Svaret har alltså kommit från Finansministeriet. Det besvärliga och problematiken med att ta ut moms på pant lär bli aktuellt i framtiden. Fortsättning lär följa!

Här är svaret:

Till riksdagens talman

I det syfte som anges i 27 § i riksdagens arbetsordning har Ni, Herr talman, till den minister som saken gäller översänt följande skriftliga spörsmål SS 989/2012 rd undertecknat av riksdagsledamot Elisabeth Nauclér /sv:

Med tanke på utvecklingen av förpackningsavfallshanteringen i Finland från 2005 och framåt samt ovanstående beskrivning och problematik beträffande mervärdesskatten på pant ämnar regeringen vidta åtgärder för att slopa mervärdesskatten på pant, vad används pantnettot i Finland till och hur tänker staten förhålla sig till pantnettot i framtiden?

Som svar på detta spörsmål anför jag följande:

Enligt artikel 92 led a i rådets direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt får medlemsstaterna vad beträffar kostnader för returemballage fatta beslut att utesluta dem från beskattningsunderlaget och vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att detta underlag justeras om emballaget inte återlämnas. Enligt led b i artikeln får medlemsstaterna vad beträffar kostnader för returemballage alternativt fatta beslut att låta dem ingå i beskattningsunderlaget och vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att beskattningsunderlaget justeras om emballaget faktiskt återlämnas.

I 85 b § i mervärdesskattelagen (1501/1993) sägs att med avvikelse från 85 och 85 a § ska i skatt betalas 24 procent av skattegrunden för sådana förpackningar och transportförnödenheter som berättigar till ersättning vid återsändande. Enligt 78 § 1 mom. 3 punkten får från skattegrunden dras av ersättning för återsända förpackningar och transportförnödenheter. Enligt 118 § gäller att om säljaren krediterar köparen med det belopp som avses i 78 § 1 mom. 3 punkten, ska den avdragna skatten rättas i motsvarande mån.

Omfattningen av den skattebas som ska tillämpas vid mervärdesbeskattningen regleras på ett för Finland bindande sätt i rådets direktiv om ett gemensamt system för mervärdesskatt. Finland har inte rätt att genom nationella beslut reducera skattebasen enligt direktivet. Enligt direktivet om ett gemensamt system för mervärdesskatt ska verksamheten med returflaskor vara skattepliktig och ska returemballage behandlas som en korrigeringspost.

Utifrån tillgängliga uppgifter anser regeringen att de nuvarande bestämmelserna i mervärdesskattelagen inte har orsakat några sådana problem av praktisk betydelse som skulle föranleda att mervärdesbeskattningen i samband med retursystemet för flaskor ändras i detta läge. Det nuvarande systemet säkerställer på ett effektivt sätt att returflaskor som inte återlämnas omfattas av beskattning.

Mervärdesbeskattningen inom det planerade gränsöverskridande nordiska eller europeiska retursystem för flaskor som eventuellt införs i framtiden beror av hur systemet genomförs i praktiken. Kommissionen har initiativrätt när det gäller att ändra direktivet.

Medlemmarna inom ett retursystem betalar en återvinningsavgift till den ansvarige för retursystemet. Returavgiften används för att täcka kostnaderna för systemet. Det pantnetto, det vill säga det outtagna pantet, som avses i motiveringen till spörsmålet används för att täcka kostnaderna för retursystemet. De outtagna panterna fördelas alltså rättvist så att de gagnar alla medlemmar i återvinningssystemet, både ägarna av systemet och dem som anslutit sig till det. Enligt avfallslagen (646/2011) ska förpliktelserna i ett retursystem för dryckesförpackningar fördelas rättvist mellan producenterna och de accisskyldiga med avseende på verksamhetens art och omfattning och på så sätt att handelshinder och snedvridning av konkurrensen undviks. De villkor som tillämpas på nya medlemmar ska vara opartiska och jämlika i förhållande till de villkor som tillämpas på övriga medlemmar i retursystemet. Ett retursystem där outtagna panter intäktsförs till exempel som utdelning till ägarmedlemmarna innebär alltså att man bryter mot bestämmelserna i avfallslagen.

Suomen Palautuspakkaus Oy (PALPA) och dess dotterbolag Palpa Lasi Oy är ansvariga för de största retursystemen. Exempelvis enligt bolagsordningen för Palpa Lasi Oy bedriver bolaget inte verksamhet i vinstsyfte, utan bolaget ska så förmånligt som möjligt utveckla, administrera och övervaka återvinningssystemet för dryckesförpackningar av glas och ta ut kostnaderna för detta hos dem som använder återvinningssystemen. Bolaget delar inte ut vinst till sina delägare under sin verksamhetstid. Bolaget delar inte heller på något annat sätt ut sina medel till aktieägarna i bolaget under sin verksamhetstid.

Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland har enligt avfallslagen i egenskap av riksomfattande myndighet i producentansvarsfrågor tillsyn över att bestämmelserna om producentansvar och om retursystem för dryckesförpackningar följs. Återvinningssystemens verksamhet står alltså under myndighetstillsyn. Det har åtminstone inte än så länge uppdagats några omständigheter som skulle föranleda att man ingriper i systemens verksamhet exempelvis när det gäller användningen av pantnettot.

Helsingfors den 10 januari 2013

Finansminister Jutta Urpilainen

Ni kan läsa frågan i sin helhet här: http://www.eduskunta.fi/faktatmp/utatmp/akxtmp/ss_989_2012_p.shtml

Pressmeddelande 31/1 2013
Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér, Ålands representant i Finlands riksdag
Publiceringsfritt: Genast

Pressmeddelande: Nauclér på officiellt besök till Serbien

*******************************************************************************
Elisabeth Nauclér, i egenskap som medlem i Riksdagens Stora utskott, tillsammans med Stora utskottets ordförande Miapetra Kumpula-Natri (sd) besöker Serbiens parlament i Belgrad samt deltar i ett seminarium i Serbien som hålls i Ruma 1-3 februari. Seminariet går under namnet “Legislative Authority and Procedures in Achieving Gender Equality”, som är det andra seminariet i projektet “Women for Democracy and Equality” (det första seminariet hölls i november tidigare i vintras). Deltar i seminariet gör också bl.a. Finlands ambassadör i Serbien Pekka Orpana samt ministrar och parlamentsledamöter från Serbien.

Nauclérs funktion i projektet är att koordinera projektet i riksdagen, något som förre serbiske talmannen Slavica Dukić-Dejanović och Eero Heinäluoma kom överens om när den förre var på besök i riksdagen tidigare förra året. Projektets syfte är att öka jämställdheten i Serbien främst genom att stärka och öka kunskapen hos (”empower”) de kvinnor som valdes in i Serbiens parlament i höstas genom ett nytt kvotsystem.

På agendan under besöket i Serbien står också bland annat möten med parlamentets talman Nebojša Stefanović, och vice premiärminister Suzana Grubješić.
*******************************************************************************

Det första seminariet i projektet hölls i Zrenjanin i Serbien mellan 3 och 5 november under namnet ”Gender Equality and Anti-Discrimination Policies”. Ni kan läsa mer om seminariet och projektet här:

Ett pressmeddelande om besöket går också att läsas på riksdagens hemsida, dock bara på finska.

Mer information ges av:
Gustav Blomberg på tel.nr. 094324047 eller per e-post gustav.blomberg@riksdagen.fi

Vecka 4

Veckan började faktiskt som sig bör i Mariehamn, men det blev inte långvarigt. Måndagen ägnades åt körsträckan Eckerö – Grisslehamn – tankning i Uppsala – sammanträde i Forshaga – proviantering i Charlottenberg – och så syntes Norge och då var det dags stanna. Men före det hade jag i mörkret mött två långtradare i bredd på tvåfilig väg. Om alla måttar rätt och den långtradare som blir omkörd står på bromsarna och kör ut maximalt på vägkanten liksom jag själv så går det kunde jag konstatera när allt var över, men nära var det, oerhört nära och en upplevelse jag klarat mig bra utan….

Allt fungerade, huset var uppvärmt, veden som bars in i höstas fanns på plats, mössen hade stuckit eller var infångade och vattnet rann, ja det inte bara rann ur alla kranar, det forsade ned i städskåpet och rann ut på köksgolvet. Med minus 20 % och knappast någon snö alls hade avloppet frusit. Utan överraskningar skulle livet vara bra tråkigt. Sedan kom snön och en insnöad bil ser likadan ut över allt, i stället för en bild av en insnöad bild får det bli de bilder som aldrig kom med förra veckobrevet. De är mer färggranna och intressanta.

Där i det värmländska vinterlandskapet hände inte mycket av världspolitik, men mer blev det i Helsingfors med presentation av den parlamentariska arbetsgruppen som sammanträtt i riket för att komma fram till om det finns ett behov av en grupp med representanter för både riket (eller fastfinland som det tydligen skall heta enligt det nya vokabuläret) och landskapet som skall fundera över behovet av en ändring av det nuvarande självstyrelsesystemet, och det finns det har gruppen kommit fram till (hela rapporten kan ni läsa här). I pressmeddelandet kan man läsa angående självstyrelselagen att ”En grundlig revidering behövs så att en modern och mer flexibel lag kan fås till stånd”. Jag har inte dolt att jag tycker att båda parterna skulle varit med från början och suttit vid samma bord, så blev det inte, men det är nu inget att diskutera vidare på utan nu är det bara att kavla upp ärmarna och sätta igång arbetet. Det finns ingen tid att förlora. En erkänsla skall ges till det arbete som den grupp ledd av Roger Jansson gjort och som bland annat inneburit en ihärdig uppvaktning av alla de som suttit i gruppen i riket – utan detta arbete hade vi inte nått där vi är nu.

