Pressmeddelande 29/11 2012
Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér, Ålands representant i Finlands riksdag
Publiceringsfritt: genast

Pressmeddelande: Camilla Gunell deltog på Ålandsforum i riksdagen

*******************************************************************************
Under onsdagen den 28 november anordnade Ålandsforum och riksdagsledmot Elisabeth Nauclér informationsevenemanget ”Åland – 90-åring med energi och framtidsplaner” för Riksdagens tjänstemän samt riksdagsledamöter där lantrådet Camilla Gunell informerade om de samhälleliga och ekonomiska utmaningar, men också de utvecklingsmöjligheter, som Åland har.

Lantrådet betonade speciellt den möjlighet Åland kan erbjuda övriga Finland i att utveckla vindkraften i Finland. Vi har en naturligt gynnsam plats för utveckling av vindkraft, förutsättningarna är mycket goda, och Finland har miljömål man måste uppnå inom en snar framtid. Här har Åland verkligen en möjlighet att hjälpa till. Om bara en positiv politisk lösning på inmatningstariffproblematiken kan komma tillstånd kommer både Åland och riket att gynnas av det – det blir en ”wind-wind-situation”, som lantrådet uttryckte det.

Under diskussionen som fortlöpte efter lantrådets anförande betonades vikten av öka kunskapen och slå hål på fördomar om Åland i riket. Ett problem är att stoppa den desinformation som finns.

Landskapsregeringen bjöd på glögg och tilltugg. Tillfället hade cirka 30 stycken deltagare varav flera riksdagsledamöter, bland annat Ålandsforums vice ordförande Johannes Koskinen.

*********************************************************************************

Mer information ges av:
Gustav Blomberg på tel.nr. 094324047 eller per e-post gustav.blomberg@riksdagen.fi

AVVIKANDE MENING

De avgifter som idag i riket uppbärs av elnäts- och naturgasnätsinnehavare för de tjänster och upp-gifter som energimarknadsverket står till tjänst med uppbärs inte av de åländska aktörerna eftersom rättsområdet enligt självstyrelselagen hör till landskapets lagstiftningsbehörighet och följaktligen även förvaltningsområde. Nu är avsikten att istället för avgifter uppbära en skatt som skall betalas av aktörerna inom näringsgrenen. Självfallet vore det orimligt att uppbära avgifter eller skatt på Åland för en tjänst som inte utförs eller ens enligt självstyrelselagen kan utföras, så var dock ursprungligen fallet vid utarbetandet av propositionen.

För att på ett enkelt och möjligen smidigt sätt lösa den orimliga tolkningen innehåller nu propositionen ett förslag om att skatten skall uppbäras i riket, men inte i landskapet. Utgångspunkten i resonemanget torde vara att den som har rätt att uppbära en skatt också kan avstå från att uppbära den. Lösningen kan verka praktisk och smidig, men vid en närmare granskning av självstyrelselagen kan detta inte anses vara den rätta slutsatsen, vilket också de sakkunniga som grundlagsutskottet hört anser. Utskottsmajoritetens tolkning är varken förenlig med grundlagen eller självstyrelselagen.

Enligt 18 § 5 punkten i självstyrelselagen för Åland (1144/1991) har landskapet rätt att uppbära näringsskatt. Under årens lopp har skatteuppbörden förändrats och färre och färre skatter har betraktats som näringsskatt. Detta har varit föremål för bedömningar av både grundlagsutskottet och högsta domstolen i flera olika sammanhang.

Grundlagsutskottet har behandlat näringsskatteproblematiken åtminstone i samband med behandlingen av förslaget till lag om reseskatt (GrUU 5/1991 rd ) och behandlingen av lotteriskattelagen (GrUU 9/1992 rd ).

År 1974 antog Ålands landsting landskapslagen om resandeavgift (ÅFS 83/1974). Enligt den var de som med fartyg idkade regelbunden passagerartrafik mellan en hamn i utlandet och en hamn i landskapet skyldiga att till landskapet såsom näringsskatt erlägga resandeavgift. Den skattskyldige var alltså redaren som skulle betala en avgift som påfördes av landstinget för varje passagerare som anlände till hamn i landskapet med denna redares fartyg. Avgiften definierades som näringsskatt i landskapslagen och högsta domstolen (2498/7.11.1974) ansåg i likhet med landstinget att det var fråga om en näringsskatt. I sammanhanget är värt att notera högsta domstolens ställningstagande att Ålands lagting hade möjlighet att lagstifta om uppbärande av en skogsvårdsavgift som ansågs vara av skattenatur (OH2001/60/16.7.2001).

Samtidigt som skatteformen utvecklats i riket framhölls det dock när självstyrelselagen reviderades år 1991 att avsikten inte var att ändra landskapets rätt att uppbära näringsskatt. Nu övergår riket mer och mer till att istället för avgifter uppbära skatter och i ljuset av denna utveckling måste den nu föreslagna skatten ses. Den första fråga som inträder är om det här verkligen handlar om en avgift eller en skatt. I likhet med de sakkunniga grundlagsutskottet hört, anser jag att det i en konstitutionell mening är fråga om en skatt.

Det kan konstateras att den skatt det nu är frågan om uppvisar samma drag som apoteksavgiften vilken betraktas som en näringsskatt i självstyrelselagens mening.

Av de sakkunniga som hörts under detta lagförslags behandling i utskottet anser professor emeritus Jyränki att el- och naturgasnätsavgiften, som är av skattenatur enligt propositionen 109/2012, inte är en konsumtionsskatt. Han konstaterar att utgående bland annat ifrån att el- och naturgasnätsavgiften inte är en konsumtionsskatt och som inte i sak ersätter inkomstskatten så är den att anse som en sådan näringsskatt som föreskrivs i 18 § 5 punkten i självstyrelselagen.

Professor Ossa som också hörts under ärendets behandling anser att det centrala i detta ärende är att studera målet med el- och naturgasnätsavgifter. Det framgår inte av de mål som finns inskrivna i regeringens proposition 109/2012 rd (se t.ex. s. 6) att det skulle vara fråga om en sådan skatt som är avsedd att överföras på andra än de nätinnehavare som nämns i propositionen. Enligt hans uppfattning handlar el- och naturgasnätsavgifterna uttryckligen om en skatt som direkt drabbar el- och naturgasnätsaffärsverksamheten. Således kan el- och naturgasnätsavgifterna anses vara en sådan näringskatt som föreskrivs i 18 § 5 punkten i självstyrelselagen för Åland. Landskapet har lagstiftningsbehörighet i fråga om den.

Enligt den lagstiftningsmodell som tillämpas mellan landskapet och riket skall det därför inte i rikslagen ingå något konstaterande om att skatten inte skall uppbäras på Åland.

Dessutom strider ett sådant konstaterande som det nu är formulerat mot grundlagen. Det kan inte anses vara i enlighet med grundlagens 6 § att den som har rätt att uppbära en skatt, utan godtagbar orsak också har rätt att avstå från att uppbära den. En sådan tolkning skulle innebära att staten skulle kunna utan godtagbar orsak beskatta såväl personer som företag i Finland på olika sätt och grunder, en tolkning som är fullkomligt orimlig.

Det ekonomiska utfallet för staten, landskapet och näringsidkarna blir det samma med den i propositionen föreslagna pragmatiska lösningen, men grundlagsutskottets uppgift är att tillse att grundlagen såväl som självstyrelselagen för Åland inte kringgås utan efterlevs. Följaktligen anser jag att det inte borde stå något i själva lagtexten om uppbärande, eller inte uppbärande av denna näringsskatt på Åland, varför 1 § 2 momentet i lagförslaget därför borde utgå. I motiveringen borde däremot redogöras för det resonemang som de sakkunniga fört, och att landskapet har rätt att uppbära denna näringsskatt eftersom den uppfyller samma kriterier som apoteksavgiften och således är en i självstyrelselagen avsedd näringsskatt. Detta innebär således ingen förändring i tolkningen av näringsskattebegreppet i självstyrelselagen och är på inget sätt någon utvidgning av Ålands skattebehörighet utan helt enkelt en konsekvent i lagtolkning.

I sammanhanget är det skäl att konstatera att den vid ministeriet utarbetade propositionen inte i enlighet med 33 § i självstyrelselagen översänts till landskapsregeringen, och att detta i sin tur inneburit att ärendet inte kan ha ansetts blivit tillräckligt väl berett. Landskapsregeringen och ministeriet borde reda ut frågor av den här karaktären innan lagen kommer till behandling i riksdagen.

Helsingfors den 21 november 2012

Elisabeth Nauclér /sv

Vecka 47

Lunchmöte med Ålands näringsliv

Veckan började i Mariehamn med ett lunchmöte med Ålands näringsliv, ja så heter det nu det som tidigare hette Ålands handelskammare, Ålands arbetsgivareförening samt Ålands köpmannaförening. Det betyder alltså inte att hela näringslivet var där men ändå viktiga representanter för näringslivet. Vi diskuterade som alltid när jag är med känns det som språket, d.v.s. svenskan. Ju mer jag funderar på den här frågan ju mer övertygad blir jag om att det inte är den rätta metoden att kräva en stark ställning för svenskan i Finland, men samtidigt inte tala språket, att kräva ”service på svenska”, det uttryck som uppenbarligen översatt till finska blir något mycket provokativt. De svenskspråkiga kräver att bli betjänade, av betjänter, eller av vem? Nej, vi måste göra språket till en vanlig normal del av det finska samhället, en del av vardagen, eller är det redan för sent? Att alltid tala svenska i taxin i Helsingfors som om det vore den normalaste sak i världen, att alltid be att får allt material på svenska som om det vore den normalaste sak i världen är det enda rätta. Om inte så blir svenskan ett låtsasspråk, mumintrollens språk, ett språk som talas i sagorna, men inte i verkligheten. Verkligheten, den är här och nu och vi.

Kollektivavtalen finns nu på svenska, dock ännu inte på Finlex och där kan översättningarna först komma när översättningarna är accepterade av båda parterna som en officiell version och det kräver i princip en ny förhandlingsomgång. Att det inte kan ske omgående det kan jag ha förståelse för. När de en gång översatts då skall det sedan löpa med automatik, allt det här är acceptabelt, men vad som inte är acceptabelt är att de översättningar som gjorts och de är många bara inte finns att få tag på för dem som behöver dem. Det må sedan vara arbetstagarsidan eller arbetsgivarsidan, avtalen bara finns inte att få tag på. Detta är under inga omständigheter acceptabelt. Och det är nog dags att igen ställa frågan behöver inte de åländska parterna på arbetsmarknaden följa de allmängiltiga kollektivavtalen när de inte finns på svenska?

Regeringen in för en bankskatten

En annan nu högaktuell fråga diskuterades också på denna lunch nämligen frågan om bankskatterna. Regeringen går nu in för en bankskatt. Själv är jag långt ifrån övertygad om dess förträfflighet. Med valpskatten i färskt minne och med Sverige som grannland tror jag bankskatten kan bli ett stort misstag. Många har hoppats på att denna fråga skulle lösas inom EU, men EU har den här veckan bevisligen inte kunnat enas om sin budget och jag tror bankskattens lösning inom EU är längre från verkligheten än på länge. Vi riksdagsledamöter har i alla fall blivit informerade mer eller mindre i realtid. Stora utskottet sammanträdde på tisdag morgon kl. 7.00 för att vi skulle hinna få de senaste ståndpunkterna av finansminister Urpilainen före hon for till Bryssel och mötet med de andra finansministrarna. Vi hörde Urpilainen två gånger i stora utskottet och även i plenum flera gånger den här veckan, Urpalainen däremot har vi inte hört alls, bara sett en gång. Ja, så heter hon den nya samlingspartisktiska ledamoten som ersatte Jyri Häkämies när han blev chef för Elinkeino keskus (så heter det numer helfinska organet som förre hette Näringslivscentralen). Hon kommer från Imatra.

