Pressmeddelande 28/2 2014
Publiceringsfritt: Genast

*******************************************************************************

Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér deltog i går (27 februari) i remissdebatten om den i pressen nya mycket omtalade lagmotionen som har till avsikt att begränsa ryska köp av fastigheter i riket. Motionen är underskriven av riksdagsledamot Suna Kymäläinen (sd) m.fl. och i den föreslås det en lag om reglering av verksamhet och begräsningar av köp och hyra av fastigheter i Finland för personer, bolag, samfund m.fl. aktörer i länder utanför EES.

Det intressanta är att man i motionen hänvisar till Ålands självstyrelse och minoritetslösning. Men det som den här lagmotionen syftar till, och det minoritetsskydd som skapades i Genève för ålänningarna, har såklart ingenting med varandra att göra.

Riket avskaffade 1.1.2000 de sista begränsningarna för utlänningars och utländska sammanslutningars fastighetsförvärv när övergångsbestämmelsen på fem år, som ingick i artikel 87 i anslutningsakten för Finlands medlemskap i Europeiska unionen, löpte ut. Då upphävdes lagen (1613/1992) om begränsningar för förvärv av fritidsbostäder, eftersom det då inte kunde anses motiverat att bevara begränsningarna i fråga om länder utanför unionen.

Ett av huvudargumenten i motionen är att Rysslands president Dmitri Medvedev undertecknade den 9 januari 2011 en ukas om att utlänningar inte får äga fastigheter i Ryssland inom ett område som sträcker sig flera hundra kilometer från Finlands gräns och att det därför skulle vara motiverat för Finland att stifta en liknande lag. Men Nauclér menar att det inte är Finland som skall ta striden med Ryssland utan EU:

- De länder som ligger vid EU:s yttre gräns utsätts för större påfrestningar än andra länder och försorsakas också större kostnader. Här borde vi ha en solidarisk politik, EU borde hantera dessa frågor. EU och Ryssland är två jämbördiga förhandlingsparter som kan komma överens om vad som skall gälla. Då behöver man inte hänvisa till minoritetsskyddsregler utan då kan man tillämpa vanliga regler som innebär att reciprocitet tillämpas, menade Nauclér i remissdebatten.

*******************************************************************************

Ni kan lagmotionen (LM 77/2013 rd), som tyvärr bara finns på finska, på riksdagens hemsida http://www.eduskunta.fi/faktatmp/utatmp/akxtmp/la_77_2013_p.shtml. Om länken bryts kan du gå in på www.riksdagen.fi och sedan klicka dig vidare på följande sätt: -> Ärenden och dokument -> Motioner och initiativ – AM, BM, DI, FM, HM, LM, TBM -> » Senaste . När ni sedan skrollar ner så hittar ni LM 77/2013 rd.

Ni hitta Elisabeths tal på länken http://www.eduskunta.fi/faktatmp/utatmp/akxtmp/ptk_16_2014_ke_p_5.shtml

Mer information ges av Elisabeth Nauclér som nås på tel.nr. 094323047 eller på e-postadress elisabeth.naucler@riksdagen.fi, eller av hennes riksdagsassistent Gustav Blomberg som nås på tel.nr. 094324047 eller på e-postadress gustav.blomberg@riksdagen.fi

Med vänlig hälsning,
Gustav Blomberg
Assistent till riksdagsledamot Elisabeth Nauclér

Vecka 8

Veckan började i Mariehamn med många praktiska göromål på kontoret – någon gång skall sådant också tas om hand. Och så skall veckan förberedas in i minsta detalj om allt skall fungera i Helsingfors, och det särskilt sedan det inte finns några bra flygtider och resorna mellan Mariehamn och Helsingfors måste gå via Stockholm.

Den här veckan måste förberedas särskilt väl eftersom jag skulle hinna ge mitt bidrag till grundlagsutskottets betänkande över Regeringens Regeringens årsberättelse 2012 (dokumentnummer: B 13/2013 rd) vari det också ingår regeringens språkberättelse, missionera om Ålands självstyrelse för diplomater i Helsingfors, vara grundlagsutskottets representant vid CEDAW- mötet på FN i Genève och väl på plats där följa upp tidigare och kommande engagemang i det parlamentariska arbetet, inte minst det som handlar om konfliktlösning och kvinnors engagemang i säkerhetspolitiska frågor, både traditionell militär säkerhet, men också kanske ännu mera ”personal security”.

Finland är ett tvåspråkigt land, men alla kanske inte vet att det också finns två teckenspråk, ett som används av de som har finska som modersmål och ett som de som de som har svenska som modersmål använder. Nu är det inte färdigt med det, utan för att komplicera bilden så är det teckenspråk som används av de som har svenska som modersmål i Finland och dem i Sverige inte detsamma, och följaktligen är det väldigt få som använder det finlandssvenska teckenspråket. Så få att det inte längre anses finnas underlag för någon utbildning för denna grupp utan de hänvisas till utbildning i Sverige. Följaktligen håller språket på att dö ut och det har fått internationell uppmärksamhet. Språket finns nu på UNESCO:s lista över utrotningshotade språk i världen.

Missionerandet för diplomater blev intensivt, under tisdagen ville åtta kvinnliga biträdande beskickningschefer ha en genomgång av självstyrelsesystemet, och framför allt vad som är i görningen i den kommitté som leds av President Halonen. Tur att riksdagsledamoten har närvarorätt i kommittén även om det inte därifrån kan lämnas ut några detaljer. Och på kvällen ville en ambassadör få en enskild genomgång av systemet, bakgrunden och framtiden.

Baskien

För den som sysslat med autonomi och minoritetsfrågor i många år var det naturligtvis glädjande att det just den här veckan blev ett genombrott i Baskien. Spanien kallar det ett utspel från självständighetsivrarna och en teater. Vem vet, det kanske är en form av teater, men vad spelar väl det för roll om det leder till att våldet upphör i Baskien. Hur som helst det finns modeller från många ställen i världen hur man går med på att lägga ned vapnen, men på ett sådant sätt att vapnen tas om hand på ett kontrollerat sätt, att de som deltar i processen får behålla sin heder och att den blir början till en försoningsprocess där båda sidor accepterar varandra och får möjlighet att leva sida vid sida. Historien må sedan kalla det väpnad konflikt, inbördeskrig, väpnad kamp, terrorism eller teater. Det finns modeller från forna Jugoslavien, från Sydafrika, från Sri Lanka eller från Nordirland där Finland var väl framme i processen.

