Vecka 8

Veckan började som sig bör med en måndag i Mariehamn. Många hade semester, men Wille Valve var på plats och vi kunde i lugn och ro diskutera det gemensamma intresset: försvarspolitik. Hur skall Ålands neutralisering försvaras? Hur skall vi få de omgivande makterna att se demilitariseringen och neutraliseringen som en resurs? Hur skall vi få den nordiska försvarsdebatten att omfatta även Åland och se det som en resurs och inte som ett problem? Under Nordiska rådets temasession i Stockholm mellan 10 och 11 april kommer man att behandla ett ökat nordiskt försvarsamarbete. Det och mycket mer diskuterade vi.

Kan landskapsregeringen få till stånd den utredning som det 2009 lades grunden för genom skrivningen i utrikesutskottet betänkande över säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen 2009

”Ålands ställning tas inte upp särskilt i redogörelsen. Ålandsöarnas status som demilitariserat och neutraliserat område har fastställts 1921 i konventionen angående Ålandsöarnas icke-befästande och neutralisering (det s.k. Ålandsfördraget, FördrS 1/1922) och ett fördrag med Ryssland 1940 som bekräftar Ålandsöarnas demilitariserade status (FördrS 24/1940, FördrS 9/1948). Båda fördragen är internationellt i kraft och binder alla fördragsslutande parter. Upplägget med Ålands ställning bidrar till stabiliteten och säkerheten i Östersjöområdet. I Östersjöområdet måste Ålands folkrättsliga, demilitariserade och neutraliserade särställning beaktas när Finland utvecklar sitt militära samarbete i Europeiska unionen och internationella organisationer. Men det måste vara behörigen klarlagt hur Ålands särställning ska beaktas i olika slag av framtida icke-militära krissituationer – som oljekatastrofer och terroristangrepp – och hur gränsbevakningen har ordnats med tanke på militära krissituationer.”

med skrivningarna i årets redogörelse

”Åland har en etablerad ställning i internationell rätt. Tryggandet av landskapets specialställning hindrar inte att Finland intensifierar sitt militära samarbete inom Europeiska unionen och i internationella organisationer.”

”Statsrådet utreder hur landskapet Ålands särställning också framöver ska beaktas i samband med eventuella oljekatastrofer och andra krissituationer, och hur man ska säkerställa att de berörda myndigheterna har tillräcklig beredskap.”

Ja, under de fyra år som gått har ingenting hänt. Det är bara att hoppas på bättre lycka den här gången.

Riksdagen byter datorer och då skall de gamla rensas bort. Därför har de genomgåtts och vad hittar jag väl då om inte en text skriven för något ändamål någon gång, men ack så bra den passar in här. Den får duga.

Solidaritets- eller garantiparagraf

I Lissabonavtalet finns en artikel som handlar om att ge garantier, men så långt har vi inte kommit ännu, trots det är frågan högaktuell. Vem behöver hjälp och vem får det? Skulle Finland få hjälp av Amerika om man var med i NATO i en krissituation, lita inte på amerikanarna säger en del.

Stoltenbergrapporten och Sveriges nationella, men inte helt ensidiga, solidaritetsparagraf har startat debatten. Vi ser så olika på de här frågorna. I Sverige ställer man villigt sina tjänster till förfogande genom att ensidigt anta en utfästelse om att hjälpa/bistå andra i en krissituation, men också påräkna stöd från andra i en krissituation. Det är oklart vilket stöd man räknar med att få och ännu oklarare vilket stöd man förväntar sig, men antagligen inte så vidlyftigt. I Frankrike tycker man idén om solidarité politique är utomordentlig; solidaritet är ett ord som väcker goda vibrationer i krissituationer, men det är inte särskilt klart vad man menar med det om man nu menar något alls med det. I Finland menar man verkligen något med solidaritet och garantier, det man menar bygger på erfarenhet som man fått genom årens gång/historien och innebär att man genast frågar sig vad det innebär exakt. Är det juridiskt bindande, om inte vad är det då värt? Och om det är juridiskt bindande är det då förenligt med grundlagen? Vem kan göra överenskommelser, avge löften om solidariskt bistånd/garanti för Finlands räkning?

Finland har i vår närhistoria haft behov av bistånd och garantier för att klara sin självständighet, därför litar man inte på några generella utfästelse utan vill veta vad de bygger på och om de är juridiskt bindande. Kanske är det på grund av erfarenheterna man valt att glömma eller gömma den solidaritetsparagraf som faktiskt finns i Ålandsöverenskommelsen enligt vilken Finland skall försvara, inte Åland, dess neutralisering, och för den skull har en skyldighet att informera Nationernas förbund och det gjorde man så länge Nationernas förbund fanns, och t.o.m. efter att det i praktiken upphört att gälla (1939) i samband med den s.k. Stockholmsplanen. Det finns inget som tyder på att FN skulle övertagit denna uppgift och att Finland skulle haft en skyldighet gentemot FN, men Finland har i andra sammanhang vänt sig till samtliga signatärmakter när det gäller att ändra på förhållanden som är reglerade i överenskommelsen. Idag resonerar man omkring den här paragrafen som om den bara var av negativ karaktär i termer som att man har ingen skyldighet, man behöver inte etc., istället för att se den som en möjlighet till bistånd och solidaritet. Finland skulle kunna tillämpa den så att man vid förändringar i säkerhetsläget i Östersjön underrättar signatärmakterna – idag är alla EU-stater utom Island – och ber om deras hjälp. På så sätt skulle man kunna utnyttja den demilitariserade zonen och skyddet av dess neutralisering till att uppnå garantier om hjälp, och den förtroendeskapande åtgärd som det var tänkt att Åland skulle utgöra mitt i Östersjön skulle då vara till nytta för Finland och dess säkerhet.

Sedan var det dags att hinna till radion för att ge en kommentar till Sannfinländarnas besök på Ålandskontoret, och lite allmänna kommentarer till det stundande riksdagsarbetet. Det borde ju vara full fart. Varje fredag får vi i riksdagen en lista över de propositioner som kommer nästa vecka, och viss munterhet väckte det på fredag när vi fick veta att det enda som var på kommande var att en lag skulle dras tillbaka. Den här veckan var en sådan vecka då grundlagsutskottet har något spännande på gång och vi röstar och filmas, vi hamnar i nyheterna etc. Men inget särskilt spännande ur åländsk, eller ens finlandssvensk synpunkt. Det handlade om ändring av vallagen, en ny valkretsindelning i östra Finland. Sannfinländarna vill att hela landet skall vara ett valdistrikt som i valet till Europaparlamentet. Det skulle de tjäna mest på. Så är det i Serbien och därför har de invalda så liten kontakt med väljarna. De vet ju inte vilka deras väljare är och känner därför inte att de har något ansvar att rapportera tillbaka till sina väljare. Inget bra system ur den synpunkten i alla fall.

I grundlagsutskottet behandlade vi också presidentens begäran om att inte få sin lön höjd. Själv måste jag säga att jag upplever det som en verklig tillrättavisning och ett näpsande av riksdagen. Vi har ett system för hur presidentens arvode skall slås fast, så gjordes det, sedan skall riksdagen fastslå det, och så gjorde vi. Nu har vi fått bakläxa så det bara sjunger om. Det verkar inte helt genomtänkt att på det här sättet ta heder och ära av de som tidigare berett frågan och av riksdagen. Varför beredde vi inte denna fråga då? Något har gått snett.

