Vecka 30

RENT SPEL

Ja, det är vad man tror att fotbollsdomare verkar för. Man, eller i alla fall jag, hade aldrig tänkt mig att bli uthängd med bild och hatskrift, hudflängd, chikanerad. Nu skall jag inte fortsätta för då är jag lika god kålsupare själv, men det gick en hel dag till att försvara sig i en insändare, så onödigt och bortkastad tid. Jag vet inte vad som är värst att spotta någon i ansiktet eller i cybervärlden. Nog om det veckan slutade som tur är bättre, med gudsord på Keylandsgården vid finnvägen i Mangsskog.

Olympiaden

Självfallet blev det en mycket sen kväll för den som ville se invigningen av Olympiaden, och det ville man (invigningen kan man se på Yle-arenan här). Storståtligt, imponerande, magnifikt ja, så kan man fortsätta, och RENT SPEL säger man att det skall finnas bättre förutsättningar för än någonsin. Aldrig tidigare har det funnits så förfinade metoder för att avslöja dopning än i London-olympiaden. Vi får väl se hur det går. Samtidigt som man är imponerad över arrangemangen i London ställer jag mig frågan vad skulle de här pengarna ha kunnat användas till? Bekämpa svält, utrota sjukdomar? Sporten är viktig, tanken bakom Olympiaden är något att slå vakt om, men måste det vara så påkostat?

Syrien

Samtidigt som jag följer Olympiaden, följer jag vad som händer i Syrien, två kontraster. Hur skall det sluta? Vad är rätt? Varför gör inte världen någonting? Varför är FN så lamslaget? Varför tar man inte samma initiativ som man gjorde för att störta regimen i Libanon? Det är inte samma sak säger USA. Kofi Annan har blivit utsänd av FN och Arabförbundetför att medla i konflikten och hans ”six-point proposal” har blivit godkänd av både FN:s säkerhetsråd och Syrien, men några positiva resultat låter vänta på sig. (ni kan hitta hemsidan för FN:s övervakningsuppdrag här och

Mycket regn blev det.

Beror det på klimatförändringen, eller är det bara så att det funnits dåligt väder och regnperioder även tidigare sett ur ett historiskt perspektiv! Ja, svaret på den frågan får säkert bara den som lever några hundra år till veta. Själv är jag nog mer benägen att tro att det handlar om hur vi hushållat med naturen.

Värmland

Någonstans i den här världen finns Värmland, och där finns Mangskog, en bygd där min farfarsfar Olof föddes 1845 och där kan man om man vill lyssna till Gudsord. De var välbehövliga den här veckan, utomhus i strålande solsken, tro det eller inte. Det är svårt att undvika släktträffar och släktsamtal när man är i Värmland, och jag har inget emot det heller, men allt länkas förr eller senare till Finland, historiska personer från Savolax eller nu levande finnar som bor i Värmland.

Till Mangskogs stolthet hör naturligtvis Tage Aurell och hans författarskap. Där slog han sig ner med sin hustru. Därför hålls årligen en Aurellkväll under namnet ”Aurelliana”. Årets föredragshållare var Värmlandssonen Rolf Allsing, Aftonbladets förre chefredaktör, som bekant följd av ålänningen Jan Helin på den posten. Jag måste erkänna att trots att det i mitt föräldrahem fanns en stor beundran för Tage Aurell och stor entusiasm för hans författarskap så har jag själv aldrig funnit hans storhet. Den första bok jag läste av honom var en av hans sista. Jag var gymnasist och låg på sjukhuset i Arvika. Min ARBETSMORAL sade mig att böcker skall läsas till slut så boken lästes i sin helhet, men nej…. Efter att ha lyssnat på Rolf Allsing är jag dock övertygad om att jag skall läsa ut den bok av Aurell som legat halvläst på mitt nattduksbord under allt för många år. Boken börjar med berättelsen ”Tybergs gård” och längre har jag inte kommit, men slutar med ”Martina”, berättelsen som Allsing beskrev som en av de allra bästa berättelserna i svensk litteratur, en av de mest förtätade författarprestationer man kan möta. Jag lovar härmed att läsa den.

Sommarpratare

Bland veckans sommarpratare fanns en värmlänning, Lars Lerin, Nordens, och Värmlands nu levande bäste akvarellmålare. Hoppas ni inte missade det och berättelsen om hur man kan fira en traditionell jul i Värmland, en julkväll med julskinka, sill, Janssons frestelse, glögg, och så stekt krokodil med ris och svarta bönor. Vissa bitar kan vara lite beniga, men skinnet kan samtidigt hängas på tork på elementet (radiatorn/batteriet). (här en länk till Lars Lerins museum)

Dålig arbetsmoral?

Det har ifrågasatts varför jag inte infann mig i riksdagen för behandlingen av det ekonomiska stödpaketet till Spanien. Själv anser jag att jag befunnit mig i riksdagen varje minut för behandlingen av det här ärendet.

Åland har en särskild plats i stora utskottet där EU-ärenden behandlas. Avsikten är att den åländske riksdagsledamoten skall ha möjlighet att följa europeiska frågor eftersom dessa i Ålands fall går via ministerierna i Helsingfors. Jag skall kunna alarmera ministerierna eller de åländska myndigheterna om allt inte går som det skall. Platsen är inte en ordinarie plats, jag får inte rösta, inte ersätta någon, men ställa frågor och diskutera som alla andra. Jag har valt att inte bara använda platsen för att följa åländska frågor utan följa alla ärenden. Svenska riksdagsgruppens ordinarie plats innehas av Astrid Thors och genom vårt samarbete har jag enligt min åsikt stort inflytande både i för Åland särskilt viktiga frågor och i även andra ärenden. De som sitter i stora utskottet är mer insatta i den ekonomiska krisen i Europa än den vanlige riksdagsledamoten. Sitter man dessutom som jag i grundlagsutskottet och där behandlar den författningsrättsliga sidan av ärendet, som framför allt skett i Finland och Tyskland, eller sitter man som Astrid Thors i finansutskottet kan man inte ha bättre förutsättningar.

