Vecka 4

Veckan inleddes med ett möte med ordförandena för de åländska partierna i riksdagsledamotens nya kontor som alltså är i gamla rederi Gustaf Eriksons rederikontor. Assistenten, orkidén och riksdagsledamoten är på plats, men inte så mycket mer. Att vi skall ha regelbundna möten det har vi avtalat om för länge sedan. Det är viktigt att vi har samma information och diskuterar igenom frågor om vi skall kunna agera gemensamt och åstadkomma något i riket. Sedan må det gälla vindkraft eller ramlagstiftning.

En del av veckan gick åt till att träffa folk på hemmaplan, att presentera orkidén, assistenten och kontoret för pressen. Det blev ett möte om problemet med att vi inte kan få pant av våra returflaskor i åtminstone andra nordiska länder, men helst andra europeiska länder. Det är fullt möjligt om det skulle så bestämmas av myndigheterna. Och då är vi strax inne på mitt favoritämne privatisering. I postkommunistiska länder, krigshärjade länder och även många andra länder talar man om ”transitional period”. Man övergår från planhushållning till privatisering, från ett odemokratiskt system till ett demokratiskt samhällsskick etc. Men även vi har smittats av denna iver, trots att våra samhällen fungerade rätt väl. Nu skall städning av operationssalar, blöjbyten och omsorg på långvården privatiseras. På det sättet blir det billigare för samhället och någon får möjlighet att tjäna pengar på verksamheten. Som ni kanske kan läsa mellan raderna är jag inte helt övertygad än, men jag kanske blir.

Vad har nu detta resonemang med tomflaskorna att göra, jo där har man fri företagsamhet. På Åland och i Finland (samt i andra nordiska grannar) sköter de större nationella dryckföretagen själva om pantsystemet. Här lägger sig inte samhället i hur pantsystemet sköts, i motsats till hur det är i USA där man på federal nivå bestämt att staterna måste ta emot tomflaskor från andra stater. Ni kan läsa mera om problematiken här.

Oavsett hur det ligger till med mina ideologiska funderingar borde vi få ett system som gör att inte återanvändningsidén sätts helt ur spel som nu är fallet. Åland skulle utgöra en utomordentlig plats för detta initiativ. Med egna platser i Nordiska rådet och egna ministrar i Nordiska ministerrådet borde det bli om inte en enkel match så i alla fall ett utspel som kan leda till resultat. Det stöder jag gärna i riksdagen och kanske då i första hand i den kommande gränshinderdebatten.

Till de frågor en riksdagsledamot ofta kommer i beröring med hör pensionsfrågor. Det är kanske inte så ofta den som sitter i riksdagen kan hjälpa till i enskilda fall, men på det principiella planet kan man alltid göra insatser. Därför har ett besök på Folkpensionsanstalten ingått i veckans besöksprogram. De har en ny organisationsform och den fanns det all anledning att bekanta sig med. Det var ett ytterst viktigt besök och en nyttig diskussion.

Alltså en hel del nyttiga saker på hemmaplan, men också grundlagsutskottet i Helsingfors och en längre resa. Grundlagsutskottets möte resulterade som alla vet nu i att det inte finns några reservationer emot Europeiska stabilitetsmekanismen. Det är fortfarande bara tillsvidare. Det slutliga beslutet beror på hur det slutliga resultatet ser ut; konstruktionen ska stå i överensstämmelse med riksdagens budgetmakt i enlighet med grundlagen. Det är alltså inte slutligt avgjort innan vi vet hur stora belopp det sist och slutligen kan bli frågan om. Nu vet i alla fall alla inblandade vad det finns för eventuella invändningar och kan rätta sig efter det. Tåget går vidare.
Januari är alltså tiden för resor eftersom riksdagen inte håller några plenum och resor inkräktar därför inte på riksdagsarbetet. Därför ställde jag upp och representerade Finland på en konferens för parlamentariker om människohandel. Det var ganska lätt såtillvida att det finns bara två fristående nationella rapportörer i Europa, en i Nederländerna och en i Finland, nämligen Eva Biaudet, som visserligen är mest känd som minoritetsombudsman, men till hennes arbetsområde hör också dessa frågor. Det innebär att alla har mycket höga tankar om Finland och det arbete som görs. Det var bara att hösta in allt beröm som andra gjort sig förtjänta av.

