Pressmeddelande 26/4 2012
Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér. Ålands representant i Finlands riksdag
Publiceringsfritt genast

Pressmeddelande: Åland – ett utomhusmuseum med gränshinder

———————————-
Den 25:e april debatterade riksdagen i Finland gränshinder i Norden. Debatten är ett led i de temadebatter om gränshinder som har hållits i alla Nordiska parlament mellan 11:e och 25:e april i år. Sist ut var alltså Finland i onsdags (Åland hade sin debatt 20:e april). Regeringens redogörelse för arbetet att motverka och eliminera gränshinder lästes upp av Europa- och utrikeshandelsminister tillika Nordisk samarbetsministern Alexander Stubb. Debatten blev populär med över 40 talare och Elisabeth Nauclér var en av dem

Åland är ett verkligt gränsområde med täta transporter västerut och österut. Vi som bor på Åland vet att om man vill studera gränshinder på ort och ställe så är Åland den bästa platsen.

Under turisthögsäsongen på Åland och andra orter i riket behövs mycket säsongsarbetskraft, vilket medför att det finns stort intresse av att söka sig till oss. Men de som väljer att sommarjobba på Åland/i Finland drabbas olyckligt nog av en finsk källskatt om 35 procent.

- Visserligen går det att återfå skatten, men att betala 35 procent på den lön som överstiger 510 euro i månaden är mycket, och det gör det inte intressant för en ung sommararbetande studerande, menar Nauclér.

Andra problematiska gränshinder är de nationella pantsystemen, de nordiska certifikat och yrkesbevis som bara delvis eller inte alls är giltiga i Finland och att vissa yrkesgrupper inom sjukvården samt massörer med finsk examen får skattelättnader medan de som är utbildade i ett annat nordiskt land inte får det. Returglasproblematiken illustrerar hur komplicerat det kan vara i Norden. I dag enbart är det nationella pantsystem som sköter pant och uppsamling av burkar och pet-flaskor, vilket medför bland annat att man inte kan panta i Finland köpta burkar i andra nordiska länder. Den redan betalda panten blir kvar i inköpslandet och returburken blir avfall i ett annat land om man tar den med sig.

- Nauclér berättar att ålänningarna alltid har på grund av språket stått nära Sverige och på grund av statstillhörigheten nära Finland, och på Åland kan man verkligen se vad gränshinder ställer till med för den enskilda medborgaren i vardagslivet. Ja, Åland är som ett enda stort utomhusmuseum med gränshinder!

—————————————

Mer information ges av Elisabeth Nauclér på tel.nr 094323047/e- post elisabeth.naucler@riksdagen.fi, eller av riksdagsassistent Gustav Blomberg på tel.nr. 094324047/e-post gustav.blomberg@riksdagen.fi

Mer information om gränshindersdebatterna i de nordiska parlamenten kan ni hitta här

Statsrådets redogörelse till riksdagen om gränshinder i norden kan ni hitta här

Elisabeths tal i sin helhet kommer här:

Elisabeth Nauclér /r: Herr talman! Norden består av fem länder och tre självstyrande områden med egen lagstiftningsbehörighet. Alla åtta lagstiftande områden har olika administrativa traditioner. Tre länder och ett självstyrt område är medlemmar i EU medan de andra står utanför. Att det mot den bakgrunden finns olikheter i lagstiftningen är helt naturligt, och följaktligen stora utmaningar när det gäller att eliminera gränshinder i Norden.

Jag anser mig själv ha stor erfarenhet på området. Jag är född i det område som kallas Arko, Arvika-Kongsvinger-regionen, med norsk mor och svensk far. Jag har svenskt medborgarskap och jag har finskt medborgarskap och därtill åländsk hembygdsrätt. Jag är född i ett område där det i portmonnän fanns två olika fack för två olika slags valutor och så har jag fortsatt att framleva mitt liv genom att jag bosatte mig på Åland.

Åland är ett verkligt gränsområde med täta transporter åt båda hållen. Ålänningarna har alltid på grund av språket stått nära Sverige och på grund av statstillhörigheten nära Finland. Om man vill studera gränshinder på ort och ställe så är Åland den bästa platsen. Den är som ett enda stort utomhusmuseum med gränshinder. Där kan man verkligen se vad gränshinder ställer till med för den enskilda medborgaren i vardagslivet. Ung studerande eller gammal pensionär, det spelar ingen roll, gränshindren hör till verkligheten. Det skulle gå att tala om gränshinder ur åländskt perspektiv i timmar, så det är omöjligt. Jag ska här bara ta några exempel, men några exempel som är dagsaktuella och konkreta.

I Norden har vi länge trott att vi har haft fri rörlighet och gemensam arbetsmarknad för våra medborgare. Under turisthögsäsongen på Åland och andra orter i riket behövs mycket säsongsarbetskraft, vilket medför att det finns stort intresse av att söka sig till ett grannland för att få arbete eller för arbetsgivarna att söka sig till ett grannland för att få arbetskraft. Särskilt viktigt är det att ungdomar med rötterna i ett annat nordiskt land får en möjlighet att sommararbeta där. Det kan gälla barn till finländare bosatta i Sverige som vill arbeta i Finland, eller barn till ålänningar bosatta i Sverige som vill arbeta på Åland. De drabbas av en finsk källskatt om 35 procent. Visserligen går det att återfå skatten, men att betala 35 procent på den lön som överstiger 510 euro i månaden är mycket, och det gör det inte intressant för en ung sommararbetande studerande som behöver pengarna tills terminen börjar. Detta är ett typiskt exempel på nordiskt gränshinder som med lätthet skulle kunna elimineras.