Vecka 3

Veckan började inte som sig bör i Mariehamn utan i Paris. Det blev en tidig frukost på ambassaden så att jag skulle få möta min kollega Yves Durand, ja, så heter den som är ordförande i Nationalförsamlingens finska vängrupp. Vi hann båda orientera oss om det politiska läget i landet, lite om nästa val som inte blir på ett bra tag och så naturligtvis möjligheten av att träffa Nationalförsamlingens talman Claude Bartolone.

Sedan blev det raka vägen till flyget som tog oss till Rabat i Marocko, ”vi” det är alltså en delegation från grundlagsutskottet det handlar om. Detta är grundlagsutskottets resa utom Europa som görs en gång vart fjärde år och den här gången var det tänkt att vi skulle följa vad som händer med grundlagsskrivandet i Nordafrika efter den arabiska våren. Det land som nog lyckats bäst är Marocko eftersom kungen varit förutseende och föreslagit att en reform av systemet och att en ny grundlag skall skrivas innan man har folkomröstning. Så blev det och det verkar nu gå lugnt till med reformprocessen. Det betyder inte att vi vid det möte vi hade med en representant för Amnesty International fick rapporter om tortyr och annan behandling som strider mot mänskliga rättigheter. Hit hör också utvecklingen med kvinnors deltagande i det politiska livet. När kungen bestämde hade regeringen sju kvinnliga ministrar, nu sedan demokrati införts finns det en kvinnlig minister – jämställdhetsministern som har hår och huvud täckt. Det finns inga kvalificerade kvinnliga kandidater säger manliga politiker, men det sade vår interlokutör från Amnesty är i sig ett brott mot vad som sägs om att män och kvinnor skall behandlas lika, att säga att man inte hittar några kvinnliga kandidater. Tryckfrihet råder, men sedan får man inte skriva kritiskt om kungen och inte heller om religion.

Det blev mycket tal om Västsahara eller Sydsahara som de säger. Det är bara den södra delen av landet och ingenting annat. Sedan må Polisario och Algeriet tala om självständighet, och FN om folkomröstning, men det blir ingendera om Marocko får bestämma. Talmannen som vi mötte hade varit på Åland och även andra kände väl till Åland. Ingen missade att ge oss en lång lektion i hur olik Västsahara är från alla andra konflikter. Det har den som sysslat med minoritetsfrågor och autonomi hört många gånger förut. Konflikthantering och olika mekanismer som kan leda till lösningar är kanske inte så kända här i Nordafrika. Samerna flyttar inte idag som nomader mellan Norge, Sverige, Finland och Ryssland som någon tycktes tro. Frågan måste följas nu när det är på agendan att förnya fiskeavtalet mellan Marocko och EU, ett avtal som innebär att EU-länderna får fiska utanför det Västsahariska området utan att de får ha något att säga till om.

När man gör en resa av den här typen borde det ingå två länder för jämförelsens skull och i det här fallet borde det ha varit Algeriet. Nu fick vi felaktigen veta att det inte går något flyg mellan de två länderna, men det var kanske lika bra att vi inte kom till Algeriet med tanke på vad som sedan hände med norska gisslan etc.

En sak till hann jag med i Marocko. Genom Facebook har en tolk i det serbiska området i Kroatien hittat mig genom en gemensam bekant, en serbisk flykting från Kroatien nu i en förort till Belgrad, medan tolken tillsammans med man och barn fick en fristad i USA. Tolken arbetade för en fransk officer, en officer som var psykolog till utbildningsenheten och specialiserad på förhandlingar. Självfallet har jag genom Facebook hittat honom och var finns han då? Jo, han har pensionerat sig från franska armén öppnat ett konsultföretag som hjälper företag inom förnyelsebar energi som vill etablera sig i Marocko, alltså finns han i Rabat. Det var 1993 vi träffades i sammanhang det gällde att kunna förhandla sig ut ur besvärliga situationer, fast granatnedslagen var det svårt att förhandla med, vilket det var i Knin eller i Gospić, för att inte tala om Medak (The Medak pocket). Nu 20 år senare träffades vi och åt middag i Rabat och talade om alla gemensamma bekanta, om var de finns idag och hur deras liv blev. Det här är bara möjligt genom Facebook. På det sättet fick jag en insikt i livet i Marocko från ett annat håll än det en parlamentariker på besök i parlament, författningsråd eller författningsdomstolar får.