Goda nyheter säljer inte lika bra som dåliga, det är ett känt faktum och många fler har den här veckan av förståeliga skäl varit engagerade i vad som händer i Ukraina och i Venezuela än vad som händer i Baskien.

CEDAW

Så var det då dags att återigen representera riksdagen och grundlagsutskottet i Finlands delegation som skulle försvara de finska färgerna i Finlands periodiska rapportering i CEDAW i Genève. Lejonen försvarade de finska färgerna i Sotji och lejoninnorna i Genève. Ja, så är det faktiskt; nästan alla i delegationen är kvinnor, men delegationen leds liksom förra gången jag var med av en man. Den gången var vi i New York, och man ställde frågan hur kan det komma sig att Finland med så många kvinnor i ledande ställning kommer hit med en delegation enbart bestående av kvinnor, men med en man som ordförande. CEDAW (Committee on the Elimination of Discrimination against Women) består av 23 självständiga experter och medlemmar, och alla är kvinnor utom en och det är sommarålänningen professor Niklas Bruun som representerar Finland. Ni kan hitta alla dokument som publicerats inför Finlands periodiska rapportering på OHCHR:s hemsida, och här kan ni hitta webinspelningar från sessionen.

Någonting säger mig att vi lejoninnor hade en lättare match än lejonen. Motståndet var inte särskilt stort. Finland är bland de allra bästa i världen när det gäller kvinnors ställning i arbetslivet, samhället och hemmet. Finlands rapportör, Ruth Halperin-Kaddari, från Israel, men med en juridisk utbildning från Yale law school, liksom ordföranden Nicole Ameline, tidigare Frankrikes jämställdhetsminister, hade fått läsa på bra för att hitta någon verkligt allvarlig kritik mot Finland. Vi har kommit längst på många områden i världen, men kanske just därför så är det särskilt besvärande och obegripligt att i ett land med så starka kvinnor inom så många sektorer så är siffrorna över hur många som utsätts för våld av sina närstående obegriplig, och hur vi än försökte blev vi svarslösa. Att det på svenska kallas ”kvinnovåld” säger en del om hur man ser på problemet, men det är inte i första hand ett problem för kvinnor utan ett det är ett problem för män.

En annan punkt Finland kritiserades på i New York för fem år sedan och nu fortsatte i Genève är varför man i Finland, och även på Åland, använder medling när våld förekommit i ett parförhållande. Alla de undersökningar man från Åland hänvisar till visar att kvinnor är i en svagare position vid medling, sedan må man från finsk sida visa att medling används väldigt restriktivt och sedan må de åländska medlarna vara väldigt duktiga, men detta är en företeelse som lever kvar i Finland trots att det fördöms av CEDAW-kommittén. Men det blir inte länge till för när Finland ratificerar Istanbul-konventionen då finns det inte längre utrymme för någon medling vid våld i par-förhållande eftersom den tillåter inte det. Vad som också kommer att hända när Finland ratificerar Istanbulkonventionen är att det måste finnas tillräckligt med skyddshem för de kvinnor och barn som behöver skydd, och det borde i Finland vara 500, men är långt därifrån. Åland däremot uppfyller kravet på antalet skyddshem i relations till vår befolkningsmängd och vad mer är uppfyller Åland kravet på ett dygnet-runt-nödnummer (på Åland den s.k. kvinnofridslinjen) som kvinnor kan ringa till. Det skall finnas ett telefonnummer dit man kan ringa 24 timmar i dygnet, alla dagar i veckan och anonymt om man så vill, på sitt modersmål, tala med en medmänniska. Detta finns ingenstans i Finland och det välkomnades därför att jag kunde berätta att det faktiskt finns sådan service på Åland. Det är inte det enda område där Åland kan visas fram som ett bra exempel.

Både i New York och i Genève var det stor uppmärksamhet kring att det ingår en parlamentariker i delegationen, eftersom det inte är vanligt. Stora förväntningar ställs därför på det parlamentariska engagemanget i de här frågorna inte bara vid själva utfrågningarna vart femte år utan också däremellan. Det är därför inte bara mycket arbete med att sitta i delegationen utan också stort ansvar. Mitt öppningstalv kan ni hitta på bloggen.

Det var inte så många länder som hade representanter på plats för att höra vad som sades om Finland, varken vad som kritiserades och hur man försvarade sig, men en delegation som fanns på plats och noterade noggrant hela tiden var Vatikanen.

Vi kunde sedan alla på kvällen pusta ut hos Finlands ambassadör och Åländskännaren Päivi Kairamo som under sin tid som kanslichef på slottet hos president Halonen fick god träning i att hantera Åland. Delegationer av den här typen har ett behov av debriefing efteråt. En del av de frågor vi fick kom oss att förundras och andra frågor vi hade förväntat oss kom inte. Ingen ville t.ex. fråga ut den ende delegationsmedlemmen, förutom ordföranden, om polisens arbete.

Väl i Genève gällde det att använda tiden på bästa sätt och jag passade på att bekanta mig närmare med det arbete som GAVI gör. De besöker ofta Finland och vill ha stöd för att finansiera sina vaccinationsprogram och nu också för att utrota polion i världen. Finland är ståndaktiga och ger inget bidrag till GAVI, medan de övriga nordiska länderna är viktiga bidragsgivare. Efter alla deras kontakter med mig i Helsingfors kändes bra att jag också borde visa intresse för dem när jag nu befann mig i Genève.

Dit hörde också GSPC, som är en av Fredsinstitutets partners och medverkande i det seminarium som hölls i regi av landskapsregeringen, Finlands representation i Genève och Fredsinstitutet i Genève i juni 2012. Inte bara deras byggnad utan också deras verksamhet är imponerande. Där fanns också en gammal bekant ända från Open skies-förhandlingarnas tid i Wien på plats, överste Aapo Cederberg. GSPC grundades 1995 av 45 länder och däribland Finland. De finansieras till en stor del av värdlandet Schweiz och de sysslar med utbildning av tjänstemän, diplomater, militärer, representanter för frivilligorganisationerna och ett av de viktigaste syftena är att underlätta dialog i konfliktområden.