Skatter behandlades också på Attacs årsmöte. Ordförande i riksdagens Attac-grupp är utrikesminister Erkki Liikanen, och vi två riksdagsledamöter som var på plats gav honom och de övriga styrelsemedlemmarna vårt fulla förtroende och det blev återval över hela linjen.

Besök av Ålands polismyndighet

Den tidiga tisdagsmorgonen blev det också besök av Ålands polismyndighet. Ett ytterst välkommet besök för den som länge varit ansvarig för polisärenden och haft med den åländska polismyndigheten att göra. Nu var ledningsgruppen i Helsingfors för att besöka riksdagen, Justitieombudsmannen och Polisstyreslen innan de for vidare till Tallinn. Det är väldigt få autonoma områden i världen som har en egen polismyndighet och det ger särskilda möjligheter, men ställer också stora krav. En hel del arbetsuppgifter gör Ålands polismyndighet åt riksmyndigheterna. Det kan ske på basen av en s.k. överenskommelseförordning, inte lätta saker, men ack så intressant för en jurist, vad vore livet utan överenskommelseförordningar. För detta arbete och de uppgifter som sammanhänger med samarbetet mellan riksmyndigheterna och Ålands polismyndighet finns en polisdelegation som leds av lantrådet och landshövdingen turvis. Nu innehas ordförandeskapet av lantrådet. Självfallet kom mycket av diskussionerna hos mig och hos Justitieombudsmannen att handla om just språket och den åländska polisens rätt att bli kontaktad av riksmyndigheterna på svenska. Är det tjänstefel om rikets polis inte tar kontakt med Ålands polismyndighet på svenska?

Riksdagsgruppen träffade RAY

Om man vill göra av med pengar verkar däremot inte språket vara något problem, den slutsatsen kan man dra av den information vi i Svenska riksdagsgruppen fick under veckan av RAY, eller rättare sagt dess direktör, en gammal bekant från tiden som statssekreterare hos statsminister Katainen, och av det vi läst i lokaltidningarna under veckan om möjligheterna att spela bort pengar på PAFs olika spel. RAY var mycket övertygande i sin beskrivning av hur man hanterar spelberoende och stoppar missbrukarna från vidare spel. Också landskapsregeringen har blivit mycket övertygade efter sitt möte med PAF:s ledning. Tur att det i alla fall är ett område där inte språket lägger några hinder i vägen.

EN SVART DAG

Jag har tidigare sagt att det var en svart dag i grundlagsutskottets historia när grundlagsutskottet tog ställning för att lotterilagen skulle tillämpas på Åland trots att landskapet har lagstiftningsbehörighet. Det var 2001, presidenten hette Tarja Halonen och förde som vi alla vet frågan till högsta domstolen. Där skipades rätt och Åland fick rätt, riksdagen kan inte lagstifta in på Ålands område.

År 1991 tog grundlagsutskottet ställning till om en reseskatt var det som avses i självstyreslelagen som en näringsskatt, dåvarande riksdagsledamoten Gunnar Jansson slogs säkert för sin sak, men vad hjälpte det. Han blev ensam om att reservera sig. Året därpå infördes en ny lotteriskatt som tidigare uppburits av landskapet. Nu kom man uppenbarligen överens om att en del av pengarna skulle gå till Åland och Gunnar Jansson reserverade si inte mot det betänkande som innebar att grundlagsutskottet ansåg att lotteriskatten inte var någon näringsskatt. När landstinget 1974 stiftade en lag om resandeavgift ja då fann högsta domstolen att fråga var om en näringsskatt och även skogsvårdsavgiften ansåg högsta domstolen att Åland kunde uppbära. I det fall vi nu behandlade var det fråga om att beskatta en näringsgren, nämligen elnätsinnehavare som en form av övervakningsavgift. Området hör till landskapets behörighet och har tidigare varit föremål för en avgift. De experter vi hörde för att utreda om det handlade om en näringsskatt enligt självstyrelselagen ansåg att så var fallet. Det konsterades att det i konstitutionellt avseende handlade om en skatt och att den uppvisade alla de kriterier som skall vara uppfyllda för att det skall vara en i självstyreslelagen avsedd näringsskatt i likhet med den s.k. apoteksavgiften. Jag kan förstå alla de som anser att Finland borde ha en författningsdomstol. Beslutet var ett klart politiskt ställningstagande. Skulle det här ha varit någon form av utvidgning av skattebehörigheten för Ålands del? Nej, det skulle det inte varit, bara en korrekt juridisk tolkning av självstyreslelagen. Så vad borde då Åland gjort för att få rätt? Troligen skulle den rätta metoden varit att stifta en lag och meddelat helt frankt att denna skatt uppbärs i landskapet, med andra ord på kollisionskurs med rikslagen. Då hade frågan kommit att behandlas av högsta domstolen i stället för det politiskt tillsatta grundlagsutskottet, och med största sannolikhet hade frågan fått en korrekt juridisk behandling.

Kan president Niinistö nu föra denna lag till högsta domstolen som president Halonen gjorde med lotterilagen? Ja, det kan han, men det kommer knappast att hända. Ni kan läsa utlåtandet och min avvikande åsikt här (den avvikande åsikten finns längst ned).

Veckans utrikes

Med ambassadör Mikko Pyhälä diskuterade jag våra gemensamma övningar med Tigrarna från Sri Lanka som en gång besökte Åland för att studera vår självstyrelse, nu de flesta av dem utrotade, döda borta.

Torsdagen hade jag tänkt ställa en fråga under frågetimmen till utrikesminister Erkki Tuomioja om hur han ansåg att vi, FN, Finland och även andra aktörer borde agera på för att utnyttja den situation som inträtt genom vapenvilan efter striderna på Gazaremsan. Pekka Haavisto hade tänkt på samma sak, men talmannen gav mig i alla fall möjlighet att ställa en följdfråga.

Läget i Syrien behandlades vid ett av Utrikespolitiska utskottets morgonseminarier. För den som följt läget noggrant kanske inte så mycket nytt, men en bra repetition och uppdatering. Det finns en rädsla för att kurderna i Syrien skall få självstyrelse enligt den modell kurderna i Irak har. Det är alltså inte bara grundlagsutskottet som är rädda för autonoma områdens regelverk.

Ålands demilitarisering upp i seminarium om nordisk säkerhet

Fredagen ordnades ett seminarium på Hanaholmen av Finlands Atlantsällskap Under rubriken ”Nordic Security Cooperation = Smart Defence?”. Där medverkade förutom utrikesminister E.T. forskarna Tuomas Forsberg från Tapri i Tammerfors, Thomas Ries från SIPRI i Stockholm, Ernst Egelid kommodor från Oslo, och Henrik Breitenbauch från centret för militära studier vid Köpenhamn unviersitet, Helena Partanen direktör från försvarsministeriet och riksdagsledmot Pertti Salolainen.

Jag åkte dit för att lyssna på vad som sades och inte för att själv tala om Åland, men det var oundvikligt efter att två i publiken ställt frågor om Åland och hur de demilitariserade öarna skulle behandlas i ett nordiskt försvarssamarbete. Här rådde Chatham Rules-regler så ingen skall citeras, men för övrigt går det inte att citera det som inte sades. Och så illa är det. De fick inga svar, tiger man ihjäl Ålands demilitarisering och neutralisering för att man vill låta militären få ha sin folkrättsliga tolkning ifred och inte ifrågasättas, eller är man svarslös för att man inte längre besitter någon kunskap.

UN WOMEN höll sitt årsmöte på lördag och det är det självklart att en styrelseledamot skall vara med på, även om det innebär tåg till Åbo hamn, färja till Långnäs, och taxi till Mariehamn i den sena natten.

Vecka 46

Möten i Mariehamn

Veckan inleddes med möte i den parlamentariska gruppen som har till uppgift att fundera på ett nytt självstyrelsesystem samtidigt som en annan grupp sitter i riket och funderar på samma sak. Hoppas bara att de två grupperna inte gräver bara djupare skyttegravar på var sin sida om Skiftet utan istället sätter sig ner vid samma bord och om inte talar samma språk så åtminstone blir överens diskuterar med varandra. Och det blev ännu ett av de möten som regelbundet hålls på hemmaplan, nämligen mötet med lantrådet eller landskapsstyrelsen om man så vill.

Det finns mycket att diskutera och komma överens om. Synd bara att det inte är en bredare uppslutning från ministrarnas sida. Det är många viktiga frågor som skall hanteras mellan regeringarna i Helsingfors och Mariehamn just nu.

I Mariehamn fanns också denna dag en japansk journalist som ville ha en intervju om Ålands självstyrelse med anledning av den senaste konflikten som Japan är inblandat i om några ö i sin närhet. Den här gången en grupp öar som ingen ens minns vad den heter, än mindre var den ligger och den har inte längre någon befolkning. Konflikten handlar alltså om Senkaku Islands (japans namn på öarna), eller Diaoyu Islands som de kallas i Kina, som ligger i Östkinesiska havet.

Eftersom jag medverkat i ett antal seminarier och också föreläst på Okinawa, Tokyo och Taiwan tyckte väl någon att jag kanske skulle vilja fortsätta tala om dessa ämnen och det ville jag gärna. De områden man redan läst in sig på och engagerat sig kring är så mycket intressantare att fortsätta fundera kring än nya okända.

Ny minister får ta hand om vindkraftfrågan

Tisdagen den 13 november var det definitivt dags igen att ta tag i frågan om vindkraften, något måste hända, så här får det inte fortsatta, ett svar måste kunna ges. Det var dags att tala med minister Häkämies eller vore det bättre att gå direkt till statsministern. Det fick bli statsministern för under tiden jag funderat hade Häkämies hunnit bestämma sig för att lämna både riksdagen och sitt ministeruppdrag. Han ersattes som vi alla nu vet av Jan Vapavuori på ministerposten. Det blev en rivstart och det var naturligtvis helt otänkbart att han den första dagen, den andra dagen eller ens den tredje veckan skulle vara beredd att kunna svara på denna i och för sig enkla fråga, men i alla fall han måste få lite tid, men inte mycket.

Iraks kurder

Alldeles nyss var Syriens kurder på besök i riksdagen och berättade om sin situation i krigets Syrien. Nu var det dags för kurder från Irak där de faktiskt har ett självstyrt parlament. I tre olika sammanhang kom jag att träffa dem. Dels som representant för ett område som själva har ett parlament (Åland), dels för att lyssna på deras begäran om att Finlands riksdag borde ta ställning och slå fast att kurderna i Irak utsatts för folkmord. Nu i min egenskap av ordförande i Människorättsgruppen och slutligen som medlem i arbetsutskottet för kvinnonätverket. Samtliga utom ordföranden, som vanligt skulle man vilja säga, var nämligen kvinnor.

USA-valet

Under veckan arrangerades också ett möte i USA-gruppen tillsammans med OSSE om valet i USA. Finlands OSSE-delegation hade haft valobservatörer på plats. Eftersom det i USA inte finns någon federal valkommitté hade inte någon inbjudan kunnat skickas centralt vilket är en förutsättning för att OSSE skall kunna övervaka, men varje stat har en valkommitté som kan stå som inbjudare. Nåväl flera hade varit där och följt det så oerhört spännande valet.

