Vecka 25

Veckan började som sig bör i Mariehamn. Det är intensivt arbete i den åländska parlamentariska kommitté som förbereder Självstyrelselagsrefomen. Hur intensivt arbetet är med tillsättande av den blandade kommittén i riket är, det återstår att se. Har vi tur blir den tillsatt före semestrarna, annars efter. För att arbetet skulle bli tillräckligt välgjort beslöt kommittéen att begära förlängning över sommaren.

När jag kandiderade till riksdagen andra gången ville de som stödde mig att jag i mitt valprogram skulle skriva in att jag var beredd att verka för en Ålandshavskommission. Det hade jag inga invändningar mot om jag på något sätt kan bidra i processen. Det här är nog ett av de vallöften jag gjort minst åt och vallöften skall hållas enligt min åsikt. Nu är vi halvvägs in i mandatperioden och det är kanske dags att göra något. Vad passade därför bättre än att delta i det möte lantrådet kallat till just för att diskutera den här frågan. Kanske hade jag en del att bidra med eftersom jag tillsammans med ambassadör Christer Elm en gång bildade den sammarbetsgrupp mellan Utrikesdepartementet i Stockholm och Åland. Det visade sig vara ett sammarbete som gav ringar på vattnet. Vi sysslade med allt från elavgifter till utbildningsfrågor, från radio- och TV-frågor till alla former av gränshinder. Vi sysslade med problemlösning och var ganska bra på det vill jag påstå. Vad som hänt sedan Christer och jag slutade vet jag inte riktig, men det är inte alls säkert att det är problemlösare som nu skulle vara det bästa. Och inte är det heller säkert att det är ett samarbete mellan parterna Sverige och Åland det skall vara. Det finns många intresserade spelare i området. En av dessa spelare är naturligtvis riket och där har jag kanske en roll att spela. Hur många gånger har jag inte när åländska frågor varit på tapeten internationellt ängsligt tillfrågats om Vad Finland nu skall säga, om vi har något bråk med Finland etc. Okunskapen om förhållandet Åland-riket är, även i Norden, total.

Några viktiga debatter återstod i riksdagen. Det ena var Statsrådets redogörelse för EU-politiken 2013 (om länken bryts kan ni hitta ärendet genom att söka på ”SRR 6/2013 rd” på riksdagens ärendesökning på riksdagen hemsida) och den andra var tilläggsbudgeten (RP 52/2013 rd).

I debatten om tilläggsbudgeten tog flera upp frågan om Finlands sjunkande bistånd upp, men det hade jag valt att tala om redan förra veckan i samband med finsansramarna 2014-2017. Europadebatten fick också klara sig utan mig, inte för att det inte fanns något att säga, men för att mycket redan sagts, men också kommer att sägas igen. Åland har ingen plats i Europaparlamentet, och den frågan går inte att tiga ihjäl, och många fler saker finns att säga om EU. Snuset t.ex.: hur skall det gå med snuset i EU? Inte heller på den punkten har Åland och riket samma åsikt, och inte heller där kan riket vara med om att besluta över huvudet på Åland. Landskapet måste ha ett inflytande.

Så här mitt i sommaren är det knappast någon som tänker på 6 december och självständighetsbalen, men klänningen som aldrig blev klar till förra årets bal blev klar nu den 19 juni. Synd bara att det inte blir någon slottsbal i år. Nu tar vi bussen eller tåget till Tammerfors, går på konsert och tar bussen eller tåget hem igen. Sovmorgonen i Helsingfors dagen efter blir det inget av med detta år; istället får det bli Göteborg och självständighetsfirandet där. Sedan Finland inte längre har en generalkonsul i Göteborg får man som finländare på västkusten nöja sig med riksdagsledamöter som representant för hemlandet.

På tal om nationaldagar så firade Kroatien inte bara sin nationaldag utan också det faktum att man snart träder in i EU den är veckan. Det gjorde att också utrikesminister Tuomioja tyckte att han skulle hedra tillställningen med sin närvaro. Islands ambassadör, min kollega sedan 1988, Elin Flygenring far hem. Det kändes inte som vi skulle säga adjö. Våra vägar har vid det här laget korsats alldeles för många gånger vid det här laget, i det nordiska, i Östersjösammanhang, i det privata, och nu senast som ambassadör i Finland. Nej vi fortsätter att hålla kontakt. Den 19 juni var också dagen då Barrack Obama höll tal i Berlin för att påminna om att det gått 50 år sedan John F. Kennedy vid Brandenburger Tor höll talet där han uttalade den berömda meningen ”Ich bin ein Berliner”. Vad menade han med det och var det grammatiskt korrekt? Borde han inte ha sagt Ich bin Berliner? Det spelar ingen roll, det var budskapet. Samma budskap försökte Obama nu förmedla, men det går inte riktigt så bra. Det är en reducerad skara som lyssnar på honom jämfört när han var där och talade innan han blev president. Men den stora skillnaden är att nu är muren tillbaka, muren mellan folket och Obama. Muren består av ett stort massivt skottsäkert glas, så stort och högt att det för tankarna till en mur. En mur som tillkommit efter terrorattacker och som skall stoppa terroristerna från öst, talibaner och annat löst folk att attackera oss.

Obama göms bakom en glasvägg, men den verksamhet USA bedriver för att samla in information om dina och mina aktiviter på nätet göms inte längre bekom någon mur. De har avslöjats för oss av Edward Snowden och som sedan flytt, kunde vi genom en flod av nyhets-sms läsa under veckans sista dag. Flytt från Hongkong via Moskva till Venezuela, Cuba, Ecuador eller hur var det nu gick till. I all fall inte Island som tidigare annonserats. Den regel jag alltid haft att aldrig skriva något i ett e-mail som du inte kunnat tänka dig att skriva på ett vykort får fortsätta att gälla för min del. Sedan må de kallas, konfidentiella, icke för spridning, hemliga, krypterade, förtroliga eller något annat. Det som inte tål insyn och transparens det får och kan andra skicka per mejl, men inte jag.

