Vecka 52

Veckan började med danföredan i Mariehamn, och de sista praktiska förberedelserna inför den stora dagen.

Julklappar

Bland årets julklappar fanns några böcker och däribland en som heter ”The World Until Yesterday” och är skriven av Jared Diamond. Den blir inte oläst och kan rekommenderas, men på mitt nattygsbord ligger också några böcker som aldrig verkar bli lästa, men kanske jag ändå skulle ta mig samman.

En sådan bok är ”Sakari Tuomioja, suomalainen sovittelija” skriven av Erkki Tuomioja. Jag har själv en gång köpt den, men alltid funnit någon intressantare bok, eller i alla fall någon på ett lättare språk att läsa. Det skulle passa bra nu när det nästa år är 50 år sedan Finland inledde sin militära krishantering på Cypern och S. Tuomioja den civila krishanteringen som faktiskt lett fram till ett Nobelpris för Finland.

En annan bok som ligger på mitt nattygsbord är ”Behind the Smile, the Hidden Side of the Dalai Lama” skriven av Maxime Vivas. Boken är en gåva från någon kinesisk ambassadör som velat visa att jag är helt på villovägar när jag träffat Dalai Lama för att tala om Ålands självstyrelsesystem. Den berättar antagligen ”sanningen” om vem han egentligen är, men jag tror den får förbli oläst ett bra tag till. Terrorister, krigsförbrytare eller vem det än må vara – vill de höra om Ålands självstyrelsesystem så berättar jag. En del av dem jag talat med har blivit dömda i Haag och avtjänar långa straff, andra har blivit dömda i Spanien och avtjänar långa straff i Alicante. Det spelar ingen roll, jag fortsätter berätta för den som orkar lyssna.

Julledigheten ger ofta tid för eftertanke, men mer kanske för planering. Det finns de som tror att riksdagsledamöterna är lediga från sista plenidagen före julen till nästa plenidag, den 3 februari, men så är det inte. Under det här uppehållet uppmanas alla ledamöter att den sista veckan bege sig ut i skolorna och schemat för den veckan är ganska fullt. Vi har också uppmanats göra någon form av frivilligarbete och det får bli samma vecka, men det måste också bli en tur till Balkan, en tur till Värmland och en tur till Baskien. Allt måste planeras i detalj om det skall hinnas med under den plenifria perioden.

Matti Wibergs uttalanden i Helsingin Sanomat

Matti Wibergs uttalanden i HS har fått riksdagskollegor och utrikesministern att reagera. Typiskt Wiberg säger någon, men kanske inte bara för att provocera den här gången. Politiken blir allt ytligare, och besluten fattas på allt för lösa grunder. De olika faktorerna och alternativen presenteras inte för beslutsfattarna. Förklaringen är att man har kommit överens om en sak, man har förhandlat och kompromissat, och då finns det inte plats för att presentera olika alternativ för riksdagen. Det ligger nog en del i det och frågan är om det ligger annorlunda till med landskapspolitiken. Jag tycker att det finns plats för självrannsakan.

Finlands ambassad i Nicaragua den 31 december 2013.

Finland slutade ge bistånd till Nicaragua redan förra året. Liksom alla andra nordiska länder och även EU drar man sig bort. Folket är lika fattigt och de mänskliga rättigheterna respekteras lika lite nu som tidigare. Enklast är att dra sig ur, men visar inte det på ett förfärligt misslyckande i biståndspolitiken? Jo, det är just vad det gör. Vi, och alla andra nordiska länder, har gett direkt budgetbistånd utan att ställa de krav vi borde ha ställt. Nicaraguas grundlag sägs nu vila på den kristna tron och socialismen. Det sägs komma från La Compañera, men vem vet kanske det är inspirerat av det långa nordiska inflytandet. Vad jag vet så bär fortfarande regeringsbyggnaden i Managua Olof Palmes namn.

Det finns all anledning att fundera på om det verkligen är så att vi skall ha representationer i alla EU-länder när EU mer och mer anses vara inrikespolitik. Det är inte längre alla EU-länder som följer denna regel. De små länderna har insett att de måste spara, och hör inte Finland till de länder som kunde fundera på om inte vi har större behov av att finnas och synes i andra delar av världen? Team Finland-projektet talar om Asien och andra världsdelar som de viktigaste marknaderna. Det finns all anledning att omvärdera vår politik på den här punkten, men det tar nog ett tag tills Finlands ambassad i Managua öppnas igen. Hoppas bara att det inte innebär att Nicaragua som flyttat sin nordiska ambassad i Norden till Helsingfors i reciprocitetens tecken stänger sin ambassad.

Självstyrelselagskommittén

Det stod i tidningen att rikets representanter i den Självstyrelsekommitté som leds av president Halonen inte kommer på mötena. Riksdagsledamoten har först nu fått närvarorätt vid kommitténs möten, och det stämmer att det är svårt att vara närvarande när kommitténs möten infaller under riksdagens utskottsmöten. Våra utskottsmöten måste prioriteras före allt annat, men det är antagligen mycket svårt att hitta andra mötestider. Annat var det på Air Ålands tid.

Ålvados byter namn till Calvados?

Nej, nej nu får det vara nog. Har inte fransmän någon humor? Jo, det måste vara möjligt att få skämta även med så heliga saker som Calvados. Så här lätt får inte ålänningarna ge sig. Det hade aldrig Bångå gjort!

Det multikulturella har vunnit över det nationalistiskt traditionsbundna

Ja, det är nog den slutsats man kan dra av årets julbak. Det blev ingen kransekake, för första gången på alla år. Den hör varje norsk jul till och den skall vara översållad med norska flaggor allt i gammal god nationalistisk anda. Men det här året vann förnuftet. När man får en litauisk Šakotis så måste man inte ha en kransekake. Šakotis pyntades med något som påminde om jul och i övrigt var den helt naken, inte den minsta litauiska flagga syntes till. Den kom för övrigt med bud från Klaipeda, eller Memel, som det hette på den tiden området var autonomt efter ett beslut av Nationernas förbund i Genève 1923, men det var då det.

En flöjt har tystnat

Juletid innebär att många tänker på gångna jular, barndomsjular och andra minnesvärda jular, julkyrkan och kyrkomusik. Alla värmlandsjular har för min del inneburit en julotta och traditionell musik. Denna jul blev musiklivet i Värmland fattigare. Värmlänningen, Arvikasonen, altflöjtisten Björn J:son Lindh är borta.

Kumpi on?

Vad mer kan man göra under helgdagarna? Jo, man kan studera vad som finns på nätet, kanske det finns något intelligent och uppbyggande som man inte tidigare haft kunskap om. Och vad hittar man väl där? Jo, det här:

Toisessa ketjussa kerrotaan, että Ahvenanmaalla pitää asua 5 vuotta ennen kuin saa kotipaikkaoikeuden.

Ahvenanmaan kansanedustaja Elisabeth Nauclér on umpiruotsalaisena muuttanut Ahvenanmaalle ja 2 vuotta asuttuaan alkanut valmistella lakeja.

Jos henkilöllä ei ole kotipaikkaoikeutta em. 5 vuoden säännön perusteella, niin ei kai henkilö voi silloin olla myöskään Suomen kansalainen?

Kysymykseni kuuluu: Miten on mahdollista että Suomessa (Ahvenemaalla) tekee lainvalmistelutöitä henkilö joka ei ole Suomen kansalainen eikä hänellä ole edse kotipaikkaoikeutta Suomessa (Ahvenanmaalla)?

Mikäli tuollainen on mahdollista, niin koko eduskuntahan voitaisiin koota vaikka afrikkalaisista heimopäälliköistä ja sitten säätämään lakeja Suomessa.

Afrikkalainen heimopäällikkö osaa varmasti yhtä paljon Suomea kuin kansanedustaja Nauclér, joka ei viitsi edes pitää omalla nettisivustollaan suomenkielistä versiota luettavana.

Vaikka laki ei vaadikaan kansanedustajaa ilmaisemaan itseään valtakunna pääkielellä, niin kai kansanedustajalat voi silti vaatia että hän sekä ymmärtää Suomea että ilmaisee poliittiset ajatuksensa suomenkielellä. http://www.naucler.ax/

Mikäli vaatimus on kohtuuton suomenruotsalaisten mielestä, niin sitten ulos eduskunnasta ja lippu Ruotsin laivalle.