Kära generaler bättre än krigets generaler

Det var inte bara presidentvalet som gav eko i nyheterna från USA, de senaste dygnen hade lika mycket tid ägnats åt de två generalerna Petreaus och Allen. Vad gör generalerna på krigsskådeplatsen när de samtidigt hinner skriva 30.000 mejl, må vara kärleksmejl eller inte. Nu måste jag i och för sig säga att jag föredrar generaler som sysslar med att skriva kärleksmejl, än de generaler som hade ansvaret i krigets Kroatien. En general som flydde sitt ansvar och som höll sig undan rättvisan, som togs fast, som dömdes till 24 års fängelse, som överklagade, som frikändes, som hämtades i statsplan, som togs emot under hedersbetygelser som en hjälte. Inte mycket har förändrats tänker jag som varit med för länge känns det som.

Den här veckan godkände Finlands riksdag att Kroatien blir medlem av EU den 1 juli 2013, och för mig var det en självklarhet att tala i plenum. Jag inledde med att säga att jag var glad och jag avslutade med att säga att jag var glad, men däremellan finns det mycket att säga och att tänka. Själv har jag mitt minne av general Gotovina från attacken på the Medak pocket 1993 och det minnet skulle jag gärna varit fri från.

Undervisning vid Försvarskursen och möte med forskare från Aalto-universitetet

Försvarskursen fick jag ännu en gång möjlighet att undervisa på och vi två som föreläser om Åland är kanske inte helt eniga om hur Åland skall försvaras. Inte med ett traditionellt territorialförsvar hävdar jag, precis som vad fallet är med Svalbard. Istället är det med folkrättsliga argument man håller fast vid de avtal som ingåtts och på så sätt upprätthåller man respekten för Ålands neutralisering. Nej. demilitariseringen och neutraliseringen har aldrig hjälpt Åland i de två världskrigen hävdar den andre; Åland skall försvaras som vilket annat område som helst i Finland påstår man. Själv vill jag nog å det bestämdaste hävda att Åland skonats från att bli en krigsskådeplats under båda världskrigen just därför att Åland var demilitariserat och neutraliserat. Hur det skulle sett ut annars det vet vi inte, knappast som Medak eller ens som Krajina, men ändå. Låt oss slå vakt om demilitariseringen och neutraliseringen även i fortsättningen.

Tage Aurell hette en författare som min far var en stor beundrare av, en Värmlandsförfattare vars sonson nu återfinns på Aalto-universitetet och som det passade bra att få se som gäst i riksdagen och särskilt med tanke på att han tillsammans med en kollega ville berätta om de seminarier man årligen förlägger till Åland för att där kunna sammanföra forskare från både Sverige och Finland, m.a.o. ett både och, och inte ett av dessa förskräckliga antingen eller som är så betecknande för hur man i Finland ser på den undervisning och forskning som bedrivs i Sverige och framför allt på det faktum att åländska ungdomar far till Sverige för att studera. Låt oss se det som en möjlighet och inte som ett problem, även om jag välkomnar initiativet att ge fördelar för de studerande som väljer att komma tillbaka och arbeta i landskapet när det gäller studiemedlen så får de gott vara borta ett tag och arbeta efter studierna innan de kommer tillbaka hem.

Slöhet…

För att stoppa den förkylning som var på väg höll jag mig inne och var bara slö hela helgen och det hjälpte, jag motade förkylningen i grinden, men ack så orkeslöst av mig att inte engagera mig i någonting under helgen. Konstföreningens årsmöte var det minsta man kunnat gå på, men inte ens det blev det av.

Men höjden av slöhet var nog att jag inte ens lyckats ta reda på när programmet om Ulla-Lena Lundbergs bok Is sändes i TV, och där jag fick medverka. Det sändes på fredag kväll utan att jag såg det. Tur i alla fall att det var en bra bok jag fick läsa för att berätta om mina läsupplevelser, så hemskt det skulle varit annars.

Pressmeddelande 16/11 2012
Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér, Ålands representant i Finlands riksdag
Publiceringsfritt: genast

Pressmeddelande: Nauclér lämnade in spörsmål om momsen på begagnade bilar

*******************************************************************************
Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér lämnade i dag (16 november) in ett skriftligt spörsmål till regeringen rörande den uppfattade problematiken kring mervärdesbeskattningssystemet på begagnade bilar som förs över skattegränsen från Åland till Finland (eller omvänt). Regeringens svar på frågan beräknas inkomma om cirka 4 veckor.

I dag är momsen på begagnade bilar på Åland och i Finland 23 % sedan 1 juli 2007. Före det var den 22 %, och på 80-talet var den 16 eller 17 %. Vid införsel av ett inhandlat begagnat fordon från Finland till Åland måste man betala mellanskillnaden i momssatsen om bilen är registerad i Finland före 1 juli 2007. Det vill säga måste man betala mellanskillnaden på 1 % vid skattegränsen om momssatsen var 22 % när bilen registrerades. Denna extra konstand tillkommer dock inte om den begagnade bilen hålls inom riket eller Ålands gränser.

Ett större problem uppstår då en ålänning köper (eller försöker sälja) en bil som tagits in till Åland/Finland som skattefri flyttgodsbil. Då tillgodoräknas ingen moms utan köparen tvingas betala hela momsen vid skattegränsen. Detta gäller även omvänt.

Detta har flera gånger upplevts som en orättvisa och ett hinder på Åland, och därför har riksdagsledmot Nauclér ställt ett skriftligt spörsmål till regeringen om ärendet, där hon frågar varför regeringen har valt att tillämpa olika skattesatser på begagnade bilar som köps i riket och förs till Åland än när köpet görs inom Ålands eller rikets gränser.

*********************************************************************************

Hela talet skriftliga spörsmålet går att läsa nedan:

SKRIFTLIGT SPÖRSMÅL
PROBLEMATIKEN GÄLLANDE MERVÄRDESSKATTSYSTEMET PÅ BEGAGNADE BILAR SOM KÖPS I RIKET OCH FÖRS TILL ÅLAND

Till riksdagens talman

Åland har i mervärdesskattehänseende tredjelandsstatus i förhållande till övriga Finland och andra EU-länder. Detta innebär att försäljning och överföring av varor mellan gemenskapens skatteområde och Åland inte omfattas av mervärdesskattesystemet för handeln inom EU utan av import- och exportbestämmelser som tillämpas i handeln med tredje land.

På grund av skattegränsen mellan Åland och övriga EU är införsel från övriga Finland till landskapet Åland och från landskapet till övriga Finland skattepliktig. Detta har kommit att innebära att när en ålänning köper en begagnad bil från riket som är registrerad före den 1 juli 2007 måste han/hon betala den mellanskillnad som uppstår mellan momssatsen som gällde då bilen registrerades och den nya högre momssats på 23 % som gäller efter den 1 juli 2007. Detta gäller endast de bilar som köps och förs över skattegränsen från riket till Åland eller från Åland till riket. Vid köp inom riket, eller inom Ålands gränser uppbärs inte denna mellanskillnad av staten.

Momsskillnaden beror på att momsen höjts i olika repriser, senast den 1 juli 2010 från 22 % till 23 %. Som skattegränsen är utformad måste aktuell moms (23 %) erläggas på varor som införs till Åland. Den moms som uppbärs då bilen registrerades första gången i Finland, eller i utlandet, räknas tillgodo när köpet verkställs. På en bil från t.ex. 1980-talet då momssatsen var 16 eller 17 % måste ålänningen följaktligen betala 6 eller 7 % ytterligare på inköpspriset. Den som bor i Mariehamn och köper en äldre bil i Tammerfors får betalt mer än om samma bil köps av en som är bosatt i Helsingfors.

Det största problemet uppstår när en ålänning köper eller säljer en bil som tagits in till Åland/Finland som skattefri flyttgodsbil. Då tillgodoräknas ingen moms utan köparen tvingas istället betala hela momsen vid skattegränsen. Detta gäller även omvänt.

Med hänvisning till det som anförs ovan får jag i den ordning 27 § riksdagens arbetsordning föreskriver ställa följande spörsmål till den minister som saken gäller:

Vad är anledningen till att staten valt att tillämpa olika skattesatser för begagnade bilar som köps i riket och förs till Åland än vad som gäller vid köp av bilar som stannar på Åland eller inom riket? Och kan det anses vara förenligt med 6 § i grundlagen att staten på det sätt som här beskrivits tillämpar olika skattesatser för olika medborgare beroende på om de är bosatta i riket eller på Åland?

Helsingfors den 15 november 2012
Elisabeth Nauclér /sv

vecka 45

Vecka 45 började på Balkan och slutade på Åland som så många andra veckor, men den här gången även fysiskt och inte som så många andra veckor bara i tankarna.

Det blev ett antal möten omkring hur vi går vidare med Womens Empowerment-projektet och andra projekt vi har på gång. Efter några möten och en snabbrunda på stan blev det flyget till Helsingfors med en sen natt och en tidig morgon.

En sorgevecka

Old friends are passing away around me, why so many now? I reached Belgrade one day too late for the funeral of “Baka”, the old lady who had to leave her home in 1995 during “Oluja”, the storm that swept away so many old people from Krajina, old people who never got the chance to return, but to die in an apartment in a suburb of Belgrade, so far from the Dalmatian sun, the Bura wind for the pršut, and the olive tree in the yard. A lady with such dignity, and always keeping her smile despite all the dark sides of life she had to experience. Stara, draga, Baka.

Sedan jag senast var i Belgrad hade också folkrättsprofessorn och vännen Vojin Dimitrijević dött. Jag träffade honom en höstlördag 1993 på ett av de möten som stadens intellektuella höll varje lördag under beteckningen the Belgrade Circle. I Belgrad fanns fortfarande en öppenhet som helt saknades i de huvudstäder på Balkan som var indragna i kriget och där nationalistiska krafter helt tagit över och kvävt den fria debatten. Jag trodde det var vårt första möte, men det visade sig att han varit på Åland i samband med den stora konferensen då folkrättsprofessorer från hela världen möttes på Åland. Särskilt väl beskrev han det besök han gjort hos familjen Lindholm i Borgboda.

Jag började arbeta på Åland i januari 1979, och några månader senare kom Gustav. Det har blivit många samtal och möten under åren som gått, en vänskap av ett särskilt slag, men nu är samtalen slut. Ännu en vän är borta, en vän som själv valde att också flytta bort hemifrån, för att aldrig återvända dit, utan för att bli en del av det åländska samhället och sluta sina dagar här.

Skatt eller avgift

Den som under veckan funderat på vad som är skatt och vad som är avgift enligt 81§ i grundlagen och vad det egentligen betyder det som står i 27§ i självstyrelselagen om att Åland har rätt att uppbära näringsskatt, och den som under veckan funderat på när en skatt skall betecknas som konsumentskatt istället för näringsskatt och när är en avgift egentligen bara en form för inkomstskatt, den kommer inte att behöva vänta länge till. Grundlagsutskottet arbetar för högtryck med frågan i regeringspropositionen om förslag till lag om el- och naturgasnätsavgifter. Snart, snart kommer det efterlängtade svaret från grundlagsutskottet. Hav tålamod, den som väntar på något gott väntar inte förgäves. Fortsättning i nästa nummer.

Skatt ja, hur mycket skatt betalar egentligen ålänningarna och hur mycket pengar får landskapet i form av klumpsumman. Den frågan är det många som vill ha svar på särskilt med tanke på att detta framgår så dåligt, eller rättare sagt inte alls i statsbudgeten. Den som nu frågade och fick svar var Maria Tolppanen, min riksdagskollega, (Sannfinländare) som besökte Åland under skördefesten. (Ni kan läsa det skrftliga spörsmålet + svaret här (OBS. svaret finns också på svenska!))

