Nedan kommer lite statistik över skriftliga spörsmål, motioner, muntliga frågor samt anföranden under riksdagsperioden
Ni hittar alla mina aktiviter på riksdagens hemsida

Skriftliga spörsmål till regeringen: 16
Budgetmotioner: 3
Muntliga frågor till regeringen: 9
Anföranden i plenum: 112

Sammantaget en väldigt aktiv period!

Skriftligt spörsmål SS1246
Momsfrihet för massörer med finsk utbildning

Till riksdagens talman

Det har framkommit att näringsutövare inom hälso- och sjukvården, om vi tar exemplet med massörer som utbildat sig i Sverige och har ett eget företag i Finland, har en mycket sämre sits än sina konkurrenter som har en massörutbildning från Finland. Detta eftersom massörens kunder betalar mervärdesskatt på de tjänster som de köper medan om massören däremot skulle ha varit utbildad i Finland så skulle hans/hennes tjänster vara momsfria. Detta resulterar i att massören med utbildning i Finland får behålla mer av sina intäkter än massören som är utbildad i Sverige, eller övriga nordiska länder. Varför en finsk massörutbildning kopplas ihop med momsfrihet är svårt att förstå och acceptera.

Enligt 34 § 1 mom. i mervärdesskattelagen betalas moms inte på försäljning av hälso- och sjukvårdstjänster. Med hälso- och sjukvårdstjänster avses åtgärder för att återställa eller upprätthålla en människas hälsa samt funktions- och arbetsförmåga. Detta gäller inte bara statliga eller kommunala inrättningar utan också privata aktörer och yrkesutbildade personer, inklusive massörer. Hälso- och sjukvårdstjänster kan därmed tillhandahållas av självständiga yrkesutövare. Men för att få tillhandahålla hälso- och sjukvårdstjänster krävs att massören ska ha tillstånd av tillståndsmyndigheten.

Med självständig yrkesutövare avses sådan yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården som har erhållit rätt att utöva yrke (legitimerad yrkesutbildad person) eller tillstånd att utöva yrke (yrkesutbildad person som beviljats tillstånd) eller en person som har rätt att använda yrkesbeteckning för en yrkesutbildad person (yrkesutbildad person med skyddad yrkesbeteckning).

Yrkesutbildade personer med skyddad yrkesbeteckning är exempelvis utbildade massörer.

En självständig yrkesutövare ska lämna in en skriftlig anmälan om verksamheten till regionförvaltningsverket innan han eller hon börjar tillhandahålla hälso- och sjukvårdstjänster.

Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira) och regionförvaltningsverken driver tillsammans ett riksomfattande informationssystem (register över tillhandahållare av privat service). I informationssystemet ingår som separat del ett register över privata producenter av hälso- och sjukvårdstjänster och över självständiga yrkesutövare. De självständiga yrkesutövarna finns registrerade i Terhikki-registret.

För att den vård som tillhandahålls vid en privat massagemottagning ska kunna utgöra momsfri hälso- och sjukvårdsservice, ska den som ger vården vara en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården. Detta gäller dock enligt uppgift bara massörer som fått sin utbildning i Finland, inte massörer som fått sin utbildning i annat nordiskt land.

Detta regelverk är emot det nordiska samarbetets andemening och syfte.

Med hänvisning till det som anförs ovan får jag i den ordning 27 § riksdagens arbetsordning föreskriver ställa följande spörsmål till den minister som saken gäller:

Vad har regeringen gjort för att ändra på det missförhållande som beskrivs ovan och ämnar regeringen att ändra på detta inom en snar framtid?

Helsingfors den 13 mars 2015

Elisabeth Nauclér /sv

Svaret från minister Rinne

Till riksdagens talman

I det syfte som anges i 27 § i riksdagens arbetsordning har Ni, Herr talman, till den minister som saken gäller översänt följande skriftliga spörsmål SS 1246/2014 rd undertecknat av riksdagsledamot Elisabeth Nauclér /sv:

Vad har regeringen gjort för att ändra på det missförhållande som beskrivs ovan och ämnar regeringen att ändra på detta inom en snar framtid?

Som svar på detta spörsmål anför jag följande:

Enligt 34 § i mervärdesskattelagen betalas skatt inte på försäljning av hälso- och sjukvårdstjänster. Enligt 35 § i mervärdesskattelagen avses med hälso- och sjukvårdstjänster åtgärder för att bestämma en människas hälsotillstånd samt funktions- och arbetsförmåga eller för att återställa eller upprätthålla hennes hälsa samt funktions- och arbetsförmåga, om det är fråga om 1) vård vid en verksamhetsenhet för hälso- och sjukvård som upprätthålls av staten eller kommunen eller vård som avses i lagen om privat hälso- och sjukvård (152/90), 2) vård som ges av en sådan yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården som bedriver sin verksamhet med stöd av lagstadgad rätt eller som enligt lag är registrerad.

Enligt regeringens proposition (RP 88/1993 rd) är en utgångspunkt vid regleringen av hur långt hälso- och sjukvården ska vara skattefri att skattefriheten så långt som möjligt följer de allmänna politiska målen för vilken typ av vård som ska vara föremål för samhällets stöd. Kosmetisk vård, allmän rekreation eller annan sådan verksamhet befrias inte från skatt. Den privata verksamheten är avgränsad så att endast sådan vård som står under samhällets tillsyn är befriad från skatt. Vad gäller definition av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården hänvisar regeringens proposition till lagstiftningen gällande yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården.

Enligt 2 § i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994) avses med yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården de som med stöd av den aktuella lagen har erhållit rätt att utöva yrke (legitimerad yrkesutbildad person) eller tillstånd att utöva yrke (yrkesutbildad person som beviljats tillstånd) samt de som med stöd av den aktuella lagen har rätt att använda i förordning av statsrådet avsedd yrkesbeteckning för en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården (yrkesutbildad person med skyddad yrkesbeteckning). Som yrkesutbildade personer med skyddad yrkesbeteckning räknas bland annat utbildade massörer.

Erkännande av yrkeskvalifikationer grundar sig i Finland på yrkeskvalifikationsdirektivet (2013/55/EU) och lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994). Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården Valvira för ett centralregister över yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården för att sköta sina uppgifter enligt lagen om Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (669/2008). Yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården ska ha en ändamålsenlig utbildning för att kunna utöva ett yrke med skyddad yrkesbeteckning i Finland. Valvira övervakar utbildningarnas ändamålsenlighet. Samma tillstånds- och tillsynsbestämmelser gäller för finländare och yrkesutövare som kommer till Finland från andra stater.

I förordningen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården fastställs det att en förutsättning för användning av den skyddade yrkesbeteckningen utbildad massör är att personen i fråga har avlagt fristående examen enligt lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning (631/1998). En massör som fått sin utbildning i Sverige ska ansöka om rätt att använda yrkesbeteckningen hos Valvira. Valvira bedömer förutsättningarna för beviljande av rätt att använda beteckningen, till exempel hur väl den avlagda examen i Sverige motsvarar den utbildning som ges i Finland. Bedömningen av motsvarigheten kan förutsätta avläggande av fristående yrkesprov i Finland. Tjänster som säljs av en i Sverige utbildad massör som beviljas rätt att använda yrkesbeteckningen utbildad massör i Finland på ovannämnda sätt är mervärdesskattefria hälso- och sjukvårdstjänster i Finland.