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Nauclér Charlotte Elisabeth Helene
(Ahvenanmaan kansanedustaja Suomen eduskunnassa)

- syntynyt RUOTSISSA 7.3.1953,

- käynyt peruskoulun ja valmistunut ylioppilaaksi RUOTSISSA
(Solbergaskolan, Arvika, 1971),

- valmistunut oikeustieteen kandidaatiksi RUOTSISSA
(Uppsalan yliopisto 1977)

- suorittanut aavistujksen verran suomenkielen opistoja 1978-1979 Uppsalan yliopistossa ja Helsingin yliopistossa

- MUUTTANUT AHVENANMAALLE lainvalmistelijaksi vuonna 1979

Wikipedia: ”ruotsalaissyntyinen ahvenanmaalainen Ruotsalaisen eduskuntaryhmän kansanedustaja ” http://fi.wikipedia.org/wiki/Elisabeth_Naucl%C3%A9r

- vuoden 1979 tehnyt hartiavoimin työtä, jotta Ahvenanmaan hallintoa saadaan ruotsalaistettua niin paljon kuin mahdollista

- pitää ilmeisenä tavoitteenaan ensin muokata Ahvenanmaata niin ruotsalaiseksi kuin mahdollista ja sen jälkeen itsehallinnon lisäämisen kautta liittä Ahvenanmaa Ruotsiin

Mitä helve*’iä varten täysin umpiruotsalainen pakkoruotsittaja tekee Suomen eduskunnassa?
Onko tämä Elisabeth Naucler saanut Suomen kansalaisuuden jossain vaiheessa ja jos on niin millä ihmeen perusteella?

Jos hän ei ole saanut Suomen kansalaisuutta, niin miten ihmeessä hän voi olla Suomessa kansanedustajana?

Naucler on aloittanut lainvalmistelijana Ahvenanmaan maakuntahallituksessa vuonna 1979, jolloin hän on mitä ilmeisimmin ollut Ruotsin kansalainen.

(Lähde:Suomen kansanedustajien matrikkeli 2011)

Miten tämä on mahdollista?

GOTT NYTT PÅ ER alla vänner och även mindre vänligt sinnade människor önskas detsamma!

Vecka 51

Pirogen var klar när jag kom hem. Högreven och bogen hade kokat i sju timmar. Här var det inte tal om någon köttfärs, eller malet kött som det heter i den östra rikshalvan, nej inte heller någon buljongtärning. Buljongen hade kokats med rostade bitar av hackad selleri, palsternacka, morötter, kålrot, purjolök och något lite till. Receptet fyller upp elva handskrivna sidor.

Veckan inleddes för ovanlighetens skull i Helsingfors, och det efter en sen ankomst med flyg från Budapest. Det passade ju bra eftersom det var den sista veckan då budgeten skall klubbas och då är det vanligen så att också måndagen är plenidag. Budgetdebatten innebär lång väntan och sena timmar om man sätter upp sig på talarlistan i de olika debatterna, och det är sin sak, men vad tristare är, är att den ansvarige ministern redan har gått hem och det blir ingen respons. Därför är det betydligt intressantare att förbereda korta inlägg med frågor som man kan ta upp direkt efter varje ministers inlägg. Det blev därför inget långt tal i år för min del, men istället frågor till försvarsminister Haglund hur han ser på åtgärder för ett mer jämlikt försvar, till biståndsminister Haavisto om han tror att man faktiskt kan ställa krav på mänskliga rättigheter och andra värden vi anser vara viktiga när biståndet blir så splittrat, till kommunikationsminister Kyllönen hur sänkningen av farledavgifterna till hälften för att kompensera merkostnaderna för svaveldirektivet skall gå till. Skall alla fartyg med olika isklasser få lika mycket sänkt, eller skall de som fartyg som har en bättre isklass och inte anlitar isbrytare, och oftast också är säkrare, få en större sänkning? Även minister Arhinmäki hann få en fråga om hur han såg på jämställdhetsdelegationens kritiska utlåtande om strukturreformen och även budgeten i allmänhet sett ur ett jämställdhetsperspektiv. Och slutligen blev det en fråga till minister Huovinen om det nu är säkert att Finland kommer att ratificera Istanbulkonventionen som utlovat. Det är ytterst problematiskt att Finland som är ett land som internationellt uppmärksammas för att det finns så mycket våld mot kvinnor i familjerelationer och ändå ratificeras inte Istanbulkonventionen. Finland har en annan metod än andra länder för ratificering. I många andra länder, däribland Sverige, ratificerar man först och ändrar lagstiftningen så att man uppfyller kraven först i efterhand, medan man i Finland inte ratificerar innan lagen är ändrad, men det där budskapet är svårt att få fram i internationella sammanhang.

Däremot ställde jag ingen fråga till minister Räsänen, men det gjorde dock riksdagskollegan och Sannfinländaren Niikko. Hans inlägg löd så här

”Ärade talman! Jag vill ännu återkomma till inrikesminister Räsänens uppmaning om att kommunerna borde ta emot flyktingar. Ministern har ju tidigare sagt att man kommer att ta emot 500 flyktingar från Syrien och därtill ser det ut att komma ytterligare 250 flyktingar, så det blir ett stort antal flyktingar nästa år. Det är säkert förståeligt att kommunerna ogärna tar emot dessa flyktingar till exempel i Vanda, eftersom vi i praktiken kommer att ha betalarens roll. Efter tre år förflyttas kostnaderna till en stor del över till kommunerna. Inte sant? På så sätt, om och när integreringen inte har lyckats inom tre år, hamnar kommunerna att betala en stor räkning. Jag skulle fråga ministern om det blir förändringar i hur lång den här övergångstiden är under vilken staten svarar för kostnaderna som orsakas av flyktingarna. Om den inte har avsevärt förbättrats från förut, skulle jag föreslå att ministern skulle bekanta sig med ledamot Elisabeth Nauclérs förslag.

Hon föreslog ju här 17.9 att Åland är villigt att ta emot flyktingar. Hon nämnde också, att det finns även ett lagtingsbeslut om detta, så om ett sådant förslag i denna sal har sagts högt så skulle jag tro att ministern skulle vara intresserad, eftersom vad skulle vara ett trevligare ställe än den åländska skärgården att placera dessa 500 syriska flyktingar. Och kronan på allt är dessutom, att när man har lärt sig det svenska språket slipper man snabbt till Stockholm där det säkert finns en gemenskap där integreringen sker lättare än i Vanda. Således frågar jag ministern, har ni bekantat er med detta förslag av Nauclér och ämnar ni nappa på den? – Tack.”

Det är ju inte mitt förslag att Åland skall ta emot flyktingar och det finns inget lagtingsbeslut i ärendet, men annars var väl det mesta rätt. Ledamoten Niikko hoppades alltså att Finland kunde skicka flyktingar till Åland så att man på så sätt skulle bli av med dem eftersom de med kunskaper i svenska sedan skulle finna sig bättre tillrätta i Sverige. Ministern valde att lämna frågan obesvarad.

Mänskliga rättigheter var på tapeten den här veckan. Gruppen för mänskliga rättigheter hade ett möte inbokat med biståndsminister Hautala, men mötet hann inte hållas innan ministern tyvärr försvann. Nu var det istället minister Haavisto som träffade gruppen. Vilka utmaningar står Finland inför när biståndet inte ökar som det borde och omvärlden tvingas bevittna att Finland inte lever upp till sina löften. Ingen lätt fråga för en biståndsminister. Vad är människorättsgruppens roll i arbetet mer än att vara välinformerad? Är det vår uppgift att ta hand om sådana grupper som inte det officiella Finland alltid har diplomatiska förbindelser med? Ja, kanske det är just det som är vår roll. Representanter för områden som annars inte har någon möjlighet att få någon form av respons i Finland. Området kan heta Tibet, Kurdistan eller Baskien.

Baskien är som så många gånger tidigare på tapeten. Den här gången gäller det någon form av stöd för sin fredsprocess. Kan Finland tänka sig att stödja en sådan process. De internationella anhängarna av en sådan process är många, och Finland har ett rykte att leva upp till när det gäller fredsmedling med en officiell handlingsplan för fredsmäkling. Kommer Finland att ställa upp och ge någon form av stöd var den fråga jag ställde i ett skriftligt spörsmål. Undertecknade gjorde dessutom förre ordföranden i människorättsgruppen Ilkka Kantola, liksom de grönas medlem i Självstyrelselagskommittén Satu Haapanen. Jag lämnade in spörsmålet på den sista plenidagen det här året. Reglerna är sådana att ett skriftligt spörsmål måste lämnas in av den förste underteckna personligen på riksdagens kansli.

Baskien ja, ett område där jag alltså varit och hållit föredrag om Åland och därför suttit i långa förhör hos centralkriminalpolisen (CKP) i Vanda. Snurren kring den historien fortsätter. Handlingarna är hemliga och besväret ligger nu för andra gången hos förvaltningsdomstolen i Mariehamn. Ett av skälen till att inte lämna ut handlingarna är enligt vad som framkommit att man inte vill avslöja förhörsmetoderna, och de förhörsmetoder som användes skulle inte heller jag avslöja om jag fick möjlighet att göra det. Nu runda alltså i den frågan. Under tiden gäller det att visa att man inte låter sig skrämmas så det fick alltså bli en skriftlig fråga och en ny resa till Baskien planeras under riksdagsuppehållet i januari.

