Bäste David!

Finlands regering har gått in för att vindkraft är ett bra alternativ för att åstadkomma ett hållbart samhälle och jag är av samma åsikt. Regeringen har i regeringsprogrammet sagt att vindkraftverk skall anläggas på ”de bästa och mest vindstarka områdena” i Finland, och dit hör enligt alla mätningar Åland.

I riket finns fortfarande av olika orsaker ett stort motstånd mot vindkraftverk. På Åland finns inte längre något sådant motstånd, tvärtom vill de flesta se vindkraften utbyggd, det skulle vara till nytta för alla och ändå händer ingenting. Jag försäkrar ingenting kan vara mer frustrerande än denna process.

I det första utkastet till proposition till lag om stöd till produktion av el från förnybara källor stod det att Åland inte skulle kunna komma ifråga för stödet. Det hindret undanröjdes ur lagtexten, men ingick fotfarande i motiveringarna till i propositionen (RP 152/2010) då den kom till rikdagen. Det hindret undanröjde grundlagsutskottet vid behandlingen av lagförslaget 2010 (GrUu 37/2010), för övrigt ett av de svåraste ärenden i grundlagsutskottet under min tid som riksdagsledamot.

Jag har i anföranden i riksdagen och på min hemsida (www.naucler.ax) redogjort för alla turer och skall inte tynga det här brevet med alla detaljer, men det kan sammanfattas så att justitieministeriet i ett utlåtande redan 2009 sagt att det är möjligt att lösa frågan, grundlagsutskottet 2010 har sagt att det är möjligt att lösa frågan, Ålandsdelegationen 2010 har sagt att det är möjligt att lösa frågan och slutligen bad näringsministeriet om Justitiekanslers utlåtande 2012, och även han sade att det var möjligt.

För att det inte skulle råda någon tvekan om att den politiska viljan finns, uttalade sig också statsminister Katainen och sade, att de eventuella hinder som kvarstod skall undanröjas, för att möjliggöra för riket att investera i åländsk vindkraft. Tjänstemännen gavs följaktligen i uppdrag att lösa de tekniska problemen och här är vi. Det hör inte till min roll att ingripa i den processen, men väl följa den genom att först varje månad och senare varje vecka ställa frågor, både till tjänstemän och till politiker.

Man måste ha tålamod i det här uppdraget, men någonstans går gränsen, och den är för mig nu överskriden. Jag anser att det är dags för dem som konkret arbetar med frågan att redovisa var i processen ärendet befinner sig, vilka hinder som ännu behöver undanröjas och hur tidtabellen ser ut.

Tack för ditt engagemang!

Elisabeth Nauclér, riksdagsledamot

Vecka 21

Veckan började som sig bör i Mariehamn med det månatliga mötet med landskapsregeringen. De borde egentligen hållas varje måndag om man skulle få någonting uträttat. Det finns många olika strategier och många olika idéer, men för att vi verkligen skall nå fram så behöver mera göras. Varför har vi inte fått vindkraftsfrågan löst på fyra år? Jag bara frågar mig? Det är verkligen många frågor som det finns all anledning att föra i hamn.

Vad som däremot säkert förs i hamn inom de närmaste dagarna är EU-valet och frågan är vem som då blir vald. En av kandidaterna, eller kanske han inte borde kallas kandidat utan MEP är den sittande för Sfp. Han hade kommit till Åland för att åtminstone tala med landskapsregeringen, men säkert också driva lite kampanj. Alla de frågor han sysselsätter sig med är naturligtvis de samma som vi sysselsätter oss med i Riksdagens utskott för EU-politiken eller som det heter Stora utskottet. Det är allt ifrån GMO-fri odling, som för övrigt fått ett sorts nyvaknande genom att Frankrikes parlament stiftat en ny lag som förbjuder all odling med GMO-majs (även inkluderat Monsantos insektsresistenta MON810 majs som är den enda gröda som är godkänd i EU) innebärande att förbudslagen nu gått igenom. Två försök har redan stoppats av Frankrikes högsta förvaltningsdomstol. I riksdagen sysslar vi vidare med jordbruksstöd, fisket, skarvarna, sälarna, ja, klart sagt Östersjön, fritidsfiske och annat fiske, svaveldirektiv, frihandelsavtal med USA, det säkerhetspolitiska läget i Europa efter krisen i Ukraina, sanktioner etc. Med andra ord handlade mötet om det som vi som sysslar med EU-frågor gör alla dagar och följaktligen var det ett bra möte. Det är sällan jag träffar vår MEP Torvalds och landskapspolitikerna samtidigt.

För övrigt så kommer varje dag rapporterna in om hur deltagandet i EU-valet går. Det är ett känt faktum att om valdeltagandet inte är så högt så gynnas Sfp:s lista och det eftersom de svenskspråkiga är trogna sina kandidater och röstar. I år förväntades det bli ett högt valdeltagande. EU-politiken har engagerat fler människor under de senaste fem åren på grund av den ekonomiska krisen i Europa och framförallt i Sydeuropa. Dessutom är det fler namnkunniga politiker som ställer upp än tidigare, många ministrar etc. Det skulle alltså inte vara bra för den svenska listan, men nu har det inte gått som man förespått och färre hade förhandsröstat än tidigare. Det skulle alltså vara bra för den svenska listan, men nu är det bara så att också valdeltagandet i kommuner med stor svenskspråkig befolkning har gått ned så frågan är om det jämnar ut sig. Eller betyder det att Åland har en chans den här gången? Så borde det ju bli, men det är bara det att förhandsvaldeltagandet i den enda kommun som fanns med i den statistik som nådde mig, nämligen Mariehamn, hade också gått ned. Hur det går det får den veta som lever till måndag, eller läsare ända till slutet av det här veckobrevet.

Men det som tog en stor del av min tid denna måndag var Finlands hjälp till Serbien och Bosnien, inte så att jag var varken central och vital för något beslut, men alla verkade förvänta sig att jag skulle koordinera uppgifterna, veta och ta reda på. Jag satt på mitt kontor i Mariehamn, men det blev mejl hit och dit och flera samtal till Belgrad. Vattennivån i Obrenovac sjönk och det var ju lovande, men samtidigt hotade den stiga i Belgrad. Min resa om någon vecka är nog inte hotad, men det var inte heller ämnet för dagen utan varför det finns så många länder på den lista som skickar olika former för akut hjälp som pumpar och helikoptrar eller humanitär hjälp till Serbien och Bosnien, men inte Finland. Det var ämnet för dagen, och det fanns som vanligt en förklaring. Helikoptrar och vattenpumpar av den efterfrågade sorten har inte Finland och all annan hjälp koordineras av olika internationella organisationer som i det här skedet valt att i initialt vända sig till andra länder. Det betyder inte att Finland inte är villiga att skicka hjälp och inte heller att den finska hjälpen inte behövs, den kommer när den som bäst behövs. Allt det här lyckades jag ta reda på och hoppas jag förmedla till de rätta personerna, men kanske inte så lätt att förstå för den som ser ett helt livsverk försvinna med vattenmassorna. Hur kunde det finska folket enas efter händelserna 1918. Jo, man hade en gemensam fiende. Samma sak hände i det forna Jugoslavien. Efter första världskriget hette den enande faktorn Tito, Nu heter den enande faktorn Tamara. Vi som levde i forna Jugoslavien minns att man enades mot fienden. Under belägringen av Sarajevo delade människorna på allt som kom i form av förnödenheter utifrån. Det spelade ingen roll om man var serb, muslim eller kroat och inte heller varifrån hjälpen kom. Nu är det naturen som är den gemensamma fienden. Serber från Kroatien som fått fly till Serbien, men nu bor i översvämmade områden och tvingats fly tillbaka till Kroatien. Aldrig tar det slut.

Veckan kom att innehålla den vanliga raden av utskottsmöten, med början i grundlagsutskottet. Vi diskuterade den nya diskrimineringslagen. Enligt första paragrafen är syftet ”att främja likabehandling och förebygga diskriminering”. På finska heter lagen yhdenvertaisuuslaki medan lagen på svenska heter diskrimineringslag. Man har alltså val det positiva ordet ”likabehandling” på finska, men det negativa ”diskriminering” på svenska. Hur kan det ha blivit så? Jo, det är ett nordiskt språkbruk man valt till det svenska namnet. Det heter diskriminering i övriga Norden, men varför har man då inte valt ”Syrjintä” på finska? Och ute i Europa heter det ofta ”anti-discrimination” och i EU visst equal treatment. Hur skall det här sluta? Ja, den som lever får se.

