Vecka 43

Operans förvaltningsråd

Med president Ahtisaari som ordförande för Operans förvaltningsråd började veckan. På det sättet blev veckan i Helsingfors en dag längre. Till jubileumsprogrammet hör att bjuda in skolor från hela landet och även två åländska skolor hör till dem som bjudits in för att få uppleva en föreställning på nationaloperan. Sottunga har redan varit och Ålands musikinstitut är på kommande.

Rp 109/2012

De vanliga utskottsmötena kräver alltid närvaro och i grundlagsutskottet var det fortsättning på det så intressanta men antagligen inte särskilt för självstyrelsen avgörande är diskussionen om som egentligen är näringsskatt, kan den som har rätt att uppbära skatten också avstå från att uppbära den, och kan då någon annan uppbära den, ja de subtila frågorna är många och fortsättning följer. Denna fråga behandlas som bäst i regeringsproposition 109/2012 i utskottet.

Seminarium om jämlikhet

Den här veckan var det FN-dagen och det innebar att UN WOMEN tillsammans med Riksdagens kvinnonätverk stod som arrangörer för ett seminarium om bl.a. kvinnor i politiken och i panelen återfanns två riksdagsledamöter Paula Lehtomäki och Silvia Modig som vittnade om hur deras utseende kommenterats i pressen på ett sätt som aldrig skulle drabbat män i politiken. Nej, vägen till jämlikhet är lång.

Veckans utrikes

Att det var FN-dag hade också lett till en intressant paneldebatt med bl.a. utrikesminister Erkki Tuomioja, och Erkki gav just den bild av Finlands roll i FN:s fredsarbete vi så gärna ville se, och särskilt under den tid vi hoppats på en plats i säkerhetsrådet, men frågan är, är bilden riktig eller har vi flyttat fokus till EU? Ja, den frågan ställde jag inte bara till Erkki i paneldebatten utan också under riksdagens frågestund senare i veckan till en inte helt medgörlig före detta utrikesminister och numer Europaminister Alexander Stubb, liksom också till statsminister Katainen, men även om ingen av dem gav något bra svar så blev det i alla fall debatt i frågan nere i salen (ni kan se debatten samt Elisabeths frågor här om ni klickar fram till torsdagens videoinspelade plenum och sedan och sedan spolar fram ca. 57 minuter). Jag valde denna gång att ställa frågan på svenska och finska eftersom det var gruppens fråga och gruppen har principen att använda båda språken. Det har jag fått kritik för. Någon hade lyssnat och konstaterat att Katainen inte svarat riktigt på min fråga, vilket för övrigt är mycket vanligt att politiker gör, och därav dragit slutsatsen att den svenska statsministern lärt sig i skolan inte räcker till för att diskutera på svenska och följaktligen behöver inte svenska vara ett obligatoriskt ämne i skolan…. Hå, hå. ja, ja…

Ordföranden i riksdagens människorättsgrupp har länge velat sluta eftersom han varit ordförande längre än vad som tidigare varit brukligt, men jag har tvekat eftersom uppdraget känns väl krävande och ansvarsfullt, men den här veckan beslöt jag acceptera utmaningen. Vid ett möte valdes jag alltså till ordförande och vid samma möte bekantade vi oss med situationen i Västsahara beskrivet av en av de som flytt undan regimen i Marocko och numer bosatt i USA. Senare i veckan lyssnade vi till en representant för kurderna i Syrien, närmare bestämt i norra Syrien, där inte kriget pågår, men dit människor flyr från krigets inferno.

Ett möte där människorättssituationen däremot inte diskuterades, men där det verkligen funnits stor anledning att diskutera dessa frågor var mötet med Tadzjikistans president som var i staden. Han talade istället desto mer och vi som representerade våra respektive riksdagsgrupper satt bara förstummade och lyssnade.

Psoriasis

Sjukdomen psoriasis uppmärksammas världen över den 29 oktober med en särskild dag. Lite i förtid hölls i riksdagen ett seminarium om sjukdomen och om olika forskningsresultat. Eftersom jag levt med denna sjukdom som drabbade mig i tonåren så var det självklart för mig att ställa upp på en intervju i tidningen Ihonaika när man sökte efter någon i riksdagen som själv hade psoriasis eller någon nära anhörig. Statistiskt sett borde det finnas två ledamöter som har psoriasis.

Övrigt som hände under veckan

Att berätta om sina läsupplevelser fick jag göra den här veckan, men i ett bandat program som den som lever kan komma att se. Det var en helt ny upplevelse. Numer läser jag mest facklitteratur och har verkligen ingen vana i att sätta ord på mina känslor när jag läser skönlitteratur.

Isländsk design i staden var det närmaste jag kom den nordiska invasionen som drar i in i riksdagshuset nästa vecka. Nordiska rådet sessioner och ministerrådsmöten har jag upplevt under många år och det räcker nog för min del för ett tag. Steinunn Sigurdardottirs design uppskattade jag dock mycket.

Lite nordiskt tecken blev det nog ändå för min del i och med att början av den plenifria veckan tillbringades i det där huset där jag från mitt köksfönster kan se Norge.

Förra veckan valdes Ålands riksdagsledamot Elisabeth Nauclér till ordförande för riksdagens grupp för de mänskliga rättigheterna.

Gruppen hade sitt instiftande möte den 10.11.1991 med riksdagsledamot Pekka Haavisto som sammankallare, han var också gruppens första ordförande, bland grundarna fanns även Erkki Tuomioja, Heidi Hautala, Paavo Nikula och Johannes Koskinen.

Gruppen tar på riksdagens vägnar emot grupper och företrädare för människorättsorganisationer som, ofta som utrikesministeriets gäster, besöker Finland, för att påverka och förändra sin situation.
Gruppen för diskussioner med utrikesministern om människorättsfrågor och träffar också presidenten. Gruppen fungerar som ett nätverk med ett femtiotal aktiva riksdagsledamöter, till uppgifterna hör till exempel romernas och kurdernas situation, frågor gällande människohandel och situationen i Väst-Sahara .

- Jag är glad över förtroendet, det är ett stort ansvar och jag har länge tvekat till att ta emot uppdraget, säger den nyvalda ordföranden Elisabeth Nauclér

Närmare information ger Elisabeth Nauclér, tfn 050 512 1984

Pressmeddelande 18/10 2012
Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér, Ålands representant i Finlands riksdag
Publiceringsfritt: genast

*******************************************************************************
Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér ställde i september ett skriftligt spörsmål till regeringen om när regeringen tänker ändra på biobränsleaccisen, med tanke på att Finland förbundit sig att öka andelen biobränsle i trafiken till 10 % till år 2020.

Finansminister Jutta Urpilainen konstaterar i sitt svar att Finland gått in för att stimulera till en ökad andel biobränsle genom den s.k. distributionsskyldigheten, och att regeringen har som mål att andelen biodrivmedel i trafikbruk stegvis stiger från dagens 6 % till 20 % fram till 2020. Enligt Urpilainen finns betydande åtgärder för att öka efterfrågan på andra generationens biobränslen (t.ex. skogsbrukets rest- och avfallsbaserade råmaterial) i lagen om distributionsskyldighet.