Social- och hälsovårdsministeriet har för avsikt att granska om det finns behov av att förnya centralregistret. Denna granskning kommer att göras med hänsyn till behoven inom tillsynen över hälso- och sjukvården. Hälso- och sjukvården kommer att beaktas i sin helhet. Avsikten är att i samband med granskningen fastställa de allmänna och enhetliga principer enligt vilka yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården framöver ska definieras. Det är inte ändamålsenligt att ta frågor gällande enskilda yrkesbeteckningar upp till behandling förrän denna övergripande granskning har gjorts. Detta för att de enskilda lösningarna ska vara förenliga med de allmänna principer som fastställs senare.

Helsingfors den 9 april 2015

Finansminister Antti Rinne

SS 1208/2014 vp – Elisabeth Nauclér /r

Nordiska recept

Till riksdagens talman

Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet, Fimea har utfärdat föreskrift om ”Expediering av läkemedel” 5/2011 i Finland. Enligt överenskommelse finns sjukförsäkringsavtal mellan de nordiska länderna. I föreskriften 5/2011, punkt 5.6 finns anvisningar för expediering av nordiskt recept i Finland. Enligt denna anvisning får recept som har utfärdats av läkare på Island, i Norge, i Sverige eller i Danmark expedieras i Finland enligt bestämmelserna i föreskriften.

Det läkemedel som expedieras ska ha försäljningstillstånd i Finland och i det land där receptet har utfärdats eller vara ett läkemedel som tillverkats på apotek. Om läkemedlet har olika namn i olika nordiska länder kan preparatet expedieras om det i övrigt är helt motsvarande. På receptblanketten ska dock i så fall antecknas namnet på det expedierade läkemedelspreparatet.

Enligt föreskrift 5/2011 kan det nordiska receptet vara i original eller ett förnyat recept. Egentlig narkotika, alkohol eller sådana läkemedel som en läkare endast får förskriva på recept som ska förvaras på apoteket, får inte expedieras mot ett nordiskt recept.

Om bruksanvisningen inte kan tolkas, till exempel på grund av språket, får receptet expedieras om patienten säger sig förstå bruksanvisningen. I så fall finns även anvisningar om hur apoteket ska utforma apoteksetiketten för bruksanvisningen.

Befolkningen inom Norden kan enkelt resa mellan länderna utan några hinder. Många finländare är genom sitt arbete ständigt på resa mellan de nordiska länderna och andra har släktingar eller fritidsbostäder i det nordiska grannlandet. Föreskriften angående expediering av läkemedel och punkten nordiskt recept är mycket klar och ger inte upphov till feltolkningar. Det innebär att den ger möjlighet till att patienter lätt och smidigt kan inhandla sina viktiga läkemedel i ett annat nordiskt land än där receptet utfärdades. Tillvägagångssättet är således enkelt, läkare i ett annat nordiskt land förskriver patientens läkemedel på en receptblankett som patienter använder som dokument på apoteket i Finland vid inhandlandet av läkemedel.

I och med att recepten endast skrivs elektroniskt finns nu ett praktiskt problem, då patienterna behöver få sina ibland livsviktiga läkemedel. Recepten finns numera enbart nationellt lagrade i elektroniska databaser, vilket gör att smidigheten över gränserna i Norden inte längre kan utövas enligt föreskriften 5/2011. Patienter och hälsostationer runtom i Norden är inte varse problemet förrän patienterna är i behov av sitt läkemedel. Problemet är att recepten finns i nationella receptcenter som apotek i de nordiska grannländerna, där patienterna befinner sig, inte kommer åt. Patienterna förlitar sig helt på att alla recept gällande patienten finns i det elektroniska receptcentret, vilket gör att patienten sällan bär med sig information över sin medicinering. Detta system kan inte anses utgöra en trygg läkemedelsanvändning.

Detta praktiska problem uppstår ofta på Åland: många nordiska medborgare besöker Åland, både i arbetet och på fritiden, många tillbringar också längre tider på sitt åländska fritidsboende.

Fimeas föreskrift Expediering av läkemedel mot ett europeiskt recept 1/2014 ger anvisningar om att recept som förskrivs i original eller elektroniskt i annat EU- eller EES-land eller i Schweiz kan expedieras i Finland. Med recept som skrivits ut i Finland kan läkemedel också hämtas ut i annat EU-land. Patienten måste själv aktivt be läkaren om en så kallad europeisk läkemedelsförskrivning, för att det ska vara möjligt. Det är inte tillåtet att använda landets nationella recept för uttag i andra EU-länder.

Med hänvisning till det som anförs ovan får jag i den ordning 27 § riksdagens arbetsordning föreskriver ställa följande spörsmål till den minister som saken gäller:

Vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att uppmärksamgöra de övriga nordiska länderna om detta problem och i enlighet med den nordiska överenskommelsen möjliggöra fortsatt trygg och kontinuerlig läkemedelsanvändning för patienterna och smidighet vid expediering av recept på läkemedel utfärdade av nordiska läkare, då recepten enbart är lagrade nationellt i databaser och recept i pappersform börjar bli historia?

Helsingfors den 6 mars 2015

Elisabeth Nauclér /sv

Svar från minister Rinne

Till riksdagens talman

I det syfte som anges i 27 § i riksdagens arbetsordning har Ni, Herr talman, till den minister som saken gäller översänt följande skriftliga spörsmål SS 1208/2014 rd undertecknat av riksdagsledamot Elisabeth Nauclér /sv:

Vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att uppmärksamgöra de övriga nordiska länderna om detta problem och i enlighet med den nordiska överenskommelsen möjliggöra fortsatt trygg och kontinuerlig läkemedelsanvändning för patienterna och smidighet vid expediering av recept på läkemedel utfärdade av nordiska läkare, då recepten enbart är lagrade nationellt i databaser och recept i pappersform börjar bli historia?

Som svar på detta spörsmål anför jag följande:

Trots flera fördelar är elektroniska recept ofta problematiska vid resor utomlands. De elektroniska receptens utformning varierar och det finns ingen internationell standard. Samtidigt bör konstateras att det ofta också är svårt att använda recept i pappersform, om utlandsresan inte har beaktats när receptet har skrivits ut.

Vi är medvetna om situationen och inom Europeiska unionen har man försökt förmedla elektroniska recept mellan länderna inom ramen för epSOS-projektet. Finland deltog i projektet tillsammans med Sverige. Tekniskt var försöket lyckat, men man konstaterade flera problem som berodde på bl.a. skillnader mellan läkemedelspreparat, juridiska problem i anslutning till datasäkerhet samt viljan att begränsa godkännandet av recept på grund av skillnader i medicineringspraxis. Det sistnämnda är inte ett problem inom de nordiska länderna, men nog på Europeisk nivå. Det största problemet för Sverige var att det enligt Sveriges lagstiftning inte är möjligt att överlåta information utan patientens samtycke, men i det nuvarande systemet finns ingen möjlighet för patienten att ge sitt samtycke.