Sedan var det dags att fira att KEPA fyllde 50 år, men vad heter det på svenska? Det har inte längre något svenskt namn. Vi heter också på engelska KEPA var svaret när jag frågade efter det svenska namnet.

Det var stafettkarneval i staden och därmed fick jag även den här veckan kärt besök av skolelever från Åland. Även om både grundlagsutskottet och Ålandskommittén hade möte på förmiddagen och det blev lite stressigt den dagen så hann jag med att träffa dem. Det var åk 5-6 från Brändö skola som gjorde Gustav och mig den äran (ni kan läsa ett pressmeddelande från besöket här). Stafettkarnevalen är ett mycket stort evenemang i svenskfinland. Så stort har det blivit att det t.o.m. spridits till delar av övriga Finland och Göteborg i Sverige. Så här står det på stafettkarnevalens hemsida om dess ursprung: ”Stafettkarnevalens förebild är världens äldsta och största stafettlöpningstävling, Penn Relays i Philadelphia med anor från 1895. Karnevalens initiativtagare Carl-Olaf Homén deltog där i sitt universitets lag, University of Delaware 1960 och fascinerades av den unika stämningen och de perfekta arrangemangen. Entusiasmen ledde till, att sedan han samma höst blivit ordförande för Svenska Finlands Skolidrottsförbund, arrangerades den första Stafettkarnevalen för landets svenska skolor våren 1961 på Djurgårdens sportplan i Helsingfors.”

Som representant för riksdagens kvinnonätverk mötte jag på onsdagen kvinnoaktivisten och oppositionspolitikern (hon tillhör UCID) Fatima Said Ibrahim från Somaliland, en region i Somalia som länge försökt bli självständiga och bryta sig loss från Somalien. Diskuissionen med henne handlade bland annat om kvinnorättigheter i Finland (både sådant som är positvt och negativt) och kvinnornas situation i Somalien. Det hände visserligen mitt i den debatt som jag skulle delta i och som handlade om vår biståndspolitik. Biståndspolitiken är en fråga som jag engagerat mig i genom åren. Finlands bistånd har fått ett annat fokus på Afrika än tidigare, och viktigt är att regeringen har en klar plan och riksdagen får en redovisning av prioriteringarna, samarbetspartners och uppföljningen, och det gäller särskilt i samarbete med EU. Finland har av tradition koncentrerat sitt intresse till länder i Östra Afrika, men självfallet har intresse också kommit att ägnas Nordafrika efter den arabiska våren. Men Västra Afrika och staterna söder om Sahara förtjänar också uppmärksamhet. AWEPA:s samarbete med ECOWAS har vi på parlamentarikersidan deltagit i. Kvinnliga parlamentariker från IGAD-länderna har nyligen varit till riksdagen – vilket också utrikesminister Tuomioja talade om – för utbildning, men den viktigaste parten är naturligtvis Afrikanska unionen. Det är ytterst viktigt att vi koordinerar vårt samarbete med EU (mer om debatten kan ni läsa i mitt pressmeddelande). Debatten var viktig och intressant, men så var också mötet med denna modiga kvinna som sökte kontakt med kvinnor i länder där vi har fler kvinnor i politiken än i Somaliland, eller rättare sagt där finns ännu ingen kvinnlig parlamentariker. Jag tror också att hon tyckte att mötet var lyckat. Det hade blivit en vecka i Sverige och sedan kom hon alltså hit till Finland.

Ännu en intressant kvinna fick jag förmånen att träffa under veckan, den här gången i egenskap av ordförande Männsikorättsgruppen i riksdagen. Hot heter Rana Hussein, journalist från Jordanien med många utmärkelser på sin meritlista. Hon var i Finland för att lansera sin bok ”Murder in the name of Honour” som översatts till finska, men ännu inte till svenska. Självfallet finns det inget som skall kallas hedersmord, men dessa fruktansvärda mord och mycket annat med för den delen har uppmärksammats inte bara i Jordanien utan också i vår del av världen efter det som hände i Uppsala. Vi kan bara hoppas att detta inte förekommit i Finland, men säkra kan vi aldrig vara.

I egenskap av ordföranden i Människorättsgruppen hade jag också ett möte med Människorättscentret i riksdagen på fredagen efter stora utskottets möte om deras verksamhet och vad vi kan utveckla tillsammans.

Så var det då dags för lite kultur. Till riksdagen kom en grupp ungdomar som berättade om sina konstnärliga intressen i.o.m. att det var UNESCOS konstvecka. Men det var mer än bara intressen, det var aktiviteter i form av balett, musikstudier m.m., men kombinerat med andra studier. Så kunde man konstatera att balett och biologi är en bra kombination. Det skedde i riksdagens kulturutskotts regi. Därifrån var inte steget långt till att gå och se Rosenkavaljeren på operan, en helkväll man inte velat vara utan.

Under veckan skickade riksdagens serbiska vängrupp ett brev till Serbiens parlaments talman Maja Gojković och beklagade vad landet nu är utsatt för. Brevet undertecknades av ordföranden Kimmo Sasi och jag i egenskap av gruppens viceordförande. Att vi inte skickade något brev till Bosniens talman beror på att vi inte har någon bosnisk vängrupp i riksdagen. Det i sin tur beror på att de länder som haft ambassadörer i Helsingfors medverkat till att vi etablerat våra vänskapsgrupper och det har inte Bosnien haft. Vi framhöll också att Finland är berett att bistå. Som jag skrev tidigare så har det uppmärksammats av många att Finland saknas på listan över vilka länder som bistår de drabbade länderna. Orsaken till det är alltså att de internationella organisationerna som koordinerar hjälpen valt andra länder först och ser antagligen Finland som ett land att begära hjälp från senare t.ex. i uppbyggnadsskedet, men det är frustrerande för de som är här och vill att Finland hjälper.

Några från Balkan som är bosatta på Åland sedan balkankriget har därför satt igång en insamling för att visa att Åland i alla fall vill hjälpa. Du kan därför sätta in ditt bidrag på Röda korsets konto Nordea FI06 2219 1800 0680 00 eller Ålandsbanken FI24 6601 0001 0027 99, och märk betalningen ”Balkan”. Så var kommer dessa personer ifrån? Jo, det är just det som är det fina, det spelar ingen roll varifrån de kommer. De vill hjälpa alla drabbade, och samma sak är det därnere. Plötsligt har man fått en gemensam fiende i form av naturen och gemensamt slåss man mot dess krafter. Flyktingar från Kroatien som byggt sina hem i det nu översvämmade hem i Obrenovac har varit tvungna att än en gång lämna sina hem för att den här gången återvända hem till Kroatien. Där måste de stanna åtminstone över sommaren så att de sanitära problemen åtgärdas. Den kroatiska armén har satts in för att hjälpa människor i Serbien etc.

Veckan avslutades naturligtvis med val. Det gick att lägga sin röst på Petro Porošenko, Julija Timošenko, Anatoli Hrytsenko, eller Serhi Tihipko om man bodde i Ukraina, och gärna på Milorad Pupovac om man bodde i Kroatien. På Åland var det fler som röstade än någon annanstans i Finland. Sfp klarade galant sitt mandat, och den här gången till och med utan de åländska rösterna, men de är nog ändå bra att ha. Hur som helst blev det valvaka på Indigo. Några stora överraskningar kan man nog inte säga att det blev om man följt politiken på nära håll.

Pressmeddelande 23/5 2014
Publiceringsfritt: Genast

Finlands utvecklingspolitik i riksdagsdebatt och besök från Brändö skola
*******************************************************************************
Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér deltog i onsdagens (21/5) riksdagsdebatt om Finlands utvecklingspolitik.

