Vecka 8.

Greklandsstödet

Veckan började med stora utskottets möte måndag kl. 7.30 med hörande av finansminister Urpilainen. Det var enda möjligheten om vi skulle vara informerade om de allra sista stegen före beslutet om Greklandspaketet fattades, och det skulle vi. Ministern utfrågades i 45 minuter sedan var det dags för henne att ta flyget till toppmötet. Stora utskottet röstade om ministerns färdkost. Oppositionen ville som tidigare säga nej, men majoriteten i stora utskottet liksom ministerrådet valde en annan väg, även om deras beslut fattades först in på småtimmarna. Nya stora åtaganden, men också ett separatavtal som ingicks mellan Finland och Grekland före ministerrådsmötet (läs om om de nya avtalen här).

Vad innebär de här garantierna? Kan vi få tillbaka pengarna? Vad finns det för juridiska garantier? Och kanske viktigare, vad finns det för politiska garantier? Man kan fråga sig vad som händer om de missnöjda grekerna väljer att rösta på kritikerna av det sparprogram som grekerna nu tvingats till. De som går till val just på ett program som innebär att de här villkoren är oacceptabla och att de skall omkullkastas. Vad händer om de kommer till makten? Hur går det med löften och överenskommelser då?

Ömsesidighet i lokalsamhället

Vecka åtta var bara ännu en vecka som började i Helsingfors istället för i Mariehamn. I övrigt var det lugnt eftersom det var sportlov. Vi hade därför inte grundlagsutskott på hela veckan och även i övrigt gick arbetet på sparlåga. Det var bra för på så vis kunde jag sköta mitt uppdrag som styrelseledamot i Ålands Ömsesidiga Försäkringsbolag som uppdraget skall skötas. Vi gjorde en studieresa till våra kollegor i Länsförsäkringar i Stockholm, eller rättare sagt deras ägare som heter Länsförsäkringar Aktiebolaget (LFAB). Nyttigt och lärorikt att se hur det fungerar där, på vilka områden vi har något att lära av varandra. Även Länsförsäkringar i Sverige är ömsesidiga bolag som sätter förankringen i lokalsamhället högt på listan.

Det blev en natt i Stockholm och vilken natt då? Jo, självfallet den natt allt hände i Stockholm, man ville ju vara på plats denna historiska natt. När namnet tillkännagavs tänkte jag som gammalt FN-djur naturligtvis på anknytningen till Förenta nationernas Palestina-medlare, och att det kan säkert ge Sverige och Folke Bernadottes insatser ny uppmärksamhet ute i världen. Undersökningar lär visa att den mest kände svensken genom tiderna vara Raoul Wallenberg, själv skulle jag nog tippat på Alfred Nobel, men genom att låta Estelle Manville ge namn åt Sveriges kommande statschef uppmärksammas säkert även FN, de vita bussarna och de som gett sina liv för en sak de trott på.

De gav sitt liv

Det samma gjorde journalisten Marie Colvin och fotografen Rémi Ochlik i Homs den här veckan. Våldet och terrorn fick ett ansikte för världen. Visserligen har 600 syriska civila dödats under de tre veckor som staden varit belägrad, utan att de fått sina namn i världspressen, men nu var det västerländska journalister som dödades, en av många journalister, men ändå en särskild. Marie Colvin hade vigt sitt liv åt att rapportera från krigshärdar världen över: Balkan, Sierra Leone, Tjetjenien, Östtimor, Mellanöstern och Sri Lanka, där hon i ett bakhåll förlorade ena ögat och därför alltid bar en svart lapp. Hon ansåg att någon måste våga, någon måste få ut bilden av vad som händer världen. Hon rapporterade ofta om kvinnor och barns öden i kriget. En av de allra sista rapporterna var just hennes rapportering i BBC om hur en liten flicka dog av splitterskador från en granat framför hennes ögon. Kort och gott något måste göras. Världen måste få upp ögonen för vad som sker och det har man kanske fått på det här sättet. FN har utsett Kofi Annan till förhandlare i konflikten. Carl Haglund som varit i Mariehamn den här veckan har varnat för ett nytt Srebrenica. Där dödades 9.000 mitt framför ögonen på det internationella samfundet. Vi är långt ifrån de siffrorna i Homs, och det får inte upprepas.