Obama har talat mycket om ”the red line” den senaste tiden, men faktiskt allt mindre eftersom det blivit mer och mer uppenbart att Syrien är på väg mot att ta steget över den röda linjen. Vem avgör när det sker och vad händer då? Den frågan ställer sig en hel värld efter att ha följt med vad som händer i Syrien. Samma fråga har ställts av analytiker när det gäller valet i Albanien. Landet var mer kommunistiskt och isolerat än något annat europeiskt kommunistland, och processen att bli ett demokratiskt land har också tagit längre än i något av de andra länderna bakom järnridån, och detta trots att man inte haft något krig, och trots att USA satsat mycket på infrastruktur och annat i regionen, men utan tillräckligt bra resultat vad gäller EU-processen. Parlamentet extrainkallades nyligen för att anta tre lagar som skulle bidra till att höja deras anseende i Europa och kanske öppna porten till EU. Men demokratiseringsprocessen framskrider inte som den borde.

Skillnaden mellan 2009 då jag var här som valobservatör förra gången och nu var stor på ytan. Många nya byggnader reste sig i stadsbilden, men ännu fler halvfärdiga byggnadskomplex kunde ses. Var man än tittade, var man än körde så såg man halvfärdiga huskroppar. Det berodde på ”krisen”, men vems kris? De är ju inte med i EU. Handlar det om världskrisen? USA har satsat stort, men Grekland ligger nära. Min uppgift i landet var inte att bedöma den saken, utan att bedöma om deras val var fritt och rättvist. Naturligtvis inte helt enkelt.

Jag är ingen specialist på valförrättning och dessutom talar jag inte albanska, men jag har några års erfarenhet av Balkan och jag har ett stort antal vänner som är djupt engagerade i landets demokratiseringsprocess, mänskliga rättigheter och den fria pressen. Därför kändes det naturligt att för fyra år sedan åka ned och samma sak nu. Det kändes rätt att följa upp vad som hänt sedan sist. Inte mycket måste jag tyvärr säga; den politiska bilden var densamma. Premiärminister Selim Berisha mot oppositionsledaren Edi Rama. Koalitionspartnern under ledning av Ilir Meta har lämnat Berisha åt sitt öde.

Albanien har fått se sig förbisprungna av alla andra länder som låg bakom järnridån – krigshärdar eller ej – och nu var det ett ödesval. Det räcker inte att ändra några lagar genom en extrainkallad riksdag. Det måste till en verklig systemförändring. En värld där ett ja betyder ett ja och ett nej betyder ett nej. Där man inte för pengar kan köpa ett ja eller ett nej trots att det motsatta är det rätta. Nu gäller det, nu handlar det om the red line.

Den som för EU:s vägnar hade klargjort detta Chatherine Ashton. Nu gällde det. Skulle Albanien ha en chans att komma med på listan över kandidater som EU kan öppna samtal med så måste valet vara korrekt utfört, och rösträkningen korrekt. Samma sak med kampanjen att alla hade rätt till samma tid i media.

Att ha vänner och bekanta bland de ledande i frågor om fri media, om mänskaliga rättigheter om minoriteter var ovärderligt i det här sammanhanget. Att känna Serbiens ambassadör som varit i landet 10-12 år och talar språket, att få stifta bekantskap med Finlands honorärkonsul, och att genom mitt engagemang med kvinnliga parlamentariker i regionen ha träffat de som har hand om kvinnors engagemang i politiken var värdefullt.

Hur gick det då?

Ja, man får inte uttala sig om det, eftersom varje valövervakare bara har en begränsad bild. Det är helheten det handlar om. Så mycket kan jag i alla fall säga att vad jag var med om för fyra år sedan inte går att jämföra med vad jag nu fick uppleva. Då var jag avdelad att besöka vallokaler på landet, små byar i bergen, och frågan var hur många som var läskunniga. Vår första vallokal var ett kaos. De öppnade en timme efter utsatt tid. Den här gången var jag avdelad att besöka vallokaler i en stad som heter Fier. Här kunde alla definitivt läsa och visste vad de gjorde.

Vecka 24

Veckan började som sig bör i Mariehamn med ett möte med landskapsregeringen. Nu närmar det sig med en lösning i vindkraftsfrågan, men kampen har varit långvarig. Det som var juridiskt omöjligt skulle bli möjligt. Det har varit mycket arbete med den juridiska biten, helt i onödan, men inte förgäves. För den som kan något om självstyrelsesystemet så har bataljerna med tjänstemännen på ministerierna och politiker som lyssnat till dem varit helt onödiga. Likaså hade vi sluppit behandlingen i Ålandsdelegationen, grundlagsutskottet och hos Justitiekansler om någon bara orkat sätta sig in i vad justitieministeriet redan sagt. Vad tyder det här på? Är det så att dagens ytlighet och dagens höga tempo har gjort att ingen hinner sätta sig i svåra frågor, att man kommer med snabba svar på svåra frågor som helt enkelt inte håller när man verkliggen granskar? Och det är här den åländska självstyrelen har sin storhet. Den har striktare juridiska kontrollmekanismer än kanske något annat autonomisystem. Det har visat sig vara till fördel för självstyrelsen i alla sammanhang. I fallet med vindkraften handlade det inte om att Åland hade rätt att få riket att investera i åländsk vindkraft, utan om rätten att få veta om riket tänkte investera eller inte. Att inte få ett svar på 3-4 år kan inte vara varken god förvaltning eller något annat gott. Vad var det då som löste knuten? Kanske är svaret just det internationella kortet, som så många gånger tidigare. Åland började vända sig till andra länder för att få finansiering och då kom svaret. Finland vill vara med. Som över allt i världen är minoritetsfrågor in i det sista interna frågor.

Sedan följde ett möte med den åländska parlamentariska kommittén för reformering av självstyrelsesystemet och till det hörde en rapport om hur studieresan till Köpenhamn och Sydtyrolen utfallit. Det finns mycket att lära av andra självstyrelsesystem. Hur fungerar relationen mellan riket och det självstyrda området där? Riket som inte heter Riket på något annat språk. Någon säger host-state, i motsats till moderlandet, det gamla moderlandet och andra kallar det ”Schutzstaat”, eller skyddsstat. En annan bra term i sammanhanget och som är i relation till ”host-state” är ”kin-state” (Se också Bolzanorekomendationerna från 2008). Nu fortsätter arbetet med att hitta medlemmar och framför allt ordförande i den blandade kommitté mellan riket och Åland som det är tänkt att skall fortsätta arbetet med ett nytt självstyrelsesystem.