Vi har länge arbetat för examensgiltighet och det gäller i dag till exempel inom sjukvården och för massörer. Samtidigt finns det skatteregler i Finland som innebär att de som har finsk examen får skattelättnader medan de som är utbildade i ett annat nordiskt land inte får det. Självfallet upplevs orättvisan mer när det sker inom ett så litet område som Åland, när man på grund av språket ofta utbildar sig i Sverige eller i ett annat nordiskt land. Det här gäller naturligtvis inte bara på Åland, utan det är många i Finland som studerar i andra nordiska länder och sedan inte fullt ut får samma ställning som personer som erlagt sin examen i Finland – ett problem som med lätthet måste kunna avhjälpas. Även om vi i princip har nordisk examensgiltighet finns det exempel på olika typer av nordiska certifikat och yrkesbevis som bara delvis eller inte alls är giltiga.

Det som kan verka vara ett litet problem men som illustrerar hur komplicerat det kan vara i Norden är frågan om returglas. Det som kallas Gränshinderforum uppmärksammade för något år sedan systemet för återvinning av burkar och pet-flaskor. I dag är det enbart nationella system som sköter pant och uppsamling av burkar och pet-flaskor, vilket medför bland annat att man inte kan panta i Finland köpta burkar i andra nordiska länder. Den redan betalda panten blir kvar i inköpslandet och returburken blir avfall i ett annat land om man tar den med sig.

Det går att som nordiskt dryckesföretag ansluta sig till det nationella pantsystemet, men det är väldigt kostsamt och byrokratiskt att göra det och det medför att så gott som bara de stora dryckesföretagen kan expandera utanför den egna nationella marknaden. Det nationella pantsystemet är konkurrensbegränsande och utgör ett handelshinder. Ett gemensamt nordiskt pantsystem skulle vara en vinst för såväl miljö som konsumenter.

Det finns ännu inget europeiskt pantsystem, och i väntan på det kunde vi skapa ett nordiskt som skulle kunna ugöra en modell för ett europeiskt system. Åland skulle vara ett ytterst lämpligt område för ett sådant pilotprojekt. Minister Stubb är en känd europé och har större förutsättningar än många andra att ta sig an detta problem och ge ett nordiskt bidrag till europeisk politik.

Ni kan hitta talet här

Vecka 16

Veckan började i Mariehamn och innehöll diverse olika praktiska och andra möten. En lång intervju med en studerande som ville veta hur man ”brändar” Åland. Vad är varumärket Åland? Finns det ett varumärke som täcker in hela Åland. Bra fråga tycker jag. Svaret är ja och nej. Det gör ju inte det, lika litet som det finns ett begrepp ett varumärke som står för allt svenskt. Det finns så många Sverige och det finns så många Åland. Väldigt mycket kan saluföras av kungafamiljen som står för varumärket Sverige. Samtidigt måste man fråga sig vad har Ikea och H&M med Dag Hammarskjöld och Raoul Wallenberg att göra. Samma är det med Åland, vad har glatt leende turister framför en enarmad bandit på en färja på väg till minisemester på Åland med civil krishantering där man drar nytta av Ålandsexemplet i ett krigshärjat område med flyktingar att göra. Egentligen ingenting annat än att båda behövs. Vi behöver glatt leende nöjda turister på Ålandsbesök och vi är skyldiga att dela med oss av det vi fått oss tillgodo av det internationella samfundets förmåga att lösa konflikter. Ett minoritetsskydd och en självstyrelse som inneburit förutsättningar för dagens affärsliv. Vill man spetsa till det kan man säga att det handlar om en skyddad verkstad, men det är att ta i eftersom alla minoritetsskydd innebär någon form av fördelar för vissa människor som behöver en form av kompensation för den nackdel det alltid innebär att vara en minoritet. Det är alltså inte ett samhälle med fri konkurrens som i andra delar av EU. Båda delarna är en del av Ålands varumärke, båda behövs, men det blir ingen seriös Ålandsbild om de sammanblandas.

Långt inlägg om några frågor i en intervju, men en problemställning som ständigt dyker upp. Vi säger också att Åland är en del av Finlands varumärke, och då blir frågan ännu svårare. Vad av allt det som är Åland är en del av varumärket Finland? Och vilken del av varumärket Finland?

I Helsingfors några dagar och sedan Värmland

Under min korta närvaro i Helsingfors den här veckan så fanns diverse möten och möjligheten att lyssna till goda föredragshållare som talade om Ryssland efter presidentvalet och om förhållandet Ryssland och Finland efter valet, särskilt handlade den del jag hann vara med på om de affärsmässiga kontakterna mellan Finland och Ryssland.

Stora delar av Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet hade farit till London och Irland på studieresa så jag fick ensam ta emot en delegation från Sydkorea med medlemmar från deras parlament som ville studera Finlands jämställdhetspolitik.

Trots att det blev ett kort besök i Helsingfors hann jag med att tala i plenidebatten (första behandlingen) om Europarådets konvention om bekämpande av människohandel.

Resten av veckan blev en enda lång tung resa till Värmland, en av många långa resor tvärs över Sverige, där Sverige är som allra bredast, men denna gång för att följa med på min systers sista resa.

Pressmeddelande 18/4 2012
Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér. Ålands representant i Finlands riksdag
Publiceringsfritt genast

Elisabeth Nauclér:
Också i riksdagen debatterades människohandel

——————————–

I onsdagens tidningar på Åland (18.4) kan man läsa om den människohandel som också förekommer på Åland. Precis som i lagtinget debatterades Europarådets konvention om bekämpande av människohandel också i riksdagen i tisdags. Nauclér har varit aktiv i frågan i riksdagen då hon är medlem av arbetslivs- och jämställdhetsutskottet vilka gett ett utlåtande i ärendet. Det föreföll sig därför naturligt att Elisabeth talade om vikten av konventionen när ärendet kom upp i plenum igår.