En frusen konflikt

En annan konflikt som fått uppmärksamhet under den senaste tiden är den frusna konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan. Det är 20 år sedan många människor tvingades bort från de områden som numer kontrolleras av Armenien. De har bott under omänskliga, ja rent av overkliga förhållanden i tjugo år. Hela familjer i tre generationer i ett rum, toaletten och duschen delas av alla andra i samma korridor. En del säger att myndigheterna håller de stackars människorna kvar i flyktingförläggningarna och får uppmärksamhet för konflikten med grannlandet för att på så sätt undvika uppmärksamhet kring interna problem i landet. Men människornas tålamod börjar tryta och allt tyder på att de skulle vara beredda att ta till vapen för att få tillbaka sina hem. Numer är vapnen och metoderna så mycket mer förfinande än de var för 20 år sedan och därmed blir skadorna och följderna så mycket mer katastrofala. Ryssland har av tradition varit Armeniens vänner och måste kunna antas förse dem med vapen. Den kontaktgrupp som finns och som har till uppgift att försöka lösa konflikten med fredliga medel, eller rättare sagt genom förhandlingar har inte åstadkommit mycket och sedan Frankrike förbjöd förnekelsen av folkmordet på armenierna har de kommit att betraktas som inte helt opartiska. Ett av grannländerna är NATO-landet Turkiet som har mycket nära relationer till Azerbajdzjan och kan tänkas vara beredda att förse dem med vapen. Där finns alla nödvändiga komponenter för en storkonflikt, och där befinner vi oss nu. Läget är skärpt och farligt. Konflikten har efter en allt för lång tystnad fått världens strålkastarljus på sig. Ålands självstyrelse har allt sedan Finland hade ordförandeskapet i Minsk-gruppen och förde parterna till Åland i december 1993 tilldragit sig stort intresse i Azerbajdzjan för hur frågan kunde lösas.

Bristen på vindkraft

Vindkraften, vad vore en vecka utan att ett nytt kapitel i vindkraftsfrågan skrevs. Om systemet med inmatningstariffer som tillämpas för byggande av vindkraftverk på Åland kan tillämpas eller inte har länge varit en fråga som sysselsatt allt för många, allt för länge. Juridiskt problematiskt har det sagts även om jag anser att det inte är någon större juridisk fråga utan snarare en politisk efter att många instanser sagt sitt. Det började med justitieministeriet, som sade att det var möjligt att också tillämpa reglerna för stöd på Åland. Det hjälpte inte, och frågan fördes därför till Ålandsdelegationen som också sade att det var möjligt att låta Åland få del av stödsystemet på något sätt. Men inte heller det hjälpte utan frågan fördes genom lagförslaget om inmatningstarifferna till riksdagen med konstaterandet att det inte kunde omfatta Åland och grundlagsutskottet måste följaktligen gripa in och tillrättalägga sakernas rätta förhållande och förena sig i vad justitieministeriet och Ålandsdelegationen redan sagt. Det är möjligt för de åländska vindkraftverken att få del av stödformerna, och inte mer än rätt heller för den delen eftersom Åland bidrar till att uppfylla EU:s miljömål som Finlands bundit både Finland och Åland vid. Självfallet dock inte så att Åland får stöd både genom den vanliga landskapsbudgeten och dessutom stöd direkt från staten, men det handlar om teknikaliteter att se till att så inte sker. Vad gör man så när tre olika organ är helt ense om den juridiska bedömningen, jo man försöker naturligtvis hitta en fjärde, och det är vad som nu skett. Ärendet har förts till Justitiekansler för utlåtande, och under veckan kunde jag få fram att ärendet skall börja behandlas under mars månad hos JK. Undrar vilket juridiskt organ som blir det femte att uttala sig i frågan, undrar om det kan bli på europeisk nivå, och sedan det sjätte organet? Då är vi kanske på global nivå? Och frågan är den samma: kan systemet med inmatningstariffer tillämpas på åländska vindkraftverk?

Presidentens kansli

Under veckan kom namnen på de personer som skall arbeta vid president Sauli Niinistös kansli. De är viktiga för Ålands del eftersom presidenten är så viktig för Ålands del. Det var därför glädjande att se åtminstone två mycket bekanta namn nämligen Teemu Tanner och Minna Hulkkonen. Både två personer som med sin sakkunskap gjorde stort intryck under min tid i utrikesutskottet.

Sist men inte minst vädret.

Vädret har skiftat den här veckan för min del, det är det minsta man kan säga. Ett sjukhusbesök i Örebro förde mig från ett mycket snörikt Helsingfors på fredag kväll till Mariehamn med jämförelsevis mycket litet snö genom Sverige på lördagen till ett absolut snöfritt Örebro och med vägar så torra att det var sommarväglag. Tillbaka med kvällsfärjan till Mariehamn blåste det dock ordentligt och väl i Mariehamn var allt täck med snö efter kvällens snöfall.