Stora utskottet sammanträder utanför sessionsperioden, men inte bara rent fysiskt. Vi är dessutom uppkopplade 24 timmar i dygnet sju dagar i veckan. Vi måste vara nåbara hela tiden. Det kommer ett meddelande på telefonen att man genast måste koppla upp sig för att t.ex. läsa en redogörelse som finansministerns tjänsteman skrivit mitt under toppmötet. Statsministerns meddelanden från något möte länkas direkt vidare. Vi kan och måste hela tiden följa allt. Alla sådana handlingar är hemliga och bara tillgängliga för utskottets medlemmar. Stora utskottet fattar beslut på riksdagens vägnar och därför detta intensiva arbete. Jag alltså valt att följa detta tempo trots att jag inte har rösträtt.

Den ekonomiska krisen, stödpaketen, hörande av ministrarna Vanhanen, Katainen, Urpilainen, Grekland, Spanien, Cypern, redogörelser av Greklands finansminister, amerikanska finansexperter, jag har deltagit i allt och anser mig mycket insatt. De sista timmarna och minuterna före Finland slöt separatavtalet med Spanien och plenum ägde rum var vi, men även de övriga medlemmarna av Svenska riksdagsgruppen, ytterst aktiva. Jag hade beredskap att förflytta mig till Helsingfors trots att jag alltså hade haft möjlighet att under arbetets gång få fram mina synpunkter. Jag hade också beredskap för att hålla riksdagsgruppens anförande om inte den ordinarie medlemmen hunnit tillbaka till Finland. Jag deltog i utformningen av gruppanförandet, och hade inga synpunkter jag inte fick fram.

Det kartlades vem som kunde vara på plats. Eftersom jag fått fram mina synpunkter, inte hade några från gruppen avvikande åsikter, inte hade något behov av att frondera i frågan, rösta mot regeringen eller gruppen, hålla något anförande med en avvikande åsikt, eller att regeringens förtroende var beroende av min röst gjordes den bedömningen att min, liksom Stefan Wallins, närvaro inte var nödvändig.

Det är helt rätt att det inte bara handlar om ”att trycka på knappen”. Det handlar om att vara anträffbar och beredd att ta sitt ansvar 24 timmar i dygnet sju dagar i veckan. Jag har under hela mitt yrkesliv ofta blivit tillsagd att ta det lite lugnare, inte tro att allt är så viktigt, någon gång måste du vara ledig etc., men aldrig tidigare har jag hört att jag skulle ha dålig arbetsmoral. Det är en ny upplevelse.

Att jag befann mig i Sverige och hade en bilkörning framför mig på dryga 1000 km saknar betydelse. Det är mitt val och var på inget sätt ett hinder för mig. Det är visserligen sant att resan mellan Mariehamn och Helsingfors blivit besvärlig sedan Air Åland slutade trafikera linjen, men just för att jag inte skall komma ens några minuter för sent till grundlagsutskottets möte på tisdag morgon och just för att jag inte skall gå ens några minuter för tidigt från stora utskottets möte på fredag eftermiddag har jag begärt och fått tillstånd av riksdagen att varje tisdag morgon och varje fredag eftermiddag flyga till och från Helsingfors via Stockholm, för sådan är nämligen min arbetsmoral.

Elisabeth Nauclér

Vecka 29

När jag sitter här och ser ut over mit lille land är det svårt att tänka sig att veckan bestått av något annat än tankarna på vad som hände den 22 juli 2011, men så är det naturligtvis. Veckan har besått av den stora frågan om Finland skulle få till stånd ett separatavtal med Spanien innan riksdagen kunde godkänna stödpaketet. Det har kallats en ödesfråga och det är naturligtvis en ödesfråga. All ära åt finansministern och Finlands regering för att man vågat sticka ut, göra sig ett namn i europeisk politik genom att ställa krav. Det har vi rätt till, och vi borde ha gjort det för länge sedan. Hårdare kontroll borde ha ställts av byråkraterna i Bryssel. Någon måste våga säga ifrån och jag känner all förståelse för att Finlands folk ifrågasätter varför Finland skall med våra skattemedel stödja de länder som inte haft samma kontroll som Finland haft över sin statsbudget, men också över sitt bankväsende. Vi har varit bäst i klassen och plötsligt är vi den stygge eleven som många försöker ställa i skamvrån, men vi har ingen anledning att ställa oss i skamvrån. Vi är fortfarande bäst i klassen. I dagens samhälle har eleven rätt att ifrågasätta skolväsendet, undervisningen och bestraffningssystemet.

Ja, veckan har varit mycket av Norge, släktingar och naturen här i det regniga Värmland på den privata sidan, men till riksdagsarbetet har förutom stödet till Spanien hört svaret på den fråga jag ställde om möjligheten att förändra skattesystemet så att de som inte har möjlighet att hitta ett arbete på grund av t.ex. psykisk ohälsa vågar prova på att arbeta utan att därför förlora hela sin pension. Här har Fixartjänst på Åland varit en föregångare när det gäller att hitta arbete, men det är svårt för den som inte har ett riktigt fotfäste i livet kasta loss oss prova om benen bär ute i den krassa verkligheten när de samtidigt riskerar att förlora den trygghet de har. Svaret av minister Risikko är om inte helt tillfredsställande så ändå lovande för framtiden, men det måste följas upp.

