Vecka 34

Veckan började med en hel dag i Mariehamn och mängder av praktiska göromål efter en lång frånvaro. Tvätten vet ibland inga gränser. Hur mycket kan det egentligen svämma över? Och tandläkaren måste tydligen besökas då och då.
Ålands kommittée för reformering av självstyrelsesystemet hade sitt näst sista möte och efter det är det Halonen gruppens tur att ta över – när det nu blir en Halonen grupp. Sommaren har gjort att det gått lite långsamt med att utnämna ledamöterna i den nya gruppen. Likaså var det tid för en uppdatering och koordinering med lantrådet inför den kommande höstens övningar.

Det som också måste besökas då och då är Helsingfors. Det fick bli två dagar i Helsingfors, eller rättare sagt i Esbo med riksdagskollegorna i Svenska riksdagsgruppen. Det vill säga alla utom en. Astrid hade redan dragit vidare till Haag och uppdraget som HCNM. Det kommer vi säkert att återkomma till många gånger ännu. Tillbaka var dock en annan före detta riksdagsledmot, ja även riksdagsman, dock icke tidigare kollega till mig, Jörn Donner.

Vi gjorde som vanligt besök hos verkligheten så att vi skall veta vad som rör sig i svenskbygden, och den här gången både äldreboende, förskoleverksamhet och musikskola i ett och samma hus i Esbo. Där fick vi berätta vad vi höll på med och svara på frågor: Varför sitter Svenska riksdaggruppens sommarmöte (Srg) alltid i regeringen? Varför går ni inte i opposition och säger ett sanningens ord?

Det stora ärendet på Srg:s möten är alltid budgeten, och det här årets möte var inget undantag. Och klart är att landet står inför allt svårare problem, så stora problem att vi kanske egentligen inte inser allvaret. Vi som så länga haft det så bra. Vanligen finns det också några frågor som särskilt måste bevakas ur åländsk synpunkt. Det kan gälla att se till att det finns tillräckligt med resurser för att samtliga allmängiltiga kollektivavtal skall vara översatta till svenska, som ändå borde fungera enligt grundlagens bestämmelser. Eller det kan handla om att försöka se till att det finns tillräckligt bra förutsättningar för att de åländska och finska rederierna inte skall flagga ut och för att de skall ha så internationellt konkurrenskraftiga villkor som möjligt. Nu verkar det, om än bara för tillfället, vara uppfyllt eftersom fartyg väljer att flagga tillbaka till finsk flagg trots de kostnader varje sådan omställning medför. Men det finns mycket annat att engageera sig i än det som gäller bara åländska frågor. Det är hela Europas ekonomi det handlar om. Ungdomsarbetslösheten oroar alla och pensionsåldern får inte vara en helig ko. Vi lever längre och många till och med vill arbeta längre, men förhindras eftersom det finns bestämmelser som förhindrar att de får arbeta längre. Åldersdiskriminering heter det och det är glädjande att kunna konstatera att Svenska riksdagsgruppen är föregångare på det här området i och med inträdet av Jörn Donner, född 1933, som är skarp i hjärnan och själen. Och för den som oroar sig över att allt inte går till som det skall nu för tiden kan jag meddela att det blev kräftskiva, men inte till arla morgonstund med anledning av den kommande färden tvärs över Sverige där det är som bredast följande morgon. (Ni kan läsa pressmeddelandet som skickades ut efter sommarmötet här nedan).

Under Helsingforsentimmarna under tisdagen hann också UN WOMEN ha ett möte för att diskutera om vi även i fortsättningen skall ha både styrelse och direktion. Det är absolut inte dumt att ha något som kunde kallas ett äldreråd. Det finns så många värdefulla kontakter som man kan ta tillvara och som kan vara till stor nytta för oss som har alldeles för lite tid

Sedan blev det direktfärd från Helsingfors till Helgebodafors. Det går till så att man tar flyget tidigt på morgonen från Helsingfors till Mariehamn, hämtar den guldglänsande bilen, kör till Eckerö, tar färjan till Grisslehamn, hämtar upp vad som hämtas skall i Uppsala hos gudmodern, provianterar i Karlstad och når i sinomtid målet med Vällen och Norge i bakgrunden. Sent, men välkommet.