Grundlagsutskottet gjorde ett besök hos Helsingfors rättshjälpsbyrå på avdelningen för allmän intressebevakning i Västra Böle. Verksamheten har svåra ekonomiska problem eftersom de inte får resurser som motsvarar de krav samhället ställer på verksamheten. Själv skulle jag lite slarvigt vilja påstå att verksamheten ifrån att ha varit frivillig och handhafts av nära anhöriga tagits hand om av samhället så att allas rättigheter skulle tillgodoses på lika villkor, grundlagsenliga rättigheter etc. för att sedan genomgå en privatiseringsprocess som lett till att fallen säljs till lägstbjudande, nästan som på fattigjonens tid. Den bild vi fick av verksamheten var allt annat än vad man förväntar sig av ett rättssamhälle med lika rättigheter för alla. Dessutom ökar antalet som är i behov av olika former av intressebevakning. För handlade det om förståndshandikappade. Idag handlar det dessutom om alla de äldre som fått någon demenssjukdom som gör att de inte kan ta hand om sina tillgångar, men vad värre är att det också handlar om alla de ungdomar som i dagens nätsamhälle har en sådan verklighetsuppfattning som gör att de inte klarar av att hantera sina tillgångar, att inte köpa mer än vad tillgångarna uppgår till, att spela bort pengar de behöver, ja ni vet. Om det är lika problematiskt i landskapet som i riket det vet ja inte ännu, men det skall jag ta reda på har jag tänkt.

Utrikespolitiska institutet höll ett seminarium om den omstridda ögruppen Kurillerna som består av fyra öar och som Ryssland och Japan är oeniga om. Fler gånger tidigare har jag varit med och diskuterat den här frågan och jag hade av UPI ombetts att komma med en kommentar även här. Åland har figurerat flera gånger i de här sammanhangen och flera texter har skrivits om hur Ålandsexemplet kan vara till hjälp, t.ex. New Initiatives for Solving the Northern Territories Issue between Japan and Russia: An Inspiration from the Åland Islands. Det senaste året har flera tendenser pekat på att det politiska och ekonomiska landskapet i Ryssland i viss mån förskjutits österut mot landets asiatiska halva, vilket kan gynna processen att lösa Kurillerna-frågan, men experterna på seminariet var ändå överens om att det tyvärr inte ännu finns den politiska viljan i Ryssland att gå Japan till mötes på en rad viktiga punkter. Jag förklarade att Ålandsexemplet kan vara av intresse här, även om professor Akihiro Iwashita från Hokkaido University (huvudtalare) var pessmistisk till möjligheten.

Möte med Georgiens chargé d’affaire i Helsingfors blev det också eftersom en delegation kommer till Finland från Georgien för att studera det finska valsystemet. De vill också komma till Åland för att studera det åländska valsystemet eftersom de har autonoma områden där och kanske skulle tillämpa samma system. Undrar vilka områden han tänker på?

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet åt lunch med arbetskraftsminister Ihalainen för att få en genomgång om allt som är på gång från ministeriets sida. Ungdomsarbetslösheten var ett ämne som diskuterades mycket. Eftersom jag gick direkt därifrån till Svenska riksdagsgruppens möte med Guy Ahonen, pensionerad professor från Hanken, och nu vid Arbetarskyddscentralen så blev det mycket av arbetslöshet och psykisk ohälsa.

Vad kändes bättre än att på en afton gå och se Diiva med Annaliisa Pillak och Paavo Piik på Aleksandersteatern. Det ingick som en del i firandet av Estlands självständighetsdag. En fest i Estland som förövrigt så att säga på riktigt firades på söndag med mottagning på slottet hos presidenten och som efter finsk modell direktsänds i TV och når de högsta tittarsiffrorna. Men jag var fullt nöjd med den performance vi bjöds på i Helsingfors; operaarior av både Verdi och Rossini och för att inte tala om Bizet, det blev inte bara en utan två Carmen arior och sist men inte minst L’amour est un oiseau rebelle.

Men eftersom Air Åland inte längre flyger mig hem på fredag som förr fanns det ingen chans att få lyssna på Gävlesymfonikerna och Björn Blomqvist tolkning av Mozarts operaarior i Mariehamn. Alla som fick möjligheten var mycket begeistrade. Det var intressant och trevligt att träffa dem på Sveriges generalkonsulat efteråt, men gärna hade jag också hört dem spela.

En annan som jag gärna hört spela är trummisen, förre riksdagsassisten, valarbetaren, läraren och trogne vännen Olle. Det blev kaffe och tårta hemma hos Olle som alltså fyllde 50 år den här veckan. Den som vill lyssna till hans trumspel kan lämpligen gå till stadshuset och lyssna på honom i Smugglarkungen.

Tunisiens remiärminister Hamadi Jebali kastade den här veckan in handsken och ny premiärminister blir, om han lyckas bilda regering, den nuvarande inrikesministern Ali Larayedh. En man som suttit länge i fängelse och torterats under förre presidenten Ben Alis dikatur. Larayedh representerar Ennahda (al-Nahda) och har innehaft inrikesministerposten sedan 2011. Han tillhör islamistpartiet, men anses vara en av dess mer moderata medlemmar och ses som förespråkare av dialog. Under den korta tid han var inrikesminister hann han besöka Finland och polisskolan i Tammerfors på grund av det polissamarbete som pågår mellan Tunisien och Finland. De har mycket att lära av Finland. Under det besöket ingick också ett möte med Tunisiens vängrupp i riksdagen. Det var gruppens ordförande Tarja Filatov och jag i egenskap av viceordförande som träffade honom och diskuterade just polissamarbetet. När blir det någon ny grundlag och när blir det val igen? Ja, den saken är det intressant att följa med.

Vecka 7

Ålandsbankens styrelse vill vid en extra bolagsstämma ta bort den röstbegränsning som inneburit en föryngring av styrelsen och också underlättat för mer kvinnorepresentation fick vi veta den här veckan. I arbetslivs- och jämställdhetsutskottet, och även på andra håll i riksdagen, diskuteras nu ett EU direktiv där det står (U 81/2012 rd) ”Dessutom föreslås en skyldighet för börsnoterade bolag att utarbeta en plan för att förbättra könsfördelningen bland de verkställande ledamöterna i förvaltningsorganet och en skyldighet att lämna upplysningar till tillsynsmyndigheten och redogöra för de åtgärder som vidtagits för att genomföra planen eller eventuellt inte vidtagits”. Åldersdiskriminering är inte bra, men risken för förgubbning är än så länge större än risken för förgummning.

Östersjöfonden hade sitt årliga möte och det delades som vanligt ut priser till välförtjänta personer som ägnat mer än det vanliga av sitt engagemang åt att rädda Östersjön. Vi inte bara diskuterade pristagarna utan gick igenom hur vi ser på fondens roll och verksamhet. Det finns numer många som ägnar sig åt detta innanhav och då gäller det att hitta en nisch som gör att Östersjöfonden med sina i sammanhanget relativt blygsamma tillgångar kan bidra på bästa sätt. Pristagarna var specialforskare Seppo Knuuttila från Helsingfors, Finland samt fiskodlare Sixten Sjöblom som vann Ålandspriset. Ni kan läsa om båda personerna på Östersjöfondens hemsida www.ostersjofonden.org.

Hammarland var i tur att besökas och det var ett bra och intressant möte där vi kunde gå igenom dels det vi sysslar med i riksdagen, men jag fick också en bild av vad man hör för sig ute i kommunen och hur man ser på saker och ting som styrs från Mariehamn. Pressmeddelandet som sändes ut av Gustav kan ni hitta här på min hemsida.

En vanlig tisdag morgon innebär flyg till Helsingfors via Stockholm, Air Åland är ett minne blott.

Veckans stora händelse är nog det som inte hände nämligen att regeringens aftonskola om åländska ärenden som skulle hållits den 13 februari blev i sista stund inhiberad eftersom Sannfinländarna ställde till med en interpellationsdebatt just den kvällen. Programmet måste kastas om för många inblandade, men ålandsministerns och mitt möte inhiberades inte. Budet vad gäller vindkraften är fortfarande mycket hoppfullt och positivt enligt vanligtvis pålitliga källor, men ännu har vi inte sett någon vit rök stiga från Handels- och industriministeriets skorsten….. På det här sättet fick de tid på sig att komma med det utlovade förslaget till lösning till den 13 mars då det är meningen att ålandsfrågorna skall få plats på agendan för den aftonskola som då hålls.