Biståndspolitiken är en fråga som Nauclér engagerat sig i genom åren. Finland har förbundit sig i EU och FN att höja anslaget för utvecklingssamarbetet till 0,7 procent av bruttonationalprodukten till år 2015. Som det ser ut nu så äventyrar regeringens fastslagna linje allvarligt möjligheten att uppnå målet, och våra möjligheter att påverka internationellt har klart ett samband med storleken på biståndet.

Men som det också fastslås i redogörelsen har det internationella och finska biståndet generellt sett under de senaste åren fått till stånd mycket: millenniemålen för fattigdomsbekämpning, vattentillgång, utbildning och jämställdhet. En framgångsfaktor är att antalet extremt fattiga människor är proportionellt lägre än någonsin förut. Finlands utvecklingspolitiska prioriteringar, principer och fokus är i sin ordning. Finland är en av de största finansiärerna av UN Women och det ska vi vara stolta över. Likaså är det bra att man fortsätter att satsa på de svagaste och mest instabila staterna.

Men det finns ännu mycket att förbättra:
- De extremt fattiga människorna uppgår fortfarande till 1,1 miljard, och bristen på jämlikhet mellan befolkningsgrupper både inom länder och också länder emellan har ökat. I den globala kapitalismens och liberalismens spår ser vi fler och fler människor som kommer bort från den extrema fattigdomen, men skillnaderna ökar ändå, förklarade Nauclér i anförandet.

I redogörelsen saknas hur Finland kunde profilera sig i hur teknik, om den används på rätt sätt, kan förändra fattigas liv till det bättre. Detta gäller kanske speciellt kvinnornas situation i fattiga länder; det är av yttersta vikt att de får tillgång ny teknik. Det finns inte mycket som förbättrat levnadsstandarden så påtagligt som mobiltelefonin i utvecklingsländerna. Det ökar möjligheten till utbildning, kunskap och interaktion.

Finlands bistånd har fått ett annat fokus på Afrika än tidigare. Finland har av tradition koncentrerat sitt intresse till länder i Östra Afrika, och en del intresse har ägnats åt Nordafrika efter den arabiska våren. Men Västra Afrika och staterna söder om Sahara förtjänar också uppmärksamhet.

Besök från Brändö skola

I torsdags (22/5) fick riksdagen och Elisabeth Nauclér besök av 7 elever och deras klasslärare Maria Wrede från Brändö skola, som är i Helsingfors med anledning av Stafettkarnevalen. De fick en rundtur i riksdagshuset av riksdagsassistent Gustav Blomberg och därefter berättade Svenska riksdagsgruppens generalsekreterare Henrik Stenbäck om kansliets arbete samt Elisabeth om Ålands speciella ställning i Finland, Finlands riksdag, dess uppgifter och en riksdagsledamots arbete.

- Just den här tiden på året är det alltid mycket ungdomar från hela Finland som kommer på besök till riksdagen. Stafettkarnevalen har givit och ger ett perfekt tillfälle för åländska klasser att komma på besök till riksdagshuset och vi hoppas att den traditionen håller i sig även i framtiden, kommenterar Nauclér.

*******************************************************************************
Ni kan hitta alla debattinlägg samt Elisabeths anförande här: http://www.eduskunta.fi/faktatmp/utatmp/akxtmp/pr_55_2014_p.shtml
Om länken bryts kan ni hitta debatten genom att gå in på www.riksdagen.fi och sedan klicka er fram (->plenum -> protokoll i sammandrag) till protokollet från onsdagens debatt.

Ni hittar Elisabeths anförande i sin helhet här

Mer information ges av Elisabeth Nauclér som nås på tel.nr. 094323047 eller på e-postadress elisabeth.naucler@riksdagen.fi, eller av hennes riksdagsassistent Gustav Blomberg som nås på tel.nr. 094324047 eller på e-postadress gustav.blomberg@riksdagen.fi.

Med vänlig hälsning,
Gustav Blomberg
Riksdagsassistent till riksdagsledamot Elisabeth Nauclér

Ärade herr talman!

Biståndspolitiken är en fråga som jag engagerat mig i genom åren och enligt redogörelsen är gemene man i Finland också positiv till vårt utvecklingssamarbete. Finland har förbundit sig i EU och FN att höja anslaget för utvecklingssamarbetet till 0,7 procent av bruttonationalprodukten till år 2015, det vet vi. Som det ser ut nu så äventyrar regeringens fastslagna linje allvarligt möjligheten att uppnå målet, och våra möjligheter att påverka internationellt har klart ett samband med storleken på biståndet.
Men som det också fastslås i redogörelsen har det internationella och finska biståndet generellt sett under de senaste åren fått till stånd mycket: millenniemålen för fattigdomsbekämpning, vattentillgång, utbildning och jämställdhet. En framgångsfaktor är att antalet extremt fattiga människor är proportionellt lägre än någonsin förut.

Men vi är galaxer från att vara nöjda. De extremt fattiga människorna uppgår fortfarande till 1,1 miljard, och bristen på jämlikhet mellan befolkningsgrupper både inom länder och också länder emellan har ökat. I den globala kapitalismens och liberalismens spår ser vi fler och fler människor som kommer bort från den extrema fattigdomen, men skillnaderna ökar ändå.

Finlands utvecklingspolitiska prioriteringar, principer och fokus är i sin ordning, och det kan vi vara nöjda med. De prioriteringar som har gjorts gäller klimatförändringarna, jämställdhet och ojämlikhet i utvecklingspolitiken. Finland är en av de största finansiärerna av UN Women och det ska vi också vara stolta över. Likaså är det bra att man fortsätter att satsa på de svagaste och mest instabila staterna.

I redogörelsen saknas hur Finland kunde profilera sig i hur teknik, om den används på rätt sätt, kan förändra fattigas liv till det bättre. Detta gäller kanske speciellt kvinnornas situation. Det finns inte mycket som förbättrat levnadsstandarden så påtagligt som mobiltelefonin i utvecklingsländerna. Det ökar möjligheten till utbildning, kunskap och interaktion. Ett konkret exempel är hälsoinformation för förstföderskor.

Herr talman! Finlands bistånd har fått ett annat fokus på Afrika än tidigare, och viktigt är att regeringen har en klar plan och riksdagen får en redovisning av prioriteringarna, samarbetspartners och uppföljningen, och det gäller särskilt i samarbete med EU. Finland har av tradition koncentrerat sitt intresse till länder i Östra Afrika, men självfallet har intresse också kommit att ägnas Nordafrika efter den arabiska våren. Men Västra Afrika och staterna söder om Sahara förtjänar också uppmärksamhet. Awepaas samarbete med Ecowas har vi på parlamentarikersidan deltagit i. Kvinnliga parlamentariker från Igad-länderna har nyligen varit till riksdagen – vilket också utrikesminister Tuomioja talade om – för utbildning, men den viktigaste parten är naturligtvis African Union. Det är som sagt var ytterst viktigt att vi koordinerar vårt samarbete med EU.

(Ovan ett citat, och antagligen dett bästa som sades, från riksdagsdebatten om medborgarinitiativet med förslag att ta bort den obligatoriska svenskan från skolschemat.)

Vecka 20

Bra med ett supervalår?

Veckan började som sig bör i Mariehamn med bl.a. ett lunchseminarium på Sveriges generalkonsulat och hade rubriken Supervalåret 2014. Det här året är nämligen för röstberättigade i Sverige ett år då man skall ta ställning både till vem som skall sitta i Europaparlamentet och i Sveriges riksdag. För att inte tala om vem som skall styra kommunerna och landstingen.

För att diskutera den frågan hade man engagerat politiske chefredaktören vid Sydsvenska Dagbladet Heidi Avellan, en tidning som utges i Skåne, Sverigepartiets vagga, och professorn i statskunskap Göran Djupsund. Som moderator fungerade Ålandstidningens Niklas Lampi. De två medverkande debattörerna hade samma uppgifter vid Sveriges ambassad i Helsingfors förra veckan. Det lunchseminariet lyckades jag inte pressa in i mitt program, och knappast lär diskussionen ha varit så livlig som i Mariehamn. Vi var dubbelt så många deltagare i Mariehamn som i Helsingfors. Som tjänsteman förr intresserade jag mig föga alls om valsystem och teorier om olika valmetoders inverkan på resultatet. Det var väljarnas sak att välja de politiker som man sedan som tjänsteman fick acceptera att arbeta med. Nu är det annorlunda. Vi har idag statsrådets demokratiredogörelse som skall behandlas och det gör vi med besked i grundlagsutskottet, visserligen samtidigt som alla EU-kandidater är ute och valarbetar, men i alla fall. Hur får man ett större valdeltagande i Finland, skall man som i Sverige gå över till listval och skall man ha flera val samtidigt? Ökar det intresset för att delta? På Åland har vi som bekant kommunal- och lagtingsval samma dag, och det finns många olika åsikter om den här saken.