Det blev några dagar med allt det där praktiska igen. Det är bra att ha ett helt tegeltak, få trapporna till boden tvättade med tryckspruta, likaså kan det vara bra med hela fönsterrutor och varför inte en syrenhäck, och tänk om man skulle slå på stort och satsa på en syrenberså, och lite kitt på fönstren och på trapporna skulle inte skada. Ja, så kan jag fortsätta, men jag konstaterade redan förra helgen att nu är det dags att dra vidare och samma sak gäller nu. På söndag var det återigen dags att dra vidare, efter att det hade blivit en liten turistutflykt till Kongsvinger festning med Hjemmefrontmuséet och slutligen Kvinnemuséet. Båda kan rekommenderas. Vägen dit gick genom trakter kända från barndomen. Här bodde morbror ditten och morbror datten, här var mormor född och i varje knut fanns ett hus som anknöt till någon kusin.

Här är riksdagsgruppens pressmeddelande från sommarmötet i sin helhet:

SVENSKA RIKSDAGSGRUPPEN Resolution från sommarmötet 2013
VÄLFÄRD BYGGER PÅ ARBETE, INTE PÅ SKULDSÄTTNING

Nu krävs kraftiga kämpatag för att få ekonomin att växa och hållbarhetsunderskottet att minska för att trygga sysselsättningen och välfärden, säger Svenska riksdagsgruppen i ett uttalande från sitt sommarmöte i Esbo och Helsingfors. Det ekonomiska läget är oroande, och nu hjälper inte enbart löften om strukturreformer, utan nu måste de genomföras! Siktet måste svara inställt på framtiden. Med nuvarande budgetförslag blir underskottet nästa år 6,6 miljarder och statsskulden stiger till 98 miljarder. Nu behövs en tidsplan för att eliminera den fortsatta upplåningen.

Strukturreformerna gäller inte minst behovet av att förlänga arbetskarriärerna. Svenska riksdagsgruppen förutsätter att regeringen i höst kommer överens om ett åtgärdsprogram för att förlänga de faktiska arbetskarriärerna både i början, i mitten och i slutet. Detta bör ske med hjälp av studiestöd som sporrar till snabbare heltidsstudier och flexiblare familjeledigheter och pensionsvillkor samt sänkta arbetsgivaravgifter för äldre arbetstagare. Det krävs också åtgärder för att främja orkandet i arbetslivet.

Också den lagstadgade pensionsåldern bör höjas, så att den nedre gränsen höjs och frivillig möjlighet ges att jobba längre än nu. Inget parti och ingen part på arbetsmarknaden bör ha vetorätt i denna sak. Vi måste arbeta mer och längre. Varje tilläggsår i arbetslivet är värt två miljarder i samhällsekonomin. Välfärden bygger på flit och arbete, inte på skuldsättning.

För att råda bot på den växande ungdomsarbetslösheten måste den så kallade ungdomsgarantin vidareförädlas. Det behövs nya modeller med flexibla arbetsvillkor för unga. Byråkratin vid anställning bör minskas, så att tröskeln för småföretag och hushåll att anställa sänks. Inte heller ungdomsgarantin fungerar om det inte finns praktik- och arbetsplatser. Företagen bör informeras bättre om de möjligheter som exempelvis det s.k. Sanssikortet erbjuder.

Större individuell flexibilitet i arbetsavtalen bör också främjas. En anpassningspeng bör införas för de arbetslösa som är villiga att byta bransch. Kostnaden för föräldraledighet bör delas mellan alla arbetsgivare, och målet bör vara sex månader ledighet för modern, sex månader för fadern och sex månader som man fritt kan fördela mellan fadern och modern.

