Vecka 15

Veckan började som sig bör i Mariehamn, med många intryck från helgen med ”den rumänske fotografen” som han visst kallas i den ”Lilla mammuten”. Bilen gav dock ett annat intryck denna måndagsmorgon som visst kallas annandag påsk och var en helgdag. Det blev lite politiska uppdrag och förberedelser för en kommande vecka med många aktiviteter.

Kampanjarbetet har fortsatt med hjälp av villiga händer och Ålandstidningen gjorde ett reportage, men tyvärr har det inte funnits plats för denna insats i tidningen på hela veckan. Det hade naturligtvis varit en uppmuntran för de som engagerat sig.

Valdebatt

En valdebatt har hållits under veckan. Handikappförbundet hade liksom tidigare år kallat ihop till en valdebatt med många åhörare och den resulterade i att flera frågor belystes på ett bra sätt. En av frågorna var naturligtvis varför inte Finland ratificerat FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Riksdagen fattade glädjande nog ett beslut som innebär att konventionen kommer att ratificeras i höst när Finland har genomfört alla ändringar av vår lagstiftning som är en förutsättning för ratificeringen. Det är en skam att Finland ännu inte ratificerat konventionen. Ja, det där är två olika sätt att se på samma sak. Det stämmer att Finland borde ratificerat den för länge sedan och det kan nog sägas vara en skam, men det är å andra sidan glädjande att vi ändå nådde så långt på vägen innan riksdagen tog paus.

Det viktiga är nu att det inte tar fyra år innan handikappfrågorna kommer upp till diskussion. Själv har jag under min tid i riksdagen både utfört frivilligarbete vid Fixtjänst och jag har försökt hålla kontakten genom olika besök och jag hoppas att det skall bli mer av den varan under de kommande fyra åren. På plats under debatten fanns bland många andra Pelarens ordförande Christian Beijar som visade upp en glad min. Hur mycket Pelaren betytt vittnade många om på mötet.

Själv har jag deltagit i Ångestloppet som arrangeras av Klubbhuset Pelaren som är Ålands Fountain House. I Ångestloppet är alla deltagare vinnare och så borde det vara. Vi har alla något att bidra med och vi är alla vinnare.

Inställd valdebatt

En debatt som däremot inte hölls var den traditionella debatten på Ålands lyceum. För fyra och för åtta år sedan inbjöds alla kandidater att delta i en debatt på lika villkor. Någon sådan debatt anordnades inte i år och mitt förslag att låta grundlagsutskottets ordförande, förre justitieministern och ålandsansvarig minister, medlemmen av ”Halonenkommittéen” Johannes Koskinen som var på besök i landskapet betecknades som ”god dag yxskaft”. Det var beklagligt eftersom frågan om Ålands självstyrelsesystem kunde ha belysts på ett professionellt sätt och berikat debatten. Det måste anses vara viktigt att eleverna får en mångsidig belysning där alla kan delta på lika villkor.

Möten med väljare

Det blev många möten med väljare i ett väder som allt annat än lämpade sig för utomhusdiskussioner. Förkylningen fick ett ordentligt grepp om min kropp med feber och frossa, men inget får hindra en riksdagskandidat.

Valdebatten hölls också igång på insändarsidorna.

Vem är egentligen för och vem är emot NATO? Mitt svar är som tidigare nej. Den inställningen har jag haft länge och jag ändrar mig inte oavsett att det säkert finns de som är kritiska.

Skall vi rucka på den grundlagsenliga strejkrätten? Mitt svar är nej. Strejkrätten hör till de viktigaste hörnstenarna i arbetsrätten och skall så förbli. Sedan är det en annan sak att parterna i vissa fall kan ha nytta av att besinna sig när landet står inför svåra ekonomiska tider och åtstramning, men det är en annan sak.

De här och många, många andra frågor har varit uppe under veckan.

Ålands framtid inbjöd i samband med sitt årsmöte allmänheten till att komma och lyssna till Ekenäsbon Leif Höckerstedt. Han skrev boken ”Svenskan på plats” och rörde om ordentligt i den heta språkgrytan. Nu kunde man lyssna till hans resonemang här i Mariehamn.

Musik

Trots det intensiva valprogrammet har jag kunnat njuta av lyxen att gå på konserter, något som annars inte hör till min vardag i Mariehamn. Det blev Mariehamns ungdomsorkesters traditionella vårkonsert i Alandica, tätt följd av konserten med Viktor Klimenko i Missionskyrkan som gav mersmak och söndag kväll hann jag i regnvädret med en vacker upplevelse i St. Görans kyrka. Där hölls en körkonsert med ett antal körmedlemmar som tillsammans bildar ett fint inslag i vårt musikliv, men vad heter de? De leds av dirigenten Judit Deáki, men har inget namn. På Mariehamns ungdomsorkesters konsert spelade en orkester med namnet TBOITWF. Det skall utläsas The Best Orchestra In The World Forever. Kanske kunde den här kören som uppträdde i St. Görans kyrka ta namnet TBCITWF, The Best Choir In The World Forever. Det är mitt förslag om ingen kan komma med något bättre.

Vecka 14

Privata näringslivet

Veckan började som sig bör i Mariehamn med möten i Mariehamn. Under veckan publicerades en artikel om vad vi gör i GE-huset. Riksdagsledamotens arbetsrum i Mariehamn finns sedan något år tillbaka i denna byggnad med sjöfartstraditioner så det heter duga. Det är naturligtvis trevligt att sitta i trevliga utrymmen, men vad viktigare är här finns det möjlighet att diskutera med representanter för många entreprenörer inom olika sektorer av vårt näringsliv. Som framgår av tidningsartikeln handlar det om banking, gruvbolag, malmådror, geoparker, advokatverkssamhet, konstruktionsritningar till verkstadsindustrier, stabilitetsmätningar- och beräkningar för fartyg och mycket mer. Sist men inte minst skall också nämnas Mariehamns rederi och GE-rederiet.

Minst 100 kvinnor i riksdagen

Cecilia Wikström, behöver vi en man för att representera kvinnor eller duger en kvinna? Ja, det var en fråga som diskuterades på mötet med en av Sveriges EU-parlamentariker och naturligtvis är det så att det skall vara både män och kvinnor, men under en övergångsperiod får nog vi kvinnor låta oss bli inkvoterade och vara beredda att axla ett större ansvar på det här området. De män som är engagerade är tyvärr för få ännu.

Så mycket praktiskt det finns att sköta om mitt i valarbetet. I vanliga fall när man är i riksdagen finns det inte tid att gå till tandläkaren, ta hand om träd som borde fällas i trädgården och mycket annat.

På kvällen var det återigen dags för ett kommunbesök och den här gången handlade det om en sammanslagning av Lemland och Lumparland. Kommunerna samarbetar bra det fick vi klart för oss. Det kanske inte har så mycket med riksdagspolitiken att göra, men samarbete behövs på alla områden i politiken om det skall bli resultat.

Minority Protection at a crossroad

Det var rubriken på seminariet som Ålands fredsinstitut arrangerade tillsammans med Högkommissarien för nationella minoriteter inom OSSE, eller som hon är mera känd på Åland Ålandsministern Astrid Thors. Utan att försöka återge vad det hela handlade om (för det kan man läsa på hemsidorna http://www.peace.ax/en/ och http://www.osce.org/hcnm/) kan det väl sägas att minoritetsfrågor inte är i ropet nu. Färre och färre vill befatta sig med minoritetsfrågor. EU har ingen särskild minoritetspolitik och vill inte ha, det vet vi, men det blir också sämre och sämre i andra organisationer.

Vad kan vi dra för slutsats av det? Jo, att det är dags att ta nya tag. Vi får inte ge upp, vi måste ta nya tag. Det finns så många som behöver oss.

Möte med väljare

Ja, det blev ett antal möten med väljare och alla lika intressanta. Förutom i Mariehamn blev det Lumparland, Sund, Godby, och lite till.

I Mariehamn höll Sveriges generalkonsul avskedsmottagning och den nye välkomstmottagning, allt på en gång. Konstnären Adreas Dienert hade vernissage på galleri Skarpans och i Sittkoffs öppnades den nya serveringen med mingel och möjlighet att umgås med folk. Jag hade gärna umgåtts med byggarbetarna som kom från gamla bekanta platser som Pale och Bjelovar, men de hade tyvärr redan hunnit dra vidare. Trevligt var det ändå.

I påsktider brukar det bli kyrkobesök och så även den här gången. Mariehamn på skärtorsdagen och Saltvik på Långfredagen med avskedskonsert av Oratoriekören med bl.a. Christian Juslin. Vad mer kan man önska sig.

Påskpaus med den rumänske fotografen

Octavian med studio i Helsingfors kom, sågs och segrade. Det blev Åland från alla vinklar och vrår och inte många foton för min del, men ett tog ja i alla fall av Mercedes vackra chokladrosor.

Men det var inte bara Nybonds som besöktes. Det blev Fotgrafimuseet i Finström, Finströms kyrka, Smakbyn, Bomarsund, Dånö Gamlan, Geta kyrka, Önningbymuseet och mycket mer därtill, men det får Octavians bilder visa och inte mina.

Vecka 13

Veckan började i Belgrad i strålande solsken och livet kunde inte vara bättre. Men visserligen bara om man ser på ytan. Finland med en mycket aktiv ambassadör i spetsen gör storartade insatser, inte bar vad gäller olika women empowerment-projekt utan också ett stort antal affärsprojekt är på gång. Den här veckan kom också understatssekreteraren Matti Anttonen till Belgrad med en stor affärsdelegation för att bereda marken för framtida affärskontakter. I Prijepolje finns stora planer på Sisus ankomst till staden. Skall Sisu börja produktion i staden? Hur många arbetsplatser kommer det att innebära? Frågorna är många. Själv träffade jag en ung lovande affärsman med många järn i elden och redan etablerade kontakter över halva Finland, Sverige och Norge. Han kom just hem från ”Pori” som han uttryckte saken. Han var entusiastisk över alla affärsmöjligheter han hade framför sig och över produktionen i Serbien som fungerade bra. Han hade sponsorerat Nordic Day förra året i Belgrad där jag fick förtroendet att representera Finland i invigningspanelen. Han var entusiastisk och verkade långt ifrån det korrupta samhälle som många talar om.