Nauclér menade att även fastän Finland är på många sätt ett föregångsland i sammanhanget så skall vi inte på något sätt slå oss till ro och tro att allt är frid och fröjd i Finland.
- I Finland förekommer människohandel i olika branscher, och många tänker på sexuellt utnyttjande när man säger människohandel och det handlar det naturligtvis ofta om, men det handlar också om tvångsarbete inom helt andra sektorer, t.ex. restaurangnäringen.

Hon förklarar vidare att det är särskilt viktigt att övervakningen av anställningsvillkoren för utländsk arbetskraft förbättras så att människohandel med arbetskraft kan förebyggas och upptäckas. Det handlar ingalunda bara om kvinnor. I många fall är det också fråga om män som arbetar under slavliknande förhållanden. I arbetslivs- och jämställdhetsutskottets utlåtande framhålls särskilt problemet med hur offren beaktas i Finland. Budskapet vi vill ge är helt enkelt att ett offer inte får låta bli att anmäla missförhållanden av rädsla för att bli utvisad. Då får vi aldrig slut på det här problemet!

———————————-

Ni kan hitta hennes anförande i plenum i sin helhet här
Ni kan hitta regeringsproportionen här
Ni kan hitta arbetslivs- och jämställdhetsutskottets utlåtande här

Vecka 15

Den sista dagen på påskledigheten ägnades åt att resa hem, hem det är alltså Helsingfors när man varit i Baku och Ashgabat i tio dagar. Halv två på natten från Ashgabat till Baku och vidare från Baku vid femtiden på morgonen och efter tre timmars nattflygning och tre timmars väntan i Istanbul var det dags att ta flyget till Helsingfors. Man känner sig ganska mör efter sådana flygningar och väldigt hemma när man slutligen når sin säng i Helsingfors, men efter ett par timmars sömn fick det bli riksdagens korridorer igen. Allt skulle vara på plats inför morgondagens Ålands seminarium.

Ålandsseminarium på riksdagen

Det hölls alltså ett seminarium om Ålandsexemplet (The Prospects of the Åland example) innanför risdagens dörrar den tionde april. Talare var bl.a. förutom mig själv Ålands fredsinstituts direktör Sia Spiliopoulou Åkermark, Utrikesminister Erkki Tuomioja, Grundlagsutskottets ordförande Johannes Koskinen, Lagtingets talman Britt Lundberg. Den åländska delegationen bestod dessutom också bl.a. av lantrådet Camilla Gunell och kanslichef Arne Selander som åhörare.

Riksdagen har inte tidigare hissat Ålands flagga i andra sammanhang än när det hållits nordiska möten på riksdagen då samtliga nordiska flaggor funnits med. Det har inte spelat roll om det varit officiellt inbjudna delegationer från Åland eller vad det handlat om. Helsingfors stad har flaggat på självstyrelsedagen, men inte riksdagen. Efter att jag tagit upp frågan med talman Eero Heinäluoma så blev det nu ändrad policy. Premiären skedde alltså vid Ålandsseminariet och fortsättning lär följa den 9 juni. Det kändes bra.

Förutom att det var många åhörare på plats, människor som inte ansåg sig kunna ta sig till Mariehamn den 1 november då rapporten presenterades, så fanns där FN:s tidigare sändebud i Afghanistan (SRSG) Kai Eide. Det var självfallet ett glatt återseende eftersom jag arbetat med Kai under vår gemensamma tid vid FN i Zagreb. Han höll ett separat föredrag om ”Power Struggle over Afghanistan” senare under dagen, och det handlade mycket om ”internal peace-keeping”, men också om koordineringen av de olika spelarna. Alla vill koordinera, men ingen vill bli koordinerad brukar det ju heta. Bilden av alla de problem det internationella samfundet står inför i Afghanistan gav naturligtvis en mycket negativ bild av den fredsoperation som fortfarande pågår, men bilden kändes väldigt bekant från tiden i forna Jugoslavien, för många parter som visste för lite om för mycket.

Kontaktgruppsmöte

Under dagen hann det också bli ett Kontaktgruppsmöte med förstärkning, om vi nu tillförde någon styrka – lantråd, talman, riksdagsledamot och nu har jag kanske glömt någon. Det var trots stora protester jag en gång som kom att bli medlem i kontaktgruppen, en grupp som jag sedan under ytterst förnedrande former avsattes från, antagligen något av det mest förnedrande jag upplevt i mitt liv. Att jag nu skulle få vara närvarade vid ett av kontaktgruppens möten var naturligtvis mycket speciellt för mig. Något jag inte ens i mina vildaste drömmar kunde ana att skulle ske, men där satt jag än en gång, om så bara för ett enda möte. Naturligtvis kom det att handla mycket om möjligheterna att använda Åland som exempel för andra konfliktområden. Mycket om att handla om just det jag ställt en fråga till utrikesministern om och som han svarat på nyligen. Hur kan Åland vara med och bidra? Senare under dagen blev det också mottagning på Ålandskontoret för intresserade. Pressbevakningen efter Ålandsseminariet i Helsingfors var betydligt diskretare om mindre påträngande än pressbevakningen efter seminariet i Baku.

Stort pressuppbåd i Azerbaijdzjan

Rio +20-debatt

Veckan innehöll flera stora debatter om Rio+20 och om statsrådets redogörelse om justerade ramar för statsfinanserna 2012-2016. Det innebar att det nu klargörs att det sparbeting som sjöfarten står inför, eller rättare sagt de nedskärningar i stadsbudgeten som skall göras, inte kommer att göras nu utan att de kommer att uppskjutas. Det var helt enligt planerna, men ändå bra att se i klartext.