När jag i höstas medverkade i en genuspanel under Belgrade Security Forum i Belgrad inom ramen för det Women-empowerment projekt jag medverkat i tidigare så leddes panelen av en representant för DCAF, och vad var naturligare än att nu på ort och ställe bekanta sig med deras verksamhet, och det finns bara ett ord, IMPONERANDE, MYCKET IMPONERANDE. Så många konkreta projekt som syftar till att hjälpa de kvinnor som kommit in i politiken, men ännu inte har tillräcklig erfarenhet för att verkligen kunna få fram sitt budskap och ändra världen.

Och så sist men inte minst så måste man passa på tillfället när man är i Genève att sammanträffa med gamla FN-kollegor och så med Ålands fredsinstituts utsände i Genève naturligtvis. Och det var alltså i Genève jag var och inte i värmlandsskogen, även om man skulle kunna tro det, sista kvällen jag kom hem. Inte lätt att vara diplomat i Genève. Tur att brandkåren kom och på metodiskt schweiziskt maner med ett antal motorsågar röjde gatan.

Och sista men inte minst President Obama har återigen träffat Dalai Lama och gjort klart att det inte är frågan om någon självständighet för Tibet, utan om en form av samlevnad, med andra ord autonomi, men ack så svårt det är att få fram det budskapet. Dåliga nyheter säljer bättre än bra.

Riksdagsledamot Nauclér med i finska delegationen för Finlands sjunde periodiska rapport i CEDAW

*******************************************************************************
Den 20 februari höll CEDAW (Committee on the Elimination of Discrimination against Women) sin 57:e session I Genève där Finland presenterade sin sjunde periodiska rapport för CEDAW. Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér deltog i Finlands delegation som representant för Finlands riksdag och riksdagens grundlagsutskott.

Finland, inklusive Åland, som delvis har egen behörighet gällande de frågor som konventionen behandlar, har rapporteringsskyldighet till CEDAW. I kommittén sitter bland annat sommarålänningen professor Niklas Brun.

En punkt där Finland kritiserades på i New York för fem år sedan och nu också denna gång är varför man i Finland, och även på Åland, använder medling när våld förekommit i ett parförhållande.

- Alla de undersökningar man från Åland hänvisar till visar att kvinnor är i en svagare position vid medling, sedan må man från finsk sida visa att medling används väldigt restriktivt och sedan må de åländska medlarna vara väldigt duktiga, men detta är en företeelse som lever kvar i Finland trots att det fördöms av CEDAW-kommittén. När Finland däremot ratificerar Istanbul-konventionen finns det inte längre utrymme för medling vid våld i par-förhållande eftersom konventionen inte tillåter det, förklarar Nauclér.

*******************************************************************************

Mer information ges av Elisabeth Nauclér som nås på tel.nr. 094323047 eller på e-postadress elisabeth.naucler@riksdagen.fi, eller av hennes riksdagsassistent Gustav Blomberg som nås på tel.nr. 094324047 eller på e-postadress gustav.blomberg@riksdagen.fi

Med vänlig hälsning,
Gustav Blomberg
Assistent till riksdagsledamot Elisabeth Nauclér

CEDAW, Geneva, February 20, 2014

Introductory speech,

Madam Chair, Distinguished members of the Committee

Five years ago I had the pleasure and the honor to represent the Finnish parliament in the same context, then in New York, and it is a long tradition that the Constitutional Law Committee sends a representative to this meeting. The Ministry of Foreign Affairs has through involving a parliamentarian in the reporting process increased the awareness about the procedure in the parliament.

The CEDAW Convention is an instrument highly respected in Finland.

Human Rights as well as CEDAW formally belong to the area of responsibility of the Constitutional Law Commission, but we also have an informal group focusing on Human Rights question, often from an international point of view in the parliament, and I am the chair-person of this group. The Constitutional Law Commission is controlling the constitutionality of every bill of law that is referred to the Commission, as there is no Constitutional Court in Finland. I am also member of the Commission for Labor and Equality, and of course this commission is responsible for many of the discussed here today, and plays a major role in in the work on reports being discussed in the parliament, such as the Action plan for Gender Equality.

I represent the Åland Islands in the Finnish parliament. There are two jurisdictions in Finland, and two Parliaments, the Åland autonomy was created through a decision by the League of Nations here in Geneva in 1921, as a minority solution, and with many mechanisms for protecting this minority. The Åland Autonomy is not labelled as a minority solution in the CEDAW context, and it is not within the area of responsibility of the Minority Ombudsman. I do not know why, but most likely because all the other minorities, and issues relating to them are internal matters, while the Åland solution is an international question and not solely entrenched in the Finnish constitution.

The questions we are here to discuss falls both within the area of the Åland Parliament and the Finnish parliament, many areas are divided and there is a need for cooperation. I can come back to this later, but let me give you one example. The question of a lifeline, a phone number where women in need of help can call 24/7 exists in the Åland Islands through an agreement with Uppsala in Sweden. A woman pays as much as for a local phone call and the personal has knowledge of whom to direct them to in the Åland Islands. The reason for this cooperation instead of creating a separate solution in the islands is of course the Swedish language, but also the fact that there are too few inhabitants to guarantee the anonymity.

You know all the figures showing that the women in Finland has a very special history in this context, the first country in the world where women had full political rights, the first country in the world where women were in majority in the Government, the first country in the world having a women as minister of defense, and the first ASG in the UN system came from Finland. Women have had all the important positions President, Prime minister, Minister of Foreign Affairs, Justice and now also Minister of Finance. This is of course not what is of course of little importance compared to changing the attitudes and thereby the society. But all these figures have drawn the attention to the Finnish Parliament. We have a cross-party lines cooperation founded already in 1974 for women, a women caucus and a lot of attention has been drawn to this cooperation. I have been involved in projects in Serbia, in Bosnia and other places, in cooperation with the Foreign Ministry or separately. Many of the transitional countries have introduced quotas and are therefore interested in different forms for women-empowerment arrangements, such as training courses, workshops, and last but not least what they can learn from colleagues who have already formed women caucuses.