Tisdagens debatt inleddes med statsministerns upplysning om regeringens politik 2013 och de viktigaste propositionerna. Det blev sedan väldigt mycket en debatt mellan honom och Timo Soini, som kan vara väldigt underhållande, men, men…Det gavs ett intryck av att det mest frekventa ordet var ”nettobetalare” (ni kan läsa hela Katainens tal (dock bara på finska) här).

Svenska riksdagsgruppen besökte den här veckan UPM som är Finlands näst största skogsägare, den största är staten. Vi fick bekanta oss med hur industrin ser på sin framtid, hur finsk skogsindustri kommer att påverkas av svaveldirektivet. Hur mycket kommer egentligen fraktkostnaderna att börja stiga? Vilka former för stöd kommer det att bli? Frågorna är många, det vet vi som en längre tid följt den här frågan. Vi har alla visats skräcksiffror på hur mycket som kommer att gå på våra vägar och järnvägar, och ändå förstöra luften. Det återstår att se om det verkligen blir så, men en sak är säker, Finland är geopolitiskt en ö och konkurrensen med den övriga träindustrin i Europa kommer att bli verkligt svår.

Riksdagsledamöternas kvällar är oftast fyllda med inte bara plenum och inläsning av material för utskottsarbetet utan också med besök, träffar och till och med ibland med trevliga middagar, som den på onsdagskvällen på Sveriges ambassad med nya ambassadörsparet som värdar och statssekreteraren vid utrikesministeriet som hedersgäst.

Sannfinländarna till Ålandskontoret

Ett sådant kvällsarrangemang var Sannfinländarnas besök på Ålandskontoret med inte bara information från min sida utan också intressanta diskussioner som förhoppningsvis ledde till att vissa frågetecken rätades ut. En fråga som jag dock blev obesvarad var frågan om utredningen om ändring av avräkningsgrunden. Gruppens medlemmar har inte kunnat enas, men vad är det de inte kunnat enas om? Det står ju i självstyrelselagen att det här skall göras, varför är man då oenig? En av deltagarna, Riksdagsledamot Anne Louhelainen, har ställt en fråga till finansministern varför Åland får uppbära egen medieavgift samtidigt som de får del av den avgift som uppbärs i riket som en del av klumpsumman. Urppilainen besvarade frågan med att det skulle man se på i samband med just den här utredningen och så vill man inte gå vidare. Ja, så outgrundliga äro Herrens vägar. Man skulle annars tro att alla vill sträva till att rätt skall vara rätt.

Maria Tolppanen, som varit Sannfinländarnas medlem i den parlamentariska grupp som suttit i riket och utrett om det är nödvändigt att reformera självstyrelsen, berättade lite om hur arbetet i gruppen gick till (ni kan hitta arbetet här). Och det kan bara konstateras att de bland Sannfinländarna som nu någon gång besökt Åland eller Ålandskontoret och fått information om fått veta mer om Åland är många, den här gången härledda av sin härförare Timo Soini.

Under veckan har jag också haft ett värdefullt möte med Nils Thorvalds om vad som händer och inte händer inom EU. Det blev diskussioner om Ålands plats i parlamentet, och det är bara att konstatera att vår sak blivit betydligt starkare med åren. Sedan Finland och Åland gick med har parlamentets betydelse ökat, det blir allt mer av det som kallas ”co-decision making”, och allt detta utan att Åland har något inflytande. Dessutom har både riksdag och regeringen i Helsingfors sagt att Åland måste få ett bättre inflytande, men än så länge ingen plats, och lite mer tålamod måste vi ha, men inte så mycket. Snart är det dags. Vidare talde vi om snus, och om fisk. Och det är inte bara viktigt att tala om fisk i Östersjön. Vi på Åland klagar på att vi inte har något inflytande i EU, men den Västsahariska befolkningen har inget, eller i alla fall mycket litet inflytande, på det fiskeavtal som är aktuellt att förnyas mellan Marocko och EU. EU-parlamentet röstade emot förra gången och det gjorde också Sveriges regering, men hur mycket motstånd rönte det i Finland att de människor i den Västsahariska enklaven det handlade om inte alls själva kunde påverka det? Inte tillräckligt tycker jag. Vi får se hur det går den här gången.

Till veckans besök i riksdagen hörde presidenten för AWEPA Miet Smet, en sammanslutning av parlamentariker som försöker stödja parlamentariker i Afrika och som har sitt ursprung i motståndet mor apartheidpolitiken, men som fortsatt även sedan Sydafrika blivit ett demokratiskt land. Själv var jag vice ordförande i Finlands AWEPA-sektion under den förra perioden, och hur det blir nu får vi se.

Vidare blev det sammanträffande med Barrosos kanslichef Laitenberg för att få det innersta från Barrosos kansli och samma sak med Ukraina. Det finns mycket att säga om demokrati och öppenhet i Ukraina, eller egentligen väldigt lite. Mer finns det att säga om korruption, nepotism etc. Allt detta kunde i alla fall Ukrainas vängrupp i riksdagen få veta mer om genom att Finlands ambassadör i Kiev var i Helsingfors och passade på att delge oss sina erfarenheter.

Hemresan gick via ett kort besök på Brändövägen. Serbien firade sin nationaldag och det gick inte att missa, vem vill bli utan pršut

Nu är det nog nästan dags att konstatera att helgen ägnades i skrivandets tecken. Det blev några timmar på kontoret, men resten hemma. Jo, en sak till Svensk riksdagsgruppen åt avskedsmiddag med sin mångårige medarbetare Pia Gästrin.

Igår kväll 14.2 besökte medlemmar av Sannfinländska riksdagsgruppen med partiordförande Timo Soini i spetsen Ålandskontoret i Helsingfors för att få information om Åland. Värdar var riksdagsledamot Elisabeth Nauclér, informationssekreterare Britt Inger Wahe och riksdagsassistent Gustav Blomberg.

Elisabeth Nauclér inledde med en grundlig presentation av självstyrelsesystemet och självstyrelsens folkrättsliga grunder. Hon tog också upp aktuella åländska frågor, särskilt då reformen av självstyrelselagen. Ledamot Maria Tolppanen, som var Sannfinländarnas representant i den parlamentariska gruppen i riket som nyss gav sitt betänkare om behovet av att reformera självstyrelselagen, berättade om sina erfarenheter och hur arbetet fortskridit. Hon påpekade också för sina kolleger hur mycket ny information om Åland hon fått under arbetets gång, särskilt nämnde hon det lyckade studiebesöket som hon gjorde till Åland under hösten.
Gruppens internationella sekreterare Samuli Virtanen vittnade också han om det lärorika och trevliga besöket som gruppens medlemmar av Nordiska rådet gjorde till Åland under hösten. Också ordförande Soini mindes sitt besök på Åland med värme, han medgav att han haft många förutfattade meningar som kom på skam; alldeles särskilt uppskattade han att han fick spela fotboll med MIFK!

Elisabeth Nauclér och informationssekreterare Britt Inger Wahe tog upp och slog hål på olika myter och missförstånd om Åland som man ofta ser i finska media och i den allmänna debatten. Utredningen om klumpsummesystemet som nyligen släppts av finansministeriet och landskapsregeringen presenterades också. Gästerna fick också ta med sej skriftligt material för framtida behov.

- Träffen var lyckad och avslappnad, gästerna trivdes och en konstruktiv diskussion fördes om olika frågor, speciellt avräkningssystemet och Ålands medlemskap i EU väckte många frågor. Vi uppskattar att ledamöter och kanslipersonal ger sig tid att komma till dessa träffar, de har oftast mycket fulltecknade dagar och kvällar, till exempel Timo Soini gick igår härifrån till en direktsända politisk TV-debatt om EU, A-talk kl. 21.00.