Vecka 7

Det kan inte sägas ha varit någon vanlig vecka. Den bestod till stora delar av grundlagsutskottets fyradagar långa europaresa. Europaresor tar numer inte fyra dagar, därför var det rent av svårt att få ihop folk som var villiga att resa. Själv missade jag både Östersjöfondens möte på hemmaplan och Svenska riksdagsgruppen strategimöte som handlade om vilka frågor vi skall driva under valperioden. Det är bara att konstatera ”inte bra”. Numer i den globaliserade världen vi lever i sker allt med raketfart; till Europa far man för att vara med om ett möte någon timme eller kanske en dag. Fyradagarsresor, ja då börjar man nästan tänka på Asien, Afrika eller Sydamerika. Men så var det i alla fall och grundlagsutskottet gav sig ut på europaturné, en turné som gick från Helsingfors via Amsterdam till Haag, tillbaka via Amsterdam till Strasbourg och via Stuttgart tillbaka hem till Helsingfors, men vid det laget hade vi tappat tre deltagare på vägen.

Tveklöst var det värt besväret. Naturligtvis visste vi att det inte finns någon författningsdomstol i Finland och att grundlagsutskottet har rollen att granska att lagar som riksdagen stiftar är förenliga med grundlagen. Trots det är det intressant att närmare få veta hur det fungerar i andra länder. Det finns ett utbrett och utvecklat samarbeta på global nivå mellan de olika författningsdomstolarna, men inget internationellt samarbete mellan parlamentsutskott som har den här rollen. Kanske är det dags att bilda ett sådant.

Att lagar inte står i strid med människorättskonventionen är ett annat område där kontrollen skiljer sig mellan länderna. England har ett särskilt utskotts för mänskliga rättigheter, men Westminster besökte vi inte den här gången. Istället besökte vi parlamentet i Haag. I Holland finns det ingen författningsdomstol, men inte heller något särskilt författningsutskott. Hur det fungerar med kontrollen av att mänskliga rättigheter respekteras fick vi insikt i genom en professor från universitetet i Leiden. Han föreläste om det, liksom om Människorättsdomstolen i Strasbourg som vi var på väg att besöka. Domstolen är under utredning och det finns olika förslag på hur den skall förändras. Särskilt kritiska röster har hörts från engelskt håll trots att inte England alls fällts många gånger. Det är vissa länder som alltid är på tapeten och det får man kanske acceptera att de länder som på engelska brukar kallas ”transitional countries” tar tid på sig att bli rättsstater. Det är OK bara det går åt rätt håll.

Att Finland har haft problem med långa handläggningstider det vet vi. Det samma har gällt Holland, men där har man hittat en lösning som Människorättsdomstolen accepterat, nämligen att man konstaterar att behandlingen tagit för länge, och ger någon form av kompensation eller straffnedsättning. Ett förfarande som inte är tillåtet i Finland.

Att riksdagens europautskott, eller stora utskottet som det heter är unikt i sitt slag det vet vi. Ministrarna skall hela tiden förankra vad som behandlas i EU:s ministerråd hos stora utskottet. Det kan bli både sena och tidiga möten, och alla möjliga former för kontakter. Det som diskuteras är förtroligt, hemligt eller icke-officiellt. ”Transparency”, som inte heter genomskinligt på svenska, utan möjligen transparent, men jag skulle föredra öppenhet, är hedersord och bör gälla i alla sammanhang. På det här området har det dock visat sig att det faktum att informationen inte lämnar rummet har lett till att en enighet kan uppnås, och som alla i det långa loppet tjänar på. Och alla har ju faktiskt fått del av informationen. Där finns representanter för alla demokratiskt valda politiska partier i landet. I Holland däremot är utskottsmötena öppna för allmänheten. Det gör att det inte är möjligt att som i stora utskottet ägna sig åt att både teoretisera och spekulera, och kanske ibland rent av fantisera. På det sättet kan man tänka sig in i olika situationer och de politiska motståndarna förstår att allt är inte bara svart eller vitt, även Euromyntet har två sidor.

Ja, allt sådant här kan man få lära sig om man följer med på grundlagsutskottets europaresa. Man kan få närmare insikt i vad de domstolar som Människorättsdomstolen i Strasbourg, Internationella domstolen (IJC) och framför allt Internationella brottmålsdomstolen (ICC) där alltså Finland har en egen domare, nämligen förre ordföranden i Kontaktgruppen mellan Åland och riket, Erkki Kourula. För övrigt är både nuvarande och förre ambassadören i Nederländerna tidigare medlemmar av kontaktgruppen så ålandskunskapen finns väl representerad.

