Undertecknad utanför Kökar skola i Karlby, Kökar
Vecka 11
Veckan började på ett magiskt sätt. Bil till Långnäs där färjan till Kökar väntade och gick 6.00. Utsikten var spektakulär trots att det inte var is.
Att möta skolbarn av alla åldrar är en utmaning för den som inte har någon pedagogisk utbildning. Hur talar man till sjuåringar om riksdagen? Det gäller att inte vara för svårbegriplig men ändå lära barnen något om vår demokrati och Ålands speciella status. I samband med skolbesöket, där jag undervisade alla klasser och inte bara sjuorna, träffade vi, min riksdagsassistent Gustav och jag också förtroendevalda och kommundirektör Kurt Forsman på kommunkansliet för att diskutera aktuella frågor, exempelvis den ständigt aktuella språkfrågan, Finlands och Kökars ekonomi och det oroliga läget i Krim. Därefter gjordes ett företagsbesök på Peders Aplagård, som verkligen har gjort bra ifrån sig de senaste åren. Deras kvalitetsprodukter, som exempelvis äppelmust, är gjort på åländska äpplen, men produceras faktiskt i Sverige. När Peder en gång i tiden började bygga upp företaget föreslog en konsult att han inte skulle bygga en egen produktionsanläggning utan låta någon annan sköta det, och det beslutet blev lönsamt. Produktionen av äppelmust och andra av deras produkter har ökat och Peders egna äppelodlingar på den unika odlingsmarken på Kökar räcker inte längre till utan äpplen måste köpas in från annat åländskt håll. Man ser ljust på framtiden och företagsamheten är slående. Ni kan läsa ett pressmeddelande om besöket till Kökar här.
På tisdagen var jag åter i Helsingfors efter att ha tagit flyget från Mariehamn via Stockholm till Helsingfors. Jag undrar hur länge jag kommer att behöva göra den här resan? Det var annat på Air Ålands tid.
Direkt när taxin anlände till riksdagen var det bara att snabbt springa till det franska besök riksdagens arbetslivs- och jämställdhetsutskott hade fått. En fransk parlamentsledamot som representerar diasporan hade nämligen kommit till Finland för att studera hur man i Finland hanterar ungdomsarbetslösheten. Visserligen har man olika sätt att föra statistik över ungdomarbetslöshet, men Finland och Frankrike har ungefär samma siffror. På Åland har vi mycket lägre siffror och i många länder har man börjat uppmana ungdomar att söka sig till andra länder för att få arbete. Kanske det är dags att uppmana franska ungdomar att söka sig till Åland för att få arbete.
I grundlagsutskottet behandlas just informationssamhällsbalken (Regeringens proposition till riksdagen med förslag till informationssamhällsbalk samt till lagar om ändring av 161 § i markanvändnings- och bygglagen och 38 kap. 8 b § i strafflagen (rp 221/2013)) där ändringen av regelverket kring Ålands landskod också är på gång. Nu verkar det som att det blåser nya vindar. När Åland en gång fick sin landskod gällde det att försäkra alla om att Åland precis som alla andra områden med egen landskod, stater såväl som andra områden, skulle vara lika noggrann med att domäner bara tilldelades helt pålitliga personer och företag. Här skulle inte få förekomma några skumraskaffärer. Med nu- och tv-domänerna i klart minne gällde det att hålla stenhård kontroll. Vi skulle minsann se till att ingenting kom i orätta händer, ingenting skulle komma till försäljning från Åland det var en sak som var säker. Vi skulle inte bli någon bananrepublik. Andra områden studerades. Isle of Man var säker på att deras domän inte en enda gång hamnat i felaktiga händer, och vi blev också övertygade. Det är mycket sällan man ser toppdomänen IOM. Den är förbehållen personer och företag på ön, men nu verkar det som att andra tider ståndar. Nu skall domänerna bli till salu, borta är tanken på att vi skulle vara så rädda om vårt rykte.
Varje period har svenska riksdagsgruppen som vana att bjuda in chefredaktörerna från de svenskspråkiga tidningarna till en lunch i riksdagen och den här gången hade glädjande nog en åländsk tidning tackat ja. Niklas Lampi fanns på plats i riksdagen och det är storfrämmande. För min del var det självklart att bjuda in journalisterna till Åland. Det finns många skäl till det, det är länge sedan senast, det har skrivits mycket osakligt och okunnigt om Åland i finlandssvensk media den senaste tiden, och Åland självstyrelse är mer aktuell än någonsin i samband med Ukrainakrisen.
Efter det var det dags för debatten om den finska insatsen i Centralafrikanska republiken. Finland har engagerat sig i Afrika och kommer att fortsätta, men i vilken utsträckning och inom vilka områden det är frågan. Tre ministrar fanns på plats utrikesminister Erkki Tuomioja, försvarsminister Carl Haglund och biståndminister Pekka Haavisto. Det gav mig möjligheten att fråga om det inte var dags för regeringen att komma till riksdagen med en redovisning över hur och var man tänker engagera sig. Utrikesministern gav ett jakande svar på den frågan. Riksdagen kommer inom några veckor att få en redogörelse. Ni kan läsa mitt pressmeddelande om frågan och svaret på bloggen här.