Efter det blev det en diskussion kring landskapsregeringens utarbetande av en strategi för demilitariseringen- och neutraliseringen, ett arrangemang som är avsett att vara en förtroendeskapande åtgärd i ett strategiskt viktigt område, men finns det behov av ett förtroendeskapande arrangemang om alla har förtroende för varandra?

Dagen var inte slut med det utan sedan fick det bli ett företagsbesök. Det blev en byggnadsfirma den här gången. Vad är problemen för ett byggföretag som skall arbeta i ett område som har självstyrelse och egen lagstiftning på det här området, men också måste följa standarder och regler som riket bestämmer om, och som inte alltid finns att få på svenska. Dessutom finns de olika beskrivningarna till lagarna i den finska bygglagstiftningen inte på svenska vilket har resulterat i att Åland nu använder sig av Sveriges byggbestämmelsesamling, men får man tillämpa dem i Finland? De här frågorna är vansinnigt intressanta för den som är jurist, men kanske inte för den som är inom byggnadsbranschen och som måste följa reglerna alla dagar så att säkerhetsbestämmelser och annat är uppfyllt. Och problemen finns där på grund av språket. Det är därför imponerande att mitt i dessa språkliga problem finns det plats för arbetare med många andra språk, en del har gått språkkurser, andra har lärt sig på annat sätt. På det bygge jag besökte träffade jag anställda från Rumänien, Italien och Österbotten, av vilka den senare verkade ha klarat flyttningen till Åland utan språkkurs. Oavsett språk verkade alla ha funnit sig en plats i det åländska samhället.

Sedan bar det redan på måndag i väg till Helsingfors, annat var det på Air Ålands tid. Veckorna på Åland har blivit korta.

Tisdag morgon var en dag då alla måste vara på plats i Grundlagsutskottet, och när alla måste vara på plats så handlar det om behandlingen av statsminister Katainens agerande när Professor Himanen fick uppdraget med framtidsstartegin. Till det här mötet hade vi fått det svar som statsministern enligt reglerna har rätt att avge när alla andra sagt sitt. Det kan ske skriftligt eller muntligt, och statsministern valde den skriftliga varianten. I övrigt var jag inte mycket på plats i Grundlagsutskottet den här veckan. Det var läge att lämna över till min ersättare. Sådan är vår överenskommelse. Jag har Svenska riksdagsgruppens plats i grundlagsutskottet för att kunna bevaka åländska frågor, men vid behov måste den ges till de som kan de frågor som inte gäller Åland bättre än jag, och det är nästan det enda vi sysslat med den här veckan – nämligen strukturreformen i riket. På vilket sätt skall riket vara indelat i kommuner, ansvarskommuner, eller blir kommunerna så stora att de tar över lanskapens roll, och är det förenligt med grundlagen? Frågeställningarna är många och thrillern fick ingen lösning den här veckan utan fortsätter nästa vecka.

Människorättsgruppen mötte den här veckan en representant för en organisation som heter Alliance Anti Trafic och bekämpar människohandel i Mekongdeltat. Men det är nog vi i Europa som har en skyldighet att se till att det inte finns européer som åker till Thailand eller andra länder i området för att köpa sig sex av mycket utsatta kvinnor, eller som här tar hit människor som sedan behandlas som slavar, det må sedan gälla sextjänster, bärplockning eller trädplantering. Samma sak skulle man kunna säga om den representant från Center for the Development of Democracy and Human Rights som besökte oss och berättade om hur läget i Ryssland förvärrats sedan Putin kom till makten, hur mänskliga rättigheter inte längre respekteras och vilken förföljelse många kritiska organisationer utsätts för. Det har tagit sig den formen att dessa NGO:s inte längre får ta emot medel från utlandet utan att råka ut för en regelrätt förföljele av olika former. De har tillsammans med INDEM Foundation och Transparency International ganska nyligen släppt rapporten ”Corruption and human rights in modern Russia”. Det är bra att det kommer ögonvittnesskildrare till oss och berättar hur vardagen ser ut, men det är nog också vår skyldighet att agera och protestera. Det är något för republikens president att fundera på när han snart skall ta emot President Putin på Gullranda, ett tillfälle som bara inte får missas.

Till slutet av varje riksdagassession hör en sommarfest för regeringspartierna hos statsministern i hans sommarresidens Villa Bjälbo. Det är olika riksdagsgrupper varje år som i tur och ordning tackar å gästernas vägnar. Det här året var det Svenska riksdagsgruppens tur och vad vore väl bättre än en hyllningssång till statsministern. Vi har alla övat hela veckan på sången med refrängen ”jag älskar Jyrki Katainen”, men den kvällen framfördes den av Alfred Backa från Österbotten. Nu börjar karriären ta fart för Backa; efter första mötet med statsministern for han direkt till Åland för två framträdanden här Pub Bastun och Klippan i Sund.

Alla ambassader firar sina nationaldagar nu oavsett om de har några eller inte eftersom tiden är den bästa för gårdsfester. Det gjorde den här veckan både Rysslands generalkonsulat i Mariehamn och Rysslands ambassad i Helsingfors, där man springer i Fabriksgatans trappor ni vet. För min del blev det inte så mycket springande med min nyopererade fot, mer skridande, men samma gällde många andra. President Halonen var bland gästerna och inte heller hon springer särskilt lätt. Vi fick i alla fall en pratsund om Åland och dess framtid, om Ålands framtid talade vi däremot inte alls.

De svenskspråkiga riksdagsledamöterna och deras vänner träffas då och då när det gäller någon angelägen fråga som sträcker sig över partigränserna. Den här gången var det vänstergruppen som ledde mötet med Annika Lapintie i spetsen, och det handlade naturligtvis om strukturreformen i riket, eller SOHÄ som den heter på svenska även om många använder den finska förkorningen SOTE.

När nu projektet med de kvinnliga parlamentarikerna från Serbien avslutats, i alla fall för min del, så står nya grupper av kvinnliga parlamentariker bakom dörren och väntar på sin tur att få komma in och få del av den rika erfarenhet finska kvinnor har av att arbeta inom politiken och det är mer än alla andra enligt den bild man har utomlands. Nu är frågan hur mycket är finska kvinnor beredda att dela med sig? Den här gången var det afghanska parlamentariker frågan gällde.