Det fick bli flyg till Helsingfors redan på måndag eftermiddag och därmed fick också en middag på Marockos ambassad plats. Att Marockos olika ambassadörer hållit nära kontakt med Åland beror delvis på vår autonomi och möjligheterna att befolkningen i Västsahara skulle kunna tänka sig något liknande arrangemang inom Marockos gränser. Den som lever får se.

Till de ambassader som tagit kontakt med riksdagledamöterna den här veckan hörde alltså Marockos ambassad. Det är ett måste om man vill följa i utvecklingen i Nordafrika att veta vad som händer där. Det händer säkert en hel del, men en sak är jag säker på, det händer alldeles för lite i Västsaharafrågan. Själv har jag aldrig besökt området, men under årens lopp träffat många som vittnar om situationen. De har inte lyckats få världens intresse för sitt öde. Vidare blev det kontakt med Sydkoreas ambassad. Det blev diskussioner om varvsindustrin, vilket är helt naturligt, men även säkerhetsläget i kinesiska sjön. Åland är viktigt i sammanhanget, den saken är klar. Sydkorea har bara två honorärkonsuler i Finland. Den ena finns i Finlands andra stad Tammerfors och så en i Mariehamn. Fast det var på den tiden Finlands andra stad faktiskt hette Tammerfors. Nu heter den Esbo, vilket svenskar inte lär veta, men det vet man inte i Finland heller. Sedan var man naturligtvis bjuden till Norges ambassad, men det var mitt under Svenska riksdagsgruppens möte så det måste bara skippas, och det fick bli desto mer firande två dagar senare.

Estlands president

Att Estlands president Toomas Hendrik Ilves var på besök i Helsingfors var svårt att undgå att se, det vajade blåvita och blåsvartvita flaggor lite här och där. Hans linje i den säkerhetspolitiska kris som Europa är inne i är solklar och har varit hela tiden: NATO är det enda rätta. I sitt föredrag för försvarskursföreningens medlemmar sade han att det visserligen finns de som ifrågasätter kostnaden för att införa sanktioner mot Ryssland för den egna handeln, men vad kostar det att inte införa sanktioner, resonerade Ilves. Han såg framför sig risken för stora flyktingströmmar. Bosnien hade 4,5 miljoner invånare, medan Ukraina har 44, ursäkta 42 miljoner invånare. Från Balkankriget kom 200.000 människor bara till Sverige, vad skulle det innebära om det blev en stor flyktingström från Ukraina? Detta diskuterade alltså president Ilves.

Han kallade utdelandet av pass ”en masse” för ”a tool of aggresion”, och många, många fler intressanta uttalanden fick vi med oss. Han var uppenbart nöjd över sitt statsbesök i Finland, eller närmare bestämt det bästa, möjligen i konkurrens med det förra statsbesöket i Finland.

Debatter i plenum

Under veckan hölls debatten med anledning av Centerns interpellation mot regeringen och som handlade om den alltför höga arbetslösheten i Finland. Jag höll svenska riksdagsgruppens inlägg och inte vet jag om det var därför, men regeringen vann förtroendeomröstningen på fredagen. Vill ni veta mer kan ni läsa mitt pressmeddelande här på bloggen.

Den andra debatten som fick uppmärksamhet var medborgarinitiativet om att ta bort svenskan som obligatoriskt ämne från skolschemat i riket. Det har inte mycket med Åland att göra, Åland är och förblir svenskspråkigt. Det förband sig Finland till i Genève 1921, men jag valde ändå att delta i debatten för att lyfta fram hur man ute i världen ser på Finland idag som ett idealland i det här avseendet, men knappast imorgon.

I debatten deltog två ministrar, en talesman från varje riksdagsgrupp, nästan alla vi som har svenska som modersmål och så naturligtvis våra motståndare, de som vill ha bort oss av många olika avseenden. Partiledare och övriga ministrar valde att inte vara på plats. Vi kunde varit utan den här debatten, liksom vi kunde varit utan det här medborgarinitiativet och negativa utspel av den här naturen och som helt uppenbart riktar sig mot en del av befolkningen. Detta borde inte förekomma i vår del av världen, och att initiativet får så stor uppmärksamhet i pressen är ett sorgligt kapitel.

Tomater

På fredag var det dags för den traditionella grönsaksdagen som årligen hålls i riksdagen, och den här gången inte bara med det traditionella inslaget med tomater made in Närpes och vackra blommor utan den här gången var också Simskäla representerat!

För mycket kraft i kvinnorna?

Vad har Natalie Nougayrede, Jill Abrahamson, Anne Baldassari och Jutta Urpilainen gemensamt? Jo, de har alla fyra varit tvungna att av olika orsaker under de senaste dagarna lämna sina högt uppsatta positioner som de uppnått under stor uppmärksamhet, chefredaktör för Le Monde eller New York Times, chef för Picassomuseet eller ordförande för Socialdemokratiska partiet i Finland. De må ha varit hur duktiga som helst, men de har tvingats gå och de har inte haft något skyddsnät som män ofta har. Vad ger detta för signaler till andra kvinnor? Tveklöst utgör de avskräckande exempel för dagens unga kvinnor; varför satsa på utbildning och karriär när man ändå inte får lov att springa hela distansen. Historien upprepar sig, det tar aldrig slut.

Hilary Clinton har sagts vara a ”bossy bitch”, men nu när det diskuteras om hon skulle kunna bli president så säger man att hon är en alltför svag och för övrigt är hon för gammal.

I den ena kvällstidningen i Finland kunde man under helgen närmare bekanta sig med Antti Rinnes kärleksliv. Vad det har med dagens politik i Finland har jag svårt att bedöma, men den som lever får se.

Något mer uppbyggligt om kvinnor hade vi i riksdagen den här veckan då vi besöktes av kvinnliga parlamentariker från de s.k. IGAD-länderna (IGAD står för Intergovernmental Authority on Development). Representanter från Djibouti, Etiopien, Kenya, Somalien, Sydsudan, Sudan, Uganda och Somaliland (alltså ett självstyrande område inom Somaliens gränser(!)). De var i Finland för att lära om vårt politiska system, och dit hörde Ålands självstyrelse. Jag fick möjlighet att diskutera med dem och berätta om våra erfarenheter. Åland har varit aktuellt i sådana diskussioner tidigare.

Kvinnokraft kan finnas i olika former, en form är det kvinnliga nätverket och där hade vi den här veckan gäster i form av kommendörkapten Ulla Murtomäki. Vi fick höra hur det är att vara kvinnlig officer i den finska armen, och det verkade vara bara positivt. Det tar ett tag innan det blir någon kvinnlig amiral i den finska armén, kanske 2029 eller så, men i Norge är det bättre, de har redan en kvinnlig amiral, men där finns också kvinnlig värnplikt, eller könsneutral värnplikt som det kallats. Det finns i ett tiotal länder runt om i världen, men Norge är det enda landet i Europa med kvinnlig värnplikt. I Finland finns det inte många som vill ha allmän värnplikt för alla, men väl att fler flickor uppmanas att göra frivillig värnplikt.

Det finns mycket att säga om utskottsarbetet, det har varit intensivt under veckan med diskussioner i arbetslivs- och jämställdhetsutskottet om alterneringsledighet. Har lagen uppfyllt sina syften att minska arbetslösheten och få ut unga på arbetsmarknaden? Kanske inte, det får inte vara något alternativ till sjukledighet, men å andra sidan om det ses som ett positivt arrangemang som gör att människor orkar vara längre kvar i arbetslivet så må det väl vara kvar i alla fall.

