Vecka 37

Veckan började som sig bör i Mariehamn med det månatliga mötet med lantrådet. Det finns mycket att avhandla med tanke på det långa uppehåll som varit, och allt som är på kommande. Den nya blandade självstyreslelagskommitténs tillsättande, och Roger Jansson-kommitténs betänkande som är på kommande. Mycket ny lagstiftning är på kommande i riksdagen, men mest talas det om budgeten och det stora problemet med att budgeten finansieras med lån. Vi vill ha en viss status på vår tillvaro, men det finansierar vi med att ta upp lån på våra barn och barnbarns vägnar. Vi drar oss inte för att leva över våra tillgångar, och vi är inte särskilt solidariska mot dem som behöver vårt stöd mest. Nästa vecka blir det budgetdebatt och då får vi se vem som säger vad.

Sen handlade naturligtvis mycket av våra diskussioner kring det kommande besöket av Ålandsministern.

Ett samtal med nye chefen för Ålands näringsliv var inbokat och gav i alla fall för min del en bild av var vi står. De allmängiltiga kollektivavtalen skall vara översatta även om inte alla ännu finns på Finnlex, men de kommer har det lovats. Vi väntar med spänning på att JO skall komma med sitt utlåtande över de åländska ortnamnen. Vad skall det heta på engelska på internationella karttjänster, som t.ex Google Maps? Blir det som föreslagits Maarianhamina, eller blir det Marienhamn eller skall vi rent av gå tillbaka till det tidigare Mariehamn. Ja, den som lever får se.

Den internationella pressens presentation av det norska valresultatet var obehaglig, man fick av vissa reportage känslan av att det var Anders Behring Breivik som vunnit. Det säljer säkert lösnummer, men är ju såklrt en förenklad och rent av osann bild av mitt lille land.

Flyg till Helsingfors och en dag i riksdagen med bland annat möte med Kvinnonätverkets arbetsgrupp där jag nu uppgraderats från suppleant till ordinarie sedan Astrid försvunnit till Haag. Det finns mycket parlamentariskt samarbete som lockar på uppmärksamhet, och hit hör bl.a. de afghanska kvinnornas situation. Sedan var det dags att tillsammans med Ålandsministern Anna-Maja Henriksson ta flyget till Mariehamn för vidare transport till Smakbyn i Sund där vi sammanstrålade med ett antal specialmedarbetare och statssekreterare från riket som redan varit på plats en dag och insupit något av vad de bör veta om åländsk politik och livet i allmänhet.

Sedan blev det alltså en dag med Ålandsministern i Mariehamn. Dagen råkade sammanfalla med Roger Jansson-kommitténs överlämnande av sitt betänkande, eller betänkande över Alec Aalto-kommittén betänkande skulle man nog kunna tillägga. (Ni kan hitta Gunnar Jansson-kommittéens betänkande här, och Roger Jansson-kommittéens betänkande har inte ännu kommit ut på Landskapsregeringens hemsida men lär göra det inom kort). Det är i sådana här sammanhang i dagens tidsanda mycket tal om det positiva. Alla ser ljust på allt och är mycket förhoppningsfulla inför det som nu skall komma, och alla sätter upp sina bästa leenden på alla bilder, men i själva verket måste vi nog vara ärliga och medge att de olika kommittéerna står ganska långt från varandra. Själv är jag nog kritisk till att inte de olika personerna i ett tidigare skede släppts fram till ett gemensamt bord. Jag tillhör inte de som tror på att det är bättre att sitta i låsta rum och gräva ned sig i skyttegravaran som grävs djupare och djupare. Nej, fram ur buskarna och tala med varandra. Först på det sättet kan vi ta några steg framåt på en gemensam väg som är till nytta och glädje för båda parter, och fler än båda för den delen. Pressen visar stort intresse för det fortsatta arbetet och det känns bra med tanke på att allmänheten behöver komma in och säga sitt i diskussionen. Hoppas pressen orkar fortsätta med att ha frågan i sitt kikarsikte.

Under dagen blev det också ett besök i statens ämbetshus och samtal med de som arbetar där i statens tjänst. Hur fungerar det med språket? Ja, jag tror att de flesta av oss känner till att det inte längre erbjuds utbildning på svenska på alla nivåer som det borde. Men föst när man hör det från hästens mun blir det levande och påtagligt. Innan tillbakafärden till Helsingfors presenterades den verksamhet som Matbanken i Mariehamn ägnar sig åt. De insatser som frivilliga givare och frivilliga arbetare gör är beundransvärd. Helst skulle man naturligtvis se att denna verksamhet inte fanns, inte fanns för att den inte behövs, men så är det inte. Och varför är det inte så på det välmående Åland, det kan man fråga sig.

Väl tillbaka i Helsingfors var det dags att som suppleant i OSSE:s parlamentariska församling möta den nye presidenten för organisationen – som samtidigt är talman i Montenegros parlament – Ranko Krivokapić. Han är självfallet en bekant från OSSE-samarbetet, men också en gammal bekant från NGO-samarbete över gränserna under kriget i forna Jugoslavien. Sommarskolorna i Crkvenica lockade många och däribland både undertecknad och Ranko Krivokapić och gör att vi har många gemensamma vänner och talade gamla minnen, men även fortsättningen och framtiden på vår verksamhet. Vad kan och bör OSSE göra för att bidra till att få slut på konflikter inom vårt område och se till att våra länder förs framåt på vägen mot demokrati. Det finns många som har en lång väg kvar att vandra.

Efter en dag i riksdagen var det på torsdagen dags att hålla föredrag för Finlands humanistförbund RF:s medlemmar om Ålands självstyresle och dess planer på förändring. Det gäller att förstå historien för att förstå vägen framåt. En intressant diskussion utspann sig efteråt.

Veckans största uppmärksamhet har ordföranden i Samlingspartiets ungdomsförbund fått för sina uttalanden om att hets mot folkgrupp inte längre skall vara ett brott, att minoritetsombudsmannen skall avskaffas m.m., m.m. Statsministern var på resa i Kina så förre utrikesministern Kanerva fick rycka ut och ta avstånd i direktsändning i TV, men den unga damen lät sig inte påverkas av sådana avståndstaganden. Hon håller fast vid sin politik. Ibland kan det vara bra att sanningen kommer fram, att de som har sådana åsikter framför dem så att vi andra inte lever i någon villfarelse om vad de står för.

Fredagen inleddes med att Fredagsgruppen på Riksdagen hade sitt första möte under kollegan Jani Toivolas ordförandeskap. Gruppen sysslar särskilt med bistånds- och utvecklingsfrågor. Vi diskuterade fortsättningen på vårt samarbete med Heidi Hautala och utrikesministeriet. Det är med gemensamma krafter man kan åstadkomma någon förändring.

Många nya ambassadörer har utnämnts och det var dags för den nye finske ambassadören att presentera Turkiet för den turkiska vängruppen. Efter stora utskottets möte på fredag var det dags att fara hem via Stockholm, annat var det på Air Ålands tid.

Veckan avslutades med en promenad för Kvinnobankens ”Gå för ett yrke åt en kvinna”.