Elisabeth Nauclér
MP, Constitutional Law Commission

Vecka 7

Veckan började som sig bör i Mariehamn, och det är då som allt skall ske. Den här måndagen blev det dock lite väl mycket på en gång. Det är svårt att undvika kollisioner när Ålands Ömsesidiga försäkringsbolag hade styrelsemöte och Östersjöfondens direktion hade sitt viktiga möte då pristagarna skall utses. Trots att jag uppenbarade mig alldeles för sent så utsågs de, och självfallet hade jag inga invändningar mot att Soile Vartiainen blev den åländska pristagaren. Vem skulle bättre än hon förtjäna det lokala priset? En person som jag bara kan gräma mig över att jag inte kommit på att föreslå. I motiveringen sägs att hon varit en föregångare för ekologisk odling på Åland och en av initiativtagarna till Ålands Natur och Miljö. Hon verkar i sin mors anda, som sorgligt nog gick bort nyligen. Det icke-åländska priset gick till professor Hans von Storch från Hamburg för att han med sitt arbete belyst klimatförändringens inverkan på Östersjön. Och så sist men inte minst förre statsministern Paavo Lipponen, som fick det särskilda pris som instiftats som ett minnespris till Lasse Wiklöfs minne.

Många trotjänare som rent av varit med från början lämnade fondens delegation den här gången, men det fanns nya villiga krafter som är beredda att ta över.

Sedan var det bara dags att ge sig av till Helsingfors för att följande dag tillsammans med grundlagsutskottet göra det traditionella besöket hos riksdagens Justitieombudsmannaämbete. Det finns mycket att granska och hit hör naturligtvis språket – det är alltid på tapeten. Hur står det till med svenskan i Finland? Det finns det anledning att fråga sig nu och då, och särskilt när grundlagsutskottet besöker JO, men inte bara då. Sedan en tid tillbaka finns ett särskilt Människorättsinstitut som har sin placering där. De sysslar inte med individuella fall utan med undervisning, information m.m. Särskilt stora resurser har de inte, men skall ändå klara av att fungera.

Väl i Helsingfors var det som vanligt fullt med ärenden och möten i både grundlagsutskottet, arbetslivs- och jämställdhetsutskottet och stora utskottet. I stora utskottet var det återigen dags att höra finansministerns redogörelse för EU:s ekonomiska krislösningsmekanism (Ärendenummer: U 58/2013 rd). Den frågan hade vi för övrigt behandlat i grundlagsutskottet tidigare i veckan och kommit fram till hur saken skulle ses ur nationell synpunkt.

Den stora debatten i plenum var naturligtvis statsrådets redogörelse för EU-politiken (Ärendenummer: SRR 6/2013 rd) som behandlade de centrala riktlinjerna för utvecklingen av Europeiska unionen och Finlands ställning i unionen. Statsministern inledde debatten och sedan följde gruppanföranden. Jag ansåg också att det var på plats att säga något om de länder som står och knackar på dörren för att få komma in för det är ju det som ”utvecklingen av EU” ändå innebär, och till de som står och knackar på dörren hör också Åland, inte för att få komma in i EU, men väl in i EU-parlamentet. Ni kan läsa mitt tal här.

Under veckan presenterade också justitieministern förslaget till en strängare bestraffning av sexualbrott. Den frågan hade ju Ålands lagting med en lagmotion försökt få riksdagen att begära en utredning av regeringen om. Alla sakkunniga var dock eniga om att det inte uppfyllde kraven för att behandlas av riksdagen och det behandlades aldrig av formella skäl. Nu kan man nog säga att det kom i alla fall. Ni kan hitta mitt anförande från tidsdagens plenum på via riksdagens hemsida här och på video här.

Vad hände i Helsingfors förutom riksdagsarbetet den här veckan? Jo, att Israels ambassadör bjöd till en fantastiskt intressant utställning på Arkitekturmuséet som råkar ligga på min väg hem. Eftersom jag aldrig varit i Tel Aviv hade jag ingen aning om att det fanns så mycket intressant funkisarkitektur där, men naturligtvis var de människor som flydde dit upplärda av de stora mästarna Martin Gropius, Mies van der Rohe och många fler. Glaspalatset hade många goda grannar här.

Österrikes ambassadör bjöd på konsert med många lovande musiker, inte minst en tolvårig violinist som imponerade så på alla. Konserten ägde rum i huset bredvid riksdagen, eller med andra ord Sibeliusakademien. Det var ett bra tillfälle att närmare bekanta sig med det hus dit riksdagen skall flytta om inte allt för länge när plenisalen renoveras. För den som var med när Nordiska rådet 1985 hade session på Nationalteatern i Reykjavik kan jag bara säga att allt verkar stort och rymligt i jämförelse. Det skall nog ordna sig.

Det blev möten med en skolklass som intresserades sig för svenskan och Åland, liksom med några forskare på väg till Åland och sist men inte minst kom det storfrämmande. Ålandstidningen var på besök. Petter Lobråten lyckades få några minuter av min tid fast det just den dagen var möten på möten, men det blev en bild och lite snack. Dagarna blir korta för de ålänningar som beger sig till Helsingfors, annat var det på Air Ålands tid.

Statsrådets redogörelse för EU-politiken 2013

PLENUM ONSDAGEN DEN 12 FEBRUARI

Elisabeth Nauclér /r: Ärade herr talman! Statsrådets redogörelse är ett digert dokument som tar upp såväl stora som små frågor, såväl EU som helhet och dess möjligheter att överleva trots alla olika synpunkter som de olika medlemsländerna representerar. Ja, meningen är att vi på vägen framåt ska få med oss många fler medlemmar. För att detta projekt ska lyckas gäller det att samla alla bakom samma grundläggande värderingar och samma syn på vad mänskliga rättigheter är. Det krävs att vi blir eniga om vad som ska beslutas på EU-nivå och vad vi ska ta hand om nationellt. Vissa frågor kan helt klart klaras av närmare medborgarna, de kan lösas olika i olika länder beroende på till exempel olika klimatförhållanden.