Engagemanget i plenidebatten blev för min del den här veckan i Statsrådets redogörelse om ramar för statsfinanserna 2014 – 2017 (SRR 3/2013 rd). Biståndet skärs ned ytterligare, och Finland kommer inte att leva upp till de åtaganden man gjort i EU och FN. Det handlar om förtroende för ingångna avtal och förtroendet för Finland. Om inte Finland lever upp till det här ekonomiska målet man förbundit sig till i internationella sammanhang kommer man då att leva upp till andra ekonomiska mål man förbundit sig till inom t.ex. EU? Varken Jutta Urpilainen eller Jyrki Katainen ville svara på det och det kan man förstå. Det är de som bäst behöver oss som drar det kortaste strået när solidariteten sviker, men vi behöver det internationella samarbetet, vi behöver EU och frågan är om de har förtroende för oss efter det här.

Den långa debatten i plenum den här veckan handlade dock om pälsdjursuppfödningen och jag avstod från att delta. Det finns andra som kan den här frågan mycket bättre än jag. För min del fick det räcka med engagemanget när frågan behandlades i grundlagsutskottet. Enligt min åsikt var det viktigt att det här ärendet behandlades noggrant och på samma sätt som andra ärenden behandlas i grundlagsutskottet eftersom det här var första gången ett medborgarinitiativ behandlades i riksdagen.

OSSE-delegationen hade möte inför sin förestående plenarförsamling i Istanbul. Organisationen sysslar bl.a. med mänskliga rättigheter och Holland har fört upp frågan om hur mänskliga rättigheter behandlas i Ryssland efter Putins utspel och ändringar i lagstitfningen, men det finns också skäl att ta sig en titt på läget i Turkiet. De som hänt de senaste veckorna är inget som imponerar på någon. Nu är president Erdogan hemma och skall reda upp läget. Också kurdernas situation i Turkiet är på föredragningslistan, och vikten av valobservatörer i valet i Albanien framhålls. Mötet kom dock också att kretsa kring möjlig efterträdare till nuvarande OSCE High Commissioner on National Minorities, Norges förre utrikesminister och ambassadör Knut Vollebaek. Det har under årens loppet blivit mycket samarbete och kontakter med det kontoret för Ålands del. För min del kanske mest intensivt under den förste högkommissarien, Hollands förre utrikesminister Max Van der Stoel och hans stab. Det var när det begav sig på Balkan och det blev många möten och diskussioner med bl.a. serberna i Kroatien både under min tid där och efteråt, i Zagreb, ute i området och i Haag. Han efterträddes av svensken Rolf Ekéus för att sedan följas av Norges förre utrikesminister Knut Vollebaek, en gammal bekant från tiden som biträdande till Thorvald Stoltenberg i ICFY (International Conference on Former Yugoslavia Mission) med uppgift just att lösa konflikten med serberna i Kroatien. Under hans tid i Haag har samarbetet med Ålands fredsinstitut också fördjupats. Namnet på Finlands kandidat till posten kom att avslöjas av Hufvudstadsbladet följande dag och det är alltså Astrid Thors, förre Ålandsministern och förväntningarna är därmed stora på det fortsatta samarbetet.

Det blev ett ovanligt långt stora utskott med många ministrar. Jutta Urpilainen var först ut för att hinna vidare, men sedan kom miljöministern Ville Niinistö och då kom frågan om EU:s behörighet vad gäller frågan om kväve och IMO:s roll upp. Efter svaveldirektiv kommer kvävedirektiv? Sedan hade vi en minister som skulle på möte om snusets framtid i EU, och här är det en öppen och klar konflikt i Finlands och Ålands syn på saken. Det måste bli hemresa via Stockholm, annat var det på Air Ålands tid.

Efter en strålande solig lördag i Mariehamn följde en söndag med forsregn. En söndag som avslutades i Finströms kyrka och som fick mig att tänka på hur ensamt det känns att vara ensam, hur ensamheten kan kännas som att sitta långt ute på ett ensamt isflak i mörka natten, as times goes by.

Svenska folkpartiets partidagar hölls i år i Borgå och Ålands riksdagsledamot Elisabeth Nauclér deltog under fredagen och lördagen. Söndagen var hon naturligtvis på Åland för att fira självstyrelsedagen.

Det är viktigt att jag också deltar i partidagen med tanke på mina kollegor i riksdagsgruppen och också för att jag då kan framföra en hälsning från Åland till partidagen och där ta upp viktiga frågor för Åland.

Kvällen före partidagarna hölls ett seminarium om EU-politiken som en upptakt till EU-parlamentsvalet 2014. På plats fanns kommissionären Olli Rehn, före detta EU-parlamentarikerna Astrid Thors och Carl Haglund och den nuvarande EU-parlamentarikern Nils Torvalds. Det kom på många sätt att bli den verkliga upptakten, förutom Nils Torvalds har hittills Päivi Storgårds, Markus Rantala och Christina Gestrin anmält att de ställer upp i valet.

I hälsningen till partidagen tog Nauclér därför särskilt upp frågan om EU-valet på Åland. Det finns ingen politisk vilja i Finland att nationellt rätta till missförhållandet att Åland inte har en plats i Europaparlamentet, som det faktiskt fanns i Danmark och gör i Belgien. Kvar finns bara det internationella kortet. Det kommer att ta sin tid, och i väntan på det vad gör man? Den som kan sin historia vet att Åland inte fick en egen plats i Finlands riksdag innan man röstvägrat under några val. En bojkott av EU-parlamentsvalet är emellertid inget bra alternativ. Alla vet av erfarenhet att de åländska rösterna är bra att ha i EU-valet och det är i ljuset av detta man skall se dagens EU-debatt.

- Jag är inte medlem av Svenska folkpartiet, och jag är inte heller ansluten till något politiskt parti på Åland, men jag vet att det krävs innovation och fantasi av både Svenska folkpartiets politiker och de åländska politikerna för att motivera de åländska väljarna att gå till valurnorna i EU-valet 2014 förklarade ledamot Nauclér och önskade som avslutning från talarstolen parterna lycka till.