Tillfredsställande är däremot inte det svar som ges vad gäller svaret på vilket språk som skall användas i luftrummet över Åland. Det är klart att det vore bäst om alla som flyger i vårt luftrum talade flytande svenska, finska och engelska, men så ser inte verkligheten ut. Då inställer sig frågan vilket språk skall användas. Det är flygsäkerheten som är det viktigaste. Finland har i internationella garantier folkrättsligt garanterat att på Åland skall språket vara svenska, det borde alltså vara svenska, men flygspråket är i dagens Europa engelska, utom i två länder; Finland och Frankrike, där de lokala språken används. Så vad är då det lokala språket på Åland i de här sammanhangen? Jo, det är finska, eftersom det är det är det språk som utbildningen ges på i Finland. Samtidigt vet vi att luftrummet är fullt av flygare som inte förstår finska. Det har till och med gått så långt att det i praktiken är förbjudet att tala svenska, ja rent av till och med i okontrollerat luftrum, vilket självfallet inte är enligt reglerna. Lika väl som det nu är förbjudet att tala svenska i luftrummet över Åland kunde det vara förbjudet att tala finska och det enda tillåtna språket skulle då vara engelska. Det skulle gynna flygsäkerheten och är också möjligt enligt det svar jag fått på ett skriftligt spörsmål jag ställt på just den här frågan. Men i den här frågan finns det många nationalistiska känslor. Det vittnar de mail jag fått om att inte engagera mig i den här frågan om. Det kan inte vara av säkerhetsskäl som man på Mariehamns flygplats framhärdar i att kalla Åbo och Helsingfors för Turku och Helsinki. Ingen passagerare I Mariehamn äventyrar flygsäkerheten genom att förvirra sig i korridorerna om det står Helsingfors och Åbo på engelska och det är helt i enlighet med de rekommendationer som den språkvetenskapliga expertisen ger.

Veckan har ägnats åt att städa upp och ställa rätt det som vintern, och min egen slöhet ställt till med, men också åt släktingar och minnen. Min syster, som fanns förra sommaren, men inte finns den sommar skulle under veckan firat sin födelsedag precis som vi gjorde förra sommaren och i det land jag kan se från mitt fönster skulle många norska unga firat en födelsedag, om inte det som hände den 22 juli 2011 hänt. Dagen som fick oss alla att stanna upp, inte bara vi som sitter här vid gränsen och har en stor del av vårt hjärta på den andra. En hel värld stannade upp inför det osannolika som hände. Dagen då hatet för några timmar tog makten, men som folket vägrade acceptera. Nordahl Griegs Til Ungdommen blev Norges andra nationalsång och för att visa att det berört en hel värld framträdde Bruce Springsteen med Pete Seegers We shall overcome.

Pressmeddelande 18/7 2012
Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér. Ålands representant i Finlands riksdag
Publiceringsfritt: Genast

*******************************************************************************
Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér lämnade den 12.6 in ett spörsmål som gäller möjligheterna att sysselsätta den stora arbetskraftsreserv som de personer utgör som för tillfället är förtidspensionerade på grund av arbetsoförmåga. Det finns idag inte tillräckligt mycket incitament för öka sysselsättningen i den här gruppen. Enligt beräkningar kunde omkring 30 000 av dem kunna komma tillbaka till arbetslivet. Kostnaderna och den ekonomiska förlusten för samhället samt det psykiska lidandet för berörda personer är stor.

I spörsmålet föreslår Nauclér en ökning av arbetsinkomstgränsen (som idag är 713 euro ) för personer som lyfter pension p.g.a. arbetsoförmåga – förtjänar man mera förlorar man pensionen i sin helhet. Staten kunde exempelvis genom beskattningsåtgärder göra det möjligt att jobba deltid och samtidigt lyfta en del av pensionen.

- På Åland har man goda erfarenheter av olika sysselsättande projekt, men där upplevs skattereglerna som ett stort hinder. Detta har speciellt tidigare föreståndaren Kurt Lindström vid Fixartjänst i Mariehamn påtalat. Det var han som tog initiativet i ärendet och efter ett möte mellan han och Svenska riksdagsgruppen bestämdes det att gruppen skulle aktivera sig i frågan, förklarar Nauclér.

I svaret från Social- och hälsovårdsminister Paula Risikko beskriver hon hur stödsystemet fungerar för personer som inte kan arbeta p.g.a. invaliditet eller sjukdom och vilka stödformer som existerar för de förtidspensionärer som väljer att återgå till arbetslivet.

Hon framför att man vid ministeriet tillsatt en arbetsgrupp som kommer att jobba med ett handlingsprogram som har till uppgift att öka möjligheterna till deltagande i arbetslivet för potentiellt arbetsföra personer som är förtidspensionerade. De har till och med 30:e juni 2013 på sig att utarbeta handlingsprogrammet och komma med nödvändiga förslag för genomförandet av det.
*********************************************************************************

Det skriftliga spörsmålet plus svaret kan ni hitta här på bloggen eller på riksdagens hemsida.

Mer information ges av Gustav Blomberg på tel.nr 094324047 eller per
e-post gustav.blomberg@riksdagen.fi.

Vecka 28

Veckan började med regn och slutade med regn. Och i tidningen kunde jag läsa att det stämmer, det har regnat mer i Värmland under de senaste 20 åren jämfört med under de 20 åren där innan, närmare bestämt 15% mer, men man kan ju alltid trösta sig med att de under samma period regnat 18% mer i Sverige. Att Värmland ligger så bra till tror jag dock beror på att i Värmland ligger Hammarö. Där tillbringade jag en ljuvlig dag med alla släktingar som bor på Hammarö, en god lunch ned jordgubbstårta och bara sol, men på hemvägen regnade det så mycket att trafiken stannade av då bilarna körde åt sidan och för att invänta bättre väder.

DET SURA ÄPPLET

Invänta bättre väder skulle man också gärna vilja göra när det gäller den ekonomiska situationen i EU, men där rullar det på. Det kom en varning om att vi skulle hålla oss beredda för att riksdagen måste sammanträda nästa vecka. Eftersom det är sommar och nyhetstorka så försökte media hitta en split i Finlands regeringsblock, med hjälp av ett uttalande av Vapaavuori, och finansminister Urpilaininen feltolkades, även talman Heinäluomas uttalande var föremål för tolkningar.

Ska Finland lämna euroområdet var en fråga jag fick. Nej, att i det här skedet lämna euroområdet är nog mer riskabelt än att stanna kvar är min omedelbara reaktion, men det finns många men. Finland har gjort rätt i att ställa krav på garantier och det skall vi fortsätta med. Fler länder ser Finland som ett exempel att följa efter.