Som sagt var, bara för att man inte är på Balkan rent kroppsligt brukar i alla fall jag ha tankarna på Balkan, och den här gången var det ingen tvekan. I Helsingfors gästades riksdagen av en delegation från det kroatiska parlamentet Sabor, under ordförandeskap av Milorad Pupovac. Avsikten var att riksdagen samma dag skulle behandlat Kroatiens anslutningsansökan till EU, men den debatten hade framskjutits. Stora utskottet mötte i alla fall besökarna både till lunch och middag, vilket gav möjligheter till diskussioner kring olika saker som måste förändras inför EU-inträdet. Dit hör varvsindustrin. Den har varit statsägd och det går inte längre. Så var det när Vikinglinjen byggde sina fartyg i Split på varvet Brodo Split. Frågan är bara om kommer de att överleva efter privatiseringen.

Seminarier

Det finns de som kritiserar arbetet i riksdagen och anser att riksdagsledamöterna alltför mycket ägnar sig åt olika seminarier istället för det egentliga lagstiftningsarbetet, och den här veckan kändes det nog som att det var för många seminarier på gång samtidigt, men de var också viktiga.

På onsdag hölls ett seminarium om den svenska sexköpslagen och erfarenheterna av den, med Sveriges JK, och min gamle kurskamrat, Anna Skarhed som huvudtalare. Den finska lagen har visat sig tandlös och frågan är nu skall Finland gå in för en sådan lag som Sverige har. På eftermiddagen hölls ett motseminarium där en forskare försökte bevisa det exakt motsatta. Den svenska sexköpslagen har inte inneburit några förbättringar, tvärtom etc. Inte lätt att vara lagstiftare kan man tycka.

Samtidigt pågick ett seminarium om Nagorno Karabakh som anordnats av riksdagens vängrupp för Azerbajdzjan. Nu finns det två länder inblandade i konflikten och det försökte åtminstone någon av oss talare säga.

Ny minister att ta itu med inmatningstarifferna

På fredag stod det klart att det inte längre var någon idé att ens i tankarna gå ned i salen och skälla ut handels- och industriminister Jyri Häkämies. Jag gratulerade den nye ministern Jan Vapaavuori till det nya jobbet, och jag kunde också berätta för honom att förra veckan kom det glädjande beskedet att man nu kommit fram till att det inte finns några juridiska hinder för att åländsk vindkraft skulle kunna ingå i inmatningssystemet, alltså det som vi vetat i några år vid det här laget. Man skulle kunna säga stackars Janne som nu skall ta över den här gamla surdegen, men å andra sidan är det ju ganska enkelt. GE ETT SVAR NU!

Pub Bastun med Pekka Haavisto

Fredagskvällen var inte till ända bara för att jag kom till Södragatan, nej självfallet måste jag till Pub Bastun för att höra hur Pekka Haavisto tagit sig igenom dagen i Mariehamn. Medan vi båda var medlemmar av utrikesutskottet satt vi två timmar bredvid varandra alla dagar och lärde på det sättet känna varandra ganska väl, men på Pub Bastun hade jag inte sett honom tidigare. Det var en mycket civiliserad nivå på musiken den här kvällen, den t.o.m. lämpade sig för samtal kring de senaste politiska händelserna, inte illa, men Bastun har ju kommit över tonårens revoltperiod och närmare sig de 40.

Pressmeddelande 9/11 2012
Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér, Ålands representant i Finlands riksdag
Publiceringsfritt: genast

Pressmeddelande: Urpilainen planerar att ändra lagstiftningen om källskatt efter EU-påtryckningar

*******************************************************************************
Nauclér lämnade tidigare i höstas in ett skriftligt spörsmål till regeringen om källskattens konkurrenshämmande effekt vad gäller att attrahera säsongsarbetare och sjöpersonal samt det gränshinder som källskatten på Åland och i riket.

I svaret skriver Jutta Urpilainen att avsikten, efter påtryckningar från EU, är att ändra den finska lagstiftningen så att källskatten på begränsat skatteskyldiga ändras från dagens fasta nivå till den vanliga progressiva skatteskalan som gäller för allmänt skatteskyldiga.
I slutsatsen skriver Urpilainen att ”Beredning av ändringar i den lagstiftning som är objekt för det skriftliga spörsmålet pågår för tillfället. Genom förändringen strävar man efter att nivån på beskattningen av den begränsat skattskyldiges förvärvsinkomst noggrannare än tidigare placeras på en nivå som motsvarar nivån för beskattningen av allmänt skattskyldiga i stället för den fasta 35 procents skatt som tillämpas för tillfället.”
******************************************************************************

Här är det skriftliga spörsmålet + svaret i sin helhet:

Källskattens negativa inverkan på tillgången på arbetskraft i Finland
Till riksdagens talman

I Europa lever vi i tron att vi har en gemensam arbetsmarknad och fri rörlighet för våra medborgare, så är tyvärr inte fallet till alla delar. Företag på Åland och på andra orter i riket är beroende av arbetskraft från andra länder under högsäsong och andra arbetsintensiva perioder, men detta försvåras kraftigt på grund av källskatten. Sjöfartsbranschen lider också då kompetenta, icke-finländska sjömän, som utexaminerats från finska högskolor, väljer bort finska rederier på grund av källskatten.

Det finns bevisligen stort intresse hos studerande i Sverige och övriga Norden att söka sig till Åland och övriga Finland för att få arbete och också hos arbetsgivarna att skaffa sig arbetskraft över landets gränser.

Särskilt viktigt är det att ungdomar och studerande med rötterna i ett annat nordiskt land får en möjlighet att sommararbeta i Finland. Det kan gälla barn till finländare bosatta i Sverige som vill arbeta i Finland och på så sätt bekanta sig med sitt ursprung och förbättra sina kunskaper i finska, eller barn till ålänningar bosatta i Sverige som vill arbeta på Åland. De drabbas då av den finska källskatten om 35 procent.

Visserligen går det att återfå skatten, men att betala 35 procent på den lön som överstiger 510 euro i månaden är mycket, och det gör det inte intressant för en ung sommararbetande studerande som behöver pengarna då terminen börjar. En studerande tänker i högsta grad rationellt när det gäller ekonomi och att betala 35 % i källskatt är inte rationellt, varken ur en högsäsongsarbetares synvinkel eller ur arbetsgivarnas.

Detta är ett exempel på ett gränshinder som med lätthet kunde elimineras med en nationell lagändring. Källskatten medför att Finland tappar konkurrenskraft då det gäller att locka till sig kompetent personal.

Åländska företagare berättade nyligen i en åländsk dagstidning att ungdomar från andra nordiska länder, och speciellt från vårt närmaste grannland Sverige, väljer att inte sommarjobba på Åland, eller i Finland, på grund av den orimligt höga källskatten. Regeringen måste förstå att denna källskatt utgör en betydande tröskel när ungdomar söker sig till hit för att säsongsjobba eller jobba till sjöss. Källskatten försämrar drastiskt arbetsgivarnas möjlighet att få kompetent arbetskraft.

Särskilt på Åland, och även i riket, utbildar sig många personer från t.ex. Sverige för arbete till sjöss, men ytterst få, om ens någon, tar sedan arbete inom sjöfarten i Finland just på grund av systemet med källskatten. Finland får alltså ingen nytta av den arbetskraft som utbildas här, trots att den så väl skulle behövas. För personer från låglöneländer är lönerna i Finland konkurrenskraftiga, men inte med den nuvarande höga källskatten. De vi utbildar försvinner och vi fjärmar oss mer och mer från den kulturgemenskap vi har med övriga Norden.

En källskatt för utomnordeuropeiska arbetstagare är förståeligt på grund av att det finns en risk att skatten annars inte uppbärs, men detta gäller inte EU och Norden. Källskatten för medborgare från de nordiska länderna och EU-länderna bör ändras så att den inte drabbar studenter och inhemska företagare negativt så som den gör idag.

Med hänvisning till det som anförs ovan får jag i den ordning 27 § riksdagens arbetsordning föreskriver ställa följande spörsmål till den minister som saken gäller:

Med tanke på de ekonomiska svårigheter för studenter från Norden som Finlands orimligt höga källskatt medför, källskattens konkurrenshämmande effekt vad gäller att attrahera säsongsarbetare och sjöpersonal samt det gränshinder som källskatten utgör; vad ämnar regeringen göra för att minska källskattens inverkan på viljan och möjligheter att arbeta i Finland?
Helsingfors den 5 oktober 2012

Elisabeth Nauclér /sv

Svaret

Till riksdagens talman

I det syfte som anges i 27 § i riksdagens arbetsordning har Ni, Herr talman, till den minister som saken gäller översänt följande skriftliga spörsmål SS 752/2012 rd undertecknat av riksdagsledamot Elisabeth Nauclér /sv:

Med tanke på de ekonomiska svårigheter för studenter från Norden som Finlands orimligt höga källskatt medför, källskattens konkurrenshämmande effekt vad gäller att attrahera säsongsarbetare och sjöpersonal samt det gränshinder som källskatten utgör; vad ämnar regeringen göra för att minska källskattens inverkan på viljan och möjligheter att arbeta i Finland?
Som svar på detta spörsmål anför jag följande:

Gällande lagstiftning

Personer som vistas i Finland i högst sex månader är begränsat skattskyldiga. De är skattskyldiga i Finland enbart för de inkomster som de har haft i Finland. Den EU-rättsliga principen att beskattningen av allmänt skattskyldiga och begränsat skattskyldiga ska vara lika i objektivt likadana situationer har påverkat hur källbeskattningen har utvecklats och detaljerna i källskattelagen har därför ändrats ett flertal gånger de senaste åren. Genom en ändring i lagen om beskattning av begränsat skattskyldig för inkomst, som började tillämpas från och med början av år 2006, gjordes till exempel en betydande reform av beskattningen av begränsat skattskyldigas förvärvsinkomster. Till de mest centrala förändringarna hörde beviljandet av ett månatligt avdrag på 510 euro eller ett dagligt avdrag på 17 euro åt samtliga begränsat skattskyldiga som i Finland lyfter löneinkomst eller annan beskattningsbar inkomst som beskattas med skattesatsen 35 procent. I den omarbetade lagen stadgades det dessutom att begränsat skattskyldiga som bor i EES-länder har möjlighet att välja progressiv beskattning i stället för källskatt, om de får minst 75 procent av sin globala, nettoförvärvsinkomst från Finland.

Målet med reformen av källbeskattningen var att begränsat skattskyldiga och allmänt skatt-skyldiga personer, i förhållanden som är jämförbara med varandra, ska beskattas på samma sätt. De begränsat skattskyldiga som arbetar i Finland anses vara i en likadan situation med allmänt skattskyldiga i de fall då de lyfter hela sin inkomst eller så gott som hela sin inkomst i Finland. Genom reformen fick en begränsat skattskyldig som är bosatt i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet rätt att välja progressiv beskattning i stället för källskatt, om den nettoförvärvsinkomst som den skattskyldige erhållit i Finland under skatteåret utgör minst 75 procent av den nettoförvärvsinkomst som personen under skatteåret sammanlagt erhållit i Finland och någon annanstans.