Så lämnade vi Marocko för Spanien och det arbete med att förändra konstitutionen som diskuteras där, men som enligt alla, skulle jag nästan vilja säga är totalt omöjligt. Vi var i konstitutionsdomstolen i Madrid och fick då, på min fråga, ett långt och uttömmande svar om vilka regler som gäller för politiska partier i Spanien, om hur självständighetsivrarna, de nationalistiska partierna i Baskien i sina valprogram måste fördöma våld för att inte bli stämplade som terroristanknutna och därmed förbjudas. Konstitutionella domstolen upphävde nyligen förbudet för ett av dessa partier, eller egentligen valförbund. Europadomstolen har däremot gått på konstitutionsdomstolens linje med de tidigare partier som förbjudits och sagt att eftersom de inte fördömt våldet är de lierade med ETA på ett sådant sätt att det är rätt att förbjuda dem. Inte lätt att hänga med i svängarna här. Två av de baskiska advokater jag tidigare träffat, den ene för övrigt första gången på Åland, har nu båda kommit in i senaten och har därmed immunitet. Det kan vara bra att ha i länder där gränsen mellan vad som är politiskt arbete och vad som är terrorism ibland flyter ihop. I Madrid hann vi också med att gå till Prado museet och se några av Velazques mest kända verk, en snabb titt på den Mona Lisa som upptäcktes för ca ett år sedan och som är från samma tid och samma ateljé som den som finns i Louvren i Paris, fast den här är bättre bevarad. Så fick det också bli en titt på Picassos Guernica. Senast jag såg den var på MOMA i New York 1980. Picasso hade bestämt att den inte skulle föras till Spanien innan Franco var död och landet en demokrati. Den stora avskedsutställningen hölls i New York 1981 och följande år vara tavlan i Madrid, men till Baskien har den ännu inte nått.

För övrigt har Finland ett institut i Madrid där man snart kan bese en utställning med Roger Gustafssons verk ”Mumin”.

En dag i Madrid och en dag i Barcelona, dit vi kom med snabbtåget gav en bra bild av vad som försegår mellan det som kallas Spanien och Katalonien. Det var inte riktigt samma bild vi fick i Madrid som i Barcelona. Själv hade jag förmånen att ha två möten med partifolk, möten som ordnats av mina vänner. Vi besökte Kataloniens parlament och fick träffa talmannen, den första kvinnan, och de hade för övrigt 49 % kvinnor i parlamentet så där fanns inget att klaga på.

Vad kan man så dra för slutsatser om den process som pågår i Spanien och Katalonien? Jo, att de olika autonoma områdena i Spanien, 17 till antalet, har olika ställning på grund av olika historiska bakgrund. Så var t.ex. Baskien en gång självständigt och fick därför när det demokratiska Spanien skapades genom den nuvarande grundlagen egen beskattningsrätt. Det fick de s.k. historiska områdena, men alltså inte Katalonien. Att Spanien sparar och försöker komma över den ekonomiska krisen är det intryck man får, samtidigt som det pågår rättegångar mot folk som uppenbarligen tagit för sig ordentligt tidigare och fört pengarna till utlandet. Att tidningarna ifrågasatte något nytt påfund som kallas ekonomisk amnesti det kan man verkligen förstå.

En av de sakkunniga vi träffade, ansåg att Spanien redan är en federation, med ett tvåkammarparlament etc, men att öppna grundlagen och skriva in det är otänkbart.

De nationalistiska kretsar som nu regerar i Katalonien är övertygade om att de skall ha en folkomröstning. Författningsdomstolen har sagt att det inte är i enlighet med konstitutionen att ett autonomt område håller en folkomröstning som inte Madrid bestämt om. Så vad gör man då jo man skriver en egen lag och kallar det något annat som t.ex. en konsultation. Och vad säger då författningsdomstolen, och kommer de att hålla den ändå, och omröstningen ändå. Ja, den som följer utvecklingen kommer inte att ha långtråkigt det är en sak som är säker. Kanske kommer Madrid att försöka få tillstånd någon lösning som inte kräver en ändring av grundlagen, svårt att förstå hur, men kanske finns det en uppfinningsrikedom. Det enda som kan göra att grundlagen måste ändras är nog om inte kronprinsparet får någon son och grundlagen måste ändras så att det blir kvinnlig tronföljd, men det är ett tag till dess.

Och så hem till en kyla utan like, och det när jag har Värmlandresan framför mig.