Inte bara människorättsgruppen var på tapeten den här veckan, det var också Människorättscentret. Man presenterade sig under rubriken Vad är människorättscentret? Och det är en berättigad fråga. Det finns hos riksdagens justitieombudsman och det är inte så lätt att veta vad som är vanlig laglighetsprövning och god förvaltning och vad som skall anses som en människorättsfråga. Bra initiativ att presentera sig. Samma dag kom också den första handboken om mänskliga rättigheter i Finland ut. Den som fanns på plats med ett exemplar i handen var ålandsvännen Lauri Hannikainen. Boken finns inte ännu på svenska och frågan är väl om den kommer för i Sverige finns redan flera sådana böcker.

På fredagen avslutades alltså pleniperioden det här året, och det skedde med att budgeten röstades igenom, och 500 gånger (!) voterade vi sade någon. För min del blev det nog bara 499. En tryckning missade jag och det är lätt hänt, man skall vara väldigt koncentrerad hela tiden.
Sista dagen var det också dags för talmannens traditionella inbjudan till personal och ledamöter att traditionsenligt låta sig bjudas på det traditionella julkaffet traditionsenligt i rikssalen med de traditionella julsångerna, traditionellt framförda av Sibelius gymnasiets kör. Som vanligt gick alla runt och önskade varandra god jul. Därefter for alla i god tid ut till flygfältet för att säkert hinna med flyget denna fredagskväll då alla rörde på sig, och så gjorde även jag för att säkert komma hem till julen med allt pick och pack. Mitt bagage fick av någon anledning ett märke när det stod ”priority”. Mitt bagage skulle alltså ha förtur, men väl framme i Mariehamn var det bara att konstatera att trots att det var ett direktflyg från Helsingfors till Mariehamn och trots att mitt bagage skulle ha förtur så måste det ha varit förtur till något lagerutrymme eller så. Det fanns inget bagage och väntan blev lång, nästan två dygn senare kom verkligen väskorna fram och det verkade som allt var kvar och att sillen från Helsingfors, liksom den rökta osten och all ungersk salami från Rumänien var i ätbart skick. Detta har aldrig hänt mig tidigare på ett direktflyg Helsingfors – Mariehamn, men förut hette bolaget Air Åland (www.airaland.ax). På bolets hemsida kan man läsa att ” Air Åland har tillsvidare uppehåll på flyglinjen Mariehamn- Helsingfors”, man bara undrar när är detta tillsvidare slut?

Väl hemma var det mycket julstämning, utegranen var på plats, den ryska pirogen var gjord och med benäget bistånd blev också värmlandskôrven klar. Den kallas i Värmland också för ”jordäppelkôrv”, vilket alltså kommer direkt från franskan pomme de terre. Den kallas så för att den innehåller ovanligt mycket potatis.

Men den här julen blir det för första gången någonsin ingen norsk kransekake, och vad kommer det sig av? Jo, att jag i år som gåva fått en likande skapelse, i alla fall till form, färg och storlek, men där slutar liknelsen. Kakan är en gåva direkt från Litauen, den är inplastad och skall hålla till över julen. Här får alltså det traditionella ge vika för den multietniska.

Vecka 50

Att få dödshot är en löneförmån om man är riksdagsledamot, och i många andra yrken med för den delen, och det var inte första och säkert inte heller sista gången jag fick ett. Vi var några riksdagsledamöter som fick den äran den här gången. Min tid var utmätt till Luciadagen och det kom så att jag fick elva dagar på mig att förbereda mig, och jag uppmanades använda dagarna väl. Meddelandet kom på finska och var i några fall med ”Behring-Breivik” som avsändare, men i mitt fall från ”youwilldienext”.

Veckan började som sig bör – förutom med ett dödshot då – med en intensiv och lång dag i Mariehamn. Det mesta i ömsesidighetens tecken. Ömsesidighet är viktigt i ett litet samhälle som Åland, men frågan är om ömsesidigheten kommer att överleva. Det att man bryr sig om varandra och ser till delägarnas, vilket är de flesta ålänningars, intressen är inte modernt. I den fria marknadens tecken finns det ingen anledning att särskilt tillförsäkra att små banker eller små försäkringsbolag överlever.

Enligt min mening borde de inte gå en kvalfylld död till mötes utan protester, vilket de gör om de skall utsättas för samma kontroll och samma villkor som gigantiska europeiska jättar. Finland, liksom andra länder borde inte ge efter, och kanske kan det här bli en konsekvens av de protester som finns ute i Europa (t.ex. Holland, Storbritannien) nu mot att proportionalitetsprincipen inte hålls i helgd. Ni kan läsa mer i Storbritaniens Manifesto for Change.

Den 10 december var den internationella människorättsdagen och den firade KIOS (på finska ”Kansalaisjärjestöjen ihmisoikeussäätiö” och på engelska the ”Finnish NGO Foundation for Human Rights”) med att publicera sin rapport om ”Human Rights Defenders” (ni kan hitta KIOS-rapporten under rubriken ”KIOS Seminar Report 2013” på KIOS hemsida) som tillkommit efter ett seminarium som hölls här i Helsingfors. Som tur var hade jag hunnit vara med om åtminstone början på seminariet. Det öppnades av den mycket imponerande Hina Jilani från Pakistan, och bland de medverkande fanns också president Tarja Halonen. I KIOS presentation medverkade KIOS ordförande, förre riksdagsledamoten, Ulla Anttila, biståndsminister Pekka Haavisto och undertecknad i egenskap av ordföranden i Riksdagens människorättsgrupp. Det gav mig möjlighet att fråga ansvarige minister om det som tas upp i rapporten (ni kan hitta vårt pressmeddelande om evenemanget här). Gör vi nog för att ge dessa försvarare av mänskliga rättigheter ett skydd? Gör Finland nog? Kan vi mäta våra ansträngningar med andra länders ansträngningar? Och vilka räknas som försvarare av mänskliga rättigheter? Definitionen av ”Human Rights Defenders” är vid och dit hör bl.a. journalister som är en grupp som utsätts för mer och mer våld. Någon släpps fri efter lång fångenskap, medan andra tillfångatas och dödas – som vi nyligen har vi fått rapporter om t.ex i Syrien. Är det fria ordet utsatt för större hot än tidigare?

FN har fått fram den s.k. ”Decleration on Human Rights Defenders”. Det tog visserligen 14 år av förhandlingar, men den finns. Och frågan är nu vad gör EU? Det finns visserligen EU-riktlinjer, men gör det EU till en verklig människorättsförsvare, eller är vi bara en ”by-stander”, som det redan finns allt för många av i världen.

Kvällen avslutades med den regeringens traditionella julfest som statsministern står värd för, en julfest där han ena gången står värd för regeringspartierna och andra gången för oppositionspartierna. Undrar vilken fest som är trevligast, att umgås med sådana där alla försöker vara eniga och samsas i en spretig regering, eller en middag där ingen i någon fråga har samma åsikt som regeringen utan ifrågasätter det mesta. Den senare tror jag är intressanta, men det har jag ju ingen erfarenhet av, och ingen annan ålänning heller för den delen eftersom alla åländska riksdagsledamöter alltid stött regeringen oavsett om Sfp suttit med eller inte.

Kombinationen att komma från Åland och vara ordförande för riksdagens människorättsgrupp gör att det finns många minoritetsrepresentanter – och majoritetsrepresentanter med för den delen – som vill ha möten. En del intresserar sig för autonomi, andra vill absolut inte ha autonomi, några vill ha självständighet och andra vill se till att absolut inte förs några diskussioner i dessa frågor. Jag skall inte klassificera de olika träffar jag haft under veckan, men de har varit många och av varierande art.

Europaparlamentet godkände under självaste määniskorättsdagen fiskeriavtalet mellan EU och Marocko trots Västsaharas protester. Det är deras fiskevatten och frågan är om de haft det inflytande de borde haft enligt internationell folkrätt. Den här gången motsatte sig ett antal länder i ministerrådet, kanske till och med ett land mer än förra gången, men det räckte inte. Nils Thorvald som sitter i EU-parlamentets fiskerikommission röstade emot, liksom Carl Haglund gjorde förra gången, men det räckte inte. Den stora skillnaden var att förra gången röstade parlamentets majoritet emot avtalet, men den här gången röstade majoriteten för. Dessutom röstade fiskerkommissionen också för avtalet. Så vad hade övertygat dem om att detta nu var det rätta? Svårt att säga, den underliggande konflikten är inte löst och det behövs skärpning bland de som har ett avgörande inflytande. Dit hör inte bara FN och världssamfundet i största allmänhet. USA kan ha ett avgörande inflytande om de orkar bry sig.