Jag lovade på stående fot att bjuda honom på middag i Helsingfors om jag blir omvald till riksdagen. Men Serbien har problem. Det är ett land som är så långt ifrån det samhälle det idag borde vara. På gränsen mellan sina slaviska släktingar Ryssland och Europa. Ett Europa som infört sanktioner mot Ryssland och som Serbien är så beroende av. Man vill och måste vara vän med EU och man måste vara vän med Ryssland. Ungdomarna skaffar sig långa utbildningar vid det statliga universitetet, andra nöjer sig med de privata utbildningarna som lättare ger papper som duger för att söka ett jobb. De som får ett jobb blir sedan utsatta för påtryckningar som bara det mest korrupta samhälle kan uppvisa. Om du inte skriver dig i mitt parti får du din lön sänkt med 20 % till att börja med, sedan skall vi se över hela lönesystemet här och då kommer du att få en absolut minimilön. Du har inget alternativ det vet vi för det finns inga jobb så du kommer nog att acceptera bara du får fundera lite på saken. De flesta måste acceptera för att få pengar till sitt uppehälle, några få står hårdnackat på sig och många måste sedan lämna landet. Långa juristutbildningar och advokatpapper räcker ingenstans. Så var slutar då mina vänners barn? Jo, som engelsklärare i Kina är ett svar. Vart är vi på väg? Och vad kommer att hända med kosovoalbanerna? De har en självständig stat, men vad mer? Det finns bara ett svar på alla dessa frågor. Den som lever får se…

Måndagen ägnades till en föreläsning i serbiska parlamentet för det relativt nybildade parlamentiska kvinnonätverket. Många nya kvinnor fanns på plats och lyssnade noga på mina råd om hur viktigt det är att stödja andra kvinnor, hur viktigt det är att hålla ihop, solidaritet, vad kvinnor som står eniga tillsammans kan uppnå, vilka råd jag fått av President Tarja Halonen om hur man skall bete sig för att lyfta fram andra kvinnor i debatten. Många på plats som lyssnade och bra frågor ställdes. Vi fick också lyssna till en lektion av en utomstående konsult med rubriken ”Kako na najbolji način upravljati vremenom?”. Mycket av det lätt att säga i teorin. Men när ledamöterna inte ens har en assistent – gruppen har kanske två anställda på 20-25 ledamöter – blir det svårt. Efter en lunch i parlamentets kantin var det så dags att åka ut till Nikola Tesla (flygplatsen, och för den som inte vet vem Tesla var och vad en Tesla är skulle jag rekommendera att Googla, men samtidigt kan det konstateras att bilen Tesla börjar vinna så mycket terräng att snart vet många vem Nikolai Tesla var). Jag tog Air Serbia till Arlanda och bussen till Uppsala för att kinesa hos en väninna. På tisdagen tog jag tåget till Stockholm för att uppträda i valdebatten på Finlands ambassad i Stockholm. Man skall inte göra det lätt för sig, och man skall inte ge upp. Tyvärr var det diverse manfall i debatten. Motståndarna kom bara med en kandidat och det är svårt att mobilisera alla sina krafter och bekämpa en så vänligt inställt kandidat som Julia Birney.

På ambassaden blev det för min del ett kort möte med ambassadören före debatten. Vi har hunnit ha diverse möten under årens lopp, från hans tid i President Halonens kabinett till tiden som FN-ambassadör i New York och nu Finlands ambassadör i Stockholm. Alla uppdrag med någon form av anknytning till åländska frågor.

Bland debattens publik syntes många gamla bekanta. Några av dem med rösträtt och andra entusiaster utan. Debattledaren var en gammal bekant värmlänning Anders Eriksson som gjorde sitt allra bästa för att hålla sig neutral trots att vi har det gemensamt att vi har våra rötter bland skogsfinnarna.

Inom försäkringsbranschen pågår nu många nya saker och veckan ägnades åt diverse frågor som har att göra med ny lagstiftning och det som heter Solvens 2 att göra. ;en det privata näringslivet kom att ägnas mer tid än så. Tillsammans med kollegan och riksdagskandidaten Cia Jansson följde jag med till Eckerö för att höra vad som avhandlades vid ”Moderat prat” och det var mycket som sades och dessutom intressant. Mötet ägde rum bland curlingklot och hade lockat många moderater, både från stan och Eckerö. De talade, och jag lyssnade ivrigt, till moderat prat om fiskdiesel och hur mycket man kan få av ett ton rens, om vårfågelsjakt, sälar och vildsvin. Vi fick höra vad dykarna tyckte om försäljningen av vrakchampagnen och mycket mer därtill innan det var dags att dra tillbaka till stan.

Den här veckan blev det inspelning av en T-debatt där samtliga kandidater var närvarande utom Kent Eriksson som insjuknat. Själv hade jag inte insett att man måste begära ordet utan trodde att alla enligt någon sorts rättvisetecken skulle få tala i tur och ordning, men så var det inte så det var bara att armbåga sig fram i slutet av programmet. Intrycket? Ja, det får tittarna avgöra, men klart är att vi i stor utsträckning får samma frågor som övriga kandidater i landet, medan de frågor som kan komma att sysselsätta oss och som är viktiga för Åland inte dyker upp.

Hur skall vi t.ex. ställa oss inför eventuella planer på en författningsdomstol i Finland? Eller med vilka argument skall vi se till att PAF:s verksamhet får fortsätta om det dyker upp nya hotbilder. Vad anser vi om att militärtjänstgöring eller inte knyts till demilitariseringen i Självstyrelselagskommitténs delbetänkande? Och mycket annat som kommer att komma upp i grundlagsutskottet och riksdagen.

Ytterligare en kommun, Geta, hanns med under veckan. Stort arbete lades ned på information. Tur att det finns villiga händer som så gärna hjälper till. Hur skulle jag annars klara mig? Och vad jag vet har inte ännu de frivilliga krafterna åsiktsregistrerats av den lokala pressen, i motsats till det företag jag mot ersättning anlitar skall tilläggas.

Under veckan hölls ett mycket intressant seminarium om hur man bygger samman Vladivostok med Bryssel, eller var det kanske London, eller? Tja, inte helt lätt att hänga med i svängarna. En sak är dock säker, tunnlar, broar, färjpass, snabbtåg, allt hänger ihop. En viktig del är Föglötunneln, det stod helt klart, och tåget Oslo-Stockholm kommer även i fortsättningen att passera Charlottenberg, men kanske i så hög fart att man inte hinner hoppa av och på… Så länge det fanns en ordentlig riksgräns så var det omöjligt att hoppa över Charlottenberg eftersom tullarna måste komma av och på någonstans, den norska och svenska personalen skulle byta av varandra. Kan det tänkas bli en gräns mellan Föglö och fasta Åland? Taxfree i tunneln? Den som lever får se.

Lördagen var något bättre än fredagen och söndagen vad gällde vädret, men ändå inte den fina vårdag jag väntat på. Hur som helst det blev en dag med eget stånd på torget under något som gick under namnet Påskmarknad. Möte och pratstunder med många väljare.

Att inte ha något riksdagsarbete att förhålla sig till gör att det plötsligt finns tid att gå på både teater och koncert och så fick det bli den här veckan. Det blev teater på stadshuset och koncert i Jomala kyrka innan veckan var slut.

Vecka 12

Veckan började som sig bör i Mariehamn med det månatliga mötet mellan landskapsregeringen och riksdagsledamoten. Det är ingen hemlighet att det lyckade resultatet om samarbetet för att få vinkraftsstödet på plats firades, dock inte med klackarena i taket denna tidiga morgon. Samarbetet fortsätter med många projekt som förutsätter gemensamma krafttag.

Korrigering av avräkningsbeloppet har varit på tapeten i valdebatten, många står på tur att ”fixa” saken, men det kräver samarbete och planering. Hur når vi bäst fram till målet? Hittills har vi vid våra månatliga möten varit eniga om framgångsmetoden. Både lantrådet och finansministern har varit inne för samma linje och tur är väl det. Det skulle varit illavarslande om jag varit på en annan linje än finansministern i den här frågan.

Frivilligarbete

Riksdagsledamöterna uppmanas ställa upp och göra en dags frivilligarbete per år. Det var återigen dags för en dag och den här gången hos Mariehamns församling. Det kom mycket att handla om information, bl.a. besöktes kyrkogården och precis som vid besöket på norra Europas kyrkogård i höstas kunde jag konstatera att de billiga gravljusen och lyktorna som vi gör oss skyldiga till att köpa är ett verkligt problem. Sopbergen blir helt enorma, de blåser runt och skräpar ner. Vi borde alla tänka på det och på att ta reda på det vi satt ut. Vi vill så väl, men det är ofta andra som måste ta reda på efter oss.

Sedan hann det att bli lunch och sagostund med barnen i St Mårtens daghem och därefter med barnen i dagklubben på Margaretagården. Båda daghemmen är privata initiativ med religiös värdegrund. Sagoboken jag läste på båda ställena och som fick dem att sitta som tända ljus var en bok för barn om riksdagshuset. Tyvärr är det inte möjligt att bjuda in dem till att besöka huset eftersom det är stängt för renovering i två år. Huset öppnas återigen 2017. Dagen var i alla fall väl spenderad, men den var inte färdig med det utan på kvällen for vi tre starka kvinnor i Åländsk samling på turné till Eckerö. Vi hade turen att få med oss svenska YLE som det visst heter, men som jag kallar rundradion. På det sättet fick inte bara vi riksdagskandidater fram våra budskap och syn på värdet av gemensam turnering utan också Eckerö turistnäring fick möjlighet att presentera sig. Vi medverkar gärna till att lyfta fram Eckerö.

Följande dag var det dags för undervisning i Övernäs högstadieskola. Det har blivit en tradition att berätta om riksdagen när niorna läser om riksdagen inom ämnet samhällskunskap. Alltid lika intresserade elever.

Många planerade träffar har sparats till den här veckan. Ett lunchmöte med Sveriges generalkonsul i Mariehamn. Den här veckan kom också nyheten om vem som blir näste generalkonsul i Mariehamn och det blev en från nordiska sammanhang gammal bekant. Senare i veckan blev det också lunchmöte med Sveriges ambassadör i Helsingfors och Finlands ambassadör i Belgrad.

Men däremellan hann jag med en möte med lokala media för att diskutera eventuella annonser. Skall man ha stora annonser eller bara små, skall de vara många eller få, långa eller korta, runda eller fyrkantiga? Kan man genom att annonsera någonsin få samma valuta för pengarna som att få en stor trevlig bild i seriös redaktionell text? Nej, för den kostar ingenting. Kan en stor dyr påkostad vacker annons någonsin uppväga en liten svartvit bild av någon som ser ut att vara både ful och elak. Svaret är nej. En sådan bild publicerades av en socialdemokratisk riksdagsledamot i Helsingin Sanomat i samband med att han lyckats bordlägga lagförslaget om vård av papperslösa, men han är inte den enda som råkat ut för denna behandling kan tilläggas. Blev resultatet av förhandlingarna någon annonskampanj? Tja, den som lever får se.

Kvällen avslutades med ytterligare ett kommunbesök. Den gemensamma turen gick nu till Hammarland och där hade vi turen att träffa en ung församling som händelsevis höll möte denna kväll på Hammarbo. Att träffa en ungdomlig publik ger alltid en extra touch åt våra möten. Många unga tycker att politik är ointressant, och just därför är det så särskilt intressant med en ungdomlig publik. Mera av sånt.

