Vecka 33

Veckan började som sig bör i Värmland, men slutade som sig bör i Mariehamn. Fast arbetet bara fortsätter i Häljeboda så kallar arbetet i Mariehamn och i Helsingfors. Även den här veckan bjöd på en oändlig rad av hantverkare, och det finns mycket mer ved att klyva den saken är klar, och det är lättare att klyva ved på sommaren än på vintern det vet jag.

Från Helsingfors kom frågan om vi riksdagsledamöter ansåg att frågan om utbyggnad av Fennovoimas kärnkraftverk i Pyhäjoki skulle tillbaka till riksdagen för ny behandling eftersom det nu är ändrade förutsättningar. Ryssland kommer att bli delägare i bolaget och rysk utrustning kommer att användas istället för som tidigare tänkt japansk, fransk eller tysk. Svaret är att det beror på om frågan är ställd med tanke på rättsläget. D.v.s. måste den formellt sett tillbaka? Den frågan får JK fundera färdigt på, men om det är en politisk fråga så är svaret enligt mig ja, den skall tillbaka till riksdagen. Argumentet för många som svarade ja (till byggandet av kärnkraftsanläggningen) i riksdagens omröstning den gången var att det skulle vara säkrare att ha det i hemlandet än i något grannland och de som tyckte så får gärna svara en gång till för min del. Jag röstar samma som förra gången, jag är inte beredd att säga att vi inte skall ersätta gammalt befintliga uttjänta kärnkraftverk utan att ha en realistisk plan för hur de skall ersättas, men jag är inte beredd att gå in för en produktion av mer kärnkraft än vad Finland behöver enbart för att exportera kraft. För min del står alltså mitt NEJ till kärnkraftsplanerna i Pyhäjoki fast. I Ryssland är man förståss av en annan åsikgt.

Den vackra sommarnatten och de ögonbedövande solnedgångarna över Vällen gör att man tror att man skulle kunna sitta vid samma fönster resten av livet och bara titta beundrande ut på naturen. Men den här veckan kom ett säkert tecken på att det är dags att dra vidare. Plötsligt hördes det välbekanta ljudet av långtradare med långt släp fullastade med timmer som skulle forslas ut ur den djupa skogen för att förädlas någon stans i civilisationen. Det är något mäktigt över dessa stora timmermassor som forslas fram på de smala kurviga vägarna. Arbetet är igång och det fortsätter in på sena kvällen och natten. De långa timmerbilarna är utrustade med en oändlig lång rad av ljus, som gör att de för mig från barndomen så välbekanta bilarna intar en helt annan skepnad än i mitt minne. Nu ser de ut som långa röda ljusband som slingrar sig fram i natten. Kanske var den upplysta, men tomma timmerbilen som dundrade förbi på vägen halv två på natten den sista den natten, vem vet, men en sak kände jag, det är dags att dra vidare, andra arbetsuppgifter kallar.