Vecka 49

Möten på Åland

Veckan började i Mariehamn med ett möte i den parlamentariska kommitté som bevakar och följer vad som händer i rikets liknande kommitté som förhoppningsvis skall leda till att vi får se en gemensam grupp, vid ett gemensamt bord med ett gemensamt mål, men där är vi inte riktigt ännu, men nästan hoppas gruppen. Jag har närvarorätt och senaste nytt på alla fronter gicks igenom. Vad hörs det från rikets grupp? Inte mycket? Och hur långt har de kommit? Snart skall de vara klara.

Ålands Ömsesidiga försäkringsbolag hade styrelsemöte med många olika planer som skulle gås igenom och fastställas. Där talades det också politik, nämligen vad tidningarna hade skrivit om att Astrid Thors inte fick tala svenska på riksdagens frågetimme, men väl Ålands riksdagsledamot. Faktiskt intressant att det tydligen inte finns några invändningar mot att jag då och då på frågetimmen talar bara svenska, tvärtom ser man det som självklart tror jag vid det här laget.

Det månatliga mötet med lantrådet hölls denna måndag och där avhandlades problemet med att bedömningen av vad som är näringsskatt och vad som inte är näringsskatt hade hamnat på grundlagsutskottet och fått en behandling som närmast liknade en politisk bedömning istället för att frågan som sig bör borde ha hamnat hos ÅD och HD. Dessutom behandlades bl.a. problematiken kring moms på pant, där jag nu förbereder att skicka in ett skriftligt spörsmål. Jag kommer antagligen att återkomma till ärendet här på bloggen vid ett senare tillfälle före julen.

Denna måndag fick det bli kvällsflyget vilket det blivit några gånger nu sedan Air Åland inte mer finns, dels för att jag skulle vara tidigt på möte på tisdag morgon, men också för att prova den klänning jag beställt till 6 december. Det visade sig dock att designern och jag talat om olika år. Jag talade om 2012 och hon om 2013. Som tur var fanns det en klänning, ett par skor och framför allt en väska i garderoben som kunde tas fram och användas.

Möte om byggandet av skyddsrum i Finland samt träff med Finlands Bank

Den tidiga morgonen började med ett möte om hur framtiden ser ut för byggande av skyddsrum i Finland. Eftersom Åland är neutraliserat i fall av krig, dock inte neutralt om Finland är krigförande, borde det för länge sedan ha varit klart att det på Åland inte behöver byggas skyddsrum, men det har uppenbarligen inte varit folkrättsexperter som sysslat med skyddsrum så därför finns de kvar, men nu tas nya tag. Den dagen avslutades med att Srg (Svenska riksdagsgruppen) besökte Finlands bank. Banken är vid våra besök föredömligt svenska, och så även nu, nästan som när Liikanen är med, vilket han alltså inte var.

Vi fick i alla fall en alldeles utmärkt genomgång av hur banken ser på ECB:s penningpolitiska utmaningar i en föränderlig värld som ett av föredragen hette. Vad Liikanen-rapporten innebär sades det också en del om, även om vi som sitter i stora utskottet fått en hel del direkt av Liikanen vid hans besök i utskottet. Sedan talade vi en hel del om de finska hushållens lånebörda. Varför inte göra som Danmarks tidigare statsminister Poul Schlüter gjorde för att få ned den, nämligen lägga en särskild skatt som ytterligare börda på den redan av räntan ansträngda hushållsekonomin.