Närmare information ger riksdagsledamot Elisabeth Nauclér, tfn 050 512 1984

PS Bilden är tyvärr av dålig kvalitet, den har tagits av Gustav Blomberg, med en I-pad, ingen kamera fungerade igår! DS

Pressmeddelande 13/2 2013
Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér, Ålands representant i Finlands riksdag
Publiceringsfritt: Genast

Pressmeddelande: Nauclér gjorde kommunbesök till Hammarland

*******************************************************************************
Elisabeth Nauclér gjorde i måndags (11/2) ett kommunbesök till Hammarland där hon blev välkommen av kommundirektör Curt Carlsson samt kommunstyrelse- och kommunfullmäktigeledamöter. Mötet, som var öppet för allmänheten, hölls på kommungården i Hammarland och var ett av av flera kommunbesök riksdagsledamoten har inprickade i kalendern denna vår.

På mötet var Finlands ekonomi, statsfinanserna och de sparpaket man nu genomför samt den pågående debatten om hur Ålands framtida kommunstruktur skall se ut två huvudfrågor som flitigt diskuterades. Andra delikata frågor som togs upp var också klumpsumman, vindkraftstödet, mervärdeskattefrågor/skattegränsen, och aktuella riksdagslagar som är på kommande.
*******************************************************************************

Mer information ges av:
Gustav Blomberg på tel.nr. 094324047 eller per e-post gustav.blomberg@riksdagen.fi

Vecka 6

Nu har det blivit ordning på mitt liv. Allt är tillbaka till det vanliga, riksdagen har startat och därmed de vanliga rutinerna.

Måndag var jag alltså inte i Mariehamn utan i Helsingfors för talmansval. Det blev som det var tänkt, de tre herrarna återvaldes även om Mari Kiviniemi seglade fram som en stark kandidat och fick hela 49 röster av de som tyckte att talmanstrion inte borde vara helt mansdominerad. Nåja, för några år sedan var den helt kvinnodominerad så vi har väl nått jämställdhetsmålet och kan kosta på oss det här undantaget nu.

Tisdag var det kyrkogång, högtidligt öppnande och högtidligt kaffe. Biskopens tal väckte uppmärksamhet, särskilt bland de svenskspråkiga naturligtvis, men även bland andra. Dels därför att han talade om de ekonomiska problem landet står inför och att vi alla måste ta vårt ansvar och dels därför att han hade valt att ta med några unga flickor som medverkande i sin predikan.

Det högtidliga öppnandet handlade naturligtvis om vad skulle presidenten säga och vad skulle talmannen svara. Det blev ingen diskussion dem emellan om lönesänkning eller inte, den togs utanför plenisalen. Den debatten avslutades också under veckan på Åland med att lagtinget gick in för att inget skulle ändras. För min del har det varit klart från första stund att det är en sak om presidenten avstår från en löneökning han ännu inte fått, särskilt med tanke på att han inte betalar någon skatt och inte har några utgifter för det dagliga. Vi som däremot betalar skatter skall i första hand bidra till landets dåliga ekonomiska situation via skatteinstrumentet. Dessutom finns det ingen anledning att ändra på det sätt som riksdagens löner bestäms, nämligen genom att ett utomstående organ fattar beslutet. Min åsikt har varit den samma från första stunden.

I plenisalen talade presidenten däremot om Europas ekonomi och sade det som jag hört honom säga tidigare och redan då fastnat för som något vi skall komma ihåg, nämligen att det är inte bara att klaga på de stater som tagit för stora lån, vi måste också anklaga de som gett dem för stora lån. Och det, det är vi. EU och Bryssel är nämligen vi. Vi har inte haft kontrollen och varit för slapphänta. Sedan talade han i kraftfulla ordalag om de som tar till våld för att hota demokratin, vilket inte är acceptabelt. Slutligen talade talmannen om det som vi alla satt och funderade över vad vi skulle säga dagen efter, då när han inte får tala, nämligen i den säkerhetspolitiska debatten. Talmannen och lantrådet var på plats.

Onsdagen gick helt i den säkerhetspolitiska debattens tecken. Åland är nämnt i den säkerhetspolitiska redogörelsen, men den redogörelse utrikesutskottet efterfrågade 2009 efterfrågas inte nu. Det är viktigt att vi håller fast vid det så att vi får se en säkerhetspolitisk syn på Åland, eller rättare sagt att riket börjar se Ålands demilitarisering och neutralisering som en tillgång och inte som ett problem. Ni kan läsa hela mitt anförande här, mitt pressmeddelande från debatten här och Statsrådets redogörelse om Finlands säkerhets- och försvarspolitik här.

Följande dag ville en viss ambassad ha ett samtal om vad som händer med Malvinerna nu, med andra ord Argentinas ambassad. Malvinerna erövrades av Storbritannien år 1833, döptes om till Falklandsöarna och befolkningen förpassades därifrån. Istället flyttade ett antal personer dit som nu utgör befolkningen, ca 3.000, förutom de 5.000 militärer som finns på ön. Ingen har missat det krig som utkämpades, om inte under järnladyns kommando så näst intill, år 1982. Efter det diskuterade i FN hur frågan skulle lösas och då nämndes i sammanhanget Ålandslösningen. Öarna finns på FN:s lista över områden som skall avkolonialiseras, vilket innebär att folket får säga sitt och då vanligen genom en folkomröstning. Nu har därför de människor som bor där, men som inte Argentina anser är befolkningen, bestämt att hålla en folkomröstning om öarnas statstillhörighet. Svaret är liksom givet. Man kan tippa på sådär 99,9%, men vem vet det kan kanske bli 100,1%. Intressanta artiklar om disputen går att läsa på theguardian.co.uk.

På kvällen åt vi som tillhör den norska vängruppen middag på norska ambassaden med det nya norska ambassadörsparet, och fick mycket nyttig information.

Godby skola kom på besök till riksdagen och fick en rundvanding i riksdagshuset med min assistent Gustav Blomberg före de kom till Svenska riksdagsgruppen grupprum där jag gav en lätt presentation över riksdagsarbetet. Gustav gick sedan till plenumläktaren, där riksdagsarbetet presenterades mer ingående, och sedan fick de även besöka damrummet (eftersom skolgruppen bestod av tre tjejer och en lärarinna) där män inte får vistas. Gruppen var i Helsingfors för att träna sina finska kunskaper och besöka sina brevvänner i en högstadieskola i centrala Helsingfors

Kvinnonätverket åt lunch med jämställdhetsavdelningen på Social- och hälsovårdsministeriet och fick information om senaste nytt inom deras lagstiftningsområde. Reformer är på kommande även där.

Under veckan skulle det väljas nya medlemmar i operans förvaltningsråd. Det är en attraktiv plats tycker jag, så beredd inför en svår valkampanj och strid på kniven blev jag djupt besviken när platsen blev min utan strid.

Återigen blev det rubriker från Tunisien, rubriker vi kunnat vara utan. Oppositionsledaren Shokri Belaid sköts, regeringschefen ville upplösa regeringen, men tilläts inte. När blir det nyval? Det var utlovat att ske inom ett år från valet av tillfällig lagstiftande församling som bara skulle skriva en grundlag och sedan avgå. Hur går det nu? Det finns all anledning att känna oro.

Onsdagen den 3 februari klockan 14.05
2) Finlands säkerhets- och försvarspolitik 2012
SRR 6/2012 rd

Elisabeth Nauclér /r: Ärade herr talman! Rubriken på mitt anförande kunde vara ”Dags att omvärdera Ålands demilitarisering och neutralisering”.

Åland demilitariserades 1856 som en förtroendeskapande åtgärd. Öarnas strategiska betydelse var ett hot mot den som inte hade kontrollen. Därför beslöts att Åland inte skulle få befästas. Hur skulle då Åland kunna försvaras i krig? Ja, svaret är att det gick naturligtvis inte, och vid Ålandsfrågans behandling i Genève 1921 enades parterna därför att om Finland skulle dras in i ett krig skulle öarna vara neutraliserade, inte neutrala men väl neutraliserade, inga krigshändelser skulle få äga rum. Det enades signatärmakterna om, det har blivit folkrättsligt bindande även för andra länder.