När försöksprojektet slutförts upphörde utbytet av recept med Sverige på Sveriges begäran. Utöver ovan nämnda juridiska problem upplevde man att läkemedelsutbudet som användes vid försöket var för begränsande och man ville inte fortsätta verksamheten utan en bilateral överenskommelse. Finland har velat fortsätta det påbörjade utbytet av recept efter försöksprojektet, även om förbättringar samtidigt är under beredning. Sverige har underrättats om Finlands önskemål i flera sammanhang, bl.a. har social- och hälsovårdsministern skickat ett brev till sin svenska kollega, men ärendet har inte framskridit. För närvarande är en överenskommelse mellan länderna under beredning och tekniska definitioner utvecklas. Ärendets framskridande beror på Sveriges beslut.

I Finlands lagstiftning har utbytet av elektroniska recept mellan EU/EES-länderna redan beaktats i ändringen av lagen om elektroniska recept våren 2014. Finland har också teknisk beredskap att med kort varsel inleda förmedlingen av recept i enlighet med epSOS-projektet.

Helsingfors den 26 mars 2015

Social- och hälsovårdsminister Laura Räty

Muntlig fråga (+svaret) om situationen i Tibet till utrikesminister Tuomioja under frågetimmen 12.3.2015.
Frågan delvis på svenska och svaret från utrikesministern på finska.

PLENUM
172. Torsdag 12 Mars 2015 kl. 10.15

Nr. 193) Tiibets människorättsituation

Elisabeth Nauclér/r:
Värderade talman! Vi har under de senaste åren nåtts av otaliga hjärtskärande nyheter om tibetanska munkars självantändningar. Antalet tibetanska självantändningar närmar sig nu 140 stycken. De unga människor som väljer den här drastiska utvägen gör det i protest mot levnadsförhållandena i Tibet. Självantändningarna vittnar om den desperation som råder bland medborgarna i Tibet. Det är vår moraliska skyldighet att reagera på denna tragedi. Jag vill därför fråga utrikesministern.
Haluan siksi kysyä ulkoministeriltä: oletteko te jossain yhteydessä kansainvälisesti tai suoraan Kiinan edustajien kanssa ottanut tämän asian esille?

Ulkoasiainministeri Erkki Tuomioja:
Herra puhemies! Viimeisen vuoden aikana on ollut monia muitakin syitä, joiden vuoksi on ollut syytä huolestua ihmisoikeustilanteesta Kiinassa. Näitä asioita meilläkin seurataan hyvin tarkoin, ja olemme ottaneet niitä esille eri tavoin kiinalaisten kanssa, kuten tietysti myös EU:n yhteisissä keskusteluissa, koska usein vaikuttavin tapa vaikuttaa tällaisiin on se, että koko Euroopan unioni ilmaisee huolensa ja voi käydä sitten dialogia näistä ihmisoikeusasioista. Mutta kaiken kaikkiaan tilanne on valitettavasti mennyt huonompaan suuntaan, mutta on tärkeätä, että me pystymme jatkamaan ja syventämään sitä sinänsä ilahduttavaa vuoropuhelua, jota myös Kiinan kanssa ihmisoikeusasioista ja oikeusvaltiokysymyksistä on käyty ja on kyetty viemään eteenpäin ja jossa Suomellakin on ollut Pekka Hallbergin aktiivisuuden osalta oma roolinsa.

Nedan ett skriftligt spörsmål om Tibetfrågan som jag skrev under för någon vecka sedan (frågans författare är riksdagsledamot Jani Toivola):

——————————————————————
Till riksdagens talman

I det syfte som anges i 27 § i riksdagens arbetsordning har Ni, Herr talman, till den minister som saken gäller översänt följande skriftliga spörsmål SS 1078/2013 rd undertecknat av riksdagsledamot Jani Toivola /gröna m.fl.:

På vilket sätt ämnar regeringen beakta, eller har regeringen beaktat, Kinas likgiltighet inför internationella människorättsavtal, samt det uppenbara försvagande av människorättssituationen som ständigt pågår i de områden som landet kontrollerar, i samband med avgörandet av Finlands ståndpunkt i omröstningen i FN:s generalförsamling av den 12 november 2013, där det är möjligt att Kina återväljs som medlem i FN:s människorättsråd,

på vilket sätt ämnar regeringen i sina såväl bilaterala som multilaterala relationer till Kina beakta de kränkningar av de mänskliga rättigheterna som Kina utsätter sina egna medborgare för och

på vilket sätt försöker regeringen hjälpa till att hitta en fredlig lösning på Tibetfrågan (t.ex. upprättande av självstyrelse som i fråga om Åland) och främja respekten för de mänskliga rättigheterna i Tibet och de övriga områdena som kontrolleras av Kina?

Som svar på detta spörsmål anför jag följande:

Regeringen följer noggrant människorättssituationen i Kina och dess utveckling. Under de senaste åren har landet gjort framsteg i fråga om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, men i synnerhet när det gäller politiska och civila rättigheter är situationen mera problematisk. Regeringen ser positivt på de nya riktlinjer som fastställts av centralkommittén i Kinas kommunistiska parti i fråga om bl.a. slopandet av systemet med arbetsläger. Regeringen är dock oroad över att de sociala och politiska spänningarna ökar i fråga om Tibet. För att en hållbar lösning ska kunna uppnås är det nödvändigt att man får till stånd en konstruktiv dialog mellan de kinesiska myndigheterna och tibetanerana och deras företrädare. Uppbyggandet av en fungerande diskussionsförbindelse är också en förutsättning för att tibetanernas egna påverkningsmöjligheter ska förbättras.

På EU-nivå har det i sedvanlig ordning ställts krav på Kina att respektera tibetanernas rätt till yttrandefrihet och mötesfrihet. EU:s höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik Catherine Ashton har också krävt att Kina ska frisläppa de tibetaner som deltagit i fredliga demonstrationer. Finland deltar aktivt i de diskussioner om mänskliga rättigheter som förs och den beredning av politiska riktlinjer i fråga om Kina som sker i olika arbetsgrupper inom EU-rådet.

Situationen med Tibet har behandlats i samband med människorättsdialoger mellan EU och Kina bl.a. i juni 2011, maj 2012 och juni 2013.I ett färskt dokument, EU-China 2020 Strategic Agenda for Cooperation, som drar uppriktlinjerna för vad som ska prioriteras i det framtida samarbetet mellan EU och Kina, förbinder sig parterna att fortsätta och att stärka den ömsesidiga dialogen om mänskliga rättigheter.

När det gäller medlemskap i FN:s råd för mänskliga rättigheter skulle idealsituationen vara att det är fråga om en verklig tävlan. I de val som förrättas per grupp av länder är antalet kandidater dock i praktiken ofta lika många som antalet platser. Kina hör till gruppen Asien och Stilla havet, där det inte var någon konkurrens om platserna. När en stat väljs in i människorättsrådet skapar det på goda grunder ökade förväntningar på att den utvalda staten ska arbeta för att genomföra rådets uppdrag samt respektera och förverkliga de åtaganden i fråga om mänskliga rättigheter som den har utlovat som kandidat.