Före debatten om Rio+20 inleddes talade i riksdagen Jairam Ramesh. Han är i minister i den indiska regeringen med ansvar för landsbygdens utveckling. Han inledde med att påminna om att det var i Stockholm som de två statsministrarna Olof Palme och Indira Gandhi deltog på den första FN-konferensen om miljön. Ramesh var medlem av FN:s Generalsekreterares högnivåpanel för global hållbarhet (UN Secretary General’s High-Level Panel on Global Sustainability) som leddes av Tarja Halonen och Sydafrikas presiednt Jacob Zuma. Panelen har bl.a. föreslagit idén om att införa globala mål för hållbar utveckling (Sustainable Development Goal (SDG)), som skulle appliceras på alla världens länder även de rikaste, vilket ju inte är fallet med dagens Millenniemål som bara riktar sig till utvecklingsländerna.

Ålandsministern och Helsingfors stads 200-års jubileum

Det blev ett möte med Ålandsministern om de mest aktuella ärendena i förhållandet mellan riket och Åland. Hit hör självfallet den för Åland så viktiga Ålandsarbetsgruppen (en parlamentariskt tillsatt arbetsgrupp vars arbete kartlägger Ålands självstyrelse), men också om vindkraften kom samtalet att handla om.

Torsdagens firande av Helsingfors stads 200-års jubileum tog jag mig inte tid att närvara vid, och enligt de flestas åsikt så missade man något när man inte lyssnat till professor Matti Klinge som tydligen inte varit nådig mot Guggenheimbyggarna. Vid den efterföljande konserten i Musikhuset stötte jag dock ihop med ett antal ålänningar som varit där och firat staden Helsingfors 200-års jubileum ordentligt. Staden Mariehamns hälsning frambars av Mariehamns stadsstyrelseordförande Petri Carlsson och min ställföreträdare och tillika stadsfullmäktigeordförande Kristian Beijar.

Vängrupper och Värmlands nation

Ett par vängrupper hanns med på fredag. Franske ambassadören Eric Lébedel berättade om det kommande franska presidentvalet och hur det egentligen går till när man väljer president i Frankrike och ambassadör Terhi Hakala från New Dehli berättade om Indien och politiken där. Allt detta innan det var dags att avsluta veckan med en kvinnonätverkslunch med President Halonen, som alltså inte längre är Republikens President, men väl President. Hon har varit den första kvinnan på många poster, en föregångare och en som vet vad hon talar om. Hur stödjer kvinnor varandra? Hur kommer vi framåt? Många åt och lyssnade. Under den stressiga fredagen hann jag dock förbereda ett tal som skulle hållas i samband med behandlingen av fördraget om människohandel, men det togs vid plenum bort från listan. Så kan det gå.

Innan veckan var slut i Helsingfors hann Gustav och jag dock att få besök av tre medlemmar av Värmlands nation i Uppsala som var här för att festa, som man skall i studentsammanhang, på två av Värmlands vännationer i Helsingfors, nämligen Nylands nation och ESO (Etelä Suomalainen Osakunta). Vad vore dock mer självklart än att gänget lett av 2Q Edvard Zak skulle besöka Finlands riksdag så länge det nu finns en värmländsk riksdagsledamot.

Pressmeddelande 12/5 2012
Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér. Ålands representant i Finlands riksdag
Publiceringsfritt genast

Pressmeddelande: Sänkningen av stödet till sjöfarten med 20 miljoner skjuts upp till 2015

———————
I Statsrådets (Finlands regering) redogörelse om ramar för statsfinanserna 2013—2016 kan man läsa att sänkningen av stödet för sjöfarten med 20 miljoner euro skjuts fram till år 2015. Det är spartider inom den finska statsapparaten och sänkningen av stödet till sjöfarten var till en början tänkt att träda i kraft tidigare.

Den 4:e april beslutade Statsrådets om ramarna för statsfinanserna 2013-2016. Beslutet reglerar utgifterna inom statens budgetekonomi och baserar sig på utgiftsramen för den pågående valperioden 2012 – 2015 från och med oktober 2011. Statsrådets rambeslut baserar sig på finansministeriets konjunkturprognos som också ges ut den 4:e april 2012.
————————-

Statsrådets redogörelse om ramar för statsfinanserna 2013—2016 kan ni hitta här
Mer information ges av Elisabeth Nauclér på tel.nr 094323047 eller på elisabeth.naucler@riksdagen.fi

Finlands riksdag välkomnar deltagarna i seminariet the Prospects of the Åland example inkommande tisdag den tionde april extra festligt, man har beslutat att hissa också Ålands flagga dagen till ära.

Riksdagen är myckt restriktiv i sin flaggningspolicy, man flaggar enbart på nationella flaggdagar och vid riksdagens högtidliga öppnande och vissa andra riksdagsceremonier. Enda gången Ålands flagga varit hissad på riksdagen har varit i samband med nordiska möten på riksdagen. Riksdagen tar under året emot väldigt många officiella besök och har inte möjlighet att flagga för alla, därför denna restriktiva hållning.

Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér tog, inspirerad av självstyrelsens 90-års jubileum i år och seminariet, kontakt med riksdagens talman Eero Heinäluoma och föreslog att riksdagen skulle uppmärksamma dessa två dagar, vilket han gärna såg till att blir av.

Det är en fin markering och känns säkert extra välkomnande för den åländska delegationen med politiker och tjänstemän ledde av talman Britt Lundberg och lantrådet Camilla Gunell att komma till seminariet och mötas av Ålands flagga!