En kontrollmekanism infördes. Finland kunde vända sig till Nationernas förbund och hade rätt att om Finland hotades också begära hjälp av signatärmakterna, i dag alla, förutom Indien, EU-stater. Själv har jag förvånats över att ingen sett möjligheterna för Finland att skaka liv i Ålandskonventionen, som har samma syfte som solidaritetsklausulen i artikel 222 i Lissabonfördraget. Det finns ingen motsättning mellan ett starkt militärt försvar och folkrättsligt försvar av Ålands demilitarisering, men framför allt neutraliseringen.

Det finns få demilitariserade och neutraliserade områden i världen, och det har säkert gjort att man känt stor osäkerhet över hur Åland ska försvaras. Det har därför varit naturligt att säga och handla som om det skulle försvaras som vilket område som helst, ett strategiskt viktigt område, med andra ord med klassiskt territorialförsvar. Detta har inte varit någon lätt uppgift och demilitariseringen har setts som ett problem, och när sedan invånarna slagit vakt om demilitariseringen har det lett till oändliga diskussioner mellan landskapet och försvaret, landstigning eller inte, hur många gånger etc. Detta är bortkastad energi. I stället för att uppfatta Ålands demilitarisering och neutralisering som ett problem är det dags att se det som en tillgång, en möjlighet och en resurs.

Det finns ett annat sådant område inom Norden nämligen Svalbard/ Spetsbergen, och det traktat som reglerar den frågan har varit öppet för fler länder att ansluta sig. Så borde också Ålands status kunna göras levande. Mycket av diskussionen kring vad som står i regeringens säkerhetspolitiska redogörelse handlar om territorialförsvarets resurser och då om vi ska ha en värnpliktsarmé och vad vore då naturligare än att se Ålands ställning i ljuset av detta. Använd de minskade resurserna som finns till de ställen där ett territorialförsvar är på sin plats.

Herr talman! Ålands demilitarisering och neutralisering ska inte försvaras av försvarsministeriet, Åland ska försvaras av utrikesministeriet. Det handlar om folkrätt och om traktatsrätt på samma sätt som i fallet med Svalbard. Hur ska då Ålandskonventionen hållas levande och utgöra exempel i andra krisområden? Ja, inte är det med territorialförsvar i alla fall. I redogörelsen lyfts behovet av civil krishantering fram som ett område där Finland har mycket att ge. I det sammanhanget kommer Ålandsexemplet väl till pass. Listan på krisområden där demilitarisering är aktuell kan göras lång. Demilitariserade zoner är en trygghet för många minoriteter runtom i världen och flera, de flesta kanske, av just de områden som ledamot Haavisto nämde tidigare har varit aktuella i det här sammanhanget.

Herr talman! Tidigare har inget tagits in om Åland i redogörelsen. Bra skrivningar finns både i utrikes- och försvarutskottets behandling 2009. Det är ett stort framsteg att nu ha fått in Åland i redogörelsen, och att den utredning som utskottet efterlyste 2009 nu ska göras. Det väntar vi med spänning på.

I redogörelsen står att ”Åland har en etablerad ställning i internationell rätt. Tryggandet av landskapets specialställning hindrar inte att Finland intensifierar sitt militära samarbete inom Europeiska unionen och i internationella organisationer”. Själv skulle jag formulerat meningen annorlunda, i stället för att skirva att ”Tryggandet av landskapets specialställning hindrar inte” skulle jag ha skrivit ”underlättar för Finland att intensifiera sitt militära samarbete”. Herr talman! En riksdagskollega frågade mig i går om jag tyckte att det nu när Ålands självstyrelselag ska reformeras vore dags att införa värnplikt för ålänningarna. Och jag svarar gärna ja på den frågan. Unga framåtstående jurister som specialiserar sig inom folkrättens område och vet hur man försvarar Ålands demilitarisering och neutralisering vid förhandlingsbordet kunde delta runt om i världen i andra krisområden med den erfarenhet och kunskap utbildningen kan ge dem. Det vore ett bra bidrag till världsfreden.

Pressmeddelande 7/2 2013
Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér, Ålands representant i Finlands riksdag
Publiceringsfritt: Genast

Pressmeddelande: Nauclér har höga förhoppningar på Ålands roll i Finlands säkerhets- och försvarspolitik

*******************************************************************************
I onsdagens plenum debatterades Stadsrådets redogörelse för Finlands säkerhets- och försvarspolitik 2012 där Nauclér framförde Ålands sak.

I redogörelsen kan man läsa att Åland har en etablerad ställning i internationell rätt och att tryggandet av dess ställning inte hindrar Finland att intensifiera militärt samarbete mot EU och övriga internationella organisationer. Dessutom utlovas en utredning om hur man ska ta hänsyn till Ålands särställning i samband med möjliga oljekatastrofer och andra krissituationer, samt hur beredskapen skall säkerställas i de berörda myndigheterna.

- I tidigare redogörelser om Finlands säkerhets- och försvarspolitik har inget nämnts om Åland, och det är därför ett stort framsteg att nu ha fått in Åland i redogörelsen, och att den utredning som utrikesutskottet efterlyste 2009 nu ska göras. Det väntar vi med spänning på, menar Nauclér.

I Utrikesutskottets betänkande över Statsrådets redogörelse över Finlands säkerhets- och försvarspolitik från 2009 fanns dock en mer omfattande skrivelse om Ålands speciella status i relation till utvecklingen av Finlands försvar.

- Jag förväntar mig att den utredning som nu skall göras också omfattar det som står i det här betänkande, anser Nauclér.

Under åren har man känt stor osäkerhet över hur Åland ska försvaras och vår speciella status har setts som ett problem. Det traditionella och allmänrådande synsättet har varit Åland skall försvaras med klassiskt territorialförsvar.

- Detta har inte varit någon lätt uppgift; invånarna har slagit vakt om demilitariseringen vilket lett till oändliga diskussioner mellan landskapet och försvaret. Detta är bortkastad energi. I stället för att uppfatta Ålands demilitarisering och neutralisering som ett problem är det dags att se det som en tillgång, en möjlighet och en resurs!
*******************************************************************************
Finlands säkerhets- och försvarspolitik 2012 (SRR 6/2012) går att läsa via denna länk.

Elisabeths anförande går att läsas i sin helhet här

Frågan som ställdes av Elisabeth till försvarsministern före anförandet (6 febr.) finns här

Utrikesutskottets betänkande över Statsrådets redogörelse: Finlands säkerhets- och försvarspolitik 2009 finns här

Mer information ges av:
Gustav Blomberg på tel.nr. 094324047 eller per e-post gustav.blomberg@riksdagen.fi

Här är talet jag höll här på riksdagen under ett seminarium 7 november 2012 om Nagorno-Karaback. Talet på svenska och finska finns här.

Нагорный Карабах – замороженный конфликт

Аландские острова – финский пример автономии
7 ноября 2012 г., 10.00 – 13.00, Парламент Финляндии, Хельсинки

Уважаемые дамы и господа, уважаемые сторонники урегулирования конфликта!

Это не первое мое выступление, посвященное системе самоуправления Аландских островов и решению Аландского вопроса в контексте нагорно-карабахского конфликта. Да и не я одна выступаю по этим проблемам. На протяжении целого ряда лет интерес к данной теме был большим, проведены глубокие научные исследования. Первый раз я выступала по этому вопросу в Маарианхамине в декабре 1993 года, а в последний – в апреле этого года в Баку. И было еще немало выступлений между этими двумя событиями, в основном, на Аландских островах. Почему же именно Аландские острова постоянно упоминается в контексте решения нагорно-карабахского конфликта? На этот вопрос есть разные ответы, и я постараюсь осветить несколько точек зрения.