Vecka 2

Den här veckan började som vanligt i Mariehamn och slutade i Paris, tyvärr inte som vanligt skall tilläggas. I Marihamn blev det möte med den parlamentariska kommittéen som nu kunde konstatera att motparten, eller rättare sagt den kommitté som arbetat i riket nu är klara med sitt betänkande, men att vi inte får tillgång till det innan det finns översatt till svenska och troligen inte heller innan det överlämnats till justitieministern någon gång senare i januari. Nu är naturligtvis förhoppningen, och allt tyder på att så blir fallet, att representanterna för riket och representanterna från landskapet äntligen skall sitta vid samma bord. Vilka de här representanterna skall vara är sedan en annan sak. Landskapskommittén enades om att föreslå att det skulle bli en parlamentariskt sammansatt grupp med politiker, men hur dem går att få ihop är en annan fråga. Kunskapen om Ålands självstyrelse är inte lika stor bland rikspolitikerna och inte heller finns det längre i den globaliserade värld vi lever i så mycket tid att den räcker till för kommittéarbete. Och om det verkligen blir en kommitté är naturligtvis ytterligare en fråga. På 2000-talet har vid justitieministeriet endast tillsatts tre kommittéer.

Radiointervjuer

Nästa punkt för dagen, som mest präglades av en febrig känsla av snuvtillstånd, som för så många andra nu, var en intervju i radio, eller rättare sagt två intervjuer i radio, rätt så praktiskt i och för sig, men om två totalt olika saker. Den ena handlade om den ekonomiska krisen i EU, om vi tar för lätt på den, och det gör vi, om vi borde spara mer, och det borde vi, om den kan leda till nationalistiska strömningar vars konsekvenser är svåra att förutse, och det kan den. Den andra gällde musik och ett stycke musik som betytt mycket för mig. Jag valde La donna immobile ur Rigoletto, inte därför att det är ett musikstycke jag spelar ofta och kommer i någon särskild stämning utan därför att det var just den operan och den arian som fick mig att börja fascineras av opera. Då sjöngs den på ungerska i Budapest och applåderna ville aldrig ta slut.

Överläggning med Lr

På tisdag var det dags för en överläggning med landskapsregeringen, för övrigt den första under min tid i riksdagen, men absolut nödvändigt anser jag om man skall kunna koordinera de kontakter man har eller planerar ha med riket. Bara så är det möjligt att visa att man sitter i samma båt och strävar åt samma håll. Många ministrar är på kommande till landskapet och i riket skall den länge efterlängtade aftonskolan snart äga rum och då är det viktigt att vara samspelta. Efter det blev det faktiskt tid för lite förlustelser, och inte så litet heller. K-G Eriksson fyllde 70 år och det firades stort, mycket stort med bara glada miner och uppskattning från alla de håll. Tänk den som får fira en sådan 70 årsdag. Vi som fick göra det med KG var bl.a. hans korridorkompisar i GE-rederiets kontorslokar. Det som visst i City lär omnämnas som Guns gubbdagis. Trevligt har vi i alla fall.

Möte med justitieministern

Sen bar det obevekligen av till Helsingfors; lantrådet, två tjänstemän och jag, alla fyra fick vi ta nattfärjan. Annat var det innan Flybe hade fått näringstillstånd och konkurrerat ut Air Åland. Tiden med ett eget pålitligt flygbolag är något man bara kan drömma om nu när en tidig morgontur en vanlig vardag mitt i veckan inte går längre. Nästa dag i Helsingfors innehöll ett möte med justitieministern för att tala om Ålands plats i Europaparlamentet som ju aktualiserats genom den omförhandling av platserna som kommer att ske genom Kroatiens inträde i EU. Hur tänker Finland använda det kort Åland är i det här sammanhänget för att behålla eller utöka sina platser, eller tänker man lösa problemet med avsaknaden av plats för Åland genom en ändring av valkretsindelningen i Finland? Till frågorna som var på bordet hörde naturligtvis aftonskolan och den fråga som kommer att bli störst där nämligen frågan om stöd till vindkraftsverk på Åland. Lantrådet och jag hann också med en lunch med några redaktörer från Helsingin Sanomat, ni vet tidningen som blivit en tabloid den med. Detta skedde med en gammal bekant och en ny bekantskap, men oavsett gammal eller ny så kan aldrig betydelsen av att tala med dem som har den finska pennan i sin hand nog understrykas.

Viking Grace

Den första dagen var med en hel del arbete på riksdagen ganska stressig, men det var ingenting mot följande dag då jag skulle hinna med att ha ett möte med statsminister Katainens statssekreterare Olli-Pekka Heinonen om vikten av att åländska frågor också koordineras vid statsministerns kansli och att statsministern också tar ett övergripande ansvar för sådana frågor som kräver ledarskap inom regeringen precis som på den tiden statministern var Ålandsminister. Sedan blev det tåg till Åbo, taxi till hamnen, invigningsceremoni på Viking Grace, tyvärr uppbrott mitt i middagen om jag skulle komma med bussen till Helsingfors och hinna vända i sängen innan det var dags att fara ut till flyget som i första hand skulle ta mig till Köpenhamn. Jag har hörts många gånger i utskott, men aldrig med handlingarna balanserande på en bagagevagn medan jag tog mig genom en passkontroll där det var förbjudet att tala i telefon. Hur som helst tror jag att jag fick fram mitt budskap att jag inte delar landskapsregeringens åsikt om godkännande av internationella fördrag, utan att jag håller fast vid den tolkning vi alltid hävdat i landskapsstyrelsen och lagtinget, som det hette på den tiden, nämligen att internationella fördrag som i riket antagits genom förordningar och under förra självstyrelselagens tid inte förts till landstinget för godkännande inte gäller på Åland. Det är väl det här som kallas flexibilitet.

