16 veckor kvar till riksdagsvalet
december 29th, 2014VeckobrevVeckan började alltså i Mariehamn, med lite pudersnö utanför på gatan, men inte mycket. När man står i väljarnas tjänst är det viktigt att kommunicera med folk och bland det viktigaste i den här branschen är därför cybervärlden. Ännu en gång är jag framme vid vecka 52. Hur många veckobrev har det blivit sedan starten i januari 2007 när jag bestämde mig för att ställa upp i riksdagsvalet? Ja, det är några sommarveckor då jag tyckt att läsarna, om de nu finns där ute i cybervärlden, måste få lite semester, men det är inte många veckor jag tagit paus. Inte så sällan kastar jag ut något köttben i mina veckobrev för att se om någon nappar på betet. Då och då kommenterar jag vad som stått i tidningarna den gångna veckan, polemiserar med ledarskribenter etc. för att se om det blir någon reaktion, är det någon som läser vad jag skriver. Senaste veckobrev innehöll t.ex. svar på en insändare, och faktiskt var det någon som reagerade förra veckan, men inte på svaret till insändaren.
Men det räcker inte med cybervärlden, man måste också existera i den verkliga världen när det gäller riksdagsvalet. Det var därför viktigt att dra ihop ett möte med sina medkandidater och medtävlare. Hur skall vi lägga upp strategin? Valresultatet är alltid osäkert tills de sista rösterna är räknade, för först då vet man hur många som har röstat, och en sak är säker – det är bara om många väljare tagit sig till valurnorna som man har vunnit. Misstänker att det var så Löfven tänkte när han beslöt sig för att inhibera det mer eller mindre utlysta valet i Sverige, inte många hade funnit sin väg till valurnorna så nära inpå ett nyligen avklarat val, och det hade varit en verklig förlust, inte bara för Löfven, utan för det demokratiska systemet. Sverige har ingen tradition med nyval, och även om Finland har mer av den varan så är det bara att hoppas att så många som möjligt tar sig till valurnorna den 19 april 2015 och att det blir ett lyckat valresultat.
I tidningen har man kunnat läsa om försvarsministerns besök på Åland. Sitt första officiella besök på Åland som försvarsminister för övrigt. Det har diskuterats om inte Finland kunde sluta med att göra besök i den åländska skärgården för att verifiera att respekten för demilitariseringen upprätthålls, eller som man också kunde uttrycka saken: för att försvara Åland. Nu finns det uppenbarligen de som anser att det är förlegat att med okulärbesiktningar göra dessa konstateranden. Det kan man ju idag göra med tekniska hjälpmedel. Ja, och nej, det kan man kanske teoretiskt, men till en kostnad som i praktiken gör det omöjligt. Man kan lokalisera var Saddam Hussein eller Usama Bin Laden har sitt gömställe, men man kan inte hitta en eventuell u-båt i den svenska skärgården. Det beror helt enkelt på hur mycket resurser man vill sätta på de olika objekten.
En ledarskribent skriver under veckan att hellre har vi väl finska än ryska u-båtar i vår skärgård. Stämmer naturligtvis, men helst inga u-båtar alls och det får vi först om vi envist försvarar neutraliseringen, internationellt såväl som nationellt. Att alltid framhålla neutraliseringen och därmed öka respekten och kunskapen om överenskommelsen. Så resonerar det norska försvaret vad gäller Svalbard. Det skulle vara ett så stort internationellt nederlag för vilken makt som helst att angripa det neutraliserade området och bryta mot internationell rätt att det i sig är mer avskräckande än att visa sina muskler i form av en kraftig vapeninsats.
Ryssland är inte en del av neutraliseringen och har aldrig erkänt neutraliseringen. Däremot har ett stort antal andra länder gjort det, idag nästan uteslutande EU-länder. De har förbundit sig att komma till Finlands hjälp om läget skulle vara hotande i Östersjön runt Ålandshav. Åland är inte hotat säger försvaret, samtidigt som man talar om det allt mer spända läget i Östersjön, och om hur lite respekt det finns för internationell rätt.
Det viktiga är inte Ålands demilitarisering och försvaret av demilitariseringen. Det viktiga är neutraliseringen och försvaret av neutraliseringen. En sak är säker försvaret av neutraliseringen sker inte i form av ett territorialförsvar. Det sker vid förhandlingsbordet, och när debatten om ålänningarnas deltagande i försvaret kommer upp så är det nog här insatsen borde göras, vid förhandlingsbordet med slipade argument. Där skulle det behövas en insats.
En av anledningarna till att Svalbardavtalet hålls vid liv och aldrig glöms bort är naturligtvis att det är möjligt att tillträda det och det ger i fallet med Svalbard undertecknarna en fördel i form av fiskerätt. I fallet Åland har ingen tillträderätt till avtalet. Frågan diskuterades för ett antal år sedan i samband med att ett seminarium ordnades på Åland, men man gjorde bedömningen att det inte fanns något intresse och därför följdes aldrig frågan upp. Kanske man nu kommit på andra tankar, och jag undrar om inte det vore det bästa sättet att få avspänning i Östersjön, att få så många länder som möjligt att ansluta sig till överenskommelsen. Naturligtvis helst också Ryssland, men om det inte lyckas så i alla fall så många andra som möjligt. Ungefär som med NATO.
Helgdagar och mellandagar ger möjlighet att filosofera kring sådana här frågor och det verkar ju för övrigt också Putin ägna sig åt där borta i Moskva. På julafton fick jag för övrigt som så många andra gånger ett samtal från Perm. Det är röde generalen Eyolf Mattssons dotter som ringer från denna avlägset belägna plats för att önska mig god jul och förklara för mig hur viktigt det skulle vara att jag kom till Perm och hur tacksam hon är över att jag i samtal med representanter för en rysk människorättsorganisation som besökte riksdagen hänvisade till hennes far som general trots att han av Stalin deporterades till Sibirien och fråntogs sin militära grad.
På veckans sista dag var det dags att börja planera de kommande Sverigebesöken, min tanke var att ta en tur till Jössehärad, men efter att ha läst lokaltidningen undrar man om man vågar….
Skulpturen ”Mette” som är gjord av skulptören Liss Eriksson och gjuten i Paris 1973 har stulits från sin plats i Arvika. Skulpturen ska ha varit fast förankrad i den träsockel den stod på så förövarna måste ha haft en del jobb med att lösgöra den 80 centimeter höga torson, föreställande en flicka.
Och i Charlottenbergstrakterna dit jag hade tänkt mig åka där har tre unga killar rånat en 30-årig man på guldsmycken och kontanter på järnvägsstationen på juldagskvällen.
30-åringen stod tillsammans med sitt ettåriga barn och väntade på tåget till Arvika, då tre unga män kom fram till dem. En av männen hade en kniv i handen och hotade att skada barnet om 30-åring inte gav männen det som de ville ha. De krävde att han skulle ta av sig sin guldkedja, sin vigselring och ge dem de kontanter han hade på sig.
30-åringen gjorde som de sa då han var väldigt rädd att de skulle skada hans barn. Efter rånet sprang de tre unga killarna från platsen.
De tre unga männen uppges vara mellan 15-18 år, de hotade 30-åring på engelska men ska även ha pratat svenska. Två av dem var ljushyade och den tredje mörkhyad.
Allt enligt en lokaltidning.
Uppenbarligen talade ingen de på orten vanligen förekommande språken norska, värmländska eller jössehärska. Det måste alltså ha varit utsocknes. Förhoppningsvis har de gripits eller flytt till Sverige innan jag hinner dit… Jag nöjer mig med Stockholm i väntan på att läget lugnar sig.