I grundlagsutskottet har vi börjat med den intressanta diskussionen kring det som nu kommer att åläggas kommunerna (Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av lagen om statsandel för kommunal basservice (rp 38/2014)), och om det överensstämmer med kommunernas finansieringsprincip. Det kan bli en intressant jämförelse med andra former för självstyresle än den kommunala. Kan man ha självstyrelse utan att ha något med finansieringen att göra, och vad händer om förhållandet ändras. Intressanta diskussioner är på kommande och den som lever får se.

17 mai – Norge fyller 200 år

När det nu av praktiska skäl blev svårt att fira 17 maj i Oslo eller ännu bättre i Eidsvoll så fick det bli det bästa alternativet till Norge, nämligen den Norske Forening i Finland. Föreningen grundades 1906 genom att normännen i den Svenska föreningen bildade en egen ny förening. Samma sak hände i Viborg där bildades också en norsk förening 1906, och i staden fanns ett hundratal norrmän och de flesta av dem var aktiva i den norska föreningen. Helsingforsföreningen grundades vid ett möte på Hotell Kämp så vad var naturligare än att Norges 200 årsdag firades med en festmiddag på Kämp. Stämningen var den bästa, kransekaken framsatt och många festdeltagare klädda i bunad, dock inte jag eftersom min Hardangerbunad är och förblir halvfärdig.

Bland de som var i Eidsvoll för 200 år sedan när det begav sig, eidsvollsmennene eller som de också kallas fedrene på Eidsvoll, fanns köpmannen Peter Schmidt från Trondheim. En av hans avkommor i rätt nedstigande led flyttade från Christiania till Viborg för att som flera andra bygga upp den finska skogsindustrin. Sedan har familjen stannat här och varit aktiva i den norska föreningen. Man glömmer inte sitt norska arv. Hans son och följaktligen en av de i rätt nedstigande led från Eidsvollsmennene hade jag alltså som bordskavaljer denna 17 maj 200 år senare. Det var ett stort privilegium.

Serbien

Ibland har det varit svårt att koncentrera sig på vad man egentligen borde när man sett hur vattenmassorna stigit i Bosnien och Serbien. Obrenovac är ett bekant ställe bara 30 kilometer från Belgrad, men nu under vatten. På söndag inflöt dock äntligen uppgifter om att vattennivån nu var på väg att sjunka.

Pressmeddelande 16/5 2014
Publiceringsfritt: Genast

Följ riksdagsledamot Elisabeth Nauclér på hennes blogg http://www.naucler.ax/

Den obligatoriska svenskan debatterades i riksdagen

*******************************************************************************
I går (15/5) debatterades medborgarinitiativet om att slopa den obligatoriska svenskan i rikets skolor i riksdagens plenum. För att på ett tydligt sätt visa hur viktigt det är att dagens system fortsätter höll riksdagsledamot Elisabeth Nauclér för ovanlighetens skull talet delvis på finska. Samtidigt har det nog aldrig pratats så mycket svenska i plenisalen som igår!

Finland ska vara ett föregångsland. Finland är landet där mänskliga rättigheter respekteras, både språkliga rättigheter och andra, ett land som enligt grundlagen har två nationalspråk, och båda språken på skolschemat. Detta är idag ideallandet Finland, men inte imorgon om ett av landets nationalspråk tas bort från skolorna.

- Att ha landets båda språk på skolschemat är i och för sig inget unikt. Vi behöver inte gå längre än till Norge, där måste alla lära sig även minoritetens språk, poängterade Nauclér.

Finland är på många sätt ett föregångsland för ett flertal minoriteter världen runt, till exempel den ungerska minoriteten i Rumänien.

Det är dystra tider ekonomiskt för Finland. Mer än någonsin borde vi inse vad som är viktigt att prioritera i vårt samhälle. I september förra året beslutade riksdagen att avsätta 10 miljoner euro till en särskild jubileumsfond för att öka intresset för studier i ryska. Detta är såklart positivt,

- men samtidigt finns det inga pengar för president Ahtisaaris nationalspråksstrategi. Vi har en ekonomisk kris och riksdagen måste spara, och då undrar jag om vi inte måste fundera på en nedskärning och omprioritering av medlen.

Avslutningsvis, om den obligatoriska svenska skulle försvinna från skolorna så är det inte bara finlandssvenskarna som drabbas:

- Åland, ett område som för alltid fått internationella garantier för att alla kontakter med landskapet skall ske på svenska. Kan det löftet hållas om man i Finland inte längre kan svenska? Ja, det måste gå, men då krävs hela tiden tolkar, avslutade Nauclér.

*******************************************************************************

Ni kan hitta alla debattinlägg samt Elisabeths anförande här: http://www.eduskunta.fi/faktatmp/utatmp/akxtmp/pr_52_2014_p.shtml
Om länken bryts kan ni hitta debatten genom att gå in på www.riksdagen.fi och sedan klicka er fram (->plenum -> protokoll i sammandrag) till protokollet från onsdagens debatt.

Ni hittar Elisabethns anförande här.

Mer information ges av Elisabeth Nauclér som nås på tel.nr. 094323047 eller på e-postadress elisabeth.naucler@riksdagen.fi, eller av hennes riksdagsassistent Gustav Blomberg som nås på tel.nr. 094324047 eller på e-postadress gustav.blomberg@riksdagen.fi.

Värderade herr talman!

I Finland åker man till politikerveckan i Björneborg och i Sverige till politikerveckan i Almedalen. Själv har jag bara varit till politikerveckan i Baile Tusnad i Transsylvanien eller Tusnádfürdö, som det heter på minoritetens språk. När jag förra sommaren talade i en panel som behandlade det medborgarinitiativ som den ungerska minoriteten i Rumänien tagit för att få till stånd en minoritetspolitik inom EU, berättade jag att i Finland har vi också ett medborgarinitiativ, men om att få bort från skolschemat det språk som den ena språkgruppen i landet använder.

En ehkä kuvitellut, että se herättäisi mitään suurempaa arvostusta, mutta en kuitenkaan osannut odottaa saamaani reaktiota. Yhä uudestaan sain kuulla ”Tämä ei ole suomalainen kysymys, tämä on kansainvälinen asia.” Suomi, maa, joka on meidän esikuvamme, maa, johon aina viittaamme, maa, jossa ihmisoikeuksia kunnioitetaan, sekä kielellisiä oikeuksia että muita – Suomi ei siinä tapauksessa enää ole ihannemaamme, maa, jossa perustuslain mukaan on kaksi kansalliskieltä ja molemmat kielet koulujen lukujärjestyksessä. Tänään Suomi on tämä ihannemaa, mutta ei huomenna.

Ei sinänsä ole ainutlaatuista, että maan molemmat kielet sisältyvät lukujärjestykseen. Ei tarvitse mennä Norjaa pidemmälle. Siellä jokaisen on opittava myös vähemmistön kieli. Minä tiedän, olen eduskunnan ainoa maahanmuuttaja. Äidinkieleni on norja ja isänkieleni on ruotsi.

Men det är inte bara för Ungern Finland är ett föregångsland. Finland är ett föregångsland för många minoriteter världen runt och invånarnas vana vid att leva på gränsen och respektera varandra.

Hyvät naapuruussuhteet ovat tärkeitä. Naapurin kielen osaaminen on yhteydenpidon tärkeä väline. Suomen poliitikkojen, virkamiesten ja ihan tavallisten ihmisten ruotsin kielen taitoa ei voi mitenkään yliarvioida, kun on kyse suhteista muihin Pohjoismaihin. Se on lahja ja aarre, jota meidän tulee vaalia. Sama koskee suhteita itään. Venäjän kielen taito on äärimmäisen arvokasta, ja lapset voivat oppia useita kieliä, jos heitä kasvatetaan oikeassa hengessä, nimittäin että kieli on rikkaus, josta on vain iloa.

Tiedämme, että jos tänä päivänä Suomessa koulujen lukujärjestyksessä olevia pakollisia aineita ei olisi, ei Suomi olisi ylimpien joukossa eri mittauksissa ja koulutusjärjestelmien vertailuissa maailmalla. En usko, että kukaan tässä salissa kannattaa vapaaehtoista koulua.