Finland hyllade krigsveteranerna

För att uppmärksamma veteranernas roll och betydelse för Finlands självständighet hölls ett festplenum där alla riksdagsgrupper fick hålla ett gruppanförande. Det handlade om att bevilja ytterligare medel för rehabilitering av de veteraner som faktiskt fortfarande lever. Det är också tänkt att dagens veteraner, de som varit ute i fredsbevarande tjänst och kommit hem med fysiska och psykiska skador skall kunna få hjälp på samma sätt. Något som länge varit eftersatt i många länder, men det är inte alltid bara de som varit ute i militärt arbete som kan behöva hjälp. De som arbetat inom den civila krishanteringen kan efter gisslansituationer, granatattacker och andra traumatiska upplevelser vara i samma behov av hjälp. Den fosterlandskänsla som visas i Finland i dessa sammanhang saknar motstycke i Norden, det är en bit av Finlands historia. I Mikaela Nylanders gruppanförande citerade hon Mannerheim: ”Kun tämän sodan historiaa kerran laaditaan, tulee maailma tuntemaan teidän työnne!”.

Samma dag hölls Svenska riksdagsgruppens traditionella julmiddag med respektive. Ett helt år av gemensamma med- och motgångar brukar ge upphov till ett långt, och faktiskt rimmat, tal av ordföranden.

Det var svårt att hinna med att också lyssna till Finlandiapristagaren Ulla-Lena Lundberg som intervjuades på Akademiska bokhandeln av Tapani Ritamäki, men genom att lägga på ett extra kol hann jag med det också. Tyvärr kunde hon inte komma på min lunch för de som kommer från Åland följande dag. Hon kommer ju förstås från Kökar. Det känns väldigt roligt att ha fått tala om hennes bok i TV-programmet ”Boktid”.

Självständighetsfirandet

Och så var det återigen 6 december. Den här gången fyller landet Finland 95 år. Det spelar nog egentligen ingen roll hur många år landet fyller, programmet är detsamma.

Flagghissning på Observatorieberget
Gudstjänst i domkyrkan
Lunch för ålänningarna
Hårfrisörskan
Presidentens galamottagning, ja, det heter faktiskt så.
Svensk riksdagsgruppens jatku, ja, jag antar att det heter så, och inte nachspiel som det heter på svenska. Arrangemanget går av stapeln på Teatteri, som krogen vid Svenska teatern heter.

Fanns det något som inte gick enligt ritningarna? Bara några småsaker. Jag orkade trots goda föresatser inte ta mig iväg till Observatorieberget. En förvirrad kvinna skrek ut sitt religiösa budskap i domkyrkan just samtidigt som biskopen började hålla sin predikan med hjälp av en mikrofon som inte fungerade, och det tog ett bra tag innan hans röst hördes och hennes röst tystnade. Min klänning fanns inte och en gammal hämtades fram ur garderoben tillsammans med tillhörande skor och väska. Recycling och i tiden antar jag. Och på Teatteri blev ordföranden i Finlands OSSE delegation hypnotiserad och föll i golvet. Det var det.

Eller kanske inte riktigt, kvällen var trevlig. Jag fick en lång pratstund med Ulla-Lena Lundberg som kom till fotograferingen av ålänningarna. Det blev också en lång pratstund med Spaniens ambassadör som inte är så förtjust över att det i riksdagen hålls ett seminarium om Baskernas självständighetsrörelse, samma dag som tankesmedjan Magma har en lunch med vad som händer i Baskien som tema, och grundlagsutskottet åker på fact-finding resa till Katalonien. Det sista man vill från spanskt håll är att få de här frågorna internationaliserade. Just det som Åland en gång lyckades med.

MEParna i staden

Följande dag var en vanlig arbetsadag med utskottsmöten precis som vanligt. Eftersom MEParna är i Finland den 6 december passar det bra att höra dem i utskotten så vi fick i stora utskottet chans att höra hur Olli Rehn ser på det ekonomiska läget i euroområdet, och I arbetslivs- och jämställdhetsutskottet hörde vi Sirpa Pietikäinen, tidigare riksdagsledamot för Samlingspartiet och nu medlem av Europaparlamentet. Hon talade om det initiativ som heter 50/50 Coalition ”No Modern European Democracy without Gender Equality”, och som handlar om att det krävs ett samarbete som sträcker sig över partigränserna om det skall bli, det som är det enda rätta, nämligen 50 % kvinnor i europeiska institutioner och i Europa parlamentet vid nästa val. Det blev en bra introduktion till söndagens resa till Wien och konferensen ”Strengthening Parliamentary Structures for Women MPs in the OSCE Region”. Vi har kommit långt, men det finns mycket kvar att göra det inser jag mer och mer ju längre tiden går.