Sedan var det dags för ett möte med direktören för ”Institute for Cultural Diplomacy” – ett internationellt institut som har sitt säte i Berlin. De hade tillsammans med utrikesministeriet organiserat konferensen Helsinki Conference on International Law & Women’s Rights på måndagen i utrikesministeriets lokaler där bl.a. Erkki Tuomioja, Mari Kiviniemi och Elisabeth Rehn deltog. För min del fick den saken vara eftersom det var en måndag och Kökar var klart viktigare. Ryktet om mitt engagemang i olika Women Empowerment-projekt på Balkan har spritt sig och man vill att jag engagerar mig i deras organisation. Hur och på vilket sätt är ännu oklart. Eftersom utrikesministern och förra statsministern Mari Kiviniemi har finns med i organisationens rullor så är det kanske något man kan fundera på, men förutsättningen är att det är ett arbete där man kan bidra med något som ingen annan är bättre på och där man kan göra en skillnad, och då handlar det om minoriteter och autonomi m.a.o. om erfarenheterna från Åland.
Dagen slutade med en aftonskola arrangerad av Svenska folkpartiet och handlade om landets ekonomiska politik. Även de två medlemmarna av Svenska riksdagsgruppen men inte medlemmar av Sfp, undertecknad och Jörn Donner fann det värt att delta. Händelsevis hade Dagens industri en artikel om Finlands ekonomi, om statsskulden just den dagen och det var intressant att höra hur man från finansministeriet såg på saken och jämföra det med hur Dagens industri tänkte sig Finlands framtid. Den demografiska utvecklingen i Finland är ingen trevlig läsning, vi behöver höja pensionsåldern med 1,5 år eller få mer invandring. Hur skall vi betala bort statsskulden, sälja statens egendom, höja skatten, vilket många verkar vara villiga till om det leder till förbättring för den egna gruppen, eller är vi beredda att höja momsen, vilket onekligen är en form av plattskatt, något som drabbar de fattiga, ja så här kan man fortsätta att filosofera.
På onsdagen blev det en träff med Georgiens ambassads nye Chargé d’Affaires och riksdagens människorättsgrupp hade en briefing om den alvarliga och krisartade situationen i Venezuela, som nästan helt har undgått medias uppmärksamhet. Venezuela är ett land i ekonomisk och politisk kris med otroligt hög mord- och brottsstatistik. De politiska oroligheterna som till stor del letts av studenter har resulterat i våldsamma demonstrationer och marscher, flera dödsfall, godtyckliga häktningar, polisbrutalitet och polisiära ”crackdowns” av demonstrationer. Det som började med en studentmarsch i februari mot ett sexuellt överfall i den lilla staden San Cristóbal i Anderna har spridit sig överallt i landet och framförallt till huvudstaden Caracas. Också utrikesministeriet har för ett par veckor sedan gett ut en varning om att resa till Venezuela, och speciellt Caracas.
Riksdagens människorättsgrupp träffade på torsdagen också Somaliens förre premiärminister Omar Abdirashid Ali Sharmarke. Somalien har en väldigt intressant form av federalism när vissa stater/län har starkare självstyrelse än andra. Detta gäller till exempel Puntland som trots att de härbärgerar enklaver av pirater och extrema islamistiska grupperingar (ex. Al-Shabab) räknas som en av de mer stabilare regionerna. Den besökande gruppen var därför särskilt intresserade av Ålands självstyrelse. Helt klart mycket arbete för Venedigkommissionen om de vill ha mer arbete.
Den somaliska delegationen på besök på riksdagen
Läget i Ukraina diskuterades i riksdagen och här var det naturligt att fråga utrikesministern om Finland har någon beredskap för att bidra genom att dela med sig av den erfarenheten Finland har av en så grannlaga uppgift som att ha ett självstyrt område inom sina gränser. Det finns en särskild kontaktgrupp vid utrikesministeriet som sysslar bara med den här frågan. Har de nu en färdig strategi för att aktivt möta det behov av alternativa lösningar som onekligen finns? Ingen tvekan om att alla krafter behövs. Utrikesministern verkade dock inte känna till några sådana planer och sade istället att ingen hade begärt någon hjälp. Det får mig osökt att fråga om någon hade begärt våra synpunkter på människorättssituationen i Ukraina? Har någon bett om våra synpunkter vad folkrätten säger om rätten för folkgrupper att bestämma över sin statstillhörighet? Skall vi sitta passivt och vänta på att någon ber om hjälp, eller har vi ett ansvar att vara aktiva och dela med oss till andra av Ålandslösningen.