Under den 17 sessionen av människorättsrådets periodiska granskning i oktober 2013 hade så många som 140 länder anmält sig till talarlistan för en dialog med Kina, och deras inlägg omfattade ett brett spektrum av problem som förknippas med Kina i fråga om de mänskliga rätttigheterna. I sitteget inlägg till Kina lyfte Finland framfrågan om tryggande av möjligheterna fördem som försvarar de mänskliga rättigheterna att kunna arbeta, vilket är väsentligt för att skydda deras rättigheter, samt utvecklande av nödvändiga system för skydd av barn bl.a. för att utrota barnarbetskraften. Frågor som gällde Tibet behandlades ingående under sessionen.

Finland tar regelbundet upp frågor som gäller mänskliga rättigheter och rättsstaten i sina bilaterala möten med Kina. Man har signalerat för Kina att den trygghet som de mänskliga rättigheterna och rättsstaten innebär för individerna har varit en viktig och central del av Finlands egen ekonomiska och sociala utveckling. Finland för även på tjänstemanna nivå dialoger i fråga om utvecklingen av Kinas rättsområden. Finland och ett flertal EU-stater har också föreslagit att man inleder en separat rättsstatsdialog mellan EU och Kina för att komplettera dialogen om mänskliga rättigheter. Kina har dock inte varit villigt att inleda en sådan.

Helsingfors den 2 december 2013

Utrikesminister Erkki Tuomioja
————————————————————–

Svaret har alltså kommit från Finansministeriet. Det besvärliga och problematiken med att ta ut moms på pant lär bli aktuellt i framtiden. Fortsättning lär följa!

Här är svaret:

Till riksdagens talman

I det syfte som anges i 27 § i riksdagens arbetsordning har Ni, Herr talman, till den minister som saken gäller översänt följande skriftliga spörsmål SS 989/2012 rd undertecknat av riksdagsledamot Elisabeth Nauclér /sv:

Med tanke på utvecklingen av förpackningsavfallshanteringen i Finland från 2005 och framåt samt ovanstående beskrivning och problematik beträffande mervärdesskatten på pant ämnar regeringen vidta åtgärder för att slopa mervärdesskatten på pant, vad används pantnettot i Finland till och hur tänker staten förhålla sig till pantnettot i framtiden?

Som svar på detta spörsmål anför jag följande:

Enligt artikel 92 led a i rådets direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt får medlemsstaterna vad beträffar kostnader för returemballage fatta beslut att utesluta dem från beskattningsunderlaget och vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att detta underlag justeras om emballaget inte återlämnas. Enligt led b i artikeln får medlemsstaterna vad beträffar kostnader för returemballage alternativt fatta beslut att låta dem ingå i beskattningsunderlaget och vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att beskattningsunderlaget justeras om emballaget faktiskt återlämnas.

I 85 b § i mervärdesskattelagen (1501/1993) sägs att med avvikelse från 85 och 85 a § ska i skatt betalas 24 procent av skattegrunden för sådana förpackningar och transportförnödenheter som berättigar till ersättning vid återsändande. Enligt 78 § 1 mom. 3 punkten får från skattegrunden dras av ersättning för återsända förpackningar och transportförnödenheter. Enligt 118 § gäller att om säljaren krediterar köparen med det belopp som avses i 78 § 1 mom. 3 punkten, ska den avdragna skatten rättas i motsvarande mån.

Omfattningen av den skattebas som ska tillämpas vid mervärdesbeskattningen regleras på ett för Finland bindande sätt i rådets direktiv om ett gemensamt system för mervärdesskatt. Finland har inte rätt att genom nationella beslut reducera skattebasen enligt direktivet. Enligt direktivet om ett gemensamt system för mervärdesskatt ska verksamheten med returflaskor vara skattepliktig och ska returemballage behandlas som en korrigeringspost.

Utifrån tillgängliga uppgifter anser regeringen att de nuvarande bestämmelserna i mervärdesskattelagen inte har orsakat några sådana problem av praktisk betydelse som skulle föranleda att mervärdesbeskattningen i samband med retursystemet för flaskor ändras i detta läge. Det nuvarande systemet säkerställer på ett effektivt sätt att returflaskor som inte återlämnas omfattas av beskattning.

Mervärdesbeskattningen inom det planerade gränsöverskridande nordiska eller europeiska retursystem för flaskor som eventuellt införs i framtiden beror av hur systemet genomförs i praktiken. Kommissionen har initiativrätt när det gäller att ändra direktivet.

Medlemmarna inom ett retursystem betalar en återvinningsavgift till den ansvarige för retursystemet. Returavgiften används för att täcka kostnaderna för systemet. Det pantnetto, det vill säga det outtagna pantet, som avses i motiveringen till spörsmålet används för att täcka kostnaderna för retursystemet. De outtagna panterna fördelas alltså rättvist så att de gagnar alla medlemmar i återvinningssystemet, både ägarna av systemet och dem som anslutit sig till det. Enligt avfallslagen (646/2011) ska förpliktelserna i ett retursystem för dryckesförpackningar fördelas rättvist mellan producenterna och de accisskyldiga med avseende på verksamhetens art och omfattning och på så sätt att handelshinder och snedvridning av konkurrensen undviks. De villkor som tillämpas på nya medlemmar ska vara opartiska och jämlika i förhållande till de villkor som tillämpas på övriga medlemmar i retursystemet. Ett retursystem där outtagna panter intäktsförs till exempel som utdelning till ägarmedlemmarna innebär alltså att man bryter mot bestämmelserna i avfallslagen.

Suomen Palautuspakkaus Oy (PALPA) och dess dotterbolag Palpa Lasi Oy är ansvariga för de största retursystemen. Exempelvis enligt bolagsordningen för Palpa Lasi Oy bedriver bolaget inte verksamhet i vinstsyfte, utan bolaget ska så förmånligt som möjligt utveckla, administrera och övervaka återvinningssystemet för dryckesförpackningar av glas och ta ut kostnaderna för detta hos dem som använder återvinningssystemen. Bolaget delar inte ut vinst till sina delägare under sin verksamhetstid. Bolaget delar inte heller på något annat sätt ut sina medel till aktieägarna i bolaget under sin verksamhetstid.

Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland har enligt avfallslagen i egenskap av riksomfattande myndighet i producentansvarsfrågor tillsyn över att bestämmelserna om producentansvar och om retursystem för dryckesförpackningar följs. Återvinningssystemens verksamhet står alltså under myndighetstillsyn. Det har åtminstone inte än så länge uppdagats några omständigheter som skulle föranleda att man ingriper i systemens verksamhet exempelvis när det gäller användningen av pantnettot.

Helsingfors den 10 januari 2013

Finansminister Jutta Urpilainen

Ni kan läsa frågan i sin helhet här: http://www.eduskunta.fi/faktatmp/utatmp/akxtmp/ss_989_2012_p.shtml

AVVIKANDE MENING

De avgifter som idag i riket uppbärs av elnäts- och naturgasnätsinnehavare för de tjänster och upp-gifter som energimarknadsverket står till tjänst med uppbärs inte av de åländska aktörerna eftersom rättsområdet enligt självstyrelselagen hör till landskapets lagstiftningsbehörighet och följaktligen även förvaltningsområde. Nu är avsikten att istället för avgifter uppbära en skatt som skall betalas av aktörerna inom näringsgrenen. Självfallet vore det orimligt att uppbära avgifter eller skatt på Åland för en tjänst som inte utförs eller ens enligt självstyrelselagen kan utföras, så var dock ursprungligen fallet vid utarbetandet av propositionen.