Enligt Urpilainen är egentliga tilläggsstöd som beviljas genom beskattningen i praktiken omöjliga; distributionsskyldigheten av biodrivmedel plus stöd genom beskattning skulle betraktas som överlappande stödåtgärder för biodrivmedel och det är inte tillåtet enligt EU-lagstiftningen.

*********************************************************************************
Lagen om distributionsskyldighet finns här: http://www.finlex.fi/sv/laki/ajantasa/2007/20070446

Mer information ges av:
Gustav Blomberg på tel.nr. 094324047 eller per e-post gustav.blomberg@riksdagen.fi

Det skriftliga spörsmålet samt Urpilainens svar i sin helhet går att läsa nedan.

Elisabeths skriftliga spörsmål:

Till riksdagens talman

Fossila bränslen kommer att ta slut och en nedåtgående trend i tillgången är redan ett faktum. Bensinpriserna är höga och kommer antagligen inte att sänkas under överskådlig framtid. Nya bränslen behövs, och biobränslen har blivit ett alternativ. Kampen mot klimatuppvärmningen kräver att den ekonomiska utvecklingen globalt sett radikalt minskar på sin negativa miljöpåverkan. Följden är att det finns starka incitament för att produktion, utveckling och användning av biobränslen kommer att vara ett starkt växande område under kommande år.

Däremot har det visat sig att den första generationens biobränsle inte var så klimatsmart som det först antogs. Skövlade regnskogar i utvecklingsländer har exempelvis varit följden av den ökande efterfrågan av billigt biobränsle från västvärlden, dit t.ex. palmolja räknas. På senare tid har dock en andra generationens biobränsle tagits fram där man istället satsar på mer klimatsmarta, och oftast närproducerade, alternativ. Här kan till exempel nämnas de stadsbussar i Mariehamn som drivs på fiskrens (restprodukter från fiskerinäringen).

Finland har med sin kompetens samt sina naturresurser i både hav och på land en verkligt stor chans att skapa välfärd och mervärde med en ökande produktion av biobränsle nationellt, och enligt regeringsprogrammet skall regeringen också jobba för utvecklandet av biobränslen. Finland har åtagit sig att år 2020 öka andelen biobränsle i trafiken till 10 %.

För att ge en mer rättvisare beskattning ur miljösynpunkt sänktes accisen för biobränslen medan accisen för fossila bränslen steg år 2012. En logisk följd av den ökande pressen på att höja användningen biobränsle till 10 % i trafiken vore en ytterligare sänkning av accisen på biobränslen, speciellt på andra generationens biobränsle, och samtidigt höja accisen på fossila bränslen i motsvarande grad för att hålla, eller öka, statsinkomsterna.

Med hänvisning till det som anförs ovan får vi i den ordning 27 § riksdagens arbetsordning föreskriver ställa följande spörsmål till den minister som saken gäller:

När kommer, med tanke på de krav Finland har åtagit sig att öka andelen biobränsle i trafiken till 10 %, regeringen att förändra accisen på biobränslen samt fossila bränslen ytterligare?

Helsingfors den 13 september 2012

Elisabeth Nauclér /sv
Christina Gestrin /sv
Stefan Wallin /sv
Ulla-Maj Wideroos /sv

Finansminister Urpilainens svar:

Till riksdagens talman

I det syfte som anges i 27 § i riksdagens arbetsordning har Ni, Herr talman, till den minister som saken gäller översänt följande skriftliga spörsmål SS 676/2012 rd undertecknat av riksdagsledamot Elisabeth Nauclér sv/ m.fl.:
När kommer, med tanke på de krav Finland har åtagit sig att öka andelen biobränsle i trafiken till 10 %, regeringen att förändra accisen på biobränslen samt fossila bränslen ytterligare?

Som svar på detta spörsmål anför jag följande:

I Finland baserar sig beskattningen av bränsle på bränslets energiinnehåll och koldioxidutsläpp samt bränslets utsläpp som är skadliga för hälsan. I beskattningen har man tagit hänsyn till de i spörsmålet nämnda andra generationens biodrivmedel genom att helt befria dem från koldioxidskatt. För första generationens biodrivmedel uppbärs däremot koldioxidskatt, som har halverats jämfört med fossilt bränsle. Syftet med denna lösning är att ta hänsyn till de lägre koldioxidutsläpp som andra generationens biodrivmedel under sin livscykel har jämfört med andra biodrivmedel samt även till det faktum att deras råvaror inte härstammar från livsmedelsproduktionen.

Som den egentliga åtgärden för främjande av biodrivmedel används i Finland den s.k. distributionsskyldigheten av biodrivmedel, enligt vilken andelen av biodrivmedel i trafikbruk stegvis stiger till 20 procent fram till 2020. För närvarande är biodrivmedlens andel av trafikdrivmedel enligt distributionsskyldigheten sex procent. I lagstiftningen om distributionsskyldigheten av biodrivmedel ingår en betydande åtgärd som sporrar efterfrågan på andra generationens biodrivmedel och deras införande på marknaden, dvs. så kallade dubbelt räknade biodrivmedel. Då det är fråga om biodrivmedel som har tillverkats av avfalls- eller restproduktsbaserat råmaterial, kan ett dylikt drivmedel tas i beaktande till dubbel mängd då distributionsskyldigheten kalkyleras dvs. det behövs bara hälften av dubbelt räknade biodrivmedel jämfört med ett normalt biodrivmedel.

Bränslebeskattningen och distributionsskyldigheten bildar tillsammans en neutral och kostnadseffektiv helhet av åtgärder som överensstämmer med gemenskapslagstiftningen för att trygga användningen av biodrivmedel i enlighet med de mål som Finland ställt. För närvarande finns det inget behov att ändra bränslebeskattningen för att uppnå målsättningarna beträffande biodrivmedel på det sätt som presenteras i motiveringarna till spörsmålet. Man bör även ta i beaktande att egentliga tilläggsstöd till biodrivmedel som beviljas genom beskattningen inte i praktiken är möjliga. Distributionsskyldigheten av biodrivmedel och stöd genom beskattningen skulle betraktas som överlappande stödåtgärder för biodrivmedel, vilket enligt EU-lagstiftningen inte är tillåtet.

Helsingfors den 4 oktober 2012
Finansminister Jutta Urpilainen

Vecka 42

Veckan började med ett möte med den parlamentariska gruppen för revidering av självstyrelsen, och redan börjar gruppen planera för nästa besök för riksdagsledamöter från Sannfinländarna som skall till Åland för att bekanta sig med det nuvarande självstyrelsesystemet. Den här gången är det de representanter som också är medlemmar i Nordiska rådet. Dagen fortsatte med ett styrelsemöte i Ålands ömsesidiga försäkringsbolag.

London 16-17 oktober

Den här tisdagen bar det av samma tid som vanligt, men inte till Helsingfors den här gången utan till London för att dra mitt strå till stacken vid det seminarium som det parlamentariska nätverket mot människohandel höll i Westminster.

