efter dag av demonstrationer och kravaller som inte avtar i styrka. Då tycker jag att det är en mänsklig reaktion att fråga om man har förtroende, om folket är med på det som komma skall eller om de vill att någon annan leder landet. Men politiker skall inte vara människor, utan övermänniskor.

Presidenten var alltså i Mariehamn, men inte bara för att öppna lagtinget utan också för att öppna Fredsinstitutets seminarium om Ålandsexemplet som internationell konfliktlösningsmetod. Samtidigt utkom också en bok med där både praktiker och teoretiker medverkat. Det innebar för min del möten, och tyvärr allt för korta med så många gamla bekanta som jag samarbetat med under många år och träffat i många olika sammanhang. Där var fanns Yash Ghai, numer bosatt i Nairobi, tysken Stefan Wolff, numer i Nottingham, fransmannen Mathieu Chillaud, numer i Dorpat, Koppombon, numer i Uppsala. Stefan och jag fick möjlighet att tala igenom alla gamla samarbetsprojekt och samarbetskollegor, och jag hann som hastigast också lyssna till Stefan på UPI:s seminarium senare i veckan i Helsingfors där han talade om EU som konfliktlösare. Just så välstrukturerat som Stefan alltid är. Att EU inte fungerat som konfliktlösare det vet vi från västra Balkan, men har man i alla fall bidragit till att undvika konflikter på andra hålla, eller medverkat till att konflikter inte brutit ut, bara blivit ”frozen conflicts”?

Om Ålands självstyrelse kan vara till nytta vid lösande av andra internationella konflikter var förstås huvudfrågan vid seminariet. Tyvärr måste jag säga att alldeles för många gav ett negativt svar på den frågan. Det finns olika förklaringar till varför det inte går. Enligt min mening i hög grad därför att man helt enkelt har för ytliga kunskaper och för lite erfarenhet av att använda Ålands självstyrelse. Det är synd för det ger en felaktig bild. Att beskriva Ålands självstyrelse som någon ”happy end” story som slutar med att ”så levde de lyckliga i alla sina dar” ger en helt felaktig bild och gör att det inte har något användningsområde. Som tur var fanns där ett antal experter som hade en helt annan syn på Ålands självstyrelses tillämpning och syn på de olika strukturerna. De som arbetar med de här frågorna skall därför inte låta sig nedslås, utan lyssna på de som kan sin sak. Keep up the good spirit!

Frusna konflikter hörde även i övrigt till veckans diskussionsämnen. I Mariehamn på fredsinstitutets seminarium medverkade Terhi Hakala, numer Finlands ambassadör i Indien, med ett tidigare förflutet i Georgien. Hon hade också intervjuats i boken. Det var för min del bra eftersom det gav en möjlighet att diskutera Georgien och hur arbetet där utvecklas. Det behövde jag eftersom jag senare i veckan skulle sitta i en panel med Georgiens utrikesminister Grigol Vashadze som var i Finland för att lägga fram sina synpunkter på Georgiens väg in i det europeiska samarbetet inom ramen för STETE och Georgiens ambassad. Ministerns presentation av läget var naturligtvis en uppräkning av vad de gjort för att bli ”europeiska”, ”civiliserade” och ”demokratiska” och således passa väl in i vår familj. Den långa listan på åtgärder känns väl igen från Balkan, och deras insatser för att komma tillrätta med korruptionen är bättre än på andra håll, men det finns fortfarande en del att önska. Det är ingen tvekan om att de har ett stort intresse för Ålands självstyrelseordning med tanke på Syd Ossetien och Abchazien, men Finland har även i övrigt mycket att ge och ett behov av samarbete bl.a. på parlamentarisk nivå som mycket riktigt framhölls av Finlands ambassadör i Georgien Petri Salo. Slutsatsen måste bli att EU borde ta nya initiativ, bli aktivare, och att ”the Geneva talks” som startade när Finland hade ordförandeskapet i OSCE under Alexander Stubbs tid, och hade god fart, nu närmast stagnerat och frågan är om det leder någonstans utan nytändning. Vem står för det?

Veckan innehöll ytterligare en träff med presidenten eftersom det var Svenska riksdagsgruppens tur att bli bjudna till Talludden. Riksdagsgrupperna blir i tur och ordning inbjudna till presidenten efter varje val. Även vårt möte med presidenten kom att handla mycket om Åland och utrikespolitik, kanske man också kan säga konflikthantering, dock inte om riksdagens behandling av lagtingsmotionen. De diskussioner presidenten för med olika riksdagsgrupper och särkskilt med utrikesutskottet som besöker henne flera gånger i året är självfallet förtroliga och det förutsätts att man skall kunna diskutera vad som helst utan att det skall ventileras i pressen, men så mycket kan väl lätta på förlåten som att säga att stämningen var god och maten var utsökt. Presidenten var nöjd med sitt sista besök på Åland som president, bara Dr Arajärvi var ledsen över att han inte kunna följa med henne. Han hade varit med på alla andra resor till Åland under hennes tid som president.

Veckan var som sagt var intensiv. Tisdagen i Mariehamn samtidigt som en PRAO från Godby högstadium, John Randelin, kom till Helsingfors. Jag undrar vad han fick för intryck av arbetet i riksdagen? Det var inte han som hade valt veckan, men det var nog den rörigaste arbetsveckan en här hösten i alla fall. Det sammanföll med att jag fick den länge efterlängtade assistenten, men inte hann heller kunde få någon riktig handledning i denna röra. Alla introduktionskurser för assistenterna har redan varit, så Gustav Blomberg som han heter får förlita sig på välvilliga assistentkollegor, men det har han som tur är. Men han har trots det överlevt de första dagarna, hunnit skaffa sig bostad och verkar inte vara på väg att ge upp i första taget. Tyvärr har han en praktikplats som väntar på honom alldeles för snart.

Inledande diskussioner med regeringsbildaren om det fortsatte samarbetet och strategin gentemot riket hörde till veckans samtal. Strida kan man göra hemma, men det gäller att hålla ihop och samarbete i ”utrikesfrågor”, förhoppningarna är för min del stora.

Veckan avslutades i på Finlandshuset i Stockholm med firandet av Svenska dagen. En dag som inte firas i Sverige och inte på Åland eftersom det brukar sägas att där är alla dagar svenska, men en dag som firas av finlandssvenskarna oavsett om de bor i Finland eller i Sverige. Men i den grupp som ville vara med och fira svenska dagen i Stockholm fanns nog många ålänningar också. Anledningen till att jag hade inbjudits var kapitlet jag skrivit i boken Enkel biljett. Jag börjar få vana vid det här laget. Och det var i det här sammanhanget ganska naturligt att filosofera kring frågan vem är finlandssvensk. Kan en rikssvensk som flyttar till Finland någonsin bli finlandssvensk, kan en ålänning i Helsingfors bli finlandssvensk, kan barnet till en rikssvensk och en finne bli finlandssvenskt om det sätts i finlandssvensk skola, en andra generationens finlandssvensk bosatt i Sverige finlandssvensk etc.? Där var ett hundratal trevliga människor, en del gamla bekanta från Ålandsgillet och andra sammanhang, en del helt nya bekantskaper. Ungdomar, som annars ofta saknas i de här sammanhangen fanns det också. God mat och fantastisk musik av Stockholms spelmanslag i den ståtliga Sibeliussalen. Det är bara att önska dem alla lycka till i deras fortsatta arbete.