Seminariet hölls i Nederländernas parlament, den ståtliga förstakammarsalen med lång historia och med många europeiska länders folk avbildade, dock inte engelsmännen. Detta troligen eftersom Ostindienkompaniet hade starka konkurrenter i engelsmännen och helst inte ville påminnas om dem. Holländarna lyckades dock ta hem stora inkomster så att denna ståtliga sal kunde byggas, säkert mycket genom transporter av svarta från Afrika till bomullsplantager i Amerika. Det var alltså den tidens slavhandel, och nu satt vi här och diskuterade dagens slavhandel som ser helt annorlunda ut. Mycket försåtliga, det är bärplockarna som lockas till Norden med drömmar om stora pengar, men som ofta kommer hem utblottade och skuldsatta. Slavar eller inte? I första hand tänker vi på sexuella tjänster när vi hör människohandel, men det finns så många olika former: människor som arbetar inom olika sektorer under slavliknande former, människor som blir föremål för organhandel – mer eller mindre frivilligt. Vi måste alla vara vaksamma och samarbeta över gränserna.

Det här handlade om att parlamentariker bör samarbeta för att koordinera insatserna och lagstiftningsinitiativ. Jag fick redogöra för vad som görs i Finland. Tyvärr var det arbete som görs inom BSPC, och då särskilt inom den arbetsgrupp som sysslar med människohandel, lite känt, vilket gav mig anledning att berätta om det. Där har också Åland varit aktivt genom Gun-Marie Lindholm. (för att se vilka som är medlemmar i arbetsgruppen kan ni ladda ner medlemslistan här)

Den ledande politikern var på seminariet var nog den brittiske f.d. parlamentarikern Anthony Steen, som efter 35 år slutat sin politiska bana och nu på heltid ägnade sig åt bekämpning av människohandel. Han sade att han var mer i parlamentet nu än när han var medlem. Fanns det då någon Ålandsanknytning i det här seminariet? Ja, bortsett från kopplingen till människohandel och Gun-Marie Lindholms insatser i BSPC-sammanhang fanns där också alltså engelsmannen Anthony Steen. En man som förvånansvärt nog visade sig vara den person i vars trädgård där ett ”hus” från Herzogin Cecilie stod, som sedermera hittades och fördes till Åland. Vilken del av Herzogin Cecilie han pratade om eller hur det fördes till Åland vet jag inte. Eftersforskningar behövs! Och var kan man inte göra det bättre än i GE-rederiets kontor som ju sitter här i samma byggnad. Efter en del snokande har jag fått reda på att detta ”hus” alltså var navigationshuset på Herzogin och som användes som ett trädgårdsskjul (!) i Steens trädgård fram till mitten på 90-talet och sedermera såldes till Ålands sjöfartsmuseum. Väggarna finns nu i sjöfartsmuseets magasin. De flesta av dem är i dåligt skick och har blivit modifierade under årens lopp, t.ex. ett nytt fönster och en ny dörr på två av dem, dock har de blivit restaurerade och en av väggarna kommer att ställas ut när det nybyggda museet öppnar sina dörrar i april igen.

Seminariet hölls alltså i Haag och när man åker till Haag passerar man Amsterdam, där jag nu lämpligen fick hälsa på min gamle gode vän tolken från kontoret i Knin, förr huvudstad i den självständiga staten Krajina, men som aldrig blev erkänd av någon annat land. I Haag föll det sig självklart naturligt att besöka ”The High Commissioner on National Minorities”, Knut Vollebaek, också han en gammal bekant som jag första gången träffade i Knin. Den gången för 18 år sedan handlade det om självstyrelse för Krajina. Den här gången diskuterade vi fortfarande minoriteter samt gemensamma minnen naturligtvis. Veckan gick i Knins tecken. På fredag var det dags att gratulera min guddotter Nina i Knin på hennes 18 årsdag. När hon föddes den kalla vinterdagen för 18 år sedan minns jag som om det vore igår. Ingen elektricitet, hissarna stod på sjukhuset, och mycket annat saknades. Nu har Kroatien just röstat för att gå med i EU – två så skilda världar.

Och sist men inte minst bilen har fått en ny startmotor, men för säkerhetsskull också en motorvärmare. Så nu skall den tåla ett besök i Häljeboda i januari, visserligen inte mer i år, men nästa år förhoppningsvis.

Och ytterligare ett till sist – GÅ OCH RÖSTA I PRESIDENTVALET!

Bilden här visar Nederländernas nationella rapportör för människohandel Corinne Dettmeijer-Vermeulen. Det finns bara två sådana rapportörer i Europa. Den ena är Corinne och den andra är alltså Eva Biaudet. Mitt emellan oss står den brittiske parlamentarikern Anthony Steen från Devon. Och alltså mannen som äger trädgården där en större del från Herzogin Cecilie stod innan det återbördades till Åland.