Men det finns också andra frågor där det gäller att ha samma värderingar. Det finns idag en tendens inom EU som på allt sätt måste bekämpas, nämligen den att vi vill inte ta ansvar för andra, att stänga gränser och utesluta andra från vår gemenskap. Det är inte acceptabelt att några länder ska ta allt ansvar och andra ska stå vid sidan om och se på. Detta leder ovillkorligen till en segregering och ett främlingskap som gör att vissa länder ifrågasätter sin fortsatta existens inom EU. Detta är den största utmaningen för EU-ländernas ledning och för EU:s ledning. Detta är den största utmaningen, och vi får inte tillåta oss att ställa nord mot syd, rika mot fattiga, små mot stora.

Ett gemensamt synsätt är också en förutsättning för handelspolitiska framgångar. Detta gäller också de länder som står utanför och knackar på vår dörr. EU har i 18 år försökt lösa frågan om Fyroms, den forna jugoslaviska delrepubliken Makedoniens, namn utan att lyckas trots att man skulle tycka att Grekland borde vara mottagligt för EU:s önskemål. Cypern togs in i EU med en frusen konflikt i bagaget och den är olöst än. Serbien och det krigshärjade Kosovo har accepterats som ansökarland men inte Albanien. Det är ett land som stått utanför kriget på Balkan men som trots det får betala ett högt pris, och frågan är väl om inte EU också får betala ett högt pris genom att inte ge Albanien en framtidstro och EU en möjlighet att börja granska enligt vilka rättsprinciper landet fungerar, att ställa krav och säga ifrån. Jag vet att Finland hade en öppen inställning till frågan, men det gällde inte ens hela Norden.

Herr talman! Så ytterligare några ord om de små, och dit hör Åland. Det finns inget annat område med en så stark konstitutionell ställning inom EU. Åland kunde valt att stanna utanför EU när Finland blev medlem, men valde att också gå in. Det finns inget annat sådant område inom EU. Trots det har inte Åland en plats i EU-parlamentet. Det är det enda orepresenterade folket i EU.

Enligt första artikeln i Lissabonavtalet ska unionen bygga på bland annat demokrati, jämlikhet, rättsstatsprinciper, mänskliga rättigheter och minoritetsrättigheter. I statsrådets redogörelse framhålls på flera ställen att Ålands synpunkter ska beaktas i beredningen och att de åländska myndigheterna ska delta i den nationella beredningen. Det är bra, men det räcker inte. När Grönland var med i EU fick de en av Danmarks platser i parlamentet, och den tyska minoriteten i Belgien har en plats, men det tycks inte finnas någon vilja att tillgodose den åländska minoritetens rättmätiga krav. Då finns det bara en utväg och det är att få internationell förståelse för frågan. Ålandsfrågan löstes en gång på internationell, så det är i och för sig logiskt. Statsminister Vanhanen tog ett initiativ i den här frågan för att försöka lösa den på internationell nivå, och det måste också den här regeringen konsekvent göra.

Vid riksdagens plenum igår, tisdagen den 11.2, diskuterades regeringspropositionen RP 216/2013 om en ändring av kapitlet om sexualbrott i strafflagen. Justitieminister Anna-Maja Henriksson presenterade lagförslaget som beretts utgående från riksdagens önskemål från 2011, då man senast gjorde ändringar i starfflagen beträffande sexualbrott.

Hon påpekade att man under beredningen också tagit både Europarådets konvention om bekämpning av våld som riktar sig mot kvinnor och Ålands lagtings initiativ från 2011 i beaktande. Bakom förslaget till ändringar finns också en alltmer fördömande attityd i samhället till kränkning av den sexuella självbestämmanderätten och den kroppsliga identiteten samt till sexualbrott riktade mot barn.

Ändringarna berör det mest centrala sexualbrottsbestämmlesrrna, nämligen de som gäller våldtäkt. En central änrding som nu föreslås är att våldtäkt som riktar sig mot en minderårig alltid skall betecknas som grov, miimistraffet är då 2 års fängelse och maximistraffet 10 års fängelse. I framtiden kommer, enligt detta lagförslag, också nästan alla sexualbrott att falla under allmänt åtal.

Under diskussionen frågade riksdagsledamot Elisabeth Nauclér om man nu kan säga att det förekommer en samsyn mellan Sverige och Finland avseende dessa brott, trots att lagstiftningen inte blir identisk. Bakgrunden till Ålands lagtings initiativ om att regeringen skulle företa en översyn av strafflagens bestämmelser ifråga om sexualbrott var nämligen att man på Åland ansåg att det strider mot det allmänna rättsmedvetandet att sexualbrott bestraffas på så olika sätt i Finland och Sverige. Detta har lett till att sådana brott som begås på passagerafärjor mellan Finland och Sverige kan få helt olika bedömning beroende på om fallet behandlas enligt svensk eller finsk lag vid domstol i Sverige, på Åland eller i riket.

Minister Henriksson ansåg i sitt svar att man nog i detta förslag ganska långt följer samma systematik som i Sverige. I Sverige har man nu en ganska bred debatt om frågan om samtycke, som man nog funderat på under beredningen, men Finland ser inte anledning att gå in för det nu, det skulle inte vara förenligt med vad man har som mål med det aktuella förslaget.

Lagförslaget remitterades efter diskussionen till riksdagens lagutskott.

Propsitionen hittar ni via denna länk:

http://217.71.145.20/TRIPviewer/show.asp?tunniste=RP+216/2013&base=errp&palvelin=www.eduskunta.fi&f=WORD&kieli=ru

och debatten i sin helhet här:

http://www.eduskunta.fi/triphome/bin/thw/trip?${APPL}=utpptk&${BASE}=faktautpPTK&${THWIDS}=0.8/1392209288_240634&${TRIPPIFE}=PDF.pdf

Riksdagsledamot Elsiabeth Nauclér lämnar gärna närmare information, mobil 050 512 1984.