Kanske kunde något mer ha sagts om Viking Grace, men det mesta rapporteras nog i media. Hur som helst hade Mariehamns stad en stark delegation bestående av åtta personer, Ålands landskapsregering av två med respektive, men riksdagen fanns också väl företrädd – åtminstone träffade jag kollegorna och Åboborna Stefan Wallin och Ilkka Kanerva ledda av talman Eero Heinäluoma. Många ålänningar syntes i vimlet inte minst i den stolta besättningen.

Och så den mest intressanta frågan talade någon med Mr Kim (CEO för STX) och sade han något? Ingen och ingenting enligt pressen, kanske inte riktigt sant skulle jag säga. Jag talade länge med honom, inte bara om min tid vid FN i Zagreb då min chef kom från Sydkorea och delade rum med en sydkoreansk diplomat under närmare ett år, utan minst lika mycket om möjligheterna att det blir en fortsättning i Åbo, att en del av arbetet kommer att utföras i Åbo och att det även i fortsättning finns arbete vid varvet i Åbo.

Seminarium om Kosovo i Montenegro

Flyget fortsatte från Köpenhamn till Zagreb där jag befann mig i 55 minuter, eller precis så länge det tar för en kollega från Zagrebåren att komma ut till Pleso, dricka en kopp kaffe och återvända hem med ett paket rökt lax för att kunna göra laxspagetti precis som under FN-åren i den staden. Nästa landning var faktiskt vid den slutliga destinationen, eller nästan i alla fall. Jag landade i Podgorica, huvudstaden i Montenegro för den som inte kan alla Europas huvudstäder, sedan blev det bil till Bečići, och alltså detta fantastiska semesterhotell med egen strand, men bara ett stort men, det var ingen semesterresa trots allt tidningarna skriver om riksdagsledamöternas långa semestrar.

Nej, uppgiften var att försöka få serber och kosovoalbaner att tala om hur de skall lösa problemen i norra Kosovo, och det är inte lätt kan jag intyga. Det finns mycket att säga om det här, men naturligtvis rådde som i andra liknande sammanhang Chatham House Rules. Avslöjas kan i alla fall att där var både en f.d. president och en f.d. utrikesminister, parlamentariker från olika parlament, borgmästare från området och smarta personer från tredje sektorn (det som på engelska kallas the civil society) och inte skall tolkas så att vi andra är ociviliserade även om det ligger nära till hands. Mötet hölls alltså i Montenegro för att det var neutral mark och en plats dit alla med lätthet kunde komma med sina olika pass utan visa. Många var stolta över sina pass från länder som just fötts, och det var förresten jag också med mitt pass som är ett av de två pass i Europa som har tre nivåer på framsidan EU, Finland och Åland. För den som inte redan vet det kan jag berätta att det andra är Gilbraltarinvånarnas pass. Men pass och symboler räcker inte långt i sådana här sammanhang. Människorna måste ha tillgång till sjukvård, skolor, utbildning på sitt eget språk. De måste känna sig säkra, ha en polisstyrka de kan lita på och det måste bli ett slut på den kriminalitet som nu översvämmar området. I kaffepauserna talade vi med vettiga människor, men runt förhandlingsbordet hörde vi dessa gamla låsta positioner vädras. Det kändes tyvärr ibland som jag var tillbaka i Knin 1993. Vi försökte lyfta fram det positiva som nu kommit från den nationalistiske presidenten Nikolić, vi försökte tala om den plattform som vi alla vet att finns, men som inte är så lätt att få upp till diskussion. Att man i Prishtina håller hårt på Ahtisaariplanen och vägrar ändra grundlagen det är helt förståeligt. Istället gäller det att få de här människorna som har sina rötter i forna Jugoslavien där man hade allt inskrivet i grundlagen – hur man skall göra när man går på toaletten var ett av de skämt som florerade bland jurister under kriget – att förstå att allt behöver inte stå i grundlagen. Olika saker kan lösas ibland till och med bara genom att man kommer överens eller möjligen att det slås fast i en vanlig lag.

Jag fick om och om slå fast att Ålands territoriella autonomi inte är aktuell här och nu, det skulle de ha tänkt på tidigare, nu är det Ahtisaariplanen som gäller. Och för övrigt är inte Ålands självstyrelse en modell för någon, men vi har erfarenheter som vi kan dela med oss av, och alla de arrangemang som finns i det tvåspråkiga Finland, med en territoriell autonomi, finlandssvernskar och samer. Dessutom är såklart andra minoriteter med särskilda arrangeman intressanta. Naturligtvis löste vi inte problemen, men jag är säker på att vi förde frågan en bit på väg genom att väcka tankar, frågor och idéer.