Tyvärr var det efter två dagar hemma dags att ge sig iväg österut igen. Riksdagen håller visserligen stängt under valkampanjen, men inte stora utskottet, och den här dagen skulle vi få en uppdatering om senaste nytt inom EU av statsminister Stubb.

Väl i Helsingfors kunde resan fortsätta. För att vara på den absolut säkra sidan hade jag lovat komma ner till Serbien för att avsluta det projekt i södra Serbien som har till mål att förstärka kvinnorepresentationen i och som Finland finansierar först efter att riksdagen slutat, och det var jag glad för nu. Projektet är viktigt, men det hade varit fatalt att ha varit borta någon av de sista dagarna av riksdagsarbetet. Min bedömning och prioritering var helt riktig. Det kändes bra, hellre några dagar färre på valturné, men vindkraften i mål.

En snabb runda på stan hör alltid till innan jag far ner till Balkan för att köpa – inte några chokladaskar – men väl några laxpaket. En säker gåva att ha med sig, kallrökt lax går alltid hem i Serbien.

Sent framme med flyget via Berlin till Belgrad och sedan avfärd tidiga morgon med Finlands ambassadör till södra Serbien. Det vackra vinterlandskapet och de slingrande serpentinvägarna gjorde den fem timmar resan värd sitt pris.

Zlatar 20.03.2015

Så var det då dags att tillsamman med ambassadören avsluta det projekt som nu kändes väldigt välbekant. Borgmästarna från alla de kommuner som projektet berör var på plats, ett avtal skrevs om fortsatt gemensamt arbete för att stärka kvinnor inom politiken slöts och slutsatsen var att projektet var så lyckat att det borde spridas till resten av Serbien. Kanske lite väl storstilat, men varför inte?

Ni kan hitta mer information och bilder från evenemangen i södra Serbien på den här Facebooksidan https://www.facebook.com/ForumzenaPrijepolja?notif_t=page_invite_accepted

Dyngspridare och lögnare

Som riksdagskandidat för Åland har jag valt att stå utanför de politiska grupperingarna i landskapspolitiken. Det har jag gjort båda de tidigare valen och samma sak den här gången. Det innebär inte att jag inte haft erbjudanden och förfrågningar från landskapspolitiker, men så vill jag ha det och dörför tog jag intiativ till ett samarbete på en lista – Åländsk samling. Min hemvist i riksdagen har varit med Svenska riksdagsgruppen, men man når inte fram i en fråga som vindkraftsstödet till Åland om man inte bygger broar och får stöd från annat håll och andra partier i riksdagen. Man måste kunna samarbeta och prata med alla.

Vi har en månad kvar till valet och dyngspridaren hinner sprida mycket dynga innan vi är framme vid valdagen, men lögner blir inte sanna hur många gånger de än upprepas, men säkert intresserar det någon inklusive mig själv. Flera vittnen har sett henne lämna plenisalen under det för Åland viktigaste ärendet vindkraften och inget politiskt parti på Åland ville stödja henne. Bravo!!!

Vad är nästa lögn? Bara den som lever får se.

Vecka 11

Veckan började i Helsingfors efter att ha återvänt från kvinnokonferensen i Berlin alldeles för tidigt. För att samla krafter borde jag stannat i Berlin en ledig dag, men plikten och ett extra insatt plenum kallade på min närvaro i Helsingfors. Regeringen måste hålla ihop, men tyvärr var det inte alla som kände sig bundna av ingångna överenskommelser. Det var alltså stor risk att lagen om skogsflis skulle gå ett nesligt öde till mötes och vad skulle hända om det hängde på en röst och denna ena var jag. Skulle då vindkraften på Åland kunna tänkas också komma i fara? Statsministern hade ställt in sin resa, likaså hade arbets- och näringsministern ställt in sin resa. Det var nog bäst att snällt komma tillbaka även om det blev en enkelbiljett hem för lite mer än 500 € och i säng vid fyratiden på morgonen.

Vindkraftstödet

På måndagen inträffade det som sedan fått stora rubriker i tidningarna. Mitt svar är enkelt och klart. Jag var i plenisalen när vinbdkraftstödet behandlades. Sannfinländarna gick in för att använda en ful metod som ingen använt på 20 år, nämligen att bordlägga ett ärende så länge att det inte skulle hinna behandlas. Detta hände först med lagen om hälso- och sjukvård till papperslösa och det var även på väg att hända vindkraftstödet. Nu hade dock generalsekreteraren ingripit och instruerat talmannen att om det som kollegan Rajamäki lyckades med nämligen att bordlägga lagen om vård av papperslösa så att den inte kommer att behandlas, inte skulle få upprepas med vindkraftstödet. Nu avbröts diskussionen efter att bordläggningsförslaget kommit och under kvällen mobiliserade sig inte bara Svenska riksdagsgruppen utan regeringskollegorna. Följande dag var folk på plats och det blev omröstning om bordläggningen. Kuppförsöket kunde stoppas, och omröstningen skulle hållas på fredag. I själva verket slutade det med lördag förmiddag som sista ärende på sessionens sista arbetsplenum.

Att redogöra för alla intriger som spelats för öppen ridå mellan regeringspartierna de senaste dagarna tjänar inte mycket till. Det har varit ett ovärdigt spel, det har mest liknat småbarns lek i sandlådan.

Det blev undervisning för Försvarskursen, TV-intervju och fotografering mellan plenum och extra plenum där vindkraften hela tiden fanns på agendan. I taxin till fotograferingen läste jag ett sms om att Eva Biaudet ställer upp i riksdagsvalet. Vi stötte mycket riktigt ihop hos fotografen och efter att ha lyssnat på hennes historia om hur hon plötsligt inte kunde få dispens från kompetenskrav hon redan fått dispens från en gång för att söka den tjänst hon redan har och alltså fått dispens ifrån. Verkar det snurrigt? Ja, men så är det i Finland om allt skall gå rätt till. Kompetenskraven hade flyttats från förordning till lag, och från kompetenskrav som finns i förordning kan man fådispens, men inte från kompetenskrav som står i lag, och en del kallar det här grundlagsfundamentalism, men så är det. Att det sedan fanns en bror på Svenska folkpartiets lista som var beredd att ge bort sin plats på den redan fulla listan gjorde att jag bara kunde repetera vad jag lärt mig på Balkan ”there are no coincidences”.

Avsked

Vissa dagar är så intensiva att man inte riktigt hinner med själv, men det fick i alla fall bli invikning till Franska ambassaden på väg hem och bl.a. ett samtal med en parlamentariker från Frankrike på besök för att som så många andra studera den finska utbildningen.

Följande kväll blev det avskedsmiddag för de kollegor i Svenska riksdagsgruppen som har vett att sluta helt frivilligt. Då blir man bjuden på en trevlig middag, får en present av kollegorna och får lyssna till många långa och vackra tal. Om man däremot lägger sitt öde i väljarnas händer, ja då finns det en risk att det inte är några trevligheter den 20 april, utan bara ett sorgligt uppvaknande. Dumt att chansa? Nja, det ligger som bekant spänning i att leva farligt.

Avskedsmottagningar var det inte brist på. Grundlagsutskottets ordförande Johannes Koskinen, Saara Karhu som jag varit på valövervakningar för OSSE med, Katri Komi som jag suttit mitt emot i utrikesutskottet i fyra år och varit i Kosovo och delat container med, vindkraftsministern Jan Vapaavuori och många fler, nu hade de bestämt sig att det skulle räcka med riksdagsarbete för deras del. Det blev kaffe och tårta och mycket annat. Och så blev det naturligtvis avskedsmiddag för de som slutade i svenska riksdagsgruppen, Stina, Jörn och Ulla-Maj har gjort sitt.

Under torsdagen hölls också talmannens avskedskaffe i rikssalen dit alla husets tjänstemän och riksdagsledamöter var inbjudna.

Vindkraftstödet godkänns men adra lagförslag gick det inte lika bra för

Det blev sent på riksdagen på fredag. Jag skulle än en gång svara Sannfinländarna på deras utspel om vindkraften. Argumenten var lika osakliga nu som tidigare och jag svarade på samma sätt som tidigare, troligen helt utan att ändra deras stora tro på något som närmast kan liknas vid fördomar och okunskap; att ålänningarna inte betalar någon skatt, är mycket rika och dessutom får stora bidrag från staten inte nog med det nu skall de också hå en massa bidrag för vindkraften. Hå-hå-ja-ja. Emellan vindkraftstödets behandling i plenum och möten blev jag dessutom utsänd att från Svenska riksdagsgruppens sida tala till de tusentals studenter som hade samlats utanför riksdagen för att protestera mot att riksdagen var på väg att stoppa möjligheten för studenter att få studiestöd för dubbla magisterexamen.

Lördagen fick alltså tillbringas i riksdagen för att jag skulle kunna vara på plats när det röstades om vindkraften, och det gjorde jag gärna, men jag hade helst sluppit vara på plats när det sorgliga beskedet om att talmanskonferensen beslutat föreslå för talmannen att han skulle dra bort konventionen som skulle gett samerna status som ursprungsbefolkning i Finland. ILO 169 kommer inte att ratificeras av Finland. Vilken värld lever vi i när landets majoritet gaddar ihop sig och tar ifrån samerna deras rätt till ett internationellt erkännande? Dagen avslutades med glädjetjut när det stod klart att sista ärendet på sista föredragningslistan vid sista plenum i riksdagshuset skulle bli ett godkännande av stödet till vindkraftverken på Åland. Sista innan vi kommer tillbaka 2017 för att fira att den självständiga staten fyller 100 år vill säga.

Väl i Helsingfors en lördag hann jag med Svenska kvinnoförbundets seminarium om ”Jämställdhet – en fråga om mänskliga rättigheter” med Eva Biaudet, Astrid Thors, Carola Sundqvist från Kvinnoförbundet och Linda Nordlund från Liberala ungdomsförbundet i Sverige, men mest bara kvinnor. Ett av undantagen var Carl Haglund i sin nyckelpigsjacka som också han ville ge en stor kram och gratulera oss till ett lyckat samarbete. Sedan var det bara att ta sista färjan hem för att ta igen den missade dagen med väljare på Ålandsnässan.

Det hade varit väldigt viktigt för mig att vara på Ålandsmässan på lördag för att träffa människor, men det måste jag alltså hoppa över. Söndagen gick jag i alla fall runt och träffade så många som möjligt, tiden ville inte räcka till, alla ville tala.

Draghjälp i media fick jag av ett antal argsinta ungdomar som skrivit en insändare i husorganet Ålandstidningen och undrat var jag fanns när vindkraftsstödet bordlades under veckan, och svaret på den frågan var enkelt ”jag befann mig på min plats i plenisalen” var det enkla svaret, men fina rubriker gav det och ovärderlig reklam. Tack snälla ni för hjälpen.