Framtida ändringar

Kommissionen gav 26.3.2012 Finland en officiell anmärkning på inkomstbeskattningen av arbetstagare som bor i EES-stater. I sin officiella anmärkning ansåg kommissionen vissa drag i lagstiftningen i Finland om inkomstbeskattningen av i Finland begränsat skattskyldiga arbetstagare inte vara förenliga med artikel 45 i avtalet om Europeiska unionens verksamhet och artikel 28 i EES-avtalet om tryggande av fri rörlighet för arbetstagare. Den skattesats på 35 procent som tillämpas i Finland är i vissa fall högre än den skattesats som tillämpas på allmänt skattskyldiga arbetstagare som bor i Finland och förtjänar lika mycket årligen. Finland beviljar inte arbetstagare som är bosatta annanstans än i Finland möjlighet att dra av levnadskostnader direkt anknutna till den beskattningsbara inkomsten, trots att dylika kostnader är avdragbara för allmänt skattskyldiga personer som bor i Finland. Finland beviljar inte arbetstagare som bor i ett annat EES-land och som får minst 75 procent av sina inkomster i Finland möjlighet att få sina uppskattade avdrag och sina totala inkomster beskattade i källbeskattningsskedet, trots att detta är möjligt för arbetstagare som bor i Finland (s.k. kassaflödesmissförhållande).

I sitt svar meddelade Finland att man har för avsikt att ändra den finska lagstiftningen om in-komstbeskattningen av begränsat skattskyldiga på de punkter som den officiella anmärkningen tar upp. Avsikten är att ändra den finska lagstiftningen så att begränsat skattskyldiga personer som bor i EES-stater ges möjlighet att dra av de direkta utgifterna för inkomstens förvärvande som hänför sig till den i Finland erhållna inkomsten. För den skattesats del som gäller den begränsat skattskyldiges inkomster från Finland ändras lagstiftningen så att även begränsat skattskyldiga i fortsättningen beskattas enligt den progressiva skatteskalan. Avsikten är ytterligare att precisera lagstiftningen så att de som förtjänar minst 75 procent av sin förvärvsinkomst från Finland i fortsättningen har möjlighet att kräva beskattning av förvärvsinkomsterna enligt ordningen i beskattningsförfarandet redan i samband med förskottsinnehållningen. Därmed skulle det s.k. kassaflödesmissförhållande som kommissionen hänvisar till, försvinna.

Slutsatser

Beredning av ändringar i den lagstiftning som är objekt för det skriftliga spörsmålet pågår för tillfället. Genom förändringen strävar man efter att nivån på beskattningen av den begränsat skatt-skyldiges förvärvsinkomst noggrannare än tidigare placeras på en nivå som motsvarar nivån för beskattningen av allmänt skattskyldiga i stället för den fasta 35 procents skatt som tillämpas för tillfället.

Helsingfors den 7 november 2012

Finansminister Jutta Urpilainen

Vuoristo-Karabah – jäätynyt konflikti?

Ahvenanmaa – suomalainen ratkaisu autonomiaan
7. marraskuuta 2012, 10.00 – 13.00, Eduskunta, Helsinki

Hyvät naiset ja herrat, konfliktinratkaisun ystävät

Tämä ei ole ensimmäinen kerta, kun olen saanut tilaisuuden puhua Ahvenanmaan itsehallinnosta ja Ahvenanmaan kysymyksen ratkaisusta Vuoristo-Karabahin yhteydessä. Ja monet muut ovat tehneet saman. Kiinnostus on vuosien varrella ollut suurta, ja asiasta on tehty perusteellisia tutkimuksia. Ensimmäisen kerran osallistuin tällaiseen Maarianhaminassa joulukuussa 1993 ja viimeksi tämän vuoden huhtikuussa Bakussa ja siinä välissä eri yhteyksissä, joista useimmat Ahvenanmaalla. Ja minkä takia nimenomaan Ahvenanmaa otetaan esiin koko ajan? Kysymykseen on olemassa eri vastauksia ja yritän valaista joitakin näkökulmia.

Ensimmäinen asia, joka tulee monille mieleen, on kysymys siitä, miten Ahvenanmaa rikkaassa ja sivistyneessä Pohjolassa liittyy Etelä-Kaukasiassa sijaitsevaan konfliktiin, mutta vastaus on, että enemmän kuin moni uskookaan. Silloin kun Ahvenanmaalla ymmärrettiin Suomen pyrkivän itsenäistymään Venäjän vallan alta, maakunnassa huolestuttiin. Osaksi Suomea tulemista pidettiin hyvin huolestuttavana turvallisuussyistä, koska valtion ei uskottu tulevan kovin vakaaksi, mutta ennen kaikkea pelättiin sitä, minkälaiseksi kielellinen kehitys muodostuisi. Tiedämme, että Suomesta tuli kaksikielinen maa, mutta sitä ahvenanmaalaiset eivät tienneet. Sen takia he tulivat siihen tulokseen, että olisi parasta tulla liitetyksi uudelleen Ruotsiin.

En aio nyt tässä käsitellä koko historiaa, mutta Ahvenanmaalla tehtiin suuri nimienkeräys, jonka tuloksena selvisi, että väestön ylivoimainen enemmistö halusi kuulua Ruotsiin. Tämä nimilista vietiin sitten Tukholmaan ja annettiin kuninkaalle. Kysymystä käsiteltiin ensimmäisen maailmansodan jälkeisissä rauhanneuvotteluissa, mutta sitä ei kuitenkaan ratkaistu Versaillesin rauhassa. Sen katsottiin olevan turvallisuuskysymys, ja brittien aloitteesta se vietiin Kansainliiton käsiteltäväksi.

Siellä se ratkaistiin vuonna 1921 siten, että Ahvenanmaa sai itsehallinnon, mutta kuitenkin osana Suomen valtiota. Suomi lupasi, että Ahvenmaa saisi niin laajan itsehallinnon kuin ylipäätään olisi mahdollista alueelle, joka ei ole itsenäinen valtio. Lisäksi Ahvenanmaa sai takuut ruotsin kielen ja ruotsalaisen kulttuurin säilyttämisestä ikuisesti. Opetuskieli olisi ruotsi ja kaikki yhteydenpito maakunnan kanssa tapahtuisi ruotsin kielellä. Kysymys koski kuitenkin myös alueen turvallisuuspoliittista tilannetta ja alueen strategista merkitystä. Alue oli ollut sotatoimialuetta vuonna 1854 osana Krimin sotaa, ja vihollisen käsissä saaret muodostivat uhan muille valtioille. Venäjä oli vuoden 1856 rauhansopimuksessa velvoitettu sitoutumaan siihen, että se ei enää koskaan linnoittaisi Ahvenanmaata. Mutta Kansainliiton Genevessä vuonna 1921 tekemän päätöksen yhteydessä, erityisessä konferenssissa, johon asianomaiset Itämeren alueen valtiot osallistuivat, päätettiin, että Ahvenanmaa demilitarisoitaisiin ja neutralisoitaisiin. Siitä ei siis tulisi puolueetonta vaan neutralisoitu. Tämä oli looginen seuraus siitä, että aluetta ei saanut linnoittaa rauhan aikana ja tämän seurauksena sitä ei myöskään sota-aikana voitu puolustaa, vaan sodassa neutralisointi astuu voimaan, mikä tarkoittaa sitä, että mitkään sotatoimet eivät ole sallittuja. Tästä kaikki allekirjoittajavaltiot olivat yhtä mieltä, mutta tämä järjestely sitoo myös muita valtioita, ei kuitenkaan Venäjää, joka ei siihen aikaan ollut Kansainliiton jäsen ja jota ei sen takia kutsuttu kokoukseen. Venäjää sitoo kuitenkin edelleen vuodelta 1856 peräisin oleva demilitarisointia koskeva sopimus. Tämä järjestely syntyi luottamusta luovana toimenpiteenä. Alueella olevia jännitteitä haluttiin pienentää. Toimenpide soveltuu hyvin alueelle, jossa osapuolet eivät luota toisiinsa. Aiemminkin oli demilitarisoitu raja-alueita, joilla oli käyty taisteluita, mutta Ahvenanmaan sanotaan olevan maailman ensimmäinen alue, joka on demilitarisoitu ilman sitä, että se olisi ensin ollut sotatoimialue ja ilman, että sen läpi kulkisi rajaa.

Maailmassa on vain harvoja demilitarisoituja ja neutralisoituja alueita (status mixtus), (mutta on) ja vain yksi tällainen alue, jolla myös on itsehallinto ja se on Ahvenanmaa. Yhdistelmä on osoittautunut erityisen mielenkiintoiseksi sellaisilla sota-alueilla, joille halutaan vakaa sotilaallinen tilanne ja samalla varmalla pohjalla oleva itsehallinto.

Millä tavoin Ahvenanmaan itsehallinto sitten on varmalla pohjalla? Tähän vaikuttavat monet tekijät, mutta ennen kaikkea voidaan todeta, että Ahvenanmaan kysymyksen ratkaisi kansainvälinen toimielin ja, että se perustuu päätökseen, jonka molemmat konfliktiin sekaantuneet valtiot hyväksyivät. Suomelle ja Ruotsille annettiin kolme päivää aikaa hyväksyä Kansainliiton päätös, ja niin päätettiin tehdä, vaikka molemmat olivat pettyneitä. Suomi ei saanut Ahvenanmaan herruutta ilman huomattavia rajoituksia, puhutaan sous-soveraigntystä, Ruotsi ei saanut Ahvenanmaan herruutta ollenkaan, ja lisäksi oli vielä olemassa yksi häviäjä, jos halutaan käyttää sitä sanaa, nimittäin Ahvenanmaa, joka ei saanut kuulua Ruotsiin. Eräs Ahvenmaan johtajista, joka oli paikanpäällä Genevessä, on kuvaillut sitä hänen elämänsä katkerimmaksi päiväksi. Tässä on kyse ratkaisusta, joka oli kansan tahdon vastainen, mutta joka siitä huolimatta on ollut toimiva, ja juuri tämä tekee Ahvenanmaan ratkaisusta mielenkiintoisen.

Välillä kuulee sanottavan, että ahvenanmaalaisilla on etuoikeuksia, mutta on itsestään selvää, että maan vähemmistöön kuuluminen ei ole mikään etuoikeus. Vähemmistösuojassa on kyse eräänlaisesta kompensaatiosta. Tässä yhteydessä on lisäksi syytä todeta, että Ahvenanmaan vahva vähemmistönsuoja oli välttämätön, jotta tämä pieni kansanosa, tuolloin runsaat 20 000 asukasta, selviäisi täysin ruotsinkielisenä alueena. Haluan myös tässä yhteydessä todeta, että ahvenanmaalaisten saamien kaikkien erilaisten suojien tarkoituksena oli kulttuurin ja kielen suojeleminen. Niiden tarkoituksena ei ollut estää ihmisten muuttamista Ahvenanmaalle, ja Ahvenanmaallehan voi muuttaa kuka tahansa ja milloin tahansa. Tämä näkyy myös siinä, että noin kolmannes asukkaista on syntynyt muualla kuin Ahvenanmaalla.

Tässä konfliktinratkaisussa oli siis kaksi osapuolta, Ahvenanmaa ja Suomi tai kuten virallisesti sanotaan valtakunta ”riket” jotka eivät ehdottomasti luottaneet toisiinsa, ja luultavasti tämän vuoksi luotiin kaikki nämä vahvat turvallisuustakeet. Ahvenanmaan itsehallintoa ei ole kuten useimmissa muissa tapauksissa vahvistettu perustuslailla vaan kansainvälisellä sopimuksella. Koska kyseessä oli kansainvälinen ratkaisu, sen tuli myös sisältää kansainvälinen valitusmahdollisuus, nimittäin Kansainliittoon ja jos kyseessä oli oikeudellinen kysymys niin pysyvään tuomioistuimeen Haagiin. Valitusoikeus on sittemmin poistunut ja korvattu muulla tavalla, johon en tässä puutu. Ahvenanmaalaiset saivat, kuten tapaan todeta, ainoana vähemmistönä maailmassa myös vaikutusmahdollisuuden siihen, kenet enemmistö lähettäisi edustajakseen alueelle.