SURT SA RÄVEN OM RÖNNBÄREN

Naturligtvis infinner sig då frågan borde Finland aldrig ha gått in för Euron? Den frågan har i Hufvudstadsbladet besvarats så här: ”Finlands beslut att gå med i eurosamarbetet var motiverat ur ett utrikes- och säkerhetspolitiskt perspektiv. Rädslan för Ryssland var då en betydande faktor.
Om Finland inte hade infört euron skulle det gå ungefär lika bra för oss som det går för Sverige. De länder som valde att hålla kvar sin egen valuta mår ganska bra just nu, eftersom de har möjlighet till en egen valutakurspolitik. Den egna centralbanken reglerar alltså räntenivån och penningmarknaden. Om Finland lösgör sig från euron måste den nya valutakursen vara flytande, det vill säga anpassa sig efter marknaden”. (Ni kan läsa frågorna och svaren här)

Ja, det är nog just vad det handlar om. Finland har mer än många andra länder uppfattat allt som har med Europa att göra som en del av Finlands säkerhet, och EU har kallats ett enda stort fredsprojekt. Det är sant och väl värt att komma ihåg, men hindrar inte att man samtidigt skall vara kritisk.

RABARBER

Bland olika sura växter föredrar jag dock rabarber. Av rabarbern kan man göra pajer, krämer och i min barndom gjorde vi barn rabarbersoppa i den timrade lekstugan på Hesbøl, Och eftersom jag har den ”Hemmets kokbok” som min mamma fick på sin 21 årsdag den 13 september 1935 kan jag slå upp sidan 237 och laga rabarbersufflé.

MARSEILLES ÄNGEL

Veckan avslutades förutom med regn av teater på Neragata i Mangskog, närmare bestämt en pjäs som handlade om Astrid Nilsson, flickan som såldes av socknen till lägstbjudande, men slutade sitt liv med att hjälpa samhällets olycksbarn i Marseille. Brunskogs förre kyrkoherde Lennart Nilsson har skrivit pjäsen som framfördes av Brunskogs amatörer.

I Mangskogs hembygdsgård finns också ett särskilt rum tillägnad Nils Keyland (1867-1924), kanske mest känd som intendent Nordiska museet i Stockholm. Många av inventarierna härstammar från hans hem i Bjurbäcken (mer information om han finns här och här. Där finns ett stort antal fotografier som visar våra finska förfäder i Mangskog, allt från jakt och fiske, jord- och skogsbruk, sjukdomsbot och bastubad till lördagskvällens ”friing” i pigkammaren. Men på väggen finns också ett fotografi av Nils Keyland med Amerikas president Theodore Roosevelt under hans Stockholmsbesök.

Det skriftliga spörsmålet i sin helhet:

Ändring av inkomstgränsen för personer som lyfter pension för arbetsoförmåga

Till riksdagens talman

Vi närmar oss en tid då all arbetskapacitet måste utnyttjas. Då de stora åldersgrupperna börjar gå i pension innebär det att 10 000 arbetstagare försvinner från arbetsmarknaden per år. Det räcker inte att höja pensionsåldern eller att få ut de unga vid lägre ålder i arbetslivet. Siffrorna talar sitt klara språk: årligen pensioneras 28 000 personer på grund av arbetsoförmåga, en tredjedel på grund av psykiska problem. För tillfället lyfter nästan 20 000 unga vuxna arbetsoförmögenhetspension, och denna siffra ökar årligen med 4 000. Den förlust dessa unga vuxnas oförverkligade arbetsinsats innebär för samhället beräknas uppgå till sju miljarder euro. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det inte endast handlar om en ekonomisk förlust för samhället. Den mänskliga förlusten är minst lika betydande, att vara utan meningsfull sysselsättning är förödande för den psykiska hälsan och leder i det långa loppet till utslagning.

I den pågående diskussionen om behovet att förlänga arbetskarriärerna skulle det vara klokt att beakta den outnyttjade arbetskapacitet som för tillfället ligger utanför arbetsmarknaden till följd av arbetsoförmåga eller rehabilitering. Enligt beräkningar som VATES-stiftelsen tillsammans med Centralförbundet för mental hälsa gjort, skulle det vara möjligt att ta till vara den arbetskraftsreserv som 30 000 pensionerade p.g.a. arbetsoförmåga utgör. För att få dessa personer tillbaka till arbetslivet krävs naturligtvis flera åtgärder och ändringar, inte minst attitydförändringar. Vissa tar det lång tid att genomföra eller att ändra på, men det finns också sådana konkreta åtgärder som genast går att vidta, vilka med omedelbar verkan skulle förbättra sjukpensionärers möjligheter att delta i arbetslivet. En sådan åtgärd är att ändra på den inkomstgräns som stipulerar när en person går miste om sin arbetsoförmögenhetspension.

Det har visat sig vara svårt att kombinera pension för arbetsoförmögenhet och lön, särskilt då pensionen betalas i form av folkpension. Funktionshindrade och långtidssjuka personer har ofta inte en sådan arbetserfarenhet som förutsätts för att få arbetspension. Därför erhåller dessa personer oftast pensionen i form av folkpension. Inkomstgränsen för folkpension är 687,74 euro i månaden. Ifall en person förtjänar över denna inkomstgräns förlorar han eller hon pensionen i sin helhet. Detta sporrar inte att återvända till arbetslivet.

För att åtgärda detta problem har VATES-stiftelsen och Centralförbundet för mental hälsa föreslagit att Folkpensionsanstalten skulle ta i bruk en förmån för deltidsarbetsoförmögenhet. Genom denna förmån skulle personer som lyfter pension för arbetsoförmögenhet ha möjlighet att jobba på deltid och samtidigt lyfta en del av pensionen. Denna möjlighet skulle öka sysselsättningsmöjligheterna, särskilt för unga personer med funktionshinder eller mentala problem. Möjligheter av denna typ finns redan t.ex. i Sverige och Norge. I Sverige har man ett smidigt system, där pensionen gradvis minskar i takt med att inkomsterna ökar.