För att på ett enkelt och möjligen smidigt sätt lösa den orimliga tolkningen innehåller nu propositionen ett förslag om att skatten skall uppbäras i riket, men inte i landskapet. Utgångspunkten i resonemanget torde vara att den som har rätt att uppbära en skatt också kan avstå från att uppbära den. Lösningen kan verka praktisk och smidig, men vid en närmare granskning av självstyrelselagen kan detta inte anses vara den rätta slutsatsen, vilket också de sakkunniga som grundlagsutskottet hört anser. Utskottsmajoritetens tolkning är varken förenlig med grundlagen eller självstyrelselagen.

Enligt 18 § 5 punkten i självstyrelselagen för Åland (1144/1991) har landskapet rätt att uppbära näringsskatt. Under årens lopp har skatteuppbörden förändrats och färre och färre skatter har betraktats som näringsskatt. Detta har varit föremål för bedömningar av både grundlagsutskottet och högsta domstolen i flera olika sammanhang.

Grundlagsutskottet har behandlat näringsskatteproblematiken åtminstone i samband med behandlingen av förslaget till lag om reseskatt (GrUU 5/1991 rd ) och behandlingen av lotteriskattelagen (GrUU 9/1992 rd ).

År 1974 antog Ålands landsting landskapslagen om resandeavgift (ÅFS 83/1974). Enligt den var de som med fartyg idkade regelbunden passagerartrafik mellan en hamn i utlandet och en hamn i landskapet skyldiga att till landskapet såsom näringsskatt erlägga resandeavgift. Den skattskyldige var alltså redaren som skulle betala en avgift som påfördes av landstinget för varje passagerare som anlände till hamn i landskapet med denna redares fartyg. Avgiften definierades som näringsskatt i landskapslagen och högsta domstolen (2498/7.11.1974) ansåg i likhet med landstinget att det var fråga om en näringsskatt. I sammanhanget är värt att notera högsta domstolens ställningstagande att Ålands lagting hade möjlighet att lagstifta om uppbärande av en skogsvårdsavgift som ansågs vara av skattenatur (OH2001/60/16.7.2001).

Samtidigt som skatteformen utvecklats i riket framhölls det dock när självstyrelselagen reviderades år 1991 att avsikten inte var att ändra landskapets rätt att uppbära näringsskatt. Nu övergår riket mer och mer till att istället för avgifter uppbära skatter och i ljuset av denna utveckling måste den nu föreslagna skatten ses. Den första fråga som inträder är om det här verkligen handlar om en avgift eller en skatt. I likhet med de sakkunniga grundlagsutskottet hört, anser jag att det i en konstitutionell mening är fråga om en skatt.

Det kan konstateras att den skatt det nu är frågan om uppvisar samma drag som apoteksavgiften vilken betraktas som en näringsskatt i självstyrelselagens mening.

Av de sakkunniga som hörts under detta lagförslags behandling i utskottet anser professor emeritus Jyränki att el- och naturgasnätsavgiften, som är av skattenatur enligt propositionen 109/2012, inte är en konsumtionsskatt. Han konstaterar att utgående bland annat ifrån att el- och naturgasnätsavgiften inte är en konsumtionsskatt och som inte i sak ersätter inkomstskatten så är den att anse som en sådan näringsskatt som föreskrivs i 18 § 5 punkten i självstyrelselagen.

Professor Ossa som också hörts under ärendets behandling anser att det centrala i detta ärende är att studera målet med el- och naturgasnätsavgifter. Det framgår inte av de mål som finns inskrivna i regeringens proposition 109/2012 rd (se t.ex. s. 6) att det skulle vara fråga om en sådan skatt som är avsedd att överföras på andra än de nätinnehavare som nämns i propositionen. Enligt hans uppfattning handlar el- och naturgasnätsavgifterna uttryckligen om en skatt som direkt drabbar el- och naturgasnätsaffärsverksamheten. Således kan el- och naturgasnätsavgifterna anses vara en sådan näringskatt som föreskrivs i 18 § 5 punkten i självstyrelselagen för Åland. Landskapet har lagstiftningsbehörighet i fråga om den.

Enligt den lagstiftningsmodell som tillämpas mellan landskapet och riket skall det därför inte i rikslagen ingå något konstaterande om att skatten inte skall uppbäras på Åland.

Dessutom strider ett sådant konstaterande som det nu är formulerat mot grundlagen. Det kan inte anses vara i enlighet med grundlagens 6 § att den som har rätt att uppbära en skatt, utan godtagbar orsak också har rätt att avstå från att uppbära den. En sådan tolkning skulle innebära att staten skulle kunna utan godtagbar orsak beskatta såväl personer som företag i Finland på olika sätt och grunder, en tolkning som är fullkomligt orimlig.

Det ekonomiska utfallet för staten, landskapet och näringsidkarna blir det samma med den i propositionen föreslagna pragmatiska lösningen, men grundlagsutskottets uppgift är att tillse att grundlagen såväl som självstyrelselagen för Åland inte kringgås utan efterlevs. Följaktligen anser jag att det inte borde stå något i själva lagtexten om uppbärande, eller inte uppbärande av denna näringsskatt på Åland, varför 1 § 2 momentet i lagförslaget därför borde utgå. I motiveringen borde däremot redogöras för det resonemang som de sakkunniga fört, och att landskapet har rätt att uppbära denna näringsskatt eftersom den uppfyller samma kriterier som apoteksavgiften och således är en i självstyrelselagen avsedd näringsskatt. Detta innebär således ingen förändring i tolkningen av näringsskattebegreppet i självstyrelselagen och är på inget sätt någon utvidgning av Ålands skattebehörighet utan helt enkelt en konsekvent i lagtolkning.

I sammanhanget är det skäl att konstatera att den vid ministeriet utarbetade propositionen inte i enlighet med 33 § i självstyrelselagen översänts till landskapsregeringen, och att detta i sin tur inneburit att ärendet inte kan ha ansetts blivit tillräckligt väl berett. Landskapsregeringen och ministeriet borde reda ut frågor av den här karaktären innan lagen kommer till behandling i riksdagen.

Helsingfors den 21 november 2012

Elisabeth Nauclér /sv

Det skriftliga spörsmålet i sin helhet:

Ändring av inkomstgränsen för personer som lyfter pension för arbetsoförmåga

Till riksdagens talman

Vi närmar oss en tid då all arbetskapacitet måste utnyttjas. Då de stora åldersgrupperna börjar gå i pension innebär det att 10 000 arbetstagare försvinner från arbetsmarknaden per år. Det räcker inte att höja pensionsåldern eller att få ut de unga vid lägre ålder i arbetslivet. Siffrorna talar sitt klara språk: årligen pensioneras 28 000 personer på grund av arbetsoförmåga, en tredjedel på grund av psykiska problem. För tillfället lyfter nästan 20 000 unga vuxna arbetsoförmögenhetspension, och denna siffra ökar årligen med 4 000. Den förlust dessa unga vuxnas oförverkligade arbetsinsats innebär för samhället beräknas uppgå till sju miljarder euro. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det inte endast handlar om en ekonomisk förlust för samhället. Den mänskliga förlusten är minst lika betydande, att vara utan meningsfull sysselsättning är förödande för den psykiska hälsan och leder i det långa loppet till utslagning.