Первый вопрос, который возникает у многих слушателей, какое отношение к конфликту на Южном Кавказе имеют Аландские острова, расположенные в богатой и цивилизованной Северной Европе? Ответ гораздо ближе, чем многие думают. Когда всем на островах стало ясно, что Финляндия собирается получить независимость от России, то на Аландах это вызвало крайнее беспокойство. Идея стать частью Финляндии не вызывала восторга у местного населения по причинам безопасности: жители Аландских островов не верили, что молодое государство сможет обеспечить стабильность в стране. Но самую большую озабоченность вызывал языковой вопрос. Сейчас мы знаем, что Финляндия стала страной с двумя официальными государственными языками, но в то время жители Аландских островов об этом предполагать не могли. Поэтому они пришли к мнению, что лучше снова присоединиться к Швеции.

Я не собираюсь сейчас подробно рассматривать всю историю вопроса до мельчайших деталей. Скажу только что, на Аландских островах был проведен сбор подписей, в результате которого выяснилось, что подавляющее большинство населения выступает за присоединение Аландов к Швеции. Этот поименный список был отправлен в Стокгольм шведскому королю. Аландский вопрос рассматривался на Парижской мирной конференции, но в рамках Версальского мирного договора он так и не был урегулирован. Было заявлено, что данный вопрос имеет отношение к обеспечению безопасности, и по инициативе Великобритании его рассмотрение было перенесено в Лигу Наций.

Там он был решен в 1921 году таким образом, что Аландские острова получили статус автономии, оставшись при этом в составе финского государства. Финляндия обещала предоставить Аландским островам самую широкую автономию, которая только может быть у территории, не являющейся независимым государством. Населению Аландских островов была предоставлена гарантия сохранения шведского языка и шведской культуры в течение бессрочного периода. Устанавливалось, что обучение в учебных учреждениях и все отношения метрополии с провинцией будут вестись на шведском языке. Вопрос, однако, был связан также с обеспечением безопасности в регионе и стратегическим значением Аландских островов. В 1854 году во время Крымской войны территория Аландов была зоной военных действий, и, попав в руки врага, острова представляла угрозу для остальных государств. В соответствии с положениями Парижского мирного договора от 1856 года России запрещалось когда бы то ни было сооружать военные укрепления на Аландских островах. Но в 1921 году в Женеве на специальной конференции Лиги Наций, в которой участвовали также и государства региона Балтийского моря, было принято решение о демилитаризации и нейтрализации Аландских островов. Иными словами, острова стали не нейтральной, a именно нейтрализованной территорией. Логическим следствием данного статуса стало то, что в мирное время на Аландских островах запрещалось любое военное строительство, соответственно, в военное время территория не подлежала защите от нападения. В случае вооруженных конфликтов вступал в силу статус нейтрализованной территории, который определял, что подобные территории не могут быть вовлечены в театр военных действий. С этим согласились все страны, подписавшие договор. Условия договора были также обязательны для соблюдения другими государствами, за исключением России, которая в то время не являлась членом Лиги Наций и по этой причине не была приглашена на конференцию. Россию, однако, по-прежнему связывал договор о демилитаризации от 1856 года. Такое урегулирование вопроса явилось мерой по укреплению доверия, т.к. необходимо было снять напряжение в регионе. Такая мера хорошо подходит для регионов, где стороны не доверяют друг другу. Демилитаризация приграничных территорий в зоне военных действий проводилась и ранее, но Аландские острова стали единственной в мире зоной, которая была демилитаризована без того, чтобы территория сначала служила зоной военных действий, а также без того, чтобы через зону проходила граница.

В мире очень мало демилитаризованных и нейтрализованных зон (status mixtus), и есть всего одна территория, имеющая при этом статус автономии. Это Аландские острова. Данная комбинация особенно привлекательна при урегулировании конфликтов в тех зонах военных действий, где необходимо установить стабильное военное положение и одновременно обеспечить прочную автономию.

Каким образом обеспечивается прочная автономия Аландских островов? На это влияют многие факторы, но прежде всего нужно отметить, что ситуация на Аландских островах была урегулирована международным органом и решение было одобрено обеими странами-участниками конфликта. Финляндии и Швеции было дано три дня на признание решения Лиги Наций, и решение было признано, несмотря на то, что обе стороны были разочарованы конечным результатом. Финляндия не получила господства над Аландскими островами без значительных ограничений (sous-soveraignty), Швеция не обрела никакого господства. Кроме того была еще одна проигравшая сторона, если мы хотим использовать это слово – это Аландские острова, которые не смогли войти в состав Швеции. Один из руководителей Аландских островов, присутствовавший в Женеве на переговорах, назвал этот день самым горьким днем своей жизни. Таким образом, речь идет о решении, которое противоречило волеизъявлению народа, но, тем не менее, было конструктивным, и именно это делает опыт урегулирования Аландского вопроса столь интересным.

Время от времени раздаются упреки в том, что жители Аландских островов находятся в привилегированном положении. Не стоит забывать, что пребывание в меньшинстве это вовсе никакая не привилегия. Защита прав меньшинства – это своеобразная компенсация. В этой связи также следует отметить, что предоставление широких прав жителям Аландских островов как национальному меньшинству было вызвано необходимостью и гарантировало возможность выживания этой небольшой, полностью шведоязычной группе населения, в то время насчитывающей чуть более 20 тысячи человек. Я также хочу подчеркнуть, что основной целью различных видов защиты, предоставленных населению Аландов, было сохранение культуры и языка. Речь ни в коем случае не шла о том, чтобы затруднить переезд людей на Аландские острова. На острова может переехать кто угодно и когда угодно. Об этом свидетельствует и тот факт, что почти треть нынешних жителей островов родилась за пределами Аландов.

Таким образом, в этом конфликте участвовали две стороны: Аландские острова и Финляндия (или говоря официальным языком «держава» – ”riket”), которые не доверяли друг другу. Очевидно, по этой причине и были установлены все эти гарантии безопасности. В отличие от многих других случаев, правовой статус автономии Аландских островов был закреплен не конституцией Финляндии, а международным договором. Поскольку речь шла о международном решении, то оно должно было включать в себя возможность подачи апелляции в международные органы: в Лигу Наций, а в случае правового вопроса – в Постоянную палату международного правосудия в Гааге. Право апелляционного обжалования впоследствии было отменено и заменено другими процедурами, в подробности которых я не буду сейчас вдаваться. Следует отметить, что жители Аландских островов стали единственным меньшинством в мире, которые получили возможность влиять на то, кого метрополия будет направлять в регион в качестве своего представителя.

Представитель Финляндского государства называется губернатором, и вследствие указанной процедуры он пользуется доверием обеих сторон. Поэтому он может быть назначен председателем так называемой Аландской делегации, состоящей из двух представителей правительства Финляндии и двух представителей, избираемых лагтингом (Аландским парламентом). Делегация выступает в роли консультативного органа, занимающего трактовкой Закона о самоуправлении, а также выполняет функции арбитражного органа. Такой способ самоуправления впоследствии широко применялся во всем мире, так как был уникальным в своем роде.

Согласно Женевскому решению Лиги Наций, законодательная власть в регионе была разделена и были созданы две юрисдикции. Соответственно, это потребовало создания жесткой системы контроля, при которой большая роль отводилась не только Аландской делегации, но и Верховному суду. Окончательное же слово принадлежало президенту. Подобное было возможно благодаря сильному положению президента в политической системе Финляндии. Можно и дальше приводить примеры того, на чем базируется прочная автономия Аландских островов, что делает Аландскую модель самоуправления особо интересной для конфликтных регионов.

Конечно, региональную автономию легче создать на территории, которая имеет строго очерченные границы, например, на острове. Но в Финляндии существует и автономия внутри страны – автономия личности. Я имею в виду права, которыми наделено шведоязычное население Финляндии. Если существование этих двух систем возможно в Финляндии, то можно предположить, что с таким же успехом эта модель может использоваться и в других странах, в регионах, где нет строго очерченных границ.

Я использовала слово «модель», хотя вообще-то никогда не употребляю этого слова, говоря о системе самоуправления Аландских островов. Никаких моделей не существует. Все регионы имеют свою историю, свои условия, свои возможности и свои потребности. Просто существуют различные примеры решения проблемы. Сходства и модели, заслуживающие внимания, можно найти только тогда, когда на это есть желание. Если же такого желания нет, то и вряд ли найдется что-либо стоящее.