Vi bekantade oss också med ”the Venice Commissions” arbete, och med GRECO (Group of States Against Corruption) http://www.coe.int/t/dghl/monitoring/greco/general/about_en.asp som sysslar med mutor och korruption, och som tyvärr kritiserat det finska systemet för valfinansiering. Å andra sidan kunde vi konstatera att man var mycket nöjd med hur Finland hade rättat sig enligt deras kritik. Det har däremot inte grannlandet Sverige gjort. Där har man inga regler alls för valfinansiering och har inte heller gjort några ansträngningar att ta fram en sådan lag, men det kommer nog även där. Att det ändå fungerat där på ett inte allt för upprörande sätt är naturligtvis därför att valsystemet är ett annat än i Finland. Här skall varje enskild kandidat skrapa ihop sin valbudget, medan i Sverige med listsystemet så är det partierna som står för fiolerna.

Så sammanträffade vi med representanter för Europarådets kommitté för förhindrande av tortyr http://www.cpt.coe.int/en/. När man hör ordet tortyr tänker man i första hand på länder med annan syn på mänskliga rättigheter än vad vi anser oss ha. Vi tänker på erkännanden som framtvingas under bestialiska förhållanden, men det är inte bara det här organet sysslar med utan också degraderande behandling och inhumana förhållanden. Och det måste nog tyvärr konstateras att där finns det en hel del att se på också i vår del av världen. Hur behandlas våra åldringar idag? Vi har läst skrämmande rapporter i tidningarna och mer är säkert att komma. Dit hör också frågan om hur åldringar, sjuka barn etc. kommer att behandlas i de länder som är särskilt drabbade av de finansiella åtstramningarna, som t.ex. Grekland. Det saknas med andra ord inte arbete.

Väl hemma i Helsingfors blev det fredagsklubben första morgonen. Finland har nu godkänt programmet för utvecklingsarbetet. Under den senaste tiden har det diskuterats att Finland slutar med bistånd till Nicaragua eftersom det är en diktatur där mänskliga rättigheter inte respekteras och att vi skall ta det i beaktan i fortsättningen. Det är allt väl, men människorna i landet? De har det svårare än någonsin och nog är det ett gigantiskt nederlag om vi i så många år gett bistånd i form av direkt statsstöd utan att lyckas ställa några krav. Alla nordiska länder har gjort samma sak, och de övriga före Finland. Nicaragua hade därför beslutat flytta sin enda nordiska ambassad från Köpenhamn till Helsingfors, vilket skulle gett Finland en unik möjlighet att ställa krav, men så blev det inte.

Därmed var det veckoslut och hemresa, men det blev ett kort veckoslut eftersom stora utskottet skulle sammanträda redan 07.30 på måndagen så det fick bli Air Åland på söndag eftermiddag. Tur att det pålitliga planet gick. Under den korta tiden i Mariehamn hann jag i alla fall skotta snö som skulle försvunnit dagen därpå i alla fall. I Helsingfors däremot där var det mer snö än någonsin.

Vecka 6

Trots att det var måndag blev det morgonflyget till Helsingfors, för nu skulle allt börja. Svenska riksdagsgruppen (Srg) skulle konstituera sig och det var inga överraskningar, alla omvaldes. Själv blev jag alltså omvald till det tunga uppdraget som parlamentarisk sekreterare i gruppen. Samma sak med talmännen, de skulle också väljas och alla omvaldes utan dramatik. Därefter gav sig Srg ut på den vid det här laget traditionella midvinterresan. Det är kallt vid midvinter så resan blir inte lång, men nog så äventyrlig (alla lyckas inte alltid hålla sig på den raka vägen) och i år gick den till Sibbo, ja faktiskt, alltså inte bara till Helsingfors. Bland annat besökte vi båttillverkaren Marino och såg en båt som uppmärksammats för sin design, och det kan man förstå. Båten hade redan fått ett antal pris och det är bara att hoppas att marknaden också tycker den är värd sitt pris. Jag skall inte orda mer om vad jag som jurist tycker om den domen, kanske blir jag jävig om jag säger för mycket. Det är ingen fråga om att förvaltningsreformen är den stora frågan för nio tiondelar av riksdagsgruppen, lika stor som självstyrelseutvecklingen är för en tiondedel. Men jag lovar att engagera mig lika mycket i förvaltningsreformen som jag utgår att de andra kommer att engagera sig i självstyrelsens utveckling.