På Åland har man mycket goda erfarenheter av projekt där man inom ramen för Ålands handikappförbund erbjuder arbete till personer med olika slag av funktionsnedsättning. Denna typ av verksamhet är både samhällsekonomiskt lönsam och till fördel ur ett individuellt och socialt perspektiv, men också här upplevs beskattningsreglerna som ett stort hinder.

Då tröskeln att komma in i arbetslivet blir lägre är det även annars lättare att vara delaktig i samhället. Detta förhindrar även utslagning. Många fördomar och negativa attityder som råder i samhället skulle antagligen försvinna och ändras, om t.ex. fler funktionshindrade personer skulle få möjlighet att delta i arbetslivet.

Med hänvisning till det som anförs ovan får jag i den ordning 27 § riksdagens arbetsordning föreskriver ställa följande spörsmål till den minister som saken gäller:

Vilka åtgärder ämnar regeringen ta för att skapa ett sådant smidigt system för återgång till arbete som möjliggör arbete på deltid, utan att pensionsförmånen helt dras in?

Helsingfors den 13 juni 2012
Elisabeth Nauclér /sv

Svaret från Social- och hälsovårdsminister Paula Risikko:

Till riksdagens talman

I det syfte som anges i 27 § i riksdagens arbetsordning har Ni, Herr talman, till den minister som saken gäller översänt följande skriftliga spörsmål SS 511/2012 rd undertecknat av riksdagsledamot Elisabeth Nauclér /sv:

Vilka åtgärder ämnar regeringen ta för att skapa ett sådant smidigt system för återgång till arbete som möjliggör arbete på deltid, utan att pensionsförmånen helt dras in?

Som svar på detta spörsmål anför jag följande:

Det lagstadgade pensionsskyddet utgörs av ett arbetspensionssystem och ett folkpensionssystem vilka kompletteras av lagen om garantipension som trädde i kraft i början av mars 2011. Den förlust av förvärvsinkomster som orsakas av långvarig arbetsoförmåga ersätts med sjuk- eller invalidpension. Sjuk- och invalidpension beviljas tills vidare eller för viss tid.

För att stödja återgången i arbete för sjukpensionärer har det stadgats en temporär lag, lagen om främjande av sjukpensionärers återgång i arbete (738/2009) Lagen trädde i kraft i början av 2010 och gäller till slutet av 2013. Lagen gäller såväl arbetspensions- som folkpensionssystemet, och en beviljad sjuk- eller invalidpension kan lämnas vilande antingen tills vidare eller för viss tid. Inkomstgränsen (713,73 euro per månad enligt indexnivån 2012) för den arbetsinkomst som en sjukpensionär har rätt att få utöver sin pension är kopplad till ett folkpensionsindex som justeras årligen.

Den som får sjukpension enligt folkpensionslagen får vid sidan av pensionen förtjäna högst 713,73 euro i månaden utan att inkomsterna påverkar sjukpensionen. Den som har full invalidpension enligt arbetspensionslagarna får vid sidan av pensionen förtjäna högst 40 procent av sin stabiliserade genomsnittliga inkomst för tiden innan arbetsoförmågan började eller högst 713,73 euro i månaden, om 40 procent av den stabiliserade genomsnittliga inkomsten är lägre än 713,73 euro. Den som har delinvalidpension enligt arbetspensionslagarna får förtjäna högst 60 procent av sin genomsnittliga inkomst för tiden innan arbetsoförmågan började eller högst 713,73 euro i månaden, om 60 procent av den genomsnittliga inkomsten är lägre än 713,73 euro.

Om arbetsinkomsterna överstiger de angivna gränserna, ska pensionsanstalten stoppa utbetalningen av pensionen och pensionen lämnas vilande i minst tre månader och högst två år. Den vilande pensionen börjar betalas ut på nytt utan bedömning av arbetsförmågan när sjukpensionären har anmält till pensionsanstalten att han eller hon har slutat arbeta eller att arbetsinkomsterna sjunkit så mycket att de ligger inom den angivna gränsen. Om en pension har varit vilande ska personen betala pension i minst tre månader innan den på nytt kan lämnas vilande. Lagen begränsar inte hur många gånger en pension får lämnas vilande.

Under den tid som pensionen vilar kan personen stödjas i sitt förvärvsarbete genom ett handikappbidrag med högsta belopp för personer över 16 år enligt lagen om handikappbidrag (570/2007). Handikappbidraget uppgår enligt indexnivån 2012 till 403,50 euro i månaden. Ett villkor är att alla pensioner som personen beviljats vilar samtidigt. Det krävs också att personen vid den tidpunkt då pensionen lämnas vilande får åtminstone det lägsta vårdbidraget för pensionstagare som ersätts av det högre handikappbidraget. Enligt lagen om handikappförmåner är handikappbidrag för personer över 16 år ett skattefritt bidrag.

För att minska boendeutgifterna har personen under den tid som pensionen vilar också rätt att få bostadsbidrag för pensionstagare. I lagen finns det därför en bestämmelse enligt vilken personens bostadsbidrag för pensionstagare inte påverkas av en vilande sjukpension, utan betalningen av bidraget fortsätter även om personen arbetar. Dessutom ska bostadsbidraget inte justeras retroaktivt om en sjukpension som har varit vilande senare dras in retroaktivt. Därmed har personen rätt att få bostadsbidrag för pensionstagare trots att villkoret i lagen om bostadsbidrag för pensionstagare inte uppfylls.