Ironi, skämt och sarkasmer

Det är något som är svårt i politiken. När en medkandidat och jag vågat oss på det ämnet och på tal om att en annan medkandidat framhåller vilka goda kontakter han har, påstått oss nog kunna nå Obama eller påven, men att detta absolut inte är viktigt utan att det är kontakterna med vanligt folk som är viktigt. De viktigaste kontakterna är såklart när man talar med någon på mässan, på gatan, på jobbet eller någon annanstans här hemma. Men då får husorganet ihop det till att det är vi som börjat tala om att ha kontakter. Det är svårt det här ämnet…

Refuserad

Vad jag kan minnas har jag aldrig tidigare fått en insändare refuserad. Om man vill ha in krönikor, understreckare eller vad det kallas, då kan man bli refuserad. Tidningarna tar inte in annat än vad de tycker att de vill ha publicerat och det har jag full respekt för. Många tidningar gör då så att de säger att tyvärr, men du kan få in din text som insändare. Men den här veckan har det alltså hänt, och någon gång skall väl vara den första, att husorganet har refuserat mig. Samma text som refuserats i husorganet har intagits i Nya Åland med stor bild och allt. Jag vill alltså härmed ha sagt att det är inte min avsikt att göra någon skillnad på tidningarna, utan husorganet har helt enkelt refuserat min text.

Vecka 10

Veckan började som sig bör på Åland och närmare bestämt i Bannö, eller som man försöker döpa om det till Strömma. Utsikten var slående när vi vaknade på morgonen, men tyvärr blev inte ”the view from my window this morning” någon kioskvältare. Det var en grå och mulen dag. På det professionella planet inledde mina två kvinnliga medkandidater på listan till riksdagen dagen med ett besök i Kumlinge skola för att få höra mer om deras distansundervisningsprojekt. Sedan gick vi runt i skolan och vad hittade vi väl där? Jo, en riktig motkandidat, en sådan där som man på allvar skall använda sin vassa tunga och skarpa penna mot. Han var en för mig ny bekantskap, men vi hann snabbt ställa upp för en teambild. Han kommer naturligtvis inte att ha en chans mot oss tre kvinnor som håller ihop i vått och i tort. Men trevligt skulle vi absolut ha om vi slog oss ihop på en skärgårdsturné, fast han är troligen inte intresserad av det eftersom han inte turnerar i skärgården utan bor där på riktigt. Han är med andra ord en skäribo.

Det kändes som att det ena evenemanget efter det andra avlöste sig den här första dagen, och så skall det vara när man är ute och träffar väljare, skolan och kommunkansliet i Kumlinge. Etfer det var dags för Brändö och möte med kommuninvånare innan det var dags att lyssna till kommundirektören berätta om några av de projekt som genomförts och med all rätt är kommunens stolthet. Men det kan inte bara vara Brändö kommuns invånares uppgift att få dit besökare, vi måste alla hjälpas åt. Det är vi skyldiga dem som bor i skärgården.

Dagen slutade med en livlig debatt på Vårdö i kommunkansliet. Av förklarliga skäl har mycket av diskussionerna kommit att handla om färjturlistor och brobyggen och det är inte mycket en riksdagsledamot har ansvar för, men det är trots det väldigt viktigt att veta vad folk anser, och folk anser det blev helt klart. De har rent av väldigt starka känslor och det kan man förstå. Har man slagit sig ned i skärgården investerat i bostad och trott på en fungerande service, men en dag upptäckt att färjturerna inte längre är så säkra, att jobbet inte längre är så säkert, att skolan inte längre är så säker, ja då kan man förstå att hela tillvaron känns osäker.

I Vårdö finns det mycket framtidstro. Simskäla var ett ställe med liten framtidstro när vajerfärjan kom och fick liv i Anni Blomqvists hem. Här kom vi även att diskutera annat än kommunal- och landskapspolitik. Här diskuterade vi företagens villkor, byråkratin, och även NATO.

Efter vår lyckade skärgårdsturné var det bara att ta första bästa flyg till Helsingfors och det går som vanligt via Stockholm. Den här veckan har inte varit som vanligt i grundlagsutskottet, och tur är väl det. Vi har börjat tidigt och slutat sent och då har det varit bra att vi varit två personer som delat på ansvaret i utskottet. Min suppleant Mikaela Nylander har haft ansvaret för Sohä, och social- och hälsovårdsreformen stötte som alla vet än en gång på patrull i grundlagsutskottet. Det blev samma invändningar som tidigare. Reformen skulle gett för lite inflytande för de små. Diskussionerna om det var en förlust eller om det i själva verket var en nyttig övning kommer att fortsätta länge, men kulminerar säkert i valdebatten. Reform blir det nog förr eller senare, men hur det skall gå det får den som lever se.

Sametingslagen och ILO

Den andra stora frågan, eller rättare sagt de andra två stora frågorna var Sametingslagen och ILO-raticifiseringen. En majoritet i utskottet ansåg att vi inte skulle godkänna ändringen av Sametingslagen eftersom det finns minoriteter bland samerna som anser att deras intressen inte tas tillvara av Sametinget. Sametingslagen fick alltaså back i grundlagsutskottet. Själv var jag beredd att ändå godkänna lagen eftersom en ratificering av ILO-konventionen 169 omfattar alla människor som uppfyller kraven för att betraktas som ursprungsbefolkning. Det spelar ingen roll vilken sorts same man är; man har ändå rätt till en viss form för inflytande. De samer som uppfyller de krav som Sametingslagen ställer hamnar med i vallängden och får rösträtt till sametinget och får därigenom sitt inflytande säkrat, men det kommer även de andra att få om Finland ratificerar ILO-konventionen. Eftersom jag tycker att Sametingslagen kunde godkänts valde jag att skriva under den reservation som hade ordföranden som förste undertecknare. ILO-konventionen som är det klart viktigaste för Finland röstade en majoritet i grundlagsutskottet för.

Men arbetet måste ses som en stor seger. Det hade varit bra om Sametingslagen hade ändrats nu, men det kan också ske senare. ILO däremot har vi väntat 25 år på. Vad vi väntat på är att Finland internationellt skall leva upp till ryktet som ett land som behandlar sina minoriteter väl. Nu är vi nära målet.

Vindkraftstödet

Och så var det dags för ekonomiutskottet att behandla frågan om stöd för vindkraften på Åland. Det blev som väntat, utskottet gick på grundlagsutskottets linje. Men det blev omröstning, Sannfinländarna motsätter sig all investering i vindkraft och i synnerhet på Åland. Antagligen har de missat att det är på Åland det är bäst och billigast att investera i vindkraft. Det kommer troligen att bli omröstning i plenisalen, men övriga riksdagsledamöter har förhoppningsvis förstått saken och det kommer att bli ytterligare en seger i denna långdragna kamp nästa vecka.

Flera pass i handväskan

Att svenska kungaparet varit i Finland under några dagar har knappast undgått något. Många har varit inbjudna till olika evenemang med dem. De besökte riksdagen och det måste väl då anses vara en plikt att sitta på sin plats i plenum antar jag.

Som en del av besöket höll Sveriges utrikesminister en föreläsning under rubriken ”Women, Peace and Security: Transforming the Global Agenda for Sustainable Peace”. Det går nämligen på engelska när svenskar kommer till Helsingfors. Den handlade bland annat om hennes initiativ till ”Feminist Foreign Policy”. Vad är det undrar många, och svaret vi fick var att en bra utrikespolitik handlar inte om hårda eller mjuka politisk verktyg utan det handlar om smarta politiska verktyg. Det blev en hektisk dag om man skulle vara i grundlagsutskottet, på sin plats i plenum, på föreläsningen på universitetet och sedan på svenska ambassaden innan det var dags för tyska ambassaden.

Pass skall man samla på och jag har två; ett åländskt och ett svenskt. Självfallet skulle jag också gärna ha ett norskt, men det är tyvärr inte möjligt. Genom att ha mitt svenska pass i handväskan befann jag mig bland de som inbjudits att träffa kungaparet i byggnaden vid Salutorget (som är en miniatyr av slottet i Stockholm) för att få en pratstund med kungaparet. De var båda glada uppskattande över att Ålands riksdagsledamot var på plats.

På plats fanns också en annan värmländska, nämligen Sveriges utrikesminister och det blev en längre pratstund med henne om hennes engagemang i kvinnofrågor. Men inte heller den här gången tog jag någon selfie….. När skall jag lära mig?

Kvällen avslutades på Tysklands ambassad där firandet av Kvinnodagen tjuvstartade. Där var ett antal ambassadörer, andra diplomater och tjänstemän samlade till intressanta diskussioner. Tysklands ambassadör är en kvinna ja, men initiativet hade tagits av två andra kvinnliga diplomater med ett gemensamt förflutet i Afrika. Detta var naturligtvis bara början till firandet.

På riksdagen passade Riksdagens kvinnonätverk på att äta lunch med några journalister för att diskutera kvinnliga politikers roll i media. Varför handlar det allt för ofta om hur kvinnor ser ut eller har för kläder. Aldrig, aldrig drabbas män av dessa orättvisor, sällan eller aldrig kommenteras en herrkostym.

Obligatorisk svenska

Ingen har missat veckans stora fråga i riksdagen, frågan om den obligatoriska svenskan i finska skolor skall bli frivillig eller inte. En majoritet röstade för att landets två officiella språk även i fortsättningen skall vara obligatoriska. Men min granne i plenisalen, som är en mycket förnuftig person och alltid talar svenska med mig, och gärna gör det, föreslog i en reservation att man skulle utreda om det inte kunde experimenteras i vissa regioner med alternativa språk som t.ex. ryska i närheten av våra östra grannar. Frågan rör naturligtvis inte Åland, men trots det måste jag säga att frågan engagerar mig. Varför skall vi medverka till att skapa en orättvis segregering av våra ungdomar. En grupp skall ha ökade kontakter till våra grannar i öster, medan en annan grupp skall ha bättre kontakter till Norden och övriga Europa. Språk är en rikedom, att lära sig svenska som är ett indoeuropeiskt språk är en bit på vägen att lära sig andra liknande språk som engelska, tyska och franska. Det är också viktigt att kunna ryska, men språken står på inget sätt emot varandra. Det var ett mycket olyckligt förslag av en annars förnuftig person som tyvärr vann.

Avsked

Det finns de som är förnuftiga att sluta genom att inte ställa upp i nästa val och på det sättet få ett ordentligt avskedskaffe med många vackra ord och glada miner. Samma sak gäller inte de som inte slutar frivilligt. Den här veckan var det socialdemokraterna som hade avskedskaffe för Rakel Hiltunen, Saara Karhu, Heli Paasio, Jouko Skinnari, Kari Rajamäki och Matti Saarinen.

Den person jag troligen samarbetat längst med i huset är antagligen Guy Lindström. 1983 var året då vi träffades första gången och det har blivit många gemensamma övningar under årens lopp. Nu är det för hans del dags för pensionering och det är sorligt att vi inte kan fortsätta eftersom det gett mig så mycket värdefull arbetsgemenskap. Det var ett trevligt avskedsparty med de som var med när det begavs sig. På plats fanns både dåvarande medlemmen av Finlands delegation i Nordiska rådet Paavo Lipponen och dåvarande presidiesekreteraren Ilkka-Christian Björklund. Det blev ett kärt återseende.