I lågsäsong kan man bo på badhotell för en billig penning och det var vad vi gjorde, men jag vill repetera allt i arbetets tecken.

Mot Paris för anslutning till Grundlagsutskottets arbetsresa

Följande dag bar det iväg tidigt till den lilla flygplatsen i Tivat och flyget till Belgrad där jag hann ha ett möte med Finlands ambassadör och Sonja Licht (vd för bfpe) om vårt gemensamma projekt om Women empowerment för de nya kvinliga ledamöter som nyligen valts in i Sderbiens parlament som jag berättat om tidigare och som snart dyker upp igen, eller närmare bestämt i slutet av den här månaden när jag nästa gång åker till Belgrad.

Sista anhalten i det här veckobrevet blir Paris där jag anslöt mig till grundlagsutskottet, för här skulle vi börja vår resa som mitt nästa veckobrev kommer att handla om. Vi hann i alla fall med middag hos finska ambassadören. Jag valde att inte ge mig av ut i staden för att ansluta mig till de 800.000 som samlades på Champs de Mars vid Eiffeltornet för att demonstrera mot samkönade äktenskap. Ja, det är sant, det påstods vara 800.000 och där var Brigitte Bardot, men INTE jag.

Vecka 1

Veckan började visserligen med årets sista dag, men den avklarades i det sista veckobrevet för det förra året. Nyårsdagen var inte mycket annorlunda än många andra nyårsdagar såtillvida att det även nu blev nyårskonsert från Wien och backhoppning från Garmisch-Partenkirchen.

Presidenten höll sitt första nyårstal som av många bedömdes som klokt och väl talat till folket, rättskänsla och kritik över dagens egoism hörde till ingredienserna. Andra tyckte att det var tillbaka till Kekkonens dagar. Han använde ett ord som varken finns på svenska eller finska för att beskriva något tillstånd han uppenbarligen anser att vissa lever i, ett fenomen som innebär att man bara finns till någonstans, man arbetar inte, spelar spel på datorn, surfar, gör natt till dag etc. Kritikerna tyckte att han borde satt rätt namn på företeelsen, och direkt sagt ut att vi accepterar inte att några inte tar ansvar utan bara finns till och tror att vissa kan klara sig med på någon sorts fribiljett.

Vad som väckte större uppmärksamhet var hans besked att han ville avstå från den löneökning som beslutades om att han skulle få. Han tyckte att det räckte med samma lön som president Halonen haft, och det var säkert ett klokt beslut. Vi som betalar skatt och inte förväntar oss att få någon löneökning är redan med på att bidra till statens svåra finansiella läge och det var därför som man med förvåning kunde notera att talmannen som följd av presidentens utspel initierade en debatt om riksdagsledamöternas löner. Vi har ju just slagit fast budgeten för 2013 och antagit ett antal budgetlagar utan att denna fråga då togs upp, märkligt kan det tyckas eller är det, det här som kallas politik, eller kanske populism. I alla fall leder det inte till någon seriös debatt. Det är ingen idé att bjuda över varandra i ad-hoc lönesänkningar här och där. Att avstå från löneökningar måste vi nog alla vara beredda på under de närmaste åren, och likaså att betala mer skatt, liksom att vi måste vara beredda att arbeta längre. Omkring det kan vi ha en seriös debatt och få förståelse från folket. Men allt för många vågade inte stå emot utan hakar på när journalisterna kräver besked om man är beredd att sänka sin lön.

Trots att den här veckan innehöll ett antal vardagar, och att det blev några timmar, inte så få heller, på kontoret så ville det sig inte riktigt när den stora snuvan slog till. Den kom från Ryssland in i vår familj, närmare bestämt från St Petersburg och gjorde mig behagligt avtrubbad. Hur som helst blev det i alla fall tid för att lösa diverse praktiska problem inför nästa vecka då det känns som att allt slår igång med raketfart.

Det känns också som att politikerna ute i världen tagit det lugnt efter att USA med god marginal (tre timmar), som vanligt börjar det kännas som, klarat av budgeten. Små steg, men lika bra det, om man står vid ”the fiscal cliff och tar ett stort steg framåt vet man inte var man hamnar.

Hur som helst jag hann i alla fall med ett möte med lantrådet för att tala om de arbete som är nära förestående mellan riket och landskapet. Det är många kontakter som skall tas och förhoppningsvis leda någon vart inom den närmaste tiden.