Personer som på grund av arbete har lämnat sin pension vilande enligt arbetspensionslagarna eller folkpensionslagen ska få vara kvar i arbetspensionssystemet med avseende på den nya pension som uppkommer genom arbetet. De betraktas då som pensionstagare under den tid som pensionen vilar. Det arbete som utförs när pensionen är vilande gör således att personen tjänar in ny arbetspension. Tillväxtprocenten är densamma som när en person arbetar vid sidan av pensionen, dvs. 1,5 procent av den årliga arbetsinkomsten. Om personen efter två år vill fortsätta arbeta permanent, dras invalidpensionen in från och med den tidpunkt då den lämnades vilande. Från samma tidpunkt tjänar personen in ny arbetspension med en tillväxtprocent som baserar sig på personens ålder.

I regeringsprogrammet har det ställts som mål att förbättra möjligheterna till arbete och rehabilitering för partiellt arbetsföra och svårsysselsatta personer. Som metod för att uppnå målet har man valt att utarbeta ett handlingsprogram som syftar till att göra det lättare för partiellt arbetsföra och personer med funktionsnedsättning att delta på arbetsmarknaden och förbättrar deras möjligheter att arbeta. I arbetsmarknadsorganisationernas ramavtal i oktober 2011 enades man om att utveckla arbetsmarknaden för partiellt arbetsföra genom att fästa särskild vikt vid att utveckla incitament för arbetsgivarna, erbjuda arbetstagarna stöd för att hitta en väg ut i arbetslivet motsvarande deras livssituation och på ett mer sporrande sätt sammanjämka pensioner och förvärvsinkomster.

Jag har fastställt mandattiden till 16.4.2012-30.6.2013 under vilken arbetsgruppen ska utarbeta ett handlingsprogram som förbättrar sysselsättningen av partiellt arbetsföra och lämna nödvändiga förslag så att programmet kan genomföras.

Helsingfors den 5 juli 2012
Social- och hälsovårdsminister Paula Risikko

Den 14:e juni skrev Elisabeth Nauclér i Helsingin Sanomat. Här kommer den svenska grundversionen. Den blev sedan något ändrad och förkortad i själva artikeln i HS.

Den 27 juni 1921 beslöt Nationernas förbund att ålänningarna mot sin vilja skulle tillhöra Finland. Den dagen har aldrig firats på Åland. Det tog ett år innan ålänningarna accepterade tanken på självstyrelse inom staten Finlands gränser. Det första parlamentet, som då kallades landsting och idag heter lagting, sammanträdde först ett helt år senare den 9 juni 1922. Den dagen firas däremot och i år när det gått 90 år.

Intresset för Ålands självstyrelse har varit stort under årens lopp, särskilt i krisområden, ja rent av i krigsområden. Ålands självstyrelsesystem skapades för att möjliggöra för två parter som inte hade något förtroende för varandra att leva under samma tak och i samma hushåll. Systemet fick därför rigorösa kontrollfunktioner som i sin tur byggde på den legalistiska tradition Finland hade erfarenhet av som autonomt område inom tsarryssland.

För detta kontrollsystem tillskapade Nationernas förbund den så viktiga Ålandsdelegationen. Högsta domstolen blev en del av kontrollsystemet och Republikens president fick det yttersta ansvaret och vetorätt. Dessutom kunde ålänningarna klaga till Nationernas förbund som var konfliktlösningens yttersta garant. Självstyrelsens har alltså sin grund i en internationell överenskommelse och inte som så många andra självstyrelseordningar i landets grundlag.

Tanken var alltså att ingen skulle få tillåtas lagstifta in på den andras område, inte lagtinget på riksdagens och inte riksdagen på lagtingets. Gränsen har varit svår att dra och det har blossat upp konflikter under åren. Lagtinget har många gånger överträtt gränsen, ibland genom medvetna chansningar för att få klarhet i de svåra tolkningsproblemen. Men även riksdagen överträdde år 2001 gränsen, men det stoppades av Högsta domstolen och systemet har alltså bestått provet.

Efter 90 av detta mycket legalistiska system anser ålänningarna nu att det är dags att övergå till ett system som bygger på förtroende, politiska förhandlingar och överenskommelser. Det nuvarande systemet passar inte in i EU där Åland och Finland hela tiden måste komma överens och sammanjämka sin gemensamma position för att utåt stå enade. För det fall att man inte lyckas komma överens finns en skyldighet för statsministern att tillsammans med justitieministern och den för ärendet ansvarige ministern söka uppnå en gemensam position att framföra på EU-nivå. Om det inte skulle lyckas skall enligt reglerna Finland framföra två olika ståndpunkter i Bryssel.

Åland vill nu gå från dagens säkra system som bara kan ändras genom att självstyrelselagen ändras i grundlagsenlig ordning till en tillvaro som skulle bygga på förhandlingar och politiska överenskommelser. Det skulle, som i så många andra länder, förutsätta dialog och förståelse, och inte som idag bygga på domstolsbeslut, JK-utlåtanden, ja ibland även med åklagarväsendet inblandat som resultat av polisanmälningar.

Det handlar om ett system där finska staten, och för övrigt vad varje stat som inte är för att en del av landet sliter sig loss skulle göra, preciserar vad som är det kärnområde som det aldrig kan förhandlas om. Och vad som är sådana frågor som kan diskuteras och kommas överens om när det finns intresse och tiden är mogen kan det ansvarsområdet föras från staten till landskapet eller från landskapet till staten. Med ett överförande av ansvar följer självfallet också det ekonomiska ansvaret, och framför allt ingen överföring kan ske utan att båda parter är eniga om överföringen.

Men är Finland moget för en sådan förändring, finns det i dagens politiska klimat överhuvudtaget förståelse för särlösningar som bygger på idén att minoriteter skall skyddas, regler som tillkommit för att denna minoritet överhuvudtaget skall få möjlighet att leva vidare. Det är lätt att inför en okunnig allmänhet plocka billiga poäng på att utmåla självstyrelsesystemet som privilegier, på att ålänningarna får stora bidrag och egentligen inte gör rätt för sig utan parasiterar på andra. Det finns de som vill skicka till Åland de som inte här välkomna i riket, som utmålar ålänningarna som bidragstagare, och inte som de entreprenörer de är. Ett folk som betalar skatt som alla andra, och till och med lite mer än andra, men i gengäld får disponera över en summa som skall räcka till för de områden som självstyrelsemyndigheterna administrerar.