Baskerna har kommit i en annan situation när det gäller att diskutera sin ställning och sin framtid. Sortu är numer ett tillåtet parti, det har spanska författningsdomstolen slagit fast. Det gör att de på ett annat sätt än tidigare kan vara aktiva. Dessutom är det ett faktum att Katalonien under veckan meddelade datumet för sin folkomröstning. Den kommer att äga rum den 9 november nästa år, om inte centralmakten, som man hotat med, skickar dit trupper för att stoppa valet vill säga… Processen i Baskien kommer kanske att ägnas mindre uppmärksamhet, vilket kan vara både på gott och ont. Processer av den här sorten kräver dialog om de skall lyckas få ett varaktigt slut.

DEMO (Partiernas internationella demokratisamarbete Demo rf) hade under veckan en studentdelegation från Tunisien på besök, som är en del av deras ”Tools for Democracy”-program och som vänder sig till studenter från Tunisian School of Politics. Ungdomarna är mycket vetgiriga och den här gången medverkade jag både i deras möte med grundlagsutskottet och i ett seminarium ”Tunisia – North Africa’s stepping stone to democracy?” . Med i paneldiskussion på Luckan var också två representanter för studenterna. Svensk Ungdom stod som arrangörer och de medverkande var jämställdhetsombudsmannen Pirkko Mäkinen och jag. Mitt föredrag handlade förutom om riksdagens kvinnonätverk och betydelsen av samarbete över partigränserna också om Venedigkommissionens många utlåtanden över förslaget till tunisisk konstitution. De har själva bett om råd och fått många. Ibland kan man tycka att Venedigkommissionen går väl hårt fram, att inte alla utsätt för samma måttstock. Därför är det glädjande när någon är beredd att på frivillig väg samarbeta med dem.

Det har blivit lite opera under hösten, alldeles för lite, så nu försöker jag i elfte timmen göra allt för att reparera skadan. Det blev opera förra veckan och även den här. Och operan blev Rossinis La Cenerentola.

Falla ned död

Under veckan hade Riksdagens Ålandsforum årsmöte och både ordföranden (undertecknad) och viceordföranden Johannes Koskinen fick förnyat förtroende. Sedan efter det var det dags att bjuda på den traditionella julglöggen som var tillverkad på äppel och naturligtvis kom från Peders Aplagård på Kökar. Trots att den viktiga strukturreformsdebatten pågick i plenisalen samtidigt och gjorde att de flesta ansåg det vara viktigt att sitta på sin plats så hann många ändå besöka vårt glögg-party. Anledningen till det var troligen att årets Stjärngäst, och årets fotbollstränare i Finland, Pekka Lyyski var vår hedersgäst. Många ville säkert höra vad som är förklaringen bakom Mariehamns IFK:s framgångar. De som kom fick också en dos självstyrelsekunskap genom att delta i vår frågesport.

Samma dag som Ålandsforum hade sitt glöggparty hade också Självstyrelselagskommittén möte i riksdagen under ledning av ordföranden president Tarja Halonen. Det var tredje mötet, men första där riksdagsledamoten var närvarande. Det har från början varit med i landskapsregeringens förslag till sammansättning av kommittén, och nu blev det alltså verklighet. Riksdagsledamoten har alltså närvarorätt i den grupp som består av politiker som representerar de åländska lagtingsgrupperna (hur många de nu är) och riksdagsgrupperna. Det är inte lätt för mina riksdagskollegor att hinna sitta tre timmar på möte mitt under det mest intensiva utskottsarbetet i riksdagen, men för den som representerar Åland är det omöjligt att inte vara med i gruppen. Jag har visserligen haft möjlighet att följa det tidigare arbetet (Gunnar Jansson & Roger Jansson arbetet (man kan hitta deras betänkanden på landskapsregeringens hemsida) och dessutom haft insikt i reformarbetet allt sedan den förra revisionen under min tid på lagberedningen, och under ett helt liv med självstyrelse och autonomifrågor, men OM JAG NU FALLER NED DÖD IMORGON så har i alla fall riksdagsledamoten en plats i kommittén.

AWEPA

Under veckan hade European Parliamentarians with Africa (AWEPA) sitt årsmöte och som viceordförande i den finska sektionen föll det på min lott att delta. Det fortsatta samarbetet med Västafrika var naturligtvis aktuellt efter konferensen i Dakar. Det fanns en tid då man frågade sig om verkligen AWEPA hade någon funktion längre sedan Mandela släppts ur fångenskapen. Men det var han som påtalade vikten av att arbetet skulle fortsätta och så blev det. AWEPA har sina rötter i Belgien och där finns några av de som engagerat sig mest i arbetet mot apertheidregimen i Sydafrika. Tre parlamentariker tilldelades belgiska ordnar under dagen och detta var för deras arbete inom AWEPA. Det var naturligtvis ett högtidligt ögonblick för dem och för oss alla som fick vara med. Parlamentets talman bjöd på lunch och meddelade att nästa år då hon avgår som talman återgår hon till sitt aktiva arbete i AWEPA. De stora donatorerna i det här arbetet är bl. a. Belgien, Holland, Sverige och Norge. Tyvärr medverkar inte Finland alls, men det finns arbete att göra och vi får väl se om det blir någon ändring. Nuvarande ordförande Jani Toivonen, som är pappaledig, och vikarien Eila Tiainen verkar vara inne på en mer aktiv roll.

TRANSSYLVANIEN

När man en gång kommit så långt bort från Helsingfors som till Bryssel så kan man väl ändå fortsätta till Kolozsvár, eller Cluj-Napoca som det heter på landets majoritetspråk, så har man helgen räddad och julstöket allt annat än undanstökat. Det som heter the Hungarian National Council eller rättare sagt Erdélyi Magyar Nemzeti Tanács (EMNT) och som verkar i Transsylvanien och som eftersträvar autonomi för ungrarna i Transylvanien hade sitt 10-års jubileum. De ville ha en talare från ett annat autonomt område så jag svarade som vanligt ja. Landskapet i Transsylvanien är vackert, oändligt vackert, men den här gången var det mycket dimma, och resan följande dag till Budapest var mest intressant tack vara att jag fick åka de 400 kilometrarna med en journalist med lång erfarenhet av ungrares liv under förskingringen, och följde regelbundet livet för ungrare i diaspora. Allt sedan han gjort programmen om fånglägret i Ukraina där hans mor suttit i fem år 1944-1949 kontaktas han varje vecka av 3-4 personer som söker spår efter sina anhöriga. Hans mor kom hem till sin dotter, men under tiden hade mannen försvunnit och dödförklarades senare så att hon gifte om sig.

De som lever i Transsylvanien bor nu i EU, men det finns mycket som kunde sägas om minoritetspolitiken i olika delar av EU. I Transsylvanien finns det politisk splittring och några säger att borde inte alla ungrare hålla ihop och på så sätt få större betydelse, eller kan de också ha olika politiska åsikt? Det går att göra många jämförelser med andra minoritetsområden som t.ex. Åland. Det blev för min del presskonferens om hur jag såg på den här frågan och det skall man vara försiktig med att komma och berätta för andra hur de skall lösa sina problem, samtidigt är det viktigt att dela med sig av den erfarenhet Åland och Finland har. Därefter blev det högtidstal och möjlighet för mig att berätta om alla de olika arrangeman som finns i Finland, om territoriell autonomi i ett tvåspråkigt land som i fallet Åland, men också om ”personal autonomy”. Därefter var det dags för galamiddagen med vacker musik, känslosamma tal, sång, vackra dräkter, prisutdelning till de som gjort särskilda insatser för att få till stånd en autonomilösning och mycket mer. Där fanns ungrare från Serbien, och ungrare från Kroatien, många representanter från Budapest, men viktigast av allt förstås, där fanns huvudfiguren, biskopen från Timisoara, den som inledde revolutionen i Rumänien. Mannen som hade placerats i denna avlägsna ort just därför att han antogs göra minst skada där. Mannen som senare kom att bli europaparlamentariker och som man nu vill ta ifrån det rumänska ordenstecknet för att han sagt att det är viktigt att ungrare utomlands får stöd från Budapest, precis som det är för alla minoriteter som har en ”kin-state”. Det är nu 24 år sedan revolutionen i Rumänien började med László Tőkés i Timisoara.

Pressmeddelande 14/12 2013
Publiceringsfritt: Genast

Nauclér tog hur viktigt det är med utredning om sjöbevakningens roll i krissituationer

*******************************************************************************

Nauclér har under grundlagsutskottets och förvaltningsutskottets behandling av regeringsproposition 92/2013, där bl.a. ett lagförslag om ändring av gränsbevakningsväsendets förvaltning finns, kritiserat att man inte tar upp eller ens nämner den utredning om vad som händer med sjöbevakningen på Åland vid nationella krissituationer då den hamnar under militärt kommando som nu är i startgroparna. Sjöbevakningen på Åland anses ha stor betydelse och behovet av att få den här frågan utredd och klargjord kan inte underskattas. Behovet av utredningen har också påtalats av grundlagsutskottet redan 2005, och efter det även i utrikesutskottet 2009 och 2013, och av försvarsutskottet 2009.