Val i Serbien
Veckan avslutades med valet i Serbien. Det handlade alltså om ett förtida val och många frågade sig varför skall vi välja nu igen. Senaste valet var för två år sedan och ett förtida val innebär inte att nästa val skjuts upp utan om två år är det dags för val igen. Protesten låg i luften och gav ett lågt valdeltagande. Det blev två intensiva dagar med genomgång av det politiska läget och det är klart att de makthavande vädrade valseger annars kulle valet inte utlysts. Det fanns 19 partier som deltog, men alla lyckades inte få in någon i parlamentet. Det blev en överväldigande seger för Aleksandar Vučić, en man som gjort en helomvänding från att ha varit mot europeisk integration till att bli för europeisk integration. Inget problem sade humoristerna på Balkan, när det är dags för Serbien har EU upphört att existera för länge sedan.
Kimmo Sasi (mitten), Saara Karhu (längst upp till vänster) och Pekka Orpana och hans fru Paula Orpana (första raden)
Det blev två intensiva dagar med genomgång av det politiska läget i landet, gamla bekanta ansikten från människorättsrörelsen och även nya. Träff med Finlands ambassadör och nya planer för vad vi skall göra med vårt så viktiga projekt för kvinnor i politiken. Nu blev det ett avbrott på de fyra år det var meningen att de skulle utbildas. Det skall vara lika många kvinnor efter det här valet som efter det förra, men inte samma kvinnor och klart är att några av de mest aktiva är borta. Det blev som vanligt en enda blandning av möten med gamla bekanta och nya personligheter, men alla med samma vilja till att förändra detta samhälle till en demokrati där fler kan vara med och medverka. Men onekligen också några rent privata möten.
De två skickliga tolkarna från Knin fanns samtidigt i Serbien. Det var i mars 1994 vi senast befann oss på samma plats, då i Knin, huvudstad i den självständiga staten Krajina, visserligen inte erkänd av någon, men utropad efter folkomröstning helt enligt den franske juristen Robert Badinters folkrättsliga uttalanden. Nu 20 år senare satt vi här och diskuterade exakt samma fråga. Har invånarna i ett område rätt att folkomrösta om sin statstillhörighet och sedan begära anslutning till ett annat land eller utropa sig till en självständig stat? Krajina? Kosovo? Ukraina? Transnestrien? Katalonien? Skotland? Tjeckien? 22.000 människor 1921? Ja, det finns helt klart skillnader, med eller utan våld, med eller utan medgivande eller överenskommelse, men det är ingen tvekan om vad folk i Serbien ansåg i den här frågan. Vad säger folkrätten? Tja, domstolen i Haag sade i fallet om Kosovo att det inte var fel vad Kosovo gjorde när de utropade sin självständighet, för det finns inga folkrättsliga regler för det här fallet, men följaktligen kunde man inte heller säga att det var rätt. Nationernas förbunds avgörande, Badinter-rapporten, ICJ:s utslag över Kosovos självständighetsförklaring. Det finns bara en sak att säga ”we’ve been down the road before”. Då tog också världens ledare bestämda ståndpunkter och hänvisade med bestämdhet till folkrätten. Varför har man inte lärt sig någonting, än en gång står det internationella samhället handfallna inför verkligheten, inför makten. Det är makt det handlar om och inte folkrätt.
Händelsevis är jag som vanlig beredd att säga, men mina vänner på Balkan skulle som vanligt säga ”Elisabeth that was no coincidence”, skulle mitt övervakningsområde omfatta just den vallokal där Gordana som var vår au pair i Mariehamn 1996-97 rösta, och för två år sedan omfattade mitt område den vallokal där hennes föräldrar röstar utanför Novi Sad. Kan det vara en slump?
Väljare och valövervakare
Analysen av valresultatet är det för tidigt att göra, men det blev en överväldigande seger för största partiet och ett steg västerut, men vem skall bli regeringspartner? Vad händer med kvinnorepresentationen? Hur skulle världsläget se ut idag om Putin varit kvinna?
Vad gäller själva övervakningen är det bara att konstatera att det nog är sista gången det finns parlamentarisk korttids observation av det serbiska valet. Alla gjorde så gott de kunde och det fanns inga misstag som på något sätt kunde påverka valresultatet, eller som en känd analytiker sade: valfusk på valdagen är ingen tradition i Serbien. Däremot finns det mycket som kan sägas om pressen, vem som äger olika media. Det finns lite öppenhet och många teorier om vilka som är korumperade. Här behövs mycket arbete innan samhället är demokratisk i vår mening, men man är på rätt väg.
Valräkningen ville alla ha gjord så fort som möjligt och då kan det lätt bli felräkningar och omräkningar, men det tog inte lång tid innan allt var kontrollräknat och klart. Exakt samtidigt fastställdes också valresultatet på Krim och där var man som bekant ännu snabbare. Där var valresultatet klart på förhand och faställdes till 96,77 %.
Det viktigaste om man skall vara valövervakare på Balkan är att man har en järnmage. Det bjuds i varje vallokal på ”turska kava” eller som man säger i Serbien ”turska Kafa”. Två av valövervakarna hade i år ett klart övertag än undertecknad med 3½ år på Balkan och den svenske riksdagsledamoten Jasenko Omanović född och uppvuxen i Banja Luka.