Närmare information ger riksdagsledamot Elisabeth Nauclér, tfn 050 512 1984

Vecka 23

Veckan började som sig bör i Mariehamn och som sig bör med ortens partiledare. Det blev en genomgång av vad som är aktuellt i riket och lite till. Vad kan vi samarbeta om? Vad skulle de vilja att jag gör i riksdagen? Vilka ämnen skall vi diskutera? Hur ser de på EU-valet? Hur mycket kontakter har de med sina broder- och systerpartiet i riket? Det är viktigt att diskutera och det är viktigt med transparens om vi skall lyckas på andra sidan skiftet.

Det följdes av ett möte med chefredaktören för en av tidningarna. Det hör till att då och då träffa åländska media för att se om man kan väcka deras intresse för rikspolitik, men det är svårt. De säger ganska klart att Helsingfors ligger för långt bort, de talar ett främmande språk och ingen orkar bry sig. När det gäller EU-valet är det dock inte så lätt att inte bry sig. Innan man lyckats spela det internationella kortet och nått ända fram så är det genom Finland man kan få någon form av representation.

Det blev en träff med representanter för fredsinstitutet och diskussioner kring olika projekt de har på gång, och det är mycket. De har bland annat hand om Fair Sex-projektet samt deltar i det internationella forskningsprojektet ELDIA som är ett försök att revitalisera minoritetsspråk, interetniska bruksspråk och språkbevarandestudier(mer information kan man hitta på www.peace.ax). De är dock, som många andra, drabbade av åtstramningar från alla håll. Det är inte bara från statens håll det sker nedskärningar utan också staden har aviserat minskat stöd. Kampen om de medel som finns blir bara större och större. De gäller att vara aktiv i samhällsdebatten för att profilera sig, och det kunde vi se prov på under veckan både i Hbl och i Uppsala nya tidning.

Måndagen i Mariehamn innebar också möte med en fransk journalist vid namn Gabriel Ullmann från France Nature Environment, och kom från Grenoble. Han skulle stanna några dagar för att skriva om Åland och hans intresse hade nog sitt ursprung i att vatten och miljö är hans gebit.

Måndagen var inte slut innan det blev ett kommunbesök till Saltvik och fullmäktigemöte, med flera åhörare. Efter mötet blev det min tur att berätta lite om vad som är aktuellt i riksdagen nu, däreibland kommunstrukturreformen samt social- och hälsvårdsreformen och problemen reformerna har stött på i grundlagsutskottet, vindkraften, tolkningen i plenum och Ålands MEP-plats.

På Air Ålands tid (www.airaland.ax) hade man på tisdag morgon tagit flyget direkt till Helsingfors, men nu måste det alltså bli via Stockholm.

I riksdagen skulle frågan om fördelningen av platserna i EU-parlamentet efter Kroatiens inträde upp (E 58/2013). Det gällde Finlands inställning. Grundlagsutskottet tyckte att statsrådet skrivelse var tillräckligt positiv, men det kunde jag inte anse och valde att göra en anteckning i grundlagsutskottets protokoll (om länken bryts så heter utskottsmötets protokoll PeVP 48/2013 vp och går att hitta på sökfunktionen på riksdagens hemsida). Ett pressmeddelande om min kompletterannde åsikt, som publicerades förra veckan, går att läsa på bloggen.

Till grundlagsutskottet ärenden hörde förutom Sohä-reformen, som jag redan tidigare skrivit om, också statsminister Katainens medverkan eller icke medverkan i beslutet att engagera professor Himanen. Den här gången var det en professor i juridik och statsåklagaren som var i tur att höras, tåget gå vidare.

Marockos ambassadör hör till de diplomater som alltid vill ha kontakt med Ålands riksdagsledamot, och det handlar naturligtvis om självstyrelsen och Västsahara. Ena veckan Marocko och nästa vecka Polisario, ja, man skall enligt min mening träffa alla och lyssna på alla. Frågan är vad just det här mötet leder till.

En kontakt bland ambassadörerna som hade sin avskedsmottagning den här veckan var Kanadas ambassadör. Vi har haft många intressanta samtal eftersom han dels kommer från ett tvåspråkigt land – där det finns simultantolkning i parlamentet kan tilläggas – men också därför att han har sitt ursprung i Makedonien, i den del som idag finns i Grekland, och vars folk blev flyktingar i länder som Kanada. Dit hörde hans förlädrageneration. En stor dag för honom blev när han fick vara värd för en middag när Makedoniens president var på besök i Finland.

Riksdagen har en släktforskningsgrupp och den här veckan besöktes gruppen av utrikesminister Erkki Tuomioja som kommer från de mest intressanta släkter man bara kan tänka sig. Hans mormor satt i riksdagen, likaså hans far Sakari Tuomioja och farfar m.fl. Det börjar i Estland fortsätter i Finland, Sverige, England, Indien. Det finns aktiva politiker på höger såväl som på vänsterkanten. Hans förmåga att berätta om sina egna släktingar på ett sätt som en oberoende historiker är fascinerande. Han har skrivit om sin släkt, bl.a. boken ”Hella Wuolijoki ja hänen sisarensa Salma Pekkala vallankumouksen palveluksessa” (2006) om Hella Wuolijoki och Salma Pekkala.

På riksdagen ordnas alla möjliga intressanta seminarier och det är bara en liten bråkdel man kan hinna gå på. Den här veckan blev det i alla fall ett kort besök på ett mycket intressant seminarium om Japans nya inriktning på ekonomin, hur den utvecklas, om energibehovet, och premiärminister Shinzō Abes politik.

Det andra var det som handlade om utvecklingen och tortyr sedd i ett globalt perspektiv. Vi fick en internationell överblick och vi fick veta vad Finlands roll är. Minister Heidi Hautala talade under rubriken ”Finland’s develpment policy and the fight against torture”, men vad är då tortyr? Är det tortyr när våra åldringar behandlas förnedrande på ålderdomshem? Det är nog dags att fundera på den saken. Och finns det tortyr i dagen EU-länder? Det finns många anklagelser mot Spanien, men landet tillbakavisar bestämt alla sådana påståenden.