Suomen valtion edustajaa kutsutaan maaherraksi, ja hänellä on tämän menettelyn seurauksena molempien puolten luottamus. Tämän vuoksi hän voi olla puheenjohtajana valtuuskunnassa, jossa on kaksi Suomen hallituksen ja kaksi Ahvenanmaan maakuntapäivien valitsemaa edustajaa ja joka toimii itsehallintolain tulkitsijana ja siten myös välimiesmenettelyn elimenä. Sitä kutsutaan Ahvenanmaan valtuuskunnaksi, ja sitä on kopioitu kaikkialle maailmaan, koska se oli ensimmäinen laatuaan.

Koska lainsäädäntövalta jaettiin Suomessa Genevessä tehdyllä päätöksellä ja luotiin kaksi jurisdiktiota, vaadittiin myös tiukka valvontajärjestelmä, jossa ei ainoastaan Ahvenanmaan valtuuskunnalla vaan myös korkeimmalla oikeudella oli suuri merkitys. Ja viime kädessä asiat ratkaisee presidentti. Tämä oli looginen mahdollisuus, joka oli mahdollista presidentin vahvan aseman vuoksi Suomen poliittisessa järjestelmässä. Näin voisin jatkaa antamalla esimerkkejä Ahvenanmaan itsehallinnon vahvasta perustasta, mikä on tehnyt Ahvenanmaan itsehallinnosta erityisen mielenkiinnon kohteen alueille, joissa on meneillään konflikti.

Tietysti alueellinen autonomia on helpompi luoda alueella, joka on helposti rajattavissa kuten saari, mutta Suomella on myös rajojensa sisällä henkilöä koskeva autonomia, ja tällöin ajattelen oikeuksia, joita Suomen ruotsinkielisellä väestönosalla on. Yhtä hyvin kuin näiden kahden järjestelmän olemassaolo on mahdollista Suomessa, voidaan varsin hyvin ajatella, että tämä olisi mallina muille maille, joissa rajat eivät ole yhtä selviä.

Nyt käytin sanaa ”malli”, mutta tätä sanaa en käytä koskaan Ahvenanmaan itsehallinnosta puhuttaessa. Mitään malleja ei ole olemassa, sillä kaikilla alueilla on erilainen historia, erilaiset edellytykset, eri mahdollisuudet ja eri tarpeet. On vain olemassa erilaisia esimerkkejä ratkaisuista. Jos haluaa löytää yhtäläisyyksiä ja tutkimisen arvoisia malleja, sen voi tehdä, ja jos ei halua, niin ei löydä mitään käyttökelpoista.

Kun Suomella oli puheenjohtajuus Minskin ryhmässä vuonna 1993 Heikki Talvitien johdolla, oli nähtävissä useita syitä Ahvenanmaan ratkaisun käyttämiseen. Tuolloin Armenian ja Azerbaidzanin poliittisten piirien edustajat vietiin Ahvenanmaalle. Itse olin tilapäisesti kotona eräästä toisesta konfliktista, nimittäin serbien ja kroaattien välisestä konfliktista Kroatiassa, ja saatoin nähdä monia yhtäläisyyksiä näiden kahden konfliktialueen välillä. Krajinan serbeille laadittiin Wahingtonissa ehdotus itsehallintolaiksi, jossa oli paljon vaikutteita Ahvenanmaan itsehallinnosta, ns. Z-4 suunnitelma. Suunnitelma hylättiin, ja kiista ratkaistiin verisellä konfliktilla, jonka seurauksen kymmenettuhannet ihmiset joutuivat lähtemään kodeistaan, jotka sitten poltettiin maan tasalle. Monet heistä eivät tule koskaan palaamaan koteihinsa, ja voidaankin vain toivoa, että tästä ei tule Vuoristo-Karabahin konfliktin ratkaisua.

Ahvenanmaan ratkaisun mahdollisuuksia ei vuosien mittaan ole nähnyt vain Minskin ryhmä. Nuoret, toimittajat, tutkijat, naiset, poliitikot – koostumukseltaan monenlaiset ryhmät sekä Azerbaidzanista että Armeniasta ovat tavanneet vuosien myötä Ahvenanmaalla. Siellä he ovat voineet puhua ja usein molemmat puolet ovat nähneet todella olemassa olevat mahdollisuudet, jos vain hiukan ponnistellaan.

Ahvenanmaalla oli onnea saada kansainvälisen yhteisön huomio ilman sodan puhkeamista. Tämä on hyvin epätavallista. Tavallisesti vaaditaan väkivaltaisuuksia kuten Kosovossa tai Itä-Timorissa, rauhanomaiset yritykset kuten Tiibetissä eivät useinkaan saa kansainvälisen yhteisön huomiota. Väkivaltaisuuksia ei pidä suositella rauhanvälittäjien huomion saamiseksi, eikä erityisesti Vuoristo-Karabahin tapauksessa, joka muuten on jo saanut kansainvälisen yhteisön kiinnostumaan asiasta. En lähde (sitten) spekuloimaan siitä miksi tämä ei sitten ole toiminut. Voidaan kuitenkin todeta, että paljon arvostelua on kohdistunut Minskin ryhmään, jonka vauhti on hidastunut, mutta myöskään EU:n ei katsota saavuttaneen tuloksia. ETYJ:llä on tietenkin se etu, että siinä kaikki osapuolet ovat edustettuina, ja se onkin luonteva areena. Mutta yksi asia voidaan todeta, nimittäin se, että kukaan ulkopuolinen ei voi ratkaista konfliktia, jos osapuolilla ei ole tahtoa siihen.

Ahvenanmaa ei ole malli, kuten olen jo sanonut, mutta on olemassa mekanismeja, jotka voivat toimia malleina, ja näihin kuuluu järjestelmä, jolla valvotaan Ahvenanmaan lainsäädäntöelimen pysymistä jurisdiktionsa puitteissa ja jota äsken kuvasin, mutta haluaisin nostaa esiin toisen esikuvan tai mallin, jos niin halutaan, ja se on Ruotsi. Maa on alusta saakka hyväksynyt ratkaisun eikä ole koskaan sekaantunut Ahvenanmaan ja Suomen valtion välisiin eri kiistoihin, joita on vuosien mittaan ollut useita, eikä ottanut kantaa puolesta tai vastaan, ja ei ole ajateltavissa, että Ruotsi tukisi Ahvenanmaata, jos se hakisi itsenäisyyttä. Samanaikaisesti Ruotsi on kulttuuritasolla, koulutuksessa, mediakentällä ja jopa sairaanhoidossa eri tavoin tukenut Ahvenanmaata, koska kieli näillä alueilla on niin tärkeä. Haluankin todeta tässä olevan kyse ideaalisesta kin-statesta. Esimerkkejä valtioista, jotka ovat kaikin tavoin lietsoneet itsenäisyysliikkeitä ja edistäneet konfliktien, sodan, vihan ja katkeruuden syntymistä, on paljon. Nykyisessä Euroopassa Albania on esimerkki kin-statesta, jonka voidaan sanoa edistäneen konfliktinratkaisua pysyttelemällä Kosovon konfliktin taustalla.

Ahvenanmaa on yksi maailman harvoista itsehallinnollisista alueista, jolla on oma poliisiviranomainen, ja se on myös herättänyt rauhanvälittäjien suurta mielenkiintoa. On äärimmäisen tärkeää, että väestö luottaa poliisiin ja että poliisi kuuluu ”meihin”.

Vastasyntyneillä itsenäisillä valtioilla on joskus ongelmia rajojensa ja vähemmistöjensä kanssa. Näin oli Suomen, Armenian ja Azerbaidzanin ja useiden entisen Jugoslavian valtioiden laita. Ahvenanmaan itsehallinto on hyvin legalistinen järjestelmä, jonka tradition on peräisin Suomen ajalta autonomisena alueena Venäjän rajojen sisäpuolella. Yhden ainoan kerran presidentti on estänyt lain muilla kuin oikeudellisilla perusteilla, mikä tapahtui Ahvenanmaan hyväksyessä ensimmäisen lippulain. Presidentti totesi, että se oli liiaksi Ruotsin lipun kaltainen ja että tämä saattaisi vaarantaa valtakunnan ulkoisen turvallisuuden. Tämä osoittaa miten tärkeitä symbolit ovat, aivan liian tärkeitä. Ja tämä koskee niin vastasyntyneitä valtioita kuin itsehallinnollisia alueitakin. Talous on huomattavasti symboleja tärkeämpi, mutta tämä unohtuu usein ja tunteet saavat vallan. Kuitenkin sen, joka haluaa myötävaikuttaa rauhanomaiseen ratkaisuun sotilaallisen ratkaisun sijaan, saattaa olla hyvä pitää tämä mielessä.

Kaikki me, jotka olemme olleet konfliktialueilla, olemme kuulleet ihmisten sanovan, että ”me voisimme olla itsehallinnollinen alue Suomen rajojen sisällä”, mutta valitettavasti kuitenkin on elettävä naapuriensa kanssa. Maa ei voi vaihtaa naapureitaan. Ja on syytä muistaa, että Ahvenanmaa ei ole mikään happy-end-tarina. Vuosien myötä on ollut monia kiistoja ja ongelmia, mutta ne on aina ratkaistu neuvottelupöydässä. Ja tapausta tutkiville on yhtä tärkeää tutkia meidän erehdyksiämme, puutteitamme ja ongelmiamme. Tämä on tosiasia, mutta harvat haluavat tuoda esiin ongelmiaan. (mutta) Siihen meidän on kuitenkin oltava valmiita, jos haluamme jakaa rehellisesti ja uskottavasti kokemuksiamme, ja olemmehan me aina löytäneet ratkaisuun ongelmiimme.

Talet på svenska

7. november 2012, 10.00-13.00, Riksdagen, Helsingfors
Mina damer och herrar, vänner av konfliktlösning

Det är inte första gången jag fått tillfälle att tala om Ålands autonomi och Ålandsfrågans lösning i samband med Nagorno Karabach. Och många andra har gjort samma sak. Intresset har genom åren varit stort, och det finns ingående studier. Första gången jag medverkade i ett sådant sammanhang var i Mariehamn i december 1993 och senast i april i år i Baku. Däremellan har det hänt i ett antal olika sammanhang och de flesta på Åland. Och varför tas då just Åland upp hela tiden. Det finns olika svar på den frågan och jag skall försöka belysa några aspekter.
Det första som slår många är vad har då Åland i det rika civiliserade Norden med en konflikt i södra Kaukasus att göra, men svaret är att mer än vad många tror. När man förstod att Finland sökte självständighet från Ryssland blev man på Åland orolig. Man kände en stor oro för att bli en del av Finland av säkerhetskäl, eftersom man inte trodde att det skulle bli en särskilt stabil stat, men framför allt var man rädd för vilken den språkliga utvecklingen skulle bli. Vi vet att Finland blev ett tvåspråkigt land, men det visste inte ålänningarna. De kom därför fram till att det bästa skulle vara att be att få bli återförenade med Sverige.

Jag skall inte här gå in på hela historien, men på Åland gjordes en stor namninsamling som gav som resultat att en överväldigande majoritet av befolkningen ville tillhöra Sverige. Denna namninsamling fördes sedan till Stockholm och överlämnades till kungen. Frågan kom att behandlas vid fredsförhandlingarna efter första världskriget, men utan att frågan löstes i Versailles- freden. Frågan ansågs vara av säkerhetskaraktär och på brittiskt initiativ fördes den sedan till Nationernas förbund.