I den pågående diskussionen om behovet att förlänga arbetskarriärerna skulle det vara klokt att beakta den outnyttjade arbetskapacitet som för tillfället ligger utanför arbetsmarknaden till följd av arbetsoförmåga eller rehabilitering. Enligt beräkningar som VATES-stiftelsen tillsammans med Centralförbundet för mental hälsa gjort, skulle det vara möjligt att ta till vara den arbetskraftsreserv som 30 000 pensionerade p.g.a. arbetsoförmåga utgör. För att få dessa personer tillbaka till arbetslivet krävs naturligtvis flera åtgärder och ändringar, inte minst attitydförändringar. Vissa tar det lång tid att genomföra eller att ändra på, men det finns också sådana konkreta åtgärder som genast går att vidta, vilka med omedelbar verkan skulle förbättra sjukpensionärers möjligheter att delta i arbetslivet. En sådan åtgärd är att ändra på den inkomstgräns som stipulerar när en person går miste om sin arbetsoförmögenhetspension.

Det har visat sig vara svårt att kombinera pension för arbetsoförmögenhet och lön, särskilt då pensionen betalas i form av folkpension. Funktionshindrade och långtidssjuka personer har ofta inte en sådan arbetserfarenhet som förutsätts för att få arbetspension. Därför erhåller dessa personer oftast pensionen i form av folkpension. Inkomstgränsen för folkpension är 687,74 euro i månaden. Ifall en person förtjänar över denna inkomstgräns förlorar han eller hon pensionen i sin helhet. Detta sporrar inte att återvända till arbetslivet.

För att åtgärda detta problem har VATES-stiftelsen och Centralförbundet för mental hälsa föreslagit att Folkpensionsanstalten skulle ta i bruk en förmån för deltidsarbetsoförmögenhet. Genom denna förmån skulle personer som lyfter pension för arbetsoförmögenhet ha möjlighet att jobba på deltid och samtidigt lyfta en del av pensionen. Denna möjlighet skulle öka sysselsättningsmöjligheterna, särskilt för unga personer med funktionshinder eller mentala problem. Möjligheter av denna typ finns redan t.ex. i Sverige och Norge. I Sverige har man ett smidigt system, där pensionen gradvis minskar i takt med att inkomsterna ökar.

På Åland har man mycket goda erfarenheter av projekt där man inom ramen för Ålands handikappförbund erbjuder arbete till personer med olika slag av funktionsnedsättning. Denna typ av verksamhet är både samhällsekonomiskt lönsam och till fördel ur ett individuellt och socialt perspektiv, men också här upplevs beskattningsreglerna som ett stort hinder.

Då tröskeln att komma in i arbetslivet blir lägre är det även annars lättare att vara delaktig i samhället. Detta förhindrar även utslagning. Många fördomar och negativa attityder som råder i samhället skulle antagligen försvinna och ändras, om t.ex. fler funktionshindrade personer skulle få möjlighet att delta i arbetslivet.

Med hänvisning till det som anförs ovan får jag i den ordning 27 § riksdagens arbetsordning föreskriver ställa följande spörsmål till den minister som saken gäller:

Vilka åtgärder ämnar regeringen ta för att skapa ett sådant smidigt system för återgång till arbete som möjliggör arbete på deltid, utan att pensionsförmånen helt dras in?

Helsingfors den 13 juni 2012
Elisabeth Nauclér /sv

Svaret från Social- och hälsovårdsminister Paula Risikko:

Till riksdagens talman

I det syfte som anges i 27 § i riksdagens arbetsordning har Ni, Herr talman, till den minister som saken gäller översänt följande skriftliga spörsmål SS 511/2012 rd undertecknat av riksdagsledamot Elisabeth Nauclér /sv:

Vilka åtgärder ämnar regeringen ta för att skapa ett sådant smidigt system för återgång till arbete som möjliggör arbete på deltid, utan att pensionsförmånen helt dras in?

Som svar på detta spörsmål anför jag följande:

Det lagstadgade pensionsskyddet utgörs av ett arbetspensionssystem och ett folkpensionssystem vilka kompletteras av lagen om garantipension som trädde i kraft i början av mars 2011. Den förlust av förvärvsinkomster som orsakas av långvarig arbetsoförmåga ersätts med sjuk- eller invalidpension. Sjuk- och invalidpension beviljas tills vidare eller för viss tid.

För att stödja återgången i arbete för sjukpensionärer har det stadgats en temporär lag, lagen om främjande av sjukpensionärers återgång i arbete (738/2009) Lagen trädde i kraft i början av 2010 och gäller till slutet av 2013. Lagen gäller såväl arbetspensions- som folkpensionssystemet, och en beviljad sjuk- eller invalidpension kan lämnas vilande antingen tills vidare eller för viss tid. Inkomstgränsen (713,73 euro per månad enligt indexnivån 2012) för den arbetsinkomst som en sjukpensionär har rätt att få utöver sin pension är kopplad till ett folkpensionsindex som justeras årligen.

Den som får sjukpension enligt folkpensionslagen får vid sidan av pensionen förtjäna högst 713,73 euro i månaden utan att inkomsterna påverkar sjukpensionen. Den som har full invalidpension enligt arbetspensionslagarna får vid sidan av pensionen förtjäna högst 40 procent av sin stabiliserade genomsnittliga inkomst för tiden innan arbetsoförmågan började eller högst 713,73 euro i månaden, om 40 procent av den stabiliserade genomsnittliga inkomsten är lägre än 713,73 euro. Den som har delinvalidpension enligt arbetspensionslagarna får förtjäna högst 60 procent av sin genomsnittliga inkomst för tiden innan arbetsoförmågan började eller högst 713,73 euro i månaden, om 60 procent av den genomsnittliga inkomsten är lägre än 713,73 euro.

Om arbetsinkomsterna överstiger de angivna gränserna, ska pensionsanstalten stoppa utbetalningen av pensionen och pensionen lämnas vilande i minst tre månader och högst två år. Den vilande pensionen börjar betalas ut på nytt utan bedömning av arbetsförmågan när sjukpensionären har anmält till pensionsanstalten att han eller hon har slutat arbeta eller att arbetsinkomsterna sjunkit så mycket att de ligger inom den angivna gränsen. Om en pension har varit vilande ska personen betala pension i minst tre månader innan den på nytt kan lämnas vilande. Lagen begränsar inte hur många gånger en pension får lämnas vilande.