Kvinnodagen

Kvinnodagen kan firas hemma och man kan delta i diskussioner om kvinnans ställning i Finland och på Åland, om varför det är den arbetsgivare som anställer en kvinna som skall stå för kostnaderna i samband med barnafödande och inte som i andra länder ett delat ansvar för arbetsgivare oavsett om de anställt en man eller en kvinna. Det och mycket annat kan man stanna hemma och diskutera. Det här året valde jag dock att fara till Berlin och delta i NCRI:s (National Council of Resistance of Iran) konferens ”Women United Front Against Fundamentalism and for Equality”. Ledaren för rörelsen Mayram Rajavi är en imponerande personlighet, men där fanns också många andra imponerande kvinnor, och jag talar inte bara om de som är kända utan om alldeles vanliga kvinnor som vigt sitt liv åt att bekämpa fundamentalism, radikalisering och allt det som inte har med verklig muslimsk tro att göra. Rapporterna från Iran är mer och mer skrämmande, kvinnor som avrättas för att de varit på en idrottstävling, kvinnor som anses för världsliga och får sina ansikten förstöra med syra, små flickor som tvingas till äktenskap och det blir bara värre och värre.

Och så alla dessa imponerande människor som valt att inte ta en enkel väg ut. De många okända, men också många kända; som grundaren av Läkare utan gränser Frankrikes förre utrikesminister och min förre chefs mycket nära vän Bernard Kouchner, Ingrid Betancourt som satt i FARC:s fångenskap i Kolombia och som sedan ställde upp som presidentkandidat, New Yorks borgamästare Rudy Giuliani. Alla var på plats och alla höll lika imponerande tal om än med mycket olika budskap. Så kunde jag fortsätta att räkna upp kändisar som man kunde få kontakt med och sedan skryta med sina kontakter, men det får vara.

Vecka 9

Veckan började som sig bör på Åland, eller närmare bestämt på Sottunga. Ålands och Finlands minsta kommun och allt det där som vi alla vet, men det är mycket vi inte vet. Men mycket vi fick veta när vi umgicks med folk, och umgicks med folk det gjorde vi. Först träffade vi allmänheten som infann sig trots att det var mitt på en vardagsförmiddag. Därefter blev det dags för en mycket välbesökt pensionärsträff. Frågan är om det var vi tre kvinnor eller en av pensionärernas reseberättelse från Sydamerika som lockade mest. Hur som helst, många åhörare infann sig och fick träffa både tre riksdagskandidater och en Sydamerikafarare. Det var ingen tvekan om att det var en lyckad dag för vår del. Den avslutades med både besök i Andelshandeln, kyrkan och biblioteket innan det var dags för vidarefärd till Föglö och ett nytt strandhugg och möte med väljare.

På Föglö hann vi med kommunkansliet, men vi tog oss också tid att besöka både Degerby Mat & Café och ortens bibliotek, som inte bara bjöd på den vanliga mängden av litteratur i vacker miljö utan nu också utvidgats. Sedan var det bara att ta färjan till fasta Åland för en kort natt i Marihamn innan flyget skulle gå till Helsingfors via Stockholm. Annat var det på Air Ålands tid. Men flyget till Stockholm var inställt, så det var bara att agera snabbt så att inte vindkraften skulle komma upp i grundlagsutskottet innan jag hann komma till riksdagen. Det lyckades trots det sena flyget till Helsingfors, sen ankomst till grundlagsutskottet etc.

Hur som helst, vindkraftstödet till Åland (rp 274/2014) gick igenom i grundlagsutskottet och utlåtandet till ekonomiutskottet innebar inte mer än överkomliga ändringsförslag. Grundlagsutskottet har till uppgift att slå vakt om Självstyrelselagen och det gäller bland annat att se till att parterna är överens om det som skall stå i en överenskommelseförordning. Det är ingenting som den ena parten kan föra till riksdagen och på det sättet få det fastslaget, trots att parterna inte ännu kommit överens. Frågan gäller alltså administrationskostnaderna för stödet. Det utlåtande som nu grundlagsutskottet gett till ekonomiutskottet kan hittas på riksdagens hemsida. Ekonomiutskottets betänkande får vi vänta på till nästa vecka, men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Timningen var så lyckad att jag vid hörandet i lagtingets närings- och finansutskott kunde ge ordföranden Jörgen Pettersson och de övriga medlemmarna den glädjande nyheten att vindkraftspropositionen framgångsrikt passerat riksdagens grundlagsutskott.

I övrigt var riksdagens arbete inriktat på Sohä och jag lämnade min plats åt min suppleant Mikaela Nylander. Det är inte bara vindkraften som fått vänta på sin tur i grundlagsutskottet, samma sak gäller för Sametingslagen och ratificeringen av ILO.

Landshövdingen

Finska statens representant på Åland har titeln landshövding. Hans roll definierades redan i Nationernas förbunds rådsbeslut i Genève 1921. Han utses av Republikens president på förslag av lagtingets talman. Det är alltså en person som skall ha båda sidors förtroende, så är det och så skall det alltid förbli. Men den nuvarande landshövdingen har tvingats lämna in ansökan för att ha möjlighet att utses. Ålands landshövding degraderats och jämförs med vilken statlig tjänsteman som helst. Trots att det nu är tredje gången han skall utnämnas på det här sättet så har ingenting skett. Det talas mycket om ”avinternationalisering” av konfliktlösningar som lösts av det internationella samfundet, och hit hör uppenbarligen landshövdingens roll. Det är en folkrättslig lösning som inte skall regleras i någon lokal finsk lag om statstjänstemän, men så är det för tillfället tyvärr.

Nu löstes i alla fall frågan och problemet beskrivs helt korrekt i förvaltningsutskottets betänkande över statstjänstemannalagsändringen (rp 298/2014). Man valde sedan att inte göra någon ändring i lagtexten utan överlåter frågan åt Självstyrelserevisionskommittén och det blir en lätt uppgift. Det kan bara konstateras att Finlands representant på Åland skall utnämnas i enlighet med vad som fastslås i självstyrelselagen punkt slut.

Så här står det i förvaltningsutskottets betänkande:
****************************************************
”Hur bestämmelserna ska tillämpas på landshövdingen på Åland

I samband med utskottsbehandlingen har frågan om hur statstjänstemannalagens bestämmelser ska tillämpas på landshövdingen på Åland.

De befogenheter statliga myndigheter och tjänstemän har i landskapet Åland följer den behörighetsfördelning mellan riket och landskapet som bestäms i självstyrelselagen för Åland (1144/1991 ). Landshövdingen har en särskild ställning i landskapet, vilket har folkrättslig bakgrund. Enligt 4 § i självstyrelselagen företräder landshövdingen Finlands regering i landskapet. Enligt 14 § i självstyrelselagen öppnas och avslutas lagtinget av republikens president eller på hans vägnar av landshövdingen. Landshövdingen överlämnar presidentens framställningar och meddelanden till lagtinget. Landshövdingen slår vakt om ömsesidiga goda relationer mellan landskapet och riket. Till landshövdingens särskilda uppgifter hör att vara ordförande för Ålandsdelegationen, som är ett juridiskt organ bestående av ledamöter som dels utses av Ålands lagting, dels av Finlands regering. Ålandsdelegationens uppgifter regleras i 56 § i självstyrelselagen.

Enligt 52 § i självstyrelselagen utnämns till landshövding en person som har nödvändiga förutsättningar att utöva ämbetet så att landskapet förvaltas väl och statens säkerhet tillvaratas. Landshövdingen utnämns av republikens president efter överenskommelse med lagtingets talman. Om samförstånd inte uppnås, ska presidenten utse landshövdingen bland fem personer som har föreslagits av lagtinget. Enligt 30 § i självstyrelselagen ska det när statstjänster besätts i landskapet tillmätas särskild betydelse att den som anställs har kännedom om landskapets förhållanden eller är bosatt i landskapet. Självstyrelselagen innehåller inte några särskilda bestämmelser om att tjänsten som landshövding ska ledigförklaras eller att den ska tillsättas utan att ledigförklaras.

I 16 § i lagen om regionförvaltningsverken (896/2009 ) föreskrivs om statens regionförvaltning i landskapet Åland. Enligt bestämmelsen är Statens ämbetsverk på Åland, som leds av landshövdingen, en sådan myndighet inom statsförvaltningen som avses i lagen. Ämbetsverket sköter sådana uppgifter som avses i 4 § i lagen och som enligt självstyrelselagen för Åland hör till området för rikets behörighet. I övrigt gäller för ämbetsverkets uppgifter vad som särskilt föreskrivs om dem. Enligt 3 mom. föreskrivs i fråga om landshövdingen, som är direktör för Statens ämbetsverk på Åland, i självstyrelselagen för Åland.

I förarbetena till självstyrelselagen (RP 73/1990 rd ) och statsrådets justitiekanslers beslut 14.1.1999 tar man upp frågan om lagstiftning som är tillämplig på utnämningen av landshövding på Åland och om utnämningsförfarandet. I samband med behandlingen av den nu föreslagna ändringen av statstjänstemannalagen har det visat sig nödvändigt att reda ut vilken ställning tjänsten som landshövding på Åland har i dess egenskap av tjänst inom statens högsta ledning sedan regionförvaltningsreformen trädde i kraft från ingången av 2010 och vilka bestämmelser som ska tillämpas i fråga om landshövdingen på Åland.

Statrådet har tillsatt en parlamentarisk kommitté för att se över självstyrelselagen för Åland. Kommittén har till uppgift att föreslå av samhällsutvecklingen betingade ändringar i självstyrelsesystemet och självstyrelselagen och utarbeta ett förslag till modern lagstiftning om självstyrelsen. Enligt vad utskottet erfar är det möjligt för kommittén att ta upp frågan om landshövdingens ställning.”
***************************************************

Azerbajdzjan och Tibet

Under veckan presenterade sig nye azerbajdzjanske ambassadören som kom från Stockholm.

Likaså fick vi besök av en representant för Tibet i Bryssel. Han var här i Helsingfors för att få en uppfattning om läget för den lokala Tibetsupportgruppen. De var intresserad av att höra hur läget är för stödet för Tibets umbäranden i riksdagen och de redogjorde för läget i Tibet och utvecklingen av det internationella stödet till Tibet. Bl.a. noterades Dalai Lamas besök hos president Barack Obama tidigare i år. Jag har under hela min tid i riksdagen följt situationen i Tibet noga. För ett par år sedan ställde jag en skriftlig fråga till regeringen (precis som jag gjorde 2010) och jag har vid ett flertal tillfällen den senaste tiden försökt att ställa en muntlig fråga om de tibetanska munkarnas självantädningar under riksdagens frågestund i plenum utan att det lyckats. Dessutom minns ni väl alla Dalai Lamas besök till riksdagen 2011 som jag organiserade? Det är svårt att se något positivt i de senaste utvecklingarna i Tibet där de kinesiska myndigheterna tagit till mycket hårda metoder för att försvaga den tibetanska motståndsrörelsen samt för att begränsa tibetanernas eget språk och deras kulturutövande. De i Tibet som vill se ett ökat självstyre för landet lever ett farligt liv just nu.