I september förra året beslutade riksdagen att avsätta 10 miljoner euro till en särskild jubileumsfond för att öka intresset för studier i ryska. Det är mycket, mycket positivt. Samtidigt finns det inga pengar för president Ahtisaaris nationalspråksstrategi. Vi har en ekonomisk kris och riksdagen måste spara, och då undrar jag om vi inte måste fundera på en nedskärning och omprioritering av medlen.

Arvoisa puhemies! Edustan Ahvenanmaata, aluetta, joka ikuisiksi ajoiksi on saanut kansainväliset takuut Genevessä 1921 siitä, että kaikki yhteydet maakunnan kanssa on hoidettava ruotsiksi. Voidaanko tämä lupaus pitää, jos Suomessa ei enää osata ruotsia? Kyllä sen täytyy olla mahdollista, mutta silloin tarvitaan koko ajan tulkkeja.

Pressmeddelande 15/5 2014
Publiceringsfritt: Genast

Nauclér höll interpellationsanförande för första gången

*******************************************************************************

Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér höll Svenska riksdagsgruppens anförande under interpellationsdebatten i går (14.5). Interpellationen, som skrivits av oppositionen, kritiserar starkt regeringens sysselsättningspolitik i Finland. Men oppositionen har skrivit många interpellationer under den här regeringsperioden och ingen har lyckats med sitt mål – nämligen att fälla regeringen. Omröstning om regeringens förtroende kommer att hållas under fredagens plenum.

Under anförandet accepterade Nauclér, som för övrigt höll ett interpellationsanförande för första gången någonsin, att Finlands ekonomi har svårigheter, men poängterade att Svenska riksdagsgruppen inte accepterar att arbetslösheten stiger. Rambesluten från i mars var nödvändiga för att balansera underskottet i ekonomin, som ända sedan den globala finanskrisen bröt ut 2008 haft en oroväckande växande trend. En av de viktigaste förklaringarna till det tunga ekonomiska läget är att exporten fortfarande är cirka en femtedel mindre än toppnoteringen våren 2008. Nedgången i mobiltelefonindustrin är här en väsentlig faktor.

- Regeringen har tagit finanspolitiskt bestämda tag. En sund ekonomi ger bättre förutsättningar för tillväxt och sysselsättning. De besluten ska vi akta oss för att luckra upp, förklarade Nauclér.

Positivt är att Finland fortfarande har högsta kreditbetyg, och att verksamhetsförutsättningarna för företagen stigit i och med beslutet att markant sänka samfundsskatten samt den mycket återhållsamma löneuppgörelsen – faktorer som förbättrar vår konkurrenskraft. Statsrådet har nyligen slagit fast att cleantech och bioekonomi är spetskompentensområden för Finlands industriella tillväxt. Målet är att omsättningen inom bioekonomin växer till 100 miljarder år 2025, vilket betyder inte mindre än 100 000 nya arbetsplatser.

Viktigt att påpeka är också att situationen i Finland är sådan att arbetslösheten är regional där exempelvis Åland och Österbotten istället har arbetskraftsbrist på flera yrkesområden. Åland har dessutom under flera år erfarit en befolkningsökning på grund av att det finns arbete på öarna.

- I nordismens anda flyttar även många arbetslösa ungdomar från Österbotten och Åland till ett annat nordiskt land, framförallt till Norge, men inte många finländare. Språkkunskaper är i många fall en förutsättning för att få ett jobb. Den här regeringen vill ge alla finländare möjlighet att lära sig finska, svenska och andra språk. Jag hoppas att alla de som nu interpellerat i morgon (läs i dag) ställer sig bakom den obligatoriska svenskan som ökar arbetskraftens mobilitet, avslutade Nauclér.

*******************************************************************************

Ni kan hitta alla debattinlägg samt Elisabeths anförande här: http://www.eduskunta.fi/faktatmp/utatmp/akxtmp/pr_51_2014_p.shtml
Om länken bryts kan ni hitta debatten genom att gå in på www.riksdagen.fi och sedan klicka er fram (->riksdagsärenden och dokument -> plenarprotokoll) till protokollet från onsdagens debatt.

Ni hittar Elisabeths anförande i sin helhet här.

Mer information ges av Elisabeth Nauclér som nås på tel.nr. 094323047 eller på e-postadress elisabeth.naucler@riksdagen.fi, eller av hennes riksdagsassistent Gustav Blomberg som nås på tel.nr. 094324047 eller på e-postadress gustav.blomberg@riksdagen.fi.

Interpellationsdebatt 14.5 2014
Sysselsättningsläget i Finland

Elisabeth Nauclér/ Svenska riksdagsgruppen

Värderade talman,

Varför är Finlands ekonomi i svårigheter?
Det är många som ställer den frågan. Viktigt är att vi går tillräckligt på djupet när vi försöker svara. Oppositionen pekar på att arbetslösheten enligt de senaste mätningarna har stigit till 9,5 procent. Det är 0,5 procentenheter mer än i mars 2013. Oppositionens påstående om att regeringen genom sina egna åtgärder har förvärrat arbetslöshetsproblemet är ändå struntprat. Interpellanterna hävdar att Finland är i en ond spiral till följd av en visionslös nedskärnings- och skattehöjningspolitik.

Vår grupp har en något annorlunda analys. Rambesluten från i mars var nödvändiga för att balansera underskottet i ekonomin, som ända sedan den globala finanskrisen bröt ut 2008 haft en oroväckande växande trend.
Nu behövdes finanspolitiskt bestämda tag. En sund ekonomi ger bättre förutsättningar för tillväxt och sysselsättning. De besluten ska vi akta oss för att luckra upp.

Värderade talman,

Orsaken till Finlands ekonomiska svårigheter ligger dessvärre djupare än vad oppositionen låter påskina. Den största enskilda förklaringen är exporten. Exporten är fortfarande cirka en femtedel mindre än toppnoteringen våren 2008.

Vi har förr varit vana vid att efter en nedgång blir konjunkturen bättre och exporten återhämtar sig. Av flera olika orsaker ser dock världen ur finländsk horisont annorlunda ut. Nedgången för vår mobiltelefonindustri är en väsentlig faktor som bidragit till detta. Den andra förklaringen är att kostnadsnivån för arbetskraft som hos oss stigit snabbare än i våra konkurrensländer. Det tredje är vår ofördelaktiga åldersstruktur.

Trots detta har Finland tack vare en trovärdig ekonomisk politik lyckats hålla sig som ett euroland med högsta kreditbetyg.
Beslutet att markant sänka samfundsskatten och den mycket återhållsamma löneuppgörelsen är centrala faktorer som förbättrar vår konkurrenskraft. Det viktigaste för att uppnå en bättre sysselsättning är våra företags verksamhetsförutsättningar. För att vi ska få flera arbetsplatser och därmed färre arbetslösa behöver vi någon som skapar arbetsplatserna – alltså lönsamma företag av alla storlekar.
Här behövs de av ordförande Antti Rinne efterlysta trepartsöverenskommelserna. Det behövs bättre dynamik i arbetslivet. Och här får han säkert en viktig roll att spela.

Värderade talman,

Svenska riksdagsgruppen accepterar inte att arbetslösheten stiger i vårt land.
Vi behöver satsningarna på innovativa investeringar som finns i det omfattande tillväxtpaket som regeringen godkände i samband med budgetramarna i mars.

Statsrådet har nyligen slagit fast att cleantech och bioekonomi är spetskompentensområden för Finlands industriella tillväxt. Genom en fördubbling av omsättningen inom cleantech till år 2020 skapas minst 40 000 nya jobb. Regeringens har lagt upp ett program med målet att omsättningen inom bioekonomin växer till 100 miljarder år 2025, vilket betyder inte mindre än 100 000 nya arbetsplatser.
De redan flera gånger nämnda investeringsnyheterna inom skogsindustrin – Metsä Group och Stora-Enso – signalerar att vi är på rätt väg.