Samma dag som Sveriges nationaldag firades hölls i riksdagen en debatt om det nordiska försvars- och säkerhetssamarbetet innan det för mig var dags att vara festtalare på Svenska Gillets traditionella nationaldagsmiddag. En förening som hunnit fira sin 125 åriga tillvaro. Svenska Gillet i Finland (www.svenskagillet.fi) är en vänskapsförening för svenska medborgare i Finland och personer med nära anknytning till Sverige. Den här dagens hanns allt faktiskt med; först en kort visit på Sveriges ambassad där ambassadören öste beröm över sitt besök han nyligen gjorde på Åland, sedan snabbt tillbaka till riksdagen där utrikesminister Erkki Tuomioja nu infunnit sig i plenisalen och det gick att ställa en fråga om planerna om ett europeisk fredsinstitut. Han ansåg att det görs mycket på europeisk nivå, och att saken inte hörde till det nordiska planet. Själv är jag nog av den åsikten att inte mycket händer på europeisk nivå. Mer om frågan kan ni hitta här.

Sedan bar det iväg till Svenska gillets middag där jag skulle tala om hur jag firat nationaldagen i Sverige. Jag måste genast göra dem gruvligt besvikna för jag har aldrig firat en nationaldag i Sverige. Det fanns inte på den tiden jag bodde där. Och nationaldagen den firade vi i Norge. Det hade också utlovats att jag skulle säga något om nationaldagsfirande i Finland, och där hade jag något mer att berätta: nämligen från min första självständighetsdag då jag i fackeltåg från Sandudds begravningsplats gick till Senatstorget med studentmössa i 25 graders kyla, vilket ledde till den därpå följande förkylningen.

Något nationaldagsfirande har vi inte på Åland, men väl ett autonomidagsfirande, men det ingick inte i mitt tal den här gången. Många hade valt att komma denna kväll i ett strålande sommarväder.

Fredag innebar nya krafttag i grundlagsutskottet, men ännu inga beslut i de svåra frågorna, ett ovanligt kort möte i stora utskottet och en träff med en representant för baskerna i Bryssel. Det hör till att de besöker olika europeiska parlament för att redogöra för det senaste nytt på hemmafronten – så också nu. Därefter var det bara att sätta sig på bussen till Borgå och besöka Svenska folkpartiets partidagar.

Partidag

Svenska folkpartiets partidagar hölls i år i Borgå. För min del har det känts viktigt att vara med på mina riksdagskollegors partidag då och då. Eller rättare sagt jag har tänkt att vartannat år skulle vara lagom, men inte när det råkar vara 9 juni och Självstyrelsedag förstås. Det har det varit två gånger och med presidenten som gäst i Mariehamn och då är saken given att Självstyrelsedagen prioiteras. I år var det partidagens tur att besökas, men så var det också 9 juni, och det bar sig inte bättre än att Republikens president tackat ja till inbjudan att komma till Åland. Vad gör man då? Jo, man delar på sig. Ett dygn i Borgå och ett i Mariehamn. Det är enkelt ordnat – man tar bara bussen från Borgå till Helsingfors, och sen tåget från Helsingfors till Åbo hamn, och sen färjan från Åbo hamn till Långnäs hamn, och sen transport från Långnäs hamn till Mariehamn. Det tar bara 11 timmar, lätt som en plätt, men enklare var det på Air Ålands tid.

Kvällen före partidagarna hölls ett seminarium om EU-politiken och blev på så sätt en upptakt till EU-parlamentsvalet 2014. På plats fanns kommissionären Olli Rehn, före detta EU-parlamentarikerna Astrid Thors och Carl Haglund och den nuvarande EU-parlamentarikern Nils Torvalds. Det kom på många sätt att bli den verkliga upptakten. Förutom Nils Torvalds ställer Päivi Storgårds, Markus Rantala och Christina Gestrin upp i valet. Det vet vi nu efter partidagen. Men hur blir det på Åland?

Ja, det kan man fråga sig och det gjorde jag i min hälsning på partidagarna. Det finns ingen politisk vilja i Finland att nationellt rätta till missförhållandet att Åland inte har en plats i Europaparlamentet, som det faktiskt gjorde i Danmark och gör i Belgien. Kvar finns bara det internationella kortet. Det kommer att ta sin tid, och i väntan på det vad gör man? Den som kan sin historia vet att Åland fick ingen egen plats i riksdagen innan man röstvägrat. Men en bojkott av EU-parlamentsvalet är inget bra alternativ. Den som kan sin historia – och det kan Calle – vet att de åländska rösterna är bra att ha i EU-valet. Det är i ljuset av det här man skall se dagens EU-debatt.

Jag är inte medlem av Svenska folkpartet, även om partiordföranden Carl Haglund skojsamt försökte värva mig till partiet genom att påpeka att det finns ansökningsblanketter i huset som det bara var att skriva under, och jag är inte heller ansluten till något politiskt parti på Åland, men jag vet att det krävs innovation och fantasi av både Svenska folkpartiets politiker och de åländska politikerna om de åländska väljarna skall bli nöjda och gå till valurnorna. Efter den klargörelsen i min hälsning från talarstolen till åhörarna var det bara att önska de båda parterna lycka till innan resan till Åland vidtog.

Helt naturligt talade många om de hot flera svenskspråkiga journalister och politiker utsatts för den senaste tiden och om det anonyma hat som finns på nätsidorna. Finlands ledande tidning Helsingin Sanomat har starkt fördömt gärningarna, likaså har statsministern fördömt det inträffade, men bland de som saknas finns Republikens President. Men kanske kommer han att säga det klart ut i måndagens Nyan eller Ålandstidningen.

Presidenten kom till Åland för att söka, och som ses på bilden sökte han intensivt. Presidenten for tillbaka till Helsingfors med den insikten att det inte är målet som är det väsentliga utan sökandet i sig.

Den här gången var det Eckerö som var föremål för presidentparets besök. Eckerö Post- och tullhus, Eckerölinjen och Jakt- och fiskemuseet besöktes innan det var dags för Mariehamn och självstyrelsefirandet som avslutades i Självstyreslegården med vacker körsång och stipendieutdelning.