Och så sist men inte minst fanns det tid och rum för ytterligare en fest, trettondagsfesten. Trots snuvan kändes det bra att gå bort och fira att granen – som visserligen inte var konstgjord, men inte heller levande utan som bara fanns där, såg vacker ut men drack intet vatten – kastats ut. Tiden var visserligen inte inne, men när en gran inte längre har ett enda barr efter att man bara nuddad vid den så är den inte till någon större glädje. Den som vill se den helt barrlösa granen kan köra ett varv förbi vårt hus. Så var aldrig granarna i Värmland vill jag med bestämdhet påstå, och inte de åländska granarna heller för den delen.

Veckan slutade som den började i Mariehamn, men för första gången på mycket länge med ett uttalande av president al-Assad i Damskus som inte tänker förhandla med den låtsas opposition som västländerna stöder. Första uttalandet sedan i somras.

Vecka 52

Vecka 52 kan väl inte handla om mycket annat än julfrid? Veckan börjar som alltid med en måndag, en måndag som råkar vara julafton och en måndag då jag följaktligen befinner mig i Mariehamn, liksom så många tidigare jular, åtminstone de senaste 25 åren. Och veckan slutar med en söndag i Mariehamn, en söndag som är väldigt fridfull om man inte går ut på stan och med livet som insats hämtar sin Helsingin Sanomat. Gatorna är glashala, men inte nog med det: man kan vilket ögonblick som helst få ett stort isblock i huvudet som gör att man går mot en säker död. Kanske ingen dum död, om man nu måste dö i år, i jämförelse med de prognoser som förespeglades oss i dagens radionyheter. Allt färre dör i hjärt- och kärlsjukdomar, flera tusen färre närmare bestämt, vilket i sin tur beror på att folk slutat röka och äter hälsosammare samtidigt som sjukvården blivit bättre på att ta hand om dem som ändå drabbas. I stället stiger dödsorsakskurvan brant för orsaker som demens, senilitet och Alzheimer, eller heter det helt enkelt ålderdom? Hur som helst föredrar jag att dö med stövlarna på som det hette i de gamla västernfilmerna. Nu finns alltså chansen med alla isblock i rörelse. Eftersom det nu är de sista riktiga Helsingin Sanomat kommer ut så är det värt risken; aldrig mer kommer denna tidning att komma ut på riktigt, att kunna tas på allvar, och vad skall blomsteraffärerna ta sig till med i kylan när blommorna behöver packas in? Även Helsingin Sanomat tar alltså steget över till att bli en tabloid och går därmed automatiskt miste om sitt rykte som en seriös tidning.

Som sagt var veckan kom att präglas av mest julfrid, utom för dem som är tagna som gisslan långt borta i Jemen vill säga, och så för dem som så nära som i Åbo inte länge till har några jobb. Och så de som inte har några mänskliga rättigheter att tala om där långt borta i Tadzjikistan.

För att börja med det sista så blev jag uppringd av Iltalehti som undrade om det stämde att vi riksdagsledamöter som tillsammans med talman Eero Heinäluoma hade mött Tadzjikistans president Emomali Rahmon inte hade fått fråga om mänskliga rättigheter i landet. Och svaret var ja, vi fick inte ställa några frågor om mänskliga rättigheter, men inte några andra frågor heller. Ingen av oss fick ordet, och vi var i alla fall några som var kritiska och snopna eftersom vi hade förberett oss inför att ställa relevanta frågor vid mötet, men nej det var ingen som förbjudit oss att ställa frågor rörande mänskliga rättigheter. Gästen helt enkelt talade så länge att vi riksdagsledamöter inte fick en syl i vädret, så var det med den saken.

Som ordförande i riksdagens vängrupp med Frankrike och som före detta fransk honorärkonsul i Mariehamn borde jag kanske vara glad över att Frankrike tog hem byggandet av Royal Caribbeans lyxkryssare, men kanske ändå inte. Det är intressant att se att det nu talas om varvsstöd, medan det hela tiden när det gällde byggandet av Grace alltid talades om stödet till (det åländska rederiet) Vikinglinjen.

Sista ordet i denna fråga är inte sagt, det är en sak som är säker. Kunde staten ha satsat mer? Skulle det varit mot EU:s regler om statsstöd att satsa de ytterligare medel som erfordrats för att få hem affären? Få hem förresten, är den inte hemma? Det var ju Europa som fick affären och inte t.ex. Sydkorea? På Åland har vi erfarenhet av att ha satsat offentliga medel i ett bygge som visserligen gav arbetsplatser ett tag, men som givit en fadd smak i munnen. Ingen har tagit det fulla ansvaret för den fadäsen och frågan är väl om något eller några huvuden inte kommer att rulla den här gången heller? Trots att kända profiler som Martin Saarikangas och Timo Soini leder dessa härskaror. STX heter det europeiska varv som tagit hem affären. (Länk till STX)

Och på nyår blev det nyårsfest såklart!