William Hague, parlamentsledmot i London samt ”Secretary of State for Foreign and Commonwealth Affairs” öppnande konferensen, men den stora stjärnan förutom Hague är Anthony Steen, tidigare MP från Devon. En person som aldrig glömmer Åland eftersom det var just i hans trädgård navigationshuset från Herzogin Cecilie användes som ett trädgårdsskjul (!) fram till mitten på 90-talet. Sedermera såldes det till Ålands sjöfartsmuseum. Väggarna finns nu i sjöfartsmuseets magasin. De flesta av dem är i dåligt skick och har blivit modifierade under årens lopp, t.ex. ett nytt fönster och en ny dörr på två av väggarna, dock har de blivit restaurerade. Det var på Devons klippor som Hercogin Cecilie slutade sin sista resa. Steens hustru var sedan den som varit avgörande för att navigationshuset kom tillbaka till Åland. Anthony har jag nu träffat flera gånger, men det var första gången jag mötte hustrun, närmare bestämt på brittiska klubben RAF dit han bjöd oss parlamentariker på en privat middag. Ingen av paret Steen har dock ännu varit på Åland. Anthony är en av de mest engagerade personer inom kampen mot människohandel och grundare av och ordförande för Human Trafficking Foundation.

Det finns så många människor som gör ett helt fantastisk arbete och som nu redovisade det för oss. Christine Beddoe, direktör för ECPAT UK som presenterade den strategi som EU nu utarbetat för bekämpning av våra dagars slaveri, Joana Daniel Wrabetz från OISH ett system för hur man övervakar vad som händer, baserat i Portugal.

Vi fick lyssna till en italiensk senator och jag fick särskilt möjlighet att tala mer med en medlem av Knesset, representant för det som heter Meretz (parti i Israel som förespråkar fred med Palestina). Hon tillhörde dem som anser att man måste ha en dialog med palestinierna om man någonsin skall få en lösning i Melanöstern, men dialog är inte ett populärt ord eller en populär företeelse i den del av världen.

London, är London, men tyvärr fanns det inte en enda minut för något annat än seminariet, bortsett förstås från att jag hann med frukost med Finlands ambassadör, han som förövrigt också är Ålands ambassadör. Vi har under årens lopp haft otaliga gemensamma projekt och fler skall det bli.

Finlands misslyckande att få en icke-permanent plats i säkerhetsrådet

Debatten i riksdagen är inte särskilt intressant just nu tycker jag eftersom det helt och hållet handlar om sådana frågor som är relevanta för kommunalvalet. Tur sade minister Heidi Hautala när jag träffade henne under veckan så att man förstår att världen och politiken inte bara handlar om den europeiska skuldkrisen och så kan man ju också se det. Själv saknar jag den utrikespolitiska debatten i riksdagen när det är kommunalval, men det var ändå utrikespolitik det handlade om när jag träffade Heidi Hautala i veckan, tillsammans med Finlands förre FN-ambassadör Kirsti Lintonen deltog vi i radions debatt ”slaget efter tolv” om varför Finland inte kom in i säkerhetsrådet. Själv har jag länge och öppet varit kritisk till att Finland har så lågt bistånd 0,56 och sänker nu till 0,54 medan vi lovat att höja till 0,70, ett mål som våra nordiska grannar nått för länge sedan och som vår konkurrent Luxemburg vida överstiger. Jag har till och med varit inne för att man borde lägga ned hela säkerhetsrådskampanjen och skicka pengarna som bistånd till fattiga länder, men då fått svaret att det inte finns någon särskild pott för kampanjen.

Hur som helst Finland kom inte in och det är tio års arbete som inte gav det resultat man tänkt sig, och det är 20 år till nästa möjlighet uppenbarar sig. Men nu är det viktigt att se till att arbetet trots allt gav resultat. Finland har startat en viktig vängrupp med Turkiet, intensifierat arbetet med fredsmedling, satsat på kvinnofrågor och nu gäller det att inte tappa initiativet. Samtidigt skall vi också minnas att världen består inte bara av Europa ännu mindre EU, vi har minskat vårt deltagande i de militära FN-operationerna till att tidvis vara en obetydlig spelare, vi visar inte med vår budgetpolitik att vi avser hålla våra löften om att nå biståndsmålet 0,7 % till 2015, och uppenbarligen har vi inte alla de småstater, öar som Tuvalu och Tonga, vars röst också räknas i FN med oss.

Veckans andra möten

I riksdagen finns just nu en utställning med konst av konstnärer från Cuba och det passar ju bra när Cuba fick ny ambassadör i Helsingfors som passade på att titta in för att se utställningen.

Också en delegation från Tunisien tittade in på riksdagen för att bekanta sig med hur vi arbetar. Några var parlamentariker och flera jurister, tyvärr hann vi dock inte diskutera den rapport som Venedigkommissionen släppte och som nådde åtminstone mig samma dag. Arbetet fortsätter och val blir det den 23 juni nästa år.

En av riksdagens tjänstemän belönades mycket välförtjänt med en medalj den här veckan. Det var enarcen Gunilla Carlander som blev riddare av franska hederslegionen vid en mottagning på franska ambassaden, ingen behärskar som Gunilla inte bara det franska språket utan förmågan att med diskretion och i tysthet utföra de mest krävande uppgifter och med diplomati lösa de olika motstridiga intressen som finns när alla sysslar med för många saker samtidigt.

Laxsoppa i riksdagen

Fredagen bjöd på laxsoppa. I riksdagsrestaurangen serverades visserligen fisksoppa, men det är inte den jag menade utan det faktum att vad en enig regering fört fram till riksdagen med anledning av laxkvoten i Östersjön styckades sönder i riksdagen. Det röstades i miljöutskottet, det röstades i jord- och skogsbruksutskottet och slutligen på fredag eftermiddag i stora utskottet. Regeringens linje och även Ålands landskapsregerings linje förlorade omröstningen med 12 röster mot 13. Att ställningstagandet knappast kommer att hålla i EU är en dålig tröst i sammanhanget. Åland, Sverige, och troligen även de andra Östersjölinjerna är på en annan linje. Visserligen finns en mekanism för hur det kan gå till i de fall då Åland och riket har olika åsikt, men att Åland och riket har samma åsikt, en åsikt som riksregeringen tvingas ändra efter omröstning i riksdagen det har inte regelverket förutsatt. Det fanns följaktligen inte utrymme för att begära någon jämkning, en jämkning som statsministern skall ta ansvaret för tillsammans med Ålandsministern och substansministern, alltså i det här fallet jord- och skogsbruksministern. Nej, nu var det bättre att ge sitt stöd till regering och för första gången i historien går alltså Finland fram med två olika åsikter vid ministerrådsmötet i Bryssel måndagen den 22 oktober.