Aftonskola

Regeringen höll alltså en aftonskola om Självstyrelselagskommitténs delbetänkande och det presenterades av viceordföranden Gunnar Jansson. På plats fanns fler ministrar än vad som saknades, och från Åland fanns förutom lantrådet och vicelantrådet minister Valve på plats. Aftonskolorna kan nog betraktas som återinförda, dock inte aftonskolegruppen, alltså den tjänstemannagrupp under statsministerns statssekreterare som förr skulle se till att åtgärder vidtogs mellan aftonskolorna. De infördes under den tid Paavo Lipponen var statsminister. Självfallet var allting bättre förr, men hur det går nu ja det får den som lever se.

Mariehamn

Väl i Mariehamn över helgen var det dags för den gemensamma presskonferensen för den gemensamma listan, med andra ord allt som det skall vara. Vi står enade och driver vår gemensamma sak. På plats var lantrådet Camilla Gunell, Centerns ordförande Harry Jansson och vice gruppordförande Annette Holmberg-Jansson.

Kontakter

Sedan var det vår tur att presentera oss och om det kan jag bara säga en sak: det finns inget behov för Ålands riksdagsledamot att varken ringa Obama eller påven, inte heller några andra potentater. Det viktiga är den lokala förankringen. Det har talats mycket om hur viktigt det är med kontakter och att det lär finnas ett internationellt test som går ut på att man skall se hur många samtal man måste ringa för att nå USA:s president, alltså hur många led bort ifrån honom man är. Och att ha bra kontakter i den bemärkelsen är att med ett samtal (alltså via en person) kunna nå presidenten, och det testet tror jag att jag består (Sara Kemetter fyllde sedan i med samma test och påven). MEN det är inte det viktiga hur många kontakter man har utanför Åland och hur lätt eller svårt man kan nå Amerikas president eller påven, utan det viktiga är hur man har kontakter här hemma, till folk ute i bygderna, skärgården, skolorna etc. Det viktiga är att man vet vad folk vill och anser.

Sedan följde en sjöfartsdebatt som leddes av Olof Widén och kom mestadels att handla om frågor som för oss som sysslat med sjöfartspolitik under ett antal år är välkända. I panelen satt en kandidat från moståndarlistan Mats Perämaa som också publicerat en insändare under just den tid som många av de för sjöfarten viktiga reformerna kom till. Nu skulle alltså en segrare i debatten koras. Vem vann? Ja, enligt en av våra mest kända krönikörer framstod en av kandidaterna med en lyskraft utan konkurrens, och gissa vem det var?

Händerna i byxfickorna

Veckan ägnades också åt kontakter med några av de som gått ut med den skarpaste kritiken mot den politik som förts i riksdagen under de senaste åtta åren. Det är självfallet viktigt och betydelsefullt för den som sitter i riksdagen att hela tiden få respons och kunna diskutera med branschfolk och kritiker, och just därför är det synd att de inte hört av sig på åtta år.

Att det sedan finns ungdomar som går ut och säger att den sittande riksdagsledamoten kastat bort åtta år för Åland hör väl till. Ungdomar skall ha fräscha idéer och göra utspel, synd bara att dessa samma ungdomar i åtta år stått med händerna i byxfickorna…

Det blev en kväll i Mariehamns nöjesvimmel för att lyssna på en före detta riksdagsassistent som kan hantera trummor.

Kumlinge

Så fortsatte då våra kandidater resan för att träffa väljare. Den här gången for vi först till Kumlinge, men det var tyvärr bara tre av kandidaterna som hade möjlighet att komma med på den gemensamma resan. Jag for även den här gången med Cia och Sara.

Det blev möte med väljare och andra intresserade på Kastören i Kumlinge, en trevlig kväll och givande diskussion. Det är så viktigt att få träffa ortens folk. Särskilt uppskattade vi att man kommit från Enklinge med färja för att träffa oss en söndagkväll då det säkert fanns annat att göra.

Och sedan det som känts viktigt för oss, att ta tid på oss och även den här gången övernattade vi i skärgården.

Vecka 8

Då

Nu

Hemma på Åland

Veckan började som sig bör på Åland, inte på landet, men väl i Mariehamn, med ett möte om vindkraft, om nordisk receptgiltighet och om varför kvinnors mediciner inte ersätts på samma sätt som mäns. Kvinnliga hormoner ordineras i preventivt syfte, men även vid olika sjukdomsbehandlingar. Trots det ersätts väldigt få preparat av FPA, och dessutom verkar det som ersättningarna har minskat under åren. Det handlar faktiskt om jämställdhet. Det skulle absolut behövas minst fyra år till i riksdagen för att få möjlighet att ta sig an dessa orättvisor.

Sedan blev det lunch med chefen för en av stadens banker. Det finns så oerhört mycket intressant som händer på finansmarknaden just nu. Hur skall det gå i Sverige, räcker det att Riksbanken tagit till den drastiska åtgärden med negativa räntor, eller skall Klässbols linneväveri starta upp tillverkningen av madrasstyg så att finansmarknaden får ett alternativ som fungerar i praktiken. Vad händer med Grekland? Blir det att sälja något tempel? Den frågan kom att sysselsätta mig inte bara i samband med lunchen i Mariehamn utan också som medlem i stora utskottet. In i det sista var det oklart om vi skulle sammanträda fredag morgon för att ge finansminister Rinne nya fullmakter inför toppmötet, men fredag morgon blev det klart. De fullmakter han hade fått av riksdagen var tillräckliga och inget tidigt morgonmöte behövdes. Berlin ville först säga nej till alla omförhandlingar av lånen. Så långt fick förhandlingarna ett lyckligt slut, men bara den som lever får se, eller som de säger i Aten ο καιρός θα δείξει.

Aktiviteterna under måndagen i Mariehamn avslutades med en genomgång av det praktiska inför valturnéerna. Var skall vi börja och vart skall vi fara och med vem? Svaret på frågan vart är klart som korvspad, till Kökar förstås. Där har båda mina valturnéer börjat och båda har slutat på samma ställe, nämligen i Finlands riksdag. För att resan skall få samma lyckliga slut den här gången krävs att alla går man ur huse och röstar.

Hemma i riksdagen

I Helsingfors var det dags för slutspelet om Sohä-reformen (rp 324/2014), eller Sote som den kallas på finska, i grundlagsutskottet. Enligt överenskommelse lämnar jag i grundlagsutskottet min ordinarie plats som representant för Svenska riksdagsgruppen till min suppleant Mikaela Nylander när det är någon fråga som är särskilt viktig för Svenskfinland, och dit hör absolut den här reformen. I den slutliga behandlingen den här veckan visade det sig dock att det fanns en annan plats ledig och jag kunde sitta kvar på min plats. För den som följt det här ärendet inne i grundlagsutskottets rum har det varit klart en längre tid hur det ändå måste sluta inom det rummets väggar. Men klart är att behandlingen av frågan fortsätter utanför grundlagsutskottets dörrar, och hur det slutar i riket och i den fortsatta behandlingen i riksdagen det får den som lever se. Klart är dock att det kommer säkert att påverka valdiskussionerna. Det kommer säkert att förekomma mycket kritik mot motståndarna. Varför hade man inte kollat grundlagsenligheten innan man förde ärendet till riksdagen? Varför har man inte berättat tidigare att det skulle gå så här? Varför har man satt igång så många förberedelseåtgärder om det ändå inte skulle bli något? Ja här finns verkligen stoff för många valdebatter.

Vad handlar det då om? Jo, om den kommunala självbestämmanderätten, om jämlikhet mellan människor i Finland. Det är inte grundlagsenligt om 180 kommuner tillsammans har 1 % av inflytandet vid en situation där kommuner tvingas höja skatten med kanske upp till 5 % utan att själva ha fattat beslut om det utan bara genom att riksdagen stiftat en ny lag. En sak har i alla fall blivit klar och det är att det finns ingen självstyrelse utan egen beskattning. Den kommunala självstyrelsen inskränks om inte kommunerna längre har någon beskattningsrätt. Hur är det då med Ålands självstyresle, har landskapet självstyresle?

En fråga jag fick att besvara av en uppringande journalist var om det här påverkar det förslag landskapsregeringen tagit fram och som går under namnet Kommunernas socialtjänst. Grundlagen är en sak och Ålands självstyrelselag är en annan sak, men de allmänna rättsgrundsatser som finns i grundlagen som att man inte retroaktivt får inskränka medborgarnas rättigheter gäller naturligtvis också på Åland. Nej, enligt min mening lever nog den egna åländska reformen sitt eget liv. Det handlar inte om att inskränka någons rätt på samma sätt som nu skett i riket, och framför allt så får man anta att landskapsregeringen tagit bättre hand om de här aspekterna i beredningsskedet än vad som varit fallet i riket.

Det här blev självfallet den stora debattfrågan i finsk press under veckan som gick, och den lär ska fortsätta varje dag fram tills vi slutar den här riksdagen.

Under veckan hölls Riksdagsföreningen Ålandsforums konstituerande styrelsemöte. Nu finns vi alltså i verkligheten och alla handlingar kan inlämnas till riksdagen för ansökan om medel. Det känns verkligt bra, eller för att travestera en av våra mer kända krönikörer ”Politik är kontakter och möten och efter att under de senaste åtta åren sakta men säkert ha befäst ställningen i den finländska politiska vardagen är det dags att skörda frukten av ett nytt stärkt Åland”. Och under den här veckan passade jag också på att tillsammans med mina medarbetare ha en speciell genomgång på Ålandskontoret av allt vad som är aktuellt på Åland och lite mer därtill för riksdagens internationella enhet. I enheten finns en grupp tjänstemän som arbetar med alla internationella frågor som riksdagen är en del av; Nordiska rådet, OSSE, Europarådet, IPU och mycket mer därtill.

Ett annat internationellt forum som krävde sin uppmärksamhet under veckan var mitt uppdrag som medlem av Loviisan Rauhanfoorumin neuvottelukunta. Ja, just det, den har inget svenskt namn, men trots det talar jag svenska på alla våra möten och alla förstår vad jag säger. Vi lade vid det här mötet upp planerna för nästa sommars möte, som alltså hålls i staden Lovisa. Huvudfesten blir idag den 6 augusti. Vi förde inte bara diskussioner om vårt program utan också om vem som skall få vårt pris som vi delar ut vart tredje år. Den förste pristagaren var biskopen i Timișoara, biskopen som inledde revolutionen i Rumänien László Tőkés. En gammal bekant. I år blir pristagaren knappast någon gammal bekant till mig. Men vi hade en lång och givande diskussion om vi anser att priset skall ges till någon som utfört en lång livsgärning och som på så sätt gjort sig förtjänt av priset, eller om det skall ges till någon som är mitt uppe i sitt arbete och kan tänkas fortsätta länge till och stödet kan komma att fungera som en uppmuntran till fortsatta uppdrag. Vi stannade för den senare lösningen.