Britt Inger Wahe
Informationssekreterare/Information Officer

Ålandskontoret i Helsingfors
Georgsgatan 9 A 4
00120 Helsingfors

Tfn +358 (0)9 505 2670 +358 (0)40 550 1144

The Prospects of the Åland Example as a tool of Nordic Peace Mediation –
Tackling Conflicts, Autonomy Rights

Conflict Solving Mechanisms

The Åland autonomy is one of the few conflicts that have been settled by an international
organisation in a sustainable way. It was one of the very first conflicts where this form of autonomy
arrangement was implemented, and many of the special features were created specifically for these
cases. It has therefore been natural to look at the Åland autonomy and ask if it doable anywhere
else. Could it be copied as such, and applied in other conflicts? Is it a model?
The answer is no, all minority disputes, and internal conflicts are different. There are different
needs, there have different background, different history, different possibilities. But conflict solving
mechanisms being part of our autonomy and proven successful could be copied, or could at least
inspire to similar solutions.

No trust – No Confidence

The Åland solution was the result of conflict resolution in a situation when there was no trust and
no confidence. An overwhelming majority of the population simply wanted to reunited with
Sweden. The resolution therefore had to be felt like secure for both sides. That is why all this forms
for guarantees had to be put in place. The Swedish language and culture was the basis for the entire
autonomy. It was not the question of integration, as would probably have been the purpose if it had
been today. It was an eternal minority protection. The language of tuition in other than private
schools, weather financed by the state or the Åland authorities should be Swedish.
The Åland Parliament passed laws on the same level as the Finnish Parliament, but in other spheres.
Two jurisdictions were thereby created in Finland. It was not a matter of delegation of power, nor
decentralization, not even devolution. The legislative competence was divided between the
parliaments in Mariehamn and Helsinki. Where there is no trust a very strict control system has to
be put in place. The Supreme Court and the President of Finland were given very important roles in
the system, and this was possible thanks to the position the president had in the Finnish
constitutional system.

A special arbitrary body called the Åland delegation, with two members appointed by the Finnish
Government and two by the Åland Parliament was created. The chairman of this organ is the
representative of the Finnish state in the islands. This person is appointed by the President of the
Republic after agreement with the Speaker of the Åland Parliament. I would claim that nowhere in
the world a minority have such an influence on who is to represent the state in a minority area.
The final measure that could be taken was to pass a complaint to the League of Nations or to the
Permanent Court of International Justice as the solution was built on an international decision. And
I do believe that some forms of international guarantees are needed in many places of the world,
especially after war actions.

This seminar is organized in cooperation with the Constitutional Committee of the Finnish
Parliament even the Åland autonomy is not entrenched in the Finnish Constitution. It is the
Supreme Court that is the final interpreter of the Åland Constitution, and not the Constitutional
Committee, but this Committee has become the specialist on the Åland questions within the Finnish
Parliament. As you all know the structure of the Åland autonomy is very legalistic, and that of
course as its historical reasons. Finland was an autonomous part of Russia, but built on the Swedish
Constitution.

The fact that Åland is demilitarized and neutralized, and I would like to underline neutralized and
not neuter which is something completely different, makes it especially interesting for minority war
stricken territories. It is the only territory in the world with this so called status mixed that has
autonomy.

Kin-state

This is how the trust could be built over the decades. I said that this is not a model, but I would
claim that our kin-state has acted in a way that it could be labeled a model
Sweden accepted the outcome of the conflict, but took the moral responsibility, and has supported
the Ålanders when it comes to the language, such as providing education on an equal footing with
special quotas for students from Åland, providing hospital care in Swedish, TV- programs etc.
Sweden has always honored the decision, and never meddled in internal Finnish policy. It is very,
very unlikely that Sweden would support any demands for independence. This is of course contrary
to many other kin-states. The role of a kin-state has been explored in the so called Bolzano
declaration formed under the auspices of the High Commissioner of National Minorities in the
OSCE.

Effective cross-border cooperation with the kin-state is crucial for any minority.

Rich and Civilized People in a Democracy

During my three and a half year working on autonomy questions with the UN in former Yugoslavia
during the war I was from the beginning warned by the Serbs in Croatia, don’t come here and talk
to us about autonomy, we are only interested in independence. What do you know of bloody
conflicts you who come from one of the rich and civilized Nordic states.

So I always had to start my discussions by saying, Finland was definitely not a rich and civilized
country in 1917 at its declaration of independence. The second city in Finland was looking like
Vukovar, it was levelled during the bloody fighting in the civil war. The civil war in Finland was
not about the Åland question, but it was in the same time, with the same people, in the same spirit
that the Åland solution should be applied and the confidence built.

Of course we should in today’s world all support democracy and parliamentarian systems. We
should encourage conflicting parties to respect human rights and minority rights, but we are not
allowed to give up just because the situation is not perfect. Finland was an autonomous part of
Russia when the country was far from perfect.

Democracy implies transparency and predictability, elements that makes conflict resolution so
much easier, but each one would have to do without if they are not in place. Than the strict control
system is just simply more important.

Model mechanisms

There are many elements in the Åland autonomy solution that is interesting for others to study, and
one of them is the fact that the decision that should be implemented was against the will of the
people, and still this form of power sharing has despite this lasted for more than 90 years. I think
one could say that the ålanders have been fighting ever since for their rights, but never with
weapons. We are on a daily basis unsatisfied, and negotiating for developing the autonomy, and the
majority must understand that there is always a need for improvement of the system. Many factors
such as the EU have made this more and more difficult and necessary. The EU only knows of
independent states as members, while we are used to represent ourselves from the Nordic
cooperation where the autonomous territories are not bound by a decision within their legal
competence before they have given their consent, a unique construction which makes the Nordic
Council of Ministers to a precursor in international cooperation.