Det värsta med den här typen av ärenden är att få allt att fungera. Alla arbetar för högtryck med minuter tillgodo. När det visar sig att någon reserverat sig i ett utskott och saken gäller Åland gäller det att få saken översatt till svenska och det sker om man så begär, men någon måste komma ihåg att göra det och någon måste omprioritera sitt arbete. Den här gången lyckades det, den översatta reservationen gick iväg till ansvarige minister i Mariehamn någon minut före stora utskottets sammanträde, och då gäller det att någon finns där som kan och hinner reagera. När resultatet är klart i utskottet på fredag eftermiddag när alla gått hem skickas det genast ett mail till Mariehamn med resultatet så att behandlingen kan sätta igång. Ärendet skall behandlas i Bryssel måndag morgon. Det finns ingen tid att förlora. Det är nu det som kallas 24h./7d. testas. Den unga generationen är uppkopplad dygnet runt och närvarande överallt, eller är den det? Sköter vi lika lätt våra ärenden när det är helg och vi har farit till Hongkong som om det var vardag och vi satt i Mariehamn. Ja, inte jag förstås, men den unga generationen. Det är i sådana här ögonblick förmågan till flexibilitet prövas.

Efter en mycket regnig helg i Mariehamn slutade helgen med färja till Helsingfors eftersom det den här gången finns förpliktelser i staden även den plenifria dagen måndag.

90 years of Autonomy: The Åland Example as a Tool for Resolving Conflicts

2 October 2012 – European Parliament, Brussels

First of all I would like to congratulate the organisers for having asked Paavo Lipponen to put the Åland autonomy into its historical context. It is obvious to everyone who has any experience of raising the question of the Åland autonomy in conflict areas, but it is equally important when discussing the autonomy at home. One tends to forget the background of the autonomy, not only that it has its roots in the decision made by the League of Nations in 1921, but very little attention has been paid to the parallels that could be drawn to the status of Finland as an autonomous part of Russia. Finland had a very legalistic approach towards its autonomy, and thereby towards Russia, and the history has taught us that a minority has always benefited from legal guarantees. You should always stick to the regulations, demand for accurate implementation of the rules and never involve in any negotiations because every time something is changed you risk losing ground. This was the Finnish view and has so far been the Åland view.

In 15 minutes it is difficult to condense a lifelong engagement in the Åland autonomy, initially from a theoretical angle, then as a practician and later on in the work with conflict resolution involving third parties. I spent three and a half year in former Yugoslavia during the war because of my experience from working with the Åland autonomy, in the Åland administration and also in an international context.

So what did I carry in my toolbox?

When I in June 1993 arrived in Knin, the capital of the independent state of Krajina recognised by almost no one, they told me not to come there and talk to them about autonomy, they were interested in nothing less than independence. What do you know of bloody conflicts, you who come from one of the rich and civilised Nordic Countries. And anyone who has carried out talks in similar conflict areas, may it be in the Balkans or a former Soviet Republic, has heard them jokingly say we could also agree to be an autonomous part of Finland.
So obviously I had to do some rethinking if anyone should listen to me. Finland was not a rich country in 1917 at its independence – Tampere like Vukovar – the civil war in Finland was not about the Åland question. But it was with the same people, in the same time in the same spirit the Åland conflict had to be settled. Finland was an autonomy in a state that was not a democratic state.

And I would say this is the most important factor when working on these issues, or addressing any audience for that matter – what is their background – how do they perceive us – how do they perceive themselves.
Let me take an example: there were two constituent peoples in Yugoslavia, there were minorities and nationalities – no one wanted to be a minority. In Finland we do not talk about constituent peoples, but two constituent language communities on an equal footing, and Finland is a bilingual country. After the war in the Balkans no one wanted to become a minority. So I had to start and explain that the Åland autonomy is labelled a minority solution within Finland, but the Ålanders with a legislative assembly have much more power than the Swedish speakers in Finland, even though they are not a minority, only a de facto minority. The lesson learned from this that it is very often just the question of tricking with words.

Åland has territorial autonomy, and the Swedish speaking people in Finland personal autonomy, this war very clear to the specialists in Croatia, but what is regional autonomy, local autonomy, full regional autonomy etc. I spoke one entire day in New Delhi for parliamentarians from the Tibetan Parliament in exile. At the end of the day one of the participants said this is not at all interesting for us. If you had spoken about self-government it would have been of interest to us. To understand this you have to know what is autonomy within a Chinese context? And we have over the years used the term self-government, while in Greenland and the Faroes islands they use the term home-rule.

The Åland autonomy is not a model, there are no models, but there are mechanisms that are worth studying. Such as the Åland delegation – the influence Åland has on who the Finnish state sends as their representative – the international guarantees – the police force, Åland is one of the few autonomous territories being in charge of the police themselves, not under the control of the central power, and has been a model in the negotiations about Palestine

Several points of can be made regarding the Åland Example:

1. Against the will of the people/Ownership
2. Power-sharing in a hostile environment
3. Control system – Åland delegation – Supreme Court – the President
4. Kin-state, the negligence of the kin-state has probably been favourable to the Åland question, but at the same time worrying, Kosovo/Albania
4. Cross-border cooperation
5. Demilitarisation/neutralisation, I do not have the time to dwell on this question but Åland is not neutral, but neutralised – too little attention paied to this fact.

Mistakes equally important – the problems we have had- because there has been problems, but we have solved them. I used to say in Yugoslavia, that we are fighting everyday but not with weapons but at the negotiators table.

EU

I was in the first working group in Åland preparing for the Finnish Accession to the EES/EEA, and later for the EU. The reason for EU giving Åland its special status and the protocol was that so many of the members states had been members of the LoN at the time of solving the Åland question and were therefore bound by the decision. I think this is very important to keep in mind that the historical context always has to be kept in mind.

Åland has such a strong constitutional position that it could have remained outside the EU – but it still part of EU – and the only territory with a parliament having exclusive legislative power, and not being part of a federative state where this is taken care of by the federative system, and still without a seat in the EP.

For Åland the EU meant competence leakage and there is no place for the special solutions within EU. I have a special seat in the Grand Committee in the Finnish Parliament but it is not a compensation. Finland amended the Åland constitution four times to accommodate – but never succeed – first the ålanders were not even allowed to defend themselves in the court – basic human right. I do not believe in Finland being able to negotiate seats in the EP for all the legislative regions in Finland. I think Finland needs to concentrate on the Åland Islands within the EU.

On an international arena I have been involved in discussions with minorities in countries becoming members of the EU such as the Hungarians in Romania, and I do not believe the EU will solve the problems.

Experiences from my time in the Finnish Parliament

Very little knowledge and probably decreasing as the Swedish language is losing ground
The normal way of thinking is that we pay no taxes, but receive enormous subventions and would like to be a tax-haven. We are not used actively in negotiating – not even mentioned in the action plan for mediation

Conclusion

We need to be very focused
Stick together
We speak – Finland’s speaks
The system built up in the time of mistrust and no confidence
Ownership – Inclusiveness – Power-sharing – good governance
Most important who do we speak to?

Not mix should be made with general information about Åland and tourist information. We will then blurr the picture and will not contribute in the way we could, and with no or very few results.