Här kan den som är intresserad hitta information om Herzogin Cecilie och hennes öde:

http://www.submerged.co.uk/hertzoginececilie-wreck.php

http://www.submerged.co.uk/hertzoginececilie-woolner.php

http://www.bruzelius.info/Nautica/Ships/Fourmast_ships/Herzogin_Cecilie(1902).html

http://www.shipstamps.co.uk/forum/viewtopic.php?f=2&t=6010

http://www.nyan.ax/kultur_noje/?news_id=37090

Vecka 3

Anpassningen till tidsomställningen i New York har jag lärt mig ganska bra nu, och det behövs om man skall hinna med alla möten och vara i något skick.

Först på listan stod nye chefen för Policy and Mediation Division vid FN:s Mediation Support Unit , Robert Dann. Han har tidigare arbetat i områden (Cypern, Balkan och Palestina) där Åland självstyrelse är särskilt relevant och han har därför stor kunskap om Åland. Eftersom jag finns med på MSU:s roster så kändes det viktigt att kunna tala lite mer om de insatser de planerar, hur de ser på sin verksamhet och vad vi från Finland och Åland kan bidra med. Det gjorde jag i samarbete med tjänstemän från utrikesministeriet i Helsingfors.

Bara den som arbetat inom FN vet vilken enda stor familj man är för evigt. När jag rekommenderades att träffa den nye chefen kunde jag inte i min vildaste fantasi inbilla mig att det var en gammal bekant vars hustru jag känner så väl att jag var gäst på deras bröllop. Ett bröllop i Dubrovnik som ingent annat kan jämföras med. Hennes föräldrar och släktingar bosatta i Serbien med ursprung i Kroatien kom till det land där de inte varit sedan före kriget och träffade människor de inte sett sedan före kriget. Hennes gäster kom från Serbien, Kroatien, Bosnien och så en från Åland. Hans gäster kom från England, USA och flera andra länder. Det var en katolsk och en ortodox högtid, en serbokroatisk högtid, fast det inte längre finns något som heter så, i ett Dubrovnik som visade sig från sin bästa sida och var långt ifrån den ruin som många av de tillresta hört om i propagandamaskineriet. Vi som var med skall sent glömma. Robert vet vid det här laget mycket om Åland och efter att ha varit i områden där Ålands självstyrelse varit av intresse (Cypern, Balkan och senast Palestina) var han särskilt lämpad att tala vid det seminarium som arrangerades i New York.

Det var som ett led i Finlands kampanj för en icke-permanent plats i FN:s säkerhetsråd för perioden 2013-14 som Finlands representation vid FN, tillsammans med Indonesiens mission och IPI (internationella fredsinstitutet) i New York, arrangerade detta seminarium om internationell konfliktlösning under rubriken ”Lärdomar från det förgångna och utmaningar för framtiden”. Syftet var att lyfta fram områden inom vilka Finland har specialkunskap och därmed något att bidra med. Hit hör krishantering, fredsmäkling och andra insatser som syftar till att bygga upp civila samhällsstrukturer i krisområden. Den erfarenhet Finland har av 90 års existens med ett autonomt område inom sina gränser ansågs så värdefulla att det skulle kunna bidra, förhoppningsvis inte bara till Finlands möjligheter att få en av platserna i säkerhetsrådet, utan också till att lösa några av alla de svåra konflikter som FN ständigt sysselsätter sig med.

Finlands utrikesministerium presenterade nyligen ett ”Handlingsprogram för fredsmäkling” som särskilt behandlar de insatser man är beredd att ställa upp med inom ramen för FN, men även inom EU. Där framhålls inom vilka områden Finland har egna erfarenheter man kan dela med sig av. I detta program nämns förvånansvärt inte Åland eller Ålands självstyrelse en enda gång. Det bygger i sin tur på regeringsprogrammet där det trots idoga insatser inte var möjligt att få med ett ord om Åland. Det var därför särskilt glädjande att Finlands ambassadör vid FN Jarmo Viinanen såg vilken resurs Ålands självstyrelse utgör för Finland i internationella sammanhang. Den som är ”ute i fält” eller aktiv vid högkvarteret är uppenbarligen mer klarsynt.