Ålands rättmätiga plats i Europaparlemantet

Under veckan blev jag förutom om den olyckliga näringsskatten intervjuad om Kroatiens anslutningsavtal. Skall Åland ställa ultimatum och inte godkänna avtalet om inte Åland får sin rättmätiga plats i EU-parlamentet? Utpressning eller politisk byteshandel. Några har haft samma koppling mellan Greklandsstödet och accepterandet av namnet Makedonien. Någon gång måste det väl bli slut på att använda tandkrämsnamnet FYROM som täcknamn på ett av Europas länder.

Vi som varit med, och inte så särskilt länge heller, vet att det Åland är den enda orepresenterade jurisdiktionen inom EU. Det finns som bekant många stora och mäktiga regioner i EU, mycket större och folkrikare, om det nu är storleken som räknas, än Åland, men de ligger alla i federala stater där regionernas intressen finns representerade i en andra kammare och där förhållandet till EU tas om hand på det sättet, att märka i motsats till vad man kan läsa på ledarplats i en av lokaltidningarna. Åland har hittills inte lyckats få en plats i Europaparlemantet och jag tror de flesta av oss vet varför. I samband med den senaste utvidgningen insåg förre statsministern att det fanns en möjlighet att Finland skulle kunna förhandla sig till en av de extra platser som utdelades vid förhandlingar i slutskedet. Sverige fick en sådan plats men Finland blev utan. Det stod redan då klart att hade regeringen konsekvent fört fram detta argument hade det kanske burit frukt, men nu kom det för sent. Nu gällde det att genast konsekvent föra fram denna åsikt med sikte på nästa utvidgning och det är Kroatien. Det visste vi redan då. Hur konsekvent och målmedvetet det skett det är jag inte kapabel att bedöma.

Självfallet är det inte direkt kopplat till Kroatiens anslutningsavtal och jag valde därför att inte nämna det i mitt remisstal, men vi vet alla att det är en fråga som kommer samtidigt och vi vet alla att frågan måste drivas långsiktigt och med konsekvens. Nordiska Rådet bildades 1952 och det tog nästan 20 år innan Åland kom med.
På vägen hem på fredagkväll stötte jag på en grannflicka på min gata i Helsingfors. Hon är ifrån Mariehamn, men hade en väninna från Sverige hos sig över helgen. Själv var jag på lördagen på väg att medverka vid en utställning och auktion av konst till förmån för Nicaragua på lördagen. Nu visade det sig att tjejen från Sverige av en händelse var född i Nicaragua, därför tilldelats Nicaraguanskt pass, skrivit om Nicaragua och nu höll på med sin uppsats om Nicaragua. Jag fick följaktligen sällskap till Luckan följande dag och ambassadören var överlycklig över att jag hittat en riktig nicaraguanska att ta med. Tillfället på Luckan handlade bl.a. om Wawaswang skolprojektet i Nicaragauas autonoma region, Atlantic Coast.

Balkanmiddag i söndags

Kvar i Helsingfors alltså, men bara för att kunna åka till Wien på söndag och tala vid OSSE seminariet ”Strengthening Structures for Women MPs in the OSCE Region”. Före det hanns det med en måltid hemma hos mina serbisksvenska vänner och det blev en Balkanmiddag med ajvar till köttet och allt krönt av den hemlagade gibenican som tilllagades i köket i Wien denna söndageftermiddag, innan kvällen avslutades med Weihnachtsdorf i sällskap med ett antal parlamentariker från Balkan, Bosnien såväl som Makedonien, men vi talade samma språk.