- Nu när en sådan utredning har initierats och diskussioner förs mellan rikets regering och Ålands regering hade det varit på sin plats att nämna denna så länge efterfrågade utredning i propositionen i stället för att bara lakoniskt säga att ”Lanskapet har redan sedan 1856 varit demilitariserat.” Det räcker inte som svar på den problemfråga vi har. Trots att nu inget sägs så utgår jag ifrån att den utredning som initierats blir gjord med det snaraste, menar Nauclér.

Detta poängterade också Nauclér i riksdagens plenum i torsdags (den 12 december) när regeringspropositionen kom till första behandling efter att förvaltningsutskottet gett sitt betänkande. Pirrko Mattila (saf), ordförande för förvaltningsutskottet som har behandlat regeringspropositionen, tackade Nauclér för påpekandet, men ansåg att eftersom det nu handlade om gränsbevakningens utbildning så föranledde det inte att ta in detta i förvaltningsutskottets betänkande, men hon tyckte det var bra att den här utredningen nu är på gång.

*******************************************************************************

Ni kan hitta hela debatten + Elisabeths anförande samt Elisabeth avvikande mening i grundlagsutskottet bifogat.

Mer information ges av Elisabeth Nauclér som nås på tel.nr. 094323047 eller på e-postadress elisabeth.naucler@riksdagen.fi, eller av hennes riksdagsassistent Gustav Blomberg som nås på tel.nr. 094324047 eller på e-postadress gustav.blomberg@riksdagen.fi

Pressmeddelande 12/12 2013
Publiceringsfritt: Genast

Pekka Lyyski gäst på välbesökt julglögg på riksdagen

*******************************************************************************
Riksdagens Ålandsforum (Ålands vängrupp i Finlands riksdag) höll igår tisdagen de 11 december sitt årsmöte och beslöt om nästa års verksamhetsplan. Ordförande riksdagsledamot Elisabeth Nauclér och viceordförande Johannes Koskinen omvaldes.

Efter mötet var alla inbjudna till åländsk julglögg från Peders Aplagård på Kökar och svartbröd med Kastelholmsost. Gäst från Åland var i år årets fotbollstränare Pekka Lyyski, som fick berätta bakgrunden till MIFK:s framgångar på plan. Gästerna fick också testa sina Ålandskunskaper på en tipsrad med elva frågor av olika svårighetsgrad. Det visade sig att de flesta kunde en hel del om Åland och mera lärde de sig genom att gå igenom frågorna.

Julglöggen var välbesökt, dit flera riksdagsledamöter samt även utrikesminister Tuomioja valde att komma.

Högsta vinsten i frågesporten var ett lyxpresentkort från Vikinglinjen, som vanns av Sakari Lindén, riksdagsassistent för riksdagsledamot Maria Lohela (sannfinländarna).

*******************************************************************************

Mer information ges av Elisabeth Nauclér som nås på tel.nr. 094323047 eller på e-postadress elisabeth.naucler@riksdagen.fi, eller av hennes riksdagsassistent Gustav Blomberg som nås på tel.nr. 094324047 eller på e-postadress gustav.blomberg@riksdagen.fi

Nedan ett skriftligt spörsmål om Tibetfrågan som jag skrev under för någon vecka sedan (frågans författare är riksdagsledamot Jani Toivola):

——————————————————————
Till riksdagens talman

I det syfte som anges i 27 § i riksdagens arbetsordning har Ni, Herr talman, till den minister som saken gäller översänt följande skriftliga spörsmål SS 1078/2013 rd undertecknat av riksdagsledamot Jani Toivola /gröna m.fl.:

På vilket sätt ämnar regeringen beakta, eller har regeringen beaktat, Kinas likgiltighet inför internationella människorättsavtal, samt det uppenbara försvagande av människorättssituationen som ständigt pågår i de områden som landet kontrollerar, i samband med avgörandet av Finlands ståndpunkt i omröstningen i FN:s generalförsamling av den 12 november 2013, där det är möjligt att Kina återväljs som medlem i FN:s människorättsråd,

på vilket sätt ämnar regeringen i sina såväl bilaterala som multilaterala relationer till Kina beakta de kränkningar av de mänskliga rättigheterna som Kina utsätter sina egna medborgare för och

på vilket sätt försöker regeringen hjälpa till att hitta en fredlig lösning på Tibetfrågan (t.ex. upprättande av självstyrelse som i fråga om Åland) och främja respekten för de mänskliga rättigheterna i Tibet och de övriga områdena som kontrolleras av Kina?

Som svar på detta spörsmål anför jag följande:

Regeringen följer noggrant människorättssituationen i Kina och dess utveckling. Under de senaste åren har landet gjort framsteg i fråga om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, men i synnerhet när det gäller politiska och civila rättigheter är situationen mera problematisk. Regeringen ser positivt på de nya riktlinjer som fastställts av centralkommittén i Kinas kommunistiska parti i fråga om bl.a. slopandet av systemet med arbetsläger. Regeringen är dock oroad över att de sociala och politiska spänningarna ökar i fråga om Tibet. För att en hållbar lösning ska kunna uppnås är det nödvändigt att man får till stånd en konstruktiv dialog mellan de kinesiska myndigheterna och tibetanerana och deras företrädare. Uppbyggandet av en fungerande diskussionsförbindelse är också en förutsättning för att tibetanernas egna påverkningsmöjligheter ska förbättras.

På EU-nivå har det i sedvanlig ordning ställts krav på Kina att respektera tibetanernas rätt till yttrandefrihet och mötesfrihet. EU:s höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik Catherine Ashton har också krävt att Kina ska frisläppa de tibetaner som deltagit i fredliga demonstrationer. Finland deltar aktivt i de diskussioner om mänskliga rättigheter som förs och den beredning av politiska riktlinjer i fråga om Kina som sker i olika arbetsgrupper inom EU-rådet.

Situationen med Tibet har behandlats i samband med människorättsdialoger mellan EU och Kina bl.a. i juni 2011, maj 2012 och juni 2013.I ett färskt dokument, EU-China 2020 Strategic Agenda for Cooperation, som drar uppriktlinjerna för vad som ska prioriteras i det framtida samarbetet mellan EU och Kina, förbinder sig parterna att fortsätta och att stärka den ömsesidiga dialogen om mänskliga rättigheter.

När det gäller medlemskap i FN:s råd för mänskliga rättigheter skulle idealsituationen vara att det är fråga om en verklig tävlan. I de val som förrättas per grupp av länder är antalet kandidater dock i praktiken ofta lika många som antalet platser. Kina hör till gruppen Asien och Stilla havet, där det inte var någon konkurrens om platserna. När en stat väljs in i människorättsrådet skapar det på goda grunder ökade förväntningar på att den utvalda staten ska arbeta för att genomföra rådets uppdrag samt respektera och förverkliga de åtaganden i fråga om mänskliga rättigheter som den har utlovat som kandidat.

Under den 17 sessionen av människorättsrådets periodiska granskning i oktober 2013 hade så många som 140 länder anmält sig till talarlistan för en dialog med Kina, och deras inlägg omfattade ett brett spektrum av problem som förknippas med Kina i fråga om de mänskliga rätttigheterna. I sitteget inlägg till Kina lyfte Finland framfrågan om tryggande av möjligheterna fördem som försvarar de mänskliga rättigheterna att kunna arbeta, vilket är väsentligt för att skydda deras rättigheter, samt utvecklande av nödvändiga system för skydd av barn bl.a. för att utrota barnarbetskraften. Frågor som gällde Tibet behandlades ingående under sessionen.

Finland tar regelbundet upp frågor som gäller mänskliga rättigheter och rättsstaten i sina bilaterala möten med Kina. Man har signalerat för Kina att den trygghet som de mänskliga rättigheterna och rättsstaten innebär för individerna har varit en viktig och central del av Finlands egen ekonomiska och sociala utveckling. Finland för även på tjänstemanna nivå dialoger i fråga om utvecklingen av Kinas rättsområden. Finland och ett flertal EU-stater har också föreslagit att man inleder en separat rättsstatsdialog mellan EU och Kina för att komplettera dialogen om mänskliga rättigheter. Kina har dock inte varit villigt att inleda en sådan.

Helsingfors den 2 december 2013

Utrikesminister Erkki Tuomioja
————————————————————–

Pressmeddelande 10/12 2013
Publiceringsfritt: Genast

Nauclér kommenterade människorättsrapport

*******************************************************************************

Under tisdagen (den 10 december) på människorättsdagen presenterade KIOS (På finska ”Kansalaisjärjestöjen ihmisoikeussäätiö” och på engelska the ”Finnish NGO Foundation for Human Rights”) i samarbete med riksdagens människorättsgrupp sin rapport över ”Human Rights Defenders”. Rapporten är resultatet av ett seminarium som hölls i Helsingfors under oktober 2013. Rapporten presenterades av tidigare riksdagsledamoteten och tidigare ordföranden i människorättsgruppen Ulla Anttila. Den kommenterades sedan av människorättsgruppens nuvarande ordförande riksdagsledamot Elisabeth Nauclér, varefter biståndsminister Pekka Haavisto, också tidigare ordförande i människorättsgruppen, kommenterade utgående från den människorättspolitik Finland för.