Att Åland självstyrelseordning kan tjäna som exempel för andra folkgrupper är naturligtvis bra, men det finns också något som brukar kallas ”Ålandsnyttan” nämligen den nytta Åland kan ha av att medverka i internationella sammanhang. Har Åland någon nytta av att satsa resurser på sådana tidskrävande arrangemang? Självfallet måste man alltid vara restriktiv och hushålla med resurserna, men det är min bestämda åsikt att ju större kunskap det finns i internationella sammanhang om Åland desto större intresse finns det i Helsingfors av att medverka till att utveckla självstyrelsen. Att lantrådet på det här sättet väljer att bistå Finland i sina strävanden på den internationella fredsmäklararenan bär helt säkert frukt i andra för Åland svårare sammanhang.

Seminariet kombinerades dessutom med en utställning som finns i FN:s högkvarter.

Till besöken i New York hör också alltid att ha kontakt med åtminstone några ålänningar i förskingringen och så blev det även nu. De är alltid tacksamma att träffa någon livs levande från Åland även i dagens globaliserade värld.

Flyget hem gick som tur var enligt planerna. Vi landade 13.05 och grundlagsutskottets möte började 14.00. Trots all snö som mötte oss gick det som på räls. Värre var det följande dag då spårvagnen inte gick alls och pater noster hissen som går rakt upp till grundlagsutskottet stod stilla, då kom jag faktiskt 10 minuter för sent. Den dagen vi hörde alla de sakkunniga om EU:s stabilitetsmekanism http://www.eu-upplysningen.se/Om-EU/Om-eu-I-fokus/EUs-nodpaket-mot-den-ekonomiska-krisen/. Hur förhöll den sig till grundlagen?

Sist men inte minst hann jag med en födelsedagsuppvaktning i Helsingfors och hölls på Amos Anderssons museum http://www.amosanderson.fi/#lang=fi&page=t17. Det var en hel del gäster där från Åland. Födelsedagsbarnet är min försvarskurskollega (161:an) och då är man för evigt förbundna, men sedan tillhör vi också samma frequent flyer club http://www.airaland.ax/.

Den som bor på Åland vet att det sedan blev snöskottning och så naturligtvis presidentval. En andra omgång med riksdagens förre talman Sauli Niinistö och min kollega i utrikesutskottet Pekka Haavisto http://www.pekkahaavisto.net/ ser jag fram emot. Efter att ha suttit bredvid mig ett par timmar om dagen i fyra år och lyssnat på alla mina inlägg om Åland kan han nog en hel del. När nu inte Eva gick vidare så får man glädja sig åt att det i alla fall blir en kamp mellan liberala och mer konservativa värderingar. Minoritetsombudsmannen får syssla med minoritetsfrågor i alla fall, men frågan är om minoritetskämpen Pekka har någon chans i dagens Finland.

Det brukar sägas att statsöverhuvudet är Finlands och Ålands President, och det säger en del om hur man på Åland ser på presidenten och vilken tilltro man har till ämbetet, långt större tilltro än till statsrådet. Vad beror det då på att presidenten är så betydelsefull för Åland, och varför är det så viktigt att jag röstar. Finlands president gavs vid självstyrelsens tillkomst i Genève 1921 en mycket viktig roll, den som ytterst avgjorde om åländska lagar kunde träda ikraft eller inte. Den rollen kunde ges åt Finlands president eftersom presidenten hade en så stark ställning i landets statsskick.

Ursprungligen garanterades självstyrelen av den klagorätten till Nationernas förbund eller internationella domstolen i Haag. När klagoinstrumenten efter andra världskriget försvann fick presidenten egentligen en ännu viktigare roll i självstyrelsesystemet. Och presidenterna har hittills tagit det ansvaret och förstått att slå vakt om självstyrelsen. Varje president har med tiden vuxit in i rollen som självstyrelsens garant och förstått vikten av vara bra insatt i åländska frågor. Det har kanske just därför visat sig vara till stor nytta att ha en f.d. justitieminister som president. Visserligen har alla presidenter vuxit in i rollen, men det är ändå en fördel att ha en president som från början känner väl till denna presidentens viktiga roll.

Bara en gång i historien har Finlands president fört en lag som stiftats av riksdagen till Högsta domstolen för prövning om riksdagen hade hållit sig inom sin lagstiftningskompetens, och det var en kvinna som vågade sig på den manövern. Det har inte visat sig vara en nackdel att vara kvinna i det här sammanhanget, tvärtom.