Det är viktigt att de så kallade flitfällorna elimineras. Det måste alltid löna sig att ta emot erbjudet, också kortvarigt arbete, eller sysselsätta sig själv utan att man omedelbart och helt går miste om den arbetslöshetsersättning eller det utkomststöd och det bostadsstöd man har lyft. Arbetslöshetsersättningen är inte avsedd som ett bassocialskydd, utan för en övergångstid medan man söker nytt jobb.

Svenska riksdagsgruppen anser att det planerade stimulanspaketet särskilt bör prioritera forskning, innovationer och utbildning som är investeringar i framtida ekonomisk verksamhet, och åtgärder som stärker näringslivets konkurrenskraft och infrastrukturen. Det gäller att stärka framtidstron både i företagen och i samhället som helhet.

Arbetsmarknadsparterna har ett stort ansvar i detta svåra läge och av dem förväntas ytterst måttliga löneuppgörelser som främjar sysselsättningen och den ekonomiska tillväxten.

Svenska riksdagsgruppen välkomnar på sitt sommarmöte också beslutet att tillsätta en parlamentarisk kommitté som under president Halonens ledning ska arbeta vidare med reformen av självstyrelsen för Åland. Riksdagsgruppen är också tillfreds med att dess idoga arbete för att inkludera Åland i stödsystemet för vindkraft äntligen har burit frukt.

Svenska riksdagsgruppen påminner om regeringsprogrammets skrivning att Finland bör ratificera ILO-konvention 169 om ursprungsfolkens rättigheter, det vill säga i Finlands fall samernas. Finland bör också skapa förutsättningar för att Istanbulkonventionen för att bekämpa våld mot kvinnor ratificeras.

Vecka 33

Veckan började som sig bör i Värmland, men slutade som sig bör i Mariehamn. Fast arbetet bara fortsätter i Häljeboda så kallar arbetet i Mariehamn och i Helsingfors. Även den här veckan bjöd på en oändlig rad av hantverkare, och det finns mycket mer ved att klyva den saken är klar, och det är lättare att klyva ved på sommaren än på vintern det vet jag.

Från Helsingfors kom frågan om vi riksdagsledamöter ansåg att frågan om utbyggnad av Fennovoimas kärnkraftverk i Pyhäjoki skulle tillbaka till riksdagen för ny behandling eftersom det nu är ändrade förutsättningar. Ryssland kommer att bli delägare i bolaget och rysk utrustning kommer att användas istället för som tidigare tänkt japansk, fransk eller tysk. Svaret är att det beror på om frågan är ställd med tanke på rättsläget. D.v.s. måste den formellt sett tillbaka? Den frågan får JK fundera färdigt på, men om det är en politisk fråga så är svaret enligt mig ja, den skall tillbaka till riksdagen. Argumentet för många som svarade ja (till byggandet av kärnkraftsanläggningen) i riksdagens omröstning den gången var att det skulle vara säkrare att ha det i hemlandet än i något grannland och de som tyckte så får gärna svara en gång till för min del. Jag röstar samma som förra gången, jag är inte beredd att säga att vi inte skall ersätta gammalt befintliga uttjänta kärnkraftverk utan att ha en realistisk plan för hur de skall ersättas, men jag är inte beredd att gå in för en produktion av mer kärnkraft än vad Finland behöver enbart för att exportera kraft. För min del står alltså mitt NEJ till kärnkraftsplanerna i Pyhäjoki fast. I Ryssland är man förståss av en annan åsikgt.