Thank you

Vecka 41

Veckan började tidigt på morgonen i skärgården på Gustav Eriksons rederikontor i Mariehamn, ja, i skärgården därför vi höll ett möte om möjligheterna till att bygga ut vindkraften i skärgården. Det var en bra inledning till fortsättningen på dagen som alltså skulle tillbringas i skärgården på riktigt. Det blev en resa till Brändö och gamla välbekanta platser som Solkulla och Trixies. Men också möte med den kommunala ledningen, dock inte med allmänheten som lyste med sin frånvaro. Mötet med den kommunala ledningen var i alla fall för min del givande. Den politiska ledningen hade visserligen just denna dag fått del av den reviderade färjturlistan som för deras del innebar förändringar i trafiken till Åbo som de var allt annat än nöjda med. Vi mariehamnare vill ha möjlighet att åka till skärgården under sommarhalvåret och på helgerna så då skall det vara bra färjförbindelser, men i Brändö har man av tradition och på grund av det geografiska läget många av sina dagliga kontakter till Åbo.

Brändö är en kommun vars befolkning visserligen minskat sett i ett längre perspektiv, men som också ökat under vissa perioder. Nu ser man med tillförsikt på framtiden, och har som mål att komma upp till 500 invånare 2013. Nu gäller det att vara kreativ om det skall lyckas. Äldreboendet Solkulla är en fantastisk plats för den som vill bo i skärgården och vem vill inte det på äldre dar, om inte permanent så åtminstone under en period. Vi vet att mängder av åldringar far illa i storstäderna. Vi hör skrämmande rapporter från vårt västra grannland, men också i öster finns det brist på trivsamma och trygga platser där den yngre generationen med gott samvete kan lämna sina föräldrar. Samtidigt står det tomma platser i Brändö, Solkulla. Här finns också en utmaning för den kommunala ledningen som för övrigt verkar se möjligheter i det mesta och annars hade inte kommunen varit så välskött som den är. Vi provade på tvärgående på ditresan och hemma i Mariehamn var vi först strax efter midnatt så det blev en kort natt med tanke på att resan till Helsingfors numer måste gå via Stockholm sedan Air Åland slutade.

Storbritanniens talman John Bercow

I stan var också de åländska fiskarna allt från Geta till Kökar som deltog i den traditionella strömmingsmarknaden i Helsingfors och för att vi inte skulle missa dem hade de märkt ut sitt revir med några åländska flaggor. I stan och i riksdagen var också konstnären Markku Kolehmainen som bor i Ekenäs och vars teckningar det är svåra att motstå. I stan och i riksdagen mötte jag som så många gånger tidigare representanter för GAVI Alliance, en organisation med ett vaccinationsprogram som de sedan år 2000 förhindrat 5,5 miljoner förtida dödsfall och till slutet av 2011 hade de medverkat till att 325 miljoner barn som annars kanske inte skulle fått vaccin nu vaccinerats. Många länder ger bidrag till denna organisation, stora summor, länder som Sverige, Norge, Danmark för att nämna några i vår närhet, men inte Finland. Den här gången kom de så långt som att presentera sitt vaccinationsprogram för utrikesutskottet under ledning av ordföranden Timo Soini, men inte heller den här gången verkar Finland tänka ge något stöd, om ens litet.

Till de arrangemang som ordnades veckans första dag i riksdagen, som alltså heter tisdag, ordnades ett utomordentligt bra seminarium inom ramen för den nygrundade samarbetsgruppen för havsfrågor som bildats i riksdagen på initiativ och under ordförandeskap av riksdagsledamoten Sauli Ahvenjärvi, tidigare lärare vid Raumos sjöfartsläroverk, men även med erfarenhet från att undervisa i Mariehamn. Det var mycket som berättades om sjöfarten, dess problem och möjligheter och som tyvärr är okänt för många i riksdagen. Tisdagen avslutades med en traditionell nejonögonafton. Det innebär att Tornedalen står värd för en kväll där lappländska läckerheter serveras såsom nystekta nejonögon och kall- och varmrökt renkött. Den här gången var det riksdagsledamot Simo Rundgren som var värd. Självfallet är det inte bara för att äta och dricka utan också för att sätta sig in i viktiga frågor som man träffas. Frågor som är viktiga för dem som bor i Lappland presenterades också i riksdagen av samiska ungdomar den här veckan. På frågan om hur vi skall agera, för vi skall agera, när det gäller ILO-konventionen om ursprungsbefolkningen finns det olika åsikter om i norr. Den saken är helt klar. Många tycks inte ha klart för sig att det handlar om inflytandet på beslutsfattandet, Sametingets roll.

Det hålls många seminarier i riksdagen, och formen av ett seminarium fick också Arbetslivs- och jämställdhetsutskottets offentlige hörande under veckan. Det handlade om den gråa arbetskraften, och hade sin utgångspunkt i Olkiluotos kärnkraftverk och dess utländska arbetskraft som särskilt granskats i olika rapporter. Nu är meningen att med effektiva åtgärder ta i tu med missförhållanden som funnits. Många kommer till Finland utan att veta vilka rättigheter och skyldigheter de har, och vilka krav skall man då kunna ställa på dessa personer som inte kan finska eller engelska (svenska nämndes överhuvudtaget inte) och vilka krav skall man kunna ställa på dessa företag som får entreprenader här? Det handlar om stora kända företag från EU-länder i vilkas intresse det borde ligga att se till att allt går rätt till. Frågan är om inte mer preventivt arbete kunde göras genom ett förbättrat internationellt samarbete.

Men det samma gäller stora finska företag som verkar i Indien. De flesta av företagen säger att de inte vill blanda sig i Indiens historia och lokala kultur, vilket verkar vara en sympatisk utgångspunkt tills man förstår att dit hör att inte ta ställning för de kastlösa. Kastväsendet upphävdes i Indien 1950, trots det lever 200 miljoner under fruktansvärda förhållanden i Indien p.g.a. kastlöshet. De tvingas till arbeten ingen människa skall behöva utföra, de måste med sina bara händer ta hand om andra människors avföring exempelvis. Och detta medan företag från Norden ser på och säger att vi vill inte blanda oss med i deras lokala kultur, och vilken kultur sen. Finland, liksom många andra västländer är alltför passiva, och protesterar allt för lite mot denna behandling av våra medmänniskor. Detta och mycket annat ville den indiske aktivisten Vijay Parmar från organisationen NCDHR berätta om. Undrar om Finland blir mer aktiva om vi får en plats i säkerhetsrådet, det får vi se nästa vecka 18 oktober. Mer information om denna problematik i Indien finns på Dalit Solidarity Network in Finlands hemsida.