Många i Finland förstår inte det här med självstyrelse och tror att Åland är en del av Finland precis som vilken annan landsända. När man skall argumentera i sådana fall har det visat sig vara bra med internationella jämförelser och det har också de som förstått självstyrelsens innersta väsen förstått. De har t.o.m. förstått att man kan använda sig av Ålands självstyrelse i andra internationell sammanhang. För detta ändamål är det till stor fördel med en president som har internationell erfarenhet, och det har nog i det här valet samtliga kandidater vill jag påstå, förutsatt att man räknar det nordiska samarbetet till internationellt samarbete, och det borde man inte göra. Det nordiska samarbetet är för Åland en hemmamarknad, en inrikesfråga. För ingen är det nordiska samarbetet så viktigt som för Åland, ingenstans är förståelsen så stor som här.

Hur är det då med svenska språket. Det är självfallet ingen nackdel om presidenten har svenska som modersmål, men det viktigaste är att ha förståelse för Ålands självstyrelse som bygger på att ålänningarna garanterades att för alltid förbli svenskspråkiga om de så vill, och ha alla kontakter till riket på svenska. Det gäller alltså att vara säker på att den man röstar på är en stark föregångsfigur på det här området.

Hela Ålands självstyrelseordning är en form av minoritetsskydd, och skall man vara beredd och stå på barrikaderna och slåss för en minoritet då kan det vara bra att ha erfarenhet av minoritetsfrågor. Så här kunde jag fortsätta och kretsa kring den åländska självstyrelsens alla stöttestenar, och det är ur åländsk synpunkt det absolut viktigaste att välja en president som känner till Ålands självstyrelse i detalj, som är beredd att stå på barrikaderna för att försvara den, som är beredd att lyfta fram den som exempel i på den internationella arenan, att i det sammanhanget vara beredd att tala om det som fungerar bra såväl som det som man misslyckats med. En president som har en öppen inställning till att utveckla självstyrelsen på samma sätt som är fallet i andra länder. En president som har en sådan utrikespolitisk och försvarspolitisk insikt att Ålands självstyrelse kan passas in i det sammanhanget, en internationell brobyggare såväl som någon som med kraft kan företräda Finland i alla sammanhang. Vi skall ha en president som i ekonomiska och andra problematiska sammanhang skall kunna ena landet med den begränsade makt presidenten numer har. När inte makten längre finns gäller det att ha förmågan att använda andra förmågor.

Vad drar vi för slutsats av det här? Presidenten skall ha erfarenhet av internationellt samarbete, ha goda insikter i självstyrelse och minoritetsfrågor, gärna erfarenhet av internationell krishantering, vara beredd att stå upp för Ålands självstyrelse, vara nordisk, europé och van att röra sig på ett globalt plan.

När det inte gått att få förståelse för de åländska frågorna hos regeringen i Helsingfors har det alltid funnits en utväg, man kunde ringa Kekkonen och så ställde han allt till rätta. Den tiden är tyvärr till ända. Det går inte längre att ringa till Kekkonen, han svarar inte och just därför är det så viktigt att just du går och röstar på någon som blir en bra president för Åland på söndag.

Vecka 2

Veckans första dag snöade hela dagen, bilen blev mer och mer insnöad, men den hade ju startat alla andra dagar så det skulle säkert inte bli ett problem. Kanske ändå bäst att försäkra sig om bilens trofasthet. Batteriet är nytt, det fanns bensin etc., men inget hjälpte. Det var bara att vänta på en bilkunnig granne. Man lär sig mycket på sådana här äventyr. Numer vet jag t.ex. att man måste slå på startmotorer som är gamla och trötta så att kolet lossnar. I brist på ett riktigt verktyg som en hammare kan man inte ta ett vedträ, men väl en gammal klyvyxa (dock utan skaft).

Nu gällde det bara att bilen skulle fungera nästa dag då det skulle bära av till Åland. Alla alternativa färdmedel undersöktes, tåg till Stockholm t.ex., men hur åker man med allt det vanliga bagaget samt två datorer och tre lufttorkade norska skinkor med tåg? Bilen skulle säkert starta med några slag. Nej, den skulle inte starta, men med en specialutryckning av grannen Stefan, klyvyxan och startkablar visade bilen sin soliga sida och den skulle gå. Nu var goda råd dyra, det var bara att köra hela vägen utan att stanna. Allt in i bilen två datorer, tre skinkor och även soporna fick följa med på resan, mot alla regler måste bilen tankas utan att slå av motorn, övernattning i Uppsala hos en väninna var inget att tänka på. Det måste bli så där 500 km i ett svep. Genom centrala Stockholm i rusningstrafik var inte att tänka på, men Silja nåddes i tid, 30 minuter före avgång, men nej, Mariehamnsbilarna skall vara på plats en timme före avgång. Sista möjligheten: färjan till Tallinn som viker in i Mariehamn vid ett-tiden på natten. Det fick duga.