Under den tid som pensionen vilar kan personen stödjas i sitt förvärvsarbete genom ett handikappbidrag med högsta belopp för personer över 16 år enligt lagen om handikappbidrag (570/2007). Handikappbidraget uppgår enligt indexnivån 2012 till 403,50 euro i månaden. Ett villkor är att alla pensioner som personen beviljats vilar samtidigt. Det krävs också att personen vid den tidpunkt då pensionen lämnas vilande får åtminstone det lägsta vårdbidraget för pensionstagare som ersätts av det högre handikappbidraget. Enligt lagen om handikappförmåner är handikappbidrag för personer över 16 år ett skattefritt bidrag.

För att minska boendeutgifterna har personen under den tid som pensionen vilar också rätt att få bostadsbidrag för pensionstagare. I lagen finns det därför en bestämmelse enligt vilken personens bostadsbidrag för pensionstagare inte påverkas av en vilande sjukpension, utan betalningen av bidraget fortsätter även om personen arbetar. Dessutom ska bostadsbidraget inte justeras retroaktivt om en sjukpension som har varit vilande senare dras in retroaktivt. Därmed har personen rätt att få bostadsbidrag för pensionstagare trots att villkoret i lagen om bostadsbidrag för pensionstagare inte uppfylls.

Personer som på grund av arbete har lämnat sin pension vilande enligt arbetspensionslagarna eller folkpensionslagen ska få vara kvar i arbetspensionssystemet med avseende på den nya pension som uppkommer genom arbetet. De betraktas då som pensionstagare under den tid som pensionen vilar. Det arbete som utförs när pensionen är vilande gör således att personen tjänar in ny arbetspension. Tillväxtprocenten är densamma som när en person arbetar vid sidan av pensionen, dvs. 1,5 procent av den årliga arbetsinkomsten. Om personen efter två år vill fortsätta arbeta permanent, dras invalidpensionen in från och med den tidpunkt då den lämnades vilande. Från samma tidpunkt tjänar personen in ny arbetspension med en tillväxtprocent som baserar sig på personens ålder.

I regeringsprogrammet har det ställts som mål att förbättra möjligheterna till arbete och rehabilitering för partiellt arbetsföra och svårsysselsatta personer. Som metod för att uppnå målet har man valt att utarbeta ett handlingsprogram som syftar till att göra det lättare för partiellt arbetsföra och personer med funktionsnedsättning att delta på arbetsmarknaden och förbättrar deras möjligheter att arbeta. I arbetsmarknadsorganisationernas ramavtal i oktober 2011 enades man om att utveckla arbetsmarknaden för partiellt arbetsföra genom att fästa särskild vikt vid att utveckla incitament för arbetsgivarna, erbjuda arbetstagarna stöd för att hitta en väg ut i arbetslivet motsvarande deras livssituation och på ett mer sporrande sätt sammanjämka pensioner och förvärvsinkomster.

Jag har fastställt mandattiden till 16.4.2012-30.6.2013 under vilken arbetsgruppen ska utarbeta ett handlingsprogram som förbättrar sysselsättningen av partiellt arbetsföra och lämna nödvändiga förslag så att programmet kan genomföras.

Helsingfors den 5 juli 2012
Social- och hälsovårdsminister Paula Risikko

SKRIFTLIGT SPÖRSMÅL
Ändring av inkomstgränsen för personer som lyfter pension för arbetsoförmåga
Till riksdagens talman

Vi närmar oss en tid då all arbetskapacitet måste utnyttjas. Då de stora åldersgrupperna börjar gå i pension innebär det att 10 000 arbetstagare försvinner från arbetsmarknaden per år. Det räcker inte att höja pensionsåldern eller att få ut de unga vid lägre ålder i arbetslivet. Siffrorna talar sitt klara språk; årligen pensioneras 28 000 personer på grund av arbetsoförmåga, en tredjedel på grund av psykiska problem. För tillfället lyfter nästan 20 000 unga vuxna arbetsoförmögenhetspension, och denna siffra ökar årligen med 4000. Den förlust dessa unga vuxnas oförverkligade arbetsinsats in-nebär för samhället beräknas uppgå till sju miljarder euro. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det inte endast handlar om en ekonomisk förlust för samhället. Den mänskliga förlusten är minst lika betydande, att vara utan meningsfull sysselsättning är förödande för den psykiska hälsan och leder i det långa loppet till utslagning.
I den pågående diskussionen om behovet att förlänga arbetskarriärerna skulle det vara klokt att beakta den outnyttjade arbetskapacitet som för tillfället ligger utanför arbetsmarknaden till följd av arbetsoförmåga eller rehabilitering. Enligt beräkningar som VATES-stiftelsen tillsammans med Centralförbundet för mental hälsa gjort, skulle det vara möjligt att ta till vara den arbetskraftsreserv som 30 000 pensionerade p.g.a. arbetsoförmåga utgör. För att få dessa personer tillbaka till arbetsli-vet krävs naturligtvis flera åtgärder och ändringar, inte minst attitydförändringar. Vissa tar det lång tid att genomföra eller att ändra på, men det finns också sådana konkreta åtgärder som genast går att vidta, vilka med omedelbar verkan skulle förbättra sjukpensionärers möjligheter att delta i arbetslivet. En sådan åtgärd är att ändra på den inkomstgräns, som stipulerar när en person går miste om sin arbetsoförmögenhetspension.
Det har visat sig vara svårt att kombinera pension för arbetsoförmögenhet och lön, särskilt då pensionen betalas i form av folkpension. Funktionshindrade och långtidssjuka personer har ofta inte en sådan arbetserfarenhet som förutsätts för att få arbetspension. Därför erhåller dessa personer of-tast pensionen i form av folkpension. Inkomstgränsen för folkpension är 687,74 euro i månaden. Ifall en person förtjänar över denna inkomstgräns förlorar han eller hon pensionen i sin helhet. Detta sporrar inte att återvända till arbetslivet.
För att åtgärda detta problem har VATES-stiftelsen och Centralförbundet för mental hälsa fö-reslagit att Folkpensionsanstalten skulle ta i bruk en förmån för deltidsarbetsoförmögenhet. Genom denna förmån skulle personer som lyfter pension för arbetsoförmögenhet ha möjlighet att jobba på deltid och samtidigt lyfta en del av pensionen. Denna möjlighet skulle öka sysselsättningsmöjlighe-terna, särskilt för unga personer med funktionshinder eller mentala problem. Möjligheter av denna typ finns redan t.ex. i Sverige och Norge. I Sverige har man ett smidigt system, där pensionen grad-vis minskar i takt med att inkomsterna ökar
På Åland har man mycket goda erfarenheter av projekt där man inom ramen för Ålands han-dikappförbund erbjuder arbete till personer med olika slag av funktionsnedsättning. Denna typ av verksamhet är både samhällsekonomiskt lönsam och till fördel ur ett individuellt och socialt per-spektiv, men också här upplevs beskattningsreglerna som ett stort hinder.

Då tröskeln att komma in i arbetslivet blir lägre är det även annars lättare att vara delaktig i samhället. Detta förhindrar även utslagning. Många fördomar och negativa attityder som råder i samhället skulle antagligen försvinna och ändras, om t.ex. fler funktionshindrade personer skulle få möjlighet att delta i arbetslivet.