Jag kan dock inte dela tidningen Ålands chefredaktör Niklas Lampis åsikt att finlandssvenskarna nu har drabbats av Stockholmssyndromet. För det första måste jag korrigera Lampis ordval. På svenska heter det Norrmalmstorgssyndromet. Det är på engelska det heter ”the Stockholm Syndrome”. Oavsett om man nu väljer att använda det korrekta svenska ordet eller inte så är nog inte begreppet korrekt använt I det här sammanhanget. Företeelsen betyder att man lierat sig med sina plågoandar, och det har väl ändå inte de finlandssvenska politikerna gjort, i alla fall inte de jag träffat. De vrider sig som masken på kroken och vet inte hur de skall lösa det här problemet, men gett sig har de inte. För Ålands del ger det en tankeställare. Vad är en kommun och vad skall den ha ansvaret för. Skall vi gå i samma fotspår som de omkringliggande stora självständiga staterna som Sverige och Finland? Ja, då är det nog dags att börja diskutera en kommunreform på Åland också. Eller skall vi välja en väg som passar våra behov? Vad är en kommun? På Färöarna kunde en enda gård med en enda familj bilda en kommun och där ansåg man att det fanns behov av en kommunreform. Det kan man förstå. Färöarna har således inte längre 48 kommuner (2004), utan bara 30 idag. Elaka tungor säger att det kan komma att finnas 17 i Finland efter förvaltningsreformen – 16 på Åland och en i riket!

Det var månadens första måndag och dagen för mötet mellan landskapsregeringen och riksdagsledamoten, men man kan vara praktisk och hålla det i Helsingfors en tisdag, närmare bestämt i riksdagen och så fick det bli. Förutom lantrådet var också talmannen på plats i riksdagen för att hålla sina möten. För riksdagsledamoten gäller det att ha ett nära samarbete med lantrådet om allt som är på gång mellan Åland och riket och det är mycket. Vi fortsätter att streta och dra i vindkraftsfrågan, arbetet med självstyrelsereformen skall förhoppningsvis komma igång och det på ett sätt där vi alla drar åt samma håll, litar på varandra och ser fördelarna med en utveckling.

Som sagt var det var veckans början och därmed allt det traditionella högtidliga. Ekumenisk gudstjänst i domkyrkan, och den sista för Tarja Halonen som president. Den här gången var gudstjänsten inte som den brukar vara: inte tvåspråkig, utan trespråkig. Och tro det eller inte, men det tredje språket var inte svenska utan som sig bör samiska.

Högtidligheterna avslutades med en konsert med musik av Rautavaara och Sibelius i det nya Musikhuset som ligger så praktiskt från riksdagen. Leif Segerstam ledde på sitt vanliga magnifika sätt Helsingfors stadsorkester.

Det var inte den enda musikupplevelsen den här veckan, kvällen efter blev det en konsert på Operan med den operamusik folk fått rösta fram, med andra ord alla favoriter. Där sjöngs Nessun dorma, Habaneran och alla andra, men underligt inte en enda Verdi. För mig är opera i första hand Verdi, men det tycker tydligen inte de som hade röstat. Hur som helst det mesta fanns med och Mikko Franck hade kommit tillbaka från sin debut på Metropolitan och kunde på hemmascenen dirigera sin orkester.

Ingen har väl missat vilka frågor som varit de verkligt stora i rikspolitiken den här veckan. Den ena är naturligtvis förvaltningsreformen och den återkommer jag säkert till under veckorna som kommer. Den andra är försvarsreformen, eller med mindre kläder visar man mer muskler som försvarsministern uttryckt saken. Det är ingen lätt fråga, efter att under flera år arbetat mycket nära militärer och rent av varit civil rådgivare åt ett antal generaler har jag stor respekt för deras arbete. De är strateger och vana att lyda order, det gäller även om ordern kommer från en politiker. Därför kommer det här nog att gå så bra det bara kan, men det är klart att ingenting sker smärtfritt.

Men på ett område kunde försvaret spara, nämligen vad gäller ett territorialförsvar av Ålands demilitarisering och neutralisering. Den försvaras inte bäst genom pansarfartyg och andra skräckinjagande farkoster, utan genom att avtalen blir så internationellt välbekanta som det bara är möjligt. Genom att alltid lyfta fram dem blir det alldeles för stor prestigeförlust att bryta mot det. Så skapar man garantier, och det görs genom diplomatiska insatser utan dyra fartyg. Så resonerar man inom den norska försvarsledningen vad gäller Svalbard och det är nog något att ta efter för Finland i spartider.

Att betala räkningar brukar höra till sysslorna hemma i Mariehamn, så ock den här veckan. Bland räkningarna fanns en medlemsavgift till Nylands brigads gille som jag av en granne och försvarskurskamrat lockats till att gå med i, men nu undrar jag om det var obetänkt att betala den här avgiften. Undrar om jag kan bli jävig? Jag var sekreterare i den första delegationen för utgivningen av de åländska frimärkena och samtidigt medlem av Ålands frimärkssamlarförening, utan att för en minut oroa mig för att jag var jävig, och faktiskt kom ingen på tanken att föra ärendet till Justitiekanslern, men det var då.