Väl i Mariehamn startade bilen inte, men en stor kraftig besättningsman knuffade bilen av färjan, men inte mycket längre. Där stod jag på hamnklaffen som turligt nog sluttade nedåt så till och mina muskelkrafter räckte för att få den åtminstone av klaffen, men sedan var det stopp. Visserligen i Mariehamn, men ensam i natten på hamnområdet där bilen knappast kunde lämnas och dit en taxi knappast kunde nå. Innan jag övergav bilen vred jag på nyckeln ännu en gång och bilen var i alla fall en vän. Den startade.

En dag på Åland för packning och förberedelser inför en strapatsrik resa. Under tiden kom och for presidentkandidater till Mariehamn. De som kommer till Åland har uppenbarligen ett intresse för åländska frågor, men hur är det med dem som inte kommer? Innan vi tog paus från riksdagen sade alla att det viktigaste i det här valet är att det blir en andra omgång, även samlingspartister, men då gäller det även för dem att inte rösta på Niinistö i första omgången!

Nästa dag till Helsingfors just samma kväll som Johan Scotts vernissage på galleri Anhava .Utställningen skall ses även om det inte blev någon vernissage.

Följande dag skulle det bära av till New York via Paris med sikte på att hinna till Metropolitan och se Faust samma kväll. Tekniskt fel på planet från Helsingfors, missade planet från Paris, men nästa skulle gå om tre timmar. Ingen opera, men fann en ödessyster, en brittisk cellist i Kuopio. I all förvirring på Charles de Gaulle med ombokningar, ersättningar etc. blev våra respektive boarding-card förväxlade med varandra. Jag gick igenom passkontrollen med hennes utan problem, men inte hon. Hur skulle hon förklara att en okänd kvinna måste ha försvunnit med hennes boardingkort och därför var det inte samma namn i som i hennes pass. Efter mycket argumenterande, fotograferades hon och släpptes igenom eftersom det ändå skulle kontrolleras ännu en gång vid själva ombordstigningen, allt medan den ”okända” kvinnan väntade på andra sidan. Nåväl vi bytte boardingkort och kom båda med på planet utan ytterligare komplikationer.

Hemma är alla tidningar helt följdriktigt fulla av jämförelser mellan presidentkandidaterna, mycket om deras utseende, hur de framstår på sina affischer etc., en ytlighet i debatten som närmar sig det amerikanska presidentvalet. Det är nästan så att man skulle vilja påstå att det amerikanska valet präglas av större saklighet i debatten. Det handlar mycket om arbetslösheten, om vem som skapar flest nya jobb. Det handlar om den ekonomiska krisen, den obegripligt stora skuldbördan, om sjukförsäkringsreformen, och det beror naturligtvis på att presidenten fortfarande har verklig makt i USA. Sedan finns det element i den amerikanska debatten som aldrig slutar förvåna. Guvernör Perry kritiserar den nuvarande administrationen för att de framställer de fyra militärer som urinerade på kropparna av de döda talibanerna som brottslingar. Han säger att det var visserligen fel, men inte så farligt. Religionen spelar stor roll i det amerikanska presidentdebatten. Kan en mormon bli USA:s president? Är en mormon med flera äktenskap bakom sig en mer opålitlig person än en protestant med samma leverne?

Den enda religiösa dimension den finska presidentdebatten haft är väl Soinis katolska bekännelse.

Resan till New York var en semesterresa, nåja, i alla fall nästan. Fast jag kan röra mig var som helst så bor jag och rör mig hela tiden runt FN, träffar gamla FN-kollegor etc. Vad har hänt sedan sist, vem har du träffat sedan sist, vad gör den och den? Gemensamma bekanta gås igenom. Hon är på uppdrag i Afrika, han är i Georgien, han har gift sig och hon utsågs till utrikesminister i veckan. Så fortsätter vi i det oändliga. Alla gås igenom, tolken från Stikada bor nu i USA och den franske officeren hon tolkade åt är nu i Marocko och alla är mina vänner på Facebook, så fortsätter vi i det oändliga. Vi tröttnar aldrig på att hålla reda på varandra. Jag slår på TV:n och vem är inte på CNN om USA:s ambassadör i Kroatien under den här tiden Peter Galbraith. Du måste skriva en bok om allt säger Terhi. Det är för sent protesterar jag. Det är du skyldig oss som bor här säger Gordana i Belgrad