Когда в 1993 году председателем Минской группы был Хейкки Талвитие, представляющий Финляндию, то было ясно, что есть множество причин воспользоваться Аландским вариантом решения проблемы. Тогда представители политических кругов Армении и Азербайджана посетили с визитом Аландские острова. Я и сама тогда была дома на Аландах, приехав из региона другого конфликта – из Хорватии, которую в то время раздирали распри между сербами и хорватами. Я видела, что у этих двух конфликтов есть много общего. В Вашингтоне для краинских сербов был составлен проект Закона об автономии, т.н. план Z-4, в котором было много заимствований из системы самоуправления Аландских островов. План был отвергнут, и спор перерос в кровавую бойню. В результате десятки тысяч людей были вынуждены покинуть родные места, а их дома были сожжены дотла. Многие из них никогда не вернутся на родину, и остается только надеяться, что подобная участь минует Нагорный Карабах.

На протяжении ряда прошлых лет возможность использования Аландской модели видели не только члены Минской группы. Молодежь, журналисты, исследователи, женщины, политики – самые различные группы людей из Азербайджана и Армении встречались друг с другом на Аландских островах. Там они могли общаться друг с другом, и часто обе стороны видели реальные возможности – стоило только приложить немного усилий.

Аландским островам повезло в том смысле, что они смогли привлечь к себе внимание международного сообщества безо всякой войны в регионе. Это очень нетипично. Обычно для привлечения международного внимания требуются вспышки насилия, как например, в Косово или Восточном Тиморе. Мирные же попытки урегулирования конфликта, как например в Тибете, как правило, не привлекают к себе внимание мирового сообщества. Насилие нельзя рекомендовать в качестве средства привлечения международного внимания, тем более в случае с Нагорным Карабахом, к которому и так прикованы взгляды мирового сообщества. Я не стану спекулировать на тему, почему процесс урегулирования конфликта зашел в тупик. Тем не менее, можно отметить, что большой критике подверглась деятельность Минской группы, темп работы которой замедлился. Действия ЕС тоже не привели к желаемым результатам. Преимущество ОБСЕ заключается в том, что там представлены все стороны конфликта, и урегулирование конфликта под эгидой ОБСЕ является естественным форматом для решения данного кризиса. Не стоит также забывать еще об одном важном моменте – никой приглашенный посредник не сможет урегулировать конфликт, если этого не хотят сами стороны конфликта.

Как я уже отмечала ранее, Аландские острова не является моделью, но там существуют механизмы, которые могут служить моделями. К таковым относится система контроля за работой законодательных органов в пределах своей юрисдикции, которая была описана мной раньше. Я бы хотела обратить внимание еще на одну деталь или модель, если все же использовать это слово. Я имею в виду Швецию. Швеция с самого начала приняла решение и никогда более не вмешивалась в споры между Аландскими островами и Финляндией, которых на протяжении прошедших лет было немало. Швеция не выражала своей позиции ни «за», и ни «против», и трудно себе представить, что страна поддержала бы Аландские острова, если бы те выступили за признание своей независимости. При этом Швеция всячески поддерживала Аландские острова в области культуры, образования, медийного пространства и даже в сфере здравоохранения, так как роль языка в этих сферах огромна. Хочу отметить, что речь идет об идеальном так называемом материнском государстве (kin-state). Примеров государств, которые всяческим образом разжигали сепаратистские настроения местного населения и способствовали возникновению конфликтов, войн, ненависти и недружелюбия, очень много. В современной Европе Албания является примером такого материнского государства (kin-state), которое, можно сказать, способствовало урегулированию конфликта, не вмешиваясь в Косовский конфликт.

Аландские острова – это одна из немногих автономий в мире, которая имеет свой полицейский орган. Этот факт вызывает большой интерес у специалистов по урегулированию конфликтных ситуаций. Крайне важно, чтобы население доверяло полиции и чтобы полиция была «своей».

У молодых независимых государств иногда возникают проблемы, связанные с определением государственных границ и отношением к национальным меньшинствам. Так было и в Финляндии, и в Армении, Азербайджане и во многих странах бывшей Югославии. Автономия Аландских островов представляет собой крайне легалистическую систему, традиции которой уходят корнями во времена, когда Финляндия входила на правах автономии в состав Российской империи. Один единственный раз президент Финляндии отклонил закон, принятый парламентом Аландов, по не юридическим, а иным, основаниям. Это произошло при принятии Аландскими островами первого Закона о флаге. Президент Финляндии констатировал, что флаг очень похож на государственный флаг Швеции и это может представлять угрозу государственной безопасности. Это еще раз свидетельствует о том, насколько важными, даже я сказала бы непомерно важными, являются символы. Это касается как молодых, только что образовавшихся государств, так и автономных регионов. Экономика намного важнее любых символов, но об этом часто забывают – эмоции берут вверх. Тем не менее, об этом не стоит забывать тем, кто хочет содействовать мирному, а не военному урегулированию конфликта.

Всем нам, кто находился в зонах конфликта, не раз приходилось слышать такие слова: «Мы хотели бы быть автономной областью внутри Финляндии». К сожалению, соседей не выбирают. Приходится уживаться с теми, которые есть. Не следует забывать, что Аландские острова это вовсе не история со счастливым концом. На протяжении прошедших лет было много разногласий и проблем, но все они всегда решались за столом переговоров. Тем, кто изучает наш опыт, обязательно стоит ознакомиться с нашими ошибками, недостатками и проблемами. От этого никуда не денешься, хотя немногие хотят выносить свои проблемы на всеобщее обозрение. Но нам надо быть готовым к этому, если мы хотим честно и правдиво делиться своим опытом. Ведь мы же сами всегда находили пути решения своих проблем.

Vecka 5

Nej, veckan började inte i Mariehamn utan i Häljeboda med de sista timmarna fyllda av allt som skall göras innan det är dags att ge sig av, och dit hör naturligtvis att besöka gamla moster som närmar sig 93 år. Nästa dag bar det av på den långa resan tvärs över Sverige. Väderrapporterna indikerade att det var bäst att ta god tid på sig, mycket god tid för den som skulle köra i snö som föll på underkylt underlag. Det kändes som ett jullandskap i en Disneyfilm när jag tidigt på morgonen startade i mörkret genom ett helt vitt landskap med stora snöflingor som föll mot rutan i en strid ström. Som tur var gick det över med ljusets inträde och jag kunde i Uppsala konstatera att jag hade en och en halv timme till godo.

Sedan kom en arbetsdag i Mariehamn och det behövs. Stor optimism råder bland landskapets politiker efter att rikets parlamentariska arbetsgrupp med uppgift att titta på behovet av revision av självstyrelselagen fått sitt betänkande färdigt, och bra är det. Det behövs mycket positivism för att komma vidare med den här frågan.
En natt i Mariehamn var det tänkt, men det höll på att bli en i Jomala också; fyra timmars väntan på Mariehmans flygplats och i säng i Helsingfors först vid tretiden var inte riktigt vad jag planerat. Nästa morgon var det igen dags att undervisa på försvarskursen och den här gången var det ingen sak att få alla att lyssna uppmärksamt. Vad som hände efter förra gången vet jag inte, men enligt Hufvudstadsbladet befann sig redaktören omringad av upprörda deltagare som var ”uppretade”, ”arga” och ”ilskna” (underledaren kan läsas i Hufvudstadsbladet 18 november). Men genom att nu berätta om vad Hbl skrivit efter mitt framträdande lyssnade alla uppmärksamt, för vem vill inte veta vad den har att säga som gör folk arga. Tack Hbl för draghjälpen, jag har inget problem att få deltagarnas uppmärksamhet i fortsättningen.