Efter en längre bortovaro från Helsingfors hade flera ambassadörer hört av sig och ville ha möten. Det gällde bl.a. ambassadörer från länder som nära studerar Ålands självstyrelse för att ge dem inspiration till att lösa sina problem. Men en av de ambassadörer jag träffade den här veckan hör Serbiens ambassadör. Jag har lärt känna henne väl under hennes fyra år här. Nu hölls den traditionella avskedslunchen för henne, men ändå lite speciell. Hon kom till Finland just innan Ahtisaaris plan för Kosovos självständighet blev verklighet. Helt enligt de diplomatiska realiteterna blev hon hemkallad, men hon kom tillbaka till Finland och har gjort det bästa av situationen. En ytterst professionell insats som rönt uppskattning och beundran, det råder det ingen tvekan om och jag kommer att sakna henne.

Elisabeth talade under seminariet ”Settling International Disputes: Lessons from the Past, Challenges for the Future” i New York den 18:e januari. Seminariet (eller ett politiskt forum som det också kallades) annordnades av The International Peace Institute, Finlands permanenta uppdrag för FN i New York, Indonesiens permanenta uppdrag för FN i New York. Medverkande från Åland var också, förutom mig själv, lantrådet Camilla Gunell och landskapsregeringens Europarättschef Michaela Slotte.

—————————————————————–
Policy Forum – Settling International Disputes: Lessons from the Past, Challenges for the Future
Wednesday, January 18, 2012
International Peace Institute (IPI)

Dear friends of Conflict Resolution, Ladies and Gentlemen

We just listened to a presentation of the Åland autonomy, interesting, but why has it drawn so much attention by the international community?

One of the answers is that it is one of the few conflicts that have been settled by an international organisation in a sustainable way. It was one of the very first conflicts where this form of autonomy arrangement was implemented, and many of the special features were created specifically for these cases. It has therefore been natural to look at the Åland autonomy and ask if it doable anywhere else. Could it be copied as such, and applied in other conflicts? Is it a model?

The answer is no, all minority disputes, and internal conflicts are different. There are different needs, they have different background, different history, different possibilities etc. But conflict solving mechanisms being part of our autonomy and proven successful could be copied, or could at least inspire to other solutions.

During my three and a half year with autonomy questions with the UN in former Yugoslavia during the war I was at once warned by the Serbs in Croatia, don’t come here and talk to us about autonomy, we are only interested in independence. What do you know of bloody conflicts you who come from a rich and civilised Nordic country.

So I always had to start my talks by saying Finland was defiantly not a rich and civilized country in 1917 at its declaration of independence. The second city in Finland was looking like Vukovar, it was levelled during the bloody fighting in the civil war in Finland. The civil war in Finland was not about the Åland question, but it was in the same time, with the same people, in the same spirit that the Åland solution should be applied and the confidence built.

There are many elements in the Åland autonomy solution that is interesting for others to study, and one of them is the fact that the decision that should be implemented was against the will of the people, and still this form of power sharing has lasted for more than 90 years. I think one could say that the åländers have been fighting ever since for there rights, but never with weapons. We are on a daily basis unsatisfied, and negotiating for developing the autonomy. Many factors such as the EU have made this more and more difficult but necessary. The EU only knows of independent states as members, while we are used to represent ourselves from the Nordic cooperation, where the autonomous territories are not bound by a decision within their legal competence before they have given their consent, a unique construction which makes the Nordic Council of Ministers to a precursor in international cooperation.

The Åland autonomy is not a happy-end solution that could be copied, but it could be, and has been a source of inspiration. I would claim that the shortcomings, the mistakes, the disputes, the unsolved problems are equally important when it comes to a learning process. How do we share power, what is good-governance, how do you create a system with rule of law in such a small society? There are relevant questions.

Aceh had had autonomy earlier when the negotiations started, an autonomy that they were not satisfied with, and did not want to hear the word autonomy, while self-rule or self-governing was acceptable, just the same way as I have experienced when speaking to Tibetans in exile. The notion autonomy can also trigger the opposite reaction by the state, believing that the way to autonomy is leading only in one direction, down the slippery slope right to independence, and therefore not acceptable.