Det blev alltså ingen Faust på operan första kvällen, men på lördag blev det The Enchanted Island, en märklig modern barockopera med musik av bl. Händel och Vivaldi. Spektakulär scenografi och så höjdpunkten Placido Domingo. Någon kanske tänker att det där är väl ingenting att berätta om. Det är ändå bara några få förunnat att fara till New York och gå på opera, men så är det inte. Just samma föreställning kan man se i stadshuset på lördag. Nu var tyvärr en av de sångare som det talats mest om David Daniels sjuk. Hoppats att han frisknar till så det går att lyssna till honom i stadshuset på lördag. Gå dit, missa in tillfället.

Vecka 1 på ett nytt år

Så många oskrivna blad och så många oskrivna veckobrev det finns när ett nytt år ser sitt ljus. Förra nyårsafton lovade jag alltså mig själv att skriva ett veckobrev varje söndag och så blev det alltså.

Veckan började med det månatliga lantrådsmötet och det fanns mycket att tala om. Hur skall det bli på Åland nu när man inom snar framtid inför ett nytt system på fastlandet för uppbärande av avgift för att vi ser på TV, ja inte bara det, utan också för att vi tar del av alla möjliga olika former av media – alltså en mediaavgift – som skall uppbäras i form av en skatt. Inkomsten som staten får är avsedd att finansiera YLEs verksamhet, men Åland har självstyrelse på det området och skatten kan därför inte uppbäras på Åland om inte landskapsmyndigheterna så vill. Och det är naturligtvis frågan: vill vi också uppbära en mediaskatt? Det fina med mediaskatt är att man kan spara in alla kostnader för övervakning eftersom alla måste betala. Det kommer inte att finnas några licenssmitare som skall tas fast. Inte bara att övervakningskostnaderna sparas in utan inkomsterna blir högre eftersom alla betalar, och det utan att det blir dyrare. Systemet är inte finslipat ännu. Det går därför inte att svara på exakt hur systemet kommer att se ut, det finns inget lagförslag och kommer inte att finnas på ett bra tag. Den nya avgiften skall införas först 2013. Nu är frågan för landksapsmyndigheterna om man också vill uppbära en skatt? Vill man göra det enligt exakt samma regler som i riket? Vill man uppbära en mediaskatt, men enligt egna regler, som man gör i fråga om konnunalskatten? Ja, det är upp till landskapsmyndigheterna att bestämma.

Det fanns som sagt var mycket att diskutera på detta årets första möte. Hur blir det med inmatningstarifferna, kommer den åländska vindkraften att få del av systemet? Den senaste tidens alla stormar har haft det goda med sig att folk har blivit medvetna om den resurs vindkraften verkligen är.

Hur stor betydelse för Ålandsexemplet har beslutet att inte genomföra förslaget att se till att det demilitariserade, neutraliserade och autonoma området Åland får samma gränser? Och skall vi göra något åt det? Hur går vi i riket vidare med det eniga åländska betänkandet om att självstyrelselagen skulle revideras så att vi får ett systemskifte? Det som kallats en ramlag. Ja, frågorna var många. Med andra ord mycket att arbeta vidare med.

Därefter bar det av på den årliga januarituren in i de mörka skogarna, som faktiskt inte visade sig vara så mörka. Efter lite över 500 kilometer svängde jag av huvudvägen för att köra de sista kilometrarna in i skogen och då kom snön. Det snöade och snöade, sikten blev sämre och sämre, men då såg jag Norge och då var jag framme. Där stod julgranen och lyste mitt i byn. Gatlyktorna är återigen tända efter att ha varit släckta en kortare tid för några år sedan, men våra protestlistor hjälpte. Så lätt tar man inte död på Häljebodingarna.

Landskapet med de snötyngda grenarna är helt enkelt oslagbart vackra, utan jämförelse. Jag tröttnar aldrig på att titta ut genom fönstret och beundra landskapet. Det blev inte sämre att stjärnhimlen blev klarare och klarare. Landskapet blev mer och mer upplyst för varje natt som gick. Det överskuggade alla praktiska frågor som sysselsätter mig varje minut i detta fantastiska landskap. Helmånens (ja, det heter så där vid norska gränsen) ankomst sägs göra att det blir kallare och kallare för varje dag som går. Och visst måste bilen som saknar motorvärmare startas med regelbundna mellanrum, och visst måste det bäras in mer och mer ved, men vad gör väl det. Ullstrumporna som jag fick av min kusin kom väl till pass.

