Vecka 32

Veckan började, som sig bör är det bara att konstatera vid det här laget, i Värmland, men det bästa som hände var nyheten om att Gustav, min livsviktige assistenten fortsätter arbeta i riksdagen. Hans flickvän har fått jobb i Helsingfors på Kulturkontakt nord som biblioteksassistent och det innebär att hans riksdagsuppdrag fortsätter.

För vissa, och dit hör jag, innebar veckan jaktstämma och klyvning av ved, och det skall sägas att vedklyvning är mycket trevligare på sommaren än på vintern när den bäst behövs. Och så naturligtvis ännu en lång rad av hantverkare.

För andra handlade veckan mest om att finansminister Urpilainen har gett ett budgetförslag för 2014. Det är det förslaget vi i svenska riksdagsgruppen skall ta oss an vid vårt sommarmöte, men en sak är klar: det går inte att bortse från att vi lever längre och både kan och måste arbeta längre. Om skuldsättningen finns det mycket att säga, men jag väntar med att fälla omdömen. Urpilainen kom med besked om att regeringen att nya strukturella reformer är på väg redan i höst. Alla ekonomiska indikatorer visar på en fortsatt negativ utveckling i Finland och det är ”viktigt att vi inte sticker huvudet i busken utan verkligen bryter den ökande skuldsättningen” säger säger riksdagskollegan Mats Nylund i ett pressmeddelande.

Och för ytterligare andra handlade veckan om den glädjande nyheten att medborgarinitiativet om att det civiliserade landet Finland skall ta bort ett av då två nationalspråken från de obligatoriska ämnena i den obligatoriska skolan. Finland blev ett tvåspråkigt land för att kunna visa världen att det var ett civiliserat land som kunde ta hand om minoriteten ålänningar, och så blev det. Nationernas förbund beslöt i Genève att Åland skulle tillfalla Finland, men vart är nu civilisationen på väg????????????

För min del var nog veckans höjdpunkt utflykten till Gräsmark. Det är ett måste varje gång man är i Gräsmark att gå in i kyrkan och titta i taket på målningen av helvetet över orgeln. För den som inte vet hur helvetet ser ut är det bara att åka till Gräsmarks kyrka. Det är för övrigt i helvetet det finns en plats dit alla kvinnor kommer som inte hjälper andra kvinnor (citat av Madeleine Albright) Res till Gräsmark och se själv.

Men anledningen till besöket var inte att se helvetet utan den teater som uppfördes på Gräsmarks hembygdsgård och som hette ”Tro’t om du vill”, ett spel om Finnskogens folktro och mystik. Svedjefinnarna kom till Värmland från Savolax och slog sig ned här för att landskapet liknade landskapet i Savolax sägs det. Och visst finns det stora skogar och många sjöar både här och i Rautalampi, men det var nog inte orsaken utan skattefriheten om man svedjade de oändliga skogarna i t.ex. Norra Viggen i Nyskoga. Och det var just Niittaho-Jussi i Norra Viggen som var huvudpersonen i teatern. Niittaho-Jussi, eller Johannes Johansson Oinoinen som han hette enligt kyrkböckerna, som bror Antti och jag på Alagola (Ala Kylä) vuxit upp med. Historierna om huldran och andra trollska varelser gav nostalgiska vibrationer. Huvudrollsinnehavaren Christer Nilsson liknade verkligen Jussi, men sättet att tala var kanske inte riktigt det rätta. Jussi talade svenska på ett högtidligt sätt som vi den gången inbillade oss hade någonting att göra med att finska var hans modersmål. Jussi gick under epitetet Finnskogens siste vandringsman och det jag imponerades mest av på hans begravning då jag var 13 år var President Kekkonens krans i de finska färgerna. Ni kan läsa mer om skogsfinnarna här, här och här

Både i svensk och norsk radio har jag den här sommaren lyssnat till de oroande rapporterna om getingarnas frånvaro den här sommaren. Beror det på klimatförändringar eller vad? Jag lyssnade på en norrman som visste allt om getingar, om jordgetingar, små och stora, aggressiva och om getingar som inte alls sticker. Om den jättegeting som dykt upp i Norge och som inte funnit på 100 år. Den är stor och skräckinjagande, men sticks inte alls. Om människor som är så allergiska att de alltid bär motgift på sig, om att en getingforskare som plötsligt efter många år med getingar blev allergisk och att det faktiskt i Norge dör fler människor av getingstick än av ormbett varje år. Det var verkligen länge sedan jag blev getingstucken tänkte jag, men samma eftermiddag stack mig en loj geting som slött klättrade runt i glasverandan och verkade helt ofarlig. Den lyckades plötsligt ramla ned på min arm och fastnade i tröjan. Som tur var har jag inte plötsligt blivit allergisk mot getingar och jag lever än.

Till sommarnöjena hör att lyssna på radiopratarprogrammet Sommar. Förra årets höjdpunkt var värmlänningen Lars Lerin och även i år har det blivit några värmländska godbitar som Ingemar Eliasson, som varit riksdagsman, minister, och riksmarskalk, och avslutade sin politiska karriär som landshövding i Värmland och är hedersledamot vid Värmlands nation i Uppsala etc. Och även den här veckan avslutades med ett sommarprat om Värmland. Det var Lisa Nilsson som berättade om sitt Värmland. Hon är visserligen inte värmländska, men har samlat på sig ett par värmländska svärmödrar, och troligen också män, som hon berättade levande om. Hon har blivit en sorts värmländska där i världens ände mellan Arvika och Charlottenberg. Så berättade hon också om moster Märtas stora värmlandskram. Den känner jag också väl till. Ja, det vill säga hon är inte min moster, utan min tremennning som vi säger här i Värmland. I Sverige säger de att hon är min syssling och i Finland att hon är min småkusin, men det är samma tandsköterska det rör sig om.