Elisabeth Nauclér /r:

Ärade herr talman!

Enligt självstyrelselagen har Åland sedan 1921 rätt att uppbära näringsskatt. Lagen har ändrats, men både på 1950-talet och 1990-talet har det slagits fast att ingen ändring har skett, näringsskatten är åländsk behörighet. Samtidigt har skatten ändrat karaktär i Finland.

Om en skatt är näringsskatt eller inte har prövats ett antal gånger under årens lopp. År 1974 lagstiftade Ålands landsting om en resandeavgift och högsta domstolen slog fast att det handlade om näringsskatt som landstinget hade rätt att lagstifta om. Också skogsvårdsavgiften ansåg högsta domstolen att Åland har rätt att uppbära år 2001.

Frågan har också tidigare behandlats av grundlagsutskottet, 1991 när fråga var om en reseskatt och 1992 om en lotteriskatt. Här uppfylldes inte kriterierna för näringsskatt. Det handlade snarare om i ena fallet en form av konsumentskatt och i det andra fallet om en form av inkomstskatt, men inte om näringsskatt och det ansågs därför inte vara riksbehörighet.

Finland går mer och mer från avgifter till skatter och nyligen lagstiftade riksdagen om en rundradioskatt. Den ansågs inte kunna uppbäras på Åland, men vara riksbehörighet. Troligen ansågs den vara någon form av konsumtionsskatt. Det skrevs in i lagen att den inte skulle uppbäras på Åland, en lagstiftningsteknik som inte används i förhållandet mellan Åland och riket vanligtvis. Behörigheten finns fastslagen i självstyrelselagen och avgörs i sista hand av presidenten efter utlåtande från Ålandsdelegationen och högsta domstolen. Det lagförslaget behandlades inte av grundlagsutskottet.

Det lagförslag vi nu ska ta ställning till har inte fått den beredning det borde fått i ministeriet. Landskapsregeringen hördes inte i tid i enlighet med självstyrelselagen. För att rädda situationen och se till att inte riket uppbär skatt för förvaltning och övervakning som man inte utför har det nu skrivits in att avgiften, som enligt de sakkunniga grundlagsutskottet hört är i konstitutionell mening en skatt, inte ska uppbäras på Åland, vilket enligt min mening är helt fel lagstiftningsteknik. Detta system används t.ex. mellan Danmark och Färöarna, men inte mellan Åland och riket.

De första sakkunniga grundlagsutskottet hörde var tveksamma till om frågan var om en näringsskatt och fler sakkunniga kallades därför in. Och enligt dessa sakkunniga var det fråga om näringsskatt enligt 18 § 4 punkten i självstyrelselagen. Både i riket och på Åland uppbärs en apoteksavgift och den är en näringsskatt som Åland har behörighet att lagstifta om. Den el- och naturgasavgift som det nu är frågan om i det här lagförslaget uppvisar samma karaktär och beräknas på samma sätt konstaterade de sakkunniga, och fråga är alltså om en näringsskatt.

Herr talman! Nu måste jag stanna upp och säga att jag är upprörd och besviken, och ni kanske undrar hur man kan visa sådana känslor över en juridisk knäckfråga, men för den som hela sin yrkeskarriär sysslat med Ålands självstyrelselagstiftning är det en stor besvikelse när frågor av den här karaktären läggs på grundlagsutskottets bord och får den behandling som nu skett. Förra gången något liknande skedde var 2001 då riksdagen lagstiftade in på landskapets område genom lotterilagen. Den gången förde republikens president Tarja Halonen ärendet till högsta domstolen och det hela slutade sedan med att presidenten inte stadfäste lagen. Hur det går nu får vi se.

Om grundlagsutskottet hade konstaterat att det rör sig om näringsskatt skulle exakt samma resultat uppnåtts. Det handlar inte om någon skillnad i inkomster för någondera parten eller om någon utökning av lagstiftningsbehörigheten för någondera parten, bara om en korrekt tolkning av självstyrelselagen.

Grundlagsutskottet har kommit fram till att det är riksbehörighet, men att skatten inte ska uppbäras på Åland. Jag anser inte att det är i enlighet med grundlagen att låta bli att uppbära skatt från vissa personer eller företag på det sätt som nu sker, men jag har inte föreslagit att lagen ska stiftas i grundlagsenlig ordning, helt enkelt därför att riksdagen kan inte genom att stifta en lag i grundlagsenlig ordning ändra på den behörighetsfördelning som är fastslagen i självstyrelselagen.