Tyvärr missade jag Eva Biaudets framträdande på Åland, och det liksom andra presidentkandidaters besök till Åland hade jag gärna varit med på. Istället fick jag nu nöja mig med svensk televisions program om presidentvalet och det var inte upplyftande. De tre kandidaterna Sauli Niinistö, Timo Soini och Paavo Väyrynen fick mycket uppmärksamhet och de andra ingenting. Det var helt enkelt ett propagandaprogram för dessa tre kandidater och detta inför alla de väljare som ändå finns i Sverige, upprörande enligt min åsikt. Paavo Lipponen fick besvara en fråga, Pekka Haavisto och Eva Biaudet syntes lite i bakgrunden. Själv nåddes jag av meddelandet att Paavo Arhinmäki gift sig, och det var ju en mycket glädjande nyhet, men den nådde knappast väljarna i Sverige.

Dagen avslutades med ett e-postmeddelande från Luggeruds stiftelse för natur og kultur i den Värmländska skogen där ledaren för centret meddelade att han på morgonen sett vargspår i nysnön på gården. Även i min del av Värmlandsskogarna har vi vargar, men tyvärr kan jag inte presentera någon verklig bild från spåren, men däremot så här borde de ha sett ut…

Vecka 52

Känns underligt att på årets första dag skriva årets sista veckobrev, men så har det blivit. Varje söndag har jag skrivit ett veckobrev och 52 har det blivit just som jag föresatte mig vid förra nyårshelgen. När jag på nyårsafton nu på min facebook-sida frågade mig om det faktiskt är någon som läser vad man skriver och om det inte skulle vara bättre att vara aktiv i vanliga tidningsspalter skrev någon till svar ”ju mindre desto bättre”, en kommentar som i och för sig nu är borttagen från sidan, men hmmmmm, kanske man borde fråga sig om det verkligen tjänar något syfte att skriva om allt och inget hela tiden?

Tja, det finns i alla fall mycket att fundera kring under det kommande året. Schäubler förutspår en återhämtning, rent av förstärkning av Euron, och inget land lämnar euroområdet etc. Allt det kan man läsa i dagstidningarna. Italien och Spanien skärper sig, men räcker det etc. Redan den 19 januari sammanträder grundlagsutskottet för att ta ställning till hur Finlands ansvar är utformat och följande dag möts vi i stora utskottet. Fast riksdagen inte sammanträder under januari månad är det inte ledigt om någon tror det. Jordklotet snurrar vidare och världen med det.

Julhelgen och dess ledigheter var också rekordkorta, husets ungdomar försvinner till sina respektive studieorter.

Med få lediga dagar blev det desto fler arbetsdagar och de gick till stor del åt att planera den ofrivilliga flyttningen ut från mitt kontor i Mariehamn. Jag hade gärna stannat kvar, människan är ett vanedjur, men det fanns till slut ingen väg omkring. Jag överlever, men frågan är hur det går för den orkidé som jag fick av personalen på kansliavdelningen när jag flyttades ut ur kanslichefens rum för fem år sedan och som alla dagar sedan dess burit de allra vackraste blommor jag sett. Varje dag jag har öppnat dörren till kontoret sedan den mörka höstdagen har jag blivit på gott humör när jag sett blomman. Klarar den sig nu?

Men det är inte blomman som är det viktigaste att klarar sig nästa år utan att vi får igång processen med en utveckling av självstyrelsen, ett systemskifte som det brukar kallas, att vi får en president som förstår sig på självstyrelsen, som inser sin roll som den högste ansvariga för att självstyrelsen får fortsätta att utvecklas i den riktning det åländska folket vill. Den arabiska våren skall överleva, demokratin skall utvecklas, tibetanerna i exil såväl som de som verkligen är bosatta i Tibet skall kunna få respekt för mänskliga rättigheter och utan dialog är detta knappast möjligt. I Baskien, som hör till ett annat av de områden jag frivilligt eller ofrivilligt dragits in i, finns det kanske mer hopp om en demokratisk utveckling. Den internationella kontaktgruppen fortsätter sitt arbete och har fått uppmärksamhet av politiska profiler med respekt som Kofi Annan och Gro Harlem Brundtland. Även separatisterna har tillåtits ställa upp i demokratiska val. Nu krävs bara en sak ”Släpp fångarna loss!”. Vi borde inte ha politiska fångar i dagens Europa. Tyvärr är detta bara ett axplock på den långa, långa lista man kunde göra.

Det finns nog gott om arbete under 2012, vad det verkar nu.