Riksdagen har en mycket aktiv grupp som kallas Havsgruppen – om den nu har ett svenskt namn, jag tror egentligen att den heter bara Meriryhmä – men även där har det visat sig fungera mycket bra på svenska. Där får man veta allt om sjöfarten och olika aspekter som kommer fram vid våra möten med redarna, med arbetstagarna, med statens myndigheter, med hamnmyndigheter, med andra intresseorganisationer, med experter etc. – d.v.s. man får veta allt det man kan behöva vara insatt i för att kunna göra ett gediget arbete med sjöfartsfrågor. Den här veckan hade vi några personer som kan sägas vara experter på Finlands farleder och vad det handlade om. En viktig fråga är alla de farledsmärken som sätts ut i Finlands farleder och som är till stor nytta för båtförare, men som inte är utsatta av någon myndighet. Man kan fråga sig vad som händer i en situation där ett sådant sjömärke kommer att få betydelse i en sjöförklaring. Vem bär ansvaret för konsekvenserna av utsättandet av dessa så nyttiga sjömärken? Ingen kan svara, men kanske borde någon kunna svara, och det enades vi om att försöka hinna göra under den korta tid vi har kvar före uppehållet.

Det var också under den här veckan dags för mig att sätta mig ned och gå igenom aktuella ärenden med EU-parlamentarikern Nils Thorvalds. Han var ändå i Helsingfors för att träffa Svenska riksdagsgruppen och ge oss en insyn i ILUC, en förkortning som står för Indirect Land-use Change. Förenklat handlar det om förnybara bränslen och om bränslekvalitet. Mycket viktigt för Finland eftersom det handlar om landets stora potential inom just biomassa. Finland har gjort några av de verkligt stora investeringarna och det behandlas i EU-parlamentet av just Nils Thorvalds utskott, miljöutskottet.

In i det sista var det oklart om vi i stora utskottet skulle vara tvungna att sammanträda under helgen och när den faran var avvärjd så blev frågan om vi skulle sammanträda fredag morgon, men tidigt på morgonen avblåstes mötet. Finansminister Rinne meddelade att han kunde åka till toppmötet och diskutera villkoren för Greklands fortsatta existens inom EU utan förnyat mandat av Finlands riksdag. Av det kunde man dra slutsatsen att så stora förändringar kommer det inte att bli i lånevillkoren den här gången och lämnar EU ja det gör knappast Grekland den här gången. Vi ficka alltså nöja oss med att tala med statsminister Alexander Stubb under stora utskottets ordinarie möte på fredag eftermiddag.

Sedan var det dags för Mariehamn där skidsemesterfararna började återvända.

KÖKAR

Så kom då den stora dagen då startskottet för vår valturné skulle börja. Var skulle den börja, jo, för mig var svaret ganska självklart: på Kökar. Där har alla mina tidigare valturnéer börjat och alla har fört mig ända in i Finlands riksdag. Vi kandidater på Ålands samlings lista som bor och verkar på Åland hade slagit ihop oss till en gemensam start. Vi inledde med Kökar på söndag och besökte både Sommarängens äldreboende och Skärgårdsbröds café. Vi gick runt i bageriet och lät oss imponeras av den driftighet som råder i det här huset. Här har man visioner. Sedan var det dags för vårt allmänna möte och någon sade att vi hade 10 % av kommunens invånare i vår publik. Det blev en livlig och intressant diskussion som fick ta så lång tid kökarborna ville lyssna till oss. Vi stannade över natten och hade all tid i världen.

Tredje gången gillt, enkel biljett Kökar – Helsingfors!

Vecka 7

Under de senaste åtta åren har Ålands ställning i Finlands riksdag förstärkts.

Det känns bra att kunna uttala en sådan mening med gott samvete. Svenska riksdagsgruppen har varit, är och skall förbli den åländska riksdagsledamotens viktigaste plattform, men det räcker inte i dagens globaliserade värld och inte i ett forum där reformen av Ålands självstyrelsesystem skall ha jordmån för att utvecklas inom de närmaste åren. Där gäller det att sätta Ålands namn på kartan. Varje riksdagsledamot skall ha en bild av varför Åland har självstyrelse, och att det är något för Finland att vara stolt över. Det kan bara ske genom träget arbete, och arbetet har gett resultat. Alla riksdagsgrupper såväl som flera tjänstemannagrupper har inbjudits till särskilda ”Ålandsaftnar” och fått inte bara veta senaste nytt om Åland utan också möjlighet att ställa frågor. Detta har lett till ett engagemang som slutligen kom att utmynna i att en särskild riksdagsförening – Riksdagens Ålandsforum – bildats. Ytterst glädjande är naturligtvis att grundlagsutskottets ordförande Johannes Koskinen, och en av de tongivande i Självstyrelselagskommittén, valt att engagera sig i Ålandsforum. Det garanterar att reformprocessen får de bästa förutsättningar. Vi inleder den nya riksdagsperioden med en resa till Åland i början av juni för att inte bara bekanta oss med Ålands självstyrelse utan också få en exposé över andra autonomiers styrelseskick.

Veckan började som sig bör i Mariehamn, först blev det ett besök på Nordens institut som snart firar 30 år. Ja, jag var med på invigningsfesten. Men min insats i det nordiska samarbetet 1983 var, förutom att besöka sekreteraren i Petri-kommittén och försöka dra mitt stå till stacken för att få reformen med egna delegationer för de självstyrande områdena och mycket mer än så i hamn, också att övertyga Nordiska ministerrådets kultursekretariats folk (ja, det fanns ett sådant sekretariat och det låg i Köpenhamn, medan resterande delar av ministerrådssekretariatet låg i Oslo) om det vettiga i att lägga ett Nordens institut på Åland. Sagt och gjort det blev en middag på Södragatan och förklaringar till varför inte bara Island och Färöarna som låg långt borta från övriga Norden behövde en nordisk institution, i deras fall ett helt hus, utan också Åland som tillhörde ett land med ett annat majoritetsspråk än Ålands svenska. Och så lyfte vi naturligtvis fram lockbetet domicillandsstöd. Danmark representerades på invigningen av dåvarande ansvarige minister Bertel Haarder, som faktiskt deltog i det nordiska utskottsmötet som hölls här i Mariehamn alldeles nyligen. Visst är det fantastiskt att vi har Nordens institut på Åland. Hur skulle vårt kulturutbud annars sett ut?

Möte med medkandidaterna och taktiksnack inför riksdagsvalet och det hårda motstånd motståndarna säkert kommer att möta oss med hör till. Fotografering inför val hör till politikertillvarons verkliga avigsidor. Man kan se att många i sina Facebookprofiler nöjer sig med en vit figur på en ljusblå botten. Kunde inte det räcka i valsammanhang också, på affischer, broschyrer etc.? Betydligt vackrare och stilrenare än de kort som brukar bli resultatet när man bara känner sig besvärad. Besök hos fotografen och tandläkaren på samma dag är lite väl mycket, men fick jag välja är det ingen tvekan om vad jag föredrar. Tandläkaren, för där är resultatet betydligt mer garanterat.

Dostojanstvo i veza

De två orden var nog de jag lärde mig först när jag kom till Balkan. Det ena betyder enligt lexikon ”människovärde” och är enligt samma källa ”ett begrepp som används i etiska, juridiska och politiska sammanhang. Man kan tala om människolivets okränkbarhet eller mer radikalt om alla människors lika värde.” Själv skulle jag kanske ha sagt att ordet betyder stolthet, på Balkan hav vi alla vår ”stolthet”,

Det andra ordet jag fick lära mig var ”veza” det gäller att ha ”kontakter”. Har man inga kontakter klarar man sig inte här på Balkan och har man kontakter så kan man fixa både det ena och det andra. Och visst lyckades jag en gång många år senare från en kontorsstol i Mariehamn ordna jobb åt den stackars kvinnan som stod på torget i en förort till Belgrad och med sina frusna händer i vinterkylan prånglade ut sina cigarettändare. Hon ringde mig i sin desperation och ja, jag kunde ordna ett arbete åt henne i just denna förort där hon bodde. Men är det så det skall vara, att man skall vara beroende av kontakter för att få rätt behandling? Skall man inte få finskt medborgarskap fast man skriver ansökan på svenska eller krävs det i så fall ”kontakter”?

Det är säkert bra att ha kontakter, men ordet används i dagens globaliserade värld på ett sätt som inte väcker odelad sympati. Skall inte alla människor ha samma värde och behandlas lika oavsett om man har kontakter eller inte? Och särskilt i en värld där man talar om transparens. Det stämmer att jag genom årens lopp har jag fått ett stort nätverk, men kontakter borde inte behövas för att uppnå rättvisa.

Plenum

Ja, det fortsätter faktiskt att komma några lagförslag till riksdagen även om de flesta för länge sedan borde varit där. Det har talats mycket om arvsskatt och var man skall bosätta sig för att slippa arvsskatt den senaste tiden. De rika flyr till Sverige och Portugal, där man för övrigt haft noll skatt för pensionärer som flyttat dit. Det skall det visst bli ändring på. Rika svenskar har flyttat till Storbritannien för att slippa skatt, men i nästa stund har de hävdat sin anknytning till Sverige för att slippa andra skatter. Uppfinningsrikedomen verkar vara stor på det här området.

Det här gäller vanligen inte alldeles vanliga inkomsttagare. De får snällt betala den arvsskatt som gör att det inte finns någon annan möjlighet än att sälja hemmet för att få ihop till arvsskatten. Och man kan verkligen fråga sig: skall vi verkligen ha arvsskatt som drabbar de som inte kan fly så hårt? Den som vill veta mer om den proposition som kom till riksdagen den här veckan och som reglerar vilken domstol som är behörig domstol, och vilken testamentsexekutor och boutredningsmän som är behöriga kan slå på rp 361/2014 i ärendesökningsfunktionen på riksdagens hemsida. Den handlar också om det frivilla arvsintyg man kan skaffa sig för att arvingarna skall kunna bevisa sin ställning i en annan europeisk medlemsstat och mycket mer därtill. Läs och begrunda.

Vad sade Rinne om Grekland i Stora utskottet den här veckan? Jo, ο καιρός θα δείξει (*1)

Ännu en intressant vecka med finansminister Rinne i stora utskottet inför mötet med sina europeiska kollegor och beskrivning av de strategier som Finland har vad gäller Greklands lån, ekonomiska situation och eventuella krav på att ändra på lånevillkoren. Självfallet får inte den som sitter i stora utskottet lyfta på förlåten i sådana här frågor, men sanningen är den att det gjorde inte finansminister Rinne heller. Det är inte lätt att ha utstakade planer för något som är så oklart för alla inblandade. Det gäller nog att ha alla former av beredskap för att hjälpa Grekland att ta sig ur knipan, men hur det skall gå det finns det nog bara ett svar på, den som lever får se…

(*1 Den som lever får se)

Spelar svenska språket någon roll för ålänningarna?