Finns det i dagens Finland förutsättningar för att få till en seriös diskussion som innebär att parterna, för det finns alltid två parter i sådana diskussioner, kan nå enighet kring ett system som leder till att framtida generationer får se och uppleva en nytta av att landet har ett självstyrt område inom sina gränser, en självstyrelse som utvecklas på en gemensam värdegrund.

Samtliga politiska grupper i Ålands lagting har ingått i en kommitté som kommit med ett förslag till reformering av systemet. Kommittén har letts av förre riksdagsledamoten Gunnar Jansson och fullständig enighet har uppnåtts kring tanken på att en parlamentarisk grupp skulle tillsättas med representanter från både riket och Åland för att på så sätt fortsätta diskussionerna kring ett gemensamt bord. Det är ingen hemlighet att man var besviken på Åland när justitieministeriet i mars 2012 valde att tillsätta en grupp med bara parlamentariker från riksdagen, men ingen från Åland.

Hur skall man kunna ha förtroendefulla förhandlingar och komma överens om bara den ena sidan är representerad. Ett skäl kan naturligtvis vara att kunskapen om de här frågorna efter åratal av erfarenhetsutbyte med andra områden välden över är så mycket större på Åland än i riket att man ansåg att rikssidan först måste få tid att också skaffa information. De åländska politikerna har fått stor vana i att diskutera självstyrelsesystem med tillresande grupper från hela världen och att själva söka jämförelseobjekt i internationella sammanhang. Men spänt väntar vi detta år då självstyrelsen fyller 90 år på vad resultatet skall bli och när det är dags att sätta sig vid det gemensamma bordet.

Ni kan hitta artikeln i Helsingin Sanomat här: http://www.hs.fi/paakirjoitukset/Ahvenanmaan+itsehallintoa+pit%C3%A4%C3%A4+uudistaa/a1339554486836?ref=fb-share

Vecka 27

Starka kvinnor forts.

Veckan började och slutade i skogen med läsande om starka norska kvinnor Anna Vogt Krefting på Baerums bruk, Torbjørg Johannesdatter som är Utne Hardangerturismens mor på Hotel Utne, Kristine Bonnevie, Norges första kvinnliga professor m.fl., m.fl.

Det blev ingen Helsingforsresa för mig den här veckan. Jag fick nöja mig med Häljebodafors, men ryktet om de bångstyriga medlemmarna av Finlands riksdags medlemmar av stora utskottet nådde över Almedalsveckans nyhetströskel och ända till norska gränsen.

TV-nyheter

Annars var det inte mycket som nådde ända hit in i skogen. Jag vet inte ens hur man sätter på TV:n i Mariehamn. När man är omgiven av media i alla former behöver man faktiskt inte se på TV. Många tycker att det är skönt på stugan utan TV, många böcker blir lästa, men själv har jag vant mig att ha på TV:n här. Almedalsveckan är tradition, men ifjol blev det tyvärr mest bara nyheter från ”mitt lille land”, landet jag ser från köksfönstret, och hellre inga nyheter alls än de nyheter min TV producerade förra sommaren. En vecka skulle det ta att få tillbaka signalerna bara för att något hände med slavsändaren som vanligtvis troget återsänder signalerna från Blåbärskullens, ja det heter faktiskt så, mast.

Sverige har intagit mitt hus

Sverige har intagit mitt hus, det bara är så. Tidigare hade jag mobiluppkoppling i Norge i köket och sovrummet, och Sverige svagt i resten av huset. Ibland måste jag hänga ut genom fönstret på övervåningen av huset mot söder om jag skulle få in Sverige och det skulle jag för Norge är som bekant ett mycket dyrt land. Nu har jag bra täckning från Sverige i större delen av huset.

Hur ser man att man kommit till Norge?

Förutom nyheterna hemifrån Mariehamn om att en 65-årig familjetradition var till ändå för dem som tillhör familjen så hände inte mycket. Själv beslöt jag nig för att söka min familjehistoria tillsammans med min äldsta kusin, hon född i Norge men gift i Sverige. Nu for vi till Høland där vi båda hade många barndomsminnen, och våra släktingar bodde kvar på gården där vår mormor var född. Där bodde än i dag vår tremenning som det heter här, i Sverige heter det syssling och i Finland småkusin. Det blev en hel dag av nostalgi. Vad är det då som gör att man känner sig hemma här? Som gör att man vet att man är i Norge och inte i Sverige? Jo, de norska uthusdörrarna, gröna med vita kors, och så stabburen förstås.

Under vårsessionen kom regeringens förslag till gemensam fiskeripolitik inom EU och till reglering av laxfisket i Östersjön för behandling till riksdagen. När ärendena behandlades i jord- och skogsbruksutskottet föreslog utskottet flera förändringar i regeringsförslagen. När dessa sedan kom till stora utskottet reagerade genast Ålands riksdagsledamot Elisabeth Nauclér.
Ålands hade nämligen, enligt gällande regler för hanteringen av EU-ärenden, i samråd med statsrådet kommit fram till en gemensam position. Detta gemensamma förslag hade nu ändrats av utskottet utan att ministeriet eller utskottet tagit kontakt med Åland. Något sådant har inte hänt förut, eftersom regeringens linje alltid tidigare hållit, och man hade inte heller några färdiga regler för hur detta skulle hanteras.

När ledamot Nauclér tog upp ärendet visade det sig att systemet ändå fungerade. Jord- och skogsbruksminister Jari Koskinen tog saken på allvar, liksom också stora utskottets ordförande Mia-Petra Kumpulainen-Natri. Enligt anteckningarna i protokollet måste ministeriet igen samråda med Ålands landskapsregering i ärendet; kan Åland omfatta det förslag som riksdagen beslutat om, förs det till Bryssel som en gemensam position, annars måste Finland föra fram två åsikter till Bryssel, regeringens och Ålands, enligt det system som finns för samrådet i dylika fall. Det finns fortfarande tid för ett sådant förfarande, ärendet hanteras i Bryssel först under hösten.