Under veckan kom Ålandsdelegationens utlåtande över frågan om Åland skall kallas Åland på kartor och Mariehamn kallas Mariehamn eller om det också får stå Ahvenanmaa och Maarianhamina i internationella sammanhang, d.v.s. inte när det handlar om finska texter, utan i sådana sammanhang som internationella karttjänster, t.ex. Google Maps. Det skall inte finnas risk att Åland och Mariehamn i framtiden sakta men säkert på andra språk blir the Ahvenanmaa islands, les îles d’Ahvenanmaa, die Ahvenanmaa Inseln etc. En känd metod från konfliktområden är att döpa om en minoritets eller fiendens ortnamn. Och svaret från Ålandsdelegationen var att man kan inte döpa om ortnamnen hur som helst. Det finns en skyldighet att gå tillbaka till det ursprungliga beslutet i Genève och se vad som var andan och meningen i beslutet ur folkrättslig synpunkt. Nu skall frågan behandlas av Justitieombudsmannen som i och för sig har en ny avdelning som skall behandla just människorättsfrågor, men efter Ålandsdelegationens utlåtande torde saken vara rätt klar utan ingripande från denna nya avdelning. Nyheten verkar ha spridits; inte bara finlänska och åländska medier skriver om nyheten, men också (efter en snabb titt på sökmoterer) Metro, Aftonbladet, Norrländska socialdemokraten, Barometern, GP, etc. etc. Utlåtandet borde snart komma ut på Ålandsdelegations hemsida.

På kvällen gav sig den lilla, men goda, delegationen från stora utskottet till Serbien iväg. Syftet var att besöka parlamentet Skupština, men också att delta i det andra seminariet i projektet “Women for Democracy and Equality” som syftar till att stärka kvinnornas ställning som leds av BFPE. Detta seminariet gick under titeln “Legislative Authority and Procedures in Achieving Gender Equality”. Det var alltså fortsättning på det första seminarium som hölls i Zrenjanin mellan 3 och 5 november under namnet ”Gender Equality and Anti-Discrimination Policies”. Hela projektet finansieras med EU-medel, men också med finska pengar. Att detta projekt startats beror alltså på att den nu finns ca 33 % kvinnor i det serbiska parlamentet, allt sedan en lag om kvotering stiftats. Ni kan läsa mer om seminariet och projektet här.

Nu var det alltså Stora utskottets ordförande Miapetra Kumpula-Natri och utskottsrådet Anna Sortos tur att vara huvudtalare. Själv hade jag sedan möjlighet att kommentera deras inlägg och försöka lyfta fram de punkter jag tyckte var de mest värdefulla. Hit hör våra kontakter till väljarna, vårt kvinnliga nätverk som är partiöverskridande och den utomordentligt kunniga och värdefulla resurs vi har i vår personal. Både Miapetra och Anna berättade om sina personliga erfarenheter av hur det är att ha ett yrkesliv, en karriär och en familj. Det finns inget datum än för diskussionerna om ett serbiskt EU-inträde, först måste vi se hur det går med de diskussioner som förs under Ashtons ledning om en lösning för människorna i Norra Kosovo – nästa möte äger rum nu snart i februari - och sedan måste vi vänta på vad som sägs i Berlin och kanske Serbien efter det, sådär i juni, kan få ett datum för när förhandlingarna kan börja. Fler om och men kan nästan inte uppbringas, men trots det är det klart att det finns ett stort intresse för den fortsatta processen med EU. Många ligger i startgroparna och förbereder sig på alla sätt inför ett EU inträde. För många är inte själva datumet så viktigt utan det viktigaste är processen dit, inte målet utan vägen dit.

The European movement har länge haft många starka personligheter i ledningen i Serbien. Den förste av dem ordföranden Vojin Dimitrijević, en människorättskämpe, professor i folkrätt och en bekantskap jag gjorde på Åland 1981 då professorer i folkrätt från hela världen samlades på Åland under rubriken ”JUS – 81″. De bekantade sig med Åland och ålandsfrågan, och Vojin även med Borgboda. I oktober förra året nåddes jag av budskapet att Vojin är borta, men hans anda och engagemang lever kvar. Det fick vi bevis på bland annat under vårt besök på regeringens integrationskontor. Att en av de ledande gestalterna inom Europarörelsen i Finland har varit och är Miapetra Kumpula-Natri gör inte saken sämre för vårt fortsatta engagemang. Ingen tvekan om att dessa frågor kommer att vara högt på agendan när de serbiska kvinnliga parlamentarikerna gör sin resa till Finlands riksdag under våren.

Till seminariets höjdpunkt hörde enligt mångas åsikt presentationerna av Biljana Lazaraević, polischef, och ledde den serbiska enheten i FN:s polisstyrkor på Haiti under jordbävningen och helikopterföraren, majoren Goran Topalović som också varit ute på FN uppdrag och särskilt sysslat med det som kallas gender perspective. Han hade varit focal point för gender issues och kunde visa hur kvinnor arbetar inom armén både i Serbien och i FN:s fredsbevarande operationer. Det går sakta, men säkert frammåt.

Svårt för mig att vara på Balkan utan att också ägna några av de lediga stunder som dyker upp mellan olika möten till alla gamla, och nya vänner. Dit hörde ett samtal med folk på presidentens kansli om hur man skall gå vidare med livet för serberna i norra Kosovo. Finns det en lösning för dem, eller är de dömda att leva som fångar i sitt eget land, vilket land det nu månne vara? Det finns ett liv det är jag övertygad om, men det gäller bara att hitta modell, och modeller, eller rättare sagt exempel. Och det finns det många av i Finland. Territoriell autonomi är knappast en lösning för några kommuner, men varför inte personlig autonomi? Hellre det än etnisk rensning skulle man tycka, men vi har sett folk i den här delen av världen välja fel väg tidigare.

Ett besök hos min käre, käre vän Ljubiša Rajićs änka var ett sätt för mig att knyta samman ett band vars första knut knöts hösten 1993 och skulle komma att vara i nästan tjugo år. Aldrig gjorde jag ett besök i Belgrad utan timtals av diskussioner och lyssnande på soffan i Ljubišas arbetsrum i lägenheten i centrala Belgrad, huset där tidningen Borba finns. Ljubiša finns inte mer, men hans ande lever kvar. Aldrig glömmer vi som hade förmånen att lära känna medlemmen av Det norske Videnskaps-Akademi, professorn i skandinaviska språk vid universitetet i Belgrad, människorättskämpen, den stridbare mannen som stod på barrikaderna och in i det sista var beredd att kämpa för rättvisa för sina studenter och andra i ett samhälle i övrigt så fyllt av korrupta varelser. Själv hade jag även förmånen att träffa hans far som en gång suttit i nazistiskt fångläger i Norge under andra världskriget och överlevt hårda strapatser, men bröd- och mjölkköerna i det hårda vintervädret under Balkankriget i Belgrad under 90-talet överlevde han inte.

Familjen Rajićs hem i Belgrad var centrum för mediciner och livsförnödenheter som skulle föras från någon serb i Kroatien till någon serbisk släkting i någon annan del av Kroatien, men som först måste ta vägen via Ungern till Belgrad och sedan via den s.k. Pozovina-korridoren genom Bosnien tillbaka till Kroatien och släktingarna i behov av medicin och annat livsviktigt. Så många timmar jag tillbringat i detta hem, så många historier jag bär med mig, så nyss det var, men så fjärran från dagens EU-integration det verkar. Att ha fått privilegiet att lära känna en person som för många kommit att representera kampen för rättvisa, för civilkurage och att aldrig hänfalla till att bli en ”by-stander” – för min del särskilt betydelsefullt under åren 2005 och 2006 – saknar jag ord för, och att nu få sluta cirkeln med hans änka som jag tidigare alltid bara utbytt några artighetsfraser med på grund av att hon alltid känt att hon inte hörde till vår krets då hon inte behärskade något skandinaviskt språk i motsats till sin man Ljubiša och sonen Ivan var värdefullt.

Och tillbaka i Helsingfors till riksdagens talmansval. Nu är vi tillbaka i de trygga rutinerna.