Jag skulle vilja påstå att för alla som haft Sjobba i lusse, och det är väl de som är de riktiga ålänningarna, så spelar svenska språket en viktig roll. Det finns de som kan skriva svenska och de som inte kan, så skiljer man agnarna från vetet. Man blir ingen riktig ålänning av att ha gått i Ålands lyceum. Det är bara om man behärskar svenska språket som på Sjobbas tid man är en riktig ålänning.

Men spelar det verkligen någon roll hur man skriver? Spelar det någon roll om man vet att det heter ”före lagens ikraftträdande” och ”innan lagen träder ikraft” och inte tvärtom. Spelar det någon roll att man vet att det heter ”ur en synvinkel” och ”från en synpunkt” och inte tvärtom. Spelar det någon roll att man inte kan skilja på ”tagande av olovlig väg” och ”olovligt tagande av väg”? Jo, i det ena fallet använder man en väg som man inte har rätt att använda och i det andra fallet rullar man ihop vägen och tar den med sig dit man går. Det är en väldig skillnad på det.

Skriver man korrekta och snälla saker så spelar det inte så stor roll, men skriver man elaka lögner då blir man granskad och bedömd. Behärskar man inte Sjobbasvenska är man knappast någon riktig ålänning ens om man står på röd granit när man för sin talan. Det politiska förtroendet far, och vad beror det på? Jo, ”Detta faktum beror på olika orsaker…..”. Hur kommer det att gå? Häng me’! Bara den som lever får se.

OSSE

Det hölls delegationsmöte med OSSE-delegationen. Huvudanledningen var naturligtvis att nästa vecka håller plenarförsamlingen sitt ordinarie vintermöte i Wien och allt det sista skulle gås genom. Men dessutom hade delegationsordföranden och tillika generalförsamlingens president Kanerva just återvänt från Moskva och ett möte med dumans talman, och vi fick första hands information direkt från hästens mun. Bland annat fick vi en icke helt överraskande återgivning av hur man ser på autonomi i Kiev. Jo, man är beredd att ge självstyrelse, men det får inte bli en federativ stat, det måste handla om delegering. Verkar väldigt bekant. Hur skulle det vara att studera Ålandslösningen? Svaret finns här, inte delegering eller decentralisering, utan delning eller möjligen transferering (på engelska ”devolution”) av makt, vilket inte nödvändigtvis innebär en federativ stat, men i alla fall ett asymmetriskt system. I konflikter måste man ta och ge.

Diskussion uppstod självfallet kring det brev samme talman hade skickat till de svenska medlemmarna av OSSE-delegationen, men inte till oss. Kunde man finna en liten gnutta avundsjuka? Är vi inte lika viktiga som de svenska medlemmarna? Den ledande tidningen hade sin tolkning av händelsen i lördagsnumret, men frågan är väl om den svenska översättningen av brevet är helt den rätta.

———————————-
Ryska posten nådde inte Finland

Den ryska duman varnar för en risk för ett europeiskt storkrig om väst fattar fel beslut. Finlands försonliga inställning till Ryssland kan vara orsaken till att varningen inte landat i finska postlådor, men nog i svenska.

I ett brev undertecknat av talman Sergej Narysjkin varnar den ryska duman västeuropeiska politiker för att fel beslut kan hota Europas säkerhet. Med hänvisning till Ukraina skriver han att ”möjligheten till ett fredligt liv för över 800 miljoner européer äventyras”.

Det väcker bestörtning i Sverige.
———————————
(Kopierat från lördagens Hbl)

I artikeln kan man också läsa vad vad Kanerva svarar på frågan om vad han anser om brevet. Han svarade ”– Att posta deklarationer är inte det bästa sättet att påverka, jag lämnade deklarationerna när jag var tonårspolitiker. Det är mycket viktigare att diskutera ansikte mot ansikte.”

Det verkar vara en vettig hållning. Det är lätt att skämta om löjliga drag i den här krisen, men den är nog något man skall ta på största allvar. I Frankrike analyserar man Frankrikes och Tysklands närmande till varandra genom förbundskanslerns och presidentens insatser i fredsförhandlingarna. Ryssland har inga trupper i östra Ukraina, men är ändå beredd att dra dem tillbaka efter 16 timmars manglande. Många av de piruetter vi nu får uppleva känns igen från krigen i forna Jugoslavien och då särskilt Kroatien. Diskussionen om Tyskland och Frankrikes närmande till varandra får extra intresse av att det handlar om en man och en kvinna som närmar sig varandra. Är det verkligen en fransk ”bisou” de utbyter, eller är det kindpussar med förtecken av någon annan nationalitet? Det är i alla fall inte ”troi fois comme à Genève” där det annars är vanligt med fredsförhandlingar. Hur det var i fallet med Åland det förtäljer icke historien.

Ålands självstyrelse har som oftast intresserat de som är inne i diskussioner om någon någon konflikt, och hit hör självfallet Ukraina och Krim och kanske nu även östra Ukraina. Det var därför naturligt att även den här veckan innehöll ett sådant samtal och det blev långt kan tilläggas.

Till ett av OSSE:s viktigaste verksamhetsområde hör valövervakningen, och den sköts av ett organ som heter ODIHR och som har sitt kontor i Warszawa. Men skall de verkligen övervaka riksdagsvalet i Finland kanske någon tänker. Ja, det skall de och liksom förra gången kommer de antagligen också till Åland. De hade skickat en förtrupp till Finland den här veckan som vi träffade och berättade hur riksdagsvalet förrättas i Finland och hur det förrättas på Åland.

JO

Justitieombudsmannen, eller JO som han kallas i dagligt tal, är inte bara en man utan på ämbetet finns många anställda och många av dem är kvinnor. De firade sin 95-åriga existens i veckan med ett välbesökt och säkert intressant seminarium för den som hunnit delta mer än en kort stund. Tyvärr gick det inte för min del. Grundlagsutskottet pockar på all uppmärksamhet.

Raden av ärenden är lång och även om jag lämnar min stol åt min suppleant varje gång det blir tal om Sohä, eller Sote som man säger på finska, så har jag tillräckligt med arbete för att vara otillräcklig. I grundlagsutskottet behandlar vi som bäst en proposition med bestämmelser om erläggande av upphovsrättsersättning. Den har hängt med ett tag och det fortsätter. Visste ni förresten att Åland har en egen lag på det här området som faktiskt innebär att det som kallas ”must carry-principen” (nämligen att t.ex. kabel-TV-bolag förbinder sig att förmedla de finska statliga kanalerna vidare i sitt nät) innebär någonting annat på Åland. Här innebär det en plikt att sända svenska program. Om ni inte visste det så är det ingenting att skämmas för. De som borde vetat det skäms nämligen inte alls och har inte ens hört Åland om den här lagstiftningen, vilket man måste anta att grundlagsutskottet kommer att protestera mot.

INTE samlagen!!

Både arbetslivs- och jämställdhetsutskottet liksom grundlagsutskottet har haft många långa ärenden på sin lista den här veckan. I båda utskotten behandlar vi ILO-konventionen om ursprungsbefolkning och en annan lag som handlar om sametinget, kallad ”sametingslagen”, men som jag i min iver i att förkorta valt att kalla ”samelagen”. Det har blivit ett antal mejl och sms om ”samelagen” den här veckan. Tyvärr känner inte stavningskontrollen på min dator, iPad eller telefon till detta begrepp utan ändrar det till ”samlagen”. Härmed vill jag därför innan mina politiska motståndare hinner upptäcka detta dementera alla falska beskyllningar om att jag numer ägnar mig åt samlag i Finlands riksdag!

Den här helgen hände det inte mycket i Mariehamn, antagligen på grund av att folk flytt till Dominikanska republiken, södra skärgården eller rent av till Tänndalen, som för övrigt är en ort där jag under min karriär som bussreseledare med jämna mellanrum befann mig. Visserligen under lågsäsong, men i alla fall. Stället hette Tänndalens turisthotell och ägdes av innehavaren till Sveriges största bussresebolag Club Continental, Tore Beijmerts. Neoplan 1970 väcker nostalgiska känslor, men nu skall vi inte ägna oss åt nostalgi den här sista kvällen på veckan utan åt att skriva en förklaring till Högsta förvaltningsdomstolen. En förklaring som går ut på att jag återigen skall argumentera för att få tillgång till de handlingar där jag förhördes av Centralkriminalpolisen för att jag varit i Frankrike och hållit föredrag om Ålands självstyrelse och därför kunde ha haft något att göra med penningtvätt och terrorism. Nej, jag förstår om ni inte hänger med för det gör inte jag heller. Man måste ha mycket vild fantasi för att hänga med i resonemanget.

The Earl and Countess of Wessex

Ungdomarna i Katapultprogrammet hade prioritet, den saken var klar, men om det var möjligt så vore det ju trevligt att komma till den där middagen som jag var bjuden till på Storbritanniens ambassad på måndag kväll i Helsingfors. Men det förutsatte att allt klaffade och det gjorde det inte. Eftermiddagsplanet till Helsingfors var försenat, det snöade ymnigt vilket i sin tur krävde de-icing av planet. Starkt försenat meddelades uppe i luften att det var snö och köer i Helsingfors. Väl inne i taxin var det bara att konstatera att klockan var 19.30 och då skulle jag varit på ambassaden. Enligt planerna skulle de engelska kungligheterna komma ned från övervåningen där de bodde kl. 19.50 och vi skulle sätta oss till bords 20.00. För att inte ställa till med några pinsamheter hade jag ett nummer dit jag skulle ringa om min tallrik skulle tas bort från dukningen. Sagt och gjort jag ringde numret och meddelade att flyget varit mycket försenat och att jag först nu satt i taxin. Jag meddelade att jag inte kan komma och att de måste ta bort min talrik. – Oh no, men statsministern har också meddelat att han är lite försenad… men… nu ser jag att han kommer, men vi ber kungligheterna vänta lite på övervåningen, och så säger jag till vakten att taxin får köra in genom grindarna och ända fram till trappan, kom nu, sade damen i telefonen. Det kändes inte riktigt bra att kungligheterna skulle hållas på övervåningen för min skull och att jag skulle ramla in sist, men så blev det och allt sköttes med största diskretion.

Kvällen var onekligen trevlig med statsminister Stubb på ena sidan och en gammal bekant, Ålandsvännen Finlands ambassadör i London Pekka Huhtaniemi, på den andra. Senast vi träffades var det för att se Magnus Maria i Mariehamn och före det arrangerade han ett Ålandsseminarium i London. Det har blivit många gemensamma piruetter under årens lopp.