Vecka 6

Veckan började med att det var dags att lämna skolbänken och återta sin plats i riksdagsbänken. Den riksdagsbänk som i Sverige antagligen skulle kallas värmlandsbänken eftersom de två med mest värmlandsanknytning i riksdagen sitter där, nämligen förre målvakten i Färjestad Sinuhe Wallinheimo och undertecknad. Det blev förövrigt väldigt mycket uppmärksamhet kring just den här bänken under veckan. Han gick nämligen ut med ett uttalande i veckan om idrottsutövare i olympiaden i Sotchi som kanske inte var så välbetänkt, tyckte i alla fall inte han får man anta eftersom han följande dag gick ut och bad om ursäkt. På det sättet fick han ju dubbelt med uppmärksamhet. Först fick han uppmärksamhet för uttalanden och sedan för ursäkten. Vad gör man inte för uppmärksamhet. Nej, uttalandet var inte välbetänkt.

På måndag hade vi undantagsvis samling i riksdagen och det för att välja talman. Det blev inte med lika många röster som tidigare för Heinäluomas del, och så många som sju personer blev så överförtjusta över synen av Jörn Donner på podiet som Ålderstalman att de tyckte han kunde få sitta kvar och lade sin röst på Jörka som han allmänt kallas bland bundisarna. Det räckte hur som helst inte och han slapp bort från podiet innan han blev allt för uttråkad.

Sedan var det dags för svenska riksdagsgruppen att vid det som vi kallar Midvintermöte bekanta sig med den här gången hur äldreomsorgen fungerar i Helsingfors på svenska. Därför besökte vi Stengårds servicecentral. För att uttrycka sig diplomatiskt skulle man med dagens språkbruk säga att det är en stor utmaning. Det finns inte mycket mer att tillägga.

Om jag riktigt skyndade mig, och det gjorde jag såg jag att det skulle gå att hinna via Paasikivi-samfundets sammankomst. Där skulle nämligen rysslandskännaren, och förre ordföranden i den förr i tiden så centrala Aftonskolegruppen för åländska frågor vid statsministerns kansli, Timo Hellenberg, föreläsa om läget i Ukraina. Han har nu bott i tre år i Kiev och var bara på ett kort besök i hemlandet, men den tid han basade för åländska frågor kom han väl ihåg och kanske kan den vara till hjälp ifall han vill engagera sig i relationen mellan invånarna i Kiev och på Krim.

Det blev snabbt dags att hasta vidare om jag skulle hinna i tid till svenska riksdagsgruppens avskedmiddag för förre ålandsministern Astrid Thors som nu alltså blivit HCNM vid OSSE med postering i Haag. Under den förste innehavaren av ämbetet, Hollands förre utrikesminister Max van der Stoel, blev det för min del många besök på kontoret i Haag och många sammanträffanden på olika platser i Kroatien.

Arbetet vid detta kontor går visserligen ut på att tyst diplomati används. Det skall ledas av en person som har hög profil och kan få till möten med vem som helst när som helst utan att det slås upp med allt för stora förväntningar som resultat i pressen, men det betyder inte att arbetet skall vara hemligt. Från början hette det “an instrument of conflict prevention at the earliest possible stage.” Efterföljarna har haft följande tre ord som sin ledstjärna: ”impartiality, confidentiality and co-operation”. Arbetet kom tyvärr i allt för stor utsträckning under efterföljaren Rolf Ekéus bli allt för osynligt. Visserligen lyfte efterföljaren, Norges förre utrikesminister Knut Vollebaek, upp frågorna på en högre nivå med större synlighet. Bl.a. hölls ett seminarium kring rollen av kin-states i Bolzano och detta ledde till ett förtjänstfullt dokument som det finns all anledning för många att söka stöd och råd i. Dokumentet kallas the Bolzano/Bozen Recommendations on National Minorities in Inter-State Relations. Alla som innehaft detta ämbete har insett värdet av olika former av redan existerande och fungerande konfliktlösningar, och en av formerna är territoriell autonomi, som naturligtvis lett till att de intresserat sig för ålandsfrågans lösning. Förväntningarna på den nye högkommissarien som tidigare varit Ålandsminister är därför naturligtvis stora.

För den som intresserar sig för vad som händer på den här fronten, och ännu inte varit på ort och ställe, kan det löna sig att googla på Gagauzien och bekanta sig med de intressanta folkomröstningar som de håller och tänker hålla där. Själv besökte jag området när frågan om att riksdagen hade lagstiftat in på lagtingets område i samband med lotterilagstiftningen var som hetast. Där skedde samma sak med jämna mellanrum. Det är skillnaden mellan en rättsstat och någon annan sorts stat.

Сочи

Olympiaden öppnades som alla vet vid det här laget under veckan i staden Сочи, eller Sotji som det transkiberas till på svenska, medan det på finska heter Sotši eller Sotshi. Det är alltid en svår fråga hur man egentligen skall transkribera kyrilliska bokstäver till latinska. Det är alltså språkhörnan jag nu inlett.

Många språk har diakritiska tecken, i Svenska har vi ä-prickar och ö-prickar, men så kan det väl aldrig heta på riktigt. Det finns säkert en korrekt grammatisk beteckning och det här skriver jag för att se om någon språkintresserad läser mina veckobrev. När samma tecken förekommer i t.ex. franska heter det trema, men svenskan, finskan, tyskan m.fl. språk har inte trema, prickarna bara skrivs på samma sätt. Norrmän och danskar däremot sticker en pinne rakt igenom o-et och det blir o-et stunget, och ser ut så här Ø.

Ett annat diakritiskt tecken svenskan har och är nästan ensamt om, trodde i alla fall jag, det är den lilla ringen ovanför A i ord som Åland. Jag säger nästan för i Norge och Danmark har man nästan slutat skriva Aase, Aalborg, Aarhus, Vesaas, utan infört den lilla ringen. Men under den vecka som gått har jag fått lära mig att den lilla ringen också finns i tjeckiskan. Och det har inte bara jag fått lära mig utan hela riksdagen och alla andra som var inbjudna till riksdagens högtidliga öppnande och till kvällens föreställning på operan Jenůfa av Leoš Janáček. Nu börjar det bli för många diakritiska tecken för att man skall kunna hålla reda på dem. Jag avslutar veckans språkhörna med att konstatera att ringen över u-et på tjeckiska heter kroužek, men vad den heter på svenska eller något annat språk det vet vi ännu inte.