Lesson number one for a mediator is to overcome this reaction from both sides. All minorities and majorities, regions, small peoples, conflicting-parties tend to exaggerate the importance of symbols. One has to over and over explain that it is the content that matters, the substance and not the words. In Yugoslavia there were three constituent peoples, and then suddenly i.e. the Serbs in Croatia were a minority. No-one wanted to be a minority in the Balkans. The Åland solution was by the League of Nations labelled a minority solution. Otherwise some of the strong safe-guards would not have been acceptable. And you can even today hear people say that the Ålanders have privileges, while it is in fact a form for compensation for not getting their will through to be part of Sweden. It is never a privilege to be a minority, a privilege is to belong to the majority in the country. We have accepted to have autonomy and be a minority, and we have only benefited from it.

In this context it is important to study the kin-state. The reaction of the kin-state is of course crucial. I would claim that Sweden is maybe a model in this respect. A kin-state which accepted the decision made by the League of Nations, but continued to support the minority in question in areas where the cultural and linguistic factors are important, such as media, education, medical ward, but never ever getting involved in the internal politics, or supporting any separation movement.

In the case of Aceh autonomies from around the world were studied, and naturally the Åland islands. The previous law on autonomy for Aceh was a law on the administration of Aceh, but without enough regulating the different bodies involved and the structure of it. This is probably one of the most interesting and important parts of the Åland autonomy. The power-sharing mechanisms are well thought through and defined. A strict control system combined with the international guarantees was put in place in the case of Åland. A system created for two parties that had no trust in each other, as made for war areas. We in Åland claim today that it is after 90 years of autonomy time for a less strict system, built on trust, but that is another issue.

The Act of Autonomy can only be altered through a decision by the Finnish parliament and the Åland parliament, it is as a bilateral agreement. Therefore it still serves its purpose despite the fact that the international guarantees have disappeared.

The question of army, security and policing is often one of the core issues in such discussions, as was the case in Aceh with the existence of a gerilla movement present. Åland is one of the few autonomous territories in the world having its own police force. The Åland police is cooperating with the Finnish police, and also carrying out tasks on their behalf through a special legal arrangement. This I am sure was studied in the case of Aceh. Thorvald Stoltenberg has used it in the case of Palestine, and he used to say “you don’t shoot at your own people”. That is how we view them. The policeman in Åland is one of us.

Real autonomy is built on a democratic system with general elections in place etc., that goes without saying. But it is also important to that the financial system is in place. We do not get any subsidises, which is of course an advantage, but we do not on the other hand have our own taxation as most autonomous territories. I will not start that discussion here, but it is important to have the financial system settled. Åland had that in Geneva in 1921, but it turned out not to function very well. It has been alterecd over the years.

All international treaties should also be passed by the parliament in Aceh in the areas of their competence, just as in the case of Åland.

Finland is unique with all its different arrangements. The Åland autonomy, a territorial autonomy. A bilingual country, not with two constituent peoples, but with two equal language communities, with the Sámi people having their rights based on the right of the indigenous people, with the Romas having a much better record in Finland than in many other European countries today. All these groups have become state-builders over the years, and that is probably the reason why we do not speak about different peoples in Finland. This makes Finland interesting for such studies, and hopefully useful for developing mediation initiatives.

Elisabeth Nauclér
New York

——————————————————————-

Vecka 5

Nu närmar vi oss riksdagsarbetet så sakta, men ännu återstår en vecka och under den skall mycket hinnas med. Till att börja med ytterligare ett möte i stora utskottet och hörande av Katainen innan han for direkt till det väntande mötet. I hur många länder måste statsministern ställa upp och utfrågas in i det sista, knappast något och det är just därför som Finland är speciellt vad gäller EU-arbetet. Vi har hela tiden möjlighet att följa i detalj vad som händer. Om man sedan sitter i både grundlagsutskottet och stora utskottet har man faktiskt möjlighet att förstå vad som händer, även om det kan medges att det inte alltid är lätt. Och under det här mötet var det mycket taktik och politik. Sannfinländarna hade ett förslag som gick emot regeringens ståndpunkt. Det hade även centern. De kunde dock inte enas och regeringsblocket höll.

En dag hemma blev det den här veckan och den ägnades bland annat till att besöka Kyrkby högstadieskola för att diskutera skolans deltagande i Modell FN på svenska i Finland i Åbo från (5-7 februari) och deras möjliga deltagande i Ungdomsparlamentet som annordnas i slutet av april för skolungdomar. Även en lunch med en chefredaktör hanns med.