De sociala begivenheterna är trevliga upplevelser, men det är självfallet de diskussioner som förs med presidenten om utvecklingen av självstyrelsesystemet, av ekonomin o.s.v. som är det viktiga. Det blev överläggningar och förhoppningsvis tog presidenten med sig hem något av de som självstyrelsens representanter framförde. Under sommaren kommer presidenten att ordna ett utrikespolitiskt forum på Gullranda och då får vi väl se om någon ålänning får plats vid bordet.

Riksdagen behandlade igår vid plenum statsrådets utredning om ett nordiskt samarbete inom säkerhets- och försvarspolitiken (USP 13/2013), i debatten deltog också Ålands riksdagsledamot Elisabeth Nauclér.

Hon påpekade att Norden har bidragit med fredsförhandlare och fredsbevarare i världen. Man talar fortfarande mycket om civil krishantering, men det militära samarbetet får en allt mer central roll och tyngdpunkten och gränserna har suddats ut. Ett nordiskt fredsforum har diskuterats, och EU karakteriseras ofta som ett enda stort fredsbygge.

Hon ville lyfta upp frågan om civil krishantering i debatten och ställde därför en konkret fråga till utrikesminister Tuomioja: ”Har Sveriges och Finlands, Stubbs och Bildts konkreta planer, som stöddes av er, på ett europeiskt fredsinstitut drunknat och helt försvunnit i detta försvarssamarbete? Det har varit helt tyst efter att det storstilat presenterades.”

Utrikesminister Tuomioja svarade att ärendet för närvarande hanteras av EU:s utrikesförvaltning. Finland har deltagit i diskussionerna och stött tanken på olika sätt, men EU är fortfarande inte redo att fatta beslut om detta.

- Det är viktigt att man inte glömmer fredsbevarandet och den civila krishanteringen då man debatterar säkerhets- och försvarspolitik. På Åland har vi ju ett särskilt intresse för olika fredsprojekt på grund av Ålands status som demilitariserat och neutraliserat, inte minst är Ålands fredsinstitut en sakkunnig och energisk aktör både i diskussionerna om ett nordiskt fredsprojekt och ett europeiskt fredsforum, säger Nauclér
*********************************************************************************

Britt Inger Wahe
Informationssekreterare/Information Officer

Ålandskontoret
Georgsgatan 9 A 4
FIN 00120 Helsingfors

Tfn +358 (0)9 605926 mobil +358 (0)40 5501144

Finlands riksdag hissar Ålands flagga på söndag 9.6, för att hedra och uppmärksamma Ålands självstyrelse.
Detta är resultatet av en överenskommelse från ifjol mellan talman Heinäluoma och riksdagsledamot Elisabeth Nauclér.
Nämnas kan även att Helsingfors stad redan under många år hissat Ålands flagga på stadshuset här i Helsingfors den 9.6.

Högtidlig och glad självstyrelsedag önskar BI

Britt Inger Wahe
Informationssekreterare/Information Officer

Ålandskontoret i Helsingfors
Georgsgatan 9 A 4
00120 Helsingfors

Tfn +358 (0)9 505 2670 +358 (0)40 550 1144

Riksdagens grundlagsutskott har på begäran av Stora utskottet behandlat Statsrådets utredning med anledning av Europaparlamentets sammansättning inför valet 2014 (E 58/2013).

Finlands mål har under beredningen varit att få behålla sina 13 parlamentsplatser och man önskade ett snabbt beslut i Europeiska rådet, så att länderna får tillräckligt med tid att förbereda sig inför valet 2014.

Enligt EU parlamentets beslut av den 13.3.2013 skulle Finland få behålla sina 13 parlamentsplatser, vilket också godkändes som beslutsunderlag för Europeiska rådet. Frågan har inte varit föremål för diskussion på rådsnivå.

Grundlagsutskottet beslöt efter diskussionen att omfatta statsrådets syn. Ledamot Elisabeth Nauclér delar i övrigt utskottets åsikt, men anser att statsrådet inte tillräckligt tydligt tar upp en strategi för det fortsatta arbetet för en parlamentsplats för Åland. Nauclér krävde därför i ett tillägg till grundlagsutskottets protokoll att statsrådet i diskussioner på EU-nivå om platserna i Europaparlamentet alltid konsekvent och tydligt bör framföra landskapet Ålands berättigade krav på en parlamentsplats.

Närmare information om detta ger ledamot Elisabeth Nauclér tfn 050 512 1984

Pressmeddelande 4/6 2013
Publiceringsfritt: Genast

*******************************************************************************
Riksdagsledamot Nauclér besökte i måndags (3/6) Saltviks kommun under ett välbesökt kommunfullmäktigemöte som leddes av ordförande Thommy Fagerholm för att bekanta sig med kommuninvånarnas synpunkter och frågor kring det som just nu sker i riket.

Frågor som speciellt diskuterades var kommunstrukturreformen samt social- och hälsvårdsreformen i riket och problemen reformerna har stött på i grundlagsutskottet, vindkraften, tolkningen i plenum och uppdateringar kring Ålands MEP-plats. Besöket var givande, precis som Saltviksbarnen från Ödkarby skolas besök till Riksdagen tidigare i våras.
*******************************************************************************

På bilden kan ni se från vänster: kfg-ledamot Jan Salmén, riksdagsledamot Elisabeth Nauclér, kfg-ordförande Thommy Fagerholm och kfg-ledamot Henry Lindström.

Mer information ges av Elisabeth Nauclér som nås på tel.nr. +358(0)94323047 eller på e-postadress elisabeth.naucler@riksdagen.fi eller av Gustav Blomberg som nås på tel.nr. 094324047 eller på e-postadress gustav.blomberg@riksdagen.fi.