Men vi ska akta oss för att enbart se till spetskompentensen. Ungdomsarbetslösheten kräver konkreta jordnära lösningar. Sysselsättningsverkstäder, fungerande utbildningslösningar inom ramen för ungdomsgarantin behövs, samtidigt som det uppsökande ungdomsarbetet har stärkts.
Samhället tar en enorm risk genom att låta ungdomar gå arbetslösa. Vi bör ändå se till att det nya systemet med ungdomsgarantin fungerar med villkor som är fördelaktiga både för den unga som anställs, men även för arbetsgivaren som anställer.
Vi ska realistiskt bedöma vilka yrken det lönar sig att utbilda sig till. Vi borde inte utbilda ungdomar till tradenomer eller medianomer om arbetsmarknadens behov är rörmokare och plåtslagare.

Värderade talman,

Vi har en stor regional arbetslöshet i Finland, vilket också konstateras i interpellationen. Samtidigt finns det arbetskraftsbrist i andra delar av landet och även till Åland flyttar folk för att det finns arbete där. Vi har i dag 92 olika nationaliteter på Åland, och de klarar sig alla i ett svenskt samhälle. Samma sak i Österbotten, dit har många flyttat från Bosnien, Vietnam och andra länder för att där finns arbete.

I nordismens anda flyttar även många arbetslösa ungdomar till ett annat nordiskt land, framförallt till Norge, men inte många finländare. Språkkunskaper är i många fall en förutsättning för att få ett jobb. Den här regeringen vill ge alla finländare möjlighet att lära sig finska, svenska och andra språk. Jag hoppas att alla de som nu interpellerat i morgon ställer sig bakom den obligatoriska svenskan som ökar arbetskraftens mobilitet.

Vecka 19

Språket viktigt för vindkraften?

Veckan började som sig bör i Mariehamn och diskussioner kring vindkraftens vara eller icke vara och den fortsatte för övrigt under veckan i Helsingfors. Landskapsregeringens tjänstemän fortsatte diskussionen i Helsingfors, men utan att heller den här gången få ett klart besked om hur det blir med inmatningstariffsystemet. Om gemene man ingenting förstår av vad som händer så är jag inte förvånad, frågan är om de inblandade själva förstår vad som pågår, och nu menar jag inte de tjänstemän som sitter runt detta förhandlingsbord, utan de politiker inom vars ansvarsområde det här är. Det har vid det här laget blivit ett antal handels- och industriministrar som haft frågan på sitt bord. Det i sin tur har lett till att statsministern själv ansett sig vara tvungen att klart utsäga att frågan skall lösas. Trots det stampar vi på stället. Och nu skall statsministern bytas ut, vad innebär det för vindkraftens vara eller inte vara?
Senaste utvecklingen tyder på att det handlar om språkförbistring, och frågan är då skulle vindkraftsfrågan komma närmare en lösning om handels- och industriminister Jan Vapaavuori blev statsminister, skulle hans nuvarande tjänstemän lyssna bättre på honom om han var statsminister. Han behärskar i alla fall båda språken fullständigt och då skulle det inte gå att skylla på någon språkförbistring i alla fall. En vild spekulation inför Samlingspartiets kongress och ordförandevalet, det skall medges.

Slutspekulerat är det dock vad gäller Socialdemokraternas partikongress och deras ordförandeval. Beskedet fick jag av en tidigare ordförande i partiet. Jag råkade sitta bredvid honom vid en lunch på Sveriges generalkonsulat i Mariehamn. Han fick beskedet som ett textmeddelande någon sekund innan det kom i min telefon genom ett FNB-meddelande. Vi var nog båda omtumlade för även om det var i enlighet med de senaste prognoserna så trodde i alla fall inte jag att man verkligen skulle sätta planerna i verket. Ingen tvekan om att det här var ett revolutionerande beslut.

Jutta Urpilainen var sitt partis första kvinnliga ordförande och hon var Finlands första kvinnliga finansminister, den sista viktiga ministerpost som ingen kvinna innehaft före henne. Hon var banbrytande. Andra banbrytande kvinnor har varit Anneli Jäätteenmäki och Mari Kiviniemi, men frågan är om Finland är moget för banbrytande kvinnor. Tarja Halonen klarade sig bättre, hon blev till och med omvald, men där tillstötte den lilla komplikationen att folket fick säga sitt – väljarna valde henne en gång till. Enda sättet att reducera hennes betydelse var att ta bort makt från presidenten, vilket också gjordes med besked. Knappast hade samma sak skett om presidenten varit en man.

Man kan inte klaga på att man lever i en politiskt händelselös tid.

Ömsesidighet och solidaritet

Ömsesidighet, vad betyder det? Och finns det något som heter så nuförtiden? Ja, det är antagligen lika med att ett bolag inte försöker driva ett företag så att ägarna får mesta möjliga utdelning utan så att ägarna tar ett gemensamt ansvar. När det gäller ett försäkringsbolag är det att fördela riskerna. Det där vet vi, men förstår någon vad ömsesidighet är längre? Det har senaste tiden stått mycket att läsa om hur vi som människor blivit mer och mer egoistiska. Uttryck som ”unna mig”, ”tänka på mig själv”, ”bjuda mig själv på” har blivit helt accepterade. Vi har alla en idealbild av hur det går till vid katastrofer genom den skildring som förmedlats till oss från Titanic. Kaptenen vägrade lämna fartyget, kvinnor och barn gick i livbåtarna först. Men hur ser det då ut idag? Kaptenen på det italienska kryssningsfartyget Costa Concordia som gick på grund utanför ön Giglio har kallats åtalades för dråp och för att han lämnade fartyget innan alla passagerare var evakuerade. Han lämnade fartyget så fort han kunde, likaså har nyligen andra kaptener lämnat sina farkoster som bland de första. Det är inte längre kvinnor och barn som räddas först utan de unga starka männen som räddar sig själva. Har då verkligen världen ändrats så? Kanske, men andra hävdar att den idealbild vi har från Titanic inte är helt sanningsenlig. Att männen inte gick i livbåtarna och räddade sig själva först beror helt enkelt på det att vakterna var beväpnade och skulle skjutit männen om de inte följt uppmaningen att låta kvinnorna få gå i livbåtarna först.

Hur som helst med den saken. Egoism är ett ord som inte går ihop med Östersjöns nedsmutsning, eller rening heller för den delen. Jag sitter i Finlands riksdag och försöker i första hand bry mig om vad som händer där och inte vad man lagstiftar om i Sveriges riksdag och Ålands lagting, om inte skulle jag inte klara av min uppgift, men när det gäller miljön då går det inte att tänka så. Vattnet följer inga uppsatta gränser i Östersjön. Det blandar sig och vi är alla helt beroende av varandra. Nedsmutsningen drabbar oss alla och miljöinsatser ger inget resultat om inte andra invånare runt detta vår innanhav.

Fredagen var en intensiv dag, med tidig start i Helsingfors (annat var det på Air Ålands tid) och avresa till Mariehamn. Att jag kunde tillbringa en fredag i Mariehamn var för att riksdagen hade tagit paus så att Socialdemokraterna i lugn och ro skulle kunna hålla partikongress. Det blev kanske inte så lugnt utan ganska omvälvande, men i den hölls i alla fall.

Första hållplats blev EU-valkaffe med 2011 års pristagare, då fick Christina Gestrin ta emot Lasse Wiklöf-priset, och hon var nu återigen inbjuden liksom alla andra pristagare från de 25 år som priset delats ut. Följaktligen passade hon på i egenskap av EU-kandidat 175 att hålla ett valmöte i MAriehamn innan Östersjöfondens seminarium började. Frågorna kom förutom Östersjöns miljö att handla om Ukraina. Christina är ordförande för riksdagens vängrupp för Ukraina och är väl insatt i frågorna. Som utfrågare fungerade en av de två föregående Jansson i riksdagen, i det här fallet Roger Jansson.

Sedan lyssnade vi till två miljöexperter på Sveriges generalkonsulat. Här talade havs- och vattenambassadören Lisa Emelia Svensson och överdirektör Timo Taninen från miljöministeriet i Helsingfors om internationellt vattenskyddsarbete. Här kunde vi få ta del av hur man ser på allt det organiserade samarbete som faktiskt finns, och på all den byråkrati som de små länderna runt Östersjön skall hinna med. Vi hinner inte med allt säger Finlands miljöministerium. Hur skall då Åland hinna med kan man fråga sig.