Hur som helst, operan var fantastisk, och det visste jag förut. Det var därför jag spelade en aria ur Jenůfa i mitt sommarpratarprogram 2007. Att Karita Mattila var fantastisk det visste jag också efter att ha sett henne ett antal gånger, senast i New York. I pausen konstaterade jag att första gången jag sett henne var på gamla operan i Helsingfors. Damen jag talade med undrade i vilken föreställning, och det undrade jag med, men jag lovade ta reda på svaret. Och svaret är att jag hörde henne första gången den 28 februari 1987 som Maria i Verdis opera Simon Boccanegra. Då sjöng hon med ålänningen Walton Grönroos. Som den samlare jag är har jag naturligtvis kvar recensionen från Hbl där Jan Granberg skriver att ”En av hela operans höjdpunkter var den långa igenkänningsduetten mellan honom och dottern Maria, som sjöngs med otrolig vokal prakt av Karita Mattila. Någon enstaka grumlig attack på tonen minskade inte det intryck, hennes väldiga vokala resurser och tekniska färdigheter gjorde. Dessutom spelade hon ofta med starkt engagemang.” Självfallet har jag också Hesaris recension sparad, men tyvärr bara från den andra uppsättningen där de två rollerna sjöngs av Taru Valjakka och Tapani Valtasaari. Hustrun till min förre rumsgranne och riksdagskollega kunde alltså få svaret på frågan i vilken roll jag hört Karita Mattila första gången. Men kombinationen av Jenůfa och Karita Mattila är oslagbar.

Och av en bild i tidningen kunde man se att båda lagtingets talman och landshövdingen fanns på plats i Helsingfors.

Riksdagsarbetet

I riksdagen presenterade statsministern på onsdagen Statsministerns upplysning om regeringens politik 2014 och de viktigaste propositionerna (dokumentnummer: SU 1/2014 rd). Debatten fick inte riktigt samma fart som förra året, eftersom de båda huvudopponenterna Timo Soini och Juha Sipilä inte fanns på plats.

Under veckan kom så det andra medborgarinitiativet till riksdagen för behandling. Det första kom aldrig till behandling i plenum och frågan är väl om inte det här också kommer att möta samma öde. Då gällde det att förbjuda pälsfarmar i Finland och nu gäller det upphovsrättsreglerna. Förslaget har rubriken ”En förnuftigare upphovsrättslag” och det är nog alla eniga om att vi behöver en förnuftigare upphovsrättslag (dokumentnummer: 9/2013 rd), men de 50.000 som satt sina namn under förslaget har nog inte tänkt i genom allt till alla delar. Minister Arhinmäki har satt igång en utredning om hur lagen skall moderniseras och det är nog bäst för alla parter att den får ta sin tid. Det är många som skall ha sina rättigheter beaktade; både de som vill kunna ladda ner för privat bruk och de som framställt verken. Det kommer nog att ta lite tid innan vi ser ett förslag som alla kan leva med och som håller i dagens globaliserade cybervärld.

Utskotten inledde sitt arbete som vanligt och i grundlagsutskottet behandlas bl.a. ett förslag till lag om ändring av mentalvårdslagen (dokumentnummer: rp 199/2013). Det handlar om något som kallas «observationsremiss», något som måste uppfylla alla de krav som kan ställas enligt internationella och nationella regler för vad som menas med mänskliga rättigheter, och hit måste språket höra. Klarar systemet av att fungera på svenska frågar jag mig? Barn som får en observationsremiss, får han eller hon träffa en person som talar modersmålet? Jag bara frågar.

Till veckans möten med diplomater hör bortsett från att hela diplomatiska kåren var i riksdagen med anledning av öppnandet av riksdagsmötet en frukost på franska ambassaden. Det var Riksdagens vängrupp för Frankrike som var inbjuden och vi fick information om Frankrikes dagspolitik. Dessutom besvarades alla våra frågor utom frågan om vem som är Frankrikes första dam. Men det hade vi kommit överens om i förväg, att inga frågor som hör till privatlivet skulle besvaras. De angår ju inte oss, men vi är så intresserade.

Och slutligen har Tunisien fått en ny grundlag, och en ny Chargé d’affair i Helsingfors, en anledning att träffas och diskutera det lovande men ack så sköra läge som nu råder.

Annat än riksdagsarbete

Till det som är av intresse hörde den här veckan Kiasmas vernissage på Ars Fennica. Det var inte många minuter jag hann vara där, men i alla fall så många att jag hann beundra Paulina Turakka Purhonens tygskulpturer, och visserligen presenteras hon som född i Haapavesi och verksam i Helsingfors, men vi gör henne här och nu till åländska.

Samma sak med Litteratursällskapets 129 årshögtid på Helsingfors universitet, jag kom sent och det var fullsatt, men jag hann få med mig att en av pristagarna heter Sanna Tahvanainen. Hon är född på Kimitoön och verksam i Helsingfors, men vi gör henne här och nu till åländska.

Ytterligare en anledning till att försöka hinna till årshögtiden var att få lyssna till en stråkensemble med utmärkta unga musiker, och däribland Tomas Nuñez-Garcés, mor från Rovaniemi och far från Cuba, men vi gör honom här och nu till ålänning.

Kort tillbaka till språkhörnan

Veckans ordförandeval i Sannfinländarnas riksdagsgrupp har lärt mig att den finska företeelsen ”myyrantyö” har inget att göra med det arbete som en arbetsmyra vanligen utför.

Vecka 5

Samarbete bygger alltid på att det finns två eller flera parter som är intresserade av att samarbeta och som har ett gemensamt mål. I vårt fall heter målet resultat. För att bedöma den saken borde vi antagligen båda medverka i uttalandet, men en sak vågar jag uttala mig om alldeles på egen hand och det är om de vackra blommor jag fick till julen 2012. Det hade jag aldrig trott, men möjligen är det lättare att samarbete med sådana som inte kan tala. Hur som helst var det en trevlig överraskning som jag inte slutar att se mig mätt på.