Vecka 22

Veckan började som sig bör i Mariehamn, och med ett möte med den parlamentariska kommittén som arbetar med självstyrelsereformen. Kommittén hade företagit en intressant och givande resa till Sydtyrolen för att studera deras självstyre och på ort och ställe få en inblick i hur deras system fungerar i verkligheten. På vägen dit hade de stannat i Köpenhamn och på så sätt också fått veta hur förhållandet på axeln Danmark- Grönland och Danmark- Färöarna fungerar i praktiken. Lantrådet Camilla Gunell mötte kommittén för att diskutera upplägget på den parlamentariska blandade kommittén som det är tänkt att statsrådet skall tillsätta. Mandatet och sammansättningen skulle senare under veckan dikuteras med justitieministern vid ett möte i Helsingfors. Det finns många detaljer som måste finslipas om det skall bli ett gott arbete som leder till en verklig förnyelse där den flexibilitet som eftersträvas ändå leder till att självstyrelsen fortsätter att utvecklas och utvidgas i enlighet med vad Åland mäktar med. Mötet med justitieministern var ett av de få möten som jag under arbetsdagen stressade ut från riksdagen för att hinna med.
Jag har fortsatt varit sjukskriven, men inte mer än att jag med hjälp av kryckor tagit mig till riksdagen alla dagar och även något socialt evenemang. Stygnen togs bort på tisdag och ett par nästan normala skor fick jag därefter in mina fötter i.

Åland har under några veckor haft besök av två studerande från Amiens i Frankrike som gjort ett arbete om Åland och därför hållit till på Visit Åland. Det blev en trevlig pratstund med Aurelien och Maxime hemma hos mig i Mariehamn, och förhoppningsvis fick de veta något nytt som de inte redan kände till, och något nytt material om Åland på Franska.

Svenska riksdagsgruppens besök till Folkhälsans gård Dalby i Oitans är något man inte gärna missar. Huset är en av de vackraste jugendvillor man kan tänka sig. Ritad av arkiteken H.J. Åberg och omgiven av en trädgård med en stor samling växter, av vilken även någon som inte finns i Finland. Maten som lagas i det som alltså är en kursgård är alldeles utsökt. Den här gången handlade det mycket om rabarber. Men det viktigaste är naturligtvis att få information i hur Folkhälsans arbete fungerar runt om i Finland. Folkhälsan fungerar även på Åland, men där inom ramen för en egen organisation. Att Folkhälsans förvaltningschef var min advokat och moraliska klippa när landskapsregeringen beslöt att göra sig av med mig som kanslichef gjorde besöket extra värdefullt.

Två dagar senar skulle Helsingin Sanomats chefredaktör utsättas för en häxprocess som ingen borde utsättas för. Det hette att han ”inte hade ledningens förtroende”. Ett infernaliskt och sadistiskt sätt att förgöra en motståndare på. Det finns ingenting att ta på, och inget att försvara sig mot. Förre justitieombudsmannen Jacob Söderman debuterade på facebook och ansåg att allmänheten har rätt att få veta vad som döljer sig bakom uppsägningen. Helsingin Sanomat är en av de viktigaste påverkarna i Finland och då har läsarna och allmänheten rätt att få veta vad saken gäller. Så sant som det var sagt, men kanske får han en bra ersättning för att tiga, en avgångslön, en pensionering, sätten är många, men knappast tror jag att han som jag blir föremål för ett beslut om att lämna över sina dagböcker till arbetsgivaren. Ett beslut som i mitt fall inte upphävts och som gör att jag när som helst kan avkrävas mina dagböcker från den tiden.

Arbetet i grundlagsutskottet har fått ovanligt mycket uppmärksamhet den här veckan. Det har gällt hörandet av den vid det här laget mest kände professorn i Finland, nämligen professor Pekka Himanen som direktinflugen från Kalifornien kunde berätta om det uppdrag han fått och som skall handla om Finlands framtidsutsikter. Aldrig har någon professor fått så mycket publicitet kring sitt arbete som professor Himanen nu fått och förväntningarna på rapporten är enorma. Det andra uppdraget som väckt mycket stor uppmärksamhet är frågan om den framtida kommunstrukturen, ansvarskommunerna, ansvaret för hur social- och hälsovården ordnas och mycket annat. Är den förenligt med grundlagen, kommunernas självbestämmanderätt och medborgarnas rätt till inflytande, o.s.v. är frågor diskuteras flitigt i riksdagen. Nya höranden i Grundlagsutskottet och nu var det för min del att be min suppleant Mikaela Nylander också komma till utskottet för att lyssna till experternas bedömning av situationen. Hon har som medlem av den s.k. Orpogruppen medverkat i framtagandet av den nu föreslagna lösningen och som är ytterst viktig för många delar av Svenskfinland. Åland berörs däremot inte alls, men kanske ändå indirekt om svenskans ställning i Finland rubbas.

Svenskans ställning i Finland, ja, den har under veckan fått stor uppmärksamhet på grund av de mordhot som olika personer under veckan valt att gå ut och berätta om. Några ifrågasätter, andra förlöjligar, men Helsingin Sanomat valde att för första gången i tidningens historia trycka samma text två gånger, på ena sidan av uppslaget på finska och på höger sida på finska, och statsministerns fördömande m.m. En av de som hotats är en av tidningens egna redaktörer. Frågan om det som händer runt om i världen, Köpenhamn, London, Boston, Husby skulle kunna hända i Finland kommer allt närmare.

Den för Åland viktigaste frågan som varit uppe i grundlagsutskottet den här veckan har inte fått någon uppmärksamhet alls. Det handlade om fördelningen av platserna i Europaparlamentet efter Kroatiens inträde, och vi fick en genomgång av MEP Anneli Jäätteenmäki. Vi fick höra om vilka länder som anser sig ha för få platser och vilka som åtminstone andra anser ha för många. För Ålands del går kampen vidare. Det finns ingen vilja att lösa frågan nationellt som Belgien och Danmark gjort, det står klart. Och kvar finns då endast den internationella modellen. Det gäller nu att ha en konsekvent strategi om saken skall kunna lösas fram till nästa utvidgning 2016. Det finns bara två sätt att lösa frågan, antingen gör man det nationellt eller så gör man det internationellt.

Två studenter borde firas på lördag, den ena i Närpes fick antagligen fler gratulanter än någon annan, i alla fall om man får döma av Facebook, och det är Ulla-Maj Wideroos som ville visa att det aldrig är för sent och skrev studentskrivningarna vid 61 års ålder. Den andra var guddottern som skrev studenten vid 18 år och firade med strålande sol på Villagatan i Åbo. Hemresan gick alltså via Åbo, men ytterligare en trevlig tillställning fanns kvar nämligen middag hos Tysklands generalkonsul med anledning av Tysklands ambassadörs Thomas Götz besök på Åland. Det blev en fantastisk sommarkväll som avslutades utomhus.