The Åland autonomy is not a happy-end solution that could be copied, but it could be, and has been
a source of inspiration. I would claim that the shortcomings, the mistakes, the disputes, the unsolved
problems are equally important when it comes to a learning process. How do we share power, what
is good-governance, how do you create a system with rule of law in such a small society? Lesson
number one for a mediator is to overcome this reaction from both sides. All minorities and
majorities, regions, small peoples, conflicting-parties tend to exaggerate the importance of symbols.
One has to over and over explain that it is the content that matters, the substance and not the words.
In Yugoslavia there were three constituent peoples, and then suddenly i.e. the Serbs in Croatia were
a minority. No-one wanted to be a minority in the Balkans. The Åland solution was by the League
of Nations labelled a minority solution. Otherwise some of the strong protection mechanisms would
not have been acceptable. And you can even today hear people say that the Ålanders have
privileges, while it is in fact a form for compensation for the not getting their will to be part of
Sweden through. It is never a privilege to be a minority, a privilege is to belong to the majority in
the country. We have accepted to have autonomy and be a minority, and we have only benefited
from it.

The question of army, security and policing is often one of the core issues in such discussions, and
it was in the case of Aceh with the existence of a gerilla movement present. Åland is one of the few
autonomous territories having its own police force. The Åland police is cooperating with the
Finnish police, and also carrying out tasks on their behalf through a special legal arrangement. This
I am sure was studied in the case of Aceh. Thorvald Stoltenberg has used it in the case of Palestine,
and he used to say “you don’t shoot at your own people”. The policeman in Åland is one of us.

Knowledge and experience

When trying to assist in other conflict the most important things are not only to have experience of
how the Åland autonomy functions in practice. It is equally important to have deep knowledge of
the parties you address. Why is has there been a war, how did they live together before the violence
broke out, is there anything that functioned well and that could be developed, are there components
to the problem that must be avoided. Knowledge of the Copenhagen criteria, and the Oslo
declaration are adamant but it is not enough to have a theoretical insight. Practical experience of the
system functions in reality is equally important if one should be successful.

It is necessary that the majority is ready to promote and defend the solution in the long term. The
majority must understand that minority protection is not a privilege, but a compensation for the all
the negative factors that being a minority entails.

Autonomy arrangements are never static in our globalized world, but differences must be respected
despite the ongoing globalization, and I believe that a counteraction to the globalization is the
ongoing regionalization.

Vecka 14

Konfliktseminarium i Baku

Veckan började alltså i Baku, en stad jag besökt två gånger tidigare för att besöka min väninna som då förestod FN:s människorättskontor, men den här gången för att tillsammans med Barbro Sundback delta i ett seminarium vid Centret för strategiska studier i samarbete med Aleksanderinstitutet vid Helsingfors universitet. Som jag redan tidigare berättat avslutades seminariet av utrikesminister Erkki Tuomioja som var på officiellt besök i Azerbajdzjan.

Samma arrangörer hade på eftermiddagen ordnat ett seminarium om energi. Det är knappast något område som är så komplicerat som Kaspiska havet och vilka möjligheter det finns att frakta oljan och gasen genom olika länder för att nå fram dit behovet finns. Länderna är i konflikt med varandra. Azerbajdzjan – Armenien har en konflikt. Vem vågar eller vill samarbeta med Iran. Ryssland är naturligtvis det största landet i området. Turkmenistan har sitt förflutna med Ryssland, och dagens kontakter med Iran och Kina. Så kan man fortsätta, de olika möjligheterna, omöjligheterna och konstellationerna slutar aldrig att fascinera.

Dagen slutade med en traditionell middag med nationalrätten ”Plov” och består av ris med diverse ingredienser som torkade frukter och kött eller fisk. Den kan tillagas i ett speciellt tunt bröd eller i en stor pumpa. Vi underhölls av fantastiska artister, opera, folkmusik med lokala instrument och Azerbajdzjans kammarorkester.

Besökte gränsen till Nagorno-Karabach

Nästa dag var det dags för oss som varit på konflikthanteringsseminariet att åka i väg på en fem timmars bussresa till gränsen av Nagorno-Karabach och en flyktingbosättning. De var naturligtvis fint att se att flyktingarna nu bodde i ordentliga hus och inte som förra gången i tält och plåtskjul längs vägen. I hus som de hade inrett till hem, men ett hem som inte är hemma är naturligtvis inget hem. Hemma är Nagorno- Karabach, men frågan är om de någonsin kommer att återse de riktiga hemmen. När man söker visum till Azerbajdzjan måste man svara på frågor som: har du någonsin varit i Armenien och har du besökt Nagorno-Karabach. Att besöka Nagorno-Karabach är alltså möjligt från Armeniens sida. Eftersom det av Azerierna betraktas som ockuperat område uppfattas man då som förrädare och är inte välkommen. Frågan är om det är den rätta metoden för att skapa dialog och någonsin möjlighet att lösa konflikten.

Frågan om det här är rätta sättet att lösa konflikten uppstod också när vi besökte flyktinglägrets daghem och fick träffa små pojkar och flickor uppklädda i uniformer som små soldater beredda att vilken dag som helst gå ut i väpnad strid för att återerövra sitt hemland.

Vandring i Baku

Ytterligare en dag kunde jag tillbringa i Baku och den här gången med att vandra i staden, en stad jag knappast kände igen. Den hade under de nio år som gått sedan jag senast var där förvandlats till oigenkännlighet. Vägarna var utmärka, den ena skyskrapan efter den andra växte upp och allt var snart klart för att välkomna the Eurovision Song Contest. Det fick mig att fundera på om det var i a European Vision Context vi uppträtt eller om det är det man borde ha en tävling i istället.