Den vackra sommarnatten och de ögonbedövande solnedgångarna över Vällen gör att man tror att man skulle kunna sitta vid samma fönster resten av livet och bara titta beundrande ut på naturen. Men den här veckan kom ett säkert tecken på att det är dags att dra vidare. Plötsligt hördes det välbekanta ljudet av långtradare med långt släp fullastade med timmer som skulle forslas ut ur den djupa skogen för att förädlas någon stans i civilisationen. Det är något mäktigt över dessa stora timmermassor som forslas fram på de smala kurviga vägarna. Arbetet är igång och det fortsätter in på sena kvällen och natten. De långa timmerbilarna är utrustade med en oändlig lång rad av ljus, som gör att de för mig från barndomen så välbekanta bilarna intar en helt annan skepnad än i mitt minne. Nu ser de ut som långa röda ljusband som slingrar sig fram i natten. Kanske var den upplysta, men tomma timmerbilen som dundrade förbi på vägen halv två på natten den sista den natten, vem vet, men en sak kände jag, det är dags att dra vidare, andra arbetsuppgifter kallar.

Vecka 32

Veckan började, som sig bör är det bara att konstatera vid det här laget, i Värmland, men det bästa som hände var nyheten om att Gustav, min livsviktige assistenten fortsätter arbeta i riksdagen. Hans flickvän har fått jobb i Helsingfors på Kulturkontakt nord som biblioteksassistent och det innebär att hans riksdagsuppdrag fortsätter.

För vissa, och dit hör jag, innebar veckan jaktstämma och klyvning av ved, och det skall sägas att vedklyvning är mycket trevligare på sommaren än på vintern när den bäst behövs. Och så naturligtvis ännu en lång rad av hantverkare.

För andra handlade veckan mest om att finansminister Urpilainen har gett ett budgetförslag för 2014. Det är det förslaget vi i svenska riksdagsgruppen skall ta oss an vid vårt sommarmöte, men en sak är klar: det går inte att bortse från att vi lever längre och både kan och måste arbeta längre. Om skuldsättningen finns det mycket att säga, men jag väntar med att fälla omdömen. Urpilainen kom med besked om att regeringen att nya strukturella reformer är på väg redan i höst. Alla ekonomiska indikatorer visar på en fortsatt negativ utveckling i Finland och det är ”viktigt att vi inte sticker huvudet i busken utan verkligen bryter den ökande skuldsättningen” säger säger riksdagskollegan Mats Nylund i ett pressmeddelande.

Och för ytterligare andra handlade veckan om den glädjande nyheten att medborgarinitiativet om att det civiliserade landet Finland skall ta bort ett av då två nationalspråken från de obligatoriska ämnena i den obligatoriska skolan. Finland blev ett tvåspråkigt land för att kunna visa världen att det var ett civiliserat land som kunde ta hand om minoriteten ålänningar, och så blev det. Nationernas förbund beslöt i Genève att Åland skulle tillfalla Finland, men vart är nu civilisationen på väg????????????

För min del var nog veckans höjdpunkt utflykten till Gräsmark. Det är ett måste varje gång man är i Gräsmark att gå in i kyrkan och titta i taket på målningen av helvetet över orgeln. För den som inte vet hur helvetet ser ut är det bara att åka till Gräsmarks kyrka. Det är för övrigt i helvetet det finns en plats dit alla kvinnor kommer som inte hjälper andra kvinnor (citat av Madeleine Albright) Res till Gräsmark och se själv.