Många vill tala om EU och det finansiella läget. Jag fick möjlighet att på det här sättet sammanträffa med Tysklands ambassadör Götz iom hans träff med Tysklands vängrupp i riksdagen, och med Finlands banks chef Erkki Liikanen som informerade i Stora utskottet, och i stora utskottet var som alla vid det här laget vet också Herman von Rompuoy. Anledningen att alla vet det är naturligtvis för att det var då beskedet om att EU tilldelats Nobels fredspris kom. Och alla har vid det här laget hört att det inte var ekonomipriset utan fredspriset. Det var faktiskt andra gången jag var med om att dricka champagne i ett riksdagsutskott för att fredspriset tilldelats ”oss”. Förra gången var vi ”Finland/Ahtisaari”. Då sammanträdde utrikesutskottet när beskedet kom och snabbt distribuerades en kopia av det brev utskottet skrivit till norska Nobelkommittén och föreslagit att Ahtisaari skulle få priset. Ja, man kan diskutera det här priset och det har redan tillräckligt många gjort. Den som befann sig på Balkan under det fruktansvärda blodiga kriget så nyligen, minns the Washington agreement, och en stad som visst heter Dayton. Ja, jag skall inte fortsätta. Var Obama/USA värda priset efter ett år som president så är säkert EU/Europa också det, men var de det?

Det finns många som skulle vara värda priset utan att påstå att någon av de jag mötte under veckan och som sysslar med mänskliga rättigheter skulle vara värda Nobels fredspris så kan jag åtminstone nämna det arbete som görs av FN:s Rapporteur on the Right to Freedom of Peaceful Assembly and of Association Maina Kiai. Han besökte under veckan Finland för att berätta om det arbete han gör och hur läget ser ut i världen på den här fronten. Vissa länder är han välkommen att besöka för att kunna berätta om deras människorättspolitik, andra släpper inte in honom och dit hör inte helt oväntat både Kina och Ryssland. I samma seminarium han medverkat i här i Finland hade också aktivisten Anabela Lemos från Mocambique berättat om hur människor drivs bort från sin mark och sin bosättning, ja, det vill säga det är inte deras mark. I Mocambique har inte människor äganderätt till sin mark, utan nyttjanderätt. Det i sin tur innebär att när utländska bolag kommer in och lägger beslag på marken så kan det ske utan större svårigheter. Den miljöförstöring som sedan vidtar vet vi lite om i omvärden även om en hel del rapporterats i våra medier under den senaste tiden, men det gäller inte bara företag från Brasilien och Portugal, det finns både norska och svenska företag bland de hon kritiserade.

Med andra ord mycket internationellt den här veckan, men även hörande i den parlamentariska kommitté som tillsattes av justitieministeriet för att utreda behovet av ett nytt självstyrelsesystem. Det var lite med tid och inte så lätt att få sagt särskilt mycket om det som man arbetat ett helt liv med. Det bar snabbt av tillbaka till riksdagen för ett möte i grundlagsutskottet där vi den här veckan behandlade propositionen med förslag till lag om el- och naturgasnätsavgifter. Den är en intressant fråga som kommer att få en fortsättning. Om staten har behörighet att uppbära en skatt på Åland, går det då också att avstå från att uppbära denna skatt? Och kan då landskapet i stället uppbära en avgift när det faktiskt är landskapet som handhar de administrativa uppgifter det handlar om och följaktligen också kostnaderna. En riktig godbit för oss jurister so aldrig får nog av sublima finesser i det nuvarande juridiska självstyrelsesystemet. Forts. i nästa, nummer som det brukar heta.

Det är svårt att berätta om den bok som presenterades för Canadagruppen, och ännu svårare att återge med vilken entusiasm författaren berättade om boken. André Noël Chaker, arbetar på Veikkaus, gift med en savolaxiska, fransktalande från Canada, men skriver på sitt femte språk finska. Den som kan det språket kan läsa mer om boken som heter ”The Finnish Miracle”. En recension kan läsas här.

Veckan avlutades med ett besök i två åländska kommuner; en sorglig lördag i Finström och på Finströms kyrkogård, och ett firande av en 95 åring i Tosarby, Sund.

Nauclér besökte Brändö

Ålands riksdagsledamot ELISABETH NAUCLÉR gjorde ett kommunbesök på Brändö måndagen den 8 oktober 2012. Som värdar stod kommundirektör JOHN WREDE, kommunstyrelseordförande JONNY KARLSTRÖM. Nauclér gjorde först en visit till Solkulla äldreboende där hon träffade föreståndaren MARI SJÖSTRÖM. De har nu väldigt få åldringar på boendet, vilket ju kan tyckas positivt, men de lediga platserna ekar nu tomma och outnyttjade. En ny utmaning för Brändö kommun blir att försöka fylla dessa, och då måste de börja titta utanför kommungränsen och locka äldre personer att flytta dit. En viktig del i att upprätthålla försklassiga boenden för våra äldre är att arrangera aktiviter åt dem på boendena. Ett exempel på detta fick vi se när Nauclérs besök på Solkulla sammanföll med Folkhälsans och det anordnades aktiviteter för de äldre.

Slutligen hölls ett allmänt möte på Brändö kommunkansli med kommundirektören och kommunfullmäktigeordförande. Nauclér berättade allmänt om vad som är aktuellt i riksdagen och då speciellt de färskaste nyheterna kring vindkraftstödets alla svängningar. Än så länge har inte klara besked kommit från regeringen. Från kommunens sida är befolkningsunderlaget den Stora frågan. Brändö har en nedåtgående trend precis som alla andra skärgårdskommuner, men Brändö har ändå klarat sig förhållandevis bra ännu. Men trenden måste svänga om snart, annars väntar dystra tider. Det är just därför tidtabellerna för skärgårdsfärjorna så fruktansvärt viktiga; utan bra kommunikationer förlorar Brändö och periferin ytterligare i konkurrenskraft till centrala Åland. Bra kommunikationer är a och o i dagens samhälle! John Wrede kom med ett talande motargument till dem som tycker att skärgårdsbor är priviligierade när han undrade varför inte skärgårdskommunerna har en positiv befolkningstillväxt om nu skärgårdsbor är så priviligierade! Periferin måste få stöd och förståelse från centret; det samma gäller ju också förhållandet riket-Åland, som Åland ständigt kämpar med.

Nya uppfinningsrika idéer om hur man skall skapa arbetsplatser i Brändö behövs varav fårskötsel och distansarbete är två som har lyfts fram nyligen och som Brändö gärna satsar på. Man har speciellt mycket hopp till att distansarbete i framtiden kan ge Brändö en chans att överleva, speciellt med tanke på deras satsning på fibernät som ger Ålands snabbaste uppkoppling. Nauclér lyfte fram möjligheten att ta emot flyktingfamiljer som Närpes i riket har gjort med mycket positiva resultat.

Annat som behandlades var också det bekymmersamma med att åländska studenter hellre väljer Sverige än riket för universitetsstudier, svenska språkets beträngda situation i riket, fiskodlingens framtidsutsikter m.m.

För mera information står undertecknad gärna till förfogande.