Där avgjordes den 1921 så att Åland fick självstyre, men under finsk statstillhörighet. Åland skulle få en så vidsträckt självstyrelse det bara var möjligt för ett område som inte är en självständig stat lovade Finland. Vidare fick Åland garantier för att det svenska språket och den svenska kulturen skulle bevaras för all framtid. Undervisningsspråket skulle vara svenska och all kommunikation med landskapet skulle ske på svenska. Eftersom det också handlade om det säkerhetspolitiska läget i området och om områdets strategiska betydelse. Området hade utgjort krigsskådeplats 1854 som en del i Krimkriget, och fiendens händer var öarna ett hot mot andra stater. Ryssland hade i fredsfördraget 1856 tvingats förbinda sig att aldrig mer befästa Åland. Men i samband med Nationernas förbunds beslut i Genève 1921 beslöts vid en särskild konferens med berörda stater i Östersjöområdet att Åland skulle demilitariseras och neutraliseras, alltså inte neutralt, men neutraliserat. Det var en logisk följd av att området inte fick befästas i krig och följaktligen i krigstid inte gick att försvara utan i krig inträder neutraliseringen vilket innebär att inga krigshandlingar är tillåtna. Det var alla de s.k. signatärmakterna överens om, men också andra stater är bundna av denna ordning, dock inte Ryssland som inte var medlem av Nationernas förbund vid den här tiden och därför inte kallades till mötet. Ryssland är dock fortfarande bundna av 1856 års avtal om demilitarisering. Denna regim tillkom som en förtroende skapande åtgärd. Man vill minska spänningen i området. En åtgärd som passar bra i ett område där parterna inte litar på varandra. Tidigare hade gränsområden där strider utkämpats demilitariserats, men Åland sägs vara det första område i världen som demilitariserats utan att först ha utgjort krigsskådeplats och utan att genomkorsas av en gräns.

Det finns inte många demilitariserade och neutraliserade områden i världen (status mixtus), men bara ett som också är autonomt och det är Åland. Kombinationen har visat sig särskilt intressant i krigsområden där man vill ha ett stabilt militärt läge och samtidigt en autonomi som står på säker grund.

På vilket sätt står då Ålands självstyrelse på så säker grund. Det finns många faktorer som spelar in här, men först och främst kan det konstateras att Ålandsfrågan avgjordes av ett internationellt organ, och bygger på ett beslut som accepterats av de två stater som var inblandade i konflikten. Finland och Sverige fick tre dagar på sig att acceptera beslutet Nationernas förbunds beslut och det valde man att göra, trots besvikelser från båda sidor. Finland fick inte överhögheten över Åland utan betydande inskränkningar, man talar om sous-soveraignty, Sverige fick inte alls överhögheten över Åland, och dessutom fanns det ytterligare en förlorare om man vill använda det ordet, nämligen Åland som inte fick tillhöra Sverige. En av de åländska ledarna som fanns på plats i Genève har beskrivit det som den bittraste dagen i hans liv. Det var en lösning som var emot folkets vilja, men trots det har det fungerat, och det är det som är det intressanta med Ålandslösningen.

Man kan ibland höra att ålänningarna har privilegier, men det är självfallet inget privilegium att tillhöra ett lands minoritet. Minoritetsskydd handlar om en form av kompensation. Det finns också skäl att i det här sammanhanget konstatera att Ålands starka minoritetsskydd var nödvändiga om denna lilla folkspillra, den gången drygt 20.00 invånare, skulle överleva som ett helt svenskspråkigt område. Jag vill också här passa på att säga att de olika former för skydd ålänningarna fick syftade alla till att skydda kulturen och språket. De syftade inte till att stoppa folk från att flytta till Åland, och vem som helst kan flytta till Åland när som helst. Det visas också av att ungefär en tredjedel av invånarna är födda utanför Åland.

Det fanns alltså två parter, Åland och Finland, eller riket som det officiellt heter, i den här konfliktlösningen som absolut inte litade på varandra, och därför skapades troligen alla dessa starka säkerhetsgarantier. Ålands självstyresle är inte som i de flesta andra fall lagfäst i grundlagen utan i ett internationellt avtal. Eftersom det rörde sig om en internationell lösning skulle det också finnas en internationell klagomöjlighet, nämligen till NF och om det rörde sig om en juridisk fråga till permanenta domstolen i Haag. Klagorätten har sedan försvunnit, och har fått ersättas på annat sätt som jag inte här skall gå in på. Ålänningarna fick, som jag brukar hävda som den enda minoritet i världen ett inflytande på vem majoriteten skickar som sin representant till området. Finska statens representant kallas landshövding och har på detta sätt båda sidors förtroende. Det i sin tur gör att han kan vara ordförande i den delegation, med två representanter utsedda av Finlands regering och två av Ålands lagting, som fungerar som uttolkare av självstyrelselagen och därmed också som ett organ med en skiljemannafunktion. Den kallas Ålandsdelegationen och finns kopierad världen över eftersom den var den första i sitt slag.

Eftersom lagstiftningsbehörigheten i Finland genom beslutet i Genève delades och det två jurisdiktioner skapades krävdes också ett rigoröst kontrollsystem där inte bara Ålandsdelegationen fick stor betydelse utan också Högsta domstolen. Och i sista hand avgörs frågorna av presidenten. En logisk möjlighet som fanns på grund av den starka roll presidenten hade i Finlands politiska system. Så här kunde jag fortsätta att ge exempel på, på vilken stark grund den åländska självstyrelsen vilar, och det har gjort Ålands självstyrelse särskilt intressant för områden där det förekommer en konflikt.

Självfallet är territoriell autonomi lättare att tillskapa i ett område som är lätt avgränsat som en ö är, men Finland har också inom sina gränsaer personell autonomi, och jag tänker då på de rättigheter den svenskspråkiga delen av befolkningen har i Finland. Likaväl som det är möjligt att ha dess två system i Finland kan man mycket väl tänka sig att detta skulle vara en modell för andra länder där gränserna inte är lika klara.

Nu använde jag ordet ”modell”, men det är ett ord jag aldrig använder i samband med Ålands autonomi. Det finns inga modeller, alla områden har olika historia, olika förutsättningar, olika möjligheter och olika behov. Det finns bara olika exempel på lösningar. Vill man hitta likheter och mekanismer värda att studera kan man göra det, och vill man inte så hittar man ingenting användbart.

När Finland hade ordförandeskapet i Minskgruppen år 1993 under ledning av Heikki Talvitie kunde man se flera anledningar till att använda sig av Ålandslösningen. Då togs representanter för politiska kretsar i Armenien och Azerbaijan till Åland. Själv var jag tillfälligt hemma från en annan konflikt, nämligen mellan serber och kroater i Kroatien och jag kunde se många likheter mellan dessa två konfliktområden. För serberna i Krajina skapades i Washington ett förslag till självstyrelselag som var mycket inspirerat av Ålands självstyrelse, det s.k. Z-4 planen. Den förkastades och konflikten löstes genom en blodig konflikt många tiotusentals människor fick lämna sina hem, som sedan effektivt brändes ned. Många av dem kommer aldrig att återvända till sina hem och man kan bara önska att detta inte skall bli lösningen på konflikten om Nagorno-Karabach.

Inte bara Minskgruppen har genom årens lopp sett möjligheterna med Ålandslösningen. Ungdomar, journalister, forskare, kvinnor, politiker, ja det har blivit många olika konstellationer av grupper från både Azerbaijan och Armenien som mötts på Åland under årens lopp. Där har de kunnat tala och ofta har båda sidor sett vilka möjligheter det faktiskt finns om man bara anstränger sig lite.

Åland hade turen att utan att krig utbröt få det internationella samfundets intresse. Det är mycket ovanligt. Vanligen krävs det våldshandlingar som i Kosovo eller Östra Timor, fredliga försök som Tibet är engagerar oftast inte det internationella samfundet. Våldshandlingar är inget att rekommendera för att få uppmärksamhet av fredsmäklare, och särskilt inte i fallet Nagorno-Karabach som för övrigt redan fått det internationella samfundets intresse. Varför det sedan inte fungerat skall jag inte spekulera i. Men det kan konstateras att mycket kritik har framförts mot Minsk-gruppen som tappat tempo, men inte heller EU har ansetts nå några resultat. OSCE har självfallet den fördelen att där är alla inblandade parter representerade, och det är en naturlig arena. Men en sak kan man konstatera nämligen att ingen utomstående kan lösa konflikten om vilja inte finns hos parterna.

Åland är ingen modell har jag redan sagt, men det finns mekanismer som kan fungera som modeller, och dit hör det system för att kontrollera att Ålands lagstiftande församling håller sig inom ramarna för sin jurisdiktion och som jag nyss beskrev, men jag skulle vilja lyfta fram en annan förebild eller modell om man så vill och det är Sverige. Landet har från början accepterat lösningen, aldrig blandat sig i olika konflikter som funnits mellan Åland och riket, och det har under årens lopp blivit ett antal, aldrig tagit ställning för eller emot, och att tänka sig att Sverige skulle stödja Åland i fall man skulle söka självständighet är otänkbart. Samtidigt har Sverige på det kulturella planet, inom utbildning, inom media, jag till och med inom sjukvården på olika sätt gett sitt stöd till Åland för att språket på dessa områden är så viktigt. Det vill jag påstå att är en idealisk kin-state. Exempel på stater som på allt sätt underblåst självständighetsrörelser och bidragit till konflikter, krig, hat och bitterhet kan göras lång. I dagens Europa är Albanien ett exempel på en kin-state som genom att hålla sig i bakgrunden i Kosovokonflikten kan sägas ha bidragit till att lösa en konflikt.

Åland är ett av de få autonoma områden i världen som har en egen polismyndighet, och det har också väckt stort intresse av medlare. Det är oerhört viktigt att befolkningen har förtroende för polisen, att polisen är en av våra egna.

Nyfödda självständiga stater har ibland problem med sina gränser och med minoriteter, så var fallet med Finland, med Armenien och Azerbaijan, och med flera stater i forna Jugoslavien. Ålands självstyrelse är ett mycket legalistiskt system som har sin tradition från Finlands tid som autonomt område inom Rysslands gränser. En enda gång i Ålands historia har en lag stoppats av presidenten på annan än juridisk grund och det var när Åland antog den första flagglagen. Presidenten sade att den var för lik den svenska flaggan och att det kunde vara äventyra rikets yttre säkerhet. Detta visar hur viktiga symboler är, alldeles för viktiga. Och detta gäller nyfödda stater såväl som självstyrande områden. Ekonomin är betydligt viktigare än symbolerna, men detta glöms ofta bort och känslorna får ta över, men för den som skall medverka till en fredlig lösning istället för en militär kan detta vara värt att ha i minnet.

Alla vi som varit ute i konfliktområden har hört folk säga ”vi skulle också kunna vara ett autonomt område inom Finlands gränser”, men tyvärr är det med sina grannar man måste leva. Ett land kan inte byta sina grannar. Och Åland är ingen happy-end story det skall man också komma ihåg. Det har under årens lopp varit många konflikter och problem, men de har alltid löst vid förhandlingsbordet. Och för den som skall studera fallet är våra misstag, tillkortakommanden och problem lika viktiga att studera. Det är ett faktum, men få vill lyfta fram sina problem, men det måste vi vara beredda på om vi på ett ärligt och trovärdigt sätt skall kunna dela med oss av vår erfarenhet, och vi har ju alltid funnit en lösning på våra problem.

Elisabeth Nauclér

WOMEN FOR DEMOCRACY AND EQUALITY
Zrenjanin, 2-4 Novemeber 2012

–

It is for me, and especially for me, a great honour, and a real pleasure to as member of the Finnish Parliament address you on this highly important topic. When I say especially for me, it is because of my close relation to this part of the world.