Nauclér tog särskilt upp frågan om människorättsförsvararnas ute i världen och hemma mer och mer utsatta läge, och då i synnerhet journalister som inte längre kan försvara det fria ordet utan att riskera livet på många ställen i världen. Gör vi tillräckligt mycket för att skydda dem, för att försvara dem och har Finland en tillräckligt hög profil jämfört med andra länder?

I sitt svar beskrev Pekka Haavisto det arbete som Finland gör, ibland med låg profil och små steg, men alltid konsekvent. Han valde också att särskilt lyfta fram de exempel på hur mänskliga rättigheter, inom Finlands gränser, fått lösningar som är värda att lyftas upp i internationella sammanhang. Och han nämnde särskilt ursprungsfolkens rättigheter som samebefolkningen har rätt till, de rättigheter romerna har i Finland, att det är ett land med två språkgrupper som båda tillförsäkrats rättigheter och Ålandslösningen, där en minoritet fått autonomi.

Presentationen var öppen för allmänheten och hade lockat många deltagare.

*******************************************************************************

Ni kan hitta KIOS-rapporten här under rubriken ”KIOS Seminar Report 2013” på länken http://www.kios.fi/english/

Mer information ges av Elisabeth Nauclér som nås på tel.nr. +358(0)94323047 eller på e-postadress elisabeth.naucler@riksdagen.fi.

Vecka 49

Rätt klädd

Finlands nationaldags firande handlar mycket om veteraner, om händelserna 1918, som det fortfarande inte finns enighet om vad de skall kallas. Det handlar om vinterkriget som var det verkliga frihetskriget, men ibland får man en känsla av att det mer handlar om klädsel. Vem som har – inte den vackraste klänningen – utan den mest uppseendeväckande. Ett år var det ”Angry Bird”-klänningen osv. I år var det ett annat formulär, i år var det inte en fracktillställning utan en konsert, och på inbjudningskortet stod det bara att man skulle vara klädd så att man kunde sitta, alltså inga långa släp eller utstående spröt i ryggen. Pressen hade ett antal råd om vad etiketten sade, och klädseln var i år mer värdig än på länge. Värdinnans klädsel var antagligen den mest perfekta, men vi andra fick också duga.

Var programmet bra?

Den frågan fick alla och ställde alla. Det beror på förväntningarna. En äldre statsman saknade något glatt element. En erfaren finsk diplomat hade uppfattat att det glada budskapet i programmet var den avslutande Vårt land. Det var finskt och just så allvarlig som Finlands historia är, det var tammerforsiskt och passade därför bra denna dag. Under kvällen nåddes vi av rapporterna att det pågick kravaller utanför Tammerforshuset, att ridande poliser fanns på plats, att människor hade skadats, och frågan inställde sig osökt. Vad protesterade man mot? Mot att Finland har självständighet? Jag kan förstå att man protesterar mot överdådiga fester där man slösar med skattemedel och det kanske återfinns gäster varz verksamhet man kan ifrågasätta moralen och lagligheten av. Men det här var en fest där ”vanligt” folk var inbjudna i större utsträckning än vanligt, där klädkoden var enklare än vanligt. Fler veteraner hade fått möjlighet att komma. Det kan väl inte vara något att protestera mot.

Melankoliskt eller inte, en sak kan man konstatera: Finland firade sin frihet med högtidliga och sorgliga inslag i konserten, medan Sydafrika samma dag firade sin frihet och slutet på ledaren Madibas långa och liv med att dansa på gatorna. Hans liv var enastående, utan motsvarighet och måste firas anser de som dansar.

Tammerfors

Staden har en speciell plats i mitt hjärta ända sedan jag fick möjlighet att bli en av de utvalda utlänningar som fick studera finska på Tammerfors universitet. Året var 1977. Det var inte många utlänningar som studerade finska och de utvalda skulle bjudas på det bästa landet hade. Därför har jag tillbringat en midsommar i Tammerfors med att på Pyynikin kesäteatteri se Hella Wuolijokis Niskavuoren emänta i sällskap med Väinö Linna. Det är inte många förunnat att få fira midsommar med Väinö Linna och jag känner mig väldigt privilegierad.

En annan anledning för en ålänning att ha ett speciellt förhållande till Tammerfors är att domkyrkan är ritad av en åländsk arkitekt, Lars Sonck. Varifrån fick då Sonck idén att utforma Tammerfors domkyrkas torn med ett kvadratiskt torn med fyra små torn i varje hörn? Jo, den idén fick han från sin hembygds kyrka, Finströms kyrka på Åland, och som alla ålänningar vet; den kyrkogård han valde att få sin sista vila.

Nu hölls dock inte den traditionella högtidsgudstjänsten i Tammerfors domkyrka utan i Helsingfors domkyrka.

Tammerfors var staden där vi skulle fira Finlands 96:e självständighetsdag. Det var helt från början klart att det skulle bli ett annorlunda firande på grund av att firandet flyttats till Tammerfors. Omgivningen var stiligare än någonsin, även om det på många sätt kom att överskuggas av Madibas död. Hans insatser och liv saknar motstycke och många, många har vittnat om att han varit deras förebild. Att alltid kämpa för orättvisor, att alltid göra sin röst hörd, att aldrig vara en by-stander, att aldrig ge upp, att kämpa vidare, och att aldrig ge tillbaka utan ha försoning som ledkärna – ingen lätt väg att gå.

Mariehamn –Stockholm – Helsingfors

Men veckan började inte i Tammerfors, veckan började i Mariehamn med möte med landskapsregeringen. Den här gången personifierad av lantrådet. Det är mängder av saker som skall samordnas med Mariehamn hela tiden. Allt det som brukar stå om i tidningen skall vi koordinera och så lite till. Det gäller att gå i takt för att få ut det mesta möjliga av att man har en riksdagsledamot som är ständigt närvarande i Helsingfors. Dagen var också fylld av andra möten, så många att jag missade stora delar av den debatt om demilitariserings- och neutraliseringspolicyn som jag annars hade tänkt mig att lyssna på i lagtinget. Det var först när debatten tog slut som jag hann in i plenisalen, och missade på så sätt tydligen en diskussion som skulle ha gått ut på att jag i riksdagens plenum skulle ha sagt att jag anser att allmän värnplikt skall införas för ålänningar. Det var något jag absolut inte kände igen. Men hör och häpna det stod senare i veckan i Ålandstidningen. Det stod visserligen att ”Nauclér ska ja sagt”, men det ska hon inte ha sagt!

Nauclér och värnplikten

Uttalandet var omtolkat och taget ur sitt sammanhang. Man ska inte tro på precis allt som står i tidningen. Det kan konstateras att humor och ironi är farliga vapen i den politiska debatten. Så vad hade jag då sagt? Jo, jag hade berättat om den riksdagskollega (en sannfinländare) som frågat mig om det nu inte när självstyrelsesystemet skulle ändras vore dags att införa värnplikt på Åland. Och jag svarade ”absolut”, och det var här ironin kom in, vilken man kunde höra på tonfallet om man lyssnade.

Det finns så många unga framåtsträvande jurister och andra ungdomar som gärna specialiserar sig inom folkrättens område och lär sig hur man försvarar Ålands demilitarisering och neutralisering vid förhandlingsbordet. Det kunde säkert finnas bruk för dem senare runtom i världen i olika krisområden med den erfarenhet och den kunskap utbildningen kunde ge dem. Det vore ett bra bidrag till världsfreden.

Nej, det handlar inte om någon internationell tjänstgöring för unga ålänningar. Den åländska självstyrelsen och dess olika beståndsdelar, och dit hör demilitariseringen och neutraliseringen, används allt för lite av finska politiker och tjänstemän. I första hand för att kunskapen är för liten. När någon frågar vad som menas med Ålandsexemplet så finns det knappast någon som kan svara. De som arbetat med frågan i praktiken, som åländska politiker och tjänstemän, används inte som resurspersoner i någon större utsträckning idag, om alls, och att tro att det skulle finnas någon större efterfrågan inom överskådlig tid är nog att tro på underverk.

Ålands neutralisering skall inte försvaras med territorialförsvar. Den skall försvaras med folkrättsliga argument. Ett brott mot de internationella avtalen skall vara så avskräckande att det räcker som försvar, precis på samma sätt som Norge resonerar i fallet Svalbard. Att tala om värnplikt är naturligtvis symboliskt. Det har använts i andra sammanhang tidigare som när den så kallade kontaktgruppen tillsattes under utrikesminister Tarja Halonens tid och på lantrådet Roger Janssons initiativ. Åland hade genom självstyrelsen fått något och skulle därför ge något tillbaka. Att kalla det värnplikt är en form av humor som tydligen kan misstolkas.