Jag hann i alla fall med att besöka det hus och den trädgård jag en gång tidigare besökt, men då i totalt förfall, nu upprustad till museum. Det kallas the Swedish House, men heter egentligen Villa Petroleum men är idag ett Nobel-museum. Det var Alfred Nobels bror Emanuel som bodde här med sin familj och arbetade i oljebranschen. Nobel förknippas med Baku, men Alfred besökte faktiskt aldrig Baku. Här kunde man titta på gamla fotografier, möbler och ägodelar som tillhört familjen och nu använts för att inreda hemmet. Aktiebrev från Bofors och andra handlingar på svenska. Så även här fanns det värmlandsanknytning.

Turkmenistan och bisarra Ashgabat

Nu var det för min del slut på åtagandena, när flyget lyfte från Baku och for ytterligare drygt en timme österut var det till en huvudstad som heter Ashgabat eller Ashkhabad eller Arshk-Abat eller Ashk-Abad eller hur man nu vill stava det, namnet lär betyda ”City of Love”. Staden, som också haft namnet Poltoratsk (1919-1927) är huvudstad i landet Turkmenistan. Det mest slutna av de tidigare delrepublikerna i Sovjetunionen. Hit når varken Facebook eller Youtube. Samma sak med många av de nätsidor som behandlar mänskliga rättigheter i den här delen av världen. Inte heller min telefon fungerade så det blev en verkligt lugn påskhelg.

En av deltagarna i energikonferensen i Baku och som hade varit i Ashgabat sade när jag frågade hur staden är att den är bisarr och jag tror att det är det enda rätta ordet för att beskriva de intryck man får. Det första bisarra jag stötte på i fråga om energi var när jag kom fram till den villa min väninna och gamla FN-kollega hyrde och visades den bastu som fanns i trädgården och som såg ut som en stor fin finsk bastu, förutom att den i bastukammaren hade en äkta matta på en bänk som man kunde vila på och som var ständigt uppvärmd. Den värmdes med gas och det finns det ingen anledning att snåla på. Bastun var uppvärmd 24 timmar i dygnet. Varje invånare i staden får 120 liter bensin gratis varje månad och för övrigt är bensinen så billig att det inte finns någon anledning att spara på den. För oss i Norden som ständigt tänker på hur vi skall spara energi var det en närmast absurd upplevelse.

Väninnan i Ashgabat

Staden är ren och städad, den sopas hela tiden av kvinnor i sina traditionella långa klänningar och stora huvudsjalar med stora kvastar. Det gäller även motorvägar. Stadens centrala delar består av stora vita byggnader och gatorna kantas av gatuljus på vita och förgyllda lyktstolpar. Staden är full av kulörta träd och när det väl blev dagsljus stod det osannolika klart att husen var alla byggda av vit marmor. Här sparades inte på någonting. Alla hus är för övrigt byggda efter 1948 då en jordbävning förstörde hela staden.

Förre presidenten Turkmenbash kan beundras i form av gyllene statyer i stadens alla delar. Det måste upplevas för att förstås. Jag var där som turist och inte för att tala om mänskliga rättigheter, homosexuellas rättigheter eller några andras rättigheter heller för den delen, i så fall hade det här veckobrevet blivit mycket, mycket, mycket längre……

Ashgabat

Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér, utrikesminister Tuomioja samt biträdande direktör för Centret för strategiska studier (SAM) Gulshan Pashayeva

Pressmeddelande 3/4 2012
Elisabeth Nauclér. Ålands representant i Finlands riksdag
Publiceringsfritt genast

Ålandslösningen diskuterades i konfliktseminarium om Nagorno-Karabach

——————————–
Den 2:a april hölls i Baku ett seminarium vid Centret för strategiska studier, SAM. Det skedde i samarbete med Aleksanderinstitutet vid Helsingfors universitet, ett institut som specialiserar sig på Ryssland och Östeuropa.

Seminariedeltagarna var experter särskilt inbjudna för att delta i seminariet, och de frågor som ställdes och den diskussion som följde på de olika anförandena var därför mycket initierad.

Seminariet öppnades av direktören för Aleksanderinstitutet, professor Markku Kivinen och biträdande direktören för SAM Gulshan Pashayeva, en gammal bekant för många på Åland. Inte bara gammal bekant för att hon besökt Åland utan också för att hon skrivit om Ålandslösningen. En artikel om Åland kan man hitta i institutets publikation Caucasus International. Ålands självstyrelse är mycket känd i den här delen av världen just för att den varit aktuell i samband med deras egen konflikt Nagorno-Karabach. Inledarna valde att tala om situationen i regionen, men också koppla det till Ålands självstyrelseordning och båda är väl insatta i båda frågorna.

Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér inledde blocket om Ålands självstyrelseordning som inspirationskälla för konfliktlösning och försoningsprocesser med att presentera Ålands självstyrelse, och dra paralleller till de erfarenheter hon har från att arbeta med konfliktlösning i krigsområden från åren i forna Jugoslavien. Därefter presenterade lagtingsledamoten Barbro Sundback Ålands fredsinstitut, dess historia och verksamhet, och då särskilt om det faktum att fredsinstitutet sedan början varit särskilt aktiva just i konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ett av de första större arrangemang fredsinstitutet hade hand om var just ett möte på Åland mellan parterna i konflikten. Det ägde rum i december 1993 under Finlands ordförandeskap i Minsk-gruppen. En av deltagarna var Finlands ambassadör Heikki Talvitie , som senare blev Finlands ambassadör i Sverige och det var under hans tid som Ålandsseminariet ordnades vid Sveriges riksdag. Nu fanns han med i Baku. Han har stor erfarenhet från regionen eftersom han också varit EU:s särskilda representant och då besökt regionen otaliga gånger. Talvitie talade om hela den Syd-kaukasiska regionen och om de omstridda områden där Ålands självstyrelse varit uppe i diskussionerna. Efter det talade två forskare, Asbed Kotchikian från Bentley universitet i USA och Taleh Ziayadov från Azerbajdzjan. Kotchikian har sina familjerötter i Armenien och var det närmaste armeniskt deltagande man kom i seminariet.