GUSTAV BLOMBERG
094324047 eller gustav.blomberg@riksdagen.fi

Pressmeddelande 9/10 2012
Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér, Ålands representant i Finlands riksdag
Publiceringsfritt: genast

*******************************************************************************
Fredagen 5 oktober lämnade Elisabeth Nauclér in ett skriftligt spörsmål om den höga källskatt som Finland uppbär på arbetskraft från andra länder. Frågan som ställdes var vad regeringen tänker göra för att minska den negativa inverkan som den har. Spörsmålet kommer att besvaras av regeringen inom en månad

I Europa och i Norden lever vi i tron försöker vi uppnå en gemensam arbetsmarknad och fri rörlighet för våra medborgare, så är tyvärr inte alltid fallet. Företag på Åland och på andra orter i riket är beroende av arbetskraft från andra länder under högsäsong och andra arbetsintensiva perioder, men detta försvåras kraftigt på grund av Finlands uppbärande en källskatt om 35 %. Denna höga källskatt för t.ex. utländsk säsongsarbetare drabbar dessutom speciellt studerande från övriga nordiska länder som vill sommarjobba på Åland eller i riket. I ett nordiskt sammanhang har detta också en konkurrenshämmande effekt på våra företag som söker arbetskraft i andra delar av Norden.

Enligt källor inom rederinäringen på Åland lider också sjöfartsbranschen i Finland då kompetenta, icke-finländska sjömän, som utexaminerats från åländska högskolor, väljer bort åländska rederier på grund av källskatten. Vi får alltså ingen nytta av ett flertal sjömän som vi utbildar.

- Visserligen går det att återfå skatten, men att betala 35 procent på den lön som överstiger 510 euro i månaden är mycket, och det gör det inte intressant för en ung sommararbetande studerande som behöver pengarna då terminen börjar. En studerande tänker i högsta grad rationellt när det gäller sin ekonomi och att betala 35 % i källskatt är inte rationellt, varken ur en högsäsongsarbetares synvinkel eller ur arbetsgivarnas, förklarar Nauclér.

*********************************************************************************

Mer information ges av:
Gustav Blomberg på tel.nr. 094324047 eller per e-post gustav.blomberg@riksdagen.fi

Här är det skriftliga spörsmålet i sin helhet:

SKRIFTLIGT SPÖRSMÅL
KÄLLSKATTENS NEGATIVA INVERKAN PÅ TILLGÅNGEN PÅ ARBETSKRAFT I FINLAND
Till riksdagens talman

I Europa lever vi i tron att vi har en gemensam arbetsmarknad och fri rörlighet för våra medborgare, så är tyvärr inte fallet till alla delar. Företag på Åland och på andra orter i riket är beroende av arbetskraft från andra länder under högsäsong och andra arbetsintensiva perioder, men detta försvåras kraftigt på grund av källskatten. Sjöfartsbranschen lider också då kompetenta, icke-finländska sjömän, som utexaminerats från finska högskolor, väljer bort finska rederier på grund av källskatten

Det finns bevisligen stort intresse hos studerande i Sverige och övriga Norden att söka sig till Åland och övriga Finland för att få arbete och också hos arbetsgivarna att skaffa sig arbetskraft över landets gränser.
Särskilt viktigt är det att ungdomar och studerande med rötterna i ett annat nordiskt land får en möjlighet att sommararbeta i Finland. Det kan gälla barn till finländare bosatta i Sverige som vill arbeta i Finland och på så sätt bekanta sig med sitt ursprung och förbättra sina kunskaper i finska, eller barn till ålänningar bosatta i Sverige som vill arbeta på Åland. De drabbas då av den finska källskatten om 35 procent.

Visserligen går det att återfå skatten, men att betala 35 procent på den lön som överstiger 510 euro i månaden är mycket, och det gör det inte intressant för en ung sommararbetande studerande som behöver pengarna då terminen börjar. En studerande tänker i högsta grad rationellt när det gäller ekonomi och att betala 35 % i källskatt är inte rationellt, varken ur en högsäsongsarbetares synvinkel eller ur arbetsgivarnas.

Detta är ett exempel på ett gränshinder som med lätthet kunde elimineras med en nationell lagändring. Källskatten medför att Finland tappar konkurrenskraft då det gäller att locka till sig kompetent personal.
Åländska företagare berättade nyligen i en åländsk dagstidning att ungdomar från andra nordiska länder, och speciellt från vårt närmaste grannland Sverige, väljer att inte sommarjobba på Åland, eller i Finland, på grund av den orimligt höga källskatten. Regeringen måste förstå att denna källskatt utgör en betydande tröskel när ungdomar söker sig till hit för att säsongsjobba eller jobba till sjöss. Källskatten försämrar drastiskt arbetsgivarnas möjlighet att få kompetent arbetskraft.

Särskilt på Åland, och även i riket, utbildar sig många personer från t.ex. Sverige för arbete till sjöss, men ytterst få, om ens någon, tar sedan arbete inom sjöfarten i Finland just på grund av systemet med källskatten. Finland får alltså ingen nytta av den arbetskraft som utbildas här, trots att den så väl skulle behövas. För personer från låglöneländer är lönerna i Finland konkurrenskraftiga, men inte med den nuvarande höga källskatten. De vi utbildar försvinner och vi fjärmar oss mer och mer från den kulturgemenskap vi har med övriga Norden.

En källskatt för utomnordeuropeiska arbetstagare är förståeligt på grund av att det finns en risk att skatten annars inte uppbärs, men detta gäller inte EU och Norden. Källskatten för medborgare från de nordiska länderna och EU-länderna bör ändras så att den inte drabbar studenter och inhemska företagare negativt så som den gör idag.
Med hänvisning till det som anförs ovan får jag i den ordning 27 § riksdagens arbetsordning föreskriver ställa följande spörsmål till den minister som saken gäller:

- Med tanke på de ekonomiska svårigheter för studenter från Norden som Finlands orimligt höga källskatt medför, källskattens konkurrenshämmande effekt vad gäller att attrahera säsongsarbetare och sjöpersonal samt det gränshinder som källskatten utgör; vad ämnar regeringen göra för att minska källskattens inverkan på viljan och möjligheter att arbeta i Finland?

Helsingfors den 5 oktober 2012
Elisabeth Nauclér /sv

Edo Murtić

Vecka 40

Efter att ha tillbringat helgen i Bryssel började veckan i Bryssel, eller man skulle nästa kunna säga på Belga Queen, en restaurang i Jugendstil, Art Nouveau säger man nog i Bryssel. Det gamla posthuset och en bank har blivit en populär restaurang. Var den tidiga lunchen intogs spelar egentligen ingen roll. Jag hade gärna ätit med Kinga Gál var det än hade varit. Vi har ett långt gemensamt förflutet från min tid som tjänsteman med möjlighet att sitta i Finlands delegation i Genève vid the Working Group on Minority Issues möte, och hon den gången som tjänsteman vid utrikesministeriet i Budapest. Och vid det här laget har vi haft möjlighet att samarbeta båda som parlamentariker. Hon är ungerska född i Rumänien, men bosatt i Ungern och medlem av EU-parlamentet, och har skrivit sin doktorsavhandling inom området för minoritetsfrågor. Det har genom åren blivit träffar i Genève, Bukarest, Budapest, Baile Tusnad, Bryssel och Uppsala.