Tisdag morgon Mariehamn – Helsingfors via Stockholm

Den här resan för att komma till riksdagen på tisdag morgon har jag nu gjort många gånger. Och den är väldigt påfrestrande – annat var det på Air Ålands tid!

I Helsingfors väntade en intensiv vecka med många utskottsmöten; antingen på grund av att vi varit lata eller på grund av att vi varit så grundliga, men i grundlagsutskottet får man inte slarva. Trots att vi måste anses vara noggranna fick vi häftig kritik från de sakkunnigas håll i pressen den 6 december.

Grundlagsutskottet fick massiv kritik av många av våra vanligaste sakkunniga i utskottet på självständighetsdagen, och dagen därpå kunde vi läsa fortsättningen på följetången. Förre ordföranden i grundlagsutskottet och numer suppleanten polemiserade i skarpa ordalag med förre medlemmen av grundlagsutskottet och numer ordföranden i stora utskottet Miapetra Kumpula-Natri. Strider det verkligen inte mot 124 § i grundlagen ha ge försäkringsbolag den roll de fått vad gäller arbetspensioner. Saken var stort uppslagen 1-2 helsidor i Hesari den 6 december. Ärendet är alltså ”Regeringens proposition till riksdagen med förslag till nedläggning av systemet med registrerade APL-tilläggspensioner och till vissa andra ändringar som gäller tilläggspension” (rp 162/2013). Man kan hitta utskottets betänkande samt annan information gällande regeringspropositionen om man söker på rp 162/2013 på riksdagens hemsida www.riksdagen.fi.

Kiev

En del demonstrerar i Tammerfors, andra gör det i Kiev. För mig är det ingen tvekan mot vilken regim jag skulle demonstrera om jag skulle demonstrera. Utrikesministern var i Kiev och inte i Tammerfors, och han var där för att demonstrera EU:s öppenhet mot Ukraina. Det verkar som att i alla fall media är förvånade över den senaste tidens svängning hos den ukrainska ledningen till att vända sig mot väst, och det är bara att säga välkommen till verkligheten. Ukrainas president for till Moskva och fick råd av Putin innan han for till Vilnius för att säga att Ukraina inte hade råd att skriva på ett handelsavtal med EU. Men sedan for han till Kina när OSSE hade ministerrådsmöte i Kiev, hur kunde han det? Han hade inte råd att inte fara till Kina var antagligen svaret. Den som lever får se, men en sak är helt säker: inte låter Ryssland alla gamla bundsförvanter få överge dem helt frivilligt.

Veckan i Helsingfors bjöd förutom strukturreformen och debatten om den också på en debatt om Finlands klimat- och energistrategi. Där hade jag förberett ett inlägg och en fråga till minister Vapaavuori om hur det går med planerna på stöd till vindkraften på Åland, men efter att ha fått senaste nytt från det senaste mötet i gruppen som skall sy ihop ett paket så beslutade jag mig för att inte ställa någon fråga eftersom allt nu faktiskt tyder på att ärendet rör sig i rätt riktning.

Invalidförbundets seminarium till Pekka Tuominens ära måste lämnas därhän, vilket var mycket illa. Det är inte alla dagar en ålänning får en sådan hedersbetygelse. Men riksdagen valde just då Justitiombudsman. Det var inte så dramatiskt, den nuvarande fick fortsätta, men det görs med röstsedlar.

Däremot tog jag tillfället i akt och lyssnade till Carl Bildt på seminariet till minne av Max Jacobsson. Det var inte bara två utrikesministrar på plats, där var också en gammal bekant från Balkantiden ambassadör Wolfgang Ischinger, och så ambassadör James E. Goodby. Ni minns han som besökte Åland för att kunna besöka centralorten Godby.

Talen var som väntat en hyllning till Max Jacobsson, en person som jag fick möjlighet att träffa många gånger, men också ha till bords vid en middag under min tid som kanslichef då han delade med sig av många intressanta minnen från FN och New York.

Ledningsgruppen för Ålandskontoret hade ett möte, och det var verkligen på tiden. Det första sedan jag blev riksdagsledamot. Ålandsbilden i Helsingfors är oerhört viktig. Det insåg några vise män 1983 i samband med att revisionen av en viss självstyrelselag var på gång. En fin lokal införskaffades, och en politisk plattform där alla skulle medverka tillskapades. Sedan dess har mycket hänt, men nu är det dags för en ny revision av självstyrelsesystemet och Ålandsbilden i Helsingfors är definitivt inte mindre viktig idag.

Till de som kom till riksdagen för att tala för sin sak eller få inspiration för sin fortsatta verksamhet hörde Den polska kongressen som den kallas. Det här kan man läsa om organet i den information vi fick på förhand: ”The Congress of Women was established in June 2009. It is a social movement, which is comprised of socially and politically involved Polish women, uniting individuals, non-governmental organizations, businesswomen and businessmen, politicians, scientists, artists, journalists, trade unions members, employers unions representatives and many others. Although our followers may have different political views and different backgrounds, the Congress is nevertheless uniting women from all over Poland. In January, 2010 the social movement was formalized and the Congress of Women Association was established.”

Ledaren för EJP (European Jewish Parliament) i Bryssel kom till riksdagen på besök. Breder antisemitismen ut sig i Europa? I så fall är det allas vår skyldighet att säga ifrån. Töms Europa på judar eller flyttar unga judar i stora mängder till innestaden Berlin som det hävdas? Är dagens politiker i många europeiska länder för flata för att säga ifrån när det gäller antisemitiska åsikter för att de då förlorar väljare till andra partier? Vill de faktiskt gärna ha samma väljare för den delen? I så fall är det dags att säga ifrån på skarpen.

Ett möte med en representant för de Västsahariska fiskarna stod på gruppen för mänskliga rättigheters program (information om fisket i Västsahara kan man bl.a. hitta på Fish Elsewheres hemsida som för en kanpanj mot EU-fisket i Västsahara). Allt tyder på att EU parlamentet nu röstar igenom fiskeavtalet med Marocko. Utrikesministern Tuomioja har varit avvisande liksom andra länder, men det räckte inte för att få ett nej i ministerrådet. Inte har heller utskottet i EU parlamentet gått emot trots att Finlands representant Nils Thorvalds gick emot. Greenpeace har också en klar ståndpunkt. Nu är det alltså parlamentets tur att rösta. Och frågan kommer osökt upp, har Västsaharas invånare fått inflytande på beslutet? Har de haft något att säga till om? De skall de enligt internationell rätt ha. Den som följer Västsaharas situation vet att det Åland fick västsahariskt besök i somras.

Och så efter ett pinsamt långt uppehåll i operabesöken blev det äntligen tid för Die Tote Stadt. Sista föreställningen, Mikko Frank på plats och naturligtvis Camilla Nylund. En kväll man inte skulle velat vara utan.

Japansk kokkonst och Sibelius

Dagen före 6 december sänkte sig lugnet över riksdagen och de flesta försvann tidigt kanske för att förbereda sig inför den kommande långa dagen. Själv var jag bjuden på en fantastisk middag, i en fantastisk miljö med ett fantastiskt värdpar till fantastisk musik.

Nio rätters japansk middag i Villa Andersin följt av Sibelius violinkonsert framförd av husets dotter. En perfekt upptakt till 6 december firandet följande dag.

Med hjälp av spårvagn, tåg, färja och taxi slutade veckan i vackert och vitt Mariehamn.

Vecka 48

Veckan började med att första dagen avslutades i Mariehamn, men bara avslutades. Det blev sena färjan från Kapellskär efter den 500 kilometer långa bilresan från mitt fönster där vid foten av Norge via en middag hos goda vänner i Uppsala och vidare till Kapellskär för hemfärd. Vistelsen i Mariehamn blev dock kort eller närmare bestämt bara en natt för sedan bar det av till Helsingfors och veckan i riksdagen. Den bjöd naturligtvis på all dramatik och uppståndelse kring den s.k. strukturreformen. Strukturreformen berör kanske i viss mån Åland indirekt, men det mesta handlar om att spara in i statsbudgeten på områden där Åland har egen behörighet. Men vi vet alla att det finns många som jämför med hur det är i riket och gör man inte som i riket är man efter brukar det så vackert heta. Nu kanske inte det sägs så när det handlar om nedskärningar och inskränkningar, för det gör det när det handlar om inbesparingar. Åland måste också spara och kanske spara mer, men inte på samma sätt utan efter eget huvud.