Det finns de som kommit på idén att Åland borde förhandla sig till några fördelar som motprestation för att Finland presenterar Ålandslösningen i olika konfliktlösningssammanhang ute i världen, men då har man nog en ganska felaktig uppfattning om sakernas tillstånd. De gånger Finland, vilket kan vara t.ex. utrikesministeriet, justitieministeriet eller någon finsk representation, valt att presentera Åland som exempel på konflikthantering ute i världen är det resultatet av ett långt och träget arbete där det gällt att försöka påverka och förklara, och ibland har det lett till resultat. Ofta har det berott på att det funnits någon person som haft stor insikt i åländska frågor och därför valt att engagera sig. Dessa personer måste man på allt sätt ge sitt stöd och de är sällan eller aldrig i den positionen att de skulle kunna gå in i några förhandlingar om självstyrelsens utveckling. Däremot är de ovärderliga supporters i Helsingfors och ute i världen.

Det här betyder inte att man skall framställa Ålandslösningen som någon ”happy-end saga” där alla levde lyckliga i sämja till tidernas ände. Tvärtom, då är lösningen och erfarenheterna av samexistens i 90 år och mot minoritetens vilja helt ointressant för de flesta – både minoriteter och majoriteter – i konfliktområden runt om i världen. Istället gäller det att lyfta fram på vilket sätt man löser konflikter genom att hitta samarbetsformer. För min del anser jag att det är lika viktigt att lyfta fram de områden vi inte lyckats på, där intressena varit olika. Enkliga, snabba, lyckliga lösningar är inget för konfliktområden och vi måste därför vara beredda att se kritiskt på vår samexistens. Då först blir vi trovärdiga och då kan vi, liksom andra, ha nytta av närvaron. Det är det som brukar kallas Ålandsnyttan.

En av dessa är ambassadören vid FN Jarmo Viinanen som tidigare arbetat som kanslichef hos president Halonen och inte kunnat undgå att få kunskap och uppenbarligen också en känsla för Åland. Om presidenten brukar ju ålänningarna säga att presidenten är Finlands och Ålands president. Det kan man nog också säga om några ambassadörer, och dit hör definitivt Finlands ambassadör i London Pekka Huhtaniemi. Det blev därför ett glatt återseende i London när Ålands ömsesidiga försäkringsbolags styrelse gjorde ett besök hos bl.a. Lloyds. Mötet ägde rum på Carlton Club och innebar att vi fick en initierad bild av dagens politiska situation, vad arbetet som Finlands och Ålands ambassadör innebär. Bland annat fick vi veta att fler än någonsin hade röstat i förhandsröstningen.

Att besöka Lloyd och på ort och ställe se hur det går till är nyttigt. Vi lever i en globaliserad värld och egentligen skulle alla kunna sitta hemma på sin kammare, inte behöva resa någonstans och bara se in i burken, men så fungerar det inte riktigt i alla fall. Det är fascinerande att läsa hur ofta Lloyds i beskrivningen av sitt arbete framhåller vikten av ”face to face”- kontakter. Till diskussionerna hörde naturligtvis det ekonomiska läget, de svårigheter Lloyds gick igenom vid den förra ekonomiska krisen, hur man anpassat sig, organiserat fram hela nya kontrollmekanismer, men också hur man ser på dagens läge. Intressant är att se hur de resonerar i världen idag när man ser på riskhanteringen. Det som var en stor fråga för bara två år sedan behöver inte vara det idag. Terroristhotet är på tillbakagång till förmån för matsäkerheten och vattenförsörjningen.

På den lokala nivån har det återigen aktualiserats att Åland som geografiskt ligger i den centraleuropeiska tidszonen också i verkligheten skulle ligga där. Att vi med andra ord skulle få den tid som gäller för den här tidszonen, eller som det brukar kallas ”svensk tid”. Jag har för min del svarat på frågan om jag vill arbeta för det i Helsingfors sagt att det är jag beredd till om det finns en majoritet för det på Åland. I London däremot har man Greenwich time, vilket innebär att man är två timmar ”efter” Åland. Det gjorde att jag väcktes mycket tidigt en morgon av ett samtal från Åland, men det samtalet tog jag så gärna emot. Det var glädjebudet om att Eckerölinjen investerat i en ny färja. Färjan kommer från Italien, men det var inte Costa Concordia som står utanför Giglio och möjligen är till salu för en billig penning, utan M/S Moby Freedom. En timme senare var nyheten ute och fler kunde glädja sig åt nyheten.

Väl hemma kunde jag konstatera att vattnet inte frusit, att huset inte snöat in, men väl att väljarna frusit in. Synd, för alla röster behövs! Nu räckte det inte för Pekka Haavisto, men väl för Sauli Niinistö. Det återstår att se om han också blir Finlands och Ålands president. Han har teoretiskt alla förutsättningar som jurist i grundlagsutskottet och justitie- och Ålandsminister. Hur bra svenska presidenten talar är inte det viktigaste. Det viktigaste är inställningen till den minoritetslösning Ålands självstyrelse innebär och viljan till att utveckla den.