Hur som helst var det den här veckan dags för det månatliga mötet med landskapsregeringen. Det finns många frågor att diskutera inför det kommande arbetsåret. Men tyvärr inte bara positiva ärenden utan också oron för hur det egentligen står till med kunskapen i riket om Åland och självstyrelsen. Det är inte bara sannfinländare som har starka åsikter om Ålands självstyrelse, det har också en liten högljudd grupp finlandssvenskar och så har en del av Ålands minoritetsskydd, jordförvärvsreglerna, dragits in i ett initiativ i riksdagen om restriktioner för ryssar att köpa mark i östra Finland. Vart är vi på väg? Vi måste rannsaka oss själva. Vi har onekligen misslyckats när kunskapen är på den här nivån. Professor Jan Sundberg anser att Åland borde satsa mer samlade insatser från ”Ålandskontoret” i Helsingfors. Det ligger kanske något i det. Ålandskontoret tillkom vid den förra självstyrelselagens tillkomst då man insåg hur viktigt det var med en samlad insats i riket. Alla åländska politiska fraktioner, som det hette då, stod bakom, men det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess. Det vore kanske dags att se på saken igen.

Transparens (inte mitt favoritord), genomskinlighet (inte heller det mitt favoritord), tål dagsljus.

I riket finns det klara regler för hur det skall gå till om någon riksdagledamot lämnar gruppen, upplöser gruppen etc. Detta verkar vara ett problem i landskapet, och man kan fråga sig om det inte skulle vara bättre om de medel som utanför klumpsumman kommer till landskapet för det riksdagsmandat Åland har i Finlands riksdag och nu bl.a. utdelas till lagtingsledamöterna och lagtingsgrupperna skulle användas till att förstärka verksamheten i riket. Det skulle visserligen inte bli några utökade resurser för varken lagtingsgrupperna eller Ålandskontoret, men vi skulle få öppenhet, klarhet, transparens på våra olika verksamheter. Det handlar ju ändå om skattemedel och det är därför vår skyldighet att visa så stor enighet som möjligt och åstadkomma så mycket som möjligt.

Ut till skolorna

Eftersom Finland firar det parlamentariska arbetets 150 års jubileum i Finland så skulle alla riksdagsledamöter ut i skolorna, om skolorna ville ha oss vill säga, och det ville de i alla fall på Åland. Det blev Övernäs höstadium, Ålands lyceum, Strandnäs högstadium, Föglö lågstadium, Vårdö lågstadium, Sunds lågstadium, Kyrkby högstadium, Ålands folkhögskola, och slutligen Ålands yrkesgymnasium. Därmed var veckan slut, men inte vår skolturné, den fortsätter med oförminskad kraft, men nu enbart på måndagar.

Det var elever i alla åldrar, och i Vårdö var det bra att den fina lilla skriften om Barnens riksdag fanns. Det är lite av en utmaning att tala för sju-åringar för den som inte är van; jag uppskattade det i alla fall.

Tanken var att vi riksdagsledamöter skulle låta oss utfrågas, precis som vi ställer ministrarna mot väggen på torsdagens frågestund i plenum. Finlands riksdagsfrågetimme väcker ofta internationell uppmärksamhet. I många andra länder skulle man bara släppa fram oppositionen de sista minuterna, men så gör man inte i Finland. Där är det vi som tillhör regeringsblocket och bara ställer relativt snälla frågor som bara får några frågor på slutet, medan kritikerna får största delen av tiden. Det är det som kallas demokrati.

Vad ville då eleverna veta? Såhär såg frågorna ut i en skola.

Frågor till Elisabeth Naucler

1. Varför har Åland en plats i riksdagen?
2. Vad är det bästa med ditt jobb?
3. Hur många barnlagar finns det?
4. Varför vill du sitta i riksdagen?
5. Får man mycket pengar?
6. Varför blev du vald?
7. Varför får man ta bilkörkort när man är 16 i USA och 18 i Norden?
8. Är din mamma stolt över dig?
9. I vissa kommuner är det 2 skolor och i andra 1, hur kommer det sig?
10 Har du tagit något beslut som känts obekvämt med tanke på din plats i riksdagen?
11 Vad tar mest av din tid? Är det möten, resor eller sätta sig in i olika ärenden?
12 Får du mycket tid hemma?
13 Ville du sitta i riksdagen när du var barn?
14. Hur länge har du suttit i riksdagen?

Sverige eller Finland?

Vem håller du på i ishockey Sverige eller Finland? Det var en av de frågor ungdomarna också ville ha svar på. Jag är alltid öppen för att besöka skolor och då särskilt under samhällskunskapslektionerna, men den här gången var det ett större arrangemang. Talmannen hade med anledning av att parlamentarismen firar 150 år i Finland uppmanat skolorna att bjuda in sina respektive riksdagsledamöter för att ha en frågestund med dem, att ställa dem mot väggen, och jag ställdes mot väggen. Håller jag på Finland eller Sverige i ishockey?

På insändarplats var någon kritisk mot arrangemangen i Ålands lyceum. Det stämmer; riksdagens högtidlighållande av att Finland firar 150 år av parlamentariskt arbete och EU-valet är för mycket för bara en lektionstimme. Jag skulle behövt en timme för att få till en ordentlig dialog med eleverna, och talmannen Britt Lundberg skulle behövt en timme för att förklara EU-valet, men nu fanns det inte mer tid och vi fick göra det bästa av den tid som fanns.

Matbanken

Riksdagsledamöterna uppmanas göra frivilligarbete i någon form en dag. Förra gången var jag på Fixtjänst och den här gången blev det Matbanken.

Man skulle önska att företeelsen inte behövdes i vår del av världen, men så bra att den finns. Det handlar ofta om mat som annars skulle kastas, och det är på allt sätt berömvärt att någon tar reda på maten, att den inte kastas och att företagen verkligen ger bort maten, men osökt inställer sig frågan vart är vi på väg. Fullt duglig mat kastas därför att någon överförmyndarregel säger att vi inte längre är i stånd att själva kunna avgöra när ett ägg är otjänligt, eller när ett äpple inte längre går att äta. Eftersom denna mat inte har något fel så ges den till andra. Vad är det för ett samhälle vi skapat?

Men än en gång, fantastiska insatser av frivilliga händer!