För den som sitter i grundlagsutskottet kommer det troligen att uppstå intressanta diskussioner om grundlagsenligheten av vissa delar av de lagförslag som blir resultatet av strukturreformsuppgörelsen. Jag skall låta bli att spekulera i vad det kan handla om, det gör redan många andra i tidningarna kan man se om man är intresserad av det. De som sitter i grundlagsutskottet i Finlands riksdag brukar inte gå ut i pressen och ventilera sina synpunkter varken om grundlagsenligheten hos diverse lagar eller om lämpligheten av att en domare avgår eller sitter kvar. Det har däremot en riksdagsledamot i konstitutionsutskottet i Sveriges riksdag gjort. Där har utskottets ordföranden gått ut i media och anser att en av HD:s skickligaste domare, om man får tro kollegornas bedömning, skall avgå. Den det gäller är naturligtvis Göran Lambertz, en studiekamrat som inte dragit sig för att sticka ut hakan både i kontroversiella och i andra sammanhang. I Finland gäller snarast det motsatta; där har under veckan Högsta domstolens president varit ute och uttalat sig om lämpligheten hos justitieministern i att sköta sitt uppdrag.

Under ett möte med Sydkoreas ambassadör på riksdagen fick vi beskedet om att STX Finland inte nått en överenskommelse med Scandlines om nya fartygsbeställningar och att man deessutom går misste om Trafikverkets nya beställning av en isbrytare på grund av finansieringsproblem. Den sydkoreanska STX-koncernen har tyvärr en tid haft ekonomiska problem.

Den japanske journalisten som varit på Åland och gjort intervjuer med olika personer kom också till riksdagen för att göra en intervju om hur jag haft användning av Ålandsexemplet ute i världens krisområden. Mottagningen hölls för att fira att den japanske kejsaren har födelsedag den 23 december samt för att fira deras nationaldag som hålls dem 11 februari – så man var alltså verkligen ute i mycket god tid! Den japanska nationaldag innebär att man firar grundandet av Japan och den första japanska kejsarens bestigning av tronen. I veckan var jag också på Kubas vängrupps middag, där så klart Kubas ambassadör var på plats.

I veckan anordnades i Helsingfors också ett seminarium om CAP-reformen. Jag deltog, om även för en kort tid, på seminariet. För ca. en och halv vecka sedan kom Finlands jord- och skogsbruksminister Jari Koskinen och EU:s jordbrukskommissionär Dacian Ciolos överens om vilka regler som gäller för det finländska jordbruket i sju år framåt till 2020 – alltså, den så kallade CAP-reformen. Alla de senaste avtalen har inneburit att stödsumman till jordbruket har sjunkit och detta avtal är inget undantag. Stödnivåerna från EU kommer alltså att sjunka för vissa sektorer inom jordbruket, och det finns risk att de åländska bönderna kommer återigen att få det kärvare ekonomiskt. Mer kan ni läsa i ett pressmeddelande från Mats Nylund.

Men den stora frågan den här veckan var strukturreformen. För den som vill veta mer on strukturpaketet så klistrar jag in här nedan två pressmeddelanden som sumerar upp ganska bra vad som man kommit fram till:

Det första är från Sfp (som ni också kan hitta på Sfp:s hemsida):
###################################################

Sfp: Ett trovärdigt strukturpaket

Regeringen har idag slutfört förhandlingarna om det så kallade strukturpaketet, som tar sikte på att minska de stora hållbarhetsunderskottet i den offentliga ekonomin.

- SFP:s ordförande, försvarsminister Carl Haglund, är nöjd med uppgörelsen. Det har varit tuffa förhandlingar men resultatet är trovärdigt och ger välfärdssamhället framtidstro. I paketet ingår bland annat åtgärder som möjliggör det för kommunsektorn att minska sina kostnader med en miljard per år. Här minskar man bland annat normerna för kommunerna inom alla sektorer.

Andra centrala åtgärder i strukturpaketet är ett rambudgetförfarande mellan stat och kommun, effektiverad statlig och kommunal verksamhet samt åtgärder för att höja sysselsättningsgraden.

Svenska folkpartiet har ända sedan regeringsförhandlingarna på Ständerhuset våren 2011 talat för åtgärder som lägger en stabil grund för vårt välfärdssamhälle.

- Dagens förhandlingsresultat är ett avgörande steg på vägen, säger Carl Haglund, som samtidigt påminner om att regeringen på våren i samband med rambudgetförhandlingarna har många viktiga ekonomiska beslut att fatta.

En betydande del av paketet är åtgärder för att förbättra och utveckla äldreomsorgen.

- Jag är glad att vi nu klart signalerar, att allt fler äldre behöver få öppenvård och hemservicetjänster i framtiden, och att vårt mål är att minska på långvården och satsa på att stöda den äldres funktionsförmåga.

Så har man gjort också i andra nordiska länder, och det är välkommet att Finland nu väljer samma väg, säger SFP:s vice ordförande, justitieminister Anna-Maja Henriksson.

Tilläggsuppgifter: Ministergruppens specialmedarbetare Gun Kapténs,
0440-365123
###################################################

Det andra är från Svenska riksdagruppen:
###################################################

PRESSMEDDELANDE 30.11 2013

Svenska riksdagsgruppens ordförande Mikaela Nylander om strukturpaketet: Linjen är rätt

För den som är politiskt ärlig finns egentligen inget alternativ till inriktningen på regeringens strukturpaket, säger svenska riksdagsgruppens ordförande Mikaela Nylander.

- Vår grupp har redan en längre tid efterlyst bestämda åtgärder för att minska hållbarhetsunderskottet i Finlands ekonomi. Nu har regeringen sytt ihop ett kraftfullt strukturpaket som ska kunna bryta den negativa trenden. Det sker inte en dag för tidigt.

Nylander understryker att ökad låntagning i dagens läge inte är ansvarsfull politik, särskilt som också Finland med sin växande statsskuld riskerar hamna under EU:s förstoringsglas.

- Åtgärderna kommer att kräva uppoffringar av oss alla. Då strukturreformerna genomförs är det ändå viktigt att se till att de svagaste grupperna i samhället inte hamnar i kläm.
Hon välkomnar regeringens program om att minska anstaltsvården och i stället satsa på en kvalitativ öppen vård.

- Genom att reformera vården kan vi på sikt kännbart få ned kostnaderna. Finland ligger klart efter Sverige i nedtrappningen av anstaltsvården. Vår grupp såg det som ytterst viktigt att normerna för serviceboende luckras upp. Varje kvadratmeter ska inte vara normstyrd, utan kommunerna ska ges större ansvar att söka egna skräddarsydda lösningar, säger Nylander.

En del av kommunmiljarden ska sparas in genom att något lätta på behörighetskraven för anställda inom vårdsektorn och bildningen. Mikaela Nylander tycker att vi kan göra det.

- Det är viktigt att kommunen ges större flexibilitet att ordna servicen så att lokala förhållanden beaktas.

Som medlem i riksdagens kulturutskott har Nylander varit skeptisk till att höja läropliktsåldern från 16 till 17 år. Hon frågar sig om det i dagens ekonomiskt svåra tider är klokt med generell höjning, som innebär nya kostnader i form av gratis läromedel och skoltransporter för hela åldersklassen.

- Vi hade önskat riktade åtgärder för ungdomarna i riskzonen. Den kompromiss som regeringen enades om, att man ännu utreder saken, är bra.

Strukturpaketet betyder också förändringar i gymnasienätet. Den frågan ska utredas omsorgsfullt på svenskt håll, betonar Nylander. Hon påminner om skrivningen i regeringsprogrammet om att den regionala tillgängligheten ska tryggas.

Kontaktuppgifter:
Mikaela Nylander
Svenska riksdagsgruppens ordförande
tel. 050 5113029
###################################################

Det är svårt att säga att veckan slutade med ett lugnt firande av lilla jul när det blåste upp till den värsta storm. Och enligt rapporterna sent på söndagskvällen var det värst på Åland. Min assistent fick uppleva sin värsta flygupplevelse någonsin när flyget försökte landa på Mariehamns flygplats 18.30 på söndagskvällen. Flyget for som en jojo upp och ner och och åt båda sidor. Det kan inte vara ofta som flygresenärerna applåderar efter landning på flyg som landar i Mariehamn, men så blev det den här gången och alla drog en lättnades suck efter att flyget rullade på sina hjul.

Skatteparadis

Ja, så är det nu klart fastslaget i lokaltidningen det som många länge frågat: är Åland ett skatteparadis eller tänker ni försöka bli ett? Svaret är nu klart Åland är ett skatteparadis! Det skall för tydlighetens skull genast sägas att det inte är ett ”veroparatiisi” utan snarare ett ”aarreparatiisi” eller heter det kanske på finska ”aarresaari”. Det är en ö så full av skatter bland kobbar och skär, det vet vi alla. Men i sporten Geocaching letar utövarna efter skattgömmor som kan ligga var som helst runt om i världen, och på Åland finns faktiskt ett hundratal undangömnda skatter enligt tidningsartikeln. Funderingarna vad som egentligen är ett skatteparadis kommer sig av att riksdagens Attac-grupp hade ett seminarium om skatteparadis i vewckan. Under styrelsemötet precis innan seminariet återvaldes Erkki Tuomioja till ordförande och jag själv valdes in till styrelsen.