Det fanns ingen tid att spilla, raskt fortsatte vi till Alandica och det tre timmar långa seminarium som Östersjöfonden satt ihop. Det hade titeln ”25 år för Östersjöns bästa – genom ögonen på Östersjöfondens pristagare” och vi fick bl.a. ta del av anföranden med rubrikerna ”Näringslivet på kommandobryggan”, Klimatförändring och forskning, och Framtiden Östersjön. Det var inte bara riksdagskollegan Christina Gestrin som fick plats utan många gamla bekanta från årens utdelningar och slutligen även nya pristagare som förre talmannen Paavo Lipponen och vår egen Soile Wartiainen. Vi satt alla och lyssnade andäktigt, allt under beskydd av vår nye beskyddare Martti Ahtisaari. Nyinflugen från USA.

För den som inte bara lyssnar utan faktiskt har en roll, nämligen som medlem i Östersjöfondens delegation, var det bara att snabbt hinna hem och tillbaka i regnet för att vara med om att utse min andre företrädare Jansson till hedersledamot av Östersjöfonden. Kort uppehåll innan gästerna strömmade in, det blev prisutdelning och koncert med många åländska sångförmågor som visade sig från sin bästa sida. Koncerten hette ”En hyllning till havet – konsert med åländska stjärnor”. Nu var kvällen sen, men långt ifrån slut. Nu intog vi en sen supé. Det finns inte mycket mer att säga än att allt var utsökt och till stor belåtenhet för alla.

I Helsingfors hände också en hel del den här veckan, kanske beroende på att den var så kort. Ålandskommittén hade sitt möte under ledning av president Halonen samma dag som Sten Palmgren föredragande i åländska frågor vid justitieministeriet sedan många år hade sin pensionärsmottagning på Svenska teatern samtidigt som Ålands radio intervjuade mig per telefon om momslagen och jag i tankarna var i Nigeria och funderade på det som Michelle Obama och många andra runt världen just nu tänkte på och den fråga jag kanske skulle få ställa under frågetimmen till den från Afrika nyss hemkomne ministern Pekka Haavisto. Jag hade visserligen utsetts att ställa gruppens fråga, men det är ingalunda någon garanti för att man verkligen får ställa någon fråga, men den här gången gick det dock vägen, och min kollega i riksdagsbänken ansåg att det t.o.m. var inom TV-tid. Troligen första gången sedan jag blev invald i riksdagen för sju år sedan. Talmannen den här frågetimmen hette Pekka Ravi kan tilläggas.

Momslagen

Att det för lagändringen om slopandet av mervärdesskattefriheten för dagstidningar och tidskrifter som importeras genom postförsäljning (rp. 53/2014) blev remittering till grundlagsutskottet var ett undantag från de vedertagna principerna att skattelagar inte skall prövas mot grundlagen annat än i alldeles speciella undantagsfall. Det här ansågs det inte vara det, men efter att jag tydligen lyckats förklara för de beslutande i talmanskonferensen att denna ändring av momslagen måste få prövas inte bara av substansutskottet Finansutskottet, utan också av ”Ålandsutskottet”, eller grundlagsutskottet som det visst lär ska heta.

Om det blir något annat resultat än det finansministeriet kommit fram till det återstår att se, men nu skall problemställningen åtminstone bedömas av grundlagsutskottet och inte bara av finansutskottet som säkert kan bedöma om den byråkrati som införs är ändamålsenlig och kan försvaras med de ökade inkomsterna i statskassan. Detta allt i ljuset av alla arbetsplatser som försvinner ut från landet hävdar kritikerna. Grundlagsutskottet däremot är lämpade för att ta ställning till om vilka restriktioner och försämringar som kan läggas på ålänningarna. Vi vet alla att Ålands självstyresle är en form för minoritetsskydd som innebär att ålänningarna inte behandlas på samma sätt som alla andra medborgare i landet. De anses inte kunna få ett undantag från den nu föreslagna ändringen av momslagen för det skulle ställa dem i en bättre ställning än andra privatpersoner i Finland, inte mycket bättre, men ändå lite och det skulle enligt finansministeriet inte vara förenligt med grundlagen. De skulle inte behandlas lika som andra invånare i Finland. Det skulle strida mot grundlagen.

Nu kommer de att behandlas mycket, mycket sämre än andra medborgare i Finland, och inte bara sämre än andra medborgare i Finland, utan det skulle göra tillvaron så mycket svårare för ålänningarna att det kan ifrågasättas om det är förenligt med det nationalitetsskydd som ålänningarna fick genom Nationernas förbunds beslut i Genève. Den som lever får se svaret på vad grundlagsutskottet kommer fram till.

Nu har i alla fall Ålands landskapsregering fått en möjlighet till att argumentera både vad gäller substansfrågan och vad gäller den självstyrelsepolitiska sidan av saken.

Sedan Air Åland försvann

Ja, sedan det inte längre finns några flygförbindelser så måste ålänningarna övernatta i Helsingfors när de kommer på förmiddagsmöten till Helsingfors, eller inte alls dyka upp som också händer. Den här veckans vistelse innebar en hel del annat för många av de ålänningar som skulle delta i Ålandskommitténs möte på torsdagen. Inte bara Mariehamns tragiska fotbollsmatch mot HJK i regn. Jag hade som tur var bestämt mig för att inte följa med på grund av annat arbete, men ack en sådan tur. Förutom Sten Palmgrens avskedsmottagning kunde den som ville komma med på min träff på Ålandskontoret för de Gröna. Både den som ålänningarna valde till president minister Pekka Haavisto och den som efterträdde honom i revisionskommittén Satu Haapanen från Uleåborg fanns på plats för att diskutera med, den här gången inte bara mig, min assistent och Ålandskontorets personal, utan även flera åländska politiker. Det blev en ovanligt lyckad tillställning som förhoppningsvis leder till ännu bättre diskussioner.

Det finns många fler saker som hänt den här veckan. Chefen för Nordiska ministerrådets informationskontor i Sankt Petersburg. Mika Boedeker fanns på riksdagen för att tala för riksdagsledamöter som sitter i Nordiska rådet, Europarådet och OSSEs parlamentariska delegation om hur det är att samarbeta med de ryska samarbetsparter de har. Allt är förändrat på grund av ändrad lagstiftning vad gäller samarbete där ekonomiska bidrag förekommer, men säkert också på grund av vad som händer i Ukraina och hur världen (läs Europa) förhåller sig.

Vi hade ett möte i OSSE-delegationen om situationen i Ukraina och OSSE:s roll samtidigt som Ålandskommittén sammanträdde och grundlagsutskottet hade ett hörande öppet för allmänheten om demokratirapporten som vi behandlar. Det är inte möjligt att befinna sig på tre ställen samtidigtttt, vara påläst insatt och engagerad. Vad gör man? Ja, i alla fall är jag mer närvarande än alla de riksdagsledamöter som ställer upp i valet till EU-parlamentet och inte syns till i riksdagen.

Kökar

De som däremot syntes till i riksdagen var eleverna med läraren Hanna Hellström i spetsen från Kökar skola. Alltid lika välkommet med besök från Åland och från Kökar. Mitt särskilda förhållande till Kökar beror högst antagligen på att jag så länge kom att samarbeta med den förre läraren och senare talmannen i Ålands lagting. Han var medlem i lagtingets finansutskott där jag var sekreterare och han var en av de två medlemmarna Åland hade i Nordiska rådet. Intresset för Kökar har hållit i sig från alla mina besök där under och efter hans tid.

En annan plats jag haft band till förutom Kökar är Saltvik. Därifrån kom en annan av landstingets talmän, också han med i Nordiska rådet och därför kom kontakterna med honom också att bli många genom åren. Nu var även hans tid utmätt och vi var många som följde honom till hans siste vila i Saltviks kyrka. Det sades många välvalda ord som passade bra in på tillfället och framför allt sjöngs det mycket vackert. Han startade Åländska sångare och Cantilena, även om hans främsta samhällsgärning ändå var som vicetalman vid Ålands landsting.