Självstyrelserna i Norden – erfarenheter och visioner från ett fredsperspektiv 26.01.2015

Paneldebatt I:

De nordiska självstyrelsernas utveckling: vilka lärdomar kan dras och olika aspekter kan användas konstruktivt?

Politikersamtal

Jag började arbeta med Nordiska rådets och Nordiska ministerrådets frågor som tjänsteman i 1983 och slutade 2006 bara med uppehåll för åren med FN under kriget på Balkan. Sedan blev jag parlamentariker, men har inte en dags erfarenhet av det nordiska samarbetet som politiker ändå sitter jag i politikerpanelen. Jag skall i alla fall försöka göra mitt bästa.

I Finland är vi av vår statsminister Alexander Stubb lärt oss att alla inlägg skall ha tre punkter så det gör också mitt.

1. Det skall handla om det formella. Är det formella viktigt eller helt oviktigt?
2. För det andra skall jag tala om det nordiska och vad det gemensamma betyder
3. Och för det tredje är det gett oss något som vi kan dela med oss av till andra?

Det skall handla om det formella. Är det formella viktigt eller helt oviktigt?

Det första min företrädare gjorde 1983 för att jag skulle få den bästa introduktionen för uppgiften var att ta mig med Kammarrätten i Stockholm dör att träffa Harald Dryselius, sekreteraren i den kommitté som utredde frågan om Färöarnas, Grönlands och Ålands representation. Ordförande var Carl Axel Petri och betänkandet kallas därför Petri kommitténs betänkande. Färöarna hade tidigt fått vara med i det nordiska samarbetet på dansk försorg, men senare med egna representanter som ledde till att också Åland fick medlemmar i Nordiska rådet utsedda av parlamenten i de självstyrande områdena.

Senare fick Färöarna också medverka i ministerrådsarbetet, men formellt inte på eget mandat. När sedan också Grönland fick självstyrelse var det dags att se på frågan i sin helhet. De tre områdena fick genom denna reform samma ställning. De fick egna delegationer, de fick rätt att delta i ministerrådsarbetet. Nordiska ministerrådets beslut är inte bindande för de självstyrande områdena om det är en fråga inom deras behörighetsområde ifall de inte anslutit sig till beslutet enligt Helsingforsavtalet. Den s.k. anslutningsrätten som är helt unik i ett internationellt perspektiv. De självstyrande områdenas ministrar sitter runt bordet på lika villkor som de självständiga staterna. Det är inte frågan om observatörer. Man kan numera läsa att de självstyrande områdena inte har egna delegationer, men då har man inte läst reservationen som blev beslutet.

Men är då detta viktigt? Ja, åtminstone för Ålands del. Ålands självstyrelse fick internationella garantier för självstyrelsen genom att man hade rätt att klaga till Nationernas förbund. Ålänningarna accepterade inte autonomin och använde därför inte heller klagorätten, men när Nationernas förbund försvann så blev det ett åländsk projekt, som fortfarande pågår kan tilläggas, att ersätta den genom att bygga upp en internationell plattform. För att klara sig måste man ha vänner och våra närmaste och mest pålitliga vänner är våra nordiska grannar.

Är det viktigt att använda sig av anslutningsrätten? Ja, det är viktigt om det så handlar om att meddela att man med hänvisning till Helsingforsavtalet ansluter sig till beslutet att ta kaffepaus.

Ålands självstyrelse mer legalistisk än de övriga. Och historien visar att det är den svage som förlorar på att ge upp en ställning man uppnått, och just därför är gemenskapen så viktig.

För det andra skall jag tala om det nordiska och vad det gemensamma betyder

Det är svårt för mig att bedöma hur mycket andra använt Åland som modell, men Åland har genom tiderna haft stor nytta av att använda andra som exempel. Vi säger att så gör man på Färöarna, så är förhållandet mellan Grönland och Danmark, etc. Naturligtvis handlar det om förhandlingsteknik för att uppnå sitt ändamål, men det handlar också om att man kan se att det här har provats tidigare och det här fungerar, eller så här gjorde vi och det fungerade inte, men nu gör vi så här. Det kan handla om utbildning, sjukvård- och hälsovård, försvaret, polisen osv.

Alla våra möten självstyrelseområden emellan, jämförande studier, seminarier, kulturellet utbyte allt handlar indirekt om att vi jämför varandra och ser vad som kan göras bättre hos oss eller hos dem, Hur vi kan nytta av varandra etc. Gemensamma är vi starka och det är något som jag tycker att vi skall vara oerhört rädda om. Det finns alla tendenser till att vi glider iväg på olika vägar i globaliseringens tecken, några vill mer och några vill mindre. Men ibland kan man tjäna på att stå eniga. Vi har inte haft samma förhållande till de stater vi tillhör, men vi har haft samma förhållande till Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet.

Gemenskapen betyder minst för den som är störst och mest för den som är minst. Av de åtta länderna, som jag vet att en del av våra vänner vill att vi kallar våra enheter, har Sverige som är störst minst nytta, och Åland som är minst har störst nytta av samarbetet.

Vi i Norden har en gemensam kultur och samhällssyn och det blir mer och mer uppenbart. Att i Finland vända sig österut har under ett antal år varit tilltalande och skall absolut fortsätta. Människor emellan är det viktigt att vi fortsätter ha kontakter. Men det är en helt annan sak när det gäller synen på olika företeelser och godkänna samkönade äktenskap. Finland valde nyligen att som det sista nordiska landet gå Nordens väg och inte den östra grannens. Och det är viktigt att som det står i den åländska nationalsången ”visa var vi äro hemma”.

Det nordiska samarbetet har gått från ett parlamentariskt samarbete som mycket mer likande det arbete som sker i länderna till att handla mer om samarbete på lokal nivå, att lösa frågorna för den enskilde, gränsproblem. Det ”överstatliga” har kanske minskat, men det är inte bara negativt, fler blir delaktiga.

Och för det tredje har det gett oss något som vi kan dela med oss av till andra?

I alla sammanhang där man talar om att på ett varaktigt sätt lösa konflikter så är ett av de viktigaste elementen delaktighet. Om besluten fattas långt borta upplever sig människor inte ha fått fram sin syn och blir inte bara likgiltiga och ointresserade utan på sikt ofta fientligt inställda mot regimen. Om man däremot upplever det som att man är med i beslutsprocessen, får fram sin åsikt så är man delaktig. Det handlar naturligtvis om demokrati, god förvaltning och power-sharing (maktfördelning) men det handlar om mer än det. Det handlar också om en annan form av gemenskap vi har i Norden som gör att vi känner oss delaktiga. Det är det som gör att vi har god ekonomi och social trygghet, allt det där som vi kallar den nordiska modellen.

För den som jag som har ett förflutet på Balkan så tänker man kanske först på de forna delrepublikerna i Jugoslavien och de autonoma områden som finns där. Jag har också deltagit i några projekt som gått ut just på att Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet skulle dela med sig av sina erfarenheter, men det är väldigt känsligt eftersom det påminner om ett återskapande av Jugoslavien och nu vill man vara europé och ingenting som har med den gamla tiden. Det måste därför handla om andra områden. Västra Balkan etc., men problemen med att godkänna varandras utbildning och examina, att kunna använda det gemensamma språk man har och inte övergå till engelska, att kunna acceptera gränssamarbete och inse att det kan vara till allas fördel om serber i Kosovo får stöd av serber i Serbien och inte ett hot.

Elisabeth Nauclér
riksdagsledamot för Åland i Finlands riksdag

Vecka 4

Den som lever får se(*1)

Det har nu under min tid i riksdagen hunnit bli cirka 400 veckobrev och förhoppningsvis skall det bli åtminstone ett par hundra till. Och uppmuntrande är det när man märker att sidan får fler och fler intresserade läsare. Det kommer allt fler reaktioner. Så vad skriver man då i veckobreven?