Med hänvisning till det som anförs ovan får jag i den ordning 27 § riksdagens arbetsordning fö-reskriver ställa följande spörsmål till den minister som saken gäller:

Vilka åtgärder ämnar regeringen ta för att skapa ett sådant smidigt system för återgång till arbete som möjliggör arbete på deltid, utan att pensionsförmånen helt dras in?

Helsingfors den 12 juni 2012
Elisabeth Nauclér / sv

Pressmeddelande 9/3 2012

Onsdagen (7/3) lämnade Elisabeth Nauclér in ett Skriftligt Spörsmål om ärendet i riksdagen riktat till utrikesminister Tuomioja.
—————————-
Pressmeddelande

Under arbetet med regeringsprogrammet våren 2011 lades grunden för det som skulle resultera i utrikesministeriets ”Handlingsprogram för fredsmäkling” och presenterades i december 2011. Det Handlingsprogram för fredsmäkling som nu föreligger är mycket omfattande och där beskrivs i detalj vilka olika former för fredsmäklingskapacitet Finland har. Finland har en ursprungsbefolkning, är ett tvåspråkigt land med ett autonomt område som tillkommit genom internationell medverkan, och dessutom har romerna under årtionden integrerats på ett bättre sätt än på många andra ställen. Nationernas förbunds autonomilösning från 1921 är en av de internationellt mest kända och studerade konfliktlösningarna. Finland har därför all anledning att lyfta fram alla dessa exempel. Trots det nämns inte Åland en enda gång i handlingsprogrammet.

Många personer inom utrikesförvaltningen har dock insett nyttan av Ålandslösningen. Exempelvis anordnande Finlands representation vid FN i New York i januari i år på International Peace Institute (IPI) tillsammans med Indonesiens representation, som ett led i Finlands kampanj för att få en av de icke-permanenta platserna i FN:s säkerhetsråd, ett seminarium och en utställning om Ålandslösningen. Vilket visar att det finns både intresse och kunskap i ärendet, trots att inget sägs om frågan i Handlingsplanen.

Nauclér undrar vilka planer Finlands regering har att använda sig av Ålandslösningen i det fortsatta arbetet med att genomföra utrikesministeriets Handlingsplan för fredsmäkling, och hur detta arbete kommer att intensifieras under den tid som återstår av Finlands kampanj för att få en plats i FN:s säkerhetsråd för perioden 2013-1014.

Gustav Blomberg
Assistent till Elisabeth Nauclér
—————————-

Handlingsprogrammet för fredsmäkling finns här

Det skriftliga spörsmålet i sin helhet:

SKRIFTLIGT SPÖRSMÅL
Handlingsprogrammet för fredsmäkling

Till riksdagens talman

Under arbetet med regeringsprogrammet våren 2011 lades grunden för det som skulle resultera i utrikesministeriets ”Handlingsprogram för fredsmäkling” och presenterades i december 2011. I avsnittet om ”Utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken och EU-ärenden” i regeringsprogrammet finns en kortfattad redogörelse för regeringens planer på att utveckla Finlands satsningar på internationell fredsmedling och förebyggande av kriser. Det talas om att utarbeta ett åtgärdsprogram för fredsmedling i syfte att stärka Finlands kompetens.

Redan i det skedet diskuterades möjligheten att särskilt nämna resultatet av Nationernas förbunds konfliktlösning 1921, Ålandslösningen, och erfarenheterna av de mekanismer som skapats under årens lopp, samt på vilket sätt detta som en del av Finlands varumärke kunde användas i olika sammanhang. Finland är unikt genom de olika minoritetslösningar som finns inom landet. Finland är ett tvåspråkigt land, med ett autonomt område som tillkommit genom internationell medverkan, vidare finns inom landet en folkgrupp som tillhör ursprungsfolken och dessutom har romerna under årtionden integrerats på ett bättre sätt än på många andra ställen. Därtill kan läggas erfarenheter som historien burit med sig. Finland har därför all anledning att lyfta fram alla dessa exempel för att på så sätt bistå andra med erfarenhet.

Dessa erfarenheter har i sin tur troligen medverkat till att Finland skapat sig en arena i fredsmäklarsammanhang, där den klart mest framstående personen varit president Martti Ahtisaari, som också använt sig av erfarenheterna från Ålandslösningen i olika sammanhang där den varit till nytta.

Det Handlingsprogram för fredsmäkling som nu föreligger är mycket omfattande (34 sidor). Där beskrivs i detalj vilka olika former för fredsmäklingskapacitet Finland har. Där talas om de egna erfarenheterna och hur man kan utnyttja redan uppnådd renommé. Trots det nämns inte Åland en enda gång. Nationernas förbunds autonomilösning från 1921 är en av de internationellt mest kända och studerade konfliktlösningarna, kanske mest därför att det är en av de få konflikter som lösts av en internnationell organisation och varat i nittio år.

I Handlingsprogrammet för fredsmäkling beskrivs också mer ingående några av de konfliktområden där intresset för Ålandsfrågan väckt särskilt stort intresse och där parterna i vissa fall till och med besökt Åland för att på ort och ställe närmare bekanta sig med de former för delad förvaltning (power sharing) och god förvaltning (good governance) som minoriteten varit tvungen att utarbeta i samarbete med staten Finland. Hit hör områden som Palestina, Krim, Transnistrien och Sudan, men inte heller i detta sammanhang nämns Åland.

Under President Tarja Halonens tid som utrikesminister tillkom den s.k. Kontaktgruppen vid utrikesministeriet som bl.a. har till uppgift att se till att erfarenheterna av Ålandslösningen kommer till användning som ett element i civil krishantering i alla de sammanhang där den kan bidra till att ge parterna i konflikter stöd och inspiration för att fortsätta sitt arbete för att hitta konfliktlösningar. Inte heller detta arbete har fått något omnämnande.

Många personer inom utrikesförvaltningen har dock insett nyttan av att dela med sig av erfarenheterna av autonomi som ett av de sätt att lösa en minoritetskonflikt som finns. Finlands representation vid Förenta nationerna i New York anordnade i januari i år på International Peace Institute (IPI) en utställning och ett seminarium tillsammans med Indonesiens representation med rubriken ”Åland Islands Solution – A Precedent for Successful International Disputes Settlement”, vilket visar att det finns både intresse och kunskap i ärendet, trots att inget sägs om frågan i Handlingsplanen.

Med hänvisning till det som anförs ovan får jag i den ordning 27 § riksdagens arbetsordning föreskriver ställa följande spörsmål till den minister som saken gäller:

Vilka är planerna på att använda sig av Ålands självstyrelse och erfarenheterna av den konfliktlösning Nationernas förbund åstadkom genom sitt beslut år 1921, att Åland skulle vara en del av Finland och samtidigt det enda demilitariserade, neutraliserade och autonoma området i världen, i det fortsatta arbetet med att genomföra utrikesministeriets ”Handlingsplan för fredsmäkling”, och kommer detta arbete särskilt att intensifieras under den tid som återstår av Finlands kampanj för att få en av de icke-permanenta platserna i FN:s säkerhetsråd?

Helsingfors den 7 mars 2012
Elisabeth Nauclér /sv