Till det möte vi första gången träffades, the Working Group on Minority Issues, hade ett särskilt dokument beställts av professor Lauri Hannikainen där han lyfte fram de olika minoritetslösningar som fanns in Finland och hur de kunde användas, men det ansågs sedan inte att man kunde stå bakom pappret och det var, är och förblir ett non-paper. Det kom aldrig att bli ett dokument i FN:s dokumentserie. Man får gå till Tom Haddens eller José Bengoas dokument för att se någon hänvisning. Det resulterade ändå den gången i ett besök av gruppen här på Åland och att vi fick möjlighet att kommentera gruppens rapport från besöket. Det var innan jag med buller och bång avsatts från kontaktgruppen, och innan jag utnämnts till autonomiutvecklare med placering i ett rum utan skrivbord eller andra möbler och utan en telefon som det går att ringa ut till omvärlden efter 16.15 och framför allt utan arbetsuppgifter, men då var då och nu är nu.

För ungrarna i Rumänien har Ålandslösningen alltid varit intressant, och säger Kinga något hon fick höra om av sina föräldrar i barndomen. Före Rumäniens inträde i EU hade vi en del gemensamma övningar och det gällde främst att få den ungerska befolkningen i Rumänien att förstå att EU inte löser deras problem, utan deras problem måste de själva ta fatt i och ställa sina krav före inträdet i EU, och framför allt att det gäller att visa enighet. Och över lunchbordet kunde vi konstatera att samma sak gäller fortfarande. Ungrarna i Rumänien är inte eniga, detta försvagar utan tvekan deras sak. Det finns till och med risk att ungrarna nu i parlamentsvalet i Rumänien den 9 december överhuvudtaget inte får någon plats. Vi skall hoppas att det inte blir så, men om det skulle gå så illa beror det på att man inte håller ihop.

Kinga och jag träffades inte bara under måndagen utan på tisdagen satt vi i samma panel på det seminarium som ordnades kring Ålands självstyrelse i Bryssel. I dagens snuttifierade värld reser man till Bryssel för att tala i 15 minuter, och jag frågar mig osökt om min insats verkligen kan vara värd den utgiften? Hur som helst, bland alla lagtingsledamöter, lagtingets personal och unga ålänningar i Bryssel fanns ett mycket bekant ansikte nämligen Lazslo Tökes, biskopen från Timisoara, känd från revolutionen i Rumänien. Mitt första möte med honom var i Mariehamn, men den här gången hann vi bara vinka till varandra på avstånd. Men frågan är om han är den enande kraften för sitt folk nu när han är så långt borta som i Bryssel?

På hemmaplan hände det att inrikesminister Räsänen gick ut med ett pressmeddelande och ändrade på vad som sagts i den s.k. Pora utredningen, nämligen att Centralkriminalpolisen i Mariehamn och Vasa skulle läggas ned. Någon hade uppenbarligen upptäckt att Åland, som ett av de få autonoma områdena i världen har en egen polismyndighet, att den inte lyder under rikets polis, att samarbetet regleras i en s.k. överenskommelseförordning och att samarbetet mellan rikets och landskapets polismyndigheter behandlas i den s.k. Samarbetsdelegationen, med lantrådet och landshövdingen som ordförande enligt rotationsprincipen. Bra att det upptäcktes kan man säga om man vill vara positiv, men skrämmande dålig kunskap om självstyrelsen kan man säga om man vill se sanningen i vitögat och säga som det är. CKP blir alltså kvar på Åland.

Till de frågor som diskuteras både på hemmaplan och ute i världen hör transaktionsskatten. I Finland diskuteras också bankskatten, och ute i världen blev jag uppringd av en journalist som undrade om Åland p.g.a. skatteundantaget inte omfattas av planer på en bankskatt. Så är det naturligtvis inte, men intressantare är naturligtvis vem som kommer att omfattas av en transaktionsskatt. England har ställt sig ganska kallsinniga, samtidigt som de kanske inte vågar frondera mot Frankrike och Tyskland när det verkligen gäller. Sverige som har dåliga erfarenheter av den s.k. valpskatten ställer sig mycket negativa, för att inte säga redan nu helt klart utanför ett sådant projekt, och så är frågan verkligen om det skulle ha något annat än en negativ effekt för Finland att gå med. På utrikesminister Tuomiojas hemsida kan man läsa att Finland måste vara med från början, och det kan man tycka om det handlar om ett vettigt projekt, men skall verkligen Finland vara med från början i ett projekt som man är mer eller mindre säker på att kommer att bli ett misslyckat projekt. Själv tror jag inte så mycket på en transaktionsskatt innan man får till en global lösning i vår globaliserade värld och dit är nog vägen väldigt lång, närmast oändlig.

Under veckan möttes Obama och Romney i den första duellen. Det fanns många teorier och åsikter om hur Obama och hur Romney skulle uppföra sig för att vara vinnare. Offensiv, men inte aggressiv etc. Enligt bedömarna var Romney vinnaren och det behövde han eftersom han tidigare låg efter om det skall bli något intressant val för oss som bara lutar oss tillbaka och betraktar det som någon tävling med underhållningsvärde, för de amerikanska väljarna kanske det kan vara något annat. Enligt många bedömare så var det Romneys jämförelse mellan den amerikanska ekonomin och den Spanska som var det som stack ut.

På hemmaplan fanns också en ny interpellation mot regeringen och den var Sannfinländarnas och ett led i kommunalvalsdebatten, inte så upphetsande för den som kommer från Åland. Det börjar bli ganska tjatigt vid det här laget. Och grundlagsutskottet höll paus i möteskedjan den här veckan för att ägna en hel förmiddag åt kommunreformen, den i riket alltså. Grundlagsutskottet gjorde också ett besök hos justitieministern en kväll då allt som kunde tänkas ha med grundlagsutskottets arbete att göra behandlades. Det var inga åländska frågor den här gången. Det närmaste jag kom Åland den kvällen var ett lagstiftningsråd med försänkningar på Åland och som firat alla somrar sedan 1976 på Åland, och det kan ju inte betraktas som lite.

KATU presenterade i riksdagen under veckan sin nya bok ”Siviilit kriisejä hallitsemassa”, lugn, den kommer snart på engelska. Den är en uppföljning av ”From Conflicts to Development”.

Veckans sista dag i riksdagen hade jag ett mycket nyttigt och välbehövligt morgonmöte med minoritetsombudsmannen Eva Biaudet. Välbehövligt inför mitt möte i London med de andra parlamentarikerna i nätverket för parlamentariker mot människohandel. Veckans verkliga sista dag hölls det val i Venezuela och den gamle Chavez hade fått en motståndare som kanske skulle lyckas vinna en demokratisk seger i landet, men så blev det inte utan Chavez kom vinnande ut ur valet och fortsätter vara president i landet.

Vi fick celebert besök från Sottunga skola, Finlands minsta (!), förra veckans torsdag. Åtta elever (från årskurs 1-9) och två lärare deltog. De blev först guidade i riksdagshuset för att sedan träffa riksdagsledmot Elisabeth i Svenska riksdagsgruppens grupprum där hon berättade om riksdagsarbetet.

Sottunga skola hade dagen tidigare (onsdag) gått på opera på Nationaloperan, där Elisabeth sitter i förvaltningsrådet. Detta besök gjordes möjligt efter operans initiativ att bjuda in skolan. I december kommer dessutom Ålands musikinstitut till operan