In the Finnish Parliament I represent the Åland Islands, an autonomous territory in Finland that was granted autonomy through a decision by the League of Nations in 1921 in Geneva. The inhabitants of the islands, wanted to reunite with Sweden when Finland was seeking for independence as the inhabitants only spoke Swedish. But through the conflict resolution in 1921 they became an autonomous part of Finland, demilitarised and neutralised, with guarantees for the language, with their own parliament and hence constituting a separate jurisdiction. There are 30 members in that parliament. I have never been a member of that parliament, but for several years a civil servant there.

As a lawyer in the Åland administration it is inevitable not to be interested, and dragged into minority and autonomy questions, and that is also how I ended up in the Balkans. I visited Yugoslavia once, in 1987 for the inauguration of an island institute in Mali Lošin, finansed by UNESCO. But in 1993 I came down to be posted in Knin to try to convince the two parties to the conflict in Croatia that autonomy was a good idea for the Serbs in Krajina, and the Z-4 plan drafted in Washington was very much influenced by the Åland solution. I was supposed to stay for six months, but remained three and a half year. It became a lifelong engagement, including the question of autonomy in Vojvodina, and autonomy versus independence in Kosovo, and here I am again.

In 1993 in Knin there were very few women around, if any. What I now encounter is entirely different, and it makes me very happy, encouraging and gives hope for our common future in Europe, because I am sure we do have a common future.

The Åland Islands have one representative in the Finnish parliament, and I am the only MP representing the entire constituency alone. I have no party affiliation, but I do cooperate with the MP of the Swedish people’s party representing the Swedish community in Finland, and together we form the Swedish parliamentary group. Finland is a bilingual country according to the constitution while in the Åland Islands Swedish is the only official language. I always speak Swedish, which is then translated into Finnish. We do not have simultaneous interpretation in the Finnish parliament which I think is a weakness. In Kosovo they do have simultaneous interpretation to for example Serbian.

It is a remarkable fact that both men and women were granted full political rights at the same time in Finland, already in 1906 as the first country in the world where did not only have the right to vote, but also the right to stand in the elections. It was the first country in Europe where all citizens had the same right to vote. This was during the period when Finland was an autonomous grand-duche under Russia. Finland gained its independency in 1917. The women candidates were recruited in particular by the women’s organisation of political parties and obtained 10% of the seats in the very first parliamentary elections in 1907, and 13% in 1908. Many Western countries did not reach similar figures until the 1980s and the 1990s.

But I must admit that when I was elected member of the Finnish Parliament one hundred years later I was the first woman representing the Åland Islands.

In 1907 Finland also Ms Miina Sillanpää became Assistant Minister of Social affairs, but it took another 20 years before we again had a woman as a minister.

A few more historical years could be noted. In 1926 a law was passed whereby women could become civil servants and thereby also have positions at the university. In 1930 a new matrimonial law was passed giving men and women equal right to property within the marriage and this was, and is of course crucial to women’s equal position, that women have the right to property , the right to land etc. The first abortion law came in 1950 and in 1973 a law was passed whereby all children under the school age have the right to day care.

The first gender equality law came in 1987. Rape was criminalised within the marriage in 1994. All these dates and many more are to be found in a book published in 2006 for the centenary of the women’s right to vote. It ends with the year 2006 saying “Finland does not yet have one single immigrant MP”. But when I was elected the year after in 2007 became the first. I am born at the Norwegian/Swedish border with a Norwegian mother and a Swedish farther (mješanu brak) and I am supposedly the only person who has immigrated to Finland, not as a child with the family, applied for citizenship myself, and been elected MP in Finland.

The reason for this is of course that we do not have the election system with lists where the party can decide and whereby you can allocate seats for special groups. I do not criticise that system, but I can also see advantages in our system in Finland.

We always have to be active, to do our best and interact with the voters. The Finnish MPs have been considered as being well educated. And it goes for women as well. It was not what one would call a traditional women’s movement that was behind the successful outcome of the elections in 1906, it was women’s organisations of political parties. The emphasis on the woman’s perspective in Finnish feminism became more evident during the 1980s and the 1990s.

Women in Finland participated in higher education and scientific work more extensively than in most other countries. Women at the university, and in the field of research became common place earlier than in most other European countries. Many earned their doctorates abroad.

Even today are women in Finnish politics better educated than their male compatriots, more receiving master’s degrees. The 1980s the number of women earning doctorates has been rising rapidly in recent years. Finland is a model country when gender equality is concerned.

But there is certainly another picture behind the statistics. Inequality and discrimination against women can still be found in working life, placed at different working levels in the workplace hierarchically, women’s career development is hindered, they are underrepresented on university teaching staff, and this is what is called the glass-ceiling.

But I have not come here to speak of our shortcomings, but to speak of our successes. I like to say successes, but maybe “best practise” would be the appropriate word.

As I already said we do not have the election system with lists that the political parties can decide who will be on the list, and maybe even where. In Finland every candidate has to gain their own voters. There have been no affirmative actions or positive discrimination in our political life. The share of women has steadily increased. Most women have been well educated and well prepared for their political career.

Most of the women have experience from local politics. This is a special draw in Finnish political life, that I do not personally endorse, namely that MPs are also engaged in local politics, even on the highest level. You will even find ministers who are engaged in local politics. Accordingly almost all municipalities in Finland, except for Helsinki, have their council meetings on Mondays when the Parliament is out of session. The negative effect of this is that neither the politicians nor the voters can identify what is decided in the parliament, and what is decided on the local level. We had municipal elections last Sunday, and it has effected the work in the parliament for months. On the other hand we have for a short period discussed something else than the European economic crises and austerity measures, as on women minister put it the other day.

Finnish women have been integrated into politics at an early date, the interests of women and the nation state have been considered parallel. The integration of woman has followed the masculine model. Private life and family affairs have never been totally differentiated from public or social interests.

But critics claim that in the Nordic system with formal rules of equality and parity, power has always escaped women. The democratic process has not altered the hierarchical divisions based on gender, it is still a question of traditional values and thinking patterns.

Pin-pointing some features in the life of a Finnish Parliamentarian

You have probably already heard of our women network. All the women members of the Finnish Parliament form a network for the purpose of assembling women MPs across party lines to discuss questions of particular relevance to women. The aim of the network is to promote the equality between women and men as well as women’s right, and to introduce a female approach to all legislative work in general.
As you all realise the scope of questions are not so broad, we do not engage in just any question. But having said that I still think the network has been of great interest for all of us, and helped us to reach some of our goals.
The network arranges seminars and meetings on issues like equality and cooperation between women, sends representatives to international conferences on equality and women’s rights and maintains cooperative relations with women MPs in other countries. The previous seminar arranged by the network was on Human Trafficking, and before that we a seminar in cooperation with UN Women.

The network was founded in 1991 when a record number of women were elected to Parliament (77). One woman MP and a substitute are chosen from each group, the chairwoman is chosen for a one-year term on a basis of party rotation.

Amending the Law on gender equality in 1994, the right of children to day-care in 1997, violence in the family which is unfortunately a problem in Finland, and in 2003 prohibition of buying sex have been on the agenda.
Especially during the period of the first woman Speaker of the parliament was the working conditions in the parliament changed. We do not any more have the long debates all through the night. The debates are very limited, which are of course an agreement among the members, but a measure taken to make it possible for members, both men and women to have a family, and still be member of the parliament.

As I already mentioned we are not in Helsinki on Mondays as we are the supposed to be in the constituency to meet people, talk to them, to inform them, to answer their questions, visit factories, schools, simply report to voters and to respond to their demands. This is an essential element in our democracy. If we fail to report to the voters we will not be elected again, but this is of course not the reason why we should carry out this work. We simply owe it to the voters.

To be able to do this we of course have people to help us. In my case being member of a small group (10 MPs), I have access to three minister staff members, one of them a legal secretary who is very important to me as I am member of the Constitutional Committee.

When it comes to this very important committee we of course can draw on the secretariat of the committee, with two experienced counsellors, who are very experienced in constitutional questions, and often having served in the Ministry of Justice, a court or being promoted to a post in a Ministry or a court. It is a very important committee because we have no Constitutional Court in Finland. I am also a member of the Employment and Equality Committee.

Then we all have an assistant at our disposal. In my case I also have an office in the Åland Islands provided by the Åland Government. The assistants are entitled to on the expenses of the Parliament travel to the constituency once a month for tasks that should be carried out there.

The assistant plays a crucial role, not only to give the right papers at the right moment, but also to give substantial input to questions that I have to deal with, and where I have no special competence. The assistant is especially important to me when it comes to the digital world. As you all know this is extremely important. To report on the web to your voters is part of today’s democracy. My experience is that you by being very active easily can turn very superficial, and simply not being able to fulfil your role as an MP. There are exceptions Carl Bildt, the Swedish Foreign Minister, as well as our foreign minister Erkki Tuomioja. They are both very well-disciplined, and, I realise now, also men. I should really have had another example!

I have decided to write weekly reports, and link them to my facebook. I know that other members are more active on the Internet, but you simply have to judge for yourself.

We also have a special department for information services where you can ask for material on special topics. My assistant can call them and ask them to provide information before going on a trip like this. If I would like to know how the situation is in the Nordic countries when it comes to a certain form of taxation, they may get in touch with their colleagues in the other Nordic Parliaments. It is crucial for all of us to be well informed at all time, to have reliable collaborators, to keep in touch with the voters and the reality.

So what is the reality? The reality today is the Economic situation in Europe, the austerity measures and other crises – a field where women have to be more active to have any possibility to influence our future.

Do women support each other in the political life or are they just competing with each other, and not loyal to each other? We had a Prime Minister who had to leave her post after having held the position for about a month. This is an everlasting question, would the same thing have happened if she had been a man? We will never know the answer, but we do definitely not support each other enough! We should promote each other, underline the importance of what other women have said, quote other women. I hope we can agree on this.

Pressmeddelande 8/11 2012
Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér, Ålands representant i Finlands riksdag
Publiceringsfritt: genast

*******************************************************************************
Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér var i onsdags (7 november) en av huvudtalarna under ett seminarium på riksdagen om den frusna konflikten i Nagorno-Karabakh mellan Azerbajdzjan och Armenien. I seminariet deltog också Azerbajdzjans vice premiärminister Ali Hasanov och ambassadör Heikki Talvitie. Autonomi i Nagorno-Karabakh har länge setts som ett alternativ till att lösa konflikten mellan de båda länderna och i det här sammanhanget har Ålandsexemplet vid många tillfällen lyfts fram.

I sitt tal lyfte Nauclér skärskilt fram tiden när Finland hade ordförandeskapet i Minskgruppen (medlaren i konflikten) år 1993 under ledning av Heikki Talvitie. Då kunde man se flera anledningar till att använda sig av Ålandslösningen, och som ett led i det togs då representanter för politiska kretsar i Armenien och Azerbajdzjan till Åland.

- Förutom att Minskgruppen genom åren har sett möjligheterna med Ålandslösningen har också ungdomar, journalister, forskare, kvinnor, politiker m.m. från både Azerbajdzjan och Armenien mötts på Åland under årens lopp. Där har de kunnat tala med varandra och ofta har båda sidor sett vilka möjligheter det faktiskt finns om man bara anstränger sig lite, förklarade Nauclér.

*********************************************************************************
På den bifogade bilden syns, förutom Elisabeth Nauclér, Azerbajdzjans vice premiärminister Ali Hasanov (längst till höger) och riksdagsledmot Eero Lehti (längst till vänster)

Mer information ges av:
Gustav Blomberg på tel.nr. 094324047 eller per e-post gustav.blomberg@riksdagen.fi