Seminariet avslutades av utrikesminister Erkki Tuomioja som talade om vad Finland gör inom området för fredsmäkling med utgångspunkt från vad som presenteras i handlingsplanen för fredsmäkling (mer info om handlingsplanen kan ni hitta här på bloggen. Han talade om Minsk-gruppens arbete i regionen, om Finlands initiativ att inom den vängrupp de bildat med Turkiet utarbeta riktlinjer för fredsmäkling. Han framhöll att demokrati och att kvinnor finns med i fredsprocessen är en förutsättning för att lösa konflikter. Talet handlade om konfliktlösning generellt och Ålands självstyrelse nämndes således inte.

Ledamoten Nauclér anser att seminariet var prov på stort engagemang hos arrangörerna som valt ut kunniga och intresserade deltagare. Om denna konflikt skall kunna lösas krävs dock en öppen dialog mellan parterna och Nauclér anser inte att det klimat som nu råder ger förutsättningar för en lösning. Exempelvis vid ansökan om visum till Azerbajdzjan frågas man ut om man besökt Armenien eller Nagorno-Karabach. Först när man kommer bort från ett sådan tänkande och öppnar för en dialog kan man nå resultat. Som läget ser ut nu kommer detta inte att ske utan tryck utifrån.

——————-
Bild 1: Utrikesminister Tuomioja bakom Azerbajdzjan
Bild 2: Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér, utrikesminister Tuomioja samt biträdande direktör för Centret för strategiska studier (SAM) Gulshan Pashayeva

Tuomioja bakom Axerbajdzjans och Finlands flagga när han talar om Åland

Mer information kan fås hos Elisabeth Nauclér på tel.nr. 0505121984 eller hos Gustav Blomberg 094324047

Vecka 13

Veckobrevet fanns skrivet i min dator på lördag eftermiddag. Det handlade om att veckan börjat med möte med lantrådet, och att mycket kommit att handla om det avtal som Finland nu skall skriva under om civilt och militärt samarbete i luftrummet över Åland, och mina erfarenheter av Open skies-avtalet. Open skies innebar att flyginspektionerna företogs med civila plan, men även militära helt enkelt därför att den dyra utrustningen bara finns i militära plan i många länder. Syftet var en förtroendeskapande åtgärd, precis som Ålands demilitarisering och neutralisering. Mycket riktigt har heller ingen överflygning gjorts över åländskt luftrum för att kontrollera det vi inte har och därför inte heller har något emot att visa att vi inte har. Öppenhet och transparens med andra ord.

Mitt veckobrev handlade vidare om att jag nu inlett serien med besök hos de olika riksdagsgrupperna för att direkt kunna informera om arbetet i riksdagen och låta mig informeras. Det handlade också om lantrådets besök i Helsingfors om vår gemensamma lunch med ordföranden i den nu slutligen tillsatta gruppen som skall se på en revision av självstyrelselagssystemet. Om att det naturligtvis är en besvikelse att inte riket varit berett att tillmötesgå ålänningarnas förhoppning att det efter 90 år av självstyrelse skulle funnits en beredskap att tillsätta en grupp med representanter för både riket och Åland. Att det skulle varit ett gemensamt projekt, men vi får alltså vänta ett tag till på det.

Veckobrevet handlade om att vi i riksdagen fått möjlighet att diskutera Greklands ekonomi med förre grekiske finansministern, konstitutionsskrivande och reformen av polisen i Tunisien med nye inrikesministern, själv fånge under förra regimen.

Om alla de diskussioner som förts i grundlagsutskottet och i stora utskottet. Om att det oerhört svåra och långa arbetet som pågått i riksdagen med lotterilagen och som uppenbarligen lett till att statsåklagaren fick stöd för att inte inleda någon förundersökning mot PAF. Att det finns de som skulle ta nya tag var lika klart, men riksdagens beslut och då särskilt arbetet i grundlagsutskottet ger fortfarande bas för att det blir ganska svårt att verkligen hitta de fall som skall betecknas som ”aggressiva”. Veckobrevet handlade också om det arbete med lagen om inmatningstariffer som gjordes i grundlagsutskottet och som under veckan visade sig utgöra mycket av grunden för Justitiekanslers uttalande i vindkraftsfrågan. Ännu ett långt och slitigt arbete som nått i hamn.

Veckobrevet handlade också om Stefan Wallins besked att lämna som partiordförande, ja, nästan om allt utom Gun-Maries 50 års fest med sextiotalskläder. Det var bara det som skulle läggas till, och så skulle jag fara till Helsingfors och vidare veckans sista dag via Istanbul till Baku. Just då när allt var skrivet så stängde datorn av sig. Den slutade fungera, veckobrevet försvann ut i cybervärlden. Datorn gick inte att starta och samtidigt ringer min telefon och jag får beskedet att min syster dött en timme tidigare.

Tankarna virvlar runt i hjärnan, veckobrevet försvann och Birgit är för alltid borta. Hon finns inte mer efter att ha funnits hela mitt liv.