Men anledningen till besöket var inte att se helvetet utan den teater som uppfördes på Gräsmarks hembygdsgård och som hette ”Tro’t om du vill”, ett spel om Finnskogens folktro och mystik. Svedjefinnarna kom till Värmland från Savolax och slog sig ned här för att landskapet liknade landskapet i Savolax sägs det. Och visst finns det stora skogar och många sjöar både här och i Rautalampi, men det var nog inte orsaken utan skattefriheten om man svedjade de oändliga skogarna i t.ex. Norra Viggen i Nyskoga. Och det var just Niittaho-Jussi i Norra Viggen som var huvudpersonen i teatern. Niittaho-Jussi, eller Johannes Johansson Oinoinen som han hette enligt kyrkböckerna, som bror Antti och jag på Alagola (Ala Kylä) vuxit upp med. Historierna om huldran och andra trollska varelser gav nostalgiska vibrationer. Huvudrollsinnehavaren Christer Nilsson liknade verkligen Jussi, men sättet att tala var kanske inte riktigt det rätta. Jussi talade svenska på ett högtidligt sätt som vi den gången inbillade oss hade någonting att göra med att finska var hans modersmål. Jussi gick under epitetet Finnskogens siste vandringsman och det jag imponerades mest av på hans begravning då jag var 13 år var President Kekkonens krans i de finska färgerna. Ni kan läsa mer om skogsfinnarna här, här och här

Både i svensk och norsk radio har jag den här sommaren lyssnat till de oroande rapporterna om getingarnas frånvaro den här sommaren. Beror det på klimatförändringar eller vad? Jag lyssnade på en norrman som visste allt om getingar, om jordgetingar, små och stora, aggressiva och om getingar som inte alls sticker. Om den jättegeting som dykt upp i Norge och som inte funnit på 100 år. Den är stor och skräckinjagande, men sticks inte alls. Om människor som är så allergiska att de alltid bär motgift på sig, om att en getingforskare som plötsligt efter många år med getingar blev allergisk och att det faktiskt i Norge dör fler människor av getingstick än av ormbett varje år. Det var verkligen länge sedan jag blev getingstucken tänkte jag, men samma eftermiddag stack mig en loj geting som slött klättrade runt i glasverandan och verkade helt ofarlig. Den lyckades plötsligt ramla ned på min arm och fastnade i tröjan. Som tur var har jag inte plötsligt blivit allergisk mot getingar och jag lever än.

Till sommarnöjena hör att lyssna på radiopratarprogrammet Sommar. Förra årets höjdpunkt var värmlänningen Lars Lerin och även i år har det blivit några värmländska godbitar som Ingemar Eliasson, som varit riksdagsman, minister, och riksmarskalk, och avslutade sin politiska karriär som landshövding i Värmland och är hedersledamot vid Värmlands nation i Uppsala etc. Och även den här veckan avslutades med ett sommarprat om Värmland. Det var Lisa Nilsson som berättade om sitt Värmland. Hon är visserligen inte värmländska, men har samlat på sig ett par värmländska svärmödrar, och troligen också män, som hon berättade levande om. Hon har blivit en sorts värmländska där i världens ände mellan Arvika och Charlottenberg. Så berättade hon också om moster Märtas stora värmlandskram. Den känner jag också väl till. Ja, det vill säga hon är inte min moster, utan min tremennning som vi säger här i Värmland. I Sverige säger de att hon är min syssling och i Finland att hon är min småkusin, men det är samma tandsköterska det rör sig om.

Vecka 31

Veckan började (som sig bör?) i Häljeboda med några helt vanliga dagar, vilket innebär dagar fulla av en oändlig rad av möten med hantverkare, men också möten med släktingar och skolkamrater som liksom jag återvänder till Värmland när det blir sommar. Vad är väl Spanien och Tyskland jämfört med en dag i Värmland? Kulturutbudet är rikt här i obygden och närheten till Norge är lockande.

I Häljeboda är höjdpunkten på sommaren Häljebodadagen . Det är en möjlighet för människor med rötterna här att träffas, bada om man så vill och framför allt det viktigaste äta nävgröt, eller mutti som denna rätt heter på finska. Den har självfallet sitt ursprung i de mattraditioner som de finska invandrarna.

Att det finns en värld utanför Häljeboda det är jag väl medveten om, men just nu får den vara för min del. Utsikten när solen går ned över Vällen och med Norge i bakgrunden går inte att beskriva så det ger jag mig inte in på den här veckan. Det får räcka med en bild av den talrik jag dukat upp min rabarberkaka på för den som besökt mig.