Ålands riksdagsledamots roll som ”vakthund” har alltså visat sig fungera, men med tanke på de hundratals EU-ärenden som hanteras av riksdagen, oftast under stor brådska, är det en krävande uppgift.

- det var skönt att se att alla parter tog frågan på allvar, nu återstår att se resultatet av förhandlingarna mellan landskapsregeringen och ministeriet. Detta gör säkert också ministerierna ännu mera uppmärksamma på Ålands roll i hanteringen av EU-ärenden. ”Luckan” är alltså tillfälligt stängd, men man borde få till stånd en permantet lösning för andra liknande situationer, säger Elisabeth Nauclér.

Närmare information ger Elisabeth Nauclér, +358 50 512 1984 eller www.nauclér.ax

Vecka 26

Eurokrisen

Nu har riksdagen tagit paus i sina plenarmöten. Paus tar däremot inte Eurokrisen och därmed inte heller stora utskottet. Det blev därför en resa till Helsingfors för att höra finansminister Urpilainen och statsminister Katainen, och tillfälle för en liten pratstund med talman Heinäluoma om det oerhörda i att inte riket kan fatta ett beslut i frågan om huruvida Finland är intresserat i Ålands vindkraft eller inte. Inte precis hans bord, men all förståelse som går att uppbåda för den här frågan i Helsingfors är värd att ta tillvara. Det är i alla första gången under min tid i riksdagen som talmannen varit närvarande på ett utskottsmöte så jag vet inte riktigt hur det skall tolkas. Antingen är läget mer krisartat än det någonsin varit eller så har vi en talman som är mer engagerad i Finlands ekonomi än vad tidigare varit fallet, fast de två senaste har ju båda tidigare varit finansministrar så det speglar nog snarare stundens allvar. Alla vet hur det gick, Finland gav sitt stöd till räddningsaktionen av Spaniens ekonomi.

Cypern krisar också

Att Cypern också bad om stöd så här dagarna före presidentskapet i EU gav inte de riktigt stora rubrikerna på grund av Cyperns litenhet och dess ekonomis litenhet. Naturligtvis är allt relativt, men inte bra i alla fall. Här vid norska gränsen där veckan slutade säger skeptikerna: tur att vi inte är med, nu hade de nog tagit oljefonden om vi varit det. I England säger Cameron att det är dags att se över Englands förhållande till EU för den här ekonomiska unionen med en gemensam valuta är något helt annat än det vi en gång gick med i. EU lägger sig i allt för mycket. Inrikespolitiskt valfläsk tror en del. På Cypern säger mina sagesmän och allt detta elände är på grund av en oerfaren och obeslutsam regering som inte i tid förstod den kritiska betydelsen av att vara proaktiv istället för defensiva åtgärder i sista minuten. Ja, alla vet ju bäst i efterhand hur det borde gjorts.

Värmland och värmlänningar

Egentligen började veckan med ett styrelsemöte och ett företagsbesök i Mariehamn, innan kvällen avslutades med öppnandet av årets orgelfestival i Jomala kyrka. Det brukar vara bra och ingen gick därifrån besviken då Juslin tolkade både bygdens egen son Jack Mattsson och Tonerna av Geijer. Så vackra ord sade någon och klart det han var ju värmlänning, ja det var där veckan slutade, men före det blev middag med Nordiska rådets Medborgar- och konsumentutskott som sammanträdde på Åland eller närmare bestämt på Havsvidden. Och vem kom jag att sitta mitt emot om inte en värmlänning med ett i min familj så bekant efternamn, och jo det var hans far, den officer som tecknat sitt namn i mina föräldrars gästbok från kriget. I slutet av veckan kunde jag i Värmland konstatera att det var den 18 september 1944 han skrivit sitt namn, han som skulle bli rektor för Lundsberg. Efter middagen bar det av direkt till färjan som tog mig till Helsingfors följande morgon och direkt till stora utskottets möte om eurokrisen och någon timme senare hem till Mariehamn med flyg för att ta kvällsfärjan till Sverige och köra de dryga 500 km det är innan man ser Norge, men då stannar jag när klockan är så där 02.00 på natten. Tur att vi var två i bilen.

Kvinnokraft

Ett släktkalas för familjens pojktvillingar som fyllde 10 år hörde till veckans höjdpunkter. Männen måste få ta någon plats efter all den kvinnokraft vi insupit. Ett besök på kvinnomuseet i Kongsvinger brukar höra till, och så även i år. I det hus som en gång var den fascinerande Dagny Juels hem. Född i Kongsvinger, gått i flickpensionat i Tyskland, vistats i Paris och i Berlin, mördad i Tbilisi, begraven på sin 34-årsdag, och däremellan gift med en polsk författare, mor till två barn uppvuxna i Skåne, väninna till Edward Munch, pjäsförfattare, omskriven i hätska ordalag av självaste Strindberg, översatt en roman av Tavaststjerna, spelat och åtminstone träffat Edvard Grieg och mycket mer.

Maktens kvinnor

Men även dagens kvinnokraft finns beskriven. Där hittade jag också en bild av tre generationer kvinnor med den norska svarta studentmössan på. Den yngsta av dem var författaren till den bok om Maktens kvinnor som nyligen utkommit Torild Skard. Den handlar om världens kvinnliga statsministrar och presidenter. Tre finska kvinnor återfinns där Anneli Jäätteenmäki, Mari Kiviniemi och Tarja Halonen, en norska som också återfinns på omslaget Gro Harlem-Brundtland och två isländskor Vigdis och Jóhanna Sigurdardóttir, men ingen från Sverige, men eftersom boken slutar 2010 har inte Danmarks Helle Thorning-Schmidt kommit med. Åk till Kongsvinger och se kvinnokraften med egna ögon.