Helst skulle man bara skriva om viktiga och aktuella ärenden, utan bilder och utan känslor, men så vill inte läsarna ha det har jag kunnat konstatera. Och min slutsats har blivit att det skall vara lite viktigt och lite oviktigt, lite offentligt och lite, men mycket lite privat. För min del nästan aldrig om familjen som vill hållas utanför den politiska sfären. Det skall vara lite lättsamt och lite allvarligt. Det skall vara aktuellt och jag vill visa öppenhet samtidigt som det mesta i det politiska livet inte går att berätta om när ärenden är under beredning eller förhandlingarna pågår. Ett sätt är att beskriva problemet och de frågeställningar som uppstått trots att det ännu inte går att ge något svar. Förhoppningsvis lockas läsare att debattera och fundera. Som ett försök att vara humoristisk har jag när inte svaren ännu kan ges tagit för vana att skriva ”den som lever får se”, men satir är mycket vanskligt, det vill inte uppskattas eller ens accepteras av vissa. Det har några nyligen fått erfara i Paris.

(*1 Only time will tell. Qui vivra, verra. Den som lever får väl se, sa den blinde. Den som lever får te, sa kinesen

Den som inte lever får inte se(*2)

Missuppfattas kan däremot inte det att den som inte lever får inte se. Under veckan behandlades stödet till vindkraften (rp 274/2014 ”Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om villkoren för deltagande i kostnaderna för produktionsstödet för el som produceras vid vissa vindkraftverk som byggs i landskapet Åland”) i grundlagsutskottet, med första gången landskapets representanter med per länk. Att inte vara närvarande i rummet, inte kunna delta i den diskussion som uppstod med de juridiska experter som fanns i rummet och inte få tillgång till den tolkhjälp som fanns på plats i ett för självstyrelsesystemet helt nytt arrangemang var inte någon lyckad lösning blev min slutsats av den erfarenheten. Annat var det på Air Ålands tid.

(*2 The survivor will know)

Ofta vet man exakt var man befann sig när något omvälvande hände i ens liv. Och där i grundlagsutskottets rum befann jag mig när jag i min telefon fick meddelandet att min gode vän professor Predrag Simić plötsligt avlidit sent kvällen före. Allt ifrån första gången jag besökte Belgrad 1993 till de senaste två gångerna under förra året har jag träffat honom för att få lyssna på honom när han delade med sig av sin syn på dagspolitiken, analyserade den politik som fördes och vad man kunde förvänta sig i framtiden. Ibland träffades vi på fakulteten, på presidentens kansli när han var presidentens rådgivare, hemma hos honom, hemma hos gemensamma vänner, på något seminarium vi båda skulle tala, eller som så många gånger – och det som skulle bli den sista – på café Moskva. Mest intensivt var kanske vårt umgänge under den tid han var Serbiens ambassadör i Paris. Han flyttade dit med sin nya hustru och dotter, samtidigt som också jag hade en dotter i Paris.

Anledningen att vi kom att utveckla vänskapen var antagligen hans stora kunskap om konfliktlösningsmekanismer och hans engagemang i de många försök till lösningar som prövats på Balkan. Predrag hade skrivit om Åland och Ålandslösningen långt innan han träffade mig, men det kom att bli många gånger efter det. Självfallet som inlägg i försöken till att lösa Kosovokonflikten, innan den sedan löstes genom att Kosovo fick självständighet, men också i många andra sammanhang skrev han om Ålandsexemplet (här kan ni läsa en intervju med han om Kosovo och Ålandslösningen). En vän av Åland som exempel på konfliktlösning är borta. Hans bortgång har fått stor uppmärksamhet i serbisk press. Det är en verklig förlust för hans familj, för alla hans studenter och för Serbien.

Nedan klistrar jag in en del av en annan internju med Predrag. Ni kan läsa resten här.

“’Throughout history, especially after two world wars, many models have been used in Europe to solve ethnic and territorial disputes, but each was autochthonous and specific for the environment in which it had been implemented’, reminds professor Predrag Simic from the Faculty of Political Science, and a former diplomat. He says that if the issue of opened, the north of Kosmet will also require an authentic, and maybe unusual solution – some sort of condominium between Belgrade and Pristina.

‘The disputes regarding Andorra, Lichtenstein and Aland Islands were resolved in a similar manner. The Aland autonomy has been in place since 1921, initiated by then League of Nations, and in 1995, when Finland and Sweden were joining the EU, it was updated. According to that solution, the Aland Islands are a specific area, formally under the sovereignty of Finland, but in fact without any major influence from Helsinki’, underlines Simic.”

Riksdagsvalet närmar sig

Veckan började i alla fall som sig bör i Mariehamn med ett möte med medkandidaterna på Åländsk samlings vallista. Det närmar sig inte riktigt ännu, men inspirerad av det valprogramsskrivande jag bevittnat under lördagen och söndagen på Sfp:s fullmäktigemöte i Kimito så kändes det ändå bra.

Sedan är det allt det där praktiska som skall göras när man är hemma; bilen, tänderna, håret skall servas av folk med specialkunskap, innan det på eftermiddagen bar av till Helsingfors. Ja, just det på måndag eftermiddag. Inte ens om man åker över Stockholm gick det att vara kvar i Mariehamn till tisdag morgon. Flyget mellan Stockholm och Helsingfors var inställt, annat var det på Air Ålands tid.

Å andra sidan var det bra att jag fanns på plats i Helsingfors tidigt tisdag morgon och kunde sitta ner och gå igenom regeringspropositionen om det statliga stödet till den åländska vindkraften inför grundlagsutskottets möte kl. 10. Det handlar om en rikslag och en landskaplag som båda skall överensstämma med grundlagen, men vilka organ skall pröva det? Det finns många intressanta frågeställningar att diskutera i det här sammanhanget. Hur kommer det att gå? Ja, det får bara den som lever se.

Det blev ett omfattande hörande i grundlagsutskottet, eller rättare sagt vi höll på i närmare två timmar med det här ärendet.

Sedan var det bara att springa vidare till nästa utskottsmöte i arbetslivs- och jämställdhetsutskottet. Det finns just nu som tur är inte något verkligt stora och svåra frågor som skall lösas i Finlands riksdag inom sjöfartens område. Däremot, till första behandling i plenikammaren kommer snart den stora sjömanspensionsreformen (rp 321/2014 ”Regeringens proposition till riksdagen med förslag till ändring av lagen om sjömanspensioner och av vissa lagar som har samband med den”), men i arbetslivs- och jämställdhetsutskottet har vi under veckan ägnat oss åt frågan om fartygsapotek (rp 325/2014 ”Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om fartygsapotek”). Det är självfallet viktigt och måste väl ha funnits före det här lagförslaget kom till riksdagen kan man fråga sig. Jo, det har det, men endast i reglerat i en förordning. Det finns mycket att städa upp efter grundlagsreformen 2000. Fartygsapotek skall regleras på lagnivå och inte bara i en förordning, det är nu klart.

Efter dagens slut var det dags att bege sig till Ålandskontoret för ett av de angenämare uppdragen, nämligen att föreläsa för de ungdomar som går på utrikesministeriets diplomatutbildning, eller Kavaku som den kallas på både finska och svenska. Det skulle handlar om varför man runt om i världen intresserat sig för hur problemet med Ålands statstillhörighet löstes, vad det innebar, hur det utvecklats, varför det är intressant, vem det intresserar, om det kan vara till nytta för någon. Det är en samling ungdomar som visat upp mycket goda kunskaper på många områden för att lyckas komma in på denna eftertraktade utbildning och som följaktligen lyssnar intresserat, verkar förstå vad det handlar om och förhoppningsvis tar det med sig dit de far.

Arbetet i riksdagen rullar på enligt ett ganska utstakat schema, men med små variationer som att ge en intervju för UNPO (Unrepresented Nations and Peoples Organization). De ville veta mer om Åland och de nordiska autonomiernas självbestämmanderätt. Det tog lite tid att reda ut begreppen. Varför talar vi på Åland om autonomi när vi förr talade mest om självstyrelse, varför talade vi om self-government när de andra talade om home-rule, och varför har vi inte rätt till självbestämmande (självbestämmanderätt som i FN-stadgarna), eller som det heter på engelska self-determination, och varför innebär inte self-determination rätt till självstyrelse, eller autonomi som vi föredrar. Alla de här frågorna tog det ett tag att reda ut, men det gick och var väl använd tid.

Det blev lite diskussioner med en riksdagskollega om det arbete som görs kring de finska spelbolagen. En parlamentarisk utredning leds av en annan kollega Ilkka Kanerva och befaras av en del leda till minskade inkomster till vissa ändamål. Hur kommer det att gå? Ja, den som lever får se, men en sak är säker tur att Åland utgör en egen jurisdiktion i det här avseendet.

Kemikalieindustrin ville komma och presentera sina landvinningar i Finland för Svenska riksdagsgruppen (Srg). Många imponerande exempel på framgångar som vi inte alla var fullt medvetna om.

Fullt medvetna var däremot alla i Svenska riksdagsgruppen om att det snart är dags att redovisa vad vi gjort under de senaste fyra åren i olika frågor och dit hör svenskans ställning i riksdagen. För egen del har jag ganska gott samvete, jag försöker att alltid tala svenska i alla möjliga sammanhang, men det räcker inte. Det är inte svenska byrån och Srg som är problemet. För mig är det fullkomligt obegripligt att man kan komma fram till att behovet av tolkning minskat. Det måste vara fler i riksdagen idag som inte förstår vad som sägs om man talar svenska och hur har då behovet av tolkning kunnat minska? Nu gäller det att i samband med ombyggnaden av riksdagshuset igen stå på barrikaderna för att få till stånd en lösning med simultantolkning (i alla fall under frågetimmen på torsdagar) liksom i andra länder med flera språk. I Sydafrikas parlament sker översätning till elva språk simultant. Vi får aldrig ge upp.

Medling

Medling är ett område där Finland visat stor aktivitet ute i världen och det är ingen tvekan om att Ålandsexemplet spelar en roll. Det visade veckans samtal med tjänstemän på utrikesministeriet om, men enligt min åsikt kunde mer göras i sammanhanget. Det land som har en minoritet inom sina gränser har alltid ett behov av att se om sitt hus för att inte få ett missnöje inom sina gränser.

Valutapolitiken och prinsen

Vad skulle jag egentligen velat uppehålla mig vid i detta veckobrev, vad är intressant och viktigt? Jo, valutamarknaden. Schweizerfrancen är inte längre bunden till euron, och bunden har den väl inte riktigt varit men i praktiken har den varit det på grund av stödköpen av euro. När man köpt tillräckligt med pengar får man så mycket pengar att man inte vet vad man skall göra med dem och då måste man rimligen sluta handla och det är vad som nu skett. Därmed har schweizerfrancen sjunkit på ett helt katastrofalt sätt, katastrofalt för de som bundit sina bostadslån vid schweizerfrancen, och det har man om man är småsparare eller tillhör medelklassen i t.ex. Kroatien och Polen. Bostadslånet har därför plötsligt på några dagar blivit fyra gånger högre än när man tog det. Den kroatiska regeringen vill frysa lånen under ett år för att sedan se vad som hänt på marknaden. De kroatiska bankerna säger nej. Hur skall de gå? Ja, det får bara den som lever se.

Och samma sak med dollarn som varit så erbarmligt låg i många år. Nu har den tagit fart, knappast beror det på att tilltron till Obama stigit utan snarare på att tilltron till euron bara pekar nedåt. Valet i Grekland kunde gå hur som helst. Nu vann Syriza, men vi vet inte vad resultatet kommer att resultera i. Vi vet inte heller hur det skall gå med rysshandeln och sanktionerna. Den sista veckan har det gått så illa att nu är det dags för Europa att stödköpa. Hur skall det här sluta? Innan lampan släcktes på nattygsbordet på söndag kväll tydde allt på att vi inte kommer att få en tråkig sekund i stora utskottet under den återstående tiden av mandatperioden. Vad tänker Grekland göra och hur tänker oppositionen i Finlands riksdag agera? Hur kommer regeringsblocket att agera för den delen? Och hur skall vi ställa oss om Grekland vill lämna EU eller eurozonen?

Ja, bara den som lever får se, men det var ju inte det här ni ville läsa om utan något helt annat. Som t.ex. att jag var ute i vimlet en kväll den här veckan. Med anledning av att prins Edward skall besöka Åland snart hade jag liksom ett antal andra ålänningar blivit inbjudna till Storbritanniens ambassadör på middag. Tyvärr kunde ingen av de andra ålänningarna komma, annat var det på Air Ålands tid. Men för min del var kvällen trevlig.
Vid middagsbordet hade jag placerats bredvid en person som hade stark anknytning till Åland, tyckte i alla fall jag, nämligen författaren till boken om Johan Scott.

Det blev alltså en trevlig kväll med diskussioner kring konst och arkitektur. Sedan var det dags att promenera hem i den iskalla vinterkvällen, vad vindarna kan vara kalla där i de södra stadsdelarna.

Också den här veckan avslutades med ett riksdagsvalsmöte. Det var ett möte med medkandidaterna på Åländsk samlings lista. Det gäller att få ihop ett program som vi alla känner oss delaktiga av och kan på ett övertygande sätt arbeta för. Det är inte alltid så lätt, men vi kommer att lyckas. Det skall bli spännande att se hur våra motståndare formulerar sin strategi för hur man bäst representerar Åland i riket.

När det begavs sig i januari 2007 formulerades det gemensamma budskapet såhär:

********************************************
Gemensam plattform inför riksdagsvalet 2007

- De samarbetande partierna konstaterar att självstyrelsen och dess utveckling utgör grunden för samarbetet och framhåller att svenska språkets ställning skall bevakas och försvaras.

- Riksdagsledamoten företräder alla ålänningar.

- Riksdagsledamotens primära uppgift är att företräda Åland i de ärenden som sorterar under rikets behörighet.

- Riksdagsledamotens roll är också att vara landskapets ”ambassadör” och dörröppnare med uppdraget att medverka till att kontakter knyts och goda relationer skapas mellan landskapets och rikets företrädare. Riksdagsledamotens främsta kanal för framgång är goda relationer med företrädare för landets regering och de olika ministerierna.

- Riksdagsledamoten samarbetar nära med landskapsregeringen och arbetar också för att genomföra den utveckling av självstyrelsens kompetens och inflytande som lagtingets majoritet stöder, bland annat de överföringar av beskattningskompetensen som den nyligen tillsatta parlamentariska beskattningskommittén föreslår.

- Riksdagsledamoten arbetar för att stärka landskapets inflytande i EU processen och för att minimera behörighetsläckaget till Helsingfors. Riksdagsledamoten skall också samarbeta med lagtinget i EU frågorna.

- Målsättning är att, med svenska språket som grund, tillsammans med Sfp och andra intresserade bilda svenska riksdagsgruppen som en plattform för riksdagsarbetet. Samtidigt skall riksdagsledamoten upprätthålla kontakter med samtliga riksdagspartier, landets regering och ministerierna.

- Riksdagsledamoten arbetar för konkurrenskraftiga villkor för sjöfarten under finländsk och åländsk flagga och ett stärkt åländskt inflytande i utformningen av en långsiktig sjöfartspolitik.

- Miljöfrågor, särskilt Östersjöns tillstånd och klimatförändringen skall särskilt fokuseras.

- Riksdagsledamoten skall medverka till att ett bättre system för Ålandsfrågornas hantering i regeringen utarbetas.

- Allianspartierna sammanställer gemensamt de åländska frågor som bör föras fram i de regeringsförhandlingar som sker efter valet.
******************************************

Vinnarlaget presenterar sig

Hur skall det då gå för oss tre kvinnor och en man på Åländsk samlings lista Cecilia Jansson, Sara Kemetter, Elisabeth Nauclér och Mats Lövström?

Tja, den som lever får se eller om man skulle våga sig på ett skämt inshallah. Men det här är nog för allvarliga saker för att skämta om.

Pressmeddelande 23/1 2015
Publiceringsfritt: Genast

Tolkningen av medborgarskapslagen leder till ett orimligt resultat – Nauclér kräver ändring

Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér ställde i december 2014 ett skriftligt spörsmål om tolkningen av medborgarskapslagens krav på språkkunskaper då en nordisk medborgare anhåller om finländskt medborgarskap genom s.k. ansökningsförfarande. Detta förfarande – till skillnad från det normala anmälningsförfarandet där boendevillkoret är fem år – innebär förkortat boendevillkor (bara två år) för nordbor, men myndigheterna tolkar kraven på språkkunskaper så snävt, att en examen vid en svenskspråkig utbildning i Sverige inte anses uppfylla villkoren på språkkunskaper, utan man kräver att sökande skall avlägga det så kallade allmänna språkprovet.

Detta är helt orimligt, konstaterade Nauclér i det skriftliga spörsmålet och frågade vad regeringen tänker göra för att korrigera detta.

Minister Päivi Räsänen svarade att en examen i ett annat land numera inte uppfyller nuvarande villkor i medborgarskapslagen. Enligt tidigare gällande bestämmelser begärde Migrationsverket ofta att Utbildningsstyrelsen skulle bedöma tillämpligheten av de betyg som sökandena lämnat in för att visa sin språkkunskap, vilket fördröjde behandlingen. De nuvarande bestämmelserna förkortar behandlingstiden och säkerställer enligt minister Räsänen att alla behandlas lika och att förutsägbarheten i fråga om tillämpningen av lagen är säkerställd. Men detta har istället, i fallet med ansökningsförfarandet, resulterat i flera fall där svenskar inte anses ha tillräckligt bra kunskaper i svenska!

Ledamot Nauclér anser att svaret är horribelt.

- Det är pinsamt att finländska myndigheter anser att en person som gått svensk grundskola eller har examen från högre utbildning inte kan svenska! Vi har haft formellt nordiskt samarbete sedan 1952 och inte kommit längre. Det finns tyvärr inga möjligheter att nu, innan denna riksdagsperiod avslutas, ta upp ärendet till behandling och få en ändring till stånd, men trots att man inte borde ta upp detaljer i regeringsförhandlingarna, är detta missförhållande något som borde prioriteras och tas upp i nästa regeringsprogram, konstaterar Nauclér.

***********************************************************************

Det skriftliga spörsmålet + ministerns svar hittas på riksdagens hemsida www.riksdagen.fi

Mer information ges av Elisabeth Nauclér som nås på tel.nr. +358(0)94323047 / +358505121984 eller på e-postadress elisabeth.naucler@riksdagen.fi, eller av hennes riksdagsassistent Gustav Blomberg som nås på tel.nr. 094324047 eller på e-postadress gustav.blomberg@riksdagen.fi.

Med vänlig hälsning,
Gustav Blomberg
Riksdagsassistent till riksdagsledamot Elisabeth Nauclér

Pressmeddelande 21/1 2015
Publiceringsfritt: Genast

Nauclér kritiserar JO

*******************************************************************************
Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér deltog i fredagens (16/1) debatt – som även fortsatte under tisdagens (20/1) plenum – om grundlagsutskottets betänkande över Justitieombudsmannens berättelse för 2013. Berättelsen är en gedigen redogörelse för det viktiga arbete som man faktiskt utför; här behandlas fångvården, den sociala sektorn, barnens rättigheter och så vidare. Ett särskilt temat för år 2013 var jämlikhet och jämställdhet. Gott så.

Med i berättelsen finns också ett särskilt avsnitt om behandlingen av Ålands näringslivs klagomål om åländska ortnamn på kartor. Upphovet till klagomålet var Lantmäteriverkets bristande förståelse för och vilja att tillgodose ålänningarnas krav på att rätta till deras rutiner, som bland annat medfört i många sammanhang att Åland blivit Ahvenanmaa på internationella kartor på nätet.

Justitieombudsmannen begärde ett utlåtande av Ålandsdelegationen för en uttolkning av självstyrelselagen. Resultatet blev dock att Ålandsdelegationen var av en helt annan åsikt än vad Justitieombudsmannen sedan kom fram till i sitt beslut i ärendet.

- Att Justitieombudsmannen begärt utlåtande av Ålandsdelegationen och inte omfattat deras folkrättsliga expertis och uttolkning av självstyrelselagen är i sig anmärkningsvärt, men mest anmärkningsvärt är kanske att det inte ens noterats i berättelsen. Grundlagsutskottet har valt att inte nämna detta i sitt betänkande, men har i sitt protokoll från mötet gjort en anteckning, framförde Nauclér i sitt tal.

Under tisdagens fortsatta debatt i ärendet svarade justitieombudsman Jääskeläinen på Nauclérs kritik enligt citatet nedan:

”Slutligen skulle jag vilja ta upp det ärende som riksdagsledamot Elisabeth Nauclér tog upp på fredagen. Hon fäste uppmärksamhet vid mitt beslut gällande åländska ortnamn på kartor. Hon var missnöjd med det att jag inte har nämnt i det referat i min berättelse att Ålandsdelegationen hade givit sitt utlåtande och att jag var av annan åsikt än Ålandsdelegationen. Jag går nu inte närmare in på grunderna av mitt ställningstagande, var och en kan läsa det från mitt beslut som finns på nätet. Men jag vill bara påpeka att jag bad om utlåtande även av justitieministeriet, jord- och skogsbruksministeriet, Lantmäteriverket och Institutet för de inhemska språken, och deras utlåtanden nämns inte heller i det referat som finns i min berättelse, så beslutsreferatet är nog jämlikt i detta avseende. Det kan nämnas att alla de här myndigheterna var av samma åsikt som jag beträffande det här fallet.”

- Ålandsdelegationen får absolut inte jämställas med statliga myndigheter, som justitieombudsman Jääskeläinen nu gjort i svaret ovan. Detta bara fastställer den trend som börjar skönjas där riksmyndigheter inte tillmäter Ålandsdelegationen den roll som den faktiskt har, anser Nauclér, och fortsätter, – det bär mig emot att kritisera Justitieombudsmannen, men vi får inte låta de fina mekanismerna från Genève falla i glömska. Det är Ålandsdelegationen som är den högste uttolkaren av Självstyrelselagen och ingen annan. Det finns all anledning för oss att slå vakt om Ålandsdelegationens roll och ställning. Den får inte försvagas!
*******************************************************************************

Elisabeths anförande i sin helhet hittar ni här på bloggen

Justitieombudsmannens berättelse för 2013 hittar ni på deras hemsida http://www.oikeusasiamies.fi/Resource.phx/eoa/svenska/index.htx

Hela debatten + justitieombudsman Jääskeläinens svar hittar ni genom att gå in på www.riksdagen.fi och sedan klicka er fram (->plenum -> protokoll i sammandrag -> senaste) till protokollen från fredagens samt tisdagens debatt.

Mer information ges av Elisabeth Nauclér som nås på tel.nr. +358(0)94323047 / +358505121984 eller på e-postadress elisabeth.naucler@riksdagen.fi, eller av hennes riksdagsassistent Gustav Blomberg som nås på tel.nr. 094324047 eller på e-postadress gustav.blomberg@riksdagen.fi.

Vecka 3

Veckan började som sig bör i Mariehamn med alla praktiska göromål efter den långa resan. Inte bara blommor utan också bilar verkar det som. Men det är inte bara de praktiska frågorna som skall hanteras; det börjar också dra ihop sig till val och då måste de andra praktiska frågor diskuteras, planeras och kommas överens om, innan det sedan blir dags att fylla samarbetet med innehåll och enas om ett valprogram.

Resultatet av presidentvalet i Kroatien blev klart i den andra omgången. Många hade nog trott att sittande president skulle få fortsatt förtroende, men så blev det inte. Och ingen tvekan om att han utsatts för kritik. Jag hade förmånen att träffa honom och lyssna till honom när han besökte Helsingfors, professor i juridik med insiktsfulla idéer fick man intrycket av då.

Vilket intryck man får vid korta möten kan tyvärr bli avgörande. Den som nu valdes till president, Kolinda Grabar-Kitarović har jag också råkat träffa. Vi satt i samma panel med titeln ”Gender at the Margins: The Role of State” vid Belgrade Security Forum 2013. Det handlade om kvinnor och makt, och jag känner mig aldrig hemma när ämnet kommer upp, men som kvinna känner jag en viss skyldighet att medverka. Jag har ingen makt och har fått lära mig att det viktiga är inte att ha makt, men att den som har makt inte använder den. Vi talade alla om vad vi varit med om i våra yrkeskarriärer och varför vi trodde att olika saker varit som de varit. Hon utgående från att hon var den första, och kanske enda, kvinnliga biträdande generalsekreteraren inom NATO.. Med en bakgrund i HDZ och några uttalanden om kroaternas situation i Serbien välkomnades hon inte precis av den serbiska intelligentian i Kroatien. Den mest prominente serben i Kroatiens parlament (Sabor) Milorad Pupovac gick mycket hårt ut och talade om hur det skulle påverka förhållandet till Serbien mycket negativt att hon valts till president. Vanligen brukar jag dela hans åsikter, men den här gången tycker jag att han kunnat vänta lite med sina kommentarer och gett henne en chans.

Under veckan fick jag också intervjufrågor som handlade om att jag är kvinna och har makt. Samma reaktion blir det för min del om jag får frågan på Balkan eller på Åland. Jag har ingen makt, utan är bara en i raden och jag eftersträvar heller ingen makt. Makt är inte viktigt, viktigt är bara att inte använda den.

Gränsöverskridande samarbete

Intressant var att få en genomgång av Skärgårdssamarbetet och dess fortsatta existens. Det har känts som att Nordiska ministerrådets gamla, mångåriga projekt inte längre hade samma betydelse trots att det inneburit mycket för de kommuner och människor som ligger längst bort från händelsernas centrum. Nu verkar det vara ”tillbaka på banan” som det heter på nusvenska.

Under måndagen fick jag också en intressant genomgång av det baltiska projekt som finansieras med EU-medel och går under namnet ”Central Baltic Programme 2014-2020”. Nu har man fått nätverket på plats, de olika kontaktpunkterna är identifierade och det gränsöverskridande samarbetet kan sparka igång. Ester Miiros arbetar oförtröttligt vidare och utan entusiaster skulle det här samhället aldrig klara sig. Även om vi alltid vill framhålla att det är tillsammans man förändrar och det är genom lagarbetare vi åstadkommer saker etc. (för det ligger i tiden att säga så), så är det ändå så att utan individuella krafttag så kommer vi ingenstans.

Ny landshövding

Vi skall få ny landshövding, eller kanske vi är nöjda med en gammal. Det handlar om statens representant på Åland, som en gång kom att kallas landshövding. Det hände sig vid den tiden då ålänningarna skulle skattskrivas, och de skattskrevs i Finland genom Förenta Nationernas beslut i Genève 1921.

Men att denna rikets ombudsman i landskapet kom att få beteckningen landshövding har visat sig olyckligt. Statens representant på Åland skulle utnämnas på förslag av landstingets talman och ingenting annat. Men under de senaste åren har längden på uppdraget kommit att begränsas, det har fastslagits kompetenskrav och tjänsten har utlysts genom annons i tidningen. Visserligen är det mycket tal om vikten av att utlysa tjänster så att alla får söka, och det är jag den förste att skriva under på, men håller inte landshövdingeämbetet på att devalveras om man fortsätter på det här sättet? Borde man inte sätta stopp för det och borde det inte ha gjorts för länge sedan?

Respekten för Ålandsdelegationen

Samma sak gäller Ålandsdelegationen, vad håller på att hända? Detta organ, också skapat av Nationernas förbund, skall bland annat vara den högste uttolkaren av Självstyrelselagen, men det har man börjat strunta i, i riket. Vart är vi på väg? Nu senast var det Justitieombudsmannen som åsidosatte Ålandsdelegationens utlåtande och gick på justitieministeriets linje att saken inte var reglerad i någon lokal finsk lag och då kunde inte Självstyrelselagen gälla. Vart är vi på väg? Ja, det bestämde jag mig för att ta upp i plenidebatten i fredags i anslutning till behandlingen av Justitieombudsmannens berättelse för 2013, hur mycket jag än ogärna vill kritisera JO som gör ett gediget arbete.

Behandlingen i riksdagen av stödet till åländsk vindkraft fortsätter. Den ligger nu i både ekonomiutskottet och grundlagsutskottet. Hur det går det får bara den som lever se. Men som man kan läsa i den lokala världspressen så verkar kostnaderna för statens administration vara betydande, eller snarare oerhörda. Är man överens om det där? Överenskommelseförordning betyder väl att man skall vara överens, eller har kanske landskapet gjort samma bedömning av kostnaderna?

På tal om att överenskommelser mellan staten och landskapet så kan man väl fråga sig om det inte strax vore dags för en ”aftonskola”. Om inte statsminister Stubb hinner med något Ålandsbesök före valet så vore det väl ändå på plats med en diskussion om åländska frågor i riket.

Ett annat mycket viktigt organ där stora frågor kan lösas och där Ålands självstyrelse kan vara till praktisk nytta för andra parter hör den kontaktgrupp mellan riket och Åland som President Halonen skapade under sin tid som utrikesminister. Kontaktgruppen sammanträdde den här veckan och hade stora och viktiga frågor på sin agenda. Det är viktigt att den informationen når ut till alla ålänningar så vi förstår vad det handlar om. Det finns mycket vi kan göra.

Ålandskommittén

Under veckan hade Ålandskommittén sitt sista möte före delbetänkandet skall avges den 28 januari. Det är intressant att vara en fluga i taket, närvarorätt kallas det visst också. Som framgått ur pressen så funderar Axel Jonsson och Ålands framtid på att inlämna en reservation och om det är värt att reservera sig eller inte får väl den som lever till den 28 januari avgöra.

Omprövning

I grundlagsutskottet förde vi långa och ingående diskussioner om det som i framtiden skall gälla för besvär över beslut olika myndigheter fattar i administrativa ärenden. Beslut som man redan kan besvära sig emot ser man gärna att det först finns möjligheter till omprövning i, är förslaget. Ett mammutpaket med ändringar i 178 lagar. Huvudbudskapet i lagpaketet är alltså att man i större utsträckning än tidigare ska ta i bruk besvärstillstånd (s.k. omprövningsförfarande) vid ändringssökande från förvaltningsdomstol till HFD. Avsikten är att omprövningsförfarandet ska användas i så stor utsträckning som möjligt i ärenden som det lämpar sig för. Utanför förfarandet faller ärenden där behovet av rättsskydd är stort, t.ex. ärenden som gäller näringstillstånd och verkställighet av administrativa tvångsmedel. På detta sätt kan man effektivisera och påskynda rättsskyddet i förvaltningsärenden utveckla högsta förvaltningsdomstolens roll i riktning mot en domstol som genom sina avgöranden styr förvaltningen och förvaltningsprocessen.

När kan omprövning ske? Ja, naturligtvis i solklara fall som när det skett ett skrivfel eller ett räknefel. Min syn på omprövningsinstitutet är den att det skall förekomma någon form av ny omständighet för att omprövning skall tillåtas. Om så inte är fallet så skall man inte ta upp fallet till omprövning utan förklara att det inte föreligger skäl för omprövning. Men min erfarenhet av tillämpningen från min tid vid förvaltningen är att politikerna tycker att det här är ett smidigt sätt att ordna upp saker och ting utan en alltför komplicerad juridisk process. Nu skall bruket av omprövningsinstitutet användas mer och man får undra om den juridiska sakkunskapen verkligen finns för denna prövning hos de olika myndigheterna. Ingen tvekan om att det lättar på arbetsbördan för domstolarna, men vad händer med rättssäkerheten?

Och hur blir det på Åland? Självfallet behöver inte Åland ha samma regler, men om man så önskar så krävs en motsvarande reform. Och man kan undra hur det blir i praktiken för den enskilde ålänningen när förvaltningslagstiftningen hör till landskapets behörighet och förvaltningsprocesslagstiftningen till rikets. Den som lever får se.

Till veckans begivenheter hörde också ett s.k. öppet hörande om Social- och hälsovårdsreformen. Inte det första och inte det sista hörandet, det är en sak som är säker. Även om en del personer är väldigt ytliga så finns det andra som är djuplodande och givande att lyssna till. För min del handlar det inte om att ta slutlig ställning till grundlagsenligheten, den uppgiften hör i det här fallet till min suppleant, gruppordföranden Mikaela Nylander. Så är vår arbetsfördelning i den här frågan.

Självstyresle för befolkningen i Västsahara

Under veckan besöktes riksdagen och Finland av Marockos biträdande utrikesminister Mbarka Bouaida och det blev en hastig lunch i hennes sällskap och med OSSE:s parlamentariske församlings president riksdagskollegan Ilkka Kanerva som värd. Tiden räckte absolut inte till för alla intressanta diskussioner man skulle velat ha om utvecklingen i landet, konstitutionen och mycket annat. Det blev i alla fall något om möjligheterna att lösa konflikten om Västsahara med att ge dem självstyrelse. Hon kände väl till Åland och självstyreslen, men det finns alltid en andra sida när det handlar om autonomiordningar och så även här. Trots FN:s envoyé Christopher Ross intentioner om att mer aktivt genom skytteldemokrati få igång fredsprocessen så har inte mycket hänt. Nu väntar de flesta på att det skall bli någon ny regim i Algeriet och att det då skall bli möjligt.

Den andra frågan vi hann uppehålla oss vid var deras islam. Hon framställde den som en variant av islam och att deras form för utbildning av imamer lockar muslimer från olika länder som på så sätt får en utbildning som bygger på en gemensam värdegrund. Till den här gruppen av länder hör Magreb-staterna, men också Frankrike. På min fråga om de inte har några problem med radikalisering så var det helt klart att detta förekommer hos dem såväl som hos oss, ingen slipper undan.

Guggenheim

Ville man ha ett lite lättare program så kunde man bekanta sig med de förslag till Guggenheimmuséet som gått vidare till en slutlig omgång för att kora en vinnare. Alla vet vid det här laget att det inte finns någon finsk arkitekt med bland de fem, att det skall handla om is och snö. Hur intressant det nu är kan diskuteras eftersom alla säger att Helsingfors stad inte har råd med projektet och att det inte blir någonting. Hur som helst så presenterades de fem tävlande projekten i riksdagen.

Debatter i plenum

I riksdagen förekom under veckan en stor Rysslandsdebatt och jag tog tillfället i akt och begärde ordet för att tala om något som jag anser att det talas alldeles för lite om, nämligen Ålands neutralisering. (om inte länken fungerar så kan ni hitta Elisabeths tal och Tuomiojas svar genom att gå in på www.riksdagen.fi och sedan klicka er fram, -> plenum -> protokoll i sammandrag -> senaste, till protokollet från onsdagens debatt.) Det finns många som inte ens vet vad neutralisering är. Herrarna Stubb, Tuomioja och Haglund överlade om saken i regeringsboxen och kom överens om att utrikesministern skulle besvara min fråga. Svaret var naturligtvis dåligt om man förväntat sig ett svar, men positivt om man förväntat sig en av de vanliga politiska undanglidningarna. Han sade att han inte var förberedd på frågan i det här sammanhanget, men att den i och för sig var viktig att ta upp i andra sammanhang. Exakt samma svar fick riksdagskollegan och förre försvarsministern Stefan Wallin. NATO talar vi inte om i Rysslandsdebatten. Till saken hör att vi alla kunde notera den ryska diplomatiska representationen på läktaren. Allt noterades med en glödande penna och togs i rykande fart till Fabriksgatans trappor som det heter.

Som jag tidigare nämnt så deltog jag i fredagens debatt grundlagsutskottets betänkande över Justitieombudsmannens berättelse för 2013. Mer information om vad jag sade kan ni hitta i ett pressmeddelande här på hemsidan. Det bär mig emot att kritisera JO, men vi får inte låta de fina mekanismerna från Genève falla i glömska. Det är Ålandsdelegationen som är den högste uttolkaren av Självstyrelselagen och ingen annan, punkt och slut.

Don Quijote och Svenska folkpartiets partifullmäktigemöte

Vid närmare eftertanke skulle det nog vara bra att vara med på Svenska folkpartiets partifullmäktigemöte. Så var min tanke. Där kunde jag öva mig i att lägga upp strategin inför det kommande riksdagsvalet, skriva ett valprogram, delta i en debatt och svara på svåra frågor från väljarna. Samtidigt passade jag på att säga något om vikten att vi får deras stöd i det kommande självstyrelserevisionsarbetet. Som ålänning måste man ju samarbeta med alla, men utan Svenska folkpartiets stöd är det nog svårt.

Följaktligen blev det ingen hemresa på fredag kväll och istället en tidig buss från Helsingfors till Kasnäs i Kimito på lördag morgon, upp i ottan, men å andra sidan så gavs det ju möjlighet att gå på balett på operan på fredagen. Don Quijote. Den hade premiär på Helsingforsoperan 1975 och går fortfarande, kanske inte exakt samma dansare under åren, men i alla fall. Och en har hängt med hela tiden.

Det blev alltså en helg i Kasnäs med Sfp:are och sällskapet var det inget fel på; det var en nyttig övning att se hur folk på fältet reagerar även om de inte är mina väljare. Mitt anförande till den allmänpolitiska debatten går att hitta på hemsidan här.

Mycket av veckan har gått åt till att försöka förklara för debattörer, journalister och andra helt vanliga dödliga att det inte går att lita på demilitariseringen i krigstid, att neutralisering inte betyder det samma som neutralitet etc. etc. I bussen, på flygplatsen, i bilen, som passagerare med en välvillig riksdagskandidat. Och alltid uppkopplad. Här är ett förslag till förtydligande jag gjorde från någon av de uppräknade platserna för att hamna in på någons FB-sida.

”Eftersom mitt namn nämnts i det här sammanhanget och det finns många missuppfattningar så vill jag klargöra att jag aldrig talat om demilitariseringen och aldrig ifrågasatt den eller att den skulle respekteras. Den gäller i fredstid och vi talar mycket om den och de restriktioner som gäller i fredstid. Däremot enligt min mening alldeles för lite om NEUTRALISERINGEN, som är något som gäller i fall av krig och som inte har någonting med neutralitet att göra. Eftersom vi inte har krig så talar vi inte om neutraliseringen, men kanske det är dags. En del anser att Ryssland är bundna av neutraliseringen på grund av sedvanerätt, men Ryssland har upprepade gånger sagt att de inte är bundna och de var inte inbjudna att underteckna konventionen 1921. Det är den här frågan Finland borde lyfta upp i alla möjliga diplomatiska sammanhang. Åland måste försvaras vid förhandlingsbordet, och då krävs skarpa juridiska argument, men inte skarpa vapen. Det viktigaste är inte att försvara Ålands neutralisering genom territorialförsvar och det är Finland skyldigt att göra. Det får nog bli en snutt om det här även i nästa veckobrev, så häng med och läs www.naucler.ax”

Sfp:s partifullmäktigemöte i Kasnäs, Kimito 17-18 januari 2014

Bästa Sfp:are,

Åland fick sin självstyrelse 1921, egen beskattning och en självstyrelse så omfattande som det var möjligt utan att bli en självständig stat utlovades.

Systemet reformerades 1952, då var Nationernas förbund borta och den internationella klagorätten försvann, men den internationella basen från Genève kvarstår kan tilläggas. Då förlorade Åland beskattningsrätten, och 1992 kom nästa reform och då återfick Åland en den av den ekonomiska behörigheten. Man får en klumpsumma och man får fritt spendera, men man har inget eller mycket litet inflytande over hur man skall få in pengar i kassan.

För att i en mening beskriva historien kan man säga ”från lite pengar och mycket makt till mycket pengar och lite makt”. Nu talas det här i riket mycket om kommunernas självstyrelse och rätten att beskatta sig själv, och det särskilt i samband med social- och hälsovårdsreformen. Och den debatten är mycket intressant också i det här perspektivet.

Makten och härligheten delades mellan riket och landskapet. Det var svart eller vitt, rätt eller fel, vårt eller er, men så kom EU. Ålänningarna var vana att representera sig själva, men EU kände bara självständiga stater som medlemmar. Finland har ändrat Självstyrelselagen fyra gånger sedan EU-inträdet för att komma till rätta med dessa problem.

Nu skulle Åland och riket samråda, komma överens eller föra fram två olika åsikter till Bryssel etc. Något helt nytt, man måste umgås och särskilt svårt blir det när svenskan försvagas i Finland, och sanningen är att det talas mer och mer engelska i kommunikationerna mellan Åland och riket.

Det är en av anledningarna till att det tagits ett nytt initiativ till att reformera självstyrelsesystemet. Två arbetsgrupper har arbetat på Åland under ledning av Jansson och Jansson, Gunnar och Roger. Sedan fanns det en arbetsgrupp här i riket och efter det var man framme vid målet, en blandad kommitté med parlamentariker från de två parlamenten. Kommittén leds av President Tarja Halonen och Svenska riksdagsgruppens medlem är Ulla-Maj Wideroos. I tisdags kom man fram till ett, om inte helt enigt så nästan, delbetänkande. Det skall överlämnas till justitieministern den 28 januari, och hela processen skall vara färdig till 2022, 100 år efter att det första landstinget samlades 1922.

Vad vill ni, säger många. Vad är det ni vill ha? Svaret är inget, det är systemet vi vill ändra, umgängesformen. Nu skall alla ändringar göras genom en ändring av Självstyrelselagen i grundlagsenlig ordning, mycket komplicerat. Vad måste riket ha kvar och vad kan Åland ta över, och hur skall det här ske, hur skall man komma överens? Ja, det här är frågor man ställer sig.

Anledningen till att jag tar upp det här är att vi behöver ert stöd. Åland måste samarbeta med alla, och har röstat med regeringen även när inte Sfp suttit med i regeringen, men vi behöver er förståelse och ert stöd. Jag vill därför passa på att be er alla att när det här delbetänkandet blir offentligt den 28 januari sätter er in i det, tar reda på vad det handlar om. Det är svårt och komplicerat, men just därför så spännande.

Värderade herr talman!

Justitieombudsmannens berättelse är en gedigen redogörelse för det gedigna arbete som utförts. Det är en skrift som förtjänar att närmare studeras. Då finner man – inte bara bilder, berättelsen är numer nämligen illustrerad – utan så hittar man i den vanliga redogörelsen områden som traditionellt utsätts för kontroll därför att de berör människors mest sårbara områden. Som fångvården, den sociala sektorn, barnens rättigheter och så vidare.
Noteras kan att det särskilda temat för år 2013 var jämlikhet och jämställdhet. Det som fått ett allt större utrymme både i berättelsen och här i debatten är människorättsfrågor och Människorättscentret. Grundlagsutskottets ordförande Koskinen talade om förhållandet mellan grundrättigheter och mänskliga rättigheter. Fast mänskliga rättigheter borde vara ett begrepp som är allmänt känt och accepterat finns det de som ifrågasätter om vi ska sätta resurser på området. I den ideella av ideella världar behövs inget särskilt område som betecknas som människorätt. Alla följer alla lagar, myndigheterna fattar alltid riktiga beslut och de behöver inte övervakas, men så är inte fallet i verkligheten.

Utbildning är en viktig del i arbetet, men också det internationella samarbetet, utlåtanden och ställningstaganden kräver resurser. Vi måste kunna mäta oss med andra. I samband med inrättandet av institutet tillsattes en delegation bestående av 20-40 medlemmar, en ganska stor samling. Med intresse skulle man läsa lite mer om hur deras roll är och hur det fungerar i praktiken. Kanske kommer det i nästa berättelse.

Berättelsen innehåller nästan alltid ett avsnitt om språket och språkproblem. Den här gången finns ett särskilt avsnitt om behandlingen av åländska ortnamn på kartor, och upphovet till klagomålet är att i den globaliserade cybervärlden har Åland i många sammanhang tappat sitt namn. Man kan hitta både the Ahvenanmaa Islands, les îles d”Ahvenanmaa och die Åland Inseln på nätet. Namnet Åland är ett varumärke som många är rädda om, och jag ska inte uppehålla mig vid behandlingen, den finns rätt ingående återgiven i berättelsen. Det jag däremot tänkte uppehålla mig vid är det som inte står, nämligen att justitieombudsmannen begärde utlåtande av Ålandsdelegationen för en uttolkning av självstyrelselagen och att Ålandsdelegationen var av en helt annan åsikt än vad JO kom fram till.

Ålandsdelegationen är ett organ som instiftades av Nationernas förbund i Genève 1921 och som ska fungera som den högsta uttolkaren av Ålands självstyrelselag. Det består av två representanter utsedda av Finlands regering och två utsedda av Ålands lagting. Som ordförande fungerar statens representant på Åland, som utses av presidenten på förslag av lagtingets talman. Om deras tolkning av självstyrelselagen i förhållande till de åländska lagarna ifrågasätts, då måste ärendet föras till högsta domstolen.

Ålandsdelegationen är just ett av de organ som väcker internationellt intresse när man talar om Ålands autonomi som ett exempel på en konfliktlösningsmekanism. Att justitieombudsmannen begärt utlåtande av Ålandsdelegationen och inte omfattat deras folkrättsliga expertis och uttolkning av självstyrelselagen är i sig anmärkningsvärt, men mest anmärkningsvärt är kanske att det inte ens noterats i berättelsen. Grundlagsutskottet har valt att inte nämna detta i sitt betänkande, men har i sitt protokoll från mötet gjort en anteckning.

Herr talman! Ålandsdelegationen har sedan beslutet i Genève 1921 haft rollen som den högste uttolkaren av självstyrelselagen och det är viktigt att det även i fortsättningen får så förbli. För en tid sedan valde också handels- och industriministeriet att ifrågasätta Ålandsdelegationens tolkning av självstyrelselagen och möjligheten att lösa frågan om stöd till vindkraften. Efter många turer är den lagen nu här i riksdagen. Det blir alltså möjligt just som Ålandsdelegationen sagt.

Att göra internationella lösningar beroende av nationell lagstiftning är en internationell trend som inte bara förekommer här hos oss. Jag ska inte trötta ut er med mer uppräkningar, men en sak är säker: det finns all anledning för oss att slå vakt om Ålandsdelegationens roll och ställning. Den får inte försvagas.

Anmälningstiden har förlängts till den 20 januari, så skynda er, anmälningstiden tar snart slut!
Kursen går på engelska. Nedan hittar ni mer information från Sarah Stephan.

Dear all,

I would kindly like to inform you that the registration period for the e-course ”Territorial Autonomy as a Tool for Diversity Management: Lessons from the Åland Example” has been extended to 20 January.

Register by e-mail to open@ha.ax.

A university-level e-course on territorial autonomy and the Åland Example, developed by the Åland Islands Peace Institute, in co-operation with the Open University on Åland will start on 2 February 2015 on the digital learning platform “Fronter”.

More information, please see the pdf attached or the Peace Institute’s webpage at http://www.peace.ax/en/nyhetsnotiser/64-uncategorised/1851-e-course-territorial-autonomy-as-a-tool-for-diversity-management.

The course is open for participants from all over the world. It is first and foremost designed for university students but everyone is free to register for one of the 20 places offered this coming spring term. Registration is open to 16 January.

Please be so kind to distribute the information attached among your students and colleagues!

If you have questions, please contact Ms Sarah Stephan at +3581815574 or sarah@peace.ax.

Thank you and with kind regards,
Sarah Stephan

–
Sarah Stephan, LL.M.
forskare/researcher & projektledare/project manager
Ålands fredsinstitut/The Åland Islands Peace Institute
Pb 85
22101 Mariehamn, Åland/Finland
+358 (0)18 15574
sarah@peace.ax

Pressmeddelande 16/1 2015
Publiceringsfritt: Genast

Ledamot Nauclér aktiv i riksdagens aktualitetsdebatt om relationerna mellan Finland och Ryssland

*******************************************************************************
Onsdagens (14/1) aktualitetsdebatt på riksdagen om relationerna mellan Finland och Ryssland blev intensiv, hela 88 talturer hann man med. Statsminister Alexander Stubb inledde med att beskriva Finlands och Rysslands bilaterala relation, Rysslands nuvarande nationella läge och den internationella bilden av Ryssland. Utrikesminister Tuomioja tog upp den oro som finns över läget i Ryssland och påpekade bland annat att den långa gränsen mellan Finland och Ryssland ses som mycket lugn och han konstaterade att det mesta av det praktiska samarbetet mellan länderna flyter på som vanligt. Efter de tidsbegränsade gruppanförandena var det de enskilda ledamöternas tur att delta i debatten.

Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér tog i sin taltur upp Ålands strategiska läge i Östersjön, som ju lyfts upp på senare tid. Hon passade på att ge en klar och tydlig redogörelse för bakgrunden till Ålands status och beskrev vad neutraliseringen innebär och skillnaden mellan neutralt och neutraliserat.
Då Ålandsfrågan avgjordes i Nationernas förbund och man beslöt om neutraliseringen, var dåvarande Sovjetunionen inte med eftersom landet inte var medlem av Nationernas Förbund.
Hon konstaterade att det var tio stater som beslöt om neutraliseringen, de är nu alla medlemmar av EU och informerades så sent som 2013 om preciseringen av Ålands gränser. Nauclér slutade med att fråga om det inte skulle vara på tiden att ta upp frågan i internationella diskussioner och få Ryssland att också erkänna neutraliseringen.

I sin kommentar konstaterade utrikesminister Tuomioja att det i plenidebatten tagits upp också frågor som i sig är mycket viktiga och som det är bra att diskutera, men som han inte förberett sig för till denna debatt, och till dessa frågor hörde frågan om Ålands status, om Nato och vissa andra frågor.

- Utrikesministern sade i debatten att vi borde ha ett fredligt samarbete som inkluderar alla runt Östersjön; jag ser fram emot förhandlingar om att inte bara EU-staterna utan också uttryckligen Ryssland, som redan är bundet till demilitariseringen, också skulle erkänna Ålands neutralisering konstaterar Nauclér.
*******************************************************************************

Elisabeths tal och Tuomiojas svar går att hitta genom att gå in på www.riksdagen.fi och sedan klicka er fram (->plenum -> protokoll i sammandrag -> senaste) till protokollet från onsdagens debatt.

Mer information ges av Elisabeth Nauclér som nås på tel.nr. +358(0)94323047 / +358505121984 eller på e-postadress elisabeth.naucler@riksdagen.fi, eller av hennes riksdagsassistent Gustav Blomberg som nås på tel.nr. 094324047 eller på e-postadress gustav.blomberg@riksdagen.fi.

Vecka 2

Isolering i Häljeboda, eller inte, det går inte att komma bort från vad som händer i Paris. Mycket har sagts och mer kommer att sägas. Det är svårt att klä känslorna i ord. Vart är vi på väg?

Själv har jag aldrig varit särskilt tilltalad av politisk karikatyr och tecknad satir, särskild inte den vulgära och för vissa människor sårande. Anledningen till bristen på uppskattning från min sida är troligen bristen på bildsinne. Det krävs talang för att tillräckligt snabbt få ett grepp om innehållet. Om en vits måste förklaras för betraktaren ja då har den förfelat sitt syfte. Om syftet med den här typen av humor är att göra konst av dålig smak. Av den anledningen kände jag inte till tidningen Charlie Hebdo och dess uppenbarligen mycket kända tecknare. Nu är de döda och de dog i det fria ordets namn oavsett vad man tycker om den här sortens teckningar. Jag dör hellre stående än jag lever krypande lär ett av de offren för massakerna ha sagt.

Även där i Värmlandsskogarna kändes det som att man borde göra något, vad nu något skulle vara. Det fick bli två kondoleansbrev till mina två kollegor, ordföranden i franska Senatens samt Nationalförsamlingens vängrupp för Finland, med ett fördömande av vad som hänt i Paris och en hyllning till det fria ordet.

Terroristattacken i Paris har av terroristerna själva, men också av myndigheterna, starkt kopplats ihop med radikal islamism och dess extrema fundamentalistiska radikalisering. Men tjänar vi inte bara deras syften på det sättet? Det är ju just det de vill, att kunna säga att deras gärningar kan rättfärdigas eftersom de är handlingar i religionens namn. Borde vi inte istället helt enkelt behandla dem som småbrottslingar, i ett utanförskap och hamnat i större brottslingars grepp, som åkt ut och in i på fängelser, gått från smågangsters till storgangsters till terrorister och brutala mördare. Dessa personer har ingenting med vanlig muslimsk religionstro att göra – deras radikalisering beror på deras utanförskap. Så lyckades Norge behandla Anders Behring-Breivik. Hans försök att göra hans sak till en politisk fråga, att rättfärdiga sina gärningar med någon slags politiska motiv misslyckades totalt. Han var, är och förblir en simpel mördare. Så skall terrorister isoleras annars tjänar vi bara deras syften.

Norska hjältar

Just där varifrån jag kan se Norge satt jag när terroristangreppet ägde rum i Oslo, liksom nu i Paris. Då blev krigskorrespondenten och poeten Nordahl Griegs sång ”Til ungdommen” som ny, den blev på några dagar Norges nationalsång. På TV var det hjältarna från andra världskriget, eller ”Hjältarna från Telemarken” som filmen med Kirk Douglas från 1965 hette. Nu hade historien filmats för TV med en mer realistisk handling men inte desto mindre spännande. Barnen till hjältarna berättar om sina fäder, för de var alla män, som människor och som just fäder. I VG ordnades en tävling om hur många åskådare programmet kunde väntas få.

Till en av de mest spektakulära militäroperationer som utfördes under andra världskriget i Norge var den i Vemork. Men vad handlade den om? Jo, att stoppa planerna på att tillverka en atombomb, och där spelade tungtvannet på Rjukan en avgörande roll. En avgörande roll spelade naturligtvis också skidåkning, deras förmåga att ta sig över fjället och fly undan sina efterföljare. De var vältränade och kände terrängen bättre än någon annan. En av dem kom senare att arbeta med Thor Heyerdahl, en annan hjälte och äventyrare, på Kontiki expeditionen.

Dagens norska skidåkning

Till en av de författare jag roar mig med att läsa just för ros skull hör Henrik H. Langeland. Dels för att jag tycker om att läsa dagens norska, dagens uttryck och få en inblick i dagens Norge. Hur skidåkning går till i dagens Norge kan man få en inblick i om man läser just Langeland.

”I vinter hadde han fått teste et spesialprodusert Peltonen-par med integrerte kanaler, eller såkalte ”cera-kapillærer”, som utsondret flytende fluorkarbon (perforerte n-alkaner) gjennom porene i skisålenes glidsoner. Tanken var å minimere friksjonskoeffisienten og opprettholde en jevn tilførsel av fluor i sålebelegget over lengre distanser. Patentet var ikke engang utprøvd av landslaget.”

Sådana skidor hade inte Vemorkgengen, men väl Fyrsten.

Livet i januari innebär mycket vedbärande, snöskottning, men i år som tur är inga frusna rör. Toaletten kunde spolas på vanligt västerländskt sätt och inte med inburen snö.

Riksdagspolitik – Åländsk samling

Under veckan sändes den intervju jag gjordes förra veckan och det blev en del reaktioner på programmet. Tidningarna försöker få någon nyhet av riksdagsvalet, men det finns nog inte mycket nytt att berätta. Jag tog för länge sedan initiativ till ett samarbete kring en lista med de som fanns på samma lista som jag förra valet. Det var då tre politiska grupperingar som alla hade en egen kandidat och en grupp som avstod att ha någon egen, men lanserade mig. Det blev tillsammans fyra och det är just så många som får vara på en lista. Den här gången är läget lite annorlunda. Den grupp som avstod från egen kandidat i förra valet (Obunden samling) har nu slagit ihop sig med en annan politisk grupp. Antalet politiska grupperingar är fortfarande fyra, men med den lilla skillnaden att alla nu utsett sina egna kandidater och det blir fyra och frågan uppstår då skall jag få plats på min egen lista? Och är någon beredd att stödja listan utan kandidat? Den som lever får se.

Och den som lever får också se hur vårt valprogram ser ut.

När veckan var slut var det dags att skotta fram bilen, köra till Stockholm och ta färjan till Åland. En hel dag på vägen men helt utan att behöva kapa ett enda nedfallet träd. Som tur var hade stormen